1 (179)
Kunskapsöversikt för kulturmiljö och
vattenförvaltning
Vätterns av- och tillrinningsområde
Delrapport inom Kulturmiljö och vattenförvaltning – planeringsunderlag
för Södra Östersjöns vattendistrikt
Arbetsmaterial mars 2012
Vättern vid Jönköping – Mot den västra delen av Vätterstranden, Bankeryd och Trånghalla.
Foto: Anders Kraft.
2 (179)
1
INLEDNING ...................................................................................................................... 8
1.1 Avrinningsområdet ...................................................................................................... 8
1.2 Vattnets kulturhistoriska betydelse .............................................................................. 9
1.3 Vattenförvaltning och åtgärdsprogram ...................................................................... 13
2
KUNSKAPSLÄGET KULTURMILJÖ M.M.................................................................. 14
2.1 Kunskapsunderlagen – länsspecifika ......................................................................... 14
2.2 Internationella och nationella intressen ..................................................................... 16
2.2.1
Ramsar ................................................................................................................ 16
2.2.2
Nationalpark ....................................................................................................... 17
2.2.3
Kulturvattendrag inom Vätterns delområde och Vättern som region ................ 18
2.2.4
Nationellt särskilt värdefulla vatten – kulturmiljö ............................................. 19
2.2.5
Nationellt särskilt värdefulla vatten – naturvård ................................................ 21
2.2.6
Nationellt särskilt värdefulla vatten – fiske........................................................ 22
2.2.7
Nationellt värdefulla vatten – naturvård............................................................. 23
2.2.8
Nationellt värdefulla vatten – fiske .................................................................... 26
2.2.9
Riksintressen för kulturmiljövården och kulturreservat ..................................... 26
2.2.10 Riksintressen naturvården och naturreservat...................................................... 31
2.2.10.1 Naturreservat inom Örebro län ................................................................... 31
2.2.10.2 Naturreservat inom Västra Götalands län ................................................... 39
2.2.10.3 Naturreservat inom Östergötlands län ........................................................ 41
2.2.10.4 Naturreservat inom Jönköpings län ............................................................ 43
2.2.10.5 Natura 2000-områden inom Örebro län ...................................................... 54
2.2.10.6 Natura 2000-områden inom Västra Götalands län ...................................... 56
2.2.10.7 Natura 2000-områden inom Östergötlands län ........................................... 59
2.2.10.8 Natura 2000-områden inom Jönköpings län ............................................... 62
2.2.10.9 Riksintressen för naturvården inom Örebro län .......................................... 69
2.2.10.10 Riksintressen för naturvården inom Västra Götalands län ........................ 70
2.2.10.11 Riksintressen för naturvården inom Östergötlands län.............................. 71
2.2.10.12 Riksintressen för naturvården inom Jönköpings län.................................. 73
2.2.11 Riksintressen för friluftsliv................................................................................. 77
2.2.12 Byggnadsminnen ................................................................................................ 79
2.3 Kulturmiljöprogram och inventeringar ...................................................................... 82
2.3.1
Fornlämningar – Fornlämningsregistret ............................................................. 82
2.3.2
Kultur Aqua – specialinventering av kulturmiljöer vid vatten ........................... 85
2.3.3
Kulturlämningar Skog & Historia-inventeringar ............................................... 86
2.3.4
Broar ................................................................................................................... 86
2.3.5
Vattenanknutna industrimiljöer .......................................................................... 89
2.3.5.1
Flottning och flottningslämningar............................................................. 106
2.3.5.2
Elektriska vattenkraftverk ......................................................................... 107
2.3.6
Dammar ............................................................................................................ 108
2.3.7
Regionala och kommunala kulturminnesvårdsprogram ................................... 109
2.3.7.1
Kommunala KMV-program Västra Götalands län ................................... 110
2.3.7.2
Kommunalt/regionalt KMV-program Östergötlands län .......................... 127
2.3.7.3
Kommunala KMV-program Jönköpings län ............................................ 137
2.3.8
Odlingslandskapet ............................................................................................ 145
3 (179)
3
4
5
6
2.3.9
Dikningsföretag och historiska våtmarker ....................................................... 146
2.4 Särskilda ansvarsmiljöer – Delområde Vättern ....................................................... 147
2.4.1
Ansvarsmiljöer – Nationella vattenanknutna som berör Vätterns
avrinningsområde tematiskt ........................................................................................... 147
2.4.2
Unika och sällsynta limniska miljöer. .............................................................. 149
KUNSKAPSUPPBYGGNAD VATTENFÖRVALTNING – KULTURMILJÖ .......... 152
3.1 Vattendrag aktuella för åtgärder inom avrinningsområdet ...................................... 152
3.2 Morfologi: rensade, rätade, reglerade vattendrag .................................................... 153
3.3 Kontinuitet: Vandringshinder och kulturmiljöer ..................................................... 154
3.4 Skuggande kantzoner: värdefulla odlingslandskap, mader, fornlämningar ............ 156
3.5 Kemisk status: industriminnen ................................................................................ 157
3.6 Övergödning: våtmarksanläggande ......................................................................... 158
KUNSKAPSUPPBYGGNAD KULTURMILJÖ .......................................................... 158
REFERENSER ............................................................................................................... 162
Bilaga 1 Korta beskrivningar av kunskaps-/planeringsunderlag.................................... 170
4 (179)
Kartbilagor
Kartbilagorna återfinns ej i detta textdokument utan i separata jpg-filer, enligt nedanstående.
Observera att rekommenderat utskriftsformat är A3.
1.
2.
3a.
3b.
4.
5a.
5b.
5c.
6a.
6b.
6c.
7a.
7b.
7c.
8a.
8b.
8c.
9a.
9b.
9c.
10a.
10b.
10c.
11a.
11b.
12a.
12b.
12c.
13a.
13b.
13c.
14a.
Översiktskarta Vätterns av- och tillrinningsområde
Vätterns av- och tillrinningsområde län, kommuner, socknar
Vätterns av- och tillrinningsområde ekologisk status
Vätterns av- och tillrinningsområde kemisk status
Vätterns av- och tillrinningsområde vandringshinder kontinuitet
Vätterns av- och tillrinningsområde nationella intressen i urval, övre delen
Vätterns av- och tillrinningsområde nationella intressen i urval, mellersta delen
Vätterns av- och tillrinningsområde nationella intressen i urval, nedre delen
Vätterns av- och tillrinningsområde särskilt värdefulla och värdefulla
vattendrag, ARO övre del
Vätterns av- och tillrinningsområde särskilt värdefulla och värdefulla vattendrag
ARO mellersta del
Vätterns av- och tillrinningsområde särskilt värdefulla och värdefulla vattendrag
ARO nedre del
Vätterns av- och tillrinningsområde Fornlämningar och Skog & Historia ARO
övre del
Vätterns av- och tillrinningsområde Fornlämningar och Skog & Historia ARO
mellersta del
Vätterns av- och tillrinningsområde Fornlämningar och Skog & Historia ARO
nedre del
Vätterns av- och tillrinningsområde broar ARO övre del
Vätterns av- och tillrinningsområde broar ARO mellersta del
Vätterns av- och tillrinningsområde broar ARO nedre del
Vätterns av- och tillrinningsområde industrimiljöer ARO övre del
Vätterns av- och tillrinningsområde industrimiljöer ARO mellersta del
Vätterns av- och tillrinningsområde industrimiljöer ARO nedre del
Vätterns av- och tillrinningsområde MIFO ARO övre del
Vätterns av- och tillrinningsområde MIFO ARO mellersta del
Vätterns av- och tillrinningsområde MIFO ARO nedre del
Vätterns av- och tillrinningsområde enstaka KMV-program Västra Götalands
och Östergötalands län, del 1
Vätterns av- och tillrinningsområde enstaka KMV-program Västra Götalands
och Östergötalands län, del 2
Vätterns av- och tillrinningsområde dammar, vandringshinder, biotopkarterade
sträckor, ARO övre del
Vätterns av- och tillrinningsområde dammar, vandringshinder, biotopkarterade
sträckor, ARO mellersta del
Vätterns av- och tillrinningsområde dammar, vandringshinder, biotopkarterade
sträckor, ARO nedre del
Vätterns av- och tillrinningsområde odlingslandskapet ARO övre del
Vätterns av- och tillrinningsområde odlingslandskapet ARO mellersta del
Vätterns av- och tillrinningsområde odlingslandskapet ARO nedre del
Vätterns av- och tillrinningsområde Historiska våtmarker mm ARO övre del
5 (179)
14b.
14c.
Vätterns av- och tillrinningsområde Historiska våtmarker mm ARO mellersta
del
Vätterns av- och tillrinningsområde Historiska våtmarker mm ARO nedre del
Viktig information till läsaren
Denna rapport har tagits fram inom delprojekt 2 för Kulturmiljö och vattenförvaltning –
planeringsunderlag för Södra Östersjöns vattendistrikt, och i enlighet med den metod som
presenteras i ”Förstudie. Kulturmiljö och vattenförvaltning – planeringsunderlag för Södra
Östersjöns vattendistrikt” (Dedering 2011, Länsstyrelsen Kalmar län). Syftet med
översikterna är att redovisa kunskapsläget per huvudavrinningsområde/kustområde samt
föreslå prioritering av fortsatt kunskapsbyggnad för kulturmiljön, dels i förhållande till
vattenförvaltningens åtgärder, dels för kulturmiljövårdens egna behov. För mer information
hänvisas till förstudien.
Observera att många av de befintliga kunskapsunderlagen är gamla och/eller behäftade med
brister. Informationen kan därför vara inaktuell.
Rapporten är ett arbetsmaterial och har tagits fram av Anders Kraft Länsstyrelsen Jönköpings
län.
6 (179)
7 (179)
8 (179)
1 INLEDNING
Detta underlag har gjorts av Anders Kraft, antikvarie vid Länsstyrelsen Jönköpings
län. För att lättare överblicka vad innehållet i underlaget innebär finns Bilaga 1, som
är korta beskrivningar av kunskaps-/planeringsunderlag.
1.1 Avrinningsområdet
Kartbilaga 1. Översikt Vätterns av- och tillrinningsområde
Kartbilaga 2. Vätterns av- och tillrinningsområde län, kommuner, socknar
Vätterns av- och tillrinningsområde ingår i Motala ströms huvudavrinningsområde. Området
består till stor del av själva sjöytan som utgör Vättern. Många mindre vattenflöden rinner till
Vättern. Vättern ligger på en höjd av 88,5 m.ö.h och upptar en yta av 1 893 km². Sjöns största
kända djup, söder om Visingsö, är 120 meter och medeldjupet 40 meter. Själva Vättern
avrinner till Östersjön genom Motala ström. De största tillflödena är Forsviksån från sjöarna
Unden och Viken, Tabergsån och Huskvarnaån. Göta kanal passerar Vättern via Motala och
Karlsborg. Merparten av delområde Vättern är biotopkarterat i ett länsövergripande
samarbete. Av de karterade vattendragen rinner 39 i Jönköpings län, totalt 26,2 mil. Ett
vattendrag rinner både i Jönköpings och i Östergötlands län totalt 0,8 mil. Två vattendrag
rinner i både Jönköpings län och Västra Götalands län, totalt 2 mil. 14 vattendrag rinner i
Östergötlands län, totalt 4 mil. 14 vattendrag rinner i Örebro län, totalt 6,7 mil. 19 vattendrag
rinner i Västra Götalands län, totalt 5,8 mil. 2 vattendrag rinner i både Västra Götalands och
Örebro län, totalt 0,5 mil (Länsstyrelsen meddelande 2005:33, sidan 6). Vätterbäckarna består
generellt av små vattendrag med en medelbredd på 3,9 meter och en medianlängd på 2,9
kilometer. Medellutningen för Vätterbäckarna är 2,7 % vilket är en mycket hög siffra som kan
jämföras med Emån som har en medellutning på 0,28 %. Vätterbäckarna har många
strömsträckor, totalt över 11,6 mil, vilket gett goda förutsättningar för vattendragen som
resurs för vattenbaserade näringar, där 45,8 % av sträckan har påverkats av mänsklig aktivitet
(Länsstyrelsen meddelande 2005:33, sidan 6). I vattensystemen finns ett stort antal raviner,
vilket noterats i 44 olika vattendrag. Ravinerna ger goda förutsättningar för höga naturvärden
både på land och i vatten.
Län inom Vätterns delområde är Jönköpings, Östergötlands, Västra Götalands och Örebro län.
Vätterns delområde berör 19 kommuner: Aneby, Askersund, Gullspång, Habo, Hjo,
Jönköping, Karlsborg, Laxå, Mjölby, Motala, Mullsjö, Nässjö, Tibro, Tidaholm, Tranås,
Töreboda, Vadstena, Vaggeryd och Ödeshög. Ytterst marginella delar av några av dessa
kommuner behandlas inte i detta kunskapsunderlag. Exempel på städer, tätorter och
koncentrerade bebyggelser inom delområdet är från norr till söder: Askersund, Åmmeberg,
Hammar, Zinkgruvan, Sänna, Olshammar, Västanvik, Undenäs, Forsvik, Karlsborg, Nykyrka,
Motala, Vadstena, Mölltorp, Fagersanna, Borghamn, Väderstad, Hjo, Ödeshög, Tunnerstad,
Gränna, Fagerhult, Örserum, Ölmstad, Habo, Furusjö, Barkeryd, Trånghalla, Kaxholmen,
Jönköping, Lekeryd, Öggestorp, Tenhult, Odensjö, Banarp, Taberg, Forserum och Nässjö.
Inom Vätterns delområde finns ett stort antal mindre delavrinningsområden, vilka har delats
in i ett 60-tal områden enligt Vätternvårdsförbundet. För mer fakta om de enskilda
delavrinningsområdena och vilka vattendragen är, hänvisas till VISS hemsida
(http://www.viss.lst.se/). Exempel på sjöar inom Vätterns delområde är förutom Vättern, från
norr till söder är: Östersjön, Anten, Åmmelången, Alsen, Kärrefjärden, Örkaggen, Unden,
9 (179)
Bosjön, Norra Asplången, Södra Asplången, Velen, Månsarudssjön, Stora Trehörningen,
Björklången, Viken, Bottensjön, Kyrksjön, Örlen, Mullsjön, Tåkern Visjön, Alvasjön, Bunn,
Ören, Ruppen, Landsjön, Ramsjön, Kåven, Ylen, Stora Nätaren, Lilla Nätaren, Skärsjön,
Furusjön, Domneådammen, Axamosjön, Munksjön, Rocksjön, Stensjön, Storsjön,
Barkerydssjön, Ryssbysjön, Sösjön, Tenhultasjön, Vederydssjön, Kansjön och
Fredriksdalasjön.
I närmiljön, beräknat 0 - 30 meter från vattendraget, dominerar skogsmark (48 %) följt av
våtmark (15 %), åkermark (13 %) och öppen mark (12 %). I närmiljön domineras
skogen av lövskog (21 %), till skillnad mot i Emåns avrinningsområde där det är
barrskogen som dominerar närmiljön. Detta är en indikation på att skogen i anslutning
till Vätterbäckarna är mer naturlig än skogen i allmänhet i södra Sverige. 738 diken mynnar i
Vätterbäckarna, i medel utgör detta 1,4 diken per km vattendrag vilket är ungefär detsamma
som i Emån (1,2 diken per km vattendrag). Under biotopkarteringen dokumenterades 469
vandringshinder för fisk vilket är mycket i förhållande till den karterade längden. 165 stycken
är angivna som naturliga. Andelen naturliga vandringshinder är mycket hög i Vätterbäckarna
på grund av den stora lutningen (Länsstyrelsen meddelande 2005:33, sidan 6-7).
Avrinningsområdets geologiska förutsättningar är mycket diversifierat. Av jordarter finns
bland annat tunna jordtäcken och kalt berg, morän, grovmo-grus och isälvssediment. På
Visingsö dominerar lerig morän och lera-finmo och grovmo-grus. Dominerande bergarter är
graniter, gnejsig granitoid. Visingsö och delar av Vätterns kanter består av sandsten,
konglomerat, skiffer och kalksten. Öster om Vättern finns även sura vulkaniska bergarter,
Smålandsporfyr.
1.2 Vattnets kulturhistoriska betydelse
Kulturlandskapet består av ett delvis olikartat landskap, som i stora lag har formats av en
kuperad terräng med stora höjdskillnader och flackare områden med odlingsmarker som vid
Vätterns östra kant vid Ödeshög - Motalaområdet. Nedan följer en mycket kort
sammanfattning av delområdets generella historia.
Under den förhistoriska tiden används Vättern och vattendragen som resurs för fiske och jakt.
Det är även här som vi huvudsakligen finner boplatserna från jägarstenålder och
bondestenålder, men kunskapen om den äldsta stenåldern är spridd beroende på var i
delområde Vättern man befinner sig. Från Jönköpings län, i den sydvästra delen av Vätterns
delområde, finns några av de äldsta fynden från Dumme mosse med två tandade
ljusterspetsar. Fynden representerar förmodligen den tidpseriod som kallas Maglemose, vilket
innebär omkring 9500 – 6000 år f.Kr. Detta utgör de äldsta kända spåren inom denna del av
av delområdet och det nuvarande kunskapsläget om den äldsta stenåldern är därför mindre
inom Jönköpings län. Den äldre jägarstenålderns fångstsamhällen vid den forntida Vättersjön
tros ligga under minst 20 meter grus och avlagringar (fakta från Jönköpings läns museum).
Från Östergötlands län är vi mer bortskämda med kunskap om den äldre stenåldern. De
senaste årens utgrävningar i Motala ström i Motala har gett mångtaliga fynd från perioden
6000 - 4000 f.Kr. som bland annat representerar ett boplatskomplex med fasta fisken som
viktig näring. Här har påträffats knappt 300 ljusterspetsar av ben och horn som bevarats i
bottensedimenten i Motala ström (fakta från Riksantikvarieämbetet, UV Öst, för mer läsning
http://verkstadsvagen.arkeologiuv.se/#home). Andra delar med förtätningar av stenåldersfynd
och boplatser finns från slättområdet vid sjön Tåkern. Från Örebro län finns ett antal platser
10 (179)
som undersökts arkeologiskt i samband med omläggning av riksväg 49 söder om Askersund.
Även här finns fynd från den äldre stenåldern, 7000 – 6000 f.Kr., som som även visar
användandet av olika bergarter till redskapsproduktion, till exempel olika typer flinta, kvarts
och kvartsit (Holm och Lindgren, Riksantikvarieämbetet, UV Bergslagen Rapport 2008:17).
Från Västra Götalandsdelen av Vätterns delområde är kunskapen om den äldre
jägarstenåldern sämre.
Kunskapen om den yngre stenålder, bondestenåldern, är mer utbredd för hela Vätternområdet.
I generella drag är fynden och boplatserna mer täta i Skärstad – Grännatrakten, på Visingsö
och i Jönköpingstrakten. Av mer kända exempel är boplatsen i Gisebo i Skärstad socken norr
om Jönköping, där merparten av fynden var från 5000 - 2 000 f.Kr. Bland fynden fanns en
plattformskärna, skrapor och tvärpilar, men också grop- och trattbägarkeramik och
stenredskap. Andra undersökta platser är Rökinge på Visingsö och Röttle i Gränna socken
(Ameziane 2009, sidan 17-20). Fler plaster av mer framträdande art från den yngre stenåldern
vid Vättern finns även från Östergötland. Alvastra pålbyggnad vid foten av Omberg utgör ett
unikt fynd av resterna en pålbyggnad med palissad i ett kärr. Platsen ses inte som någon
ordinär boplats utan som en plats för försvar, cermoniellt bruk, begravning etc.
Utifrån fynd av trindyxor inom Örebro läns del av Vätternområdet, kan man redan under
övergången mellan jägarstenålder och bondestenåldern se områdets som en del i en tydlig
centralbygd längs den forna kustlinjen med en koncentration kring Hammar och norra
Vätterns skärgård (Länsstyrelsen Örebro län, publikationsnummer 2002:21, sidan 25-30).
Även fynd av redskap längs den västra delen av Vättern inom Västra Götaland förstärker
Vättern som ett område av central betydelse sedan stenåldern.
Bilden av områdets betydelse återspeglas även i fornlämningsbeståndet från bronsåldern och
den äldre och yngre järnåldern. Lämningarna från dessa perioder blir mer påtagliga och
markerande i landskapet. Runt Vättern och på Visingsö anläggs till exempel monumentala
gravhögar under bronsåldern. Stråk med storrösen inom Jönköpings län finns öster och sydost
om Vättern, Visingsö. Storhögar finns till exempel på slättlandskapet vid Tåkern i
Östergötland. Inom Örebro läns del av delområdet finns både rösen och högar vid Vätterns
norra strand i Askersundsområdet och vid sjön Unden i Laxå kommun. I Västra götalands del
finns ett stråk med gravar norr om Karlsborg samt en centralbygd från bronsåldern i
Tidaholmsområdet, dock ligger de flesta av gravarna strax utanför Vätterns delområde.
Den äldre järnålder följer i stort samma bygder som bronsåldern inom Vätternområdet. Fler
gravfält anläggs och kunskapen om bebyggelsen är större då många arkeologiska
undersökningar har utförts av järnåldersboplatser. Fler gravtyper tillkommer under den äldre
järnåldern och gravfälten blir vanligare. Gravfält och enskilda gravar finns representerade
inom hela delområdet. Flertalet fornborgar, järnframställningsplatser, fossila åkermarker i
form av röjningsröseområden och hålvägar vittnar om järnålderns bygder runt Vättern. Äldre
namnformer kan härledas genom ortsnamnsforskning till den äldre och yngre järnåldern.
Ortsnamn med efterlederna -hem, -löv, -lösa, -vin, -tuna, -sta (d), och -by tilldelas usprung i
vikingatid och äldre järnålder.
Vätternområdet framstår som ett centrum för makt och strategisk knutpunkt under järnåldern,
men detta blir mer tydligt under medeltiden och framåt då kungamaktens närvaro blir mer
påtaglig i området. Under den yngre järnåldern lokaliseras bebyggelse och gravfält mot
11 (179)
åsryggar och impediment, och det är ofta här den medeltida bebyggelsen tar vid. Under
medeltiden genomgår samhället stora förändringar och kyrkans, frälsets och statens
organisatoriska makt sätter sin prägel. Rester av Eriksgatan finns kvar idag som
hålvägssytsem genom landskapet. Visingsö utgör centrum för makten och många
maktpolitiska händelser och mord förknippas ofta med ön och borgen Näs på södra spetsen av
Visingsö. Andra befästningar i Vätternområdet är Rumlaborg i Huskvarna och Bocksjöholm
näsborg i Västra Götaland (ej lokaliserad?), Sannums borgruin söder om Undenäs, Västra
Götaland (biskopsborg). Lämningar från kyrkans tidiga kloster är bland annat Alvastra
klosterruin. Under 1500- och 1600-talen tillkommer andra befästningar som Brahehus på
Vätterns östra sida, Visingsborg på Visingsö. I Jönköping finns slott med befästningsverk från
omkring 1545, men det är först från början av 1600-talet som ett större befästningsverk med
bastionsystem. Idag undersöks delar av bastionsystemet arkeologiskt och avsnitt av dem är
planerade bevaras och lyftas fram i pedagogiskt syfte.
Utmärkande för Vätternområdet är bland annat de järnbruk som uppkommer i Bergslagen
inom Örebro län under 1500-talet, till exempel gruvfältet och hyttorna Fallhyttan och
Svarthyttan, med kontinuerligt bruk från medeltiden till 1800-talets slut och i Tabergsområdet
i Jönköpings län finns Tabergs bergslag från av 1600-talet. I dessa områden finns även
vattenbaserad verksamhet med hammare och masugnar.
Tiden efter medeltiden kan studeras med hjälp av geometriska kartor. Bland annat får man en
överblick på hur hårt markanvändningen kontrollerades av staten, frälset och kyrkan. Av de
vattenbaserade näringarna är byarnas kvarnverksamhet ett vanligt inslag. Vätternområdets
dramatiska fallhöjder i tillflödena har gett upphov till ett kraftigt utnyttjande av vattnet som
resurs i form av sågar och kvarnar och andra småindustriella verksamheter. Områden med
specialinriktningar är till exempel Habo i Jönköpings län med textilindustrier. I flera av
vattendragen kring Vättern tillkommer även mindre vattenkraftverk i slutet av 1800-talet och
början av 1900-talet. Även fisket har varit etablerat sedan medeltiden och ett antal fasta fisken
nämns i kungliga brev som intresse redan under medeltiden vad gäller laxfiske i Västra
Vätterbäckarna.
Exemplet med Motala ströms extremt mångtaliga och välbevarade fasta fisken i Motala visar
på ett konkret sätt hur vattnet nyttjats som resurs redan under jägarstenåldern. Vi vet även att
viltjakt i och vid vattnet har varit betydande för merparten av jägarstenålderns
hushållsekonomi. Även fortsättningsvis lokaliseras boplatserna vid vattnet under förhistorian.
Under den yngre järnåldern anläggs gravfält, runstenar, boplatser och infrastrukturer vid
vattnet. Vattnet i Vättern och tillflödena har även fungerat som viktig färdväg under såväl
förhistorisk som historisk tid.
”Sedan medeltid har byggnadssten från Harge forslats på Vättern. Sjöfarten på Vättern anslöt
under medeltiden till rikets huvudvägar. En viktig farled över Vättern gick mellan Askersund
och Jönköping. Från Åmmeberg fraktades järn till de viktigare orterna längs Vätternstranden.
Gustav Vasa försökte gynna sjöfarten på Vättern genom att ställa kronobåtar till
Jönköpingsborgarnas förfogande. De skulle bland annat besöka Askersunds marknad och föra
dit varor från Småland och Västergötland, till exempel fläsk och smör. Från Askersund
hämtades smiden och andra varor från Närke. När Jönköpings smidesfaktori anlades 1620,
fraktades plåtar från Wedevågs bruk dit, liksom skattetackjärn från Nora och Lindes bergslag.
Askersunds handelsplats var länge knuten till Vadstena, och därifrån hämtades spannmål, sill,
12 (179)
salt, vin, tobak och hantverksvaror. Vid mitten av 1700-talet fanns ännu ingen handelsflotta i
Askersund. Inte heller Göta kanals tillkomst på 1830-talet stimulerade sjöfarten till en början.
Det var billigare att frakta smidesvaror landvägen till Vänerns hamnar än att utnyttja kanalen.
Några få fartyg fanns dock i staden under 1800-talets första hälft. 1853 inrättas reguljär
ångbåtstrafik mellan Askersund och Göteborg. Bondeseglation förekom också på Vättern.
Böndernas fartyg seglade främst med tegel, kalk och järn och hemförde malm, spannmål och
diverse handelsvaror. Från lastageplatserna Harge, Dalmark och Rå i Hammars socken
transporterades krossad kalksten på skutor som kallades råbockar, hargepesar eller
kalkköddar. I retur fraktade de Tabergsmalmtill Lerbäcks hyttor. De Jönköpingsborgare som
drev Tabergs bergslag arrenderande under en period av 1600-talets början också Lerbäcks
bergslag. Carl Bonde, ståthållare i Närke, Värmland och västra Västmanlands bergslag 1628 34 och landshövding i Nora län 1642-45, verkade för att en kanal som skulle förbinda
Bergslagen med Stockholm skulle byggas. Bonde hade erfarenheter från kanalbyggande
genom arbetet med Hjälmare kanal som avslutats 1640, och som sammanband Hjälmaren
med Mälaren. Genom topografiska studier fastslogs att Järle skulle vara den lämpliga
ändpunkten i ett nytt kanalsystem, som skulle bidraga till att främja järnexporten. Planer fanns
sedan tidigare på ett nationellt omfattande kanalsystem, Svea kanal, där Hjälmaren via
Tisaren förbands med Vättern, som i sin tur fick förbindelse västerut. På så sätt kunde
Östersjön få en förbindelse med Västerhavet och på sikt skulle bergslagsjärnet även kunna
skeppas ut över det nyanlagda Göteborg, varvid passagen genom Öresund kunde undvikas.
Projektet var som idé långlivat, men längre än till provgrävningar kom det emellertid aldrig.
Många bruk anlade transportleder där vattenleder i form av kanaler och slussanläggningar och
naturliga vattendrag kunde utnyttjades i kombination med räls- och vägtransporter för råvaror
och färdiga produkter. Lämningarna efter dessa vattenleder är många i bergslagsområdet.
Sedan flera bruksrörelser satsat på trävaruindustri för att undgå bruksdöden under 1800-talets
andra hälft utnyttjades många vattendrag för flottning. Då rensades också många vattendrag
för att förbättra vattenföringen” (Länsstyrelsen Örebro län publikationsnummer 2002:21,
sidan 193).
Vattensystemen runt Vättern har liksom i många andra områden i landet, inte minst under
1800- och början av 1900-talet utsatts för omfattande sjösänkningsföretag. I samband med
detta rensas och rätas även många vattendrag. De större dikningsföretagen hänger samman
med jordbrukets expansion.
Inom Vätterns delområde har flottning förekommit, även om många spår av den är på väg att
försvinna. Flottningsrester finns bland annat inom Jönköpings län i Nissans övre del. Inom
Örebro län är den känd men inte inventerad. I de andra länen inom delområdet finns inga
registrerade lämningar i FMIS, men även här har det sannolikt funnits en grad av flottning i
bäckar och åar.
Äldre infrastruktur har resulterat i brobyggande inom Vätterns delområde. Av de äldre
broarna är huvudsakligen ett antal kvarvarande stenvalvsbroar de mest estetiskt och
arkitektoniskt tilltalande byggnadsverken. Vattendragen har även utgjort viktiga naturliga
gränsmarkeringar mellan socknar och byar. Samtidigt har de varit uttryck för gemensamma
ändamål, vilket syns på äldre skifteskartor som så kallade samfälligheter där täkter, fiske eller
kvarnverksamhet anlades.
13 (179)
1.3 Vattenförvaltning och åtgärdsprogram
Kartbilaga 3a. Vätterns av- och tillrinningsområde ekologisk status.
Kartbilaga 3b. Vätterns av- och tillrinningsområde kemisk status.
Kartbilaga 4. Vätterns av- och tillrinningsområde vandringshinder, kontinuitet
statusbedömning.
Vätterns delområde av Motala ströms huvudavrinningsområde är till större delen
biotopkarterat. Länsstyrelsen i Jönköpings län har haft samordningsansvar i karteringsarbetet
och för varje län som ingår i delavrinningsområdet finns en delrapport (Länsstyrelsen
Jönköpings län, meddelande 2005:33, 2005:35, 2005:36, 2005:37, 2005:38) och åtgärder har
utförts och är under utförande. Utöver detta finns ett större antal underlagsmaterial. Till
exempel har Vattenmyndigheten Södra Östersjön har tagit fram Åtgärdsförslag för Vätterns
avrinningsområde (remissunderlag 2009). Vätternvårdsförbundet har även tagit fram
Åtgärdsplan för fisk och fiske i Vätterns tillflöden (rapport nummer 104 från
Vätternvårdsförbundet). Till denna plan är även knutet åtgärdsområdesdelar för varje län runt
Vättern. Vätternvårdsförbundet gav tidigare även ut Förvaltningsplan för fisk och fiske i
Vättern 2009-2013 (rapport nummer 102 från Vätternvårdsförbundet) och
Bakgrundsdokument till Förvaltningsplan för fisk och fiske i Vättern 2009-2013 (rapport
nummer 103 från Vätternvårdsförbundet). Det finns även en större övergripande
förvaltningsplan och ett åtgärdsprogram för Södra Östersjön för 2009-2015
(Vattenmyndigheten Södra Östersjön/Länsstyrelsen Kalmar län 2009). I grunden har
Länsstyrelsen Jönköpings län även gett ut Vätterbäckar i Jönköpings län –
Naturvärdesbedömning av vattendrag 2007 (Länsstyrelsen Jönköpings län, meddelande
2007:42). Utöver detta skrevs ytterligare åtta rapporter för hela länet som naturbedömts, till
exempel Nissans övre avrinningsområde som berör del av Vätterns delområde (Länsstyrelsen
Jönköpings län meddelande 2005:19).
I åtgärdsförslaget för Vätterns delområde framgår gäller följande (fakta är hämtat från
Vattenmyndigheten Södra Östersjön 2009, remissversion Åtgärdsförslag för Vätterns
avrinningsområde):
Delområde Vättern utgörs totalt av 208 vattenförekomster varav 52 är sjöar (25%), 78
vattendrag (37,5%) samt 78 grundvatten (37,5%). I huvudavrinningsområdet dominerar
Vättern som egen sjö/vattenförekomst på grund av sin storlek. Sjöytan (ca 1900 km2) utgör ca
en tredjedel av hela delområdet (cirka 6300 km2). För sjöar och vattendrag har en klassning
av ekologisk och kemisk status gjorts medan grundvattnet (70) klassas med avseende på
kemisk och en kvantitativ status. Den ekologiska statusen bedöms vara lägre än god i totalt 65
(50%) ytvattenförekomster och 53 (40%) uppnår ej god kemisk status. Den kemiska och/eller
kvantitativa statusen bedöms vara lägre än god i ett fall (1,3%) i grundvatten. För
vattenförekomster som ej uppnår god status och/eller som bedöms vara i riskzonen att ej nå
god status 2015 ska det upprättas åtgärdsprogram. Ansvar för åtgärder för att minska
miljöproblemen riktar sig till andra myndigheter och ej till enskilda verksamhetsutövare,
För varje vattenförekomst i avrinningsområdet har ett förslag på miljökvalitetsnorm tagits
fram. Allmänt gäller att alla vattenförekomster ska nå god status 2015, samt att ingen
försämring får ske. Undantag i form av tidsfrist och sänkt kvalitetskrav har i vissa fall
14 (179)
föreslagits. Inom delområdet finns flera vattenförekomster som berörs av olika skyddsformer
som ska beaktas inom vattenförvaltningen. Inom delområde Vättern identifieras följande
miljöproblem och åtgärdsbehov:
Försurning: Är ej aktuellt för sjön Vättern men delar av tillrinningsområdet utgörs av
områden med svag motståndskraft mot försurning (Hökensås, Tiveden samt i söder) där
kalkning sker i totalt 12 vattenförekomster. Genom pågående kalkningsprogram bedöms
miljöproblemet vara åtgärdat i dessa vattenförekomster. Åtgärder bör fortsätta i nuvarande
omfattning och behov av ytterligare åtgärder finns i en vattenförekomst. Grundvatten
berörs ej av miljöproblemet.
Övergödning: Är ej aktuellt för sjön Vättern men utgör huvudsakligt miljöproblem i vissa
delar. Totalt utgör övergödning problem i 40 vattenförekomster. Orsaken till övergödningen
varierar, det kan dels röra sig om pågående utsläpp från avloppsreningsverk, industri,
jordbruksmark men även tidigare utsläpp har medfört näringsrika sediment som under
syrefattiga förhållanden släpper fosfor. Åtgärder inriktas mot ökad uppehållstid i
tillrinningsområdet (anläggning av våtmarker, meandring), minskade utsläpp från industri och
avloppsreningsverk samt minskad frisläppning av näringsämnen i sediment. Behov av
ytterligare åtgärder bedöms föreligga. I grundvatten kan höga nitrathalter förekomma.
Miljögifter: Miljögifter är ett problemområde där kunskapsbehovet är stort. Förhöjda
bakgrundshalter av kvicksilver medför att miljökvalitetsnormen (MKN) överträds generellt i
Sverige.
I förvaltningsplanen för Södra Östersjön finns en genomgång av skyddade områden,
övervakning, ekologisk och kemisk status för yt- och grundvatten, påverkansanalyser och
riskbedömningar. I planen finns även miljökvalitetsnormer, åtgärder för bättre vatten.
Miljöproblem utgör en viktig del av planen och omfattar försurning, övergödning, miljögifter,
främmande arter, vattenuttag, fysiska förändringar och övriga vattenkvalitetsproblem. En
tidplan och samverkansplan är framtagen för att genomföra ovanstående punkter.
För varje berört läns del av Vätterns delområde hänvisas på grund av avrinningsområdets
storlek, till varje åtgärdsplan för fisk och fiske i Vätterns tillflöden för närmare detaljer av
varje enskilt vattendrags status. I större drag finns följande med i åtgärdsplanen för Vätterns
delområde: Områdesbeskrivning för åtgärdsområdet, Natur och nyttjandevärden,
kulturvärden, fisk- och kräftförekomster, problembeskrivingar/påverkan indelat i fysisk
påverkan, hydrologisk påverkan, försurning, metaller, övergödning och övrig påverkan.
I övrigt redovisas eventuella genomförda åtgärder, åtgärdsbehov och målsättning och
åtgärdsförslag.
2 KUNSKAPSLÄGET KULTURMILJÖ M.M.
2.1 Kunskapsunderlagen – länsspecifika
Tabellen nedan visar kunskapsunderlagen som är länsspecifika och berör Vätterns delområde
och som använts i översikten. Ej länsspecifika underlag, till exempel riksintressen,
fornminnesregistret och ängs- och betesmarksinventeringen, redovisas ej i tabellen.
15 (179)
Felaktigheter i fakta kan förekomma. Tabellen ska uppdateras i den takt nya underlag
tillkommer.
Typ av underlag
Jönköping
Regionalt
Ja, från 2001.
kulturminnesvårdsprogram inkl. urval
miljöer (RP)
Västra Götaland
Ja, från 1990.
Grundar sig på
områden av
riksintresse för
kulturmiljövården i
Älvsborg.
Örebro
Ja. Från
2003.
Brukat
och
byggt i
Örebro
län.
Nej. Inte
inom
Vätterns
delområ
de.
Annars
för 3
kommun
er
utanför.
Ja. Finns
som
GISskikt.
Östergötland
Ja, från 1983.
Finns som
GIS-skikt.
Kommunala
kulturmiljöprogram
Ja. Ej som GIS-skikt, dock
prioriterat i kommande
kunskapsuppbyggnad.
Ja. Samtliga underlag
finns även som GISskikt.
Bevarandeprogram
odlingslandskapet
Ja. Finns för länet från
1992, men är i behov av
förnyelse. Finns som GISskikt.
Ja. Värdefulla
odlingslandskap i Olän från 1995.
Odlingslandskapets
natur- och
kulturmiljövärden
från 1992. GIS-skikt
finns.
Broinventeringar
Nej. Finns en inventering
av Spade som avser
Trafikverkets broar under
1900-talet, ej äldre broar.
Nej. Även här endast
inventering av Spade
som avser
Trafikverkets broar
under 1900-talet.
Nej.
Dock av
Spade.
Ja. Ej digitalt.
Underlag finns för
kommunala
inventeringar av
Julihn/Spade för
Karlsborg och Hjo
kommuner.
Ja.
Industriminnesinventeri
ngen
Örebro
läns
museum
1979.
Ja. Från
vadställe till
betongbro.
1978 - 1979.
Finns ej som
GIS-skikt.
Nej.
Industriminnesinventering
Ja, finns databas för hela
länet, uppdateras ofta.
Miljöer i urval finns i skrift
från 1998.
Nej, inte
enskilda, dock
finns
kommunvis
genomgång i
Natur Kultur –
miljöer i
Östergötland
från 1986.
Nej. Finns
regionala mål
om
odlingslandska
pet kopplad till
miljömålsarbet
et i skriften
Mål i sikte –
Miljömål för
Östergötland
från 2003.
16 (179)
Biotopkartering
MIFO-material
(förorenade
områden)
Damminventering
Ja. Länsstyrelsen
Jönköping har
samordningsansvar. Data
finns för alla län i
delområdet.
Ja. Finns GIS-skikt.
Ja.
Därefter
viss grad
av
fortsatt
inventering och
byggnad
sinventer
ing.
Ja.
Ja.
Ja. Finns med i
nationellt GIS-skikt.
Ja. GISskikt.
Ja. Finns GISskikt.
Ja, GISdata från
SMHI.
Även
Damminv.
1980.
Ja, GIS-data
från SMHI,
skannade
dokument.
Ja. Finns som nationellt
Ja, GIS-data
digitalt register från SMHI. från SMHI.
2.2 Internationella och nationella intressen
Kartbilaga 5a. Vätterns av- och tillrinningsområde nationella intressen i urval.
Områdets övre del.
Kartbilaga 5b. Vätterns av- och tillrinningsområde nationella intressen i urval.
Områdets mellersta del.
Kartbilaga 5c. Vätterns av- och tillrinningsområde nationella intressen i urval.
Områdets nedre del.
Kartbilaga 6a. Vätterns av- och tillrinningsområde, nationellt särskilt värdefulla vatten
kulturvård, naturvård och fiske, nationellt värdefulla vatten naturvård och fiske.
Delområdets övre del.
Kartbilaga 6b. Vätterns av- och tillrinningsområde, nationellt särskilt värdefulla vatten
kulturvård, naturvård och fiske, nationellt värdefulla vatten naturvård och fiske.
Delområdets mellersta del.
Kartbilaga 6c. Vätterns av- och tillrinningsområde, nationellt särskilt värdefulla vatten
kulturvård, naturvård och fiske, nationellt värdefulla vatten naturvård och fiske.
Delområdets nedre del.
2.2.1 Ramsar
Tåkern.
Tåkern med dess utomordentligt rika fågelliv är en av nordeuropas främsta fågelsjöar.
17 (179)
Tåkern är en utpräglad slättsjö med mycket näringsrikt vatten, rik vegetation och rikt fågelliv.
År 1844 sänktes sjön med 1,7 meter så att medelvattendjupet numera endast är 0,8 meter.
Därmed inleds en kraftig utveckling av såväl växtlighet som fågelliv. Vegetationen i Tåkern
utgörs till stor del av vidsträckta vassområden. Utmed stranden förekommer en mängd olika
vegetationstyper som hög- och lågstarrkärr, ängsmark med inslag av kalkfuktäng.
