Anders Isaksson Kärlek och krig Revolutionen 1809 albert bonniers förlag Isaksson_Karlek_CS2 Åsa.indd 3 08-12-02 15.42.16 Av Anders Isaksson har tidigare utgivits: Per Albin – Vägen mot folkhemmet 1985 Per Albin – Revolutionärerna 1990 När pengarna är slut – välfärden efter välfärdsstaten 1992 Alltid mer, aldrig nog – om medborgaren, staten och välfärden 1994 Politik och politiker 1994 Per Albin – Partiledaren 1996 Per Albin – Landsfadern 2000 Den politiska adeln 2002 Den politiska adeln, uppdaterad utgåva 2006 Ebbe – Mannen som blev en affär 2007 www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011902-7 © Anders Isaksson 2009 Formgivning omslag Desiréé Molinder På för- och eftersättssidorna: Bilden av Louise Linroth är från Svenska Porträttarkivet, övriga från Bonniers arkiv Författarporträtt Cato Lein Sättning Bonniers produktion Tryck ScandBook AB, Falun 2009 Isaksson_Karlek_CS2 Åsa.indd 4 08-12-02 15.42.16 H u v u dpersoner Adlercreutz, Karl Johan, general, ledare för palatskuppen, rojalist Adlersparre, Georg, överstelöjtnant, ledde Västra arméns uppror Adlersparre, Louise, f Linroth, Georg Adlersparres fru Anckarsvärd, Johan August, Västra armén Anckarsvärd, Carl Henrik, Västra armén Armfelt, Gustaf Mauritz, general, hovman Björnstjerna, Magnus, militär, konspirerade mot kungen Bonaparte, Napoleon, fransk kejsare Cederström, Bror, militär, rojalist Cederström, Jacob, militär, konspirerade mot kungen Engeström, Lars von, utrikesminister, rojalist Flach, Erik, Västra armén Forsell, Carl af, Västra armén Grange, Johan Georg De la, militär, deltog i palatskuppen Hofsten, Bengt von, riksdagsman Horn, Claes Fredrik, Västra armén Järta Hans, skribent, statssekreterare, konspirerade mot kungen Klingspor, Mauritz, fältmarskalk Isaksson_Karlek_CS2 Åsa.indd 5 08-12-02 15.42.17 Lagerbjelke, Gustaf, hovkansler, ambassadör, Adlersparres man Lagerbring, Carl, statssekreterare, rojalist Lagerheim, Carl Eric, finansminister, kungakritisk Mannerheim, Lars August, riksdagsman, JO Melin, Henrik Georg af, militär, rojalist Posse, Carl Henric, militär, Adlersparres man Rosen, Axel von, landshövding, rojalist Rosenblad, Mathias, statssekreterare, politiskt ombytlig Silfversparre, Lars, deltog i palatskuppen Silfverstolpe, Axel Gabriel, riksdagsman, författare Silfverstolpe, Fredrik Samuel, ämbetsman, kungakritisk Skjöldebrand, Anders Fredrik, konspirerade mot kungen Suremain, Charles de, deltog i palatskuppen Trolle-Wachtmeister, Carl Axel, riksdrots, justitieminister Ugglas, Samuel af, Gustav IV Adolfs förtrogne Wachtmeister, Hans Gabriel, jurist, dagboksskrivare Wetterstedt, Gustaf af, statsråd, politiskt ombytlig De kungliga Bernadotte, Jean Baptiste, kung Karl XIV Johan Carl, hertig, sedan kung Karl XIII Fredrika Dorothea Wilhelmina, gift med kung Gustav IV Adolf, drottning Fredrik Christian, hertig och ratad tronföljare Christian August, sedan Carl August som tronföljare Gustav IV Adolf, avsatt kung Gustav, son till Gustav IV Adolf, kronprins Hedvig Elisabeth Charlotta, hertiginna, sedan drottning Isaksson_Karlek_CS2 Åsa.indd 6 08-12-02 15.42.17 I nneh å ll Förord 9 Kapitel 1 Läget i landet 15 Kapitel 2 Palatskuppen 67 Kapitel 3 Adlersparres väg 114 Kapitel 4 Uppror i Värmland 157 Kapitel 5 Kärlekens makt 186 Kapitel 6 Ny kung, ny regeringsform 227 Kapitel 7 Slutet på historien 281 Litteratur- och källförteckning 321 Personregister 329 Isaksson_Karlek_CS2 Åsa.indd 7 08-12-02 15.42.17 Förord I Sävar utanför Umeå finns ett monument till minne av slaget mellan­ Ryssland och Sverige på sensommaren 1809 som på grund av sin illa formulerade inskription – ”Fäderneslandet åt sina stupade­ söner” – alltid kallats för kannibalmonumentet. När minnes­stenen på lokalt initiativ restes 1874 var slaget vid Sävar redan ett så avlägset historiskt minne att skrattet åt tvetydigheten i ordet ”åt” inte behövde fastna i halsen. Ändå fanns det en bokstavlig sanning i ordvalet, fäderneslandet hade verkligen offrat sina söner i Sävar. Med 600 döda var slaget ett av de blodigaste under detta drygt årslånga krig. De flesta tillhörde regementen från södra Sverige eller resterna av finska förband, som nu utkämpade sin sista strid sedan Finland blivit ryskt. Förr i världen, när bilresor var billigare än tåg eller flyg och E4 gick rakt genom Sävar, brukade jag stanna en stund vid monumentet. Hur hade det varit den där augustidagen när de svenska och ryska styrkorna brakade ihop, röken som svepte över nejden, mullret från kanonerna, skriken när soldaterna