Strandskogen består främst av al och björk men också tallbestånd förekommer. Över 200
fågelarter har under årens lopp iakttagits vid sjön. Drygt ett nittiotal av dessa häckar i sjön och
dess närmaste omgivningar. Tåkern är också en mycket betydelsefull rastplats för vårens och
höstens flyttfåglar. Till sjöns karaktärsarter hör knölsvanen. Ett 70-tal par beräknas häcka.
Därtill kommer cirka 2 000 svanar som stannar över sommaren. Två andra för sjön typiska
fågelarter är rördrom och brun kärrhök. Skrattmås är vanligast bland de större fåglarna.
Antalet häckande par är mellan 20 000 och 25 000. Dessa är fördelade på åtta större och flera
mindre kolonier. Brunand är jämte gräsand och skedand vanligast bland sjöns häckande
andarter. Ramsarområdet Tåkern berör även riksintressen för friluftsliv, FE 1 Omberg –
Tåkern, och för kulturmiljö, E 1-7 Omberg – Tåkernområdet. (Fakta hämtad från
Länsstyrelsen Östergötlands län hemsida:
http://www.lansstyrelsen.se/ostergotland/SiteCollectionDocuments/sv/djur-ochnatur/friluftsliv/ostergotlands-natur/riksintressen-ostergotland/NRO05010Tåkern.pdf.)
Dumme mosse, norra och södra.
Dumme mosse är klassificerad som Ramsarområde enligt följande kriterier:
• representativt exempel på en naturlig våtmarkstyp (skoglös myrmark) inom EU:s
boreala region
• hyser 6 fågelarter och 1 kryptogamart som är nationellt rödlistade
• hyser arter som är särskilt typiska för EU:s boreala region
Dumme mosse är ett stort myrkomplex som ligger på en sandslätt med rullstensåsar. Området
är i stort opåverkat av människan, vilket bevarat den höga vattenkvalitén. Området domineras
av öppna mosseplan av olika slag - excentrisk mosse, sluttande mosse, högmosse och svagt
välvd mosse. Andra våtmarkstyper som finns representerade är flacka kärr, sumpskogar,
mader, strandängar, vattenhål, gölar och små sjöar. Det finns också ett stort mosaikartat
område med en blandning av skog, sumpskog och myr. På myrmarken växer arter som är
vanligare i andra delar av Sverige - klockljung och myrlilja (västliga arter), skvattram (ostlig
art) samt dvärgbjörk (nordlig art). Det finns också några orkidéarter och käppkrokmossa i
området. När det gäller fåglar är Domneå-dammen i områdets norra del det mest spektakulära
delområdet. Vid denna har 164 fågelarter observerats. Av dessa häckar 90 arter tämligen
regelbundet. Ett stort antal fåglar rastar i dammen under vårflyttningen. I området som helhet
häckar dvärgbeckasin, storspov, nattskärra, gulärla, smålom och skogsduva. Det finns även
ytterligare häckande fåglar som trana, brushane, ljungpipare och sångsvan. Dumme mosse
lockar många besökare och det finns spångade leder i området (fakta hämtad från
Naturvårdsverket: http://www.naturvardsverket.se/Start/Naturvard/Skydd-av-natur/Skydd-avvatmarker/Ramsaromraden/).
2.2.2 Nationalpark
Tiveden.
Tiveden är egentligen hela skogsområdet mellan Skagern och Vättern, gränslandet mellan
Götaland och Svealand. Gôrtiven eller Urtiven, det centrala Tiveden, är nationalpark sedan
1983. Tivedens vilda natur har formats av inlandsisen. Naturen är storslagen med mäktiga
18 (179)
bergsformationer och stora flyttblock. Tiveden vilar på granitberg, som är sprickrikt och
sönderbrutet i rutformade mönster. I sprickorna finns sjöar och myrar. Länge var Tiveden
orörd vildmark. På 1500- och 1600-talen blev Tiveden en nybyggarmark där många bröt
mark. De flesta invandrarna var finländare. Kolning, svedjning och bete skövlade skogarna
utom i de mest otillgängliga delarna. Nybyggarna svedjade skogen så hårt att det 1638 kom
ett förbud mot svedjejordbruk. Det har inte bott några människor permanent inom
nationalparksområdet. Däremot betade boskapen i skogen, där togs ved och virke och där
brände man tjära. Under 1700- och 1800-talen framställde man träkol till masugnar vid
Granvik och Igelbäcken ur Tiveden. Vid sjön Stora Trehörningens norra strand finns en starkt
kuperad bergsterräng med hällmarkstallskog. Här ligger Stenkällebergen med Stenkälla, en
kallkälla i en grotta av jättelika, över 10 meter höga klippblock. Vid sjöns nordspets ligger
badplatsen Vitsand, sprickdalar och förkastningsgrottor vid Tärnekullen och det monumentala
lösa klippblocket Junker Jägares sten. Någon kilometer öster om Stenkälla finns Stora och
Lilla Trollkyrka i en vild, sönderskuren bergsterräng med storslagna blockanhopningar och
områden med gammelskog. Typiskt för området är de av inlandsisen slipade berghällarna
med släta, sluttande sidor, som i folkfantasin blivit till kyrktak (fakta hämtad från
Länsstyrelsen Västra Götalands hemsida: http://www.lansstyrelsen.se/vastragotaland/Sv/djuroch-natur/skyddad-natur/naturreservat/lanets-naturreservat/karlsborg/tivedensnationalpark/Pages/index.aspx).
2.2.3 Kulturvattendrag inom Vätterns delområde och Vättern som region
Vättern som region (9) och dess tillflöden har utpekats som kulturvatten eller kulturvattendrag
(SOU 1995:155). Flertalet av vattendragen inom området kan knytas till olika teman. Till
exempel vattendrag som bör skyddas på grund av sin ”orördhet”. Dessa är bäckarna till
södra Vättern från och med Hjoån till och med Mjölnaån. Motivationen är för ”orördheten” är:
”Skogsåar nedskurna i berg och issjöavlagringar. Innefattar ett stort spektrum av åtyper som
tillsammans har ett flertal geomorfologiska bildningar som bl.a. visar utvecklingen av
Vättern. Vattenfall, ravinbildningar, strandterasser, kanjoner och transgressionsbildningar.
Har mycket stora kvaliteter vad gäller flora och fauna, speciellt fisk. Ett stort antal äldre
industrimiljöer med ett tidsdjup från medeltiden till nutid. Borgar och äldre
försvarsanläggningar” (SOU 1955:155, sidan 40).
Vidare berörs Göta kanal i den norra delen av delområdet. Göta kanal knyts till temat eller
skyddsvärdet kommunikation med undertemat kanalsystem. (SOU 1995:155, sidan 165).
Under skyddsvärdet Industri och energiutvinning berörs övre delen av Nissan. Motivationen
är bland annat ”Kulturlandskap med kommunikationslämningar, odlingsmarker, och
Kraftverksanläggningar… inom Jönköpings län dominerar småindustrimiljöerna…” (SOU
1995:155, sidan 168).
Egen kommentar: Till Nissans övre delar hör numera ett antal flottningslämningar att värdera
in i skyddsvärdet av vattendraget.
Tabergsån i den södra delen av delområdet, ingår under samma skyddsvärde Industri och
energiutvinning. Motivationen är ”Bergslag. Område med gruvor, hyttor, hamrar och sentida
industrier i Norrahammar tillsammans med ett betydande område för lågteknisk
järnhantering samt en medeltida masugnsruin. Till detta ett ålderdomligt odlingslandskap
påverkat av bergsbruket.” (SOU 1995:155, sidan 168). Även Huskvarnaån sorterar under
samma tema med motivationen: ”Energi och kommunikationslämningar. Å med lämningar av
19 (179)
Huskvarna bruksområde, kraftverk, och ett ålderdomligt odlingslandskap. Vid åmynningen
ligger ruinerna av det medeltida fästet Rumlaborg.” (SOU 1995:155, sidan 168).
Egen kommentar: Vättern och dess tillflöden i helhet borde även kunna passa in under
skyddsvärdet Fiske med motivation likt andra föreslagna fiskevattendrag, förslagsvis: ”
Fiskeanläggningar. Vättern med tillflöden har varit värdefullt sedan stenåldern i sitt rika
fiske, vilket exemplifieras av fasta fisken i Västra Vätterbäckarna samt Motala ströms utlopp i
Motala.”
2.2.4 Nationellt särskilt värdefulla vatten – kulturmiljö
Urvalsprincipen för särskilt värdefulla vatten är i huvudsak baserad på de riksintressen för
kulturmiljöer där dessa angränsar till vatten.
Inom Vätterns delområde är följande särskilt värdefulla vatten, med länsvis uppräkning:
Örebro län:
Askersund, Askersund kommun. Beskrivning: Askersunds gamla stadskärna med rätvinklig
rutnätsplan från 1644, bevarad tomtstruktur, småskalig trästadsbebyggelse med stadsgårdar,
glesare utkantsbebyggelse och inslag av institutionsbyggnader i sten och puts samt
hamnmiljöer. Stadsförsamlingens kyrka och den stora landskyrkan väster om staden.
Edö Stjärnsund, Askersund kommun. Beskrivning: Stjärnsund, som varit en av länets största
gods, har rak, alléprydd uppfartsväg samt park som skiljer mangård och fägård. Godset är en
stormaktstida skapelse och har agrarhistoriskt intresse som stamgård för den svenska SRBboskapen. Strandnära läge, på motsatt sida ett smalt sund ligger Edö, en herrgård med
medeltida anor och som i ägarlängden räknar den heliga Birgitta.
Åmmeberg, Askersund kommun. Beskrivning: Byggnadsbestånd och magasinsbyggnader i
speciell tegelarkitektur, herrgård i samma stil. Zinkgruvorna ägs av det belgiska företaget La
Vieille Montagne och är ännu i drift. Anrikningsverk, kraftverk, kvarn, hamn, hamnmagasin
ingår i miljön.
Västra Götalands län:
Göta kanal – Forsvik – Edet, Sätra – Rödesund, Karlsborg, Karlsborg och Töreboda
kommuner. Beskrivning: Göta kanal från Sjötorp vid Vänern till Karlsborg vid Vättern. Grävd
kanal med slussar, broar och boställen från Sjötorp till sjön Viken: Sjötorp med slussar,
boställen, hamnmagasin och varv. Norrkvarn med sluss, boställe, kvarn mm.
Karlsborg, Karlsborg kommun. Beskrivning: Befästningsmiljö från 1800-talet, exempel på
centralfästning, självförsörjande anläggning med sjukhus, bageri m.m., plats för Sveriges
guldreserv.
Granvik, Karlsborg kommun. Beskrivning: Granviks herrgård och bruksmiljö intill vattenfall
med lämningar efter industriell verksamhet i form av bl.a. masugnsruin, slaggvarpar,
kolbottnar och tjärdalar; vid Hyttehamn finns masugnsgrund från högmedeltid. En fornborg i
närheten.
Guldkroksbygden, Hjo och Karlsborg kommuner. Beskrivning: Hjo stad med omgivande
jordbruksbygd utmed Vättern. Medeltida stad vid Hjoån och herrgårdsanläggningar
lokaliserade till Vätterbäckarnas fall och utlopp. Norr om Hjo finns Grevbäcks medeltida
kyrka, Ekhammars herrgård med ålderdomlig såg och kvarn mm.
20 (179)
Östergötlands län:
Göta kanal, Motala kommun. Beskrivning: Kommunikationsmiljö med landets främsta
kanalmiljö (utförd 1810-32), av stor teknikhistorisk betydelse och med dominerande läge i
omgivande landskap.
Omberg - Tåkern, Vadstena, Ödeshög och Mjölby kommuner. Beskrivning: Centralbygd
och slättbygd. Utpräglad agrar stordriftsbygd sedan laga skiftet, där de stora gårdarna samt
sänkningen av Tåkern, tydligare än någon annanstans i landet speglar jordbruksföretagens roll
i det framväxande industrisamhällets kapital- och företagsbildning.
Vadstena, Vadstena kommun. Beskrivning: Småstadsmiljö intill Vätterns strand. Andligt
centrum, framvuxet kring birgittinerordens moderkloster, som visar en betydelsefull
senmedeltida stad och vallfartsort samt dess förändringar med Nya tidens starka kungamakt
efter reformationen. Klostrets äldsta delar speglar dessutom den svenska kungamaktens
ställning under 1200- och 1300-talen.
Jönköpings län:
Visingsö, Jönköpings kommun. Beskrivning: Centralbygd från förhistorisk tid och tidig
medeltid med unik ställning under det svenska rikets framväxt samt det stormaktstida
Visingsborgs grevskaps kärnområde med rika lämningar från Brahetiden.
(Fornlämningsmiljö, Borgmiljö, Kyrkomiljö, Slottsmiljö).
Röttle, Västanå. Jönköpings kommun. Beskrivning: Kvarnmiljö med förindustriella
lämningar i åravin från tiden under Visingsborgs grevskap. (Bymiljö, Herrgårdsmiljö).
Ruppens industriområde, Aneby kommun. Beskrivning: Bergdala kvarn med såg, uppförd
på 1880-talet med anor från 1700-talet. Nordost om kvarnen ligger Ruppens kraftstation med
en cirka 100 meter lång, delvis sprängd och grävd kanal, uppförd på 1910-talet. Söder om
kvarnen låg Ruppens sulfitmassafabrik.
Habo ullspinneri, Habo kommun. Beskrivning: Ylleindustri med väl sammanhållen och
bevarad bebyggelse. Företaget har haft stor betydelse för orten Habos utveckling.
Eklundshov, Jönköpings kommun. Beskrivning: Länets bäst bevarade koloniområde från
1928 med ett sextiotal enhetliga byggnader av hög arkitektonisk klass. Koloniområdet är
karakteristiskt för koloniträdgårdsrörelsens framväxt och utbredning i landet. Eklundshovs
vattenverk anlades 1932.
Djuvarp, Roestorp, Jönköpings kommun. Beskrivning: Odlingslandskap längs Huskvarnaåns
övre dalgång med lämningar efter skilda tiders brukningsmetoder samt värdefull bebyggelse
och fornlämningsmiljöer från brons- och järnålder.
Huskvarna, Stensholm, Jönköpingss kommun. Beskrivning: Industrimiljö som i bebyggelse
och planering speglar industriutvecklingen i landet sedan 1600-talet, med
vattenkraftsanknuten verksamhet längs Huskvarnaåns forsrika branter. I Huskvarnaviken
finns rester efter ett förhistoriskt och medeltida kulturlandskap.
Dunkehalla. Jönköpings kommun. Beskrivning: I Dunkehallaåns dalgång, från
Vätterstranden till Dalvik på Jönköpings västra höjder, grundlades Jönköpings första
industrier i början av 1600-talet. Vid de många vattenfallen finns rester kvar av industrier och
vattenkvarnar som drev hammare till fabrikerna.
Taberg, Kåperyd, Jönköpings kommun. Beskrivning: Gruv- och industrimiljö av central
betydelse för Smålands bergshantering under 1600- 1800-talen. Bergsmansbyn Kåperyd med
senmedeltida hyttruin, gårdar och omgivande odlingslandskap. Rörets kraftverk i Hovslätt är
ett av ytterst få bevarade likströmsverk.
21 (179)
Äsperyd, Nässjö kommun. Beskrivning: Bymiljö med förindustriell vattenkraftsanknuten
verksamhet och till byn anslutande fornlämningar. (Fornlämningsmiljö, Tidigindustriell
miljö).
Egen kommentar: Översyn bör ske vad gäller urvalet av nationellt särskilt värdefulla vatten –
Kulturmiljö. Eventuellt kan det finnas ytterligare vattennära miljöer inom Vätterns delområde
som är väl värda att inkluderas men som inte utgör riksintressen vid vatten.
2.2.5 Nationellt särskilt värdefulla vatten – naturvård
De inom Vätterns delområde förekommande områdena, med nationellt särskilt värdefulla
vatten för naturvården, redovisas länsvis:
Inom Örebro län:
Vättern, Askersund kommun. Beskrivning: Vättern är med sina 1 856 km2 Sveriges näst
största sjö. Sjöbäckenet har uppstått genom förkatsningsrörelser i berggrunden för ungefär
800-900 milj år sedan. Bildningssättet har skapat en mycket djup sjö med ett medelsjup på 40
meter och största djupet, 128 meter.
Harge uddar, Askersunds kommun. Beskrivning: Storslaget landskap vid Vätterns strand.
Kusten består av smala vikar mellan karga klippiga urbergssträckningar.
Norra Vätterns skärgård, Utnäset. Askersunds kommun. Beskrivning: Hög grad av
naturlighet. Ett klippigt och kraftigt sönderbrutet skärgårdslandskap bevuxet med
hällmarkstallskog och rikligt med lavar. Annuell vegetation på exponerade stränder.
Stensimpa.
Fagertärn, Askersunds kommun. Beskrivning: Den viktigaste lokalen i Sverige för den
mycket sällsynta röda näckrosen. Det är en variant av vit näckros.
Unden, Laxå kommun (även Gullspång, Töreboda och Karlsborg kommuner, Västra
Götalands län). Beskrivning: Stor djup klarvattensjö i Motala ströms ARO. Två utlopp.
Barrskogslandskap. Artrik fiskfauna med ett 15-tal arter. Värdefullt rödingbestånd (möjligen
överfört från Vättern på 15-1600-talet), hornsimpa, stensimpa, öring, nors, sik.
Inom Östergötlands län
Vättern, Motala, Vadstena och Ödeshög kommuner. Beskrivning: Vättern är med sina 1 856
km2 Sveriges näst största sjö. Sjöbäckenet har uppstått genom förkastningsrörelser i
berggrunden för ungefär 800-900 milj år sedan. Bildningssättet har skapat en mycket djup sjö
med ett medelsjup på 40 meter och största djupet, 128 meter.
Tåkern, Vadstena, Ödeshög och Mjölby kommuner. Beskrivning: Tåkern, med dess
utomordentligt rika fågelliv, räknas till Nordeuropas förnämsta fågelsjöar. Åtskilliga hotade
arter häckar här och som rastplats för gäss och änder har sjön stor betydelse i ett
internationellt perspektiv.
Inom Västra Götalands län:
Unden, Gullspång, Töreboda och Karlsborg kommuner (även Laxå kommun, Örebro län).
Beskrivning: Stor djup klarvattensjö i Motala ströms ARO. Två utlopp. Barrskogslandskap.
Artrik fiskfauna med ett 15-tal arter. Värdefullt rödingbestånd (möjligen överfört från Vättern
på 15-1600-talet), hornsimpa, stensimpa, öring, nors, sik.
22 (179)
Vättern, Hjo och Karlsborgs kommuner. Beskrivning: Vättern är med sina 1 856 km2
Sveriges näst största sjö. Sjöbäckenet har uppstått genom förkatsningsrörelser i berggrunden
för ungefär 800-900 milj år sedan. Bildningssättet har skapat en mycket djup sjö med ett
medelsjup på 40 m och största djupet, 128 meter.
Jönköpings län:
Vättern, Habo och Jönköpings kommuner. Beskrivning: Vättern är med sina 1 856 km2
Sveriges näst största sjö. Sjöbäckenet har uppstått genom förkastningsrörelser i berggrunden
för ungefär 800-900 milj år sedan. Bildningssättet har skapat en mycket djup sjö med ett
medelsjup på 40 meter och största djupet, 128 meter.
Ören, Aneby och Jönköpings kommuner. Beskrivning: Ören tillhör Röttleåns vattensystem
och är belägen strax söder om samhället Örserum. Höjden över havet är 196,5 meter, dvs på
samma nivå som sjön Bunn. Ören är en oligotrof - mesotrof sjö i en gravsänka, med en areal
på 9,17 km2 och ett största djup på 36,8 meter.
Storområde Vättern med Vätterbäckar, Habo och Jönköpings kommuner. Beskrivning:
Vättern är med sina 1 856 km2 Sveriges näst största sjö. Sjöbäckenet har uppstått genom
förkastningsrörelser i berggrunden för ungefär 800-900 milj år sedan. Bildningssättet har
skapat en mycket djup sjö med ett medelsjup på 40 meter och största djupet, 128 meter. Hög
grad av naturlighet, höga raritetsvärden, hög artdiversitet.
2.2.6 Nationellt särskilt värdefulla vatten – fiske
De inom Vätterns delområde förekommande områdena, med nationellt särskilt värdefulla
vatten för fiske, redovisas länsvis:
Inom Örebro län:
Vättern, Askersunds kommun. Hotade arter: Nejonöga, flod, Röding, sydsvensk.
Skyddade stammar: Sydsvensk rödingstam, Sjölevande öringstam, Sydsvensk harrstam.
Unden, Laxå kommun (även Gullspång, Töreboda och Karlsborg kommuner, Västra
Götalands län). Hotade arter: Röding, sydsvensk. Skyddade stammar: Sydsvensk rödingstam.
Inom Östergötlands län:
Vättern, Motala, Vadstena och Ödeshög kommuner. Hotade arter: Nejonöga, flod-, Röding,
sydsvensk, Ål. Skyddade stammar: Lax, storvuxen, uppströmslekande, ursprunglig öringstam.
Sydsvensk, storvuxen rödingstam. Sydsvensk, ursprunglig harrstam.
Inom Västra Götalands län:
Vättern, Hjo och Karlsborg kommuner. Hotade arter: Nejonöga, flod-, Röding, sydsvensk,
Ål. Skyddade stammar: Storvuxen öringstam. Ursprunglig öringstam. Sydsvensk harrstam.
Unden, Gullspång, Töreboda och Karlsborg kommuner (även Laxå kommun, Örebro län).
Hotade arter: Röding, sydsvensk. Skyddade stammar: Sydsvensk rödingstam.
Inom Jönköpings län:
Vättern, Habo och Jönköping kommuner. Hotade arter: Nejonöga, flod-, Röding, sydsvensk,
Ål. Skyddade stammar: Storvuxen öringstam. Ursprunglig öringstam. Sydsvensk harrstam.
23 (179)
Skämningsforsån, Habo kommun. Hotade arter: Nejonöga, flod-. Skyddade stammar:
Storvuxen öringstam. Ursprunglig öringstam. Sydsvensk harrstam. Ursprunglig harrstam.
Krikån, Habo kommun. Hotade arter: inga. Skyddade stammar: Storvuxen öringstam.
Ursprunglig öringstam.
Rödån, Habo kommun. Hotade arter: Nejonöga, flod-. Skyddade stammar: Storvuxen
öringstam. Ursprunglig öringstam. Sydsvensk harrstam: Ursprunglig harrstam.
Svedån, Habo kommun. Hotade arter: Nejonöga, flod-, Flodpärlmussla. Skyddade stammar:
Storvuxen öringstam. Ursprunglig öringstam. Sydsvensk harrstam. Ursprunglig harrstam.
Gagnån, Habo kommun. Hotade arter: Flodpärlmussla, Nejonöga, flod-. Skyddade stammar:
Storvuxen öringstam. Ursprunglig öringstam. Sydsvensk harrstam. Ursprunglig harrstam.
Hornån, Habo kommun. Hotade arter: Nejonöga, flod-. Skyddade stammar: Storvuxen
öringstam. Ursprunglig öringstam. Sydsvensk harrstam. Ursprunglig harrstam.
Knipån, Habo kommun. Hotade arter: Nejonöga, flod-, Flodpärlmussla. Skyddade stammar:
Storvuxen öringstam. Ursprunglig öringstam. Sydsvensk harrstam. Ursprunglig harrstam.
Hökesån, Habo kommun. Hotade arter: Flodpärlmussla, Nejonöga, flod-. Skyddade
stammar: Storvuxen öringstam. Ursprunglig öringstam. Sydsvensk harrstam. Ursprunglig
harrstam.
Lillån – Bankeryd, Jönköpings kommun. Hotade arter: Nejonöga, flod-. Skyddade stammar:
Storvuxen öringstam. Ursprunglig öringstam. Sydsvensk harrstam: Ursprunglig harrstam.
Tabergsån, Jönköpings kommun. Hotade arter: Inga. Skyddade stammar: Storvuxen
öringstam. Ursprunglig öringstam. Sydsvensk harrstam. Ursprunglig öringstam.
Kallebäcken, Jönköpings kommun. Hotade arter: Inga. Skyddade stammar: Storvuxen
öringstam. Ursprunglig öringstam.
Lillån – Huskvarna, Jönköpings kommun. Hotade arter: Nejonöga, flod-. Skyddade
stammar: Storvuxen öringstam. Ursprunglig öringstam.
Ören, Jönköping och Aneby kommuner. Hotade arter: Röding, sydsvensk, Vårsiklöja.
Skyddade stammar: Sydsvensk rödingstam. Storvuxen rödingstam. Ursprungligt relikt
bestånd.
2.2.7 Nationellt värdefulla vatten – naturvård
Kategorin Nationellt värdefulla vatten för naturvården inom delområde Vättern är inom
Örebro län:
Vättern, Askersund kommun. Beskrivning: Rödlistad skalbagge utan svenskt namn: Riolus
cupreus. Flodnejonöga. Storröding, asp, större vattensalamander, stensimpa, Dystrofa sjöar
och småvatten, Oligo-mesotrofa sjöar med strandpryl, braxengräs eller annuell vegetation på
exponerade stränder.
Noren, Askersund kommun. Beskrivning: Limnokren ren åsgropsjö med klart vatten.
Intressant flora, styvnate, korsandmat.
Tibon, Askersund kommun. Beskrivning: Flodkräfta. Klotgräs.
Tiveden, Laxå kommun (även Karlsborg kommun, Västra Götalands län). Beskrivning:
Storområde, Stort sammanhängande orört område med höga naturvärden. Dystrofa sjöar och
småvatten, större vattensalamander.
Unden, Laxå kommun (även Gullspång, Töreboda och Karlsborg kommuner, Västra
Götalands län) Beskrivning: Glacialrelikta kräftdjur, reproducerande bestånd av storröding.
Inom Västra Götaland län:
24 (179)
Unden, Gullspång, Töreboda och Karlsborg kommuner (även Laxå kommun, Örebro län)
Beskrivning: Glacialrelikta kräftdjur, reproducerande bestånd av storröding.
Tiveden, Karlsborg kommun (även Laxå kommun, Örebro län). Beskrivning: Storområde,
Stort sammanhängande orört område med höga naturvärden. Dystrofa sjöar och småvatten,
större vattensalamander.
Hjällöbäcken, Hjo kommun. Beskrivning: Naturvård: Mindre biflöde till Vättern.
Vattendraget är av fiskeristyrelsen förklarat som riksobjekt med avseende på skyddsvärda
arter eller stammar av fisk. Raritetsvärden finns i form av flodnejonöga, öring, harr.
Signalkräfta förekommer men ej flodkräfta. Regional naturvärdesbedömning: Högt
naturvärde. Öring, harr, flodnejonöga. Av betydelse för reproduktionen av dessa tre fiskarter i
Vättern. Rikligt med akvatiska nyckelbiotoper.
Inom Östergötlands län:
Kavlebäcken, Motala kommun. Beskrivning: Den nedersta delen av Kavelbäcken innan dess
utflöde i Vättern består av 500 meter meandrande och strömmande partier. Naturligt flödande
vattendrag är ovanligt i dagens lanskap. Bäcken utgör en värdefull miljö för den biologiska
mångfalden. Kommunens naturvårdsprogram, klass 2. Biotopkartering av Vätternbäckarna.
Lekplatser för öring.
Djurkällebäcken, Motala kommun. Beskrivning: Vattendrag som springer fram genom ett
grundvattenmatat källföde med kallt grundvatten söder om den sk. Djukällaplatån som är en
isavlagring av sand. Åns övre del rinner genom en lövskog på sandig mark som delvis
meandrar. Grundvattenflöde med lekplaser för öring, god vattenkvalité, limnisk nyckelbiotop.
Kärrsbyåns utlopp, Motala kommun. Beskrivning: Kärrsbyån rinner ut i Vättern strax norr
om Motala. Bäcken har på senare tid restaurerats och hyser en värdefull fiskfauna med arter
som öring, lake, harr och nejonöga. Omgivande skog är nyckelbiotopsklassad och hyser höga
naturvärden. Kommunens naturvårdsprogram, klass 2. Biotopkartering av Vätternbäckarna.
Lekplatser för öring, bäcknejonöga och ev. harr. Limniska nyckelbiotoper.
Älgsjöarna, Vadstena kommun. Beskrivning: Grundvattensjöar som Älgsjösjön och Norrsjön
är sällsynta. Sjöarna, kärren och de omgivande betesmarkerna är av betydelse för fågellivet
som en oas i Slättbygden, där det råder brist på vattenmiljöer. Inslag av värdefull kalktorräng
förekommer. Kommunens naturvårdsprogram, klass 2. Unika grundvattensjöar som är
skapade i dödislandskap. Förekomst av hotade arter, trastsångare, småvatten av limnisk
nyckelbiotopsklass.
Ålebäckens mynning, Ödeshög kommun. Beskrivning: Naturvärdesbedömning: Ålebäcken
har strax före sitt utlopp till Vättern skurit en ravin. Bäcken är lummig och beklädd med täta
buskar och lövträd. Sista 300 metrarna närmast sjön har den kvar sitt naturliga lopp. Här är
också gott om historiska lämningar. Kommunens naturvårdsprogram, klass 1, Biotopkartering
av Vätternbäckarna. Lekplatser för harr och öring, limnisk nyckelbiotop.
Orrnäsån, Ödeshög kommun. Beskrivning: Orrnäsån avvattnar Visjön i Ödeshögs
Holavedsbygd. Dess lopp är fram till Orrnäs lugnt. Vid Orrnäs bildas dammar och fall. Dessa
har föranlett en historisk företagsetablering i form av brännvinsbränneri, kvarn, spiksmedja
och elkraftproduktion. Biotopkartering av Vätternbäckar. Limniska nyckelbiotoper,
ravinmiljö, forssträckor.
Visjön, Ödeshög kommun. Beskrivning: Den mest välbekanta sjön i västra Holavedsbygden
är Visjön några kilometer söder om Ödeshögs samhälle. Den är delvis grund (medeldjup 2,6
25 (179)
meter) genom dämning och har bitvis stora vassområden vid stränderna. Runt sjön utbreder
sig en mosaik av olika naturmiljöer. Hotade arter, limniska nyckelbiotoper.
Inom Jönköpings län:
Holmån, Habo kommun. Beskrivning: Holmån rinner från Alvasjön och mynnar i Vättern vid
Häldeholm, cirka 2 kilometer söder om Brandstorp i Habo kommun. Sträckan är, via
digitalisering, uppmätt till 6776 meter och saknar sjöar. Avrinningsområdet är ca 27 km2 stort
varav 7 % utgörs av sjö och 73 % av skog. Förekomst av rödlistade arter; flodpärlmussla
(VU), dunmossa (NT).
Svedån, Habo kommun. Beskrivning: Svedån har sina källor i bl a sjön Sydvattnet och
Umossen (norra Habo kommun), och mynnar i Vättern vid Svedåns hamn ca 2,5 kilometer
norr om Fagerhult i Habo kommun. En sträcka på 18426 meter är inventerad upp till Ärteberg
och Sydvattnet. Förekomst av rödlistade arter flodnejonöga (VU), bra bestånd av
flodpärlmussla (VU), dagsländan Rhitrogena germanica (NT), dunmossa (NT och skirmossa
(VU) växer invid ån. Viktigt reproduktionsområde för vätteröring och harr.
Hökesån, Habo kommun. Beskrivning: Hökesån rinner från Hökessjön och vidare genom
centrala Habo, och mynnar i Vättern strax norr om Munkaskog i Habo kommun. Den
naturvärdesbedömda sträckan är, via digitalisering, uppmätt till 18090 meter och saknar sjöar.
Avrinningsområdet är drygt 69 km2 stort. Förekomst av rödlistade arter flodnejonöga (NT),
svagt bestånd av flodpärlmussla (VU), smal dammsnäcka (VU), nattsländan Crunoecia
irrorata, dunmossa (NT) växer vid ån. Artrik fiskfauna. Viktigt reproduktionsområde för
vätteröring och harr.
Röttleån, Jönköpings kommun. Beskrivning: Röttleån rinner från sjön Bunn och mynnar i
Vättern vid Röttle by, strax söder om Gränna i Jönköpings kommun. En sträcka på 9852
meter har inventerats upp till Övre Kvarnasjön. Sträckan flyter genom Nedre Kvarnasjön (ca
0,8 kilometer). Avrinningsområdet är cirka 31 km2 stort. Värdekärna i Röttleåns nedre
delarna. Raritetsvärden (flodnejonöga), hög artdiversitet (fisk), betydelse som lekområde för
Vätterfisk (öring och harr).
Storområde Ylen, Stora och Lilla Nätaren, Jönköpings kommun. Beskrivning: Ylen ingår i
Huskvarnaåns vattensystem och är belägen ca 8 kilometer nordost om samhället Lekeryd.
Höjden över havet är 251,3 meter, dvs cirka 39 meter över och med en åsträcka på cirka 18
kilometer till Stensjön. Ylen är en mesotrof sjö. Naturvärdesklass 1 (Särskilt högt naturvärde)i
Naturvärdesbedömning sjöar 1990 – Älvsborgsmodellen. Förekomst av utter (VU), artrik
fiskfauna.
Sandserydsån, Jönköpings län. Beskrivning: Sandserydsån rinner från ett område strax intill
Jönköpings flygplats och flyter samman med Tabergsån vid Hovslätt i Jönköpings kommun.
En sträcka på 2170 meter har inventerats upp till Sandseryd. Sträckan saknar sjöar.
Avrinningsområdet är ca 24 km2 stort. Hög grad av naturlighet enligt System Aqua,
nyckelbiotoper.
Kallebäcken, Jönköpings kommun. Beskrivning: Kallebäcken är inventerad och
naturvärdesbedömd från Boerydssjön i Jönköpings kommun, som har sina källor väster om
sjön i Jordshultsmossen och Mjällby. Bäcken mynnar i Tabergsån vid Hovslätt i Jönköpings
kommun. Den inventerade sträckan är 6783 meter. Grundvattenpåverkad, nyckelbiotoper
(ravin), Förekomst av rödlistade arter; Nattsländan Wormaldia occipitalis (VU), dunmossa
(NT) växer vid ån.
Kansjön, Nässjö kommun. Beskrivning: Kansjön ingår i Huskvarnaåns vattensystem,
Stensjöåns delnederbördsområde och är belägen ca 8 kilometer sysydost om samhället
26 (179)
Forserum. Höjden över havet är 308,2 meter, d v s cirka 96 meter över och med en åsträcka
på 15 kilometer till Stensjön. Naturvärdesklass 2 (Högt naturvärde) i Naturvärdesbedömning
sjöar 1990 – Älvsborgsmodellen. Förekomst av rödlistade arter; riklig förekomst av Nostoc
zetterstedti (NT), ev finns flodkräfta kvar (EN).
2.2.8 Nationellt värdefulla vatten – fiske
Kategorin Nationellt värdefulla vatten för fiske, inom delområde Vättern är för Örebro län:
Laxbäcken, Askersund kommun. Hotade arter: Inga. Skyddade stammar: Ursprunglig
storvuxen sjölevande öringstam.
Inom Västra Götalands län:
Ånimmen, Karlsborg, Gullspång och Töreboda kommuner. Hotade arter: Ål. Skyddade
stammar: Inga.
Tivedens kortfiske, Karlsborg kommun. Hotade arter: Flodkräfta. Skyddade stammar: Inga.
Djäknabäcken, Karlsborg kommun. Hotade arter: Inga. Skyddade stammar: Storvuxen
öringstam. Ursprunglig öringstam.
Viken, Karlsborg och Töreboda kommuner. Hotade arter: Asp. Skyddade stammar: Inga.
Gatebäcken, Hjo kommun. Hotade arter: Inga. Skyddade stammar: Storvuxen öringstam.
Ursprunglig öringstam.
Inom Östergötlands län finns inga objekt inom kategorin.
Inom Jönköpings län finns:
Domneån, Jönköpings kommun. Hotade arter: Inga. Skyddade stammar: Storvuxen
öringstam. Ursprunglig öringstam. Sydsvensk harrstam.
2.2.9 Riksintressen för kulturmiljövården och kulturreservat
Inom delområde Vättern finns ett flertal riksintressen med vattenanknytning. Flera av dem är
redan redovisade under 2.2.3. Nationellt särskilt värdefulla vatten – Kulturmiljö, då
urvalskriteriet ofta är direkt tagna från riksintressen för kulturmiljö. Nedan följer länsvis
beskrivning av riksintressen där dessa ligger nära vatten. De som redan är redovisade under
kapitlet med nationellt särskilt väredefulla vatten – Kulturmiljö nämns endast med
hänvisning.
Inom Örebro län:
T 6 Svinnersta, Askersund kommun. Beskrivning: Bymiljö, Örebro läns största bybildning
med ett flertal välbevarade gårdar. Klungby vid korsväg med stort, delvis ålderdomligt
byggnadsbestånd.
T 7 Skyllberg, Askersund kommun. Beskrivning: Industrimiljö, järnbruk med dominerande
välbevarad herrgårdsanläggning. (Bruksmiljö). Bruksanläggning med reglerad plan, herrgård
uppförd 1830 med allékantad infartsväg, monumental och dominerande ladugårdsanläggning.
T 49 Vena gruvfält, Askersund kommun. Beskrivning: Industrimiljö, upplevelsebar
bergslagsmiljö i Lerbäcks bergslag med gruvor och gruvområden som har lång och
kontinuerlig brukningstid. Gruvfältet och hyttorna Fallhyttan och Svarthyttan, har
27 (179)
kontunuerligt brukats från medeltiden till 1800-talets slut och hade sin storhetstid under 1500talet. Trehörnings välbevarade masugn.
T 5 Åmmeberg, Askersund kommun. Se kapitel ovan.
T 4a-b Edö – Stjärnsund - Askersund, Askersund kommun. Se kapitel ovan.
Västra och östra Nordhult, Askersund kommun. Beskrivning: Bymiljö med välbevarat
byggnadsbestånd, representant för den kolonisation av Tiveden som gjordes på 1600-talet för
att trygga kolförsörjningen åt Laxå bruk. Dubbelgård med med många byggnader från 1800talet. Småbrutna och stenrika åkrar.
Inom Västra Götalands län:
R 2 Göta kanal, Töreboda kommun. Se kapitel ovan.
R 3 Edet – Sätra, Karlsborgs kommun. Beskrivning: En för Skaraborg ovanligt välbevarad
järnbruksmiljö från 1700-talet. (Bruksmiljö). Bruksherrgård med park, ekonomibyggnader,
arbetarbostäder, stångjärnssmedjor, smedsbyggnader, sågverk, kraftstation, kontor och affär
vid Sätra. Hamnmagasin och grindstuga invid sjön Viken. Vattenregleringssystem från 1800talet med stor betydelse för Göta kanals västgötadel, i Edsån mellan sjöarna Unden och
Viken. (Kanalmiljö, Kvarnmiljö). Regleringssystem i Edsåns övre fall vid Edet.
Dammanläggningar och stensatt å, länets enda bevarade vattendrivna benstamp samt kvarn
med manbyggnad vid Edet.
R 6 Granvik, Karlsborgs kommun. Se kapitel ovan.
R 4 Forsvik, Karlsborgs kommun. Beskrivning: Skaraborgs bäst bevarade bruks- och
industrimiljö från 1800-talet på en av landets äldsta industriplatser med medeltida anor.
Bruksherrgård från 1800-talet, bruksbostäder längs bruksgata med bebyggelse huvudsakligen
från 1860-1910. Träsliperi med tillhörande kalorifär, kvarn, järnbod, kraftstation,
modellförråd, kolbod, mjölnarbostad söder om det nuvarande fallet, gjuteribyggnader,
mekanisk verkstad, smedja och kontor norr om fallet. Göta kanals äldsta sträckningar med
tillhörande anläggningar. Göta kanals äldsta sluss, en av Sveriges äldsta järnbroar (från 1813),
slussvaktarboställe, hamnmagasin och slussinspektorsbostad i Forsvik. Dragväg längs
Billströmmen, Spetskanalen samt den sk Kiddömuren längs kanalens fortsatta del mot sjön
Viken.
R 5 Karlsborg – Vaberget, Karlsborgs kommun. Se kapitel ovan.
R 31 Grevbäck, Hjo kommun. Beskrivning: Herrgårdslandskap med ett rikt byggnadsbestånd
av högt arkitekturhistoriskt värde samt kyrkby med sockencentrum. Ulfhults herrgård, med
traditioner från medeltid, ritad av Ragnar Östberg, Ekhammars herrgård med ett omfattande
byggnadsbestånd från 1600- och 1800-talet, bl a kvarn, såg och kraftverk, stora
sammanhängande åkrar med axialt utlagda alléer. Kyrkbyn med prästgård och skola.
R 32 Hjo, Hjo kommun. Beskrivning: Småstadsmiljö präglad av rollen som
överskeppningsort mellan Väster- och Östergötland, med medeltida stadsområde samt
utvidgningsområde och kurortsmiljö från 1800-talets andra hälft och med välbevarad
träbebyggelse. Den äldsta stadskärnans oregelbundna medeltida gatunät med småskalig
bebyggelse, stadsgårdar och små stugor vid infarterna, huvudsakligen i trä.
Utbyggnadsområdet norr om Hjoån med rutnätsplan från 1800-talets mitt, stora villor samt
park och byggnader som hör samman med vattenkuranstalten 1876 och med tidstypisk
träarkitektur.
R 33 Norra och Södra Fågelås, Hjo kommun. Beskrivning: Herrgårdslandskap med
torpmiljöer och kyrkbyar där herrgårdsmiljöerna Hjellö och Almnäs, utöver sina rika
byggnadsbestånd, också i egenskap av f.d. klostergods speglar östgötaklostrens ägostruktur på
28 (179)
västra Vätterstranden under medeltid. Hjellö herrgård med manbyggnad och flyglar från
1700-talet, Almnäs herrgård med ett rikt byggnadsbestånd bl a bestående av ett stort antal
industriella byggnader och anläggningar, huvudsakligen från 1800-talet, Norra Fågelås
kyrkby med medeltida kyrka och klockstapel från 1600-talet, sockenmagasin och prästgård,
Södra Fågelås med timrad kyrka från 1600- talet, klockstapel från 1800-talet samt
sockenmagasin, stora sammanhängande åkerfält uppdelade av axialt planerade alléer.
Inom Östergötlands län:
E 11 Medevi brunn, Motala kommun. Beskrivning: En av landets mest kända brunnsmiljöer
och centrum för aristokratiskt sällskapsliv från 1600- till 1800-tal med ännu välbevarad och
småskalig bebyggelse enligt ursprunglig byggnadsplan från 1700-talet. Bland byggnaderna
kan nämnas "Stora matsalen", "Biljarden" och kyrkan från 1700-talet samt den nuvarande
högbrunnen från 1800-talets början. Därtill ett stort antal bevarade bostadshus från tiden
1700-1800-tal.
E 9 Göta kanal, Motala kommun. Se kapitel ovan.
E 8 Vadstena, Vadstena kommun. Se kapitel ovan.
E 1-7 Omberg – Tåkernområdet, Vadstena, Ödeshög och Mjölby kommuner. Fördjupad
beskrivning (se även kapitel ovan): Centralbygd och slättbygd med goda odlingsbetingelser,
brukad sedan yngre stenålder ochhemvist för kunga- och stormannaätter och till dem
relaterade andliga institutioner. Området hade konstituerande betydelse i Sveriges
statsbildningsprocess under yngre järnålder och tidig medeltid. En utpräglad agrar
stordriftsbygd sedan laga skiftet, där de stora gårdarna, som bildats genom arronderings- och
sammanläggningsföretag samt sänkningen av Tåkern, tydligare än någon annanstans i landet
speglar jordbruksföretagens roll i det framväxande industrisamhällets kapital- och
företagsbildning. (Fornlämningsmiljö, Bymiljö, Kyrkomiljö, Stenbrott). Slättbygden söder om
Vadstena mellan Tåkern och Vättern. Järnålderslämningar, främst den mäktiga ovala
domarringen i Nässja, fornborgen Ommaborgen på Omberg och större järnåldrersgravfält vid
Skäljen och Bondorlunda. I området finns ett antal särskilt intressanta och välbevarade
medeltida kalkstenskyrkor. Herrestad, Örberga och Roglösa tillhör landets äldsta kyrkor och
är uppförda under tidigt 1100-tal. Kyrkorna Väversunda, Nässja och Strå är också från 1100talet. Källstad 1800-talskyrka med medeltida torn. Hovs kyrka med många märkliga
runristade gravhällar från 1000-talet. Lämningar under mark efter Broby rivna kyrka.
Herrestads kyrkby med biskop Kols källare från 1200-talet, Bondorlunda by och Skedet med
småskalig utmarksbebyggelse. De större gårdarna Naddö, Arneberga, Åbylund, Kalvestad,
Broby och Palsgård. Hovgården, f.d. kungsgård och centrum i Hovs län under senmedeltiden.
Östnässja Västergård, Bondorlunda Mellangård och Hovs Skräddaregård med välbevarade
äldre manbyggnader på mindre gårdar. Borghamns kalkstensbrott har stenbrytningstraditioner
sedan tidig medeltid. Där finns också Borghamnsskolan med byggnader från 1800-talet och
hamnen med stenpirar från 1870-talet samt Bockakyrkogården som var begravningsplats för
kronoarbetskåren.
E 15 Bjälbo, Mjölby kommun. Beskrivning: Kyrkby som vuxit fram ur Bjälboättens
medeltida huvudgård med dominerande läge i öppet odlingslandskap. Medeltida, romansk
kyrka, ombyggd på 1700-talet. På 1200-talet byggdes kyrkan till med ett imponerande
magasins- och bostadstorn. Bybebyggelsen uppförd efter laga skiftet, då flera gårdar flyttades
ut. Skolhus. Bjälbo station från 1913 utmed mellersta Östergötlands järnvägar.
E 92 Särstad – Jordfälle, Mjölby kommun. Beskrivning: Fornlämningsmiljö med välbevarat
fossilt odlingslandskap från äldre järnåldern. Omfattande stensträngssystem med långa fägator
29 (179)
i gränszonen mellan slätt och skog samt spridda gravar och flera troliga boplatslägen. (Miljön
ligger till större delen i Boxholms kommun.) Jordfälle by med bytomt opåverkad av laga
skiftet och med bebyggelse från 1800-talets senare del och 1900-talets början.
Inom Jönköpings län:
R 59 Habo kyrkby, Habo kommun. Beskrivning: Kyrkby med ovanligt välbevarad
barockkyrka samt sockencentrum, väl framträdande i öppet odlingslandskap. Rikt dekorerad
barockkyrka av trä med medeltida sakristia av sten, fristående klockstapel från 1760,
prästgård från 1828 och sockenstuga. Jordbrukspräglad landskapsbild.
F 76 Visingsö, Jönköpings kommun. Fördjupad beskrivning (se även kapitel ovan):
Centralbygd från förhistorisk tid och tidig medeltid med unik ställning under det svenska
rikets framväxt samt det stormaktstida Visingsborgs grevskaps kärnområde med rika
lämningar från Brahetiden. (Fornlämningsmiljö, Borgmiljö, Kyrkomiljö, Slottsmiljö).
Fornlämningsbilden domineras av tre långsträckta gravfält med över 800 gravar från
järnåldern, nära hälften är högar. Från äldre perioder finns bl.a. hällkista från yngre stenålder
samt gravhögar och skärvstensrösen från bronsåldern. Ruiner efter medeltida kapell samt den
kungliga borgen Näs, Magnus Ladulås dödsplats. Medeltidskyrkorna Ströja och Kumlaby,
den förra med nuvarande namnet Brahekyrkan ombyggdes till grevlig kyrka på 1600-talet
medan Kumlaby omändrades till skolhus. Skolbyggnad från 1600-talet. Ruinen efter Per
Brahes 1600-talsslott Visingsborg samt ett stort antal minnen, minnesstenar och inskrifter från
grevens tid. Kungsladugårdar i korsvirkesteknik från 1700-talet. Väl bevarat sockenmagasin
från 1700-talet samt 1800-talsbåthus vid Rökinge. Gamla hamnen. Bevarade mullbärsträd
från försök till silkesodling. Ekskog, planterad för flottans bruk på 1830-talet.
F 78 Gränna, Uppgränna, Jönköpings kommun. Beskrivning: Odlingslandskap längs östra
Vätterstranden med talrika minnen från det feodalt präglade Visingsborgs grevskap, särskilt
Per Brahe d y:s verksamhet på 1600-talet, däribland Gränna småstadsmiljö som speglar den
förindustriella småstadens liv och som är Sveriges enda nyanlagda stadsbildning med grevliga
privilegier. (Herrgårdsmiljö, Bymiljö, Kommunikationsmiljö, Slottsmiljö). Öppet
odlingslandskap på strandplanet mellan Vättern och Grännabergets förkastningsbrant. Ruin
efter 1600-talslustslottet Brahehus. Den nyklassicistiska 1800-talsherrgården Vretaholm.
Uppgränna by. Gränna stad med välbevarad trästadsbebyggelse från sent 1700- och 1800-tal,
samt plan- och tomtstruktur som speglar den äldre stadens separering av verksamheter och
boende. Hällkista och stenåldersboplatser, järnåldersgravfält, runsten, äldre vägsträckning,
milsstolpar.
F 77 Röttle, Västanå, Jönköpings kommun. Se kapitel ovan.
F 75 Ölmstad, Jönköpings kommun. Beskrivning: Sockencentrum med bl.a. ett av de äldsta
bevarade folkskolehusen i länet. På 1700-talet omgestaltad medeltida kyrka, prästgård från
1930-talet, kyrkstallar från 1920-talet, klockargård samt två skolhus. Det äldsta, uppfört 1851,
används nu som sockenstuga.
F 74 Skärstaddalen, Jönköpings kommun. Beskrivning: Herrgårdslandskap med lång
bebyggelsekontinuitet samt varierat bestånd av värdefull bebyggelse från olika tider samt
sockencentrum. (Fornlämningsmiljö, Järnvägsmiljö). Kyrkomiljö med 1800-talskyrka, f.d.
skola, sockenstuga, prästgård från 1926 samt närbeläget gästgiveri. Herrgårdsmiljöerna
Lyckås, Drättinge, Säby och Stackeryd med ståndsmässigt uppförda huvudbyggnader från
1700-, 1800- och 1900-tal, välbevarad torp och arbetarbebyggelse, Lyckås och Drättinge har
dessutom ovanligt påkostade ekonomibyggnader. Lyckås f.d. stationshus och magasin utgör
minnen från den smalspåriga järnvägen Jönköping - Vireda. Bebyggelsekontinuiteten bakåt
30 (179)
antyds av flera gravfält och många enstaka gravar från både äldre och yngre järnålder samt
ortnamnsefterleder av äldre typ (-hem, -inge, -stad).
F 73 Djuvarp, Roestorp, Jönköpings kommun. Se kapitel ovan.
F 67 Järstorp, Jönköpings kommun. Beskrivning: Herrgårdslandskap kring Järstorps
sockencentrum, med säterier och stora gårdar, som under 1700- och 1800-talen förvärvades
och omgestaltades av ämbetsmän och borgare i Jönköping. Järstorps sockencentrum med
1100-talskyrka (ombyggd 1831), skola, fattigstuga och prästgård. Pestkyrkogård. Björnebergs
1700-talsherrgård med engelsk park och alléer. Järstorps 1600-talssäteri med huvudbyggnad i
italiensk stil från 1878. Klockarps gård med manbyggnad från 1888. Tolarp med
huvudbyggnad från 1906 i jugend och nationalromantisk stil. Området kring herrgårdarna
med hög uppodlingsgrad.
F 68 Eklundshov, Jönköpings kommun. Se kapitel ovan.
F 69 Jönköping stad, Jönköpings kommun. Beskrivning: Residensstad belägen vid en
strategisk kommunikationsknut, in i 1600-talet starkt befäst med hänsyn till anfallsrisken från
Danmark. Administrativt centrum sedan 1600-talet med betydelse för stora delar av södra
Sverige. Sällsynt kanalstadsplan från 1600-talets början samt 1800- och 1900-talens
industristad och ämbetsmannastad. Rikliga minnen från 1600-talsstaden genom den inte helt
regelbundna stadsplanen med igenlagda kanaler och inre hamnbassäng. Gamla infartsvägar.
Göta hovrätt, Kristine kyrka, rådhus, skola mm. Det tidigare fästningsområdet väster om
kanalen mellan Vättern och Munksjön som under 1800-talets lopp ersattes av en zon av
parker och för residensstaden karaktäristiska offentliga byggnader. Småskalig handels- och
hantverksbebyggelse i trä som speglar den förindustriella stadens liv. Industristaden och den
kraftiga expansion industriutvecklingen medförde med tändsticksfabriken och andra
industriella anläggningar. Den tidiga förstaden Väster med rätvinklig rutnätsplan från 1836
och rester av äldre småskalig bebyggelse. Utvidgningar av stadsdelen 1854 och 1877. Hamnoch järnvägsanläggningar, tidiga kommunaltekniska anläggningar. Strandpromenad och mer
storstadsmässig bebyggelse från 1800-talets slut. Stadsparken. Bäckalyckan. Stadsdelen Söder
och del av Torpa som visar stadsbyggnadsutvecklingen under 1900-talets tidigare del med ett
planmönster som utgår från den äldre rutnätsplanen och sedan antar den tidstypiska
oregelbundna, terränganpassade formen och med bebyggelse av flerbostadshus som är
karaktäristisk för 1920-talets klassicism och funktionalismen.
F 70 Huskvarna, Jönköpings kommun. Se kapitel ovan.
F 71 Stensholm, Lundaberget, Jönköpings kommun. Beskrivning: Fornlämningsmiljö med
järnåldersgravfält och medeltida borgruin med strategiskt läge. (Borgmiljö). Sammansatt
fornlämningsmiljö med stort gravfält från yngre järnålder och lämningar efter den medeltida
sätesgården Rädishälla som förstördes under nordiska sjuårskriget. Stensholms säteri med
välbevarad gårdsanläggning från 1870-talet. Lämningarna efter Stensholms handpappersbruk,
grundlagt 1702 och förstört genom brand 1889, då maskinpappersbruk.
F 72 Östra Höreda, Jönköpings kommun. Beskrivning: Fornlämningsmiljö där gravfält och
ensamliggande fornlämningar bildar en för länet hög koncentration. Småskaliga
odlingsmarker, där en stor del av fornlämningsbeståndet, fem gravfält och ett antal
ensamliggande fornlämningar av både äldre och yngre järnålderstyp, ligger i områdets ängsoch hagmarker.
F 66 Smålands Taberg, Jönköpings kommun. Beskrivning: Gruvmiljö och industrimiljö,
unikt malmberg av central betydelse för Smålands bergshantering under 1600- till 1800-talen.
Särpräglad järnmalmsrik bergsformation med otaliga brottytor längs bergssidorna, brutet
sedan medeltiden. Talrika lågtekniska järnframställningsplatser och kolningsgropar vid
Åsamon, länsområdets centrum för lågteknisk järnframställning. Bergsmansbyn Kåperyd
31 (179)
med medeltida hyttruin, fyra gårdar från 1700- och 1800-talen samt omgivande
odlingslandskap med ängs- och hagmarker.
F 37 Ekeryd, Skjutebo, Jönköpings och Vaggeryds kommuner. Beskrivning:
Fornlämningsmiljö med bl.a. länets största ringröse. Spridda fornlämningar på ömse sidor av
Vederydssjön med domarringsgravfält samt ensamliggande treuddar, runda stensättningar och
rösen, varav tre är ringvallsformade.
F 42 Sniparp, Rommen, Nässjö kommun. Beskrivning: odlingslandskap med bl.a. det bäst
bevarade ladlandskapet i länet. (Fornlämningsmiljö, Vägmiljö). Småskaligt odlingslandskap
med två gravfält av äldre järnåldestyp. Områdets södra del har karaktär av ladmarksland med
enkla ängs- och redskapslador. Äldre vägsträckning.
F 43 Äsperyd, Nässjö kommun. Beskrivning: Bymiljö med förindustriell
vattenkraftsanknuten verksamhet och till byn anslutande fornlämningar. (Fornlämningsmiljö,
Tidigindustriell miljö). By med byggnadsbestånd från 1800-talet samt till byn hörande
garveri, kvarn och såg. Missionshus. Odlingslandskap präglad av aktiv betesdrift. Gravfält
från järnåldern, flera rösen från bronsålder samt en domarring.
Inom delområde Vättern finns endast ett kulturreservat, Åsens by, vilket befinner sig strax
utanför buffertzonen på 50 meter. Antalet kulturreservat är få inom landet, varför Åsens by
redovisas nedan:
Åsens by, Aneby kommun, Jönköpings län. Beskrivning: Åsens by ligger i Haurida socken,
Aneby kommun. Kulturreservatet Åsens by var landets första kulturreservat och bildades i
mars år 2000. I kulturreservatet ingår Åsens bys inägomark med sin bebyggelse. På Åsen
fanns bebyggelsen redan på 1400-talet. Under 1600-talet övergick Åsen i två bönders ägo och
idag består byn av tre gårdar. Bebyggelsen är både välbevarad och tidtypisk från 1800-talet.
öster och norr om byn finns också gamla odlingsrösen som tyder på förhistorisk bosättning.
Inom kulturreservatet finns även åkerspår från medeltiden. Dessa spår ligger idag uti
ängsmarken norr om byn. På Åsens by kan man förutom de gamla husen och redskapen
också se den mångfald av växter och djur som var typiska för den svenska landsbygden i
början av 1900-talet. Här finns bl a husdjursraser som var vanliga förr. Kulturreservatet Åsens
by med sitt odlingslandskap i kombination med byggnadsbeståndet är ett karakteristiskt
exempel på landsbygdens småskaliga jordbruksmiljöer vid sekelskiftet (texten är direkt
hämtad från Länsstyrelsen Jönköpings läns hemsida).
2.2.10
Riksintressen naturvården och naturreservat
2.2.10.1
Naturreservat inom Örebro län
Inom Vätterns delområde finns ett stort antal områden med klassningar som riksintressen för
olika naturvärden, Natura 2000 och naturreservat som anknyter till vatten. Dessa beskrivs
länsvis nedan.
Nygårdsvulkanens kalkbarrskog, Askersund och Hallsberg kommuner. Beskrivning:
Barrskog på kalkhaltig mark, kalkbarrskog, är en ovanlig naturtyp. Särskilt svampfloran i
kalkbarrskogar brukar vara speciell, med inslag av många sällsynta arter. Reservatets
svampflora är dåligt känd, däremot finns flera örter som gynnas av kalk, däribland blåsippa,
32 (179)
vårärt och trolldruva. Även hassel är kalkgynnad och finns i reservatet. Skogen i reservatet är
som helhet lite över 100 år gammal, men många tallar är betydligt äldre. De grova tallarna
lockar spillkråkor till bobygge och på stammarna växer den ovanliga talltickan. Bitvis finns
också gott om död ved. På multnande lågor av gran växer de sällsynta mossorna
vedtrappmossa och grön sköldmossa. Direkt på klippblock kan man hitta grov baronmossa
och trubbfjädermossa – två sydliga arter som gynnas av den speciella berggrunden.
Den kalkrika berggrunden bildades för omkring 1900 miljoner år sedan. På den tiden låg det
som skulle bli Närke och Bergslagen på havets botten och den vulkaniska aktiviteten var
intensiv. Het magma trängde upp ur jordskorpan och varma vattenströmmar förde med sig
mineraler. Det var vid den här tiden som Bergslagens järnmalmer bildades. Omkring 50
miljoner år senare avtog den vulkaniska aktiviteten. Magman stelnade och pressades ihop till
berg. Nygårdsvulkanen är rester av en stelnad vulkan från den här tiden.
Snavlunda - Tjälvesta, Askersund kommun. Beskrivning: När inlandsisen drog sig tillbaka,
för 10 000 år sedan, fördes stora mängder isälvsmaterial med de underjordiska isälvar av
smältvatten som uppstod. Materialet avsattes oftast i form av rullstensåsar. Vid Snavlunda
anses isen ha stått stilla under en period. I stället för en ås bildades ett stort sand- och
grusdelta. Stora isblock som brutits loss från iskanten ”kantrade” i deltat och bäddades in i
moränmaterialet. Så småningom smälte isblocken. Kvar blev gropar, av vilka en del blev sjöar
och andra bidrog till att forma det småkuperade odlingslandskapet. Isälven som mynnade i
Snavlundaområdet förde med sig grus och sten som brutits loss på Närkeslätten. Alunskiffern
och kalkstenen är näringsrika bergarter och bidrar därför till att området har en rik flora och
goda odlingsförutsättningar. Snavlunda betyder ”tät lund”. Den blev tidigt uppodlad av våra
förfäder, som här på den plana marken kunde få stenfria och väldränerade åkrar. De kuperade
delarna blev slåtter- och betesmark. Under en period på 1900-talet växte området igen, i och
med att betesdrift och slåtter upphörde. Sly tog snabbt överhanden över lundens alla växter,
och även granen trängde in. Att området har varit igenvuxet är svårt att tro när man i dag
besöker dessa naturreservat, vars motsvarighet bara finns på ett fåtal platser i landet. Betande
djur håller ängs- och hagmarkerna öppna. Yngre träd tas bort för att mer ljus ska nå marken
och gynna ängs- och hagmarksväxterna. Gamla grova solbelysta träd sparas, eftersom de är
hemvist för många lavar, svampar, mossor och insekter. Lundarna har en varierad flora. Det
största sammanhängande lundområdet finns i de sydvästra delarna av Snavlunda ängar. Där är
de äldsta träden – ekar, lindar, björkar och rönnar, kvar från slåtterängsperioden. Här växer en
traditionell vårflora med sippor i stora mängder, men även lungört, hässlebrodd, underviol,
trolldruva, skogsvicker, vårärt, stinksyska, tandrot, vätteros och storrams. I Tjälvesta ängar
hittar man dessutom rödblära, lundbräsma, springkorn och lundstjärnblomma. De öppna
delarna hyser en hävdgynnad flora med bland annat gullviva, brudbröd och svinrot. I
fuktigare lägen hittar man midsommarblomster och smörbollar. Den fridlysta backsippan
förekommer sparsamt på torrängspartierna i båda reservaten. Sjöarna är också näringsrika och
hyser en rik flora. Till exempel finns slokstarr, kalmus, krusnate, blomvass, vattenskräppa,
vattenstäkra och sprängört.
Torpadalen, Askersund kommun. Beskrivning: Uppe på Borgaberget ligger resterna efter en
fornborg från järnåldern (500 f.Kr-1050 e.Kr). Platsen ger en bra överblick över landskapet
och de branta sluttningarna gav borgen ett naturligt skydd åt ett håll. På övriga sidor
skyddades borgen av dubbla, halvcirkelformade stenmurar. Rester efter dessa murar finns
idag i form av två stenvallar. Den inre vallen är cirka 100 meter lång och 2-3 meter bred. I
dalgångens botten slingrar sig Torpabäcken fram, en bäck som fylls på från flera
underjordiska källor. Längs bäcken växer grova klibbalar och rikligt med den ståtliga
ormbunken strutbräken. Här trivs även växter som gullpudra, missne och bäckbräsma. Bävern
33 (179)
har gjort flera dammar i dalen. I dalgångens fuktiga miljö finns gott om död ved. Här trivs
många svampar, lavar och mossor; bland annat gränsticka, vedtrappmossa och grön
sköldmossa. Du kan också se fåglar som järpe, grönsångare, gärdsmyg och mindre hackspett.
Uppe på krönet av bergbranten och i sluttningen växer grov barrskog, vissa tallar är över 300
år. Bland fåglar som trivs i branterna kan nämnas korp och tofsmes. Torpadalen dalgång har
under lång tid brukats för odling och höskörd. Under slutet av 1800-talet började ängarna
överges och skog växte upp. Flera av åkrarna var däremot i bruk långt in på mitten av 1900talet. Inom reservatet finns resterna av torpet Berglyckan. Torpet brukades in på 1940-talet.
Ett hundratal meter norr om torpruinen syns spår efter små åkertegar, insprängda mellan
berghällarna.
Myggedalen, Askersund kommun. Beskrivning: Den sydöstra delen av reservatet var tidigare
uppodlad och hörde till det nu försvunna torpet Sjötorp. Här kan du hitta gamla åkertegar,
odlingsrösen och en hel del lövträd som sälg, lönn och hassel. Om våren växer rikligt med
blåsippor och längre fram blommar vårärt med rödvioletta blommor. Reservatet domineras av
gammal barrskog, med stor artrikedom. Förståeligt nog, finns de flesta hotade arterna i de
delar som är minst påverkade av skogsbruk. I Myggedalen och kring skogstjärnen
Stenåsakolken hittar du senvuxen sumpskog. De bergiga partierna i nordost och söder består
däremot av små hällmarker, klippväggar och mindre sprickbildningar med bäckar och
surdråg. Här växer ett stort antal gamla tallar och grova aspar. På några av de gamla tallarna
växer den hängande laven talltagel som kan bli flera decimeter lång. Bladlaven lunglav trivs
däremot bara på lövträd som grova aspar. I vått tillstånd är den klargrön och mycket lätt att
känna igen. En annan sällsynt art som är bunden till äldre aspar är stor aspticka vars
fruktkroppar sticker långt ut från trädens stammar.
Kattegullsberget, Askersund kommun. Beskrivning: Den gamla skogen i Kattegullsbergets
naturreservat är fuktig och rik på död ved och gamla grova träd. Här finns också en stor
blandning av trädslag och rikligt med lövträd. Detta gör att många olika svampar, växter och
djur trivs. Bland de över 365 arter av svampar som har hittats här finns bland annat vågticka,
trollskägg och luddticka. Eftersom marken är kalkrik finns också kalkgynnade marksvampar
som svavelriska, guldkremla, krusbärskremla och kamjordstjärna. Också bland växterna finns
kalkgynnade arter, såsom trolldruva, myskmadra, tandrot och underviol. Här finns också gott
om blåsippor på våren. I kärr och sjökanter kan du hitta den säregna växten missne. Den har
kolvliknande blommor med ett vitt så kallat hölsterblad. På sensommaren får den röda och
giftiga bär som sitter många tillsammans på blomkolven. I de rika skogarna finns det också
gott om fåglar. I försommarens fågelkör kan du bland annat höra grönsångaren, som låter som
ett mynt som släpps på ett bord. Den lilla och bruna gärdsmygen har en stark och varierad
sång och är lätt att känna igen när den hoppar runt i rishögar med stjärten pekandes rakt upp. I
naturreservatet får den gamla skogen åldras ifred, vilket gör att många arter av växter,
svampar och djur trivs. I partier med ungskog kommer lövträden att gynnas för att skapa en
lövrik blandskog.
Väderkvarnsbacken, Askersund kommun. Beskrivning: Ändamålet med reservatet är bland
annat att bevara Väderkvarnsbackens karaktär av öppen och landskapsdominerande
rullstensås. Lövskogen, dess flora och landformerna i åsens branta östsluttning och i
Kraftkärrsbäckens ravin ska också bevaras i reservatet. Väderkvarnsbacken är ett kommunalt
reservat och Askersunds kommun vill bevara och förbättra Väderkvarnsbacken för att
möjliggöra tätortsnära friluftsliv. Sten- och grusmaterialet i rullstensåsen i
Väderkvarnsbackens naturreservat består till en del av skiffer och kalksten, som isälvarna fört
med sig från Närkesslätten. Detta åsmaterial gör jordmånen näringsrik, vilket inslaget av
näringskrävande lundartad lövskog i östsluttningarna visar. Det speciella sten- och
34 (179)
grusmaterialet i åsen har gjort den ointressant för grusindustrin, varför Väderkvarnsbacken är
nästan opåverkad av täkter. Historiska kartor och terrasseringar visar att hela åsen någon gång
varit uppodlad, ända upp på krönet. Det är bara den östvända branta sluttningen som aldrig
har brukats som åker. Den har sannolikt nyttjats som slåtteräng. I lövskogen i åsens
östsluttning och i bäckravinen öster om sluttningen finns en för näringsrika lövskogar typisk
rik lundflora.
Prinskullen, Askersund kommun. Beskrivning: Naturreservatet Prinskullen bildades i slutet
av 1970-talet för att bevara en del av Askersundsåsen från att bli exploaterad som grustäkt.
I reservatets södra del ligger en cirka 15 meter hög åsrygg. Norr om denna utbreder sig
flackare sandavlagringar. I en så kallad åsgrav eller dödisgrop har en tjärn, Rudatjärnen,
bildats. Gropen bildades när ett isblock från inlandsisen begravdes i åsgruset och sedan
smälte. På Prinskullen växer grov blandad barrskog och på de mer låglänta delarna lövskog
med björk, ask, al och ek. Norra delen är en betesmark med ek och hassel. På våren är marken
här helt täckt av vitsippor. Blåsippor finns under hasselsnåren. Picknickbord finns högst upp
på kullen, med utsikt mot Stjärnsund, samt längst ut på udden i betesmarken. Från Askersund
löper en vacker cykelväg ett långt stycke av vägen.
Orkarebäcken, Askersund kommun. Beskrivning: Flera olika arter marklevande
taggsvampar är ett typiskt drag för kalkrika, äldre barrskogar. I Orkarebäcken växer bland
annat dofttaggsvamp, zontaggsvamp och gul taggsvamp. Andra spännande svampar är den
lilafärgade violspindlingen och den mer oansenliga men sällsynta grangråtickan.
Kalkbarrskogen är också örtrik med ett tydligt inslag av högvuxna och frodiga arter som
trolldruva, vårärt och ormbär. En av vårens mest älskade blommor, blåsippan, hör också till
de kalkgynnade arterna. I den orörda skogen, med hög och jämn luftfuktighet, trivs många
lavar och mossor som har svårt att klara sig i den skötta produktionsskogen. På fallna
murknande granstockar (lågor) växer till exempel långfliksmossa och den sällsynta lilla
vedtrappmossan. Många sällsynta, vedlevande mossor behöver grova lågor för att inte genast
bli utkonkurrerade av storvuxna, marklevande växter som på kort tid kan växa över lågor av
klenare dimensioner. Den äldsta skogen i reservatet finns öster om kraftledningsgatan. Väster
om kraftledningen ligger grunden efter ett torp, Lövfallet. Här är skogen yngre och har
sannolikt växt upp sedan torpet övergavs. Gamla stigar, odlingsrösen och igenvuxna åkerytor
påminner om en tid då skogarna var befolkade på ett helt annat sätt än idag. I reservatets
omgivningar finns rikligt med lämningar efter bergsbruk, däribland Lövfallagruvorna och
Svarthyttegruvorna. Vid Svarthyttan finns också en masugnsruin. Inom reservatet finns endast
ett mindre område med så kallade skärpningar, där man gjort provbrytningar och letat efter
värdefulla malmer.
Mårsätter, Askersund kommun. Beskrivning: Från den lilla parkeringen går en väl skyltad,
sju kilometer lång vandringsled runt i reservatet. Där finns också en kortare slinga på fyra
kilometer. Bitvis är slingorna krävande för personer med nedsatt rörlighet. Stigen går skarpt
upp mot de högsta punkterna Tosjöklint eller Mårsättersberget, varifrån man har fin utsikt
över odlingslandskapet och Vättern i fjärran. Vandringen går på mossiga stigar genom
tallskog och över lavrika hällmarker och smala sprickdalar. Spår efter skogsbränder kan ses
på några platser längs stigen. I reservatet ligger de två näckrosprydda tjärnarna Tosjön och
Svartgölen som svarta speglar i den gröna skogen. Det finns stora chanser att få se tjäder eller
höra tofsmesens puttrande läte uppe i talltopparna. Bland växtlivet kan nämnas ovanliga arter
som skogsklocka och orkidén grönvit nattviol. Flera hotade lavar och mossor har också
påträffats i området. Några av dem är: liten blekspik, grön sköldmossa, kandelabersvamp,
gränsticka, korstecknad svampbagge.
35 (179)
Knalla, Askersund kommun. Beskrivning: Förr i tiden har människor använt skogen för att
samla ved och fälla enstaka träd, men den har aldrig utsatts för modernt skogsbruk. Därför har
skogen blivit gammal med gott om äldre träd och en hel del döda stammar som ligger kvar
huller om buller. Skogen är varierande med både barrträd, lövträd, död ved och stenblock.
Tack vare det finns en stor mängd olika biotoper, d v s naturtyper och livsmiljöer som har ett
särskilt växt- eller djurliv som trivs just där. Om du styr stegen till den södra delen av området
kommer du till en skog med många lövträd, små rasbranter, klippväggar och berghällar.
Terrängen är lite äventyrlig att ta sig fram i, men det finns mycket att upptäcka. Om du ser
omkullfallna lövträd kan det vara bävern som har varit i farten. Här och var växer
hasselbuskar, blåsippa och trolldruva som tyder på att det finns kalk eller grönsten i
berggrunden. Svampfloran är intressant och artrik med bl a taggsvampar och
hagvaxskivlingar. Hagvaxskivlingar växer vanligen på marker där djur har gått på bete. Förr i
tiden var det vanligt att kor och får betade fritt i skogen och kanske är det därför som dessa
svampar finns här. Djuren hörde förmodligen till de två torp som låg i området, namnet
Andersbo i reservatets södra del minner fortfarande om ett av dem.
Fagertärn, Askersund kommun. Beskrivning: Näckrosorna upptäcktes av den botanikkunnige
Bernhard Agaton Kjellmark vid ett besök i Aspa 1856. Han spred sin upptäckt i vetenskapliga
kretsar. Ryktet om de ovanliga näckrosorna spred sig snabbt, och resultatet blev hänsynslös
plundring. Redan 1905 fridlystes samtliga näckrosor av landshövdingen i Örebro. Den röda
färgen har uppkommit genom en mutation, det vill säga en slumpartad förändring av
arvsanlagen. Blommorna finns i olika färgnyanser från ljust rosa till mörkrött. Röda näckrosor
finns också i flera andra sjöar i Tiveden. I några fall är de resultat av utplantering under 1800talet. Även där är blommorna fridlysta. Efter år 1980 har antalet näckrosor minskat i
Fagertärn. Vissa undersökningar har utförts för att försöka ta reda på orsakerna och se om det
är möjligt att förstärka beståndet med utplantering. Näckrosorna är fortfarande färre än
tidigare och någon entydig orsak till minskningen har inte kunnat läggas fast.
Ventärnen, Askersund kommun. Beskrivning: Runt tjärnen Ventärnen och dess utlopp växer
sumpskog av olika slag, från näringsfattig tallskog med skvattram till näringsrikare
gransumpskog med klibbal och björk. Många träd är mycket gamla och skogens kontinuitet är
lång. Luftfuktigheten är hög i hela reservatet och det ger ett gynnsamt klimat för mossor,
lavar och svampar. Kattfotslav är en art som ger information om att området har
förutsättningar att hysa även andra ömtåliga och krävande arter. Kattfotslav behöver både ett
fuktigt lokalklimat och en lång tids oavbruten förekomst av äldre träd. Bäverns aktiviteter ger
utrymme och upphov till nytt liv. På de döda stubbarna och stammarna trivs olika svampar
och de översvämmade och uppdämda markerna gynnar vattenlevande djur. Småkrypen drar i
sin tur till sig arter som söker föda i vattnet – den enes död, den andres bröd. I reservatet har
den tretåiga hackspetten observerats. Det är nära dess sydgräns – den rödlistade fågeln finns
idag framförallt i norra Sverige. Tretåig hackspett är en fågel som lever i miljöer med stor
mängd döda och döende träd, därför har arten svårt att klara sig i vår tids ”välstädade”
skogsmarker. Särskilt vintertid behöver den utnyttja vidsträckta områden av orörd skog för att
söka föda.
Norra Vätterns skärgård, Askersund kommun. Beskrivning: Den som blivit förd till
reservatet med förbundna ögon skulle nog tro att han befann sig i Stockholms skärgård. Bara
inom reservatet finns ett femtiotal öar. Förutom två små torp på Stora och Lilla Aspön har
skärgården aldrig varit bebodd. Skärgårdens berggrund består av granit. Den typiska
växtligheten på öarna är hällmarkstallskog med framför allt tall, ljung och renlavar. Träd och
ris kan bara växa i sprickorna där jord samlats under årtusendenas gång. På de större öarna
finns morän och lera. Där är marken bördigare och inslaget av gran, asp och björk vanligare.
36 (179)
På några av de större öarna finns även lundvegetation med hassel, vätteros, trolldruva, tandrot
och liten häxört. En del av den bördigare marken har tidigare använts som betesmark.
Fågellivet är rikt med bland annat häckande småskrake, fisktärna, fiskgjuse, storlom och
andra sjöfågelarter. Det finns gott om fisk, främst gädda, abborre och gös. Under den senaste
tjugoårsperioden har beståndet av signalkräfta ökat kraftigt. Naturreservatet går endast att nå
över vattnet. Det finns serviceanläggningar i form av sopmajor och torrtoaletter på många av
öarna, men det bästa är att du tar med dig skräpet hem. Tältning är tillåten på anvisad plats,
högst två nätter i rad, på vissa av öarna, bland annat Kungsholmen, Björkholmen och Stora
Krokholmen. Fiske med handredskap är tillåtet. På Grönön har nyligen byggts anlägningar för
att ta emot rörelsehindrade personer, som bl a med en större passagerarbåt kan få transport ut i
skärgården. Det bästa sättet att upptäcka den unika skärgårdsnaturen är kanske från en kajak.
När de flesta båtmotorer tystnat i september är det fortfarande ljummet i vattnet. Att ljudlöst
glida fram mellan de små öarna är en naturupplevelse som slår det mesta.
Harge uddar, Askersund kommun. Beskrivning: Det består av många små uddar som ligger
helt öppet för Vätterns vindar och vågor. Här kan man uppleva dramatiska klippstränder och
gamla hälltallmarker. De höga klipporna ger en härlig utsikt över Vättern och Vänneviken.
Ute på de kala klipporna får man en känsla av att vara vid havet. Berggrunden i reservatet
består av granit med inslag av kvartsporfyr och urbergskalk. Klipporna och bergsbranterna är
en del av en större förkastning som finns längs Vättern. De små stenbrotten, som kan ses på
flera platser i landskapet, är rester efter äldre tiders brytning av urbergskalk. Lastningen
gjordes vid Vänneviken, och kalkkross som finns långt ut på västra sidan är spill efter
lastningen. Från parkeringen löper en 2,5 kilometer lång markerad vandringsled runt i
området. Bitvis är den krävande för personer med nedsatt rörlighet. Lättast är att gå direkt till
Vänneviken. På Korpaberget finns ett vindskydd där utsikten över Vättern är fin och där man
kan grilla korv eller söka skydd mot vinden. På bergskrönen och i strandbrynen växer låga,
glesa, knotiga och vindpinade martallar. Men det finns även delar med gran, björk och asp. På
hällmarkernas block och klippytor finns rikligt med lavar och mossor. Sällsynta mossor som
späd hårgräsmossa, spindelmossa och kuddar av blåmossa växer på strandklipporna.
Purpurknipprot, skogsknipprot, brudsporre, blodnäva, blåsippa, spåtistel och grusbräcka är
arter som finns där kalkberggrunden ligger nära markytan. Ute på uddarna är det granitens
varmt röda färg som lyser. I skrevor växer kattfot, getrams, backtimjan och blåklocka.
Harge uddar, och särskilt den närliggande Klåvudden, är fina platser för att se sträckande
sjöfåglar. Framför allt under våren ses bland annat ejder, sjöorre, svärta, strandskata och
silvertärna. Det är arter som annars förknippas mest med öst- och västkusten. För att ha störst
chans måste man vara på plats vid solens uppgång. Den sällskapliga småskraken är annars en
karaktärsart vid Harge uddar.
Verkanäset, Askersunds kommun. Beskrivning: Området kännetecknas av knotig och
vindpinad tallskog och karga hällar med strandväxter som klarar den tuffa skärgårdsmiljön.
Här har den vitkindade gåsen en av sina få häckningsplatser i länet. Strandpartierna i
Hargeområdet kännetecknas av uppspruckna bergsryggar utsträckta i nordsydlig riktning med
mellanliggande sprickdalar. Verkanäset är av en av dessa markanta bergsryggar, som i form
av en udde sträcker sig långt ut i viken mellan Hargebyn och Hargemarken. Närheten till
vatten gjorde tidigt Hargeområdet intressant för människor. Människor har bott i trakten
sedan järnåldern (ca 500 f Kr-1050 e Kr), kanske tidigare. Reservatsområdet har under de
senaste århundradena bestått av skogsmark, med undantag för en mindre åker i områdets
nordöstra del. Skogsmarken användes troligen för skogsbete till djuren och som ved- och
virkesförråd. På senare tid har naturen fått sköta sig själv och skogen är nu cirka 120 år
gammal. Jorden i reservatet är väldigt näringsfattig. I tallskogen växer blåbärsris, vårbrodd
37 (179)
och örnbräken, medan skvattram och skogsfräken trivs i fuktiga svackor. På strandnära
klippor, där det finns mycket ljus och där fåglarnas spillning har en gödslande effekt på
floran, växer gul fetknopp, kärleksört, backtimjan och bockrot. Den gula fetknoppen och
kärleksörten sparar vätska i sina tjocka blad för att klara den tuffa miljön. Längs stränderna
förekommer allmänt en bård av pors och viden. I den bergiga skärgård som breder ut sig
väster om Verkanäset häckar en koloni av måsfåglar. I denna koloni häckar några par
vitkindade gäss, en liten, arktisk gåsart, som på senare tid etablerat sig i landet och bara finns
på några få häckningsplatser i länet. Den vitkindade gåsen är snarlik kanadagåsen, men
betydligt mindre.
Hargemarken, Askersund kommun. Beskrivning: Hargemarken har en dramatisk topografi.
Vätterns yta ligger på 89 m.ö.h. och de högsta bergen inom området når 175 m.ö.h. Under
Yoldiahavets tid var stranden starkt exponerad. Det finns flera spår kvar från denna tid,
särskilt längs den södra stranden. I en vik finns strandvallar som bildades när havets vågor
slog mot stranden. Strandgrottan Fläskberget bildades också av vågornas erosion. I den
strandnära skogen finns riktigt gamla tallar och en stor mängd död ved. Här trivs flera
sällsynta skalbaggar som har svårt att överleva i våra produktionsskogar. Bland annat finns
orangevingad kamklobagge, bronshjon och Thomsons trägnagare. Även i lövskogen och på
gamla solexponerade aspar trivs många skalbaggar, som t.ex. björkblåoxe, asppraktbagge och
stor stekelbock. På gamla sälgar kan man hitta spår efter den stora och metallglänsande
myskbocken. Den höga luftfuktigheten nära Vättern och den luckiga gamla skogen gör också
att många mossor och lavar gynnas. Här kan du bland annat hitta skogsbäckmossa och ladlav.
På träden finns gott om skägg- och tagellavar. Hargemarken är ett stort och nästan helt
oexploaterat vildmarksområde invid Vättern. Stränderna i området är oftast klippiga, men det
finns också några sandiga vikar. På många platser går det bra att bada. Reservatet bildades
2010 och parkering, stigar, information och andra anordningar är ännu inte helt färdigställda i
området.
Råå uddar, Askersund kommun. Beskrivning: Råå uddar är en del av den unika och
särpräglade naturen längs Vätterns stränder. Sjön är djup och stränderna utsätts ständigt för
vindens och vågornas krafter. Den enorma vattenmassan har en kylande effekt. Längs
Vätterns stränder kan man därför hitta både lavar och mossor som annars bara växer i fjällen.
Skyddade vikar med grunda sandbottnar finns bara här i den norra delen av Vättern. De
grunda vattenområden som ingår i reservatet är viktiga uppväxtplatser för bland annat gädda
och abborre. Undervattensväxterna ger ynglen skydd och det finns gott om mat i det varma
vattnet. Växtligheten i sig är också intressant. På de sandiga bottnarna växer bland annat den
sällsynta skaftslamkrypan (Elatina hexandra). Blodnäva, harmynta och grusbräcka är några av
de växter man kan hitta på Kungsholmen. Hela ön är uppbyggd av urbergskalk, som sätter sin
prägel på floran. Kungsmynta, som är en vild form av oregano, växer här på den enda platsen
i Örebro län. Längs stränderna har vattnet mejslat ut fantasifulla mönster i den lättvittrade
kalkstenen. Granskogen i reservatet har stått orörd länge och börjar likna en urskog. Den är
olikåldrig med gott om gamla träd, torrträd och multnande ved. På våren blommar blåsippa,
vårärt och tandrot i de kalkrika stråken. Om hösten finns gott om svamp. Men de tynande
enbuskarna i skogen skvallrar om att den inte alltid sett ut som idag. Förr gick betesdjur i
skogen, som då var glesare och mer ljusöppen. Troligen högg man också ved och virke till
husbehov.
Pippelåsarna, Laxå kommun. Beskrivning: Typiskt för brandpåverkad skog är det stora
inslaget av lövträd. I Pippelåsarna är det asp som dominerar. De gamla asparna är fulla av
spillkråkehål. Pippelåsarna utgör en rest av ett större brandfält från början av 1920-talet.
Skogen är självföryngrad och i stort sett opåverkad av skogsbruk, tack vare den storblockiga
38 (179)
och oländiga terrängen. Enstaka grova tallar har dock huggits ned i senare tid. Tallen är ett
brandtåligt trädslag som kan överleva flera skogsbränder. Brand var förr ett naturligt inslag i
skogarna och varje skogsområde kunde brinna så ofta som vart 40:e år. Vissa växt- och
djurarter är direkt beroende av skogsbrand. Till exempel finns lavar som bara växer på
förkolnad ved. Men ännu fler arter gynnas av det som en skogsbrand för med sig. Direkt efter
branden bildas mängder med död ved och döende träd. Nästa skogsgeneration blir lövrik och
utvecklas så småningom till en skog med många grova lövträd och stora mängder multnande
lövved. Många insekter, mossor, lavar och svampar som lever på multnande ved eller gamla
lövträd är numer sällsynta eftersom deras livsmiljö är en bristvara i de flesta skogar. I
Pippelåsarna är det framförallt vedlevande skalbaggar som har studerats mer ingående. Vid en
inventering som genomfördes 1999 hittades flera sällsynta och hotade arter, däribland
korstecknad svampbagge som är knuten till fuktig, murken ved. En liten kortvinge som lever
vid savflöden på äldre, försvagade lövträd visade sig också finnas i Pippelåsarna, liksom
skalbaggen bronshjon. Bronshjon är en stor, glänsande skalbagge, vars larver lever under
barken på solbelysta, senvuxna granar.
Kråksjömossen - Kojemossen, Laxå kommun. Beskrivning: Myrarna i reservatet är till stor
del klädda av små, lågvuxna tallar, men här finns även öppna mossar med tranbär och
hjortron. Fågellivet är rikt, med häckande trana, ljungpipare och tofsvipa. Tidigt på våren hörs
orrarnas bubblande spel från Kojemossen, där uppemot 20 tuppar kan samlas för att imponera
på hönorna. Under höst- och vårsträcket rastar både sångsvan och sädgås. Tjäder, spillkråka
och tretåig hackspett är andra fåglar du kan stöta på i reservatet. Myrarna omges av en äldre,
naturskogsartad barrskog som är runt hundra år gammal, med inslag av riktigt gamla tallar på
närmare 300 år. I myrkanterna är luftfuktigheten hög – en perfekt miljö för olika lavar.
Kattfotslav, korallav och garnlav är några av reservatets mer ovanliga lavar. Garnlaven är en
stor, gulgrå hänglav som växer på trädens grenar. Skogs- och myrlandskapet genomkorsas av
en tydligt markerad rullstensås - Kråksjöåsen. På åsens krön går en medeltida färdväg kallad
Munkastigen. Den leder mot söder till Vätterns strand och användes på 1400-talet av
munkarna i S:t Antonii kloster i Ramundeboda för att hålla kontakt med klostren i Vadstena
och Alvastra. Munkastigen utgör en del av Bergslagsleden, en markerad vandringsled genom
Bergslagen som sammanlagt är 28 mil lång.
Tutterskulle, Laxå kommun. Beskrivning: Naturreservatet utgörs av den höjdplatå som
omger bergknallen Tutterskulle. Här växer gammal tallskog och osedvanligt mycket lövträd
för att vara i trakten. Marken är starkt kuperad och här och var finns fuktiga svackor.
Avståndet till Tivedens nationalpark är bara runt kilometern. På höjderna står tallarna glest,
medan det i låglänta områden finns blandskog med gran och asp. I några mindre områden
med hällmarkstallskog återfinns den värmeälskande skalbaggen raggbock. Det är en ovanlig
långhorning som lever i gammal tallved. Har det varit skogsbrand är den lille krabaten extra
nöjd. Mycket riktigt har det brunnit många gånger i Tutterskulle och kolade högstubbar och
torrakor, stående döda träd, påminner om forna bränder. Veckticka lever på gammal aspved i
de fuktigare partierna. Det är en så kallad signalart, vilket betyder att om man hittar den kan
man räkna med att det även finns andra känsliga arter i området. Tutterskulle är en av
Tivedens ugglerikaste platser, här finns bland annat de småvuxna arterna sparvuggla och
pärluggla. På vårvinternätter hörs pärlugglehannens ihärdiga rop i timtal. Strax söder om
reservatsgränsen finns en spännande påminnelse om att människor länge rört sig i dessa vilda
och otillgängliga trakter. Lasses bål är ett offerkast till minne av soldaten Lasse Börjesson
Celling som dog här den 17 februari 1709. För att inte Lasse skulle gå igen och för att ge sig
själv tur på färden genom skogen kastade alla förbipasserande en torr gren på högen. I våra
dagar är rishögen runt 2 meter bred och en halvmeter hög.
39 (179)
2.2.10.2
Naturreservat inom Västra Götalands län
Myrhulta mosse, Karlsborg och Töreboda kommuner. Beskrivning: En kall aprilnatt under
en gran i myrkanten kan resultera i trädspelande tjäder i den skumma råkalla morgonen. När
dagningen kommer tar tjädern mark och fortsätter med knäppanden, klunkar och sisningar. I
bakgrunden ute på själva mossen hörs ett flertal bubblande och tschoande orrar. De är
mossens karaktärsfåglar i april till maj. Även tranan bidrar med sin högljudda klingande
stämma. Hoande gök och melankoliskt pipande ljungpipare finns också. Myren består av allt
från gölar till torra skvattramtallmossar med mellanliggande kärr och blötare högmossar. Ett
flertal olika vitmossaarter finns. På höstarna lyser tranbären röda i kärren, och ute på de öppna
mossarna får den gulnande tuvsäven mossen att skimra i guld. Martallarna är många i alla
möjliga storlekar och former. Är blicken vaksam kommer du att stöta på kolbottnar. I Tiveden
steg varje år under 1800-talet milröken mot skyn från 1000 milor. Träkolet användes till
järnframställning och var en viktig inkomstkälla för skogsbönderna.
Uggleberget, Karlsborg kommun. Beskrivning: Uggleberget ligger 12 km ONO om Töreboda
och består av en urskogsartad granskog. Här finns gott om grova lågor, främst av gran.
Granarna i beståndet är mycket grova och högvuxna. Vissa av dem är äldre än 200 år. För
övrigt finns enstaka tallar och klibbalar. Ugglebergsmossen är en tallmosse med enstaka
relativt gamla tallar. I västra delen av mossen finns ett brandfält på drygt 1 hektar. Grova och
gamla lågor ger goda förutsättningar för mossor och vedsvampar. En artrik mossflora finns på
överhängen och sippervattenvåta bergväggar i Ugglebergets västbrant. Insektsfaunan
innehåller flera ovanliga vedlevande skalbaggar.
Hulta hagar, Karlsborg kommun. Beskrivning: Hulta hagar utgörs i huvudsak av, precis som
namnet antyder, betad hagmark med vackra och värdefulla träd. De stora och grova lövträden
är viktiga för många insekter och lavar. I hagen växer också imponerande hassellundar.
Väster om hagen står en hög lövskog med karaktär av naturskog. Här finns grova aspar och
ädellövträd som ek, ask och lind. En del av träden är ca 200-250 år gamla. Den rika floran är
av lundkaraktär med växter som ormbär och trolldruva.
Bölets ängar, Karlsborg kommun. Beskrivning: Större delen av Västergötland har gnejs som
berggrund, men i nordöstra hörnet dominerar granit. Den är rik på sprickor som vid Bölet
fyllts med manganmalm. Från 1600-talet bröts mangan i Bölet med en största årlig mängd på
1 500 ton åren 1885-95. Verksamheten är nerlagd sedan många år, men det finns gott om
gruvschakt och gruvhål här. Berggrunden i Böletområdet utgörs av lättvittrade grönstenar
med högt kalkinnehåll. Därför är floran rik. Här finns länets enda förekomst av guckusko
utanför kalkområdena, och du kan också finna tibast, vårärt och spenört. Andra intressanta
arter är ormtunga och vippärt. Bölets ängar är gamla slåtterängar som hålls öppna genom bete
och slåtter.
Granvik, Karlsborg kommun. Beskrivning: Granvik som ligger i en dalgång ner mot Vättern
är en av basorterna för vistelse i Tiveden. Granviksreservatet ligger utmed Vätterstranden och
ägs av Karlsborgs kommun. Till långt in på 1800-talet var Granvik en industriort. Här fanns
bl a en masugn. Malmen fraktades på båt, medan träkol togs från skogarna kring Granvik.
Från den tiden finns patronbostället Jägmästargården bevarat. Reservatets östra del är kuperad
och starkt splittrad i vikar och uddar. Här finns goda möjligheter till bad. Hällmarkstallskog
med lavklädda berghällar dominerar. I de västra delarna finns lövskog med en naturliknande
park, den s.k. Engelska parken. I den växer björk, bok och lärk och en hel del utländska lövoch barrträd.
40 (179)
Håketjärnarna, Karlsborg kommun. Beskrivning: Området är ett kraftigt kuperat
sprickdalslandskap, där högsta punkten ligger 75 meter högre än Vättern, som kan anas
mellan trädstammarna en kilometer bort mot öster. Här trivs både älg och tjäder. Älgen har
sina stigar i både längs- och tvärsprickor. Det brakar till bra när fem kilo svart tjädertupp
flyger upp. Här finns vad tjädern behöver. I hällmarkstallskogarna finns tallbarr, som utgör
tjäderns huvudsakliga vinterföda. Sommartid äts mer örter som tuvull och blåbärsris. Den
surrande nattskäran har hörts. Barrskogen är härligt flerskiktad med träd i olika ålder, tall på
höjderna och gran i dalgångarna. Här finns även en hel del lärkträd, som ser döda ut på
vintern, för då fäller de sina barr. I nordöst ligger de två skvattramomgivna tjärnarna som gett
reservatet sitt namn. I väster finns den lättgångna vandringsleden Västra Vätterleden.
Uvviken - Kyrkogårdsön, Karlsborg kommun. Beskrivning: Uvviken-Kyrkogårdsön ligger
vid Vätterns nordvästra strand. Det utgörs av en kustremsa mellan Smygviken och Boviken
samt Kyrkogårdsön och ett flertal mindre öar, kobbar och skär. Stränderna är branta och
präglas av sprickdalar och rundhällar. Skogen består av hällmarkstallskog och barrblandskog.
Åldern på skogen varierar. På många ställen finns vindpinade tallar och en hel del lågor.
Vegetationen är artfattig men i mindre stråk av grönsten finns en artrikare flora. Området är
attraktivt för friluftslivet med flera skyddade naturliga hamnar och bra badplatser. Skyddet av
detta område har delfinansierats med medel ur EU:s LIFE-naturfond. Fonden delfinansierar
naturvårdsprojekt med syfte att skydda och vårda områden som ingår i det ekologiska
nätverket av skyddad natur i Europa, Natura 2000.
Stora Röå, Karlsborg kommun. Beskrivning: Stora Röå består av mo-, sand- och
grusavlagringar som ingår i den s.k. Skallhultsplatån, en deltaliknande yta bildad av material
som har transporterats med inlandsisen. Området har en mycket stor betydelse för tolkningen
av inlandsisens avsmältning. Reservatet är bevuxet med barrskog.
Röå alsumpskog, Karlsborg kommun. Beskrivning: Röå alsumpskog ligger i norra delen av
ett stort alskogsområde längs Vättern. Reservatet utgörs av en sumpskog som domineras av
klibbal och björk. Inslag av tall, gran, ask, rönn och fågelbär finns i området. Alarna är grova.
På vissa ställen finns ganska välutvecklade alsocklar. Lövträdslågor och högstubbar är ganska
vanliga. Flera sällsynta mossarter finns här, som är typiska för opåverkad skog. Blommor som
du kan finna här är till exempel skogsbingel, dvärghäxört och gullpudra.
Hjoåns dalgång, Hjo kommun. Beskrivning: Hjoåns dalgång är ett långsträckt grönstråk mitt
inne i Hjo stad. Skogen utmed ån är relativt ung och har tidigare varit slåtter- och
betesmarker. Här finns klibbalskogar och igenväxta hagmarker med en del mycket grova ekar.
Hjoån har haft stor betydelse för staden Hjo och bygdens utveckling. Fallen och forsarna har
sedan medeltiden utnyttjats till att driva kvarnar och andra verk. Det var utmed ån som de
första industrierna på orten grundades. I Hjoån har det under flera hundra år funnits flera
dammanläggningar, som har hindrat fiskens vandring från Vättern upp till dess naturliga lekoch uppväxtmiljöer. Hammarnsdammen har i sen tid helt rivits ut. Vid Strömsholmsdammen
har enkla trösklar av natursten anlagts. Vid Grebbans kvarn finns en kulturhistoriskt intressant
kvarnmiljö. Områdets främsta naturvärden är stammar av öring och harr som reproducerar sig
i ån. I dalgången häckar många fågelarter, bl.a. mindre hackspett, kattuggla och stjärtmes.
Vintertid rastar strömstare i ån. Hjoåns dalgång är ett viktigt närrekreationsområde för
hjoborna. Gång- och cykelstigar finns i hela området. Dalgången används av skolorna som
studieobjekt. Sportfiske är tillåtet på den nedre delen av åsträckan.
41 (179)
2.2.10.3
Naturreservat inom Östergötlands län
Båsebergskogen, Motala kommun. Beskrivning: Området ligger ca 5 km nordväst om
Godegårds kyrka i Motala kommun. De högsta delarna når cirka 195 meter över havet. Här
finns en kuperad barrblandskog av blåbärstyp med inslag av sumpskogspartier. Inslaget av
riktigt gamla, ofta senvuxna tallar och granar är stort och det förekommer också rikligt med
död ved i form av gran- och tallågor, torrgranar och torrakor. I de fuktigare partierna, i
sluttningar och sumpskog förekommer gammelgranslav samt kattfotslav på gran. På granlågor
i sluttningen växer vedtrappmossa och flagellkvastmossa. På marken förekommer bl a svart
taggsvamp, dropptaggsvamp, svavelriska, vågig sidenmossa. I östra delen utgörs skogen
delvis av igenväxande odlingsmark rik på lövträd och i en sluttning med förekomst av
urkalkstensblock växte lökspindelskivling. Längs områdets östra sida finns en våtmark med
klarvattenytor och rikligt med torrgranar och björkhögstubbar. Våtmarken är sedan länge
uppdämd av bäver och har längre tillbaka varit dikat och brukad som åker. Här finns även
översvämmade, nära naturskogsartade, småöar med lövinslag som utgörs av björk, asp och
hassel. I områdets norra del finns en granskogssluttning och ett avsnitt med cirka 60-årig
mossrik granskog. Sluttningen slutar i ännu en våtmark, här kallad Klintabokärret, som även
den utgör en f.d odling. Närmare Sörsjön i nordväst är utloppsbäcken dämd (eventuellt av
bäver) eller igenslammad av kvistar, löv och gräs vilket höjt vattennivån ca 0,75 meter över
utloppsdiket. Kärret omges av bårder av björk och asp och är delvis förbuskat. På flygbilder
syns de gamla åkertegarna tydligt, avgränsade av diken.
Håleberg, Motala kommun. Beskrivning: Skogen i området är gammal och har i stora delar
varit orörd länge. Här finns därför gott om död ved och en rad rödlistade arter knutna till
veden. Marken är bitvis kalkrik vilket ger upphov till en ganska rik markflora med krävande
arter som sårläka och ramslök. Kalkförekomsten gör också att lövträden kan konkurrera med
granen vilket gynnar lövträdslevande lavar, insekter och fåglar. Här finns även en rad
rödlistade arter knutna till lövträd (se skötselplan). Största delen av området är utpekat som
naturvärdesobjekt och nyckelbiotop i Skogsvårdsstyrelsens nyckelbiotopsinventering.
Området är föreslaget att ingå i Natura 2000 och är klassat som habitaten 9010 (Västlig taiga)
och 9050 (örtrik, näringsrik skog med gran). Inom reservatet finns även en liten betesmark
klassat som habitatet 6230 (Örtrika stagg-gräsmarker på silikatsubstrat).
Motalabuktens öreservat, Motala och Vadstena kommuner. Beskrivning: Reservatets syfte
är att säkerställa ett för kännedomen om landets natur betydelsefullt område som genom sin
geologiska uppbyggnad, sin vegetation, flora och fauna är av stort värde från vetenskaplig
naturvårdssynpunkt. Området är därtill genom sitt läge i Motalabukten av stor betydelse för
friluftslivet.
Tåkern, Vadstena, Ödeshög och Mjölby kommuner. Beskrivning: Syftet med naturreservatet
är att skapa förutsättningar för att i framtiden bevara sjön Tåkern och dess omgivningar som
en av landets främsta häcknings- och rastplatser för sim- och våtmarksfåglar, även
inrymmande stora andra zoologiska och botaniska värden samt att förbättra allmänhetens
möjligheter att tillgodogöra sig områdets naturvärden med fullt hänsynstagande till fågellivets
skydd.
Storpissans domänreservat, Ödeshög kommun. Beskrivning: Storpissan är en urskogsartad
ängsgranskog med höga botaniska och zoologiska värden, bl a en rik förekomst av svampar,
mossor och lavar. Området utgör livsmiljö för en stor mångfald av växter och djur knutna till
urskogsmiljöer, bl a flera rödlistade arter. Området bör särskilt skyddas på grund av dess
biologiska värden. Området ligger inom riksintresse för naturvården, friluftslivet och
kulturmiljövården. Området ingår i EU:s nätverk av skyddade områden, Natura 2000.
42 (179)
Mörkahålkärrets domänreservat, Ödeshög kommun. Beskrivning: Mörkahålkärret är ett
rikkärr med höga botaniska värden, bl a en rik förekomst av orkidéer. Rikkärr är mycket
ovanliga i Sverige och de är mycket artrika miljöer. Omgivande sumpskogar utgör livsmiljö
för en stor mångfald av växter och djur knutna till sumpskogsmiljöer, bl a flera hotade arter.
Området bör särskilt skyddas på grund av dess biologiska värden. Mörkahålkärret finns
upptaget i myrskyddsplanen för Sverige (E14). Reservatet ligger inom område av riksintresse
för naturvården, friluftslivet och kulturmiljövården. Området ingår i EU:s nätverk av
skyddade områden, Natura 2000.
Ombergs bokskogs domänreservat, Ödeshög kommun. Beskrivning: Området utgör ett
mycket värdefullt och unikt bokskogsområde av ovanligt slag på dessa breddgrader. Bokarna
och flera ekar är mycket gamla. Området bör särskilt skyddas på grund av dess biologiska
värden. Området ligger inom riksintresse för naturvården, friluftslivet och kulturmiljövården.
Området ingår i EU:s nätverk av skyddade områden, Natura 2000.
Isberga, Ödeshög kommun. Beskrivning: Reservatets syfte är att säkerställa ett för landets
natur betydelsefullt område som genom sina vackra och intressanta landformer och sin
märkliga flora är av stort värde ur vetenskaplig naturvårdssynpunkt och därtill av vikt för det
rörliga friluttslivet.
Stora Lund, Ödeshög kommun. Beskrivning: Det aktuella området är ett representativt och
värdefullt avsnitt av Vätternstranden, med skyddsvärda arter och habitat. Här finns höga
botaniska kvalitéer, särskilt knutna till kalktorrängar och kalkfuktängar. Området har också
intressant geologi med den tydliga förkastningen vid Vättern samt spår av inlandsisen i form
av isslipade hällar. De buskrika hagmarkerna intill Vättern är av stor betydelse som rastlokal
för flyttande tättingar. Området är vidare av mycket stor betydelse för det rörliga friluftslivet
och dess stora möjligheter till rekreation och naturupplevelser. Största delen av området ligger
inom riksintresse för naturvården. Vättern är av riksintresse för yrkesfisket och ingår
dessutom i Natura 2000 (SE0230268). Området klassificerades som högt naturvärde i
samband med inventering av Vätternstranden 1987. Området ingår i Ödeshögs kommuns
naturvårdsprogram. Landdelen av reservatet har under 2003 föreslagits ingå i Natura 2000.
Sjöstorps kalkkärr, Ödeshög kommun. Beskrivning: Området hyser ett av Östergötlands fem
mest bevarandevärda extremrikkärr och har naturvärdesklass 1 (nationellt intresse) i
kommunens naturvårdsprogram. Sjöstorps kalkkärr är utpekat som Natura 2000-område och
ingår dessutom i den nationella myrskyddsplanen. Ett särskilt regionalt bevarandevärde utgör
en god population av svarthö, som minskat kraftigt i Syd- och Mellansverige där den idag
finns kvar på en handfull lokaler. De höga naturvärdena i Sjöstorps kalkkärr är särskilt väl
bevarade genom en i sen tid (åtminstone de senaste 30-åren) mycket god beteshävd av
området.
Sättra ängar, Ödeshög kommun. Beskrivning: Som grund för reservatsbildningen ligger
områdets värdefulla natur och kontinuerliga hävd samt områdets betydelse för allmänhetens
friluftsliv. Syftet är att bevara lövängsvegetationen inom områdena med slåtter och hamling
enligt gammal sed samt som jämförelse bevara betad hagmark.
Kråkeryd, Ödeshög kommun. Beskrivning: Kråkeryd hyser stora botaniska värden i form av
klipptorrängar med en artrik och bitvis unik flora. Djurlivet hyser flera för landskapet
ovanliga arter. De mäktiga, barrskogsbevuxna, förkastningsbranterna med ett gynnsamt
lokalklimat utmed Vättern har stort geologiskt värde.
Holkaberg och Narbäck, Ödeshög kommun. Beskrivning: Syftet med Holkabergs
naturreservat är att bevara de arter och de strukturer som hör hemma i ett ålderdomligt
odlingslandskap i anslutning till Vätterbranterna. I området finns även av människan i stort
sett opåverkade skogsområden som också ska bibehålla sin stora biologiska mångfald och sin
43 (179)
idag ovanliga karaktär. I området har påträffats en rad rödlistade lavar, bl a den starkt hotade
blek nållav Chaenotheca cinerea. Därtill är även flera andra hotade arter och signalarter
påträffade som indikerar och representerar höga naturvärden knutna främst till gamla träd och
grov död ved. Områdets olika naturmiljöer och sällsynta arter skall bevaras och utvecklas och
mängden gamla träd och död ved tillåts öka kraftigt. Arealen öppen ogödslad betesmark ökas.
Det äldre odlingslandskapets rester och strukturer bevaras och förstärks. Detta ska ske genom
att fornlämningar sköts och gamla åkrar, naturbetesmarker, skogsbeten och slåtterängar
hävdas samt att ett stort antal ädellövträd hamlas. Naturskog lämnas för fri utveckling.
Lysings urskog, Ödeshög kommun. Beskrivning: Lysings urskog är en nästan helt orörd
grandominerad urskog med lång skoglig kontinuitet och som innehåller många livsmiljöer
som är ovanliga i rationellt skötta skogar. I området finns en mängd hotade och sällsynta
arter. Reservatet är beläget i Östergötlands södra skogsbygd. Terrängen är något kuperad och
jordarten består av morän som är avsatt i mjuka kullar. Jordarten är normalblockig till stenig
morän med stort inslag av större block. Berg i dagen saknas. Området är genomdraget av
fuktigare partier. I norr och söder finns ett par grusåsar. I väster sluttar området ned mot
Långlidskärret. Naturreservatet utgörs till största delen av grandominerad barrblandskog.
Skogen har en ålder av 140 - 180 år. Enstaka tallar har troligen en ålder runt 250 år.
Slutenheten är hög och många träd är mäktiga och når en höjd av 40 m. Lågor av gran liksom
torrakor förekommer rikligt, likaså grova högstubbar. Skogen är luckig genom vindfällningar.
I mindre fuktdråg och örtrika sluttningar finns inslag av lövträd som sälg, rönn, björk och
lönn. I västra delen av reservatet finns ett alkärr i en svacka.
Åsabackarna, Mjölby och Boxholm kommuner. Beskrivning: Åsabackarna hyser stora såväl
geologiska som botaniska värden i form av bl a en välutbildad israndbildning och stäppartad
torrängsflora. Reservatet är ett betydelsefullt område för kännedom om landets natur ur
naturvetenskaplig synpunkt och därtill av stort värde för friluftslivet.
2.2.10.4
Naturreservat inom Jönköpings län
Hökensås, Habo kommun. Beskrivning: Hökensås är ett stort skogs- och bergsområde i
gränstrakterna mellan Tidaholm, Habo och Mullsjö kommuner. Landskapet är starkt kuperat
och domineras av den över 10 mil långa urbergsryggen, som i söder är mer än 300 meter hög.
Den anses vara en horst, det vill säga ett bergsparti som höjts upp eller blivit kvar sedan
förkastningar längs sidorna sänkt den omgivande marken. Genom förkastningar har också
gravsänkorna Vättersänkan och Stråkendalen uppstått i området. Särskilt på östra sidan av
urbergsryggen lagrades enorma mängder sand och grus under istiden. De tillhör de mäktigaste
isälvsavlagringarna i landet. I det omväxlande landskapet finns rullstensåsar, runda kullar,
plana grus- och sandfält och djupa gropar. Groparna har bildats när isberg, som strandat i
sandfälten när inlandsisen drog sig undan, smälte bort. I sänkorna ligger flera sjöar och tjärnar
som nyttjas till fritidsfiske. Några av sjöarna är även bra badsjöar. Skogarna, som främst
består av tall, är artfattiga men mycket uppskattade som bär- och svampmarker. I området
finns älg, rådjur och flera fågelarter som är beroende av ostörd natur, till exempel knipa,
pärluggla, tjäder och orre. Storlom och flodpärlmussla är exempel på sällsynta djur som
förekommer inom området.
Skämningsfors naturskog, Habo kommun. Beskrivning: Naturreservatet Skämningsfors
naturskog är ett myrmarksområde insprängt med holmar av fastmark. Sumpskog, mosse och
fastmark går in i varandra som en mångformad mosaik. Genom reservatet rinner en klar
källbäck - ett tillhåll för bäcköring. Området är främst bevuxet av tall, men även gran och
44 (179)
björk växer här. Bäcken är kantad av gammal blandsumpskog. Kvarstående döda träd och
liggande trädstammar ingår som en naturlig del i ekosystemet. Naturreservatet rymmer många
sällsynta lavar och mossor. Intill bäcken växer dunmossa, på gamla liggande granstammar
växer stubbspretmossa och vedsäckmossa. Gammelgranslav är vanlig på gran och klibbal.
Gagnån, Habo kommun. Beskrivning: Bäckarna i området skiljer sig i stort ifrån många
andra vattendrag. Artsammansättningen består av både nordliga och sydliga arter. Flera av
dem är hotade och sällsynta. En stor del av de djur man kan hitta i bäckarna finns där på
grund av den utmärkta vattenkvaliteten, som i sig är viktig att bevara. Vattnet är svagt
kalkhaltigt och har därför stått emot försurningen bra. En annan del av bäckarnas höga värden
är själva livsmiljön med stor andel strömmande vatten och naturliga strandmiljöer. På flera
platser finns källor med utströmmande grundvatten. Uppströms reservatet kalkas också vissa
vatten årligen för att bevara de höga värdena. Öringen vill ha kallt, klart och strömmande
vatten. Det är främsta anledningen till att man hittar den i Gagnån. I övre delen av Gagnån
finns bestånd av bäcköring medan det i nedre delen, nedströms Fagerhult, finns insjööring
som vandrar upp från Vättern. Öringbestånden är mycket starka i Gagnån. För att skydda
öringen är det förbjudet att fiska i reservatet. Under 1700-talet byggdes flera backstugor och
torp längs bäckarna och upp på moarna. Markerna runt omkring nyttjades till slåtter och här
avverkades också skog. Nästan all mark har påverkats av skogsbruket. Man kan se spår av
Kättlahultets åkrar väster om reservatsgränsen.
Habomossen domänreservat, Habo kommun. Beskrivning: Habomossen består av en liten
mosse som omger en fastmarksholme bevuxen med tall. Holmen är skarpt avgränsad mot den
kala myren. I laggen vid mossens kanter finns tätare skog där skvattram och odon växer.
Mossen är orörd och bevarad från utdikning och torvbrytning. I mossens torrare partier växer
blåbär, lingon, ljung, kråkbär, pors och lummer. Vitmossa växer över hela myren.
Fastmarksholmen är kalottformad och når en höjd av cirka fem meter över omgivande mosse.
Området utgörs av torr äldre tallskog. De äldsta tallarna är cirka 200 år gamla. Holmen är
särskilt värdefull på grund av den lavrika marken. Speciellt renlav förekommer rikligt.
Habomossen ligger i södra delen av Hökensås, ett område med mäktiga grus- och
sandavlagringsar från istiden. Avlagringarna är näringsfattiga och väldränerade, vilket
troligen är orsaken till de magra lav-, hed- och myrmarker som karaktäriserar området.
Habomossen bildades först som ett domänreservat av Domänverket men gjordes senare om
till naturreservat.
Haboskogen, Habo kommun. Beskrivning: Naturreservatet Haboskogen utgörs av en
strandbrink längs Vätterstranden mellan Hornåns och Lufsebäckens dalgångar. Strandbrinken
består av en platå med en erosionsbrant som stupar ned i Vättern. Området delas i en nordlig
och sydlig del av den uttorkade bäckravinen Friaredalen, som skär genom platån.
Erosionsbranten har sitt ursprung långt tillbaka, från den tid då Baltiska issjön täckte stora
delar av Sydsverige. Issjön, som hade bildats efter inlandsisens avsmältning, tappades ur i takt
med landhöjningen. Åar och bäckar fick då brantare fall och djupa ådalar och branta
bäckraviner bildades. I de blottade strandslänterna mellan vattendragen uppstod skred och ras.
Landhöjningen pågår fortfarande. Därför förändras Vätterns vattenyta hela tiden och
erosionen vid vattenlinjen fortgår. I branten växer träd i varierade åldrar. Många är avbrutna
och omkullvräkta av de ständiga rasen och befinner sig i olika nedbrytningsfaser. Det rika
utbudet av död färsk ved gör området värdefullt för många insekter. Längs stranden växer
främst gråal. Ovanför branten växer tallskog med inslag av gran. På platån finns flera av
gammelskogens växter, till exempel den lågväxta orkidén knärot och den sällsynta rylen, ett
vintergrönt ris med platta läderartade blad och rosa blommor. I ravinerna är floran särskilt rik
med många lundväxter.
45 (179)
Knipån, nedre, Habo kommun. Beskrivning: Knipån har skurit sig ner i den sandiga marken
och bildat en en frodig dalgång med mycket lövträd. De biologiska värdena i skogen är
knutna till den påverkan vattnet ger, till exempel översvämning och hög luftfuktighet. Skogen
är bara i liten grad påverkad av modernt skogbruk och innehåller stora mängder död ved i
olika nedbrytningsstadier. Den del av reservatet som ligger öster om riksväg 195 ligger i ett
område som är av nationellt riksintresse för naturvård och kustturism. Knipån mellan
Sätersforsdammen och Vättern är klassad som nationellt värdefullt vattendrag både vad gäller
naturvärde och fiske. På sträckan från Skårhultsdammen ner till Vättern är vattenmiljön
klassad som en nyckelbiotop. Det finns många kulturhistoriskt intressanta lämningar i
området. Kvarnekulla har gett upphov till flera industrier. Idag finns här en miljö med två
fördämningsvallar av natursten och en stenvalvsbro.
Fiskebäck, Habo kommun. Beskrivning: Fiskebäck ligger i en svag östsluttning och
genomströmmas av flera mindre bäckar, omgivna av kärrväxter. Skogen utgörs av såväl
gamla som unga träd och buskar. Förutom ek och hassel förekommer ask, asp, sälg, björk,
bok, alm, klibbal, hagtorn, hägg och måbär. Under 1800-talet var området en löväng, troligen
bevuxen med ek och ask, med inslag av hassel. Området har sedan fått växa igen och är idag
mycket värdefullt på grund av den lundartade miljön och den näringsrika och fuktiga marken.
På våren och försommaren växer här rikligt med örter, bland annat blåsippa, vätteros, tandrot,
vårlök, desmeknopp och tvåblad. En hotad art, läderlappslav, finns även inom området. I
reservatets norra del har det funnits en liten åker som blev planterad med gran under 1950talet. Granarna är nu avverkade men i östra kanten av åkern finns det kvar en gammal, delvis
raserad, stenmur från åkertiden. En annan detalj, värd att uppmärksammas, är milstolpen i
kalksten med Carl XII namnskiffer.
Domneån, Habo och Jönköping kommuner. Beskrivning: Domneåns naturreservat omfattar
ravinen vid Domneåns mynning. Ravinen har eroderats ner i en platå av grus och sand som
avsattes vid isavsmältningen. Vid åns mynning har botten av ravinen försumpats och kärr med
djupa torvlager bildats. Torvlagren, som når till ett djup av 30 meter under Vätterns
nuvarande yta, visar klimat- och vegetationsförändringar flera tusen år tillbaka i tiden. Kärren
i ravinen breder ut sig i takt med att Vätterns vattenyta stiger. I kärret växer bland annat
granbräken och kärrull. Gnagspår på trädstammar visar att bävern periodvis förekommer i
området. Likaså händer det att älg betar i Domneåns kärrmark. Längs vattendraget häckar
flera par av forsärla och i sällsynta fall även strömstare. Domneån är kraftigt reglerad, vilket
försämrar lekmöjligheterna för harr och öring. Däremot finns här flera strömsnäckor och
bland det bottenlevande djurlivet finns försurnings- och föroreningskänsliga arter av bland
annat dag- och nattsländor. Vid Domneåns utlopp i Vättern ligger en båthamn och badplats.
Dumme mosse, Jönköpings kommun. Beskrivning: Dumme mosses största delar upptas av
kala högmossar. Genom kalmossen löper stora dräneringsstråk med torrare strängar som är
bildade vinkelrätt mot mossens lutning. Mellan dem går tydliga vidsträckta blöta dråg. Blöta
höljor och torra tuvor ger en mosaikartad växtlighet med dominans av vitmossor och starr.
Växtlivet på mossen har inslag av både nordliga, östliga och västliga arter som dvärgbjörk,
skvattram, klockljung och myrlilja. Vattendragen som går igenom mossen omges
huvudsakligen av näringsfattiga kärr. Strax söder om riksväg 40 ligger ett större medelrikkärr
med bland annat knagglestarr, gräsull och ängsnycklar. Mossen är ett omtyckt friluftsområde
och bland annat går den 6 kilometer långa "Dumme mosse-leden" i sydvästra delen av
mossen. Ute på mosseplanet häckar ljungpipare, grönbena och trana. Här ingår också Axamo
mosse som dock bitvis är starkt skadad av dikningar. Dumme mosse ligger i ett flackt
landskap 7 kilometer väster om Jönköping. Riksväg 40 delar mossen i en nordlig och en
sydlig del. Berggrunden i området består mest av gnejs som överlagras av sandig morän och
46 (179)
tunna isälvsavlagringar. Största delen av mossen har bildats genom försumpning av
fastmarken. Myrkomplexet sluttar mestadels svagt mot norr och avvattnas till Vättern via
Domneån, Dunkehallaån och Tabergsåns biflöden, men de västra delarna avvattnas mot
Nissan. En hel del områden är påverkade av dikning. I slutet på 1960-talet blev södra delen av
Dumme mosse naturreservat. År 1998 utökade Länsstyrelsen naturreservatet till 2865 hektar
och omfattar då huvuddelen av Dumme mosse, samt de intilliggande myrarna
Ulvakullamossen och Store mosse. Syftet är att bevara myrens naturliga hydrologi så att
myrkomplexets olika delar bildar en helhet för växt- och djurliv. Även friluftslivets intressen
ska tillvaratas, om de inte motverkar naturvårdintresset. Myrarna kan kallas södra Sveriges
sista vildmarker. Här doftar det skvattram och här finns ofta ett rikt djur- och växtliv. Myrar
är ett sammanfattande namn för mossar och kärr. Smålands myrar är till största delen
uppbyggda av vitmossa med större eller mindre inslag av rötter och fibrer från tuvull och
tuvsäv. Totalt sett har Sveriges myrar minskat i antal. Kvävenedfall hotar den naturliga
växtligheten, utdikning och torvbrytning har blivit ett växande hot. Ett hot att ta på allvar
eftersom våtmarker, som exempelvis myrar, är mycket värdefulla ur ett ekologiskt perspektiv.
De kan dämpa stora vattenflöden och samtidigt fungera som naturliga reningsverk av
förorenat vatten.
Skams hål, Jönköpings kommun. Beskrivning: Inom reservatet finns källflödet Skams hål
som är en registrerad kulturlämning. Lallerydsbäcken med biflöden rinner norrut och
avvattnar området. Södra delen av reservatet ligger i Hallbyterrängen som är ett
kamelandskap, vilket kännetecknas av kraftiga åsryggar och djupt nedskurna raviner.
I norra delen av området är den näringskrävande rödgula trumpetsvampen mycket vanlig.
Längs med bäckarna och i anslutning till källflöden växer den hotklassade dunmossan och
den ovanliga rutlungmossan. För att arterna ska fortsätta att växa är det viktigt att skogen inte
avverkas och att områdets hydrologi inte förändras. Älg och rådjur jagas i området och
spillkråka har påträffats.
Taberg, Jönköpings kommun. Beskrivning: Åt söder och öster stupar berget nästan lodrätt
medan det i norr och väster har en flackare lutning. Taberg är en isolerad malmkropp av den
ovanliga bergarten titanmagnetitolivinit, som såvitt känt bara finns på ett ställe till i världen.
Förutom järn innehåller malmen vanadin och titan. Gruvbrytning har pågått ända sedan 1400talet och fram till 1951. Berget har därför också ett stort kulturhistoriskt värde. Genom den
mycket speciella bergarten har Taberg en särpräglad och mycket artrik växtlighet. Här finns
ormbunksarter som grönbräken och brunbräken som endast finns på några få platser i landet. I
reservatet växer också arter som skogsklocka, stickelfrö och nästrot. Som lokal för mossor
tillhör Taberg de artrikare i södra Sverige. Sandödla finns på bergets sluttningar och sex av
landets fladdermusarter övervintrar i de gamla gruvgångarna. Taberg avsattes som
naturreservat 1985 främst på grund av sin geologi och unika växtlighet. Det är ett välbesökt
turistmål och utnyttjas flitigt för friluftsliv. Naturskyddsföreningen äger delar av berget och
visar gruvan under sommaren.
Rocksjön, Jönköpings kommun. Beskrivning: Här finns utter, bäver, brun kärrhök och
Sveriges största spindel, större kärrspindel. Skalbaggsfaunan är mycket rik och
Rocksjöområdet har av en expert utsetts till en biologisk "hotspot". Området är mycket viktigt
för rekreation, friluftsliv och sportverksamhet. Kanotverksamhet pågår framför allt under
årets varmare period och här arrangeras större löpevenemang som Vårruset runt Rockjön.
Guidningar och undervisning sker kontinuerligt.
Strömsberg, Jönköpings kommun. Beskrivning: Strömsbergs naturreservat ligger på
Jönköpingsdalens östra sluttning. Området består av gammal, igenvuxen betesmark och
uppodlat jordbrukslandskap. I Strömsbergsskogen växer främst hassel, björk och ek. Ädlare
47 (179)
lövträd som alm, ask och lind förekommer också. Delar av skogen är planterad, till exempel
vissa områden med bok, poppel och gran. Kvar sedan hagmarkstiden står ett antal jätteträd,
bland annat en imponerande lind och flera gamla ekar, där den äldsta är drygt 600 år.
Dessutom finns många gamla vildaplar. Strömsberg har en rik växtlighet, framför allt i
bäckravinerna som genomkorsar sluttningen. Här växer främst så kallade lundväxter, där
vitsippa och blåsippa är dominerar. Andra viktiga lundväxter är skogsbingel,
lundstjärnblomma, ängsfräken och majbräken. Här kan man även hitta mindre vanliga arter
som lungört, skogsstarr, tandrot och hässlebrodd. I den sydöstra, mera höglänta delen av
reservatet ligger Vassnöden, ursprungligen ett torp, omgivet av hagmark. Vassnöden var
bebott fram till 1970. Därefter växte hagmarken igen, men på 1990-talet röjdes marken. Sedan
1995 betas hagmarken kring Vassnöden. På flera håll i reservatet kan man se spår av vilda
djur, som älg, skogshare, grävling och rådjur. Den varierande skogen ger också ett rikt
fågelliv, bland annat häckar den sällsynta, mindre flugsnapparen i området.
Bondberget, Jönköpings kommun. Beskrivning: Från flera platser har man en enastående
utsikt över Vättersänkans landskap. Det är ett rikt fågelliv under våren med olika sångare,
trastar och hackspettar. Bland de mer ovanliga fågelarterna i reservatet kan nämnas mindre
flugsnappare och i väldigt sällsynta fall sommargylling. Bland områdets många buskar finns
hägg, hagtorn, hassel, vildapel och en. Här finns lundmiljöer, branter och raviner med växter
som desmeknopp, lundvårlök, strutbräken och hässlebrodd. Nordvästra delen av reservatet
domineras helt av ädellövskog med bland annat ek, ask och lind. Typiskt för området är de
många gamla, grova och spärrkroniga ekarna. Tidigare fanns här glest trädbevuxna slåtteroch betesmarker, men de har vuxit igen till lövskog. I västra delen, på båda sidor om Jära
slalombacke, är skogen nästan urskogslik med många döda och kullfallna träd. Den trollska
skogen, med sina höga tallar och gamla grova granar, har också inslag av ek. Redan på kartor
från 1696 och 1759 finns Bondberget med som namn på en utskjutande bergsklack i nordväst.
Än idag har man härifrån en fantastisk utsikt över Jönköpingstrakten.
En muntlig sägen berättar att Bondberget är den plats där traktens bönder samlas för att slå
ner kungens knektar. Det var dock länge sedan det hände. Sägnen kan ha sitt ursprung i
bondeupproret mot Gustav Vasa eller i krigsoron på medeltiden. Bondberget blev
naturreservat 1974 och området utvidgades 1977 med Lönneberg i söder, till nuvarande areal
på 372 hektar. Ett nytt reservatsbeslut och skötselplan togs 1995. Ändamålet med reservatet är
att bevara ett område nära tätorten som har omväxlande och rik natur och som är av stor
betydelse för det rörliga friluftslivet. Genom sitt läge är naturreservatet också viktigt för
undervisning och naturstudier. Övergripande skötselmål är att främja ett rikt och varierat
växt- och djurliv. Befintliga anläggningar för rekreation och friluftsliv skall underhållas men
inte utökas. Markägare och naturvårdsförvaltare är Jönköpings kommun.
Ingaryd, Jönköpings kommun. Beskrivning: En bäck, sumpskogspartier, block och små
branter, bidrar till den varierade växtligheten i den gamla barrskogen. Stora delar av skogen är
över 100 år. Det finns gott om död ved, både i form av stående döda träd (torrakor) och av
döda omkullfallna träd (lågor). I dessa träd trivs många arter, bland annat grön sköldmossa
och vedtrappmossa. Den sällsynta arten plattlummer förekommer även i barrrskogen.
I reservatet finns också många olika sorters lövträd som bok, björk, asp och sälg. Du kan hitta
flera fina gamla ekar i ädellövskogen. På de äldre, grova träden växer ovanliga lavarter som
västlig njurlav, gul dropplav, brun nållav och kort parasitspik. I samband med stormarna 2005
och 2007 föll en del skog och sommaren 2007 gjordes även avverkningar av granar för att
begränsa granbarkborrens spridning. Det småskaliga odlingslandskapet består av åkermark,
betesmark, åkerholmar, odlingsrösen och ett stort antal grova träd som ek, ask, alm och björk.
En imponerande allé med främst lönn och björk kantar uppfartsvägen till gården från väg 31.
48 (179)
Markerna hålls öppna genom betande kor. Det finns gott om blommande träd och buskar på
åkerholmar och i bryn. I lövskogens marker kan du under våren njuta av arter som vitsippa,
liljekonvalj och blåsippa. Grusvägen som sträcker sig över Ingaryds ägor är den gamla vägen
från Jönköping och österut. Gården har tidigare haft gästgiveri. Tveta härads tingsplats låg på
Ingaryd mellan åren 1723 och 1890.
Rosenlunds bankar, Jönköpings kommun. Beskrivning: Rosenlunds bankar är en av Sveriges
mest berömda istidsavlagringar och är ett mycket karaktäristiskt inslag i landskapsbilden.
Erosionen av bankarna pågår ständigt och krönet flyttas 20-30 meter under en 100-årsperiod.
Eftersom landhöjningen är större i norra än i södra Sverige, tippar Vätterns vattenyta långsamt
mot söder och vattennivån stiger med ungefär 1,7 millimeter om året. Bankarna är uppbyggda
av lösa jordlager och bildades då inlandsisen smälte för 12000 år sedan. Underst i lagerserien
finns moränlera, som kommer från botten av inlandsisen. Smältvatten från inlandsisen har
senare eroderat strömrännor i moränen, mer än 25 meter djupa. Rännorna har sedan fyllts upp
med sediment som förts dit av rinnande vatten. Allt detta täcks av en sandig, moig morän. Det
allra översta lagret består av ett tunt lager av issjölera. Inne i jordlagren finns också en del
stora stenblock. Jorddjupet vid Rosenlunds bankar är mycket stort, mellan 50 och 100 meter. I
branten mot Vättern ser man tydligt de lager som bankarna består av. Hur bankarna bildats
har länge diskuterats och haft avgörande betydelse för tolkningen av inlandsisens avsmältning
i Vättersänkan. En stor koloni backsvalor har en naturlig häckningslokal i branterna. I en
närliggande bäckravin häckar även kungsfiskare. Skrämmafältet, den öppna gräsbevuxna ytan
i anslutning till rasbranterna, är mycket viktig för rastande flyttfåglar. Det finns fina
utsiktsplatser där man under vår och höst kan skåda flyttfågel. På delar av rasbranten och
bankarna växer lövskog. I den fuktiga miljön bland lövträden trivs många landlevande
snäckor, bland annat den ovanliga barksnäckan. I närheten av Skrämmabäcken finns också
fem skyddsvärda jätteträd av ek. Trädens omkrets är mellan tre och sju meter! Öster om
bankarna, i Huskvarnaviken, har man gjort intressanta marinarkeologiska fynd. I viken finns
ett imponerande stenröse och bland lösfynden finns svärd och en halsring från bronsåldern.
Fynden kan ses på Jönköpings läns museum. En modell av röset och en del föremål finns
också på Kruthuset (Huskvarna Stadsmuseum).
Huskvarnabergen, Jönköpings kommun. Beskrivning: Det upptar en 3,5 kilometer lång
sträcka av förkastningsbranten mot Vättern och höjdplatån österut, där de högsta delarna
ligger över 300 meter över havet. Reservatet är främst bildat för de geologiska och botaniska
värdena, men friluftslivet är också betydelsfullt. Geologiskt ligger Huskvarnabergen på ett
grönstenmassiv som sträcker sig från Tenhult i söder och till Vista kulle i norr. Berggrunden,
består av kalkrika grönstenar (diorit och gabbro), som är lättvittrad och därför ställvis har
bidragit till en bördig jordmån. Höjdskillnaderna är stora i berg och dalar och lövrikedomen är
stor. Växtligheten innehåller en rad ovanliga och sällsynta växter, särskilt i rasbranterna och
bäckdalarna. Inom reservatsområdet finns ett stort antal promenadstigar och motionsspår.
På bergen finns en hel del odlingsmark, främst kring gårdarna Vassarp, Stibbarp, Läxarp och
Smedstorp. De öppna områdena ökar variationen i landskapet och gör det tilltalande. De
innehåller dessutom en hel del biologiska värden.
Bosgårdsbranten, Jönköpings kommun. Beskrivning: Bosgårdsbranten utgörs av en värdefull
äldre skog på ett flackt område i sydost som i väster övergår i en brant ner mot E4:an. Skogen
domineras av gammal ek och tall. Det finns även inslag av fågelbär, asp, rönn, vildapel och
björk samt gran i branterna. I ravinerna där jordtäcket är tjockare finns ett större inslag av
alm, ask, oxel och lind. Bosgårdsbranten är mycket skiftande med karga och solbelysta
hällmarker, ädellövskog i raspartier och lummig lövskog på flacka områden.
49 (179)
Målabråten, Jönköpings kommun. Beskrivning: Naturreservatet är en lövskog med stor andel
ädellövträd och al. Ek, ask och alm är dominerande bland ädellövträden. Ek växer
huvudsakligen i höglänta torra delar av reservatet medan ask och alm är mer frekventa i de
delar av reservatet som ligger mellan blöta och torra partier. I blöta delar, längs bäcken och på
översilningsmark, växer det gott om klibbal. Även gråal förekommer i reservatet. Förekomst
av grova aspar och grov hassel bidrar till områdets höga naturvärden. Området ligger i en
nordsluttning, ca en kilometer söder om Landsjön, med en höjdskillnad på 100 meter.
Landsjöns dalgång täcks av ler- och sandsediment och i sluttningen mot sjöns södra del finns
isälvsavlagringar omväxlande med lerig, blockfattig morän. Kalkhalten är hög. Högst värde
för den biologiska mångfalden har idag den djupaste ravinen genom sitt trädskikt, tillgången
på död ved, markförhållanden och hög luftfuktighet. Död ved både som torrträd, högstubbar
och lågor av olika trädslag, grovlek och nedbrytningsgrad förekommer i hela reservatet.
Fältskiktet är frodigt och mossfloran är rik. Den ovanliga alsidenmossan växer på murken
alved på flera platser i reservatet. Området utnyttjas flitigt för friluftsliv och ett stort antal
markerade och omarkerade stigar, spår och leder genomkorsar lövskogen.
Röjeberget, Jönköpings kommun. Beskrivning: Röjeberget är varierat med både blandskog,
lövskog, ädellövskog, hamlade träd och en mindre betesmark på en ”hylla” i branten. Inom
området finns både rika, fuktiga miljöer och magra hällpartier som är solbelysta. Mycket höga
naturvärden finns i de bäckraviner som löper ned mot Vättern. Naturvärdena är knutna till ett
flertal olika trädslag och ädellövskogen är särskilt värdefull. Brantmiljön är rik på lodväggar
som ofta översippras av vatten. Här, liksom på gamla lövträd och hamlade träd, finns en rik
flora av mossor, lavar och svampar.
Slottsberget, Jönköpings kommun. Beskrivning: På sluttningarna och i hela reservatet växer
en frodig blandlövskog med ek som det dominerande trädslaget. Här finns även öppen
naturbetesmark med flera vackra jätteekar. Toppen av berget ligger på 240 meter över havet
och ger en fantastisk utsikt över Landsjön. Genom området rinner en bäck som slingrar sig
runt mossbelupna stenar. Kring bäcken växer stora klibbalar, aspar och ekar. Det finns gott
om stående och liggande död ved i olika nedbrytningsstadier. Många av de grova ekarna har
dessutom döda grenar i kronorna, vilket är värdefullt för ett flertal arter av insekter. Marken är
näringsrik och det finns en artrik lundflora med bland annat lundstjärnblomma, blåsippa,
gullpudra och skogsbingel. Slottsberget hyser flera häckande fågelarter. Främst noteras arter
knutna till lundmiljön som utgör största delen av reservatet. Arter som häckar i lövskogen är
skogsduva, stenknäck, härmsångare, grönsångare, trädgårdssångare och svarthätta. I den lite
fuktigare miljön kring bäcken och där inslaget av al och asp är lite större häckar arter som
mindre hackspett och entita. Slottsberget är även en viktig miljö för rastande arter under höstoch vårflytten som olika arter trastar och finkar. Skärstaddalen har under en mycket lång
period varit ett jordbrukslandskap. Även Slottsberget har en lång historia av markanvändning
som både åkermark och betesmark. Spår av detta kan man se i form av fossil åkermark inne i
skogen och flera små kvarnar längs bäcken. Dessa stod i bruk under 1700-talet och kanske
ännu tidigare än så. Under äldre järnåldern (500 f Kr – 500 e Kr) anlades gravar i form av
stensättningar på höjden. Inom naturreservatet finns totalt 14 fornlämningar registrerade.
Råbyskogen, Jönköpings kommun. Beskrivning: Råbyskogen ligger i det område som kallas
Östra Vätterbranterna, ett unikt område som sträcker sig från Tenhult i söder upp till Omberg
i Östergötland i norr. Terrängen i området är omväxlande och kuperad. Bergbranter och stup,
kärr, mossar och små gölar ryms inom gränserna. Skogen domineras av en blandskog med
gran och tall. Stora delar av skogen är gammal och det finns stora, grova tallar på höjderna.
Förekomsten av döda träd är bitvis mycket god och mängden ökade i stormarna både 1995
och 2005. De döda träden är viktiga för att hackspettar och skalbaggar ska överleva. Den
50 (179)
gamla skogen i kombination med den varierade terrängen gör att många ovanliga och
sällsynta arter trivs i området. Flera arter av mossor, lavar, skalbaggar och fåglar, som
behöver gammal skog och död ved för att trivas, finns i Råbyskogen. Exempel på arter som
förekommer är tjäder, järpe, grön sköldmossa och skuggblåslav. Råbyskogen är, trots sin
avskildhet, tämligen välbesökt. John Bauer-leden tangerar reservatets sydöstra hörn och det
finns en stig från leden till torpet Hägnen som ligger inom reservatet. Skärstad
hembygdsförening äger Hägnen och ordnar en hel del aktiviteter vid torpet. Jönköpings
kommuns naturskola bedriver en del av sin verksamhet i området. En 2 kilometer lång
strövstig och en parkeringsplats har ställts i ordning för att underlätta för besökare i reservatet.
Uvabergets naturskog och Ramlaklint, Jönköpings kommun. Beskrivning: Ramlaklint och
Uvaberget ligger i det område som kallas Östra Vätterbranterna, ett unikt område som
sträcker sig från Tenhult i söder upp till Omberg i Östergötland i norr. På Uvaberget växer
höga och grova granar. Några är upp till 130 år gamla. Området är orört, bara de träd som
kastats omkull av vinden har i vissa fall tagits om hand. Berget består av flera toppar där den
högsta ligger 60 meter över sjöns yta. På hällmarken i bergets högsta partier växer tallskog,
också den gammal och orörd. Ramlaklint är en 70 meter hög klippa som reser sig majestätiskt
över Ramsjön. Östsidan är ett imponerande, nästan lodrätt, stup varifrån jätteblock har lossnat
och lagt sig på kant som höga hus. I övrigt är berget beklätt med skog, främst grova tallar med
inslag av gran och lövträd. Uppe på toppen, 280 meter över havet, bjuds besökaren på en fin,
vidsträckt utsikt över Ramsjön och dess omgivningar. Det har sedan gammalt sagts att här ska
finnas rester av en fornborg. Men idag är spåren försvunna. På båda bergen är det gott om
olika arter av lavar, mossor och svampar. Badmöjligheter finns i reservatets sydöstra hörn.
Strömsholmsskogen, Jönköpings kommun. Beskrivning: Strömsholmsskogen ligger i det
område som kallas Östra Vätterbranterna, ett unikt område som sträcker sig från Tenhult i
söder upp till Omberg i Östergötland i norr. All skog i Strömsholmsskogen är sumpskog. Här
växer mest björk, men det finns även klibbal och enstaka gråalar, sälgar och aspar. Flera träd i
kärren är så kallade sockelträd, där den nedersta delen av trädet blivit bredare och bildar en
sockel. Sockeln är den äldsta delen av trädet och kan vara mycket äldre än de trädstammar
som växer upp ur den. Socklar bildas framför allt på klibbal som växer i blöta miljöer.
Växtligheten i Strömholmsskogen är mycket artrik. Här växer bland annat älgört, tuvtåtel och
olika starrarter. Bland de mer ovanliga arterna finns missne, korallrot, grönvit nattviol och
vattenblink. I några av kärren finns slåtterblomma och kärrsälting, som vanligtvis växer i
rikkärr (kärr som är påverkat av kalkhaltigt eller mineralrikt vatten och får en speciell
växtlighet) men som alltså finns även här. Vattenståndet i Strömsholmsskogen varierar under
året, men även under sommaren är det blött i området. Det är viktigt att bevara skogen som
den är och inte påverka vattenståndet. Om området skulle torrläggas försvinner sumpskogen,
kärren och alla de arter som är beroende av den här miljön för att överleva. I
Strömsholmsskogen trivs flera våtmarksfåglar, till exempel skogssnäppa och enkelbeckasin.
Här finns även gott om trastfåglar och sångare, till exempel koltrast, taltrast, grönsångare och
lövsångare. Mindre hackspett har setts i reservatet och det är troligt att fågeln häckar
någonstans i området.
Västanå, Jönköpings kommun. Beskrivning: Västanå ligger i det område som kallas Östra
Vätterbranterna, ett unikt område som sträcker sig från Tenhult i söder upp till Omberg i
Östergötland i norr. Naturreservatet är väl värt ett besök, särskilt på våren. I området finns en
mycket rik vårflora och ett rikt fågelliv. Mindre flugsnappare och rosenfink lever här
tillsammans med mer vanliga arter som svarthätta, trädgårdssångare, grönsångare och
gärdsmyg. På våren och hösten rastar här många av de flyttfåglar som använder Vättern som
ledlinje när de flyger. Vättern uppstod när en del av berggrunden sjönk ner i förhållande till
51 (179)
den omgivande marknivån. Det bildades en så kallad gravsänka. Sidorna i en sådan gravsänka
kan vara mycket branta. Västanå naturreservat ligger i en sådan brant sida. Branten stupar inte
direkt ner i vattnet utan övergår i ett planare område nere vid sjöstranden - de så kallade
rasterna. De är uppbyggda av 700 - 800 miljoner år gamla bergarter som bildats av
skalresterna efter oräkneliga små vattenlevande djur. Rasterna tros ha fått sitt namn på den
tiden Visingsöborna tog hit sina djur på bete. När det var ont om bete på Visingsö "rastade"
man boskapen på den smala landremsan i stället. Rasternas skyddade läge, nedanför branten,
ger ett gynnsamt lokalklimat. Tillsammans med den rika berggrunden gör det att många ädla
lövträd trivs här. I de nedre delarna av området växer därför bokskog och örtrika
lövblandskogar med stort inslag av ädellövträd och gråal. Buskskiktet i lövskogen är
välutvecklat och vårväxtligheten är rik på mellanhäxört, lungört samt blå-, vit-, och gulsippor.
Under sommaren blommar stora bestånd av ramslök, storrams och sårläka. På
förkastningsbrantens övre delar växer hällmarkstallskog. Inom området finns rikligt med
mark- och vedlevande svampar, bland annat flera sällsynta och hotade arter. Slöjröksvamp,
igelkottröksvamp och dystersopp växer på marken i bokskogen medan skillerticka lever på
bok. Kandelabersvamp, gräns- och fläckticka är andra av de många svampar som växer på
liggande löv- och barrträd av olika åldrar och storlekar, men även på stående död ved, till
exempel i sälg- och hasselsnår. Västanå har också ett rikt fågelliv med till exempel mindre
flugsnappare och skogsduva. Öster om motorvägen finns fler orörda skogsområden, som
bitvis domineras av ädellövträd. Närmast vägen dominerar medelålders ek och i vissa delar
överväger tall. Grova gamla träd av flera arter finns här och var. Lågor, torrakor och
högstubbar av främst al, asp och björk i olika nedbrytningsgrad förekommer spritt. Marken är
småkuperad med bergryggar och fuktstråk med alkärr. Mot öster domineras skogen dels av
bok, dels av björk. Här finns flera grova träd, bland annat spärrkroniga bokar, gamla granar
och rikligt med klen död ved.
Kattehålet, Jönköpings kommun. Beskrivning: Kattehålet ligger i det område som kallas
Östra Vätterbranterna, ett unikt område som sträcker sig från Tenhult i söder upp till Omberg
i Östergötland i norr. I Jönköpings län planeras för sammanlagt tolv nya naturreservat i Östra
Vätterbranterna. Kattehålet är det första av dessa reservat. Kattehålet har fått sitt namn efter
historierna om att det sedan lång tid tillbaka funnits lodjur, eller lokatt som djuret också
kallas, i området. De senaste åren finns det flera observationer av lodjur i just den här delen
av Jönköpings län. I naturreservatet finns flera olika naturmiljöer där ovanliga växter och djur
trivs. Exempel på dessa miljöer är gammelskog, porlande bäckar, små vattensamlingar där det
växer alar, grova och håliga träd, ädellövträd, mossbevuxna stenar och döda träd samt
bergstup. I området finns ett 20-tal ovanliga växter och djur som nu tryggt kan leva kvar i sina
favoritmiljöer.
Girabäcken, Jönköpings kommun. Beskrivning: Girabäcken ligger i det område som kallas
Östra Vätterbranterna, ett unikt område som sträcker sig från Tenhult i söder upp till Omberg
i Östergötland i norr. I början av 1900-talet bröts det sandsten i delar av vad som nu är
naturreservat. Ravinen har också nyttjats till vedhuggning och bete. Numera har natur- och
fritidsintressen tagit över markanvändningen. För friluftslivet har det anlagts en eldstad längs
den östra stigen och en vid den tidigare utskeppningsplatsen nere vid Vättern. Stranden
fungerar som badplats. Berggrunden i området kring Girabäcken består i huvudsak av cirka
800 miljoner år gammal sandsten. Formationen är indelad i tre avdelningar där den undre
består av gulaktiga sandstenar, den mellersta av färgade sand- och mostenar och det övre av
lerstenar och kalkstenar. De övre lagren ses ovan jord tillsammans med blottade hällar som är
vanliga i området. Sandstenen har under vissa tider brutits för kommersiellt ändamål. Redan
för länge sedan bröts det sandsten i Girabäcken. Brahehus lär vara uppfört av sandsten från
52 (179)
Girabäcken, men man har förmodligen brutit sandsten redan tidigare. På 1890-talet bildades
Gränna Sandsten Aktiebolag. Man byggde ett transportspår, en enkel järnväg, i Girabäckens
ravin för att frakta stenen ner till Vättern. Från bryggan vid vattnet skeppades stenen vidare
via Göta kanal.
Vretaholms eklandskap, Jönköpings kommun. Beskrivning: Vretaholms eklandskap ligger i
det område som kallas Östra Vätterbranterna, ett unikt område som sträcker sig från Tenhult i
söder upp till Omberg i Östergötland i norr. Österut övergår betesmarken i en ädellövskog
dominerad av grov lågvuxen ek som växlar med yngre partier, där inslaget av asp, björk och
al är större. En del av de brantaste delarna domineras av alm, ask och lönn. Flera av ekarna är
spärrkroniga och har tidigare stått i en öppen mark. Men i de brantaste delarna har skogen
förmodligen varit tät under lång tid. Här finns också grova exemplar av alm, björk och gran.
Buskskiktet är också varierat. Området är förhållandevis orört och här finns en hel del död
ved i form av torrträd, högstubbar och lågor av varierande storlek och ålder. I växtligheten
märks tårticka, storgröe och trolldruva. Ganska många arter av landsnäckor har hittats här.
Flera av dem är typiska för äldre lövskog med lång kontinuitet. De grova ädellövträden,
framförallt solexponerade exemplar, är värdefulla för lavar och olika insektsarter. Här finns
till exempel ett stort antal både sällsynta och vanligare arter av vedlevande skalbaggar.
Bålgetingen, Smålands landskapsinsekt, är vanlig i reservatets gamla ihåliga ekar.
Jordanstorp, Jönköpings kommun. Beskrivning: Jordanstorp ligger i det område som kallas
Östra Vätterbranterna, ett unikt område som sträcker sig från Tenhult i söder upp till Omberg
i Östergötland i norr. Naturreservatet är en urskogliknande barrblandskog på södra halvan av
en bergsknalle. Skogen är i större delen av området minst 200 år gammal och består av granar
och tallar som är både höga och grova. I branterna växer också lövträd som asp, ek och björk.
I slutet av 1990-talet blåste stora delar av skogen i naturreservatet ned. De grova
trädstammarna har fått ligga kvar i naturreservatet, eftersom många sällsynta insekter och
svampar behöver sådana trädstammar för att överleva. Området har särskilt stort naturvärde
genom sin betydelse för djur- och växtarter knutna till gamla grova barrträd. Flera hotade och
sällsynta skalbaggar har hittats i området. Moss- och lavfloran är rik med många hotade arter.
Växter i området ger tecken på att skogen troligtvis betades förr i tiden. Flera olika buskarter
som hassel, en och svartoxbär finns och örter som trolldruva, vätteros, blåsippa och vårärt
växer på marken.
Brattaberget, Jönköpings och Tranås kommuner. Beskrivning: I Brattabergets naturreservat
växer främst gran, men även löv- eller ekblandskog. En stor del av granskogen är planterad
och har därför inget stort naturvärde. Skyddsvärdena ligger istället i reservatets naturskogslika
områden. Men eftersom dessa områden är små och splittrade, behövs den omgivande skogen
för att skapa ett större, sammanhängande skydd. På lång sikt kommer hela området utvecklas
till något värdefullt. Reservatet är bildat på initiativ av markägarna. Reservatets två största
naturskogslika områden består av blandskog. De andra består av en samling lindar, en yta
med blåbärsgranskog och en mindre bäckdal med höga klibbalar. Många träd är gamla och
grova, täckta med lavar och mossor som tyder på att skogen är orörd. Målet med reservatet är
att hela området ska få utvecklas fritt till en naturskog där hotade skogsarter kan växa
skyddat. Reservatet rymmer flera örter som är hotade av skogsbruket. Exempel på sådana är
tandrot, underviol, sårläka, lungört, långsvingel och myskmadra. I bäckdalsområdet är marken
blockig och sumpig och floran ovanligt rik. Här växer till exempel ovanliga arter som
gullpudra, strutbräken, desmeknopp och springkorn.
Björkenäs, Aneby kommun. Beskrivning: Landskapet i Björkenäs naturreservat består av
hävdade hagmarker, lövträdsbestånd, mindre skogspartier och åkrar som sluttar ner mot sjön.
Att marken är hävdad betyder att den hålls efter genom exempelvis slåtter och bete. Här växer
53 (179)
träslag som körsbär, ask, lind och hassel. Mest utmärkande är de grova ekar som står spridda i
de öppna markerna. Området är rikt på småfåglar och örter som gullviva, blåsippa och
mandelblom. Betesmarkerna betas varje sommar. För att de öppna markerna ska bevaras
utförs även slyröjningar varje år, främst av hagtorn och nypon som inte betas av djuren.
I reservatet går stigar genom lövskog och betesmarker, upp på utsiktsplatserna och ned till
badplatsen. I Ören är det tillåtet att fiska om man köper fiskekort.
Nynäs, Aneby kommun. Beskrivning: Skogen är mycket varierad med gammal tallskog på
bergkrönen, granskog i branter och sluttningar, samt lövskog vid sjön och vid gården. I
reservatets södra delar växer gott om asp, där många av träden är grova och håliga. Tillgången
av gamla håliga träd är av stort värde för bland annat insekter och fåglar. Arter som mindre
hackspett, större hackspett, gröngöling och spillkråka trivs här. De gamla tallarna betas av
tjäder och i fuktstråken hittar järpen lövträdsknopp och örter. Lodjur tillhör de mer ovanliga
däggdjur som passerar området, liksom utter som regelbundet förekommer i Ruppen.
Lilla Kungsbackens domänreservat, Vaggeryds kommun. Beskrivning: Lilla Kungsbacken
ligger som en holme i hörnet av en mosse i Vaggeryds kommun. Holmen höjer sig 15 meter
över myrplanet och är skild från fastmarken av Gräleboån. På Lilla Kungsbacken växer en
gammal naturskog av tall och gran. Träden har varierade åldrar, många är över 150 år gamla.
Barken på dessa har fått en sådan yta som bara riktigt gamla träd har. I skogen finns det också
många torrträd som rymmer ett rikt insektsliv, att döma av alla hål och gångar efter larver i
veden. På träden växer rikligt med hänglav och på vissa av de döda träden växer exklusiva
lavar med namn som sotlav och ärgspik. Området genomkorsas av ett flertal viltstigar.
Barkerydssjön, Nässjö kommun. Beskrivning: Sjön sänktes år 1845 och sjöbottnen blev
slåttermark fram till 1950-talet. Sjösänkningen och den historiska markanvändningen har satt
sin prägel på området och det har resulterat i att stora delar av sjön vuxit igen. Syftet med
naturreservatet är att gynna biologisk mångfald i denna unika våtmark och skydda dess rika
fågelliv. Våtmarken kommer att restaureras, strandängar hävdas och vattennivån i sjön
regleras enligt gällande vattendom. Några arter som vanligtvis häckar vid Barkerydssjön är
sångsvan, grågås, kricka, knipa, trana, storspov, skogssnäppa och fiskmås. Även vattenrall,
svarthakedopping och brun kärrhök ses under häckningstid, men det är osäkert om de häckar.
I de omgivande markerna kan man se och höra gök, sparvuggla, kattuggla, pärluggla,
spillkråka, mindre hackspett, trädlärka och törnskata. Barkerydssjön är en viktig rastlokal för
flyttande våtmarksberoende fåglar. I skogsbrynet runt sjön växer klibbal, björk, gran och
viden. Dominerande kärlväxter är sjöfräken, trådstarr, bladvass, bredkaveldun, samt här och
var sprängört. I södra delen av sjön finns nickskära och kärrspira. Vid tillflödena växer
mannagräs, sumpförgätmigej, stor igelknopp, ältranunkel, vattenklöver, sjösäv, sprängört och
källört. Granbräken växer i skogen väster om sjön. I strandzonen vid sjöns södra del finns
slåtterblomma, kärrspira, gräsull och knagglestarr. Örtväxter som blåklocka, grönvit nattviol,
slåttergubbe, blekstarr, ängsskallra och loppstarr återfinns på den betade strandängen längs
Barkerydssjöns östra sida. Citronfläckad kärrtrollslända och bred gulbrämad dykare är två
insektsarter som är funna vid Barkerydssjön och dessutom är upptagna i EUs art- och
habitatdirektiv. Sju olika arter är av fladdermöss är funna i området vilket gör att
Barkerydssjön klassas som en artrik fladdermuslokal i Jönköpings län.
Bäckafall, Nässjö kommun. Beskrivning: Skogen består till största delen av äldre granskog
som växer på frisk mark. Området är ganska platt, men det finns sänkor där vattenkällor gör
marken fuktig. Där växer sumpskog med både gran och lövträd. Här och där i reservatet står
ensamma grova tallar. Ett område består av gamla kraftiga aspar och där finns också mycket
död ved. Bäckafall har under lång tid använts för skogsbruk och bete. Strax söder om
reservatsgränsen låg tidigare torpet Ingridtorp. Torpet finns inte kvar idag. I början av 1800-
54 (179)
talet användes marken närmast torpet till odling och större delen av markerna utanför betades.
Nu har skogen tagit över mycket av den gamla åkermarken och betesmarken. Vid en
ledningsgata som går genom reservatet finns det dock öppna hagmarker som fortfarande
betas. Skogen är bitvis ganska gles och man kan se spåren efter den tidigare betesperioden.
Naturen i Bäckafall ger flera ovanliga lavar, svampar och mossor möjlighet att leva här,
exempelvis aspgelélav, gytterlav, vedticka, långfliksmossa och västlig hakmossa. I östra
kanten av reservatet står en gammal omålad lada, och de obehandlade väggarna är en viktig
växtplats för lavar. Många insekter, till exempel hornssteklar och långhorningar, trivs i den
döda ved som finns på olika platser i reservatet. På den betade hagmarken växer bland annat
slåttergubbe, ängsvädd, brudborste och jungfrulin. Bäckafall är naturreservat för att bevara
den omväxlande naturen och för att även i fortsättningen ge ovanliga växter och djur
möjlighet att leva här.
Inom delområdet finns även ett stort antal områden som är klassade som Natura 2000områden. Dessa redovisas länsvis nedan. I de fall Natura 2000-områdena även är förklarade
som naturreservat sker endast en hänvisning till beskrivningar enligt ovanstående redovisning
av naturreservat.
2.2.10.5
Natura 2000-områden inom Örebro län
Snavlunda, Tjälvesta, Askersund kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Vinna, Askersund kommun. Beskrivning: Vinna ligger i skogslandskapet väster om
Askersund intill den lilla sjön med namnet Vinnasjön. Betesmarken är uppdelad på sex
delområden, som skiljs åt av vägar och åkermark. På häradskartan från 1860-talet är större
delen av dagens betesmark markerad som ”berg och backar”. Det var mark som varken dög
till åker eller äng och som med stor sannolikhet användes till bete. I betesmarken ingår även
mindre ytor som varit uppodlade, vilket odlingsrösen samt rester av stenmurar vittnar om.
Den tidigare ängsmarken är till största delen skog idag. Den nordvästra betesmarken var dock
enligt häradskartan äng. Betesmarken är mycket kuperad med berghällar och stora stenblock.
Träd- och buskskiktet är i huvudsak relativt glest och innehåller främst björk men även al,
alm, gran, oxel, rönn, tall, en och rosenarter. Floran är rik på kärlväxter som är knutna till
ogödslade äldre fodermarker, d v s traditionellt skötta ängar och betesmarker. Längst norrut
intill Vinnasjön finns en liten fuktäng av lågstarrtyp. Det är ursprungligen gammal åker som
försumpats och efter en längre tids bete fått en hävdgynnad flora med arter som gökblomster,
stagg, hirsstarr och trådtåg. En del av betesmarken är upptagen i den nationella
bevarandeplanen för odlingslandskapet Stor del av betesmarken är även utpekad som
riksintresse för naturvården. Naturvärdet består främst i den långa hävdtraditionen och den
rika floran knuten till betesmarken.
Prinskullen, Askersund kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Norra Vätterns skärgård, Askersund kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Harge uddar, Askersund kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Vättern, norra. Askersund kommun. För beskrivning av Vätterns indelade områden för
Natura 2000 hänvisas till Bevarandeplan för NATURA 2000 i Vättern (Vätternvårdsförbundet
2008 rapport nr 95) eller följ länk:
http://www.lansstyrelsen.se/ostergotland/SiteCollectionDocuments/sv/djur-ochnatur/skyddad-natur/natura-2000/bevarandeplanerkommunvis/bevarandeplan_SE0230268_Vattern_klar_081017.pdf
55 (179)
Fagertärn, Askersund kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Utnäset, Askersund kommun. Beskrivning: Området är en del av det topografiskt markerade
kust- och skärgårdslandskapet vid Vättern. Utnäsets stränder bildas av klippor och isslipade
hällar som skjuter ut i ett stort antal småuddar. Mellan dessa finns vikar med sand, grus eller
lera. Skogen är en delvis gammal hällmarkstallskog och i sänkorna växer gammal granskog.
Öarna består av till stora delar blottat urberg och har mycket litet jordtäcke. Stränderna har
exponerade klippor och hällar. På de yttre öarna är skogen 300-årig och på Stora Ilaholmen är
skogen brandpåverkad i modern tid. Vegetationen karakteriseras av hällmarkstallskog med
ljung, lingon och renlavar på marken. I skrevor växer gran, rönn och asp. Gul fetknopp,
ängsvädd och timjan växer i exponerade lägen och pors, grenrör och hultbräken i mer
skyddade och skuggiga lägen. På öarna häckar bland annat fiskgjuse, trutar, fiskmås och
skrak. Bland Vätterns fiskfauna kan nämnas stensimpa (Cottus gobio). Längs stränderna
förekommer bäver och dess aktiviteter medför att det ligger rikligt med asp- och övriga
lövlågor i strandnära områden. Den rika tillgången på död aspved har gynnat insektsfauan.
Det höga naturvärdet grundas främst på förekomsten av äldre skogsbestånd med begränsad
påverkan av skogsbruksåtgärder, belägna i ett kust- och skärgårdslandskap.
Västra och Stora Kroktärn, Laxå kommun. Beskrivning: Området består av två små
dystrofa tjärnar sammanbundna av en myr. De kantas i huvudsak av smala bårder av sanka
myrstränder och gungflyn. Tjärnarna omges av barrskog. I sjön växer gul och vit näckros. Här
finns också ett bestånd av den fridlysta röda näckrosen. Den förekommer i alla färgnyanser
från svagt rosa till rött.
Tivedens nationalpark (västra), Beskrivning: Tivedens nationalpark bildades 1983 och
utgörs av ett stort sammanhängande barrskogsområde som saknar bebyggelse och större
vägar. Den östra delen av parken (389 hektar) ligger i Västra Götalands län och även den
ingår i Natura 2000 (SE0540075 Tiveden). Landskapet karaktäriseras av ett system av
sprickdalar med stor andel kalt berg samt stor- och rikblockig morän i dalgångarna.
Nationalparken utgör det enda större området med äldre skog som återstår i Tiveden. Den
nuvarande skogsgenerationen har uppkommit genom naturlig föryngring efter ett tidigare
ganska intensivt nyttjande av skogen. Fram till mitten av 1800-talet har det brunnit
kontinuerligt inom parkens nuvarande gränser. Det finns ett 30-tal sjöar och tjärnar i parken
och ett stort antal små mossar och kärr som fyller ut de flesta lägre liggande områdena i
parken. Området har stor växt- och djurgeografisk betydelse genom sitt läge i en gränszon där
sydliga och nordliga, respektive västliga och östliga arter möts. Tallen dominerar, samtidigt
som gran förekommer som inslag i tallskogen, samt som rena bestånd i sluttningar och på
dalbottnar. Inslaget av lövträd är relativt litet, fältskiktet domineras av bärris och ljung och
stora delar av markerna täcks av renlavar. I nationalparken förekommer de vanliga större
däggdjur som är knutna till naturtypen, samt ett stort antal fågelarter knutna till den
naturskogsartade skogen. Tivedens centrala delar är av riksintresse för både naturvård och
friluftsliv. Skogen skall lämnas för fri utveckling och kommer med tiden att utvecklas till en
av länets största naturskogar. Naturvärdena består av den kuperade terrängen med bergs- och
blockformationer, vackra utkikspunkter och relativt opåverkade skogar som tillsammans gör
området till ett intressant strövområde.
Grönelid, Laxå kommun. Beskrivning: Grönelid ligger i Tivedens skogsbygd som domineras
av barrträd. Jordbruket som bedrivs inom området är småskaligt och består av åkrar med
vallodling omväxlande med betesmark. Flera åkrar har enligt häradskartan kvar sin form
sedan 1860-talet och betesmarken har hävdats under mycket lång tid. I både betes- och
åkermarkerna finns en mängd kulturhistoriska spår, som odlingsrösen, välbevarade stenmurar
56 (179)
och husgrunder. Betesmarken är svagt kuperad och mycket varierad, med både torra backar
och fuktiga sänkor. En bäck rinner igenom betesmarken och fem småvatten inom området.
Rakt igenom betesmarken leder även en äldre gräsbevuxen väg. Några gamla små åkrar ingår
sedan länge i betesmarken. Trädskiktet domineras av björk, men innehåller även ett flertal
andra lövträdsarter, som t ex fågelbär, alm, ask, asp, sälg och klibbal. I buskskiktet är enen
talrik, men även hassel finns. Floran är mycket artrik och innehåller en mäng hävdgynnade
arter, d v s kärlväxter som är anpassade till välhävdade och ogödslade äldre fodermarker.
Många av dem är talrika och väl spridda. Här finns bland annat fältgentiana, slåttergubbe och
kattfot. Även i de gamla före detta åkrarna börjar en hävdgynnad flora växa med ängsskallra
och mandelblom. I åkerrenarna växer stagg, jungfrulin och grönvit nattviol.
Nästet, Laxå kommun. Beskrivning: Vid Undens norra strand och i ett barrskogsdominerat
landskap ligger Näset med sin ängs- och betesmark. Enligt häradskartan 1877-82 har flera
små och oregelbundet formade ytor brukats som åker, men den största delen av Näsets marker
har nyttjats som löväng och betesmark. Stor del av dessa marker slås och betas än idag. Under
första hälften av 1900-talet hävdades stor del av markerna med traditionell slåtter. Därefter
följde en period utan hävd med igenväxning som följd, men i början av 1990-talet återupptogs
hävden igen. Sedan dess har ett intensivt och kontinuerligt arbete pågått för att återskapa
ängs- och betesmark med ett relativt gles träd- och buskskikt. Flertalet av de gamla små
åkrarna ingår i dagens ängsmark, som är uppdelad på flera olika områden. Ungefär hälften av
den gamla ängen hävdas idag med traditionell lieslåtter, medan den andra hälften betas
tillsammans med mark som även betades under 1800-talet. Björk, ask och asp är vanliga arter
i träd- och buskskiktet, som även innehåller lönn, rönn, fågelbär, klibbal, alm, hassel och en.
Ett flertal aspar och en del björkar är ihåliga. Den långa kontinuerliga hävden har lett till att
floran i såväl slåtter- som betesmarken innehåller ett flertal arter som är typiska för äldre
ogödslade fodermarker, så kallade hävdgynnade arter. I markerna finns även kulturhistoriska
spår i form av odlingsrösen och två timrade ängslador, varav en är i gott skick, medan den
andra har rasat samman. Betesmarken är upptagen i nationella bevarandeplanen för
odlingslandskapet. Näset ligger inom ett stort område (omfattande östra Unden och dess
stränder) som är av riksintresse för naturvården. Naturvärdet består främst i den rika
ängsfloran.
Kojemossen, Laxå kommun. Se beskrivning under naturreservat.
2.2.10.6
Natura 2000-områden inom Västra Götalands län
Uggleberget, Töreboda kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Näset, Töreboda kommun. Beskrivning: Barrskogsområde på olivinhornbländit grund vid
sjön Velen i Töreboda. Där berget går i dagen finns brunbräken i klippskrevor i såväl soliga
som skuggiga lägen. Området är en av landets två kända lokaler för brunbräken.
Myrhulta mosse, Töreboda och Karlsborg kommuner. Se beskrivning under naturreservat.
Tiveden (östra), Karlsborg kommun. Beskrivning: Tiveden är ett skogsområde som sträcker
sig mellan Vättern och Unden. I de centrala delarna av skogsområdet ligger Tivedens
nationalpark som inrättade 1983. Natura 2000-området Tiveden utgörs av den västgötska
delen av Tivedens nationalpark. Den del av nationalparken som ligger i Örebro län ingår
också i Natura 2000. Tiveden består av ett system av sprickdalar som genomkorsar området i
nordväst-sydostligt riktning. Berggrunden domineras av granit som har obetydligt eller inget
moräntäcke och går i dagen i markanta hällmarkshöjder. Terrängen är starkt kuperad.
57 (179)
Området domineras av gles hällmarkstallskog med renlavar i bottenskiktet. Gran förekommer
som inslag i tallskogen eller som rena bestånd i sluttningar och dalgångar. Mindre
triviallövinslag finns insprängda i barrskogen. Buskskiktet består av en, rönn, brakved och
viden. Fältskiktet domineras helt av bärris och ljung. Sprickdalarnas bottnar upptas av
myrmarker, både öppna fattigkärr och skogskädda myrar. På de senare dominerar tall med
skvattram, hjortron, tranbär, odon och rosling. En mängd sjöar och tjärnar finns inom
området. Områdets högre fauna är art- och individfattig. Områdets ödslighet och den delvis
mycket gamla skogen gynnar dock arter som trana, sparvuggla, pärluggla, järpe och tjäder m
fl. Tretåig hackspett förekommer regelbundet inom nationalparken. Nationalparken utgör det
enda större området med äldre skog som återstår i Tiveden. Den nuvarande skogsgenerationen
är föga påverkad av skogsbruk och har till stor del uppkommit genom naturlig föryngring.
Uvviken, Karlsborg kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Ombo öar, Karlsborg kommun. Beskrivning: Vättern är fattig på öar och skärgård finns bara i
den norra delen av sjön. I den sydligaste delen av skärgården ligger Natura 2000-området
Ombo öar som även omfattar delar av fastlandet. Ett dussin större öar och holmar samt ännu
fler kobbar och skär ingår. I söder finns Valekleven, en 80 meter hög horst med branta sidor
åt alla håll. Granit är den dominerande bergarten med inslag av grönsten och diabas.
Bölet, Karlsborg kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Västra Vättern, Karlsborg och Hjo kommuner. Beskrivning: För beskrivning av Vätterns
indelade områden för Natura 2000 hänvisas till Bevarandeplan förNATURA 2000 i Vättern
(Vätternvårdsförbundet 2008 rapport nr 95) eller följ länk:
http://www.lansstyrelsen.se/ostergotland/SiteCollectionDocuments/sv/djur-ochnatur/skyddad-natur/natura-2000/bevarandeplanerkommunvis/bevarandeplan_SE0230268_Vattern_klar_081017.pdf
Röå alsumpskog, Karlsborg kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Årtekärr, Tibro kommun. Beskrivning: Årtekärr ligger i övergången till det småbrutna
kulturlandskapet norr om Örlen. Området gränsar till åker i väster och skog i öster och är
ganska flackt med steniga ryggar. Betesmarken är frisk till fuktig, till större delen öppen med
glest spridda träd och buskar. Vegetationstypen rödvenäng dominerar med inslag av
rödvenhed och fuktiga lågstarrängar. I söder finns ett fuktigt parti med al, delvis på gammal
åkermark (försök med ringbarkning av al gjordes våren 2005). Gräsmarkerna är mycket
artrika med hävdgynnade arter som stagg, knägräs, hirsstarr, darrgräs, kattfot, jungfrulin,
jordtistel, svinrot och nattviol m.fl. Den rödlistade arten fältgentiana (sårbar VU) förekommer
dessutom i området. Svampfloran är även rik med några av landets mest sällsynta
vaxskivlingar. Betesmarken, som till större delen är ett gammalt utmarksbete, har lång
Landskapet präglas av hällmarkstallskogar av varierande ålder. Områden med gammal tall
förekommer, särskilt i branterna där mycket gamla, tämligen grova lågor finns här och var. I
svackor och på mark med lösa jordar dominerar barrblandskogar med större eller mindre
lövinslag. Vegetationen tyder genomgående på mycket magra förhållanden. Grov och
högvuxen grandominerad skog finns i låglänta partier av de största av Ombo öar. Valeklevens
sydände består av grönsten, något som avspeglas i vegetationen. Området kring Hyttehamn
och Klangahamn är lövdominerat och har örtrikare markflora än övriga delar av Natura 2000området. Här finns områden präglade av tidigare bete och slåtter med artrika
gräsmarkssamhällen. Vid Klangahamn finns ett skogsbestånd rikt på kalkgynnade
skogsväxter men även ljusälskande arter hemmahörande i gräsmarker. Här växer även ett litet
bestånd murgröna. Den långa strandlinjen med zoner av klippor har stor betydelse för
naturvärdena i området. Grönstenen ger särskild prägel åt strandfloran, särskilt vad gäller
58 (179)
kryptogamerna. Förekomsten av stup och gamla träd, framförallt tallar, medför att området
har goda förutsättningar att hysa häckande rovfåglar. På de yttre skären finns flera större
vitfågelkolonier med bland annat gråtrut, fiskmås och fisktärna. Storlom häckar utefter
stränderna. I övrigt kännetecknas områdets fågelliv av en typisk barrskogsfågelfauna med
tjäder, orre, spillkråka m fl arter.
Mofalla torp, Hjo kommun. Se beskrivning under naturreservat. Beskrivning: Natura 2000området Mofalla Torp är beläget väster om Mofalla i norra delen av Hjo kommun. Området
består av källrika kärr och och blandad sumpskog av gran, tall, glasbjörk och klibbal vid
Mörkebäcken. I området finns värdefulla arter som dunmossa, havstulpanlav och hållav.
Hållaven är sällsynt och indikerar höga naturvärden. Denna lav visar att sumpskogen är orörd
under en mycket lång tid. Den kräver trädkontinuitet och ständigt hög luftfuktighet. Området
är källpåverkat och rikt på död ved och senvuxna träd, både av löv och av barr.
Hjoån, Hjo kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Fågelås prästgård, nord, Hjo kommun. Beskrivning: Fågelås prästgård, nord, ligger i en
herrgårds- och bondebygd som utgörs av mestadels åker på flack strandslätt avbruten av
sandiga skogar. Det finns rikligt med lövskogar i omgivningarna. Objektet gränsar i norr till
en kyrkogård och är i övrigt omgivet av åker och skogsmark. Området består av två betade
hagar. Den västra delen är en mindre hage. Här är trädskiktet öppet, bestående av ett tiotal
grova ekar. Björk och björksly har nyligen röjts. Fältskiktet är gräsdominerat. Större delen av
hagen utgör inte någon naturtyp i Natura 2000-nätverket, dock finns stora naturvärden kopplat
till de grova träden. Marken är plan och torr till frisk. Den större, östra hagen har ett tätare
trädskikt med många grova ekar. Här finns även al, björk, asp, oxel och gran. Höga
naturvärden är knutna till de äldre lövträden, då de bland annat utgör livsmiljö för flertalet
lavar, svampar och evertebrater. Buskskiktet består av hassel och sly men med öppna
ängspartier som röjts fram under år 2000. Fältskiktet innehåller harsyra, kruståtel, blåbär,
lingon, vårfryle, bredbladigt gräs, veronikor, humleblomster, nejlikrot, gökärt,
Stora Almö, Hjo kommun. Beskrivning: Natura 2000-området Stora Almö ligger i ett varierat
jordbrukslandskap som är öppet åt öster mot Vättern och sluter sig till skog åt väster där
Hökensås tar vid. Erosion har skapat den markanta övergången mellan slättbygden i öster och
backlandskapet i väster. Området består av en beteshage som genomkorsas av
Korsgårdsbäcken. Utmed hela vattendraget är det i huvudsak skogsmark medan
omgivningarna i övrigt domineras av åkermark. I Stora Almö täcker naturtypen trädklädda
betesmarker större delen av hagen. Hagen norr om bäcken betas av häst och hagen söder om
bäcken betas av nöt. Naturvärdena finns främst i trädskiktet som består äldre ekar. Buskskikt
saknas och fältskiktet är gräsdominerat och saknar högre naturvärden. Hagen har längre
tillbaka i tiden utgjort en del i ett stort lövängsområde som sträckt sig utmed
Korsgårdsbäcken. De gamla ekarna utgör livsmiljö för en rad olika lavar, svampar och
evertebrater.
Källebacken, Hjo kommun. Beskrivning: Natura 2000-området Källebacken är beläget i
södra Hjo kommun, i Hökensås-området. Källebacken består av sluttande källpåverkad mark
som är grandominerat men har ett stort inslag av tall, klibbal och glasbjörk. Källebacken är
rikt på källor och en bäck genomkorsar området i den västra delen. Det finns rikligt med
liggande död ved och högstubbar. Området har hög och jämn luftfuktighet och har värdefull
kryptogamflora, bland annat finns signalarterna dunmossa och vågig sidenmossa i området.
Området är en nyckelbiotop. Omgivningarna består av kulturskog.
Vitgölen – Tjäremossen, Tidaholm kommun. Beskrivning: Natura 2000-området VitgölenTjäremossen är beläget i de södra delarna av Hökensås naturvårdsområde i Tidaholms
kommun. Området består av stora, orörda fattigkärr med många nordliga arter. En dystrof göl
59 (179)
(Vitgölen) med gungflystränder ingår. Mot den angränsande tallheden finns tallmyrar och
flera små opåverkade vattendrag finns i området. Området består av två delar, dels ett
myrkomplex runt sjön Vitgölen, dels Tjäremossen med tallmyrar och kärr längs Svedån.
Myrkomplexet vid Vitgölen är klassat som våtmark med särskilt högt naturvärde (klass 1) i
våtmarksinventeringen. Området är även med i myrskyddsplanen. Myrkomplexet består av
mossar och stora fattigkärr med bl a stora bestånd av dvärgbjörk och de sällsynta mossorna
komossa och blodröd komossa. Tjäremossen med tallsumpskogar och kärr längs den
opåverkade Svedån är klassat som våtmark med högt naturvärde (klass 2) i
våtmarksinventeringen.
2.2.10.7
Natura 2000-områden inom Östergötlands län
Vättern, östra, Motala, Vadstena och Ödeshög kommuner. Beskrivning: För beskrivning av
Vätterns indelade områden för Natura 2000 hänvisas till Bevarandeplan förNATURA 2000 i
Vättern (Vätternvårdsförbundet 2008 rapport nr 95) eller följ länk:
http://www.lansstyrelsen.se/ostergotland/SiteCollectionDocuments/sv/djur-ochnatur/skyddad-natur/natura-2000/bevarandeplanerkommunvis/bevarandeplan_SE0230268_Vattern_klar_081017.pdf
Håleberget, Motala kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Hilltorps kalkkärr, Motala kommun. Beskrivning: Hilltorps kalkkärr ligger strax söder om
Motala vid Tuddarps gård. Den nordvästra delen av objektet är biotopskyddat sedan 1999. Tre
delområden ingår i Sveriges myrskyddsplan. En stor del av objektet ligger på kommunalägd
mark. Nedanför Tuddarps gård ligger tre kalkkärr. Kärren ligger på sydsluttningen av en stor
grusformation på vilken bl a Tuddarps golfbana är anlagd. I kärren finns källor där
grundvattnet från grusavlagringen rinner fram. Vattnet är kalkrikt. Detta är en av
grundförutsättningarna för det speciella djur och växtliv som finns i området. I objektet finns
två nyckelbiotoper som sammanbinds av ett naturvärdesobjekt. Det sydligaste kärret nedanför
Hilltorp hyser en riklig förekomst av axag. Övriga arter här är svarthö, blodnyckel,
sumpnyckel, gräsull, vildlin, näbbstarr, ängsstarr, vaxnycklar och kärrknipprot. Ytterligare
300-400 meter NV om området ligger ett igenvuxet kärr med starkt järnhaltiga helokrener
(sumpkällor). Näbbstarr, blåtåtel och bitvis även kärrknipprot är vanliga. Bland övriga arter
märks bl a rosettjungfrulin, flug-, blod- och ängsnycklar, fågelstarr, trindstarr, vippstarr och
axag. Tuffbildning pågår i en rännil. Ytterligare 200 meter åt NV ligger en axagmyr med
bladvass och martallar. Denna del är biotopskyddad sedan 1999. Blåtåtel och axag är vanliga.
Dessutom förekommer vaxnycklar, blodnycklar, flugblomster och kärrknipprot. Det NV
kärret beskrivs av Schröder (1993) ha en yta av 1 ha och de två andra kärren tillsammans en
yta av 4 ha. Området har också en dokumenterat värdefull snäckfauna. Här finns bland annat
smalgrynsnäcka (dokumenterad i norra och södra kärret 2005) och kalkkärrsgrynsnäcka (ej
funnen 2005, men bör finnas kvar). Äldre uppgifter om otandad grynsnäcka finns också men
arten har inte påträffats på senare tid men skulle möjligen kunna finnas kvar ändå. De två
senare är rödlistade (hotkategori NT) och samtliga tillhör de prioriterade arter som är
upptagna i det europeiska nätverket Natura 2000. Förutom kalkkärrsytorna utgörs området av
lövskogdominerad mark och en mindre brukad inäga.
Tåkern, Vadstena, Mjölby och Ödeshög kommuner. Se beskrivning under naturreservat.
Omberg, Vadstena och Ödeshög kommuner. Se beskrivning under naturreservat.
Isberga, Ödeshög kommun. Se beskrivning under naturreservat.
60 (179)
Sjöstorpsmyren, Ödeshög kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Borghamns kalkkärr, Vadstena kommun. Beskrivning: Borghamns kalkkärr ligger nära
Vättern norr om Borghamn. Området ligger direkt på kalkberggrunden, som här och var ger
intrycket av alvarmark med dess typiska vegetation. Ställvis finns vätar och kalkrika kärr. I
området har flera orchidéer påträffats, samt snäckor, som är beroende av kalkkärr. Vid
kalkkärret finns ett nerlagt kalkbrott, som har påverkat hydrologin i området. Trots detta så
finns det goda chanser att restaurera kärret och återta en lätt hävd för att naturvärdena skall
bestå. Väster om området passerar en gång- och cykelväg vilket gör området lättbesökt.
Området är tätortnära och ingår även i Vadstena kommuns naturvårdsprogram.
Valla – Ingvaldstorp, Ödeshög kommun. Beskrivning: Området utgörs av en mosaik av olika
gräsmarker, lövdungar, hässlen och berghällar. I området finns även ganska gott om
smådammar för betesdjurens behov. Gräsmarkerna utgörs av både ganska näringsrika
fuktängar, kalkrika torrängar och magra stagghedar. Ganska stora arealer nyrestaurerad
trädklädd hagmark finns sida vid sida med ekhagar som varit i hävd under lång tid. Asp, ek,
hassel och ask är de viktigaste trädslagen men här finns inslag av äldre trädindivider även av
andra trädslag. I området finns flera ovanliga hävdgynnade örter där toppjungfrulin,
hartsmanstarr, backsippa och slåttergubbe hör till de ovanligare. Mosaiken av öppna skyddade
gläntor, glesa lövhagar, lövskog och buskage är även mycket gynnsam för många av
odlingslandskapets fåglar och insekter. I området förekommer bland annat den ovanliga
hökblomsternätfjärilen och den alltmer sällsynta trädlärkan.
Stora Kullen, Ödeshög kommun. Beskrivning: Området utgörs av en mosaik av olika
gräsmarker, lövdungar, hässlen och berghällar. I området finns även ganska gott om
smådammar för betesdjurens behov. Gräsmarkerna utgörs av både ganska näringsrika
fuktängar, kalkrika torrängar och magra stagghedar. Ganska stora arealer nyrestaurerad
trädklädd hagmark finns sida vid sida med ekhagar som varit i hävd under lång tid. Asp, ek,
hassel och ask är de viktigaste trädslagen men här finns inslag av äldre trädindivider även av
andra trädslag. I området finns flera ovanliga hävdgynnade örter där toppjungfrulin,
hartsmanstarr, backsippa och slåttergubbe hör till de ovanligare. Mosaiken av öppna skyddade
gläntor, glesa lövhagar, lövskog och buskage är även mycket gynnsam för många av
odlingslandskapets fåglar och insekter. I området förekommer bland annat den ovanliga
hökblomsternätfjärilen och den alltmer sällsynta trädlärkan.
Sättra ängar, Ödeshög kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Kamphemmets äng, Ödeshög kommun. Beskrivning: Gården Kamphemmet ligger i den
södra delen av övergångsbygden i västra Östergötland. Kring gårdenfinns ett varierat
odlingslandskap med olika typer av betesmarker, åkrar och skogsdungar i en svagt kuperad
terräng. I en backe, den s.k Ekbacken, som sluttar ner mot Lorbybäcken ligger en slåtteräng.
Som namnet antyder står det några stora ekar i backen. Slåtterängen sluttar ned mot
Lorbybäcken och övergår i fuktäng invid bäcken. I slänten och fuktängen har noterats en lång
rad indikatorarter för långvarig slåtter och beteshävd, några av dem är gökärt, stor blåklocka,
svinrot, ängsfryle, gullviva, jungfrulin och vårbrodd. Svärdslilja gökblomster, skogssäv och
hirsstarr är exempel på fuktgynnad flora som finns på fuktängen. Ängen hävdas med
traditionell slåtter, vilket har gett ett mycket fint resultat. Inga tuvor av älggräs finns utan de
hålls i schack och bara enstaka stjälkar finns inblandat i den varierade starrfloran. Efter
slåttern betas ängen.
Månsabola, Ödeshög kommun. Beskrivning: Månsabola består av en varierande åkermark
med både öppna fält, betesmarker och ängar. Flera områden är skötta genom slåtter. De
naturliga grässlätterna har en rik flora med uttryck som arterna Briza media, Dactylorhiza
maculata, Linum chatarcticum, Platanthera chlorantha, Arnica montana, Scorzonera humilis
61 (179)
och Polygonum viviparum. På några platser där slåtter bedrivs förekommer arten kornfibbla
(Scorzonera humilis) som täcker större ytor (fri översättning från engelsk beskrivning, fel kan
förekomma).
Bonderyd, Ödeshög kommun. Beskrivning: Bonderyd ligger i Ödeshög kommuns skogsbygd.
Kring gårdsbebyggelsen utbreder sig ett småkuperat och omväxlande odlingslandskap med
åkrar, betesmarker och skogsdungar. De naturliga betesmarkerna varierar från helt öppna till
lite tätare björkhagar. I de öppna hagmarkerna står på flera håll relativt kraftiga, bredkroniga
ekar. Även fuktigheten varierar från fuktsvackor till berg i dagen. I buskskiktet finns enstaka
nypon och enar. Marken är stenig. Kulturhistoriska spår finns i form av gamla åkrar,
odlingsrösen och husgrunder. Bland annat resterna efter Danjelatorpet finns strax norr om
gården. I fornlämningsregistret finns rösen som är borttagna mellan inventeringarna 1948 och
1981 (RAÄ 201 och 203).
Sunneby, Ödeshög kommun. Beskrivning: I skogsbygden, cirka fem kilometer söder om
Ödeshögs samhälle, ligger Sunneby utefter Tranåsvägen. Omgivningarna är svagt kuperade
och bitvis är markerna mycket steniga och blockiga. I Sunneby finns flera betesmarker och en
liten slåtteräng. Betesmarkerna har mindre områden med artrik hävdgynnad flora, men det
förekommer även glest spridda hävdgynnade växter däremellan. Exempel på arter är
jungfrulin, knägräs, prästkrage, sommarfibbla, svinrot, darrgräs, stagg och jordtistel.
Betesmarkerna har en blandad historia. Det finns både delar som har varit öppen utmark
(betesmark) och slåtteräng, men även en del gammal åkermark. Slåtterängen ligger väster om
en liten bäck, i en sänka. Ängen är mestadels fuktig med stora block här och var. I ängen
växer bland annat darrgräs, gökblomster, hirsstarr och smörbollar. På en liten yta i nordvästra
hörnet, som är något torrare, växer även bl a jordtistel. Öster om bäcken finns samma
fuktängsflora, men här hävdas inte marken, vilket har gett ett stort inslag av älggräs. Hela
området var slåtteräng i slutet av 1800-talet. Bäcken rinner även genom ett område strax öster
om Tranåsvägen. Detta område hävdas inte i dagsläget och det består av gamla, smala
åkertegar, vilket man kan se på Häradskartan från slutet av 1800-talet. Söder om bäcken är
marken fuktig och starrarter dominerar, medan norr om bäcken är det mer gräs som
dominerar.
Gumby – Bultsbols odlingslandskap, Ödeshög kommun. Beskrivning: Gumby och Bultsbol
är två grannbyar i sydvästra delen av Östergötland, en dryg halvmil söder om Ödeshög.
Landskapet är svagt kuperat och mosaikartat med både skog och jordbruksmark. GumbyBultsbols odlingslandskap är även det mosaikartat med små åkrar mellan betesmarkerna och
slåtterängarna. Betesmarkerna är av varierande karaktär, från torra artrika höjder med
jungfrulin och solvända till fuktiga starrängar med inslag av gökblomster och jungfru Marie
nycklar. Vissa delar har en tydlig kalkgynnad flora med ängshavre, gullviva och rödkämpar,
medan andra har en mera typisk surjordsflora med inslag av bland annat stagg, blåsuga och
knägräs. Denna stora variation i floran ger förutsättningar för ett rikt djurliv, inte minst bland
insekterna. I åtminstone fyra av betesmarkerna finns totalt ett drygt tjugotal hamlade träd,
främst ask, men även lönn. Några av dessa är gamla, men det finns även yngre
hamlingsträd. En slåtteräng på cirka en hektar finns i områdets västra del. Denna har en artrik
flora med särskilt gott om gullviva, svinrot och klasefibbla, men även många av de andra
arterna är väl spridda. I slåtterängen finns en hamlad sälg. Intill Gumby gård finns ytterligare
två små ytor som slås med lie. Den ena av dem har inslag av slåtterängsflora, som prästkrage
och slåtterfibbla. Odlingslandskapet i Gumby och Bultsbol har historiskt sett varit än mer
småbrutet. Inne i betesmarkerna och slåtterängarna finns små före detta åkrar med tillhörande
rösen. Andra exempel på kulturhistoriska lämningar är husgrunder och en brunn.
Stora Lund, Ödehög kommun. Se beskrivning under naturreservat.
62 (179)
Kråkeryd, Ödeshög kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Åsabackarna. Mjölby och Tranås kommuner. Se beskrivning under naturreservat.
Vida Vättern, Ödeshög kommun. Beskrivning: Vida Vättern är beläget intill Vätterns östra
strand där berget bitvis stupar brant ner mot vattnet. Området utgörs av ett större område med
ädellövskog på sluttningarna mellan den gamla riksvägen och sjön. Skogen domineras av ask
och alm. Hassel dominerar i buskskiktet. Markfloran är synnerligen artrik med, för lundar,
karaktäristiska arter. På klippor och andra substrat nära vattnet finns också en särpräglad flora
och fauna med bl. a. intressanta snäckor, insekter och växter. Den utrotningshotade
hasselsnoken är funnen i området. Norr om Vida Vättern vidtar ett tallskogsbevuxet och brant
berg. Detta område hyser också en intressant och värdefull flora och fauna. Ytterligare längre
norrut vid Grönlund-Västralid finns en ädellövskog som domineras av alm och lönn. På
terrasslika avsatser i sluttningen återfinns en synnerligen artrik lundflora. I området finns gott
om död ved, kullfallna stammar av bl.a. alm och lönn.
Holkaberg, Ödeshög kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Narbäck, Ödeshög kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Lysings urskog, Ödeshög kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Lilla Morlejan, Ödeshög kommun. Beskrivning: Lilla Morlejan ligger i de allra
sydvästligaste delarna av Östergötland på gränsen mot Småland och Jönköpings län.
Landskapet är småkulligt och stenbundet. Betesmarkerna ligger på båda sidor om vägen. De
är mer eller mindre trädklädda med i huvudsak björk som det dominerade trädslaget. Det
finns även inslag av ek, ask, asp och al. I buskskiktet förekommer även en, nypon och hassel.
I och med den topografiska variationen blir även variationen på habitat och lokalklimat stor
vilket gynnar växt- och insektsliv. Betesmarkerna har en rik fauna av dagfjärilar då 41 arter av
Östergötlands 86 arter är funna här. Ett flertal arter bastardsvärmare kan också påträffas i
omgivningarna. På de torra kullarna dominerar gräs och örter som t.ex. darrgräs, solvända och
jungfrulin. Fältgentiana har noterats på fastigheten, dock inte under 2003. I betesmarkerna
finns ett flertal fornlämningar som upptäcktes vid en senare inventering av några
Hålavedsgårdar, enligt Rapport UV Öst 1999:6. De äldsta lämningarna i betesmarkerna utgörs
av två stensättningar norr om vägen. Två områden med fossil åkermark dels norr om vägen i
anslutning till stensättningarna, samt söder om vägen, är möjligen samtida med gravarna.
Röjningsrösena är här av hackerörstyp. Båda områdena utgör fasta fornlämningar. Ännu ett
område med fossil åkermark har registrerats som fast fornlämning väster om vägen. Väster
om vägen och SO om vägen är områden med fossil åkermark som bedömts utgöra möjliga
fornlämningar.
2.2.10.8
Natura 2000-områden inom Jönköpings län
Skämningsfors, Habo kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Holmån, Habo kommun. Beskrivning: Holmån rinner från Alvasjön och mynnar i Vättern vid
Häldeholm, cirka 2 kilometer söder om Brandstorp i Habo kommun. Natura 2000-området
utgör en mindre del av åns hela sträckning, ca 1,8 kilometer i dess övre del. Holmån är ett
litet vattendrag med en medelbredd på 3,8 meter. Dess lutning är relativt hög vilket innebär
att de strömmande partierna dominerar längs vattendraget. Holmåns avrinningsområde är
2700 hektar stort och domineras av barr- och blandskog (73 %) med inslag av våtmark och
sjöar. Närmiljön kring vattendraget domineras också av barrskog i olika
utvecklingsfaser, allt från ungskog till äldre brukningsskog. I Holmån finns ett litet
flodpärlmusselbestånd i den övre delen av ån. Flodpärlmusslan är klassad som sårbar enligt
63 (179)
artdatabankens rödlista. Även dunmossa som är klassad som missgynnad förekommer. Två
olika fiskarter har noterats, harr och öring. Signalkräfta är inplanterad. Holmån är inte kalkad
och har ett pH-värde strax under 7.0. Fosforvärdena för vattendraget saknas men risken för
övergödning bedöms som liten i området. Bottenfaunan representeras av ett stort antal
renvattenkrävande arter. Hela Holmån är naturvärdesbedömd enligt System Aqua år 2005.
Vattendraget bedömdes ha högt naturvärde. Länsstyrelsen har föreslagit att Holmån klassas
som ett nationellt värdefullt vatten ur naturvårdssynpunkt.
Vättern, södra, Habo och Jönköpings kommuner. Beskrivning: För beskrivning av Vätterns
indelade områden för Natura 2000 hänvisas till Bevarandeplan förNATURA 2000 i Vättern
(Vätternvårdsförbundet 2008 rapport nr 95) eller följ länk:
http://www.lansstyrelsen.se/ostergotland/SiteCollectionDocuments/sv/djur-ochnatur/skyddad-natur/natura-2000/bevarandeplanerkommunvis/bevarandeplan_SE0230268_Vattern_klar_081017.pdf
Bottenlösen, Habo kommun. Beskrivning: Bottenlösen är en knappt 1 hektar stor
brunvattensjö som ligger inom naturvårdsområdet Hökensås. Sjön omges av gungflyn och
saknar synligt utlopp. Sjöns närmaste omgivningar består av skogsmark. Sjön ligger inom
Motala ströms huvudavrinningsområde i Rödåns vattensystem. Avrinningsområdet beräknas
vara under 1 kvadratkilometer stort och består till största delen av skogs- och myrmarker.
Sjön saknar utsläpp från punktkällor och är inte reglerad. Vattenkemidata för Bottenlösen från
1995 visar på lågt pH-värde och måttligt hög (klass 2) totalfosforhalt. Området har mycket
höga naturvärden knutna till naturtypen: 3160 dystrofa sjöar och småvatten. Syftet med
bevarandet av området är att bidra till att upprätthålla denna naturtyp i en gynnsam
bevarandestatus i den boreala regionen.
Rödsjön, Habo kommun. Beskrivning: Rödsjön är en cirka 7 hektar stor näringsfattig sjö som
ligger inom naturvårdsområdet Hökensås. Sjön har ett största djup på cirka 5-6 meter. Sjöns
närmaste omgivningar består huvudsakligen av skog. Det förekommer måttlig
vattenvegetation med ett brett starrbälte i sydvästra och norra delen av Rödsjön. Typiska
vattenväxter i sjön är strandranunkel, vekt braxengräs, notblomster och styvt braxengräs. En
stor del av sjöns botten täcks av näckmossa. I sjön förekommer öring, abborre och regnbåge.
Det sker en årlig utsättning av regnbåge och öring. Rödsjön ligger inom Motala ströms
huvudavrinningsområde. Avrinningsområdet beräknas vara under 1 kvadratkilometer stort och
består till största delen av skogs- och myrmarker. Rödsjön är inte reglerad eller sänkt och är
fri från punktutsläpp. De vattenkemiundersökningar som tidigare genomförts visar på måttligt
höga fosforhalter, en god motståndskraft mot försurning samt siktdjup större än 3 meter.
Området har mycket höga naturvärden knutna till naturtypen: 3130 Oligomesotrofa sjöar med
strandpryl, braxengräs eller annuell vegetation påexponerade stränder. Syftet med bevarandet
av området är att bidra till att upprätthålla denna naturtyp i en gynnsam bevarandestatus i den
boreala regionen.
Strandgölen, Habo kommun. Beskrivning: Strandgölen är en cirka 6 hektar näringsfattig sjö
som ligger inom Hökensås naturvårdsområde. Sjön har ett största djup på 4.8 meter. Östra och
södra stranden har stenbotten. Strand- och vattenvegetationen är mycket sparsam och består
bland annat av tåg, starr. Typiska vattenväxter i sjön är braxengräs, strandranunkel och
notblomster. Strandgölen saknar synligt utlopp. I sjön finns öring, bäckröding, regnbåge och
signalkräfta. Tidigare har det funnits elritsa i Strandgölen men den har slagits ut, sannolikt
p.g.a. försurningen. Sjöns närmaste omgivningar består huvudsakligen av skog.
Avrinningsområdet beräknas vara under 1 kvadratkilometer stort och består till största delen
av skogs- och myrmarker. Strandgölen är kalkad vid några tillfällen i slutet av 1950-talet och
64 (179)
vid ett tillfälle 1982. Sjön är rotenonbehandlad år 1959. Sjön är fri från punktutsläpp och är
inte reglerad. Sjön är däremot sänkt cirka 1 meter. Uppgifter om vattenkemi för sjön saknas.
Området har mycket höga naturvärden knutna till naturtypen 3130, Oligomesotrofa sjöar med
strandpryl, braxengräs eller annuell vegetation på exponerade stränder. Syftet med bevarandet
av området är att bidra till att upprätthålla denna naturtyp i en gynnsam bevarandestatus i den
boreala regionen.
Gållsjön, Habo kommun. Beskrivning: Gållsjön är en knappt 1 hektar stor brunvattensjö som
ligger inom naturvårdsområdet Hökensås. Sjön är grund och har ett maxdjup på cirka 1
meter. Sjöns närmaste omgivningar består huvudsakligen av skog. Växtligheten i sjön är
obefintlig. Runt sjön går ett ganska brett bälte av vitmossa. I sjön finns enligt en gammal
notering abborre. Sjön ligger inom Motala ströms huvudavrinningsområde, Svedåns
avrinningsområde. Gållsjöns avrinningsområde beräknas vara under 1 kvadratkilometer stort
och består till största delen av skogs- och myrmarker. Gållsjön saknar utsläpp från punktkällor
och är inte reglerad. Sjön kalkas årligen. Nyare uppgifter om vattenkemin saknas. Data från
1992 visar på lågt pH-värde och hög totalfosforhalt. Området har mycket höga naturvärden
knutna till naturtypen: 3160 dystrofa sjöar och småvatten. Syftet med bevarandet av området
är att bidra till att upprätthålla denna naturtyp i en gynnsam bevarandestatus i den boreala
regionen.
Gagnån, Habo kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Habomossens domänreservat, Habo kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Haboskogen, habo kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Svenshult och Tålåsen, Habo kommun. Beskrivning: Kring byn Svenshult finns stora arealer
med mer eller mindre öppna naturbetesmarker. I betesmarkerna, varav merparten tidigare
brukats som ängar, finns en välbevarad och artrik hagmarksflora. Växter som förekommer är
bland annat slåtterfibbla, gullviva, svinrot, prästkrage, sommarfibbla, ormrot, smörbollar och
nattvioler, men också mindre vanliga växter som jungfru Marie nycklar, brudsporre och
vårärt. Längs vägen mot Tålåsen finns några små men artrika slåtterängar som ligger på
åkerholmar och renar. Det är endast dessa ängar som för närvarande är med i Natura-2000nätverket, men det vore värdefullt om också de omgivande betesmarkerna kunde tas med, då
ängarnas naturvärden är starkt beroende av att även de naturliga fodermarkerna i det
omgivande landskapet bevaras. Delar av betesmarkerna nära Tålåsen hävdas extensivt och
håller på att växa igen, men har ännu kvar så höga naturvärden att de bör ha goda
förutsättningar för att bli mycket artrika och värdefulla hagmarker om de restaureras och
betestrycket förstärks. Området har mycket höga naturvärden knutna till naturtyperna:
Artrika torra – friska låglandsgräsmarker av fennoskandisk typ, Slåtterängar i låglandet och
Trädklädda betesmarker av fennoskandisk typ. Syftet med bevarandet av området är att bidra
till att upprätthålla dessa naturtyper i en gynnsam bevarandestatus i den boreala regionen. Det
främsta syftet är att bevara naturtyperna slåtteräng och silikatgräsmark.
Flatered, Habo kommun. Beskrivning: Flatered ligger 2,5 kilometer NO om Furusjö.
Gårdarna ligger i ett mosaikartat kulturlandskap med små åkrar omgivna av stenmurar och
betade moränkullar. Dessa moränkullar var tidigare slåttermarker och även om större delen
idag betas så hävdas en mindre del fortfarande genom slåtter. Vegetationen är mycket rik och
speciellt de friskare delarna av betesmarken har en fin kärlväxtflora med arter som
sommarfibbla, ormrot, darrgräs, svinrot och smörbollar. Flatered ligger i en trakt där stora
arealer naturliga betes- och ängsmarker ännu hävdas. Natura 2000-områdets arter är beroende
av att även de omgivande naturliga gräsmarkerna bevaras. Området har mycket höga
naturvärden knutna till naturtyperna: Artrika torra – friska låglandsgräsmarker av
fennoskandisk typ, Fuktängar med blåtåtel eller starr och Slåtterängar i låglandet. Syftet med
65 (179)
bevarandet av området är att bidra till att upprätthålla dessa naturtyper i en gynnsam
bevarandestatus i den boreala regionen. Det främsta syftet är att bevara beskrivna naturtypen
Artrika torra – friska låglandsgräsmarker av fennoskandisk typ. Vid eventuella målkonflikter
ska bevarandet av Slåtterängar i låglandet prioriteras framför bevarandet av de andra
naturtyperna.
Fiskebäck, Habo kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Skams hål, Jönköpings kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Dumme mosse, Jönköpings kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Taberg, Jönköpings kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Lövträdsmarker i Jönköping-Huskvarna, Jönköpings kommun. Beskrivning:
Lövträdsmarker i Jönköping-Huskvarna består av fyra delområden, alla av tätortsnära
natur. De två södra och största delområdena är de båda naturreservaten Strömsbergsskogen
och Bondberget. Norr om dessa ligger två mindre områden, det ena i mycket brant terräng i
anslutning till Huskvarna och det andra uppe på höjden intill Kyrkbäcken. Gemensamt för
områdena är deras varierande lövskogsområden, blandat med öppna marker, åkrar och
barrskogar. Både Strömsbergsområdet och Bondberget är uppskattade frilufts- och
motionsområden av Jönköpings- och Huskvaranaborna. De blandade lövträdsmiljöerna är av
stor betydelse för ett rikt fågelliv, området vid Strömsberg är t ex en av länets bättre lokaler
för mindre flugsnappare. Även spillkråka, törnskata, sparvuggla och bivråk finns i områdena
och är listade för området då de tillhör fågeldirektivets bilaga 1. Strömsbergsområdet
genomskärs av ett tiotal bäckraviner. Djupet på dessa raviner varierar från någon meter till 1520 meter. Träd och buskskikt domineras av gråal och hassel, med inslag av ask, alm, lind,
lönn, rönn och enstaka granar. Fältskiktet domineras av vitsippa och blåsippa, andra viktiga
arter är t ex skogsbingel, lundstjärnblomma och strutbräken. Stora delar av
Strömsbergsområdet är inte klassade till någon av naturtyperna inom Natura 2000. Dessa
områden består av varierande lövblandsskogar med mer eller mindre inslag av gran. Under
1600-talet var hela området uppodlat och utgjorde ängs- och betesmark till dåvarande
Ljungarums by. Markänvändningen bibehölls ända in på 1940-talet då det sista betet
upphörde. Sedan dess har området vuxit igen. Här och var i detta landskap finns ett tiotal
jätteträd utspridda, rester från den tid då området var öppet. Bl a finns en lind som är 325 år
och en 525 år gammal ek som är 6,6 meter i omkrets. Bondberget ligger knappt två kilometer
nordöst om Strömsbergsskogen. Området har en mycket varierande trädslagsfördelning, från
ädellövskog, lövskog, barrlövblandskog till rena granbestånd. Floran inom området är
intressant med bl a strutbräken, smörboll och vårärt. Fågellivet är rikt, bland de ovanligare
arterna har sommargylling, mindre flugsnappare och rosenfink observerats. Vid Bondberget
förekommer stora partier med äldre ekhagar, samt tidigare ekhagar som nu har
karaktär av ek-hasselundar med inslag av björk och ask. Ekområdena på Bondberget har en
rik epifytflora. I branterna vid Huskvarna är ask och alm vanliga inslag vid sidan om eken.
Resterande delen av Bondbergets skogsområde domineras av barrskog, främst gran. Av
granskogen utgörs en övervägande del av äldre granskog i åldern 60-100 år och här finns
stora delar som inte är klassade till någon naturtyp. I sydväst finns dock ett område med lite
äldre granskog som har naturvärden. I söder breder ett jordbrukslandskap ut sig, Lönnebergs
gård. Här och var finns hagmark med berg i dagen på flera ställen. Norr om dessa två större
lövskogsområden finns ytterligare två delområden, belägna i och strax utanför Huskvarna.
Det ena består av en brant lövskogssluttning, Huskvarnabranten, som domineras av ek och
ask med inslag av oxel och lind. Buskskiktet utgörs ofta av hagtorn och nypon. Ett 50-tal
grova ekar, gamla oxlar och stora tallar med pansarbark förhöjer naturvärdena ytterligare.
Skogen här har lång kontinuitet. Det andra området, Hakarps kyrkängar, består av
66 (179)
omväxlande öppna gräsytor. Buskskiktet varierar i slutenhet. Hassel utgör ett vanligt inslag
och delar av kantzonerna utgörs av gråal, asp och björk. Ängsfloran är rik i de välhävdade
gräsytorna, bl a finns fältgentiana och smörboll. Flera stenrösen finns i området.
Huskvarnabergen, Jönköpings kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Lilla Kungsbacken domänreservat, Vaggeryds kommun. Se beskrivning under
naturreservat.
Trollamossen, Vaggeryds kommun. Beskrivning: Trollamossen är ett öppet och mycket
varierat våtmarksområde som domineras av högmossar med tuvor och små höljor. På vissa
håll blir höljorna större och övergår till lösbottnar eller smågölar. I områdets södra del finns
Åsgölen som är en större göl. Mossens vegetation är av västlig karaktär vilket märks genom
förekomst av myrlilja och klockljung. Högmossen omges av laggkärr av skiftande bredd. I
myrkomplexet ingår också kärr och bäckdråg med flertalet växter som visar på näringsrikare
förhållanden som snip, gräsull, vitstarr och slidstarr. På mossen häckar bland annat grönbena
och ett stort antal ljungpipare. Här finns även spelplatser för orre samt förekomster av gulärla
och sångsvan. Dikningar och täktverksamhet förekommer på en fastighet i mossens östra
kant, vilket endast har en lokal inverkan på objektet.
Ramlaklint/Uvaberget, Jönköpings kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Strömsholmsskogen, Jönköpings kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Råbyskogen, Jönköpings kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Stickelösa, Jönköpings kommun. Beskrivning: Norr om Stickelösa på en sydsluttning finns en
öppen betesmark med välutbildade torrängar kring en bergknalle. Buskar förekommer
sparsamt. Trädskiktet är mycket glest med enstaka björkar, oxlar och en ovanligt grov rönn.
Vid bergets södra fot står en solitär spärrgrenig ek och några hasselbuketter med grova
stammar. Eken är 3,5 meter i omkrets och har en del blottad ved. På barken växer brun nållav.
Floran i området är basmineralpåverkad med arter som rödkämpe, brudbröd och ängshavre,
men här finns även andra hävdgynnade arter som jungfrulin, sommarfibbla, rödklint och
darrgräs. Längre norrut finns områden som förefaller kultiverade, men även här finns fläckvis
naturlig friskängsflora. Allra längst i norr är betesmarken enbuskklädd med fältskikt av
rödvenhedstyp. Betestrycket är bra i den södra delen av betesmarken, men svagare i
enbuskmarken i norr. En mindre bäck, omgiven av en ridå av alskog, skär igenom den
mellersta delen av hagen.
Fingalstorp, Jönköpings kommun. Beskrivning: Fingalstorp ligger i det av förkastningar
formade landskapet öster om Vättern. Byn ligger högt och har en vid utsikt över Vättern.
Kring gården finns småkuperade hagar där berget går i dagen på många ställen. Hagarna har
en artrik flora i de öppnare delarna med arter som rödkämpe, rödklint, brudbröd, ängshavre
och backnejlika. I hagarna finns också en rik ängssvampflora. Artsammansättningen tyder på
basmineralpåverkan. I hagarna finns också ett varierat träd- och buskskikt, med rik förekomst
av gamla vildaplar, oxlar, äldre hamlade askar och ganska stora ekar. De flesta av de gamla
hamlade träden växer i gränsen mellan betesmark och åker. På en alm växer rikligt med
almlav. En del av betesmarkerna, särskilt norr om gården, har fått ett så tätt trädskikt att de
närmast har skogskaraktär, trots att de betas. I betesmarken finns också mindre bestånd med
gran och tall. En bit nordost om gården ligger ytterligare en betesmark, Djupängen, som trots
ett ganska tätt trädskikt har en rik ängsflora. Det är som namnet antyder en gammal slåtteräng
med fuktigare partier med starrarter och ekbevuxna torrare delar. Vissa av ekarna är närmare
100 år gamla och ett 10-tal träd är grova. En del av fuktängen har grävts ut och gjorts om till
en mindre damm. Delar av fuktängen är mycket svagt betespåverkade och håller på att växa
igen med lövsly. Området är ett av östra Vätternbrantens finaste objekt med högsta
bevarandevärde p.g.a. sin botaniska artrikhet och höga trädvärden. I närområdet finns det
67 (179)
dessutom höga naturvärden knutna till skogmark, då flera stora nyckelbiotoper ligger i
bergsbranterna öster om gården.
Prästekvarn, Jönköpings kommun. Beskrivning: I Prästekvarn finns en grund, grävd damm
där den större och den mindre vattensalamandern leker. Dammen ligger i en betesmark och
det växer glest med lövträd (björk och ek) omkring den grunda dammen. Det är cirka 200
meter till äldre granskog.
Västanå, Jönköpings kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Girabäcken, Jönköpings kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Vretaholms eklandskap, Jönköpings kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Kabbarp, Jönköpings kommun. Beskrivning: I Kabbarp finns en damm med större och
mindre vattensalamander. Omgivningarna består huvudsakligen av betesmarker, men det
finns även en del barrskogar. Betesdjuren får beta vegetationen i dammen för att undvika att
vattnet ska växa igen. Vissa lövträd växer runt dammen.
Jordanstorp, Jönköpings kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Högaberg, Jönköpings kommun. Beskrivning: I Högaberg finns en damm där både större och
mindre vattensalamander leker. Dammen är omgiven av öppen betesmark. Enstaka björkar
och andra lövträd växer intill dammen. Dammen är instängslad och ligger alldeles intill
scoutgården.
Brattaberget, Jönköpings kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Örserum, Jönköpings kommun. Beskrivning: Örserums samhälle ligger vackert vid Örens
norra ände. Kring samhället finns det fortfarande kvar stora arealer betesmarker, och inslaget
av ek och andra lövträd i markerna är påtagligt. En av de finaste hagarna vid Örserum är den
ekhage som sträcker sig söderut från samhället ner mot Fridhem, och som är med i nätverket
Natura 2000. Hagen ligger till stor del på ganska torr mark och har bitvis ett tätt trädskikt av
ekar i varierande åldrar. Trots att riktigt grova träd saknas finns det ändå höga naturvärden
knutna till ekarna, vilket bland annat den ovanliga svampen oxtungsvamp visar. I hagarnas
öppnare delar finns det en artrik hävdgynnad flora med växter som prästkrage, svinrot,
knägräs, darrgräs, gullviva, brudbröd och solvända. I ett blockrikt parti i södra delen av hagen
finns ett mer skogsartat trädskikt, och marken är så oländig att den knappast nyttjas av
betesdjuren. Alldeles söder om den hage som är med i Natura 2000 finns ytterligare
betesmarker som också de har höga naturvärden, och en kanske ännu mer värdefull flora. Här
ligger öppna enbuskmarker, och ytterligare partier med ekhagar. Även det övriga landskapet
runt Örserum är rikt på betesmarker med höga naturvärden. Det är viktigt att även dessa
bevaras för framtiden för att naturvärdena inom Natura 2000-området skall bevaras, då många
av arterna i hagmarkerna är beroende av stora arealer för sin långsiktiga överlevnad.
Ören, Jönköpings och Aneby kommuner. Beskrivning: Ören är en näringsfattig-måttligt
näringsrik sjö i en gravsänka med en areal på cirka 920 hektar och ett största djup på 36,8
meter. Stränderna är mångformiga och är mestadels bergiga och steniga förutom i norr där
sand och lera påträffas. Bland häckande sjöfågel märks bland annat storlom och fiskgjuse.
Övervattensväxterna bildar i vissa skyddade vikar kraftiga vassar. Kortskottsväxter
förekommer också utefter stränderna. Den regionalt sällsynta arten trådnate och arterna
blåsäv, brunstarr, grovnate och slokstarr växer i och vid sjön. Vid sjön förekommer utter.
Fiskfaunan är artrik. Förekommande fiskarter är gädda, abborre, mört, sik, siklöja
(höstlekande), nors, sutare, braxen, lake, sarv, gers, storröding och bergsimpa. Dessutom har
det funnits vårlekande siklöja och eventuellt stensimpa. Det är dock osäkert om dessa arter
fortfarande finns i sjön. Av allt att döma är bestånden av nors, sutare, sarv och gers
introducerade under 1900-talet. Dessutom finns sparsamt med gös som sannolikt vandrar in
från Södra Bunn där arten introducerats och nu finns i reproducerande bestånd. Flodkräfta har
68 (179)
tidigare funnits i sjön men idag finns rikligt med signalkräfta som introducerades i sjön första
gången 1982. I bottenfaunan förekommer den regionalt sällsynta nattsländan Mystacides
azurea. Ören tillhör Röttleåns vattensystem. Avrinningsområdet är 8420 hektar stort. De
kalkrika moränmarkerna i tillrinningsområdet består mestadels av skogs- och jordbruksmark.
Sjön omges huvudsakligen av skogsmark, men även av en del åker- och betesmark.
Bebyggelse förekommer framför allt i de norra delarna av sjön. Ören är naturvärdesbedömd
enligt System Aqua år 2003. Sjön bedömdes ha högt naturvärde. Sjön har en presumptiv
betydelse för forskningen med avseende på röding och vårlekande siklöja. Länsstyrelsen har
föreslagit att Ören klassas som ett nationellt särskilt värdefullt vatten ur naturvårdssynpunkt.
Sjön är sänkt 2 meter 1843-44. Sjön ingår i ett större regleringsmagasin som även innefattar
Bunn och Kvarnsjöarna vilka avvattnas via Gränna kraftstation samt det naturliga utloppet via
Röttleån. Tillåten regleringsamplitud är 100 cm, men under senare år har denna amplitud inte
nyttjats. I sjön finns de främmande arterna signalkräfta och vattenpest. Största tillflödet till
Ören är Kierydsån. Ören avvattnas via Örsån till Bunn. Ören har en hög alkalinitet (förmåga
att motstå förändringar i pH-värdet) och därmed en god motståndskraft mot försurning.
Siktdjupet är stort (5,1 meter). Halten av totalfosfor är låg och kvävehalten måttligt hög. Ören
får anses som något påverkad, främst beroende på diffusa utsläpp från jordbruksmark, visst
näringstillskott via Kierydsån, förändringar i fiskfaunan samt ett betydande friluftsliv.
Åsen, Aneby kommun. Beskrivning: Naturskogsområdet Åsen ligger precis söder om sjön
Ruppen. Det är ett äldre skogsområde som uppvisar många av de kvaliteter man hittar i en
naturskog. Träden är olikåldriga, många är gamla och innanmurkna och lågor (liggande död
ved) finns i olika åldrar och nedbrytningsstadier. Det består främst av gran men med inslag av
tall, asp och björk. Inga direkta spår av skogsbruk förutom några mycket gamla stubbar finns i
området vilket gör det värdefullt. Den skogliga kontinuiteten kan antas vara lång. Genom
skogen löper en vandringsled som utgår från Kulturreservatet Åsens by.
Slätteryd, Nässjö kommun. Beskrivning: Damm i öppen betesmark där både den större och
mindre vattensalamandern leker. I dammens omgivning finns en del träd. Området har mycket
höga naturvärden knutna till arten Större vattensalamander (Triturus cristatus). Syftet med
bevarandet av området är att bidra till att upprätthålla denna art i en gynnsam bevarandestatus
i den boreala regionen.
Kansjön, Nässjö kommun. Beskrivning: Kansjön är en cirka 77 hektar stor näringsberikad
näringsfattig sjö med ett största djup på 14,5 meter. Stränderna är mestadels minerogena med
sand, sten och lera, men även inslag av organogena bottnar förekommer. Växtligheten
består av spridda, men täta bestånd av bladvass. Braxengräs, notblomster och strandpryl är
exempel på växter som förekommer i sjön. Den rödlistade makroalgen Nostoc zetterstedti
förekommer rikligt i sjön. Förekommande fiskarter är gädda, mört, lake, abborre, bergsimpa
och gers. Kansjön har tills år 2001 även haft ett bestånd av flodkräfta som nu är utslaget av
okänd orsak. Beståndet minskade stadigt under flera år innan försvinnandet. Signalkräfta
finns nedströms första definitiva vandringshindret. Kansjön ingår i Huskvarnaåns
vattensystem. Sjöns avrinningsområde är 670 hektar stort. Tillrinningsområdet består
huvudsakligen av skogs- och myrmark med inslag av odlingsmark. Sjöns närmiljö domineras
av lövskog, med det förekommer även en del barrskog. Utmed sjöns norra del finns en del
fritidsbebyggelse. Kansjön är naturvärdesbedömd enligt System Aqua år 2003. Sjön
bedömdes ha mycket högt naturvärde. Länsstyrelsen har föreslagit att Kansjön klassas som ett
nationellt värdefullt vatten ur naturvårdssynpunkt. Kansjön får anses som påverkad, främst
beroende på den stora andelen strandnära åkermark, höga fosforhalter i ytvattnet, utslaget
flodkräftbestånd, en viss förändring av fiskfaunan samt en betydande fritidsbebyggelse. Sjön
är sänkt år 1851.
69 (179)
Törsbo, Nässjö kommun. Beskrivning: Den lilla byn Törsbo ligger vackert på Törsbosjöns
västra sida. Byn består av två gårdar, som omges av stora naturbetesmarker. Betesmarkerna är
varierade, med torrare partier av björkhagstyp längre upp och fuktigare strandängar vid sjön.
Markerna som hör till Törsbo Södergård hävdas med bete eller slåtter och har höga
naturvärden. Ängsmarken ligger dels i södra delen av Natura 2000-området, dels kring en
badplats vid sjöstranden. Trädskiktet i markerna domineras av björk, med inslag av bland
annat ek, asp, oxel och rönn. Enbuskar ger karaktär åt buskskiktet. Väl spridda är kärlväxter
som t.ex. knägräs, darrgräs, slåttergubbe, ängsvädd, hirsstarr, brudborste, ängsskallra och
smörbollar. Det tyder på näringsfattiga förhållanden och lång hävdkontinuitet. I floran
förekommer också sällsyntheter som fältgentiana, brudsporre och granspira. Trädskiktet är i
vissa delar för tätt vilket där lett till en mer artfattig flora. Det förekommer också områden där
betestrycket är otillräckligt, vilket gör att gräs och ohävdsarter breder ut sig medan mer
hävdberoende arter som fältgentiana och brudsporre minskar i antal. Söder om Natura 2000området finns ett stort område med blandskog som betas extensivt. Detta område har tidigare
ingått i byn slåttermarker, och i gläntor och öppningar finns det fortfarande kvar partier med
en artrik ängsflora. Att skogen fortfarande betas bidrar till att bevara resterna av ängsfloran,
och betet gör också att skogen har goda förutsättningar för ett rikt insektsliv med myrstackar,
fjärilar och dynglevande skalbaggar. Naturvärdena inom Natura 2000-området vid Törsbo
söder gård är beroende av att även naturbetesmarker i det närliggande landskapat, som vid
Törsbo norregård eller i grannbyarna bevaras som välhävdade, ogödslade marker.
Barkerydssjön, Jönköpings kommun. Se beskrivning under naturreservat.
Riksintressen för naturvård nära vatten redovisas länsvis. För Örebro län redovisas i vissa fall
mycket kortfattat utifrån GIS-skikt, då fördjupade riksintressebeskrivningar inte finns
tillgängligt:
2.2.10.9
Riksintressen för naturvården inom Örebro län
18005 Snavlunda, Askersund kommun. Beskrivning: Geovetenskap, Odlingslandskap
(Naturbetesmark, Flora), Ädellövskog.
18006 Lerbäcksmon, Askersund kommun. Beskrivning: Söder om Hallsbergsåsens randdelta
vid Lerbäck ligger ett ca 12 km2 stort sandfält med dyner. Inom fältet finns flera 10-tal dyner
eller grupper av dyner varav den högsta når hela 18 meter över dynfoten och den längsta är
drygt 1.5 km lång. Stora, tydliga och väl utbildade dyner. Utgör en övergångsform från
dynfälten norr om norrlandsgränsen till södra Sveriges dynfält med sina tydliga spår av
sekundär omformning.
18007 Gålsjöfältet, Askersund kommun. Beskrivning: Gålsjöfältet är en stor isälvsavlagring i
Hallsbergsåsens stråk. Proximalåsen i NV ligger i en ganska markant sprickdal, vars sänka
fortsätter med en nästan obruten sänka genom fältet. I denna ligger två dödissjöar. Det mest
intressanta objektet inom Gålsjöfältet är sjön Noren, belägen i en markant dödisgrop mitt i
fältet.
18083 Vinna, Askersund kommun. Beskrivning: Vid Vinna ligger representativa
naturbetesmarker i form av öppna hagmarker. Vanliga vegetationstyper är tuvtåteläng,
rödvenäng, fårsvingeltorräng, stagghed, ljunghed, kattfot, darrgräs, fältgentiana, revfibbla,
svinrot, ormrot och slåtterfibbla. Växtsamhällena är art- och individrika.
18082 Dampetorp, Askersund kommun. Beskrivning: Vid Dampetorp ligger ett
representativt och välbevarat odlingslandskap med naturbetesmarker i form av öppen
70 (179)
hagmark, björkhage och igenvuxen annan träd- och buskbärande hagmark. Vanliga
vegetationstyper är rödvenäng, fårsvingelvariant av rödvenhed, solvända, spåtistel, darrgräs
och slåtterfibbla osv.
18079 Multna, Askersund kommun. Beskrivning: Vid Multna ligger naturbetesmarker i form
av öppna hagmarker. Vanliga vegetationstyper är fårsvingeltorräng, ljunghed, stagghed och
hällmarkstorräng. Växtsamhällena är art- och individrika, och bland de hävdgynnade arterna
förekommer darrgräs, kattfot, fältgentiana, ängsskallra och stagg osv.
18001 Vättern, Askersun kommun. Beskrivning: Geovetenskap, Skärgårdslandskap.
18023 Unden, Laxå kommun. Beskrivning: Äng (Flora), Sjö (Fauna).
18022 Centrala Tiveden, Laxå kommun. Beskrivning: Området utgör centrala delen av det
barrskogsdominerade, mycket glest bebyggda området mellan Vättern och Unden.
Berggrunden domineras av värmlandsgraniter och går i dagen i mycket stora delar av
området. Vidsträckt brandpräglat barrskogsområde som är opåverkat av senare tids
skogsbruk. Spår av äldre skogsgenerationer finns, men huvudsakligen har området utnyttjats
av människan under 1600-tal till första hälften av 1900-talet.
18078 Stora Källarefallet, Laxå kommun. Beskrivning: Vid Stora Källarefallet ligger ett
representativt och väl bevarat odlingslandskap med öppna ängar längs dikesrenar och
vägkanter samt naturbetesmarker i form av björkhagar och öppna hagmarker. Vanliga
vegetationstyper är örtrik stagghed, rödvenäng, darrgräs, ormrot svinrot, tätört, slåttergubbe
och stagg osv.
2.2.10.10 Riksintressen för naturvården inom Västra Götalands län
14036 Unden – Velenområdet, Gullspång, Karlsborg och Töreboda kommuner. Beskrivning:
Unden är en djup klarvattenssjö med artrik fiskfauna. Bl a rödingbestånd och förekomst av
öring och hornsimpa. Velen har under flera år studerats bland annat för sin säregna hydrologi.
Sjön Sänningen som ingår i området har ett flodkräftebestånd och långgrunda stränder med
rik flora. Området ligger i zonen mellan de västsvenska gnejserna och östra Sveriges
svekokarelska bergarter. Dess geologi är särpräglad med vulkaniska bergarter vid Lindberga
och ultrabasiska bergarter vid Velen med bl a brunbräken. I områdets norra del finns
värdefulla våtmarkskomplex vid Svartsjön och Gårdsjön.
14043 Myrhulta mosse, Töreboda och Karlsborg kommuner. Beskrivning: Myrhulta mosse
är ett mångformigt och orört myrkomplex med representativa myrtyper. Faunan är
representativ och värdefull. Floran är representativ med mycket artrik vitmossflora och fattiga
och mesotrofa kärr med ovanliga arter somt ex mossnycklar.
14044 Centrala Tiveden, Karlsborg kommun. Beskrivning: Centrala Tiveden utgör kärnan i
ett område med efter sydsvenska förhållanden orörd skogsmark med representativa naturtyper
och med rik kryptogamflora. Insektslivet är rikt. De stora ytorna kalberg, blockterrängen och
de många sprickdalarna ger Tiveden en särskild vildmarksprägel.
14060 Perstorpfältet – Bölets ängar, Karlsborg kommun. Beskrivning: Perstorpsfältet utgörs
av ett välutvecklat randdelta. Vid Bölet finns en slåtteräng och naturbetesmarker med högsta
naturvärde bestående av björkhage och blandlövhage. Basiska bergarter gör att det finns artoch individrika växtsamhällen i naturbetesmarkerna med arter som kattfot, slåttergubbe,
ormtunga, darrgräs, loppstarr, stagg, ormrot, brudsporre, fältgentiana och hartmanstarr.
14061 Vätterstrand Klangahamn – Igelbäcken, Karlsborg kommun. Beskrivning:
Strandområde och öar i kuperad terräng med delvis orörda hällmarkstallskogar och lövrika
sluttningar i grönstensstråk. Klippstränder med rika epilitiska kryptogamsamhällen och
71 (179)
förekomster av t ex purpurknipprot. Tingsjöbäckens, Djäknebäckens och Granviksåns nedre
lopp är exempel på viktiga reproduktionsområden för vätteröring.
14078 Vättern, Hjo och Karlsborg kommuner. Beskrivning: Vätterns fina vattenkvalitet med
det mycket kalla och klara vatten har en mycket artrik fiskfauna. Vättern hyser 28 olika
fiskarter, den mest kända av dessa är vätterröding. Lek- och uppväxtområde för röding,
uppväxtområde för öring och harr. Förekomst av hornsimpa.
14077 Örlendalen – Mölltorpsplatån, Karlsborg och Tibro kommuner. Beskrivning:
Tappningszon för Baltiska issjön med islälvsdelta och strandhak. Representativ
naturbetesmark vid Årtekärr. Bitvis art- och individrika växtsamhällen i naturbetesmarkerna
med arter som kattfot, jordtistel, darrgräs, stagg, svinrot och fältgentiana.
14092 Skallhultsplatån, Karlsborg och Tibro kommuner. Beskrivning: Supraakvatiskt bildat
deltaområde av central betydelse för förståelsen av isavsmältningen i Vättersänkan, särskilt
dess norra del, och den har ägnats omfattande undersökningar som väl dokumenterade.
14091 Rankåsområdet, Tibro kommun. Beskrivning: Område med särpräglade
isälvsavlagringar som åsar, dödisgropar m m som ger upphov till många ytliga
grundvattenutlopp. Bäckängen är ett flikigt våtmarkskomplex som är representativt för den
naturgeografiska regionen. På Ruder finns ett stort sumpskogskomplex med många kraftigt
källpåverkade kärr med artrik flora. Ett stort källkärr finns också vid Mossås. I Gärebäcken
finns en rik bottenfauna med bl a flodpärlmussla. Naturvärdena är knutna till
mångformigheten, hydrologin, floran, faunan, naturskogarna och belägenheten i ett
geomorfologiskt intressant område.
14119 Munkaskogsområdet och västra Vätterstranden, Hjo kommun (även Habo kommun
i Jönköpings län). Beskrivning: Södra vätterstranden är en strand i transgressionsmiljö med av
erosion påverkade strandbrinkar. Vid Munkaskog i Södra Fågelås finns strandlinjer
och strandvallar som visar Vätterns nivå under tidiga skeden i dess utveckling. Där finns
också ett komplex av raviner. Nykyrkebäcken och Moanäsbäcken utgör lek- och
uppväxtområden för öring och harr.
14118 Svedmon – Hökensås, Hjo och Tidaholm kommuner. Beskrivning: Mäktiga
isälvslagringrar bestående av sandfält, dödisgropar, åsar mm. Området innehåller ett stort
antal gölar och mindre sjöar samt värdefulla våtmarkskomplex som Vitamossen vid Härja och
Vitamossen vid Källefall. Våtmarkerna har stora botaniska värden.
2.2.10.11 Riksintressen för naturvården inom Östergötlands län
5001, Vättern, Motala, Vadstena och Ödeshög kommuner. Beskrivning: Vätterns
förkastningsbetingade sjöbäcken, förstklassigavattenkvalitet och intressanta fauna utgör en
utomordentligt värdefull och skyddsvärd naturmiljö. Vätterns fina vattenkvalitet tillsammans
med det mycket kalla vattnet har skapat förutsättningar för en krävande fauna. I sjön finns
minst 28 fiskarter. Mest känd är vätternrödingen. Öring, sik, siklöja och harr är andra
laxfiskar, vilka liksom rödingen har stora krav på vattenmiljön. Abborre, gädda och lake trivs
också i sjön. I faunan ingår ett antal s.k. glacialmarina relikter. Till dessa räknas röding,
siklöja, nors och hornsimpa samt fem arter kräftdjur och en fiskparasit.
5018 Dansby – Flädemo, Motala kommun. Beskrivning: Isälvsstråket mellan Dansby och
Flädemo är ett mycket mäktigt grusstråk med många välutbildade formelement som åsar,
deltaytor, randåsar, åsgravar, dödisgropar och strömrännor. Området saknar motsvarighet i
Östergötland.
72 (179)
5017 Djurkällaplatån, Motala kommun. Beskrivning: Djurkällaplatån är ett mycket stort
grusområde med storslagna geologiska former som deltaplan, dödisgropar, getryggsformade
åsar och åsnät som ingår i den mellansvenska israndzonen.
5015 Motalabuktens övärld, Motala och Vadstena kommuner. Beskrivning:
Visingsöformationens bergarter förekommer endast i Vättersänkan och är åtkomlig på få
ställen vid stränder och på öar. På öarna i Motalabukten påträffas förutom formationens
bergarter också den underliggande graniten.
5011 Omberg, Vadstena och Ödeshög kommuner. Beskrivning: Omberg med sin
utomordentligt rika vegetation och flora, sin omväxlande och intressanta fauna samt sist men
inte minst sin speciella topografi och geologi räknas till ett avde värdefullaste naturområdena
i södra och mellersta Sverige.
5010 Tåkern, Vadstena, Mjölby och Ödeshög kommuner. Beskrivning: Tåkern med dess
utomordentligt rika fågelliv är en av nordeuropas främsta fågelsjöar. Över 200 fågelarter har
under årens lopp iakttagits vid sjön. Drygt ett nittiotal av dessa häckar i sjön och dess
närmaste omgivningar. Tåkern är också en mycket betydelsefull rastplats för vårens och
höstens flyttfåglar. Till sjöns karaktärsarter hör knölsvanen. Ett 70-tal par beräknas häcka.
Därtill kommer cirka 2 000 svanar som stannar över sommaren. Två andra för sjön typiska
fågelarter är rördrom och brun kärrhök. Skrattmås är vanligast bland de större fåglarna.
Antalet häckande par är mellan 20 000 och 25 000. Dessa är fördelade på åtta större och flera
mindre kolonier. Brunand är jämte gräsand och skedand vanligast bland sjöns häckande
andarter.
50085 Valla – Ingvaldstorp, Ödeshög kommun. Beskrivning: Valla-Ingvaldstorps
odlingslandskap ligger i övergångsbygden mellan slätt och skog och präglas av en mosaik av
betesmarker, åkermarker, lövskogspartier, berghällar och grova ekar. Floran är mycket rik.
De omväxlande betesmarkerna hyser en mångfald ängsväxter och växtsamhällen. Här finns en
mängd fornlämningar som tyder på en mycket lång hävd. Området ingår i Natura 2000 och
Nationell bevarandeplan för odlingslandskapet samt är av Riksintresse för naturvården.
5006 Sättra ängar, Ödeshög kommun. Beskrivning: En välhävdad slåtteräng med rik flora. I
dag finns ytterst få hävdade lövängar kvar i Östergötand. Tre av dessa är naturreservat, vilket
innebär att deras framtida hävd är garanterad. Området består av 5 ha slåtteräng och resten
betad hagmark. Eken är det helt dominerande trädslaget i ängen, men också lind, hägg och
oxel är vanliga. Hasselbuskar växer i små grupper. Markfloran har vid en inventering 1968
befunnits omfatta cirka 200 arter. I hagmarken är ek och björk de vanligaste träden och i
fuktigare partier växer klibbal.
50078 Sättras myrmarker, Ödeshög kommun. Beskrivning: I ett större sammanhängande
skogsområde ligger ett antal odikade våtmarker nära varandra. Sättras myrmarker är ett av
Ödeshögs kommuns finaste våtmarksområden. Fiskjuse häckar i området och även tjäder
förekommer.
5009 Isberga, Ödeshög kommun. Beskrivning: Grus-moränkullar, ingående i mellansvenska
israndzonen, med bitvis mycket värdefull stäppängsflora. Ungefär halva arealen brukas som
åker. Resten av området används som betesmark och vissa mindre områden ligger obrukade.
Inom de senare partierna finner man stäppartade torrängar. Största intresset tilldrar sig två
åkerholmar i norr. Här växer en mycket rik och intressant stäppängsflora innehållande bland
annat brudbröd, luktvicker, säfferot, solvända och färgmåra. Dessutom finner man här en rik
förekomst av luddvedel. På svenska fastlandet är arten endast känd från ytterligare fem
lokaler - samtliga på Östgötaslätten. Stäppängsvegetation förekommer även inom
betesmarkerna. Här är den dock tillbakaträngd på grund av intensivt bete och gödsling.
Sänkorna inom betesmarken intas av kärrrvegetation.
73 (179)
5007 Sjöstorp, Ödeshög kommun. Beskrivning: Ett välutbildat extremrikkärr med mycket rik
flora och blekeflarkar. Drygt 1 km norr om Ödeshögs samhälle, väster om riksväg 50, ligger
ett extremrikkärr. Kalkkärret är beläget i en betad björkhage med höga, vitstammiga björkar
och enbuskar. Kärret karaktäriseras av ax-agtuvor med mellanliggande blekeflarkar. Förutom
axag kan man finna rikligt med gräsull, svarthö, blodnyckel, flugblomster, honungsblomster,
kärrknipprot och ängsnyckel.
5002 Vätternstranden, Ödeshög kommun. Beskrivning: Den imponerande
förkastningsstranden med sitt gynnsamma lokalklimat hyser en mycket artrik och bitvis
exklusiv flora och fauna. Bland biotoperna kan nämnas alm - ask - hassellund, torräng och
hällmarksbarrskog. Stranden utgör en utomordentligt värdefull och skyddsvärd naturmiljö.
50073 Ljungstorp, Mjölby och Boxholm kommuner. Beskrivning: Ljungstorpsområdet med
sin mycket mångformiga geologi och tilltalande landskapsbild utgör en mycket värdefull och
skyddsvärd naturmiljö med ytterst få motsvarigheter i Östergötland. Här finns randåsar,
kame-bildning, iskontaktbrant, tillförselåsar, dödisgropar, sandur m.m. Sandurbildningar är
endast känt från två platser i länet. Kalkkärr förekommer på båda sidor av kommungränsen
och en mängd värdefulla hagmarker och kalktorrängar återfinns. Området är utsett till
riksintresse för naturvården på grund av sina geologiska värden.
2.2.10.12 Riksintressen för naturvården inom Jönköpings län
6075 Västra Vätterstranden och Hökensås, Habo kommun. Beskrivning: Inom
urbergsplatån Hökensås finns en av Sydsveriges största sand- och grusavlagringar. Terrängen
består av både jämnare sandfält och av kamelandskap med kullar och gropar. Västra
Vätterstranden har en tydlig klintkaraktär i mäktiga sandlager. Strandterrasser finns utbildade
efter Vätterns olika nivåer efter isavsmältningen. Åar och bäckar till Vättern har skurit djupa
raviner i de lösa sandavlagringarna. Knipån, Gagnån, Hornån, Hökesån, Skämningsforsån,
Rödån, Svedån och Holmån utgör lek- och uppväxtområden för öring och harr. Dessutom
finns flera arter av ovanlig bottenfauna. Flodpärlmussla finns i Holmån, Svedån och Gagnån.
Forsärla och strömstare häckar vid flertalet bäckar i området. Gagnåns dalgång i den övre
delen är hydrologiskt orörd. Vitamossen, myrar på Hökensås, Stenamossen och Gagnåns
dalgång samt området mellan Hornsjön och Kroksjön uppvisar flera värdefulla våtmarker,
bl.a. myrkomplex med representativa myrtyper, mossekomplex och barrsumpskog.
Våtmarkerna har höga botaniska värden.
6006 Vättern, Jönköping och Habo kommuner. Beskrivning: Vätterns förkastningsbetingade
sjöbäcken, förstklassiga vattenkvalitet och intressanta fauna utgör en utomordentligt värdefull
och skyddsvärd naturmiljö. Vättern har en mycket artrik fiskfauna och hyser 28 olika
fiskarter. Den mest kända av dessa är vätterröding. Vättern utgör lek- och uppväxtområde för
röding samt uppväxtområde för öring och harr. I sjön finns flera glacialrelikter som
exempelvis hornsimpa och vitmärla. Bottenfaunan i sjön är speciell och har flera specifika
norrlandsarter. Vättern är mycket värdefull som forsknings- och demonstrationsobjekt.
6016 Domneån, Jönköping och Habo kommuner. Beskrivning: Lagerföljderna i torvmarken i
dalgången visar Vätterbäckenets och därmed traktens utveckling efter senaste inlandsisens
avsmältning. De senaste 10 000 åren av Vätterns utvecklingshistoria kan studeras i området.
Det är den enda kvarvarande någorlunda ostörda lokalen. Torvlagerföljden i
mynningsområdet återspeglar dessutom klimatförändringar under åtminstone de senaste 3 000
åren. Områdets värde som nyckellokal är mycket stort. Domneån utgör lek- och
uppväxtområde för Vätterns harr och öring.
74 (179)
6074 Bare mosse, Habo och Mullsjö kommuner. Beskrivning: Bare mosse och Möjamossen
bildar ett stort myrkomplex dominerat av en platåmosse och sluttande mossar. Områdets
naturvärden är knutna till den sluttande mossen, Möjamossens stora representativa fattigkärr
och mångformigheten bland hydromorfologiska former. Både floran och faunan är rik vid
Bare mosse med bl.a. häckande grönbena och trana.
6147 Flatered, Habo kommun. Beskrivning: Representativa naturbetesmarker och äng i form
av björkhage och hackslått i ett mosaikartat kulturlandskap kring byn Flatered. Art- och
individrika växtsamhällen med exempelvis fältgentiana, slåttergubbe, slåtterfibbla, stagg,
darrgräs, svinrot, ormrot, kattfot, klasefibbla och brudsporre.
6146 Svenshult, habo kommun. Beskrivning: Representativ äng och naturbetesmark kring
Svenshult by. Äng förekommer i form av hackslått och naturbetesmarker i form av björkhage
och öppen hagmark. Växtsamhällena är art- och individrika med exempelvis slåttergubbe,
slåtterfibbla, stagg, darrgräs, svinrot, kattfot och brudsporre.
6019 Dumme mosse, Habo och Jönköpings kommuner. Beskrivning: Dumme mosse med
Domneådammen är ett värdefullt våtmarkskomplex. Här finns högt värderade topogena kärr,
svagt välvda mossar, slutande mossar, platåformigt välvda mossar, excentriska mossar och
mossekomplex. Den är av ett stort botaniskt och hydrologiskt värde. Området är också viktigt
för fågellivet och för insektslivet. Områdets västra del är en värdefull skogs-myrmosaik.
Området innefattar de flesta våtmarkstyper. Området har också stor betydelse för friluftslivet,
särskilt vintertid.
6015 Lillåns-Tabergsåns raviner, Jönköpings kommun. Beskrivning: Området är den
naturgeografiska regionens mest välutbildade ravinsystem. Tabergsån är av stor betydelse
såsom lek- och uppväxtområde för vätteröring. Fågellivet utmed vattendraget är rikt,
exempelvis kan nämnas kungsfiskare, mindre flugsnappare och mindre hackspett. I nedre
delen finns en relativt stor alsumpskog.
6022 Taberg, Jönköpings kommun. Beskrivning: Taberg utgör en isolerad malmkropp av den
ovanliga bergarten titanmagnetitolivinit. Berget är ett restberg som reser sig över 100 meter
högre än omgivningen och utgör därigenom en karaktär i landskapsbilden. Taberg har genom
bergarten en särpräglad och mycket artrik växtlighet. De sällsynta ormbunksarterna
brunbräken och grönbräken finns här. Som lokal för mossor tillhör Taberg de artrikare i södra
Sverige. Ett flertal fladdermusarter övervintrar i de gamla gruvgångarna.
6125 Kåperyd, Jönköpings kommun. Beskrivning: Representativt och välbevarat
odlingslandskap med äng och naturbetesmarker i form av björkhage, sötvattenstrandäng,
blandlövhage med art- och individrika växtsamhällen med arter som kattfot, slåttergubbe,
svinrot, klockpyrola och brudborste.
6017 Rosenlunds bankar, Jönköpings kommun. Beskrivning: Rosenlunds bankar utgör ett
framstående exempel på geologiska ackumulations- och erosionsprocesser med inslag av
särskilda biologiska värden. Kärnan i bankarnas värde är den pågående föränderligheten av
olikformig landhöjning och erosion som går tillbaka ända till inlandsisens avsmältning.
Bankarna utgör en nyckellokal för tolkningen av isavsmältningsförloppet i Vättersänkan.
Området är lättillgängligt för studerandes exkursioner och för en intresserad allmänhet. Den
landskapliga särprägeln är av särskilt värde för Jönköping-Huskvarnaområdets identitet då
bankarna utgör ett av huvuddragen i landskapsbilden invid Vätterns södra strand. I bankarna
finns en stor koloni backsvalor, som här har en av länets få naturliga häckningslokaler. Stora
delar av bankarna, liksom Skrämmabäckens dalgång, är beväxt med lövskog. I den fuktiga
och lövrika miljön trivs många landlevande snäckor, bl.a. den större barksnäckan. Den lövrika
miljön är också värdefull för fågellivet.
75 (179)
6083 Huskvarnaåns jättegrytor, Jönköpings kommun. Beskrivning: Ett flertal jättegrytor av
olika storlekar inom i huvudsak 5 områden knutna till Huskvarnaåns numera torrlagda
fallsträcka i Huskvarna. Jättegrytorna har bedömts vara av främst postglacialt ursprung. Den
största grytan har en diameter på 3,4 m.
6008 Östra Vätterstranden med Girabäcken, Västanå och Röttleån, Jönköpings kommun.
Beskrivning: Östra Vätterstranden är ett mångformigt område där helheten är av riksintresse.
Här finns geologiska, botaniska, zoologiska och kulturhistoriska värden. Det långsträckta
området har betydelse som refug åt många växtarter. Östra Vätterstanden är också en
potentiell lokal för arter som pilgrimsfalk, berguv och hasselsnok. Området är mycket artrikt
(snäckor, mossor, lavar, svampar, fåglar). För landskapsbilden har Östra Vätterstranden
oerhört höga värden. I anslutning till Narbäckens nedre delar finns den större barksnäckan
Ena montana. Girabäckens kanjon är den bästa skärningen genom Visingsöformationens
bergarter förutom de som finns på Visingsö. Genom att den är lättillgänglig är den en
välbesökt studielokal samtidigt som den är en geologisk nyckellokal. Hela området är
bevuxen med lövskog, bitvis dominerar gråal men här växer också de flesta ädla lövträd.
Intressanta arter i fältskiktet är ramslök och murgröna. Här finns också den större barksnäckan
Ena montana. Området har också ett rikt fågelliv. Kanjonen är både säregen och mycket
vacker. Västanåområdet har en märklig och varierad natur med den branta
förkastningsbranten mot Vättern som avslutas med de bokskogsbevuxna rasterna och
Röttleåns djupa kanjon. Röttleån är av stor betydelse som lek- och uppväxtområde för öring
och harr. Flera olika skogstyper finns bl.a. bokskog. I området finns mycket örtrika partier
men även fattiga, som hällmarkstallskog. Genom sin variationsrikedom har området också en
rik artsammansättning. Även här finns den större barksnäckan Ena montana. I byn Öland
finns ett representativt och välbevarat odlingslandskap med hackslåttermarker och
naturbetesmarker i form av blandlövhage och öppen hagmark med art- och individrika
växtsamhällen med arter som svinrot, ormrot, ängsskallra, ljung, kattfot och nattviol.
Vid Fingalstorp finns representativa och välbevarade naturbetesmarker i form av öppen
hagmark, ekhage och annan träd- och buskbärande hagmark med art- och individrika
växtsamhällen med arter som ormrot, slåttergubbe, tvåblad, backnejlika, rödkämpar och
ängshavre. Vid Gudmunderyd finns representativa och välbevarade naturbetesmarker i form
av öppen hagmark, ekhage, blandlövhage och annan träd- och buskbärande hagmark med artoch individrika växtsamhällen med arter som ljung, stagg, nattviol, jordtistel, skogsbingel och
lundbräsma. Vid Kullen-Väderberg finns representativa och välbevarade naturbetesmarker i
form av öppen hagmark, blandlövhage och annan träd- och buskbärande hagmark med artoch individrika växtsamhällen med arter som jungfrulin, kattfot, solvända, finnögontröst och
prästkrage. Vätterslundsbäcken utgör lek- och uppväxtområde för öring och harr. Vista kulleKvisåsen utgör tillsammans ett sammanhängande område med flera olika växtbiotoper. Inom
området finns skyddsvärda bestånd av ärtvicker. Området har genom sitt läge och mycket
vackra utsikt stora värden för friluftslivet.
Gisebobäcken utgör lek- och uppväxtområde för öring och harr. Området innefattar hela
miljön Skärstadsdalen med ängs- och hagmarksobjekten Rudu och Edet, Stickelösa,
Stackeryd, Solberga, Hultarp och Norrgården. Ett representativt odlingslandskap med lång
kontinuitet och inslag av öppen äng, sötvattenstrandäng och betad skog. Naturbetesmarkerna
är av typerna ekhage, blandlövhage, björkhage och annan träd- och buskbärande hagmark.
Bitvis är växtsamhällena art- och individrika med arter som jungfrulin, ängshavre, jordtistel,
smörbollar, tätört och svinrot. Landsjön är ett bra exempel på en eutrof sjö i slättområden.
Sjön har ett rikt fågelliv och har betydelse som rastlokal för bl.a. vadare och änder. I Landsjön
76 (179)
finns flera hotklassificerade bottenfaunaarter. Makrofytsamhället är artrikt och hyser arter
som borstsäv och hårsärv. Tidigare har även havssäv påträffats. Hultarpsområdet är med sina
extremrikkärr och rikkärr av högt botaniskt värde. Området har flera kärlväxter som är
mycket sällsynta i södra vätterbygden. Här finns även ett antal för trakten ovanligt exklusiva
mossor samlade på ett litet område. Hultarps hydrologiska och geologiska värden ligger i de
artesiska källorna och kalktuffbildningen.
6010 Ingerydsdalen, Jönköpings kommun. Beskrivning: Ingerydsdalen är av
geovetenskapligt värde för tolkningen av inlandsisens avsmältning och Vätterissjöns tappning
mot öster. Dalen och de avlagringar av gamla älv- och svämsediment som finns öster om
denna visar på en mycket kraftig issjötappning. En tunn glacial lera i botten av dalen tyder på
en avsänkning av en högre liggande issjöyta till nivån för en kvarvarande issjö i dalstråket vid
Bunn.
6009 Norra Kärr, Jönköpings kommun. Beskrivning: Norr Kärrområdet har en för landet
sällsynt berggrund bestående av alkalina bergarter, bl.a. nefelinsyenit. Området har mycket
höga vetenskapliga värden.
6138 Åsa – Örserum, Jönköpings kommun. Beskrivning: Vid Örens norra strand ligger ängsoch hagmarksobjektet Örserum med öppna åkermarker som i öster bryts av med
naturbetesmarker. Öster om Örserum ligger ängs- och hagmarksobjektet Åsa. Objekten har
representativa och välbevarade naturbetesmarker i form av ekhage, öppen betesmark,
blandlövhage och björkhage med art- och individrika växtsamhällen med arter som kattfot,
stagg, nattviol, ängsskallra, ögontröst och svinrot. Almlav återfinns också här.
6003 Ören, Jönköpings och Aneby kommuner. Beskrivning: Ören har högt naturvärde som en
av de fåtaliga rödingsjöarna i södra Sverige. I sjön förekommer även ett sparsamt bestånd av
den akut hotade vårlekande siklöjan. Sjön har också i övrigt ett rikt fiskliv.