i handgemängen man mot man stötte bajonetterna mot varandra, paniken när de svenska förbanden fick ordern att retirera tillbaka till Rätan. Ryssarna vann slaget vid Sävar och drabbningen dagen därpå vid Rätan, men tvingades själva retirera norrut, tillbaka till Torneå. Min hemstad Piteå brändes ner och krigets allra sista drabbning stod i närheten av mitt föräldrahem, i Pitsund vid Piteälvens mynning i Bottenviken. Att Norrbotten bröts loss från Västerbotten och blev ett eget län 1810 var också en följd av ryssarnas reträtt efter slaget vid Sävar, i fredsavtalet i september 1809 gick gränsen längs Torne älv. Norrbotten blev ett strategiskt viktigt län och Boden blev en Isaksson_Karlek_CS2 Åsa.indd 9 08-12-02 15.42.17 stad runt den militära fästning, där generationer av värnpliktiga tillbringade något år av sina liv under det förra seklet. Mot denna bakgrund är mitt intresse för 1809 års dramatiska händelser kanske inte så förvånande, men egentligen växte boken fram ur en mångårig men sporadisk läsning om 1700-talet. Det gällde till en början främst frihetstiden, Sveriges märkliga konstitutionella experiment efter Karl XII:s död 1718 som bröts med Gustav III:s statskupp 1772 och följdes av ett närmast absolut kungligt envälde under Gustav IV Adolf. Denna egendomliga utveckling från ett begynnande demokratiskt system under frihetstiden till ett envälde under de gustavianska kungarna väckte nyfikenheten på 1809 års revolution. Till detta bidrog inte minst överstelöjtnanten Georg Adlersparre, denna boks huvudperson. Han drog i gång den process som först ledde till kungens gripande och 1809 års författning och på sensommaren 1810 slutade med valet av den franske ­marskalken Jean Baptiste Bernadotte till ny tronföljare. Som officer, författare, radikal och oppositionell var Adlersparre en typisk före­trädare för 1700-talets upplysningsfilosofi, men vid utformningen av den nya författningen kom han mer att styras av sina privata intressen­ än av sina gamla politiska ideal. Under Västra arméns marsch mot Stockholm mötte han en kvinna, blev blixtkär och lämnade för hennes skull sina politiska uppdrag. Under sin korta tid som ­landets ledande politiker spelade han en avgörande roll för att författningen utformades som en sorts medelväg mellan frihetstiden och enväldet, mera bakåtblickande mot 1700-talets ståndsriksdag och upplysta despoti än mot 1800-talets framväxande liberala ideal. 1809 är ett av den svenska historiens mest traumatiska år, själva finalen på det långa farväl till stormaktstidens Sverige som inleddes med Karl XII:s nederlag vid Poltava nästan på dagen hundra år tidigare. När Adlersparres upprorsarmé i början av mars satte sig på marsch mot Stockholm och den rojalistiskt sinnade generalen Karl Johan Adlercreutz några dagar senare tog kungen till fånga för att förhindra ett inbördeskrig var Sverige en hårsmån från att upphöra som självständig nation. Finland – den östra rikshalvan – var redan förlorad, ryska trupper behärskade övre Norrland och 10 Isaksson_Karlek_CS2 Åsa.indd 10 08-12-02 15.42.18 Frankrike – i allians med Danmark – gjorde sig redo att invadera södra Sverige. Att den franska invasionsstyrkan leddes av just Jean Baptiste Bernadotte var ännu ett exempel på historiens märkliga piruetter under de två krisåren 1808 och 1809. Svårigheten att navigera genom denna blandning av uppror, palatskupp, militära katastrofer, territoriella förluster och politisk­ förödmjukelse märktes inte minst när de svenska och finska regering­arna beredde sig att gemensamt ihågkomma 200-årsminnet av 1809 års dramatiska händelser. Vad skulle man fira? Att Finland blev ett ryskt storfurstendöme i stället för att förbli en del av Sverige? Att Lillsverige mot alla odds överlevde? I denna oklarhet fick regeringarnas hågkomst av 1809 den ­neutralt klingande beteckningen ”märkesåret 1809” och gavs innebörden av en nationell nystart där båda länderna vände nederlagen till seger. När utrikesminister Carl Bildt på hösten 2008 talade vid 200årsminnet av det avgörande slaget vid Oravais liknade han de båda länderna vid två syskon: ”Sedan [fredsavtalet med Ryssland] 1809 har Sverige och Finland aldrig stått närmare varandra och aldrig­ har vår relation varit mer jämbördig, ekonomiskt, politiskt och kulturellt”, sade han. För Finland blev den påtvungna skilsmässan från Sverige början på resan mot självständigheten 1917 och för Sverige förädlades 1809 års författning till en symbol för nationell pånyttfödelse. Dagen för dess antagande