6014 Huskvarnaån (fr.o.m. Ryssbysjön till Stensjön), Jönköping, Nässjö och Aneby
kommuner. Beskrivning: Området är av betydelse för utterstammen i regionen. Området har
en rik fiskförekomst, en ringa mängd industriutsläpp och är ett icke försurningskänsligt
område vilket utgör förutsättningar för en ökad utterpopulation. Strömsholmsskogen i den
norra delen av objektet utgör en högt värderad och sällsynt strandsumpskog med botaniska
värden. Området har även ett rikt fågelliv med häckande arter såsom svarthakedopping,
storlom och fiskgjuse samt en lokal av betydelse för rastande sjöfågel och vadare.
60132 Störestorp-Kullarp m fl, Jönköpings kommun. Beskrivning: Störestorp-Kullarp,
Rönjane, Björnaryd, Roestorp-Broholm och Svarttorp utgör ett representativt och välbevarat
sammanhängande beteslandskap med naturbetesmarker i form av öppen hagmark, björkhage,
blandlövhage, annan träd- och buskbärande hage och sötvattenstrandäng. Växtsamhällena är
art- och individrika med arter som kattfot, backsippa, slåttergubbe och låsbräken.
Fältgentianan har vid Kullarp en av sina rikaste förekomster i kommunen. Här märks också
scharlakansröd vaxskivling.
6141 Alarp, Nässjö kommun. Beskrivning: Representativt och välbevarat odlingslandskap
med naturbetesmarker i form av öppen hagmark, björkhage och blandlövhage och äng i form
av hackslått med arter som svinrot, kattfot, ängsskallra, slåttergubbe, fältgentiana och
smörbollar.
6142 Långåsa, Nässjö kommun. Beskrivning: Representativt och välbevarat odlingslandskap
med naturbetesmarker i form av buskrik utmark, öppen hagmark och blandlövhage med arter
som svinrot, kattfot, ängsskallra, slåttergubbe, fältgentiana och smörbollar.
6136 Törsbo, Nässjö kommun. Beskrivning: Representativt och välbevarat odlingslandskap
med sötvattenstrandäng och naturbetesmarker i form av öppen hagmark och björkhage med
arter som svinrot, kattfot, ängsskallra, slåttergubbe och smörbollar.
77 (179)
6099 Store mosse och Farbergskärret, Jönköpings och Vaggeryd kommuner. Beskrivning:
Ett värdefullt och representativt myrkomplex med en högt värderad dominerande svagt välvd
mosse. Myrkomplexet har en ovanligt hög mångformighet med flera myr- och
vegetationstyper. Store mosse och Farbergskärret är ett värdefullt och representativt
myrkomplex dominerat av svagt välvda mosseytor av torr tallristyp. Området är uppdelat av
flera stora fastmarksöar och holmar. Centralt i komplexet finns en öppen mosseyta med
strängar och höljor. Utmed bäcken som sammanbinder Granarpasjön och sjön Eckern ligger
en trädklädd mad. Vid Storegöl i östra delen finns en rad källor vid fastmarkskanten.
Komplexet ansluter till sjön Eckerns norra strand via ett glest trädbevuxet rikkärr. Bland
andra fågelarter märks ljungpipare.
6095 Konungsömossen, Jönköpings län. Beskrivning: Konungsömossen är ett mossekomplex
med högt värderade topogena kärr, svagt välvda mossar och excentriska mossar.
Mossekomplexet består av topogena kärr, svagt välvda mossar och excentriska mossar samt
också till stor del av obestämbara mossar. Nordligaste delen av Konungsömossen är en
excentrisk välvd mosseyta. I de högsta delarna i östra delen finns en samling gölar kallad Tre
brunnar kring vilka myrlilja uppträder i massor. Bågformat från dessa gölar finns ett väl
utvecklat system av höljor. Längst i söder finns en mosaik av fastmarksholmar och plana
kärrytor. Växtligheten är rikkärrsartad med ett 30-tal olika arter. I området finns också orre,
nattskärra och ljungpipare (hotkategori 4).
6044 Trollamossen, Jönköpings och Vaggeryds kommuner. Beskrivning: Trollamossen är ett
myrkomplex med skogsmyrmosaikkaraktär. Här förekommer högt värderade sluttande och
excentriska mossar. På Trollamossen finns flera ovanligare kärrväxter. Som orörd mosse har
Trollamossen också ekologiska och hydrologiska värden. Våtmarkerna vid Horsån och
Gölagöl utgörs av ett värdefullt kärrkomplex. De urskogsartade barrbestånden på
fastmarksöarna är botaniskt och entomologiskt intressanta. Genom god förekomst av
ljungpipare och förekomst av gulärla har mossen också visst ornitologiskt värde. Även orre
förekommer.
2.2.11
Riksintressen för friluftsliv
Det finns sex riksintressen för friluftsliv inom delområdet. Ett av dem, Göta kanal inom
Östergötland, tangerar endast en liten del av delområdet. I detta underlag saknas
beskrivningar för flera av riksintressena, då sådana underlag inte allttid är förda som digitala
dokument att komma åt på länsstyrelsernas eller kommunernas hemsidor. Detta får ses som en
brist att jobba vidare med för de län som inte digitaliserat eller skannat sina beskrivande
texter. Urvalen för riksintressen baseras på natur- och kulturvärden samt intresseaspekter som
berör aktiviteter som med fördel kan utövas i områdena, t.ex. paddling, vandring, naturstudier,
kulturstudier, bär- och svampplockning, cykling, och turåkning på skidor.
Inom Örebro län:
Tiveden, Askersund och Laxå kommuner. Beskrivning: Saknas. Hänvisning sker till värden
som beskrivits för Tiveden som nationalpark och övriga natur- och kulturintressen enligt
ovan.
Inom Västra Götalands län:
Göta kanal -Tiveden, Karlsborg, Gullspång, Töreboda och Mariestad kommuner.
Beskrivning: Omväxlande, naturskönt landskap. Många sjöar, vidsträckta skogar och
intressant kulturlandskap. Tiveden har kuperad lokalt opåverkad natur. Nationalpark.
78 (179)
Intressanta natur- och kulturmiliöer. Goda förutsättningar för båt- och kanotsport, cykling,
bad och skidåkning. Variationsrik strövterräng. Fritidsfiske. I Vättern fritt handredskapsfiske.
Turist- och exkursionsområde, rik på sevärdheter. Friluftsanordningar och större
friluftsanläggningar. Camping, stugby, slalombackar. Vandringsleder, bl a Västra Vätterleden.
Mycket välbesökt (information från Länsstyrelsen Västra Götaland Områden av riksintresse
för friluftsliv i före detta Göteborgs och Bohus län. För fördjupade beskrivningar se samma
dokument).
Hökensås, Tidaholm kommun (även Habo kommun, Jönköpings län). Beskrivning: Kuperat,
naturskönt skogslandskap med många sjöar. Ostört. Intressanta naturmiljöer. Välkänt
fritidsfiskeområde med fiske, även för handikappade. Goda badmöjligheter. Fin och
lättgången strövterräng. Utmärkt skidterräng. Goda bärmarker. Turistområde.
Friluftsanordningar samt Västra Vätterleden, stugby, camping. Mycket välbesökt (information
från Länsstyrelsen Västra Götaland Områden av riksintresse för friluftsliv i före detta
Göteborgs och Bohus län. För fördjupade beskrivningar se samma dokument).
Inom Östergötlands län:
Göta kanal, Motala, Linköping, Norrköping och Söderköping kommuner. Beskrivning: Göta
kanals östgötadel binder samman Vättern med Östersjön via sjöarna Boren och Roxen.
Kanalen slingrar sig fram genom ett omväxlande kulturlandskap. Utmed kanalen finns ett
flertal intressanta kulturmiljöer både sådana som är knutna till kanalen och andra som t ex
Stjärntorp vid Roxen och Ulvåsa vid Boren. Längs långa sträckor av kanalen går en cykelväg.
I sjöarna finns badplatser och hamnar. Göta kanal är en attraktiv kultur- och friluftsmiljö utan
motstycke i landet (information från Länsstyrelsen Östergötland Friluftsliv i Östergötland
En regional kartläggning, 2010 sidan 26).
Omberg – Tåkern, Vadstena, Ödeshög och Mjölby kommuner. Beskrivning: Omberg och
Tåkern är två riksbekanta områden vars natur lockar många besökare. Omberg från vars
hjässa man har en vidsträckt utsikt över Vättern och Östgötaslätten, är en urbergshorst. Den
kalkrika marken har skapat förutsättningar för en mycket rik växtlighet. I branten mot Vättern
finns örtrik granurskog och rasbrantsvegetation. Bergets sydligaste delar täcks av bokskogar
och på östsidan påträffas de orkidérika kalkkärren. Bland de geologiska sevärdheterna kan
nämnas slukrännorna vid Turisthotellet. Tåkern är en utpräglad slättsjö med rik vegetation
och rikt fågelliv. Runt sjön finns olika strandmiljöer som högstarrkärr, lågstarrkärr,
kalkfuktängar och strandskogar. Utanför stranden utbreder sig vidsträckta vassområden. Nära
270 fågelarter har iakttagits vid sjön och drygt ett nittiotal av dessa häckar i sjön och dess
närmaste omgivningar. Tåkern är också en betydelsefull rastplats för vårens och höstens
flyttfåglar. På Omberg finns naturum, utsiktsplatser, naturstigar, vandringsled med flera
vindskydd, vandrarhem och turisthotell. Vid Tåkern finns tre besöksområden med fyra
fågeltorn, informationslokal och vandringsled. Omberg och Tåkern är två mycket välkända
och välbesökta naturområden vilka lockar besökare inte bara från Sverige utan också från
Europa (information från Länsstyrelsen Östergötland Friluftsliv i Östergötland En regional
kartläggning, 2010 sidan 26).
Inom Jönköpings län:
Visingsö, Jönköpings kommun. Beskrivning: Visingsöformationen, strandbildningar, gammalt
kulturlandskap, ekskog, fågellokal, kalkgynnad flora, förutsättningar för natur- och
kulturstudier. Visingsö har alltid fascinerat människor genom sin säregna form och sitt vackra
79 (179)
läge. Visingsö tycks ha varit oavbrutet befolkad sedan åtminstone yngre stenåldern. På ön
finns flera fornminnen och hela ön är en utpräglad kulturbyggd. Ön har tidvis spelat en stor
roll i svensk historia. Den tilltalande och samtidigt känsliga landskapsbilden är präglad av
jordbruket. Hela Visingsö är geologiskt intressant då ön utgörs av de övre delarna i
Visingsöformationen. Formationen består av prekambrisk avsatta sediment och påträffas
endast på ett fåtal platser i landet. Förutom att det finns en för länet rik flora på ön finns här
också Sveriges största ekskog. Erstadskärr utgör i denna region en unik flyttfågellokal. Här
har de flesta utav landets and- och vadararter noterats. Även som häckningslokal är kärret
betydelsefullt. Här häckar femtitalet arter, bl a svarthakedopping. Kärret som sådant är det
enda i sitt slag invid Vätterns stränder. Visingsö är genom sina ovan nämnda värden ett av de
mest besökta områdena i Jönköpings län (information från skannade beskrivningar,
Länsstyrelsen Jönköpings län, Visingsö – Område av riksintresse för naturvård och
friluftsliv).
Hökensås, Habo kommun (även Tidaholm kommun, Västra Götalands län). Beskrivning:
Kuperat, naturskönt skogslandskap med många sjöar. Ostört. Intressanta naturmiljöer.
Välkänt fritidsfiskeområde med fiske, även för handikappade. Goda badmöjligheter. Fin och
lättgången strövterräng. Utmärkt skidterräng. Goda bärmarker. Turistområde.
Friluftsanordningar samt Västra Vätterleden, stugby, camping. Mycket välbesökt (information
från Länsstyrelsen Västra Götaland Områden av riksintresse för friluftsliv i före detta
Göteborgs och Bohus län. För fördjupade beskrivningar se samma dokument).
2.2.12
Byggnadsminnen
Antalet byggnadsminnen vid vatten (50 meter buffert) inom delområde Vättern är 64. Nedan
sker en länsvis uppräkning och mycket kortfattade benämningar/beskrivningar. Observera att
en fastighet kan hysa flera funktioner/tillbyggnader.
Inom Örebro län (13 st):
Askersund Stjärnsund 7:1 - Husnr 9005, Askersund kommun. Beskrivning:
Dass/hemlighus/avträde. Ingår i Stjärnsund 7:1 Stjärnsunds slott med park.
Askersund Stjärnsund 7:1 - Husnr 9003, Askersund kommun. Beskrivning:
Förråd. Ingår i Stjärnsund 7:1 Stjärnsunds slott med park.
Askersund Stjärnsund 7:1 - Husnr 9004, Askersund kommun. Beskrivning:
Källare. Ingår i Stjärnsund 7:1 Stjärnsunds slott med park.
Askersund Stjärnsund 7:1 - Husnr 7, Askersund kommun. Beskrivning:
Bostadshus. Ingår i Stjärnsund 7:1 Stjärnsunds slott med park.
Askersund Stjärnsund 7:1 - Husnr 8, Askersund kommun. Beskrivning:
Bostadshus. Ingår i Stjärnsund 7:1 Stjärnsunds slott med park.
Askersund Stjärnsund 7:1 - Husnr 6, Askersund kommun. Beskrivning:
Bostadshus, Corps-de-logi. Ingår i Stjärnsund 7:1 Stjärnsunds slott med park.
Askersund Stjärnsund 7:1 - Husnr 9001, Askersund kommun. Beskrivning:
Flygelbyggnad. Ingår i Stjärnsund 7:1 Stjärnsunds slott med park.
Askersund Stjärnsund 7:1 - Husnr 5, Askersund kommun. Beskrivning:
Flygelbyggnad. Ingår i Stjärnsund 7:1 Stjärnsunds slott med park.
Askersund Stjärnsund 7:1 - Husnr 4, Askersund kommun. Beskrivning:
Biljardbyggnad, flygelbyggnad. Ingår i Stjärnsund 7:1 Stjärnsunds slott med park.
Askersund Stjärnsund 7:1 - Husnr 9006, Askersund kommun. Beskrivning:
Ekonomibyggnad. Ingår i Stjärnsund 7:1 Stjärnsunds slott med park.
80 (179)
Askersund Algrenamarken 1:33 - husnr 9001, Askersund kommun. Beskrivning:
Vattenhjul. Ingår i Algrenamarken 1:15, 1:33 Igelbäckens masugn.
Askersund Algrenamarken 1:33 - husnr 2, Askersund kommun. Beskrivning:
Masugn. Ingår i Algrenamarken 1:15, 1:33 Igelbäckens masugn.
Askersund Algrenamarken 1:33 - husnr 1, Askersund kommun. Beskrivning:
Smedja. Ingår i Algrenamarken 1:15, 1:33 Igelbäckens masugn.
Inom Västra Götalands län (32 st):
Karlsborg Sätra 5:18 - Husnr 1, Karlsborg kommun. Beskrivning: Manbyggnad/Bostadshus
- Tjänstebostad, mjölnarbostad. Ingår i Sätra 5:1 och 5:18 Edets benstamp och kvarn.
Karlsborg Sätra 5:18 - Husnr 2, Karlsborg kommun. Beskrivning: Visthusbod,
sädesmagasin. Ingår i Sätra 5:1 och 5:18 Edets benstamp och kvarn.
Karlsborg Sätra 5:18 - Husnr 3, Karlsborg kommun. Beskrivning: Ekonomibyggnad, lada,
bod, dass, vagnslid. Ingår i Sätra 5:1 och 5:18 Edets benstamp och kvarn.
Karlsborg Sätra 5:18 - Husnr 4, Karlsborg kommun. Beskrivning: Ekonomibyggnad,
svinhus, ladugård, loge. Ingår i Sätra 5:1 och 5:18 Edets benstamp och kvarn.
Karlsborg Forsvik 5:109 - Husnr 1, Karlsborg kommun. Beskrivning: Arbetarbostad. Ingår i
Forsvik 5:25, 5:85, 5:109, 5:143, 5:209 Forsviks bruk.
Karlsborg Forsvik 5:25 - Husnr 3, Karlsborg kommun. Beskrivning: Gjuteri, mekanisk
verkstad. Ingår i Forsvik 5:25, 5:85, 5:109, 5:143, 5:209 Forsviks bruk.
Karlsborg Forsvik 5:25 - Husnr 6, Karlsborg kommun. Beskrivning: Verkstad,
industribyggnad. Ingår i Forsvik 5:25, 5:85, 5:109, 5:143, 5:209 Forsviks bruk.
Karlsborg Forsvik 5:85 - Husnr 2, Karlsborg kommun. Beskrivning: Bod, järnbod. Ingår i
Forsvik 5:25, 5:85, 5:109, 5:143, 5:209 Forsviks bruk.
Karlsborg Forsvik 5:85 - Husnr 5, Karlsborg kommun. Beskrivning: Vattenkvarn. Ingår i
Forsvik 5:25, 5:85, 5:109, 5:143, 5:209 Forsviks bruk.
Karlsborg Forsvik 5:85 - Husnr 4, Karlsborg kommun. Beskrivning: Träsliperi. Ingår i
Forsvik 5:25, 5:85, 5:109, 5:143, 5:209 Forsviks bruk.
Karlsborg Forsvik 5:209 - Husnr 1, Karlsborg kommun. Beskrivning:
Kraftstationsbyggnad. Ingår i Forsvik 5:25, 5:85, 5:109, 5:143, 5:209 Forsviks bruk.
Karlsborg Forsvik 5:85 - Husnr 6, Karlsborg kommun. Beskrivning: Kaloriferbyggnad.
Ingår i Forsvik 5:25, 5:85, 5:109, 5:143, 5:209 Forsviks bruk.
Karlsborg Forsvik 5:85 - Husnr 7, Karlsborg kommun. Beskrivning: Kraftstationsbyggnad,
snickeri. Ingår i Forsvik 5:25, 5:85, 5:109, 5:143, 5:209 Forsviks bruk.
Karlsborg Forsvik 5:85 - Husnr 3, Karlsborg kommun. Beskrivning: Förråd. Ingår i Forsvik
5:25, 5:85, 5:109, 5:143, 5:209 Forsviks bruk.
Karlsborg Forsvik 5:85 - Husnr 1, Karlsborg kommun. Beskrivning: Kolbod. Ingår i
Forsvik 5:25, 5:85, 5:109, 5:143, 5:209 Forsviks bruk.
Karlsborg Vanäs 1:9 - husnr 70, Karlsborg kommun. Beskrivning: Förråd. Ingår i Vanäs 1:9
(f.d. 1:4) Karlsborg fästning.
Karlsborg Vanäs 1:9 - husnr 20, Karlsborg kommun. Beskrivning: Vaktbyggnad/vaktkur.
Ingår i Vanäs 1:9 (f.d. 1:4) Karlsborg fästning.
Karlsborg Vanäs 1:9 - husnr 64, Karlsborg kommun. Beskrivning: Marketenteri. Ingår i
Vanäs 1:9 (f.d. 1:4) Karlsborg fästning.
Karlsborg Vanäs 1:9 - husnr 60, Karlsborg kommun. Beskrivning: Smedja. Ingår i Vanäs
1:9 (f.d. 1:4) Karlsborg fästning.
81 (179)
Karlsborg Vanäs 1:9 - husnr 61, Karlsborg kommun. Beskrivning: Kasern. Ingår i Vanäs
1:9 (f.d. 1:4) Karlsborg fästning.
Karlsborg Vanäs 1:9 - husnr 65, Karlsborg kommun. Beskrivning: Virkestork, garage. Ingår
i Vanäs 1:9 (f.d. 1:4) Karlsborg fästning.
Karlsborg Vanäs 1:9 - husnr 71, Karlsborg kommun. Beskrivning: Förråd, rustkammare.
Ingår i Vanäs 1:9 (f.d. 1:4) Karlsborg fästning.
Karlsborg Vanäs 1:9 - husnr 72, Karlsborg kommun. Beskrivning: Slangtork. Ingår i Vanäs
1:9 (f.d. 1:4) Karlsborg fästning.
Karlsborg Vanäs 1:9 - husnr 37, Karlsborg kommun. Beskrivning: Bostadshus. Ingår i
Vanäs 1:9 (f.d. 1:4) Karlsborg fästning.
Karlsborg Vanäs 1:9 - husnr 74, Karlsborg kommun. Beskrivning: Brygga. Ingår i Vanäs
1:9 (f.d. 1:4) Karlsborg fästning.
Karlsborg Vanäs 1:9 - husnr 9001, Karlsborg kommun. Beskrivning: Brygga. Ingår i Vanäs
1:9 (f.d. 1:4) Karlsborg fästning.
Karlsborg Vanäs 1:5 - husnr 4, Karlsborg kommun. Beskrivning: Dass/hemlighus/avträde.
Ingår i Vanäs 1:9 (f.d. 1:4) Karlsborg fästning.
Karlsborg Vanäs 1:5 - husnr 5, Karlsborg kommun. Beskrivning: Uthus, båthus. Ingår i
Vanäs 1:9 (f.d. 1:4) Karlsborg fästning.
Karlsborg Vanäs 1:9 - husnr 68, Karlsborg kommun. Beskrivning: Fyr. Ingår i Vanäs 1:9
(f.d. 1:4) Karlsborg fästning.
Karlsborg Vanäs 1:9 - husnr 117, Karlsborg kommun. Beskrivning: Malbod. Ingår i Vanäs
1:9 (f.d. 1:4) Karlsborg fästning.
Karlsborg Vanäs 1:9 - husnr 120, Karlsborg kommun. Beskrivning: Tvättstuga/bykstuga,
uthus. Ingår i Vanäs 1:9 (f.d. 1:4) Karlsborg fästning.
Inom Östergötlands län (14 st):
Motala Medevi brunn 2:1 - Husnr 9045, Motala kommun. Beskrivning: Badhus. Ingår i
Medevi brunn 2:1 och 2:13–15 Medevi brunn.
Vadstena Örtagården 1 - Husnr 5, Vadstena kommun. Beskrivning: Vattenverk. Ingår i
Örtagården 1, Klostret 1, Munkträdgården 1–2 Vadstena kloster med nunneklostret,
munkklostret och klosterträdgården.
Vadstena klostret 1 - Husnr 1, Vadstena kommun. Beskrivning: Tjänstebostad, prästbostad,
läkarbostad. Ingår i Örtagården 1, Klostret 1, Munkträdgården 1–2 Vadstena kloster med
nunneklostret, munkklostret och klosterträdgården.
Vadstena slottet 1 - Husnr 1, Vadstena kommun. Beskrivning: Slott, kronomagasin. Ingår i
Slottet 1 och Vadstena 4:73 Vadstena slott.
Vadstena Västerlösa 1:60 - Husnr 9004, Vadstena kommun. Beskrivning: Sjöbod. Ingår i
Västerlösa 1:60 (f.d. 1:51) Borghamnsskolan.
Vadstena Västerlösa 1:60 - Husnr 9005, Vadstena kommun. Beskrivning: Sjöbod. Ingår i
Västerlösa 1:60 (f.d. 1:51) Borghamnsskolan.
Vadstena Västerlösa 1:60 - Husnr 9006, Vadstena kommun. Beskrivning:
Tvättstuga/bykstuga. Ingår i Västerlösa 1:60 (f.d. 1:51) Borghamnsskolan.
Vadstena Västerlösa 1:60 - Husnr 9007, Vadstena kommun. Beskrivning: Jordkällare. Ingår
i Västerlösa 1:60 (f.d. 1:51) Borghamnsskolan.
Vadstena Västerlösa 1:60 - Husnr 9, Vadstena kommun. Beskrivning: Bostadshus. Ingår i
Västerlösa 1:60 (f.d. 1:51) Borghamnsskolan.
82 (179)
Vadstena Västerlösa 1:60 - Husnr 10, Vadstena kommun. Beskrivning: Häkte/arrest, kyrka,
kasern. Ingår i Västerlösa 1:60 (f.d. 1:51) Borghamnsskolan.
Vadstena Västerlösa 1:60 - Husnr 13, Vadstena kommun. Beskrivning: Kasern. Ingår i
Västerlösa 1:60 (f.d. 1:51) Borghamnsskolan.
Vadstena Västerlösa 1:60 - Husnr 9003, Vadstena kommun. Beskrivning: Jordkällare. Ingår
i Västerlösa 1:60 (f.d. 1:51) Borghamnsskolan.
Vadstena Hov 10:5 - Husnr 9001, Vadstena kommun. Beskrivning: Brygghus. Ingår i Hov
10:5 Hovs skräddaregård.
Ödeshög Ombergs kronopark 1:2 - Husnr 1, Ödeshög kommun. Beskrivning: Bostadshus –
Ellen Keys strand - Huvudbyggnaden. Ingår i Ombergs Kronopark 1:2, Ellen Keys strand.
Inom Jönköpings län (3 st):
Jönköping Kortebo 2:4 - Husnr 9002, Jönköpings kommun. Beskrivning: Vattenverk. Ingår
i Kortebo 2:4 (del av) och 2:171 Eklundshovs vattenverk och intagsbrunn.
Jönköping Röret 1:20 - Husnr 9001, Jönköpings kommun. Beskrivning:
Kraftstationsbyggnad.
Jönköping Östanå 1:6 - Husnr 4, Jönköpings kommu. Beskrivning: Flygelbyggnad, förråd.
Ingår i Östanå 1:6 och 1:36 Östanå gård.
2.3 Kulturmiljöprogram och inventeringar
2.3.1 Fornlämningar – Fornlämningsregistret
Kartbilaga 7 Vätterns av- och tillrinningsområde broar med material från FMIS och
biotopkarteringen
Kartbilaga 8 Vätterns avrinningsområde fornlämningar
Kartbilaga 9 Skog och Historia vid vatten
Kartbilaga 10 Kvarninventering Västra Götaland
Fornminnesregistret är i huvudsak uppbyggt av de inventeringar som genomfördes från början
av 1940-talet fram till slutet av 1990-talet. Fornlämningarna i Riksantikvarieämbetets register
är uppdelade i fasta fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar. Andra kategorier
är uppgift om och bevakningsobjekt. Det senare begreppet avser om inventeraren inte kunnat
bedöma fornlämningens status och det förra för lämningar som inte finns kvar. Uppgift om
används bland annat där lägesangivningen och historiken för en före detta lämning anses vara
värdefull för att kunna se en plats användningshistorik. En del fornlämningar är arkeologiskt
undersökta och är då angivna som undersökt och borttagen. Sedan slutet av 1990-talet har
inventeringar utförts inom ramen för till exempel projektet Skog och Historia. Andra
inventeringar utförs löpande i samband med arkeologiska utredningar och
specialinventeringar.
Vätterns delområde innehåller många vattenflöden. Resultaten av en buffring av
fornlämningar inom 50 meter från vattendraget kan därför ha vissa fel och avvikelser. En del
lämningar kan ligga strax utanför buffertzonen. Resultaten nedan avser en buffertzon på 50
meter från vatten. Nedan redovisas de i FMIS registrerade lämningarna i tabell och karta för
avrinningsområdet. Totalt fanns det vid buffringstillfället 2349 fornlämningar inom 50 meter
från vatten i fornminnesregistret. Av dessa är 543 fasta fornlämningar, 1447 övriga
83 (179)
kulturhistoriska lämningar, 141 bevakningsobjekt och 207 uppgift om. Antalet undersökta och
borttagna fornlämningar är 11. Den procentuella fördelningen ger i nyss nämnda ordning 23,1
%, 61,6 %, 6,0 %, 8,8 % och 0,4 %. Antalet övriga kulturhistoriska lämningar är dominerande
och har inte samma lagskydd som fasta fornlämningar. Troligen skulle antalet fasta
fornlämningar öka vid en revidering av objekten i samband med en mer noggrann forskning
av äldre kartor och skriftligt material. Observera att lämningar som har med vattenverksamhet
att göra, till exempel kvarnar, dammvallar, sågar, stampar, oljeslagerier med mera, kan döljas
under andra kategorier. Sådana kategorier kan vara träindustri, småindustriområde och
textilindustri (till exempel vadmalsstampar). Lämningar som har en direkt anknytning till
vatten är kursiverade. Det totala antalet lämningar för varje fornlämningstyp är markerade
med fetstil.
Lämningstyp
Avrättningsplats
Begravningsplats
Berghistorisk lämning
Blästbrukslämning
Blästplats
Boplats
Boplatsområde
Borg
Bro
Brott/täkt
Brunn/kallkälla
Byggnadsminne
Byggnad annan
Bytomt/gårdstomt
Dammvall
Dike/ränna
Fartygs-/båtlämning
Flatmarksgrav
Fornborg
Fornlämningsliknande
bildning
Fornlämningsliknande
lämning
Fossil åker
Fyndplats
Fyndsamling
Fångstanläggning
övrig
Fångstgrop
Färdväg
Färdvägssystem
Fästning/skans
Antal Fast Övrig
fornl. kulturhistorisk
lämning
2
3
2
5
2
2
13
7
21
21
22
32
7
50
2
3
2
2
14
34
64
23
4
24
7
7
4
4
28
34
21
4
51
30
31
8
9
6
3
15
2
2
6
6
8
8
46
152
182
2
24
18
6
82
35
2
5
26
28
1
4
Bevaknings- Uppgift Undersökt/
objekt
om
borttagen
2
1
1
5
1
5
22
1
1
5
41
5
125
162
1
3
9
13
1
42
6
1
12
1
6
11
1
6
4
1
7
1
16
2
1
1
84 (179)
Förlisningsuppgift
Förvaringsanläggning
Grav –uppgift om typ
saknas
Grav- och
boplatsområde
Grav markerad av
sten/block
Gravfält
Gruvhål
Gruvområde
Gränsmärke
Hammare/smedja
Hammarområde
Hembygdsgård
Husgrund,
förhistorisk/medeltida
Husgrund, historisk tid
Hyttlämning
Hytt- och
hammarområde
Hyttområde
Hägnad
Hägnadssystem
Hällristning
Härd
Hög
Industri övrig
Kalkugn
Kanal
Kanalmärke
Kemisk industri
Kloster
Kolningsanläggning
Kraftindustri
Kvarn
Kyrka/kapell
Källa med tradition
Livsmedelsindustri
Lägenhetsbebyggelse
Metallindustri/järnbruk
Minnesmärke
Naturföremål/-bildning
med tradition
Obestämbar
Offerkast
Område med fossil
4
1
4
1
4
1
3
1
1
8
6
21
6
63
20
20
10
8
2
19
48
22
3
1
10
1
42
3
1
40
28
44
4
9
5
21
8
1
5
17
3
32
11
141
5
20
2
258
2
23
36
36
18
44
3
4
2
1
4
2
10
15
2
36
7
1
4
2
5
5
3
8
4
1
6
4
1
1
3
10
1
6
63
11
10
2
8
1
2
1
12
4
1
1
1
1
9
5
1
1
1
4
5
4
2
1
1
1
8
12
21
9
97
3
10
1
117
3
21
30
15
1
24
6
2
1
2
2
34
4
1
1
35
1
3
1
2
85 (179)
åkermark
Område med
skogsbrukslämningar
Pappersindustri
Plats med tradition
Ristning,
medeltid/historisk tid
Runristning
Röjningsröse
Röse
Samlingsplats
Sammanförda
lämningar
Sjömärke
Skärvstenshög
Slott/herresäte
Smideslämning
Småindustriområde
Stadslager
Statligt byggnadsminne
Stenkammargrav
Stenkrets
Stenröjd yta
Stensättning
Tegelindustri
Terrassering
Textilindustri
Träindustri
Vägmärke
Övrigt
29
8
3
103
3
5
12
14
4
28
2
3
4
5
23
5
1
1
17
3
44
6
3
5
17
60
37
3
11
2
1
3
5
14
35
39
4
19
2
3
97
2
1
1
12
1
1
23
2
1
4
20
2
1
2
2
2
1
2
2
1
1
3
4
3
3
5
10
14
25
5
2
1
1
1
5
1
2
1
6
7
6
2
2.3.2 Kultur Aqua – specialinventering av kulturmiljöer vid vatten
Projekt Kultur Aqua är i nuläget ett inventeringsprojekt som endast utförs inom Jönköpings
län. Projektet är i huvudsak en riktad specialinventering av forn-, industri- och kulturmiljöer
vid vatten, som i sin första fas utfördes 2004-2006 av Västra Vätterbäckarna, Nissans övre
del, Huskvarnaån samt Tabergsån. Även en större mängd bäckar och biflöden till dessa
vattendrag inventerades. Projektet utgör en del av miljömålet Levande sjöar och vattendrag
och samverkar med biotopvårdens intressen och åtgärder i utpekade vattendrag med god
biologisk och kemisk status. Projektet utfördes tidigare som ett samarbete mellan
Länsstyrelsen Jönköpings län, Jönköpings läns museum och arbetsförmedlingen i Jönköping
inom projekt Skog och Historia. Sedan 2010 har inventering fortsatt i Länsstyrelsens regi av
arkeolog på samma myndighet. Inventeringsarbetet har då fokuserat på Emåns
avrinningsområde och enstaka vattendrag i Lagans vattensystem. Från 2012 fortsätter
inventering inom Emåns avrinningsområde men även enstaka vattendrag inom Lagans
avrinningsområde. En unik värderingmodell togs fram för projektet år 2009 (Länsstyrelsen i
Jönköpings län, meddelande 2009:46), där objekt, miljöer och hela vattendrag värderas enligt
86 (179)
en mall. Syftet är att på ett tidigt stadium visa var skärningspunkter mellan natur- och
kulturintressen kan förekomma, främst avseende vandringshinder för vattenlevande
organismer som öring och flodpärlmusslor med mera. Inventeringsprojektet har visat att
antalet kända forn- och kulturlämningar mångdubblas vid en riktad inventering och att
flertalet av de redan kända fornlämningarna ska klassas upp på grund av äldre hävd och
därigenom få stöd enligt Kulturminneslagen (KML). Inventeringsresultaten ger även en
fingervisning att endast en bråkdel av äldre kvarn- och sågmiljöer är registrerade. Till
projektet knyts även en databas där samtliga miljöer vid vatten finns med vattendragsvis för
att lättare kunna överblicka/överlappa med biotopvårdsåtgärder. Databasen är ständigt under
uppbyggande och ambitionen är att den ska ajourhållas årligen.
2.3.3 Kulturlämningar Skog & Historia-inventeringar
I den nationellt upplagda databasen för landets inventeringar inom projekt Skog & Historia,
saknas data från Kotten för Jönköpings län. Data finns dock för delar av Västra Götaland,
Örebro och Östergötlands län som berör delområde Vättern. I Jönköpings län pågår
fortfarande kvalitetssäkring av inventeringarna. Registreringen förs via en användarklient
direkt in i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister. Skog & Historia är ett
inventeringsprojekt som påbörjades länsvis av stora delar av landet sedan mitten av 1990talet. Merparten av projektet är avslutad i fält men flera andra inventeringar, till exempel
specialinventeringar kring vissa teman har fortgått. Till exempel har flottningsanläggningar
kartlagts av Sveriges norra del. Skog & Historia projektet har resulterat i större kunskap om
de skogliga lämningarna, framförallt sentida torp, kolbottnar, tjärframställningsplatser, och
även fler fasta fornlämningar. Skog & Historia redovisas i kartbilaga 7a-c. GIS-skiktet och
registret ska ses som ett arbetsmaterial som efter hand förs in i FMIS.
2.3.4 Broar
Kartbilaga 7 Vätterns av- och tillrinningsområde broar med material från FMIS och
biotopkarteringen
64 broar är registrerade inom avrinningsområdet enligt FMIS. Av dessa är 14 fasta
fornlämningar, 34 övriga kulturhistoriska lämningar, 5 bevakningsobjekt och 11 uppgift om.
Enligt projekt Skog & Historias inrapportering av broar inom delområdet är antalet broar 7 (ej
beräknat Jönköpings län). Biotopkarteringens registrering av broar berör alla typer av broar
där dessa kan anses som hinder eller potentiella hinder för fisk. De kategorier som registrerats
i biotopkarteringens brodatabas är rörbro, stenvalvsbro, övrig bro och trumma. Antalet
registrerade broar är 526 och flertalet av dessa är att betrakta som kulturhistorisk intressanta
och utgör ett bra komplement till FMIS register. Biotopkarteringens brodatabas kan ses som
ett tipsregister för att fånga upp broar som bör registreras i FMIS. Inom Östergötlands län
utfördes en broinventering åren 1978-1979, som beskrivs i en utgåva utgiven i samarbete
mellan Länsstyrelsen i Östergötlands län, Statens Vägverk och länsmuseet i Östergötland,
Från vadställe till betongbro. En kulturhistorisk inventering av broar i Östergötlands län
1978-79 (Länsstyrelsen Östergötlands län m fl 1979). Broarna finns dock inte förda som GISskikt och utgör inte analyserande underlag i karta för denna rapport. De som ligger inom
Vätterns delområde kommer dock att beskrivas nedan. Trafikverket (Vägverket) har gett ut
flera skrifter som tar hänsyn till broar. Av dessa utgör Regional bevarandeplan för
kulturhistoriskt värdefulla broar (Vägverket 2009:29), Nationell plan för bevarandevärd
broar (Vägverket 2005:151) och Våra broar – en kulturskatt (Banverket och Vägverket 2001)
bra underlag för hur man kan jobba vidare med att klassa broar vid specialinventeringar. Av
87 (179)
intresse är till exempel stenvalvsbroar från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, men
även de tidigaste betongbalksbroarna från samma period. I skrifterna berörs Vätterns
delområde ett antal broar i urval:
Ur Från vadställe till betongbro. En kulturhistorisk inventering av broar i Östergötlands län
1978-79:
I urvalet av kulturhistoriskt värdefulla broar finns följande exempel, varav flertalet redan är
registrerade i FMIS:
Bro/trumma över bäck med ett valv vid Sunneryd i Ödeshög socken. Gott exempel på trumma
byggd i traditionell teknik i stenmaterial. RAÄ Ödeshög 108:1.
Bro över Motala ström i Motala. Omnämns Storbron eller Strömbron. Ursprungligen uppförd
i nio spann under åren 1786-87. Ombyggnadsarbeten år 1845 och 1936. Genom sin
monumentalitet har bron trots ombyggnader, bevarat sin karaktär och är ett framträdande
exempel på en i äldre tidr högt utvecklad byggnadskonst. Vidare är bron ett traditionellt inslag
i stadsbilden. RAÄ Motala 4:1.
Bro över bäck vid Orrnäs – Markbron, Ödeshög socken. Uppförd i två valv och karaktäriseras
av att den blivit breddad relativt tidigt med stenmurverk och kantbalkar av sten. Byggd i
ålderdomlig teknik och är belägen på en äldre vägsträckning intill två betongbroar. RAÄ
Ödeshög 24:1.
Bro över Markbäcken vid Orrnäs i Ödeshög socken. Är belägen intill ovan beskrivna valvbro
i Orrnäs. Uppförd 1931 med bl a stenklädda landfästen och räckesståndare av betong. Det är
en välbevarad och karaktäristisk representant för typgruppen. Ligger intill två andra broar ock
skapar bromiljö med flera generationer broar.
Ur Nationell plan för bevarandevärd broar:
Objekt R 359, rullklaffbro, byggd år 1956. Göta kanal vid Forsvik, Karlsborg kommun,
Västra Götalands län. ”En konstruktivt intressant bro som är placerad i en kultur- och
teknikhistoriskt intressant miljö. Kontrasten är slående mellan den gamla dubbelklaffbron
från 1813, Sveriges första järnbro, och denna bro.” (Vägverket 2005:151, sidan 90).
Objekt R 476, Klaffbro med (rörlig) överliggande motviktsten, byggd år 1953. Göta kanal vid
Tåtorp, Töreboda kommun, Västra Götalands län. ”Bron har ett naturskönt närmast pitoreskt
läge vid kanalen med sluss, äldre småhusbebyggelse och Vikens närbelägna, stora fria
vattenyta. En för svenska förhållanden ganska ovanlig brotyp med blandning av nya och
gamla konstruktionsprinciper – nitade stålkonstruktioner, moderna betongdelar och ett
sentida manövermaskineri. Bron avviker i färg, form, material och konstruktion från den i
övrigt ålderdomliga sluss- och kanalmiljön.” (Vägverket 2005:151, sidan 91).
Objekt T 767, Lådbalkbro med balk av betong, byggd år 1994. Stora Hammarsundet vid
Hammar, Askersund kommun, Örebro län. Bron har trots sin mycket sena tillkomsttid
tillskrivits värden. ”En stor bro som är placerad i ett magnifikt landskap. Brons grundformer
88 (179)
är tilltalande. Trafikanternas upplevelse av bron är den magnifika utsikten.” (Vägverket
2005:151, sidan 101).
Ur Regional bevarandeplan för kulturhistoriskt värdefulla broar:
Objekt E 654, fritt upplagd balkbro av armerad betong i ett spann, byggd år 1931. Bro över
Marbäcken vid Orrnäs. Bron har noterats ovan i Från vadställe till betongbro. Här finns mer
detaljerade beskrivningar om bromiljön ” Bron över Markbäcken strax söder om Ödeshög
ligger i ett veritabelt brolandskap med föregångaren – en stenvalvbro – i väster och
efterföljaren i form av en plattrambro av betong i öster. Broplatsen är minst sagt
komprimerad med minimala avstånd mellan broarna. Den gyllene regeln att nya broar bör
placeras med minst en brolängds avstånd har inte tillämpats, vilket gör det svårt för en
betraktare att få en överblick av de enskilda broarna. Brolandskap är nästan alltid
intressanta ur flera aspekter. Här kan till exempel konstruktionsprinciper, material och
brobyggnadsideal från olika tidsepoker studeras på ett enkelt sätt. I detta fall tre olika sätt att
föra en last över ett hinder - valvet, balken och ramen. Den aktuella bron vid Orrnäs är en
knappt tolv meter lång, enspännig och fritt upplagd balkbro av armerad betong. Bron är
tidstypisk från 1930-talet då ingenjörerna hade lärt sig att optimera betongkonstruktionerna,
dimensionera armeringen och till och med börja standardisera brobyggandet.