som ny grundlag, den 6 juni, gjordes på privat initiativ till flaggdag i slutet av 1800-talet och upphöjdes till nationaldag 1983 trots att författningen rent formellt inte antogs förrän den 27 juni och att beslutet dessutom föregicks av ett par grundlagsbrott. Att den nyvalde kungen, Karl XIII, och hans regering under nära tre veckor låtsades att författningen trätt i kraft är ett bland flera exempel på det bitvis förvirrande händelseförloppet före, under och efter 1809 års revolution. Bokens första två kapitel kretsar kring Sveriges utsatta läge efter Rysslands inmarsch i Finland och de konspirationer som ledde till gripandet av Gustav IV Adolf vid palatskuppen den 13 mars 1809. Kapitlen tre och fyra tecknar Adlersparres bakgrund och skildrar upprorsarméns marsch mot Stockholm. Det femte kretsar kring Adlersparres agerande före och efter intåget i Stockholm medan det sjätte behandlar spelet 11 Isaksson_Karlek_CS2 Åsa.indd 11 08-12-02 15.42.18 kring valet av ny kung och antagandet av 1809 års författning. Det sjunde och sista kapitlet ägnas åt den nye kronprinsen Carl August, hans plötsliga död, valet av Jean Baptiste Bernadotte till ny tronföljare och Adlersparres liv sedan han lämnat regeringen. Bokens skildring är till en mindre del baserad på arkivstudier, det mesta av det samtida materialet har hämtats ur tryckta dokumentsamlingar, memoarer, minnesanteckningar, brev och dagböcker. Litteraturen kring 1809 är relativt omfattande även om huvuddelen av avhandlingar, biografier och historiska översikter publicerades i slutet av 1800-talet och under första halvan av 1900-talet. Mats Hemströms och Martin Hårdstedts avhandlingar, Marschen mot makten respektive Finska kriget 1808–1809, tillhör de få som skrivits på senare år. I fråga om kontakterna mellan den svenska regeringen och den stundtals förvånade franske kejsaren Napoleon bidrog historikern François Houdeçek på Fondation Napoleon i Paris med sakkunnig hjälp. Citaten ur de samtida dokumenten är återgivna som de stavades i original. Vid denna tid fanns inga fullt ut normaliserade stavningsregler, så alla stavade lite som det föll sig. En del skrev ett som et och aldrig som alldrig, substantiv skrevs ibland med stor och ibland med liten bokstav och somliga favoriserade dubbelt w framför enkelt. En del av bokens många citat är relativt långa och kan upplevas som svårlästa, men både sättet att utforma meningar, stavningen och de många franska låneorden förmedlar en stark tidskänsla. Att läsa dem är värt mödan. Franskan var relativt vanlig i brev vid denna tid och i den mån jag citerat översättningar från 1800-talet har originalstavningen bibehållits. Övriga översättningar har jag själv gjort och återgett med dagens skriftspråk. Den dagbok på franska som hertiginnan – och sedan drottningen – Hedvig Elisabeth Charlotta förde har citerats ur den översättning, som gavs ut i nio volymer på 1930-talet. När det gäller parenteser inom citaten har jag använt klammertecken för att markera inskjutna, förklarande ord och vanlig parentes för översättningar av mer eller mindre försvenskade franska termer i originalet. Kungliga personers stavning av sina namn är ett kapitel för sig, bruket har växlat starkt genom åren. Det nu gällande innebär 12 Isaksson_Karlek_CS2 Åsa.indd 12 08-12-02 15.42.18 Gustav, Karl och Oscar, oavsett hur de själva stavade sina namn. I samtida dokument har jag återgett originalstavningen, exempelvis Gustaf IV Adolph. Hertig Carl har dock fått behålla sin egen stavning så länge han förblev hertig, först efter hans val till kung skrivs han Karl XIII. Även kronprinsen Carl August – han som dog redan i maj 1810 – stavas som han själv skrev sitt namn. Myllret av personer i de inledande kapitlen och namnlik­heten mellan de två rivalerna Georg Adlersparre och Karl Johan ­Adlercreutz är ett problem, men porträtten på pärmens insidor och den inledande korta förteckningen över de viktigaste personerna och deras roll kan förhoppningsvis underlätta orienteringen under läsandet. Till sist: ett mycket stort tack till Alf W Johansson, Mats Svensén,­ Torgny Wärn, Johannes Åman, Per T Ohlsson, Anders Jonsson och Kerstin Ljunggren som läst manuskriptet i delar eller i sin helhet. Jag vill även tacka Riksbankens jubileumsfond för ett anslag till resor och andra omkostnader samt Kurt Almqvist och Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål för ett generöst stipendium. Stockholm i november 2008 Anders Isaksson Isaksson_Karlek_CS2 Åsa.indd 13 08-12-02 15.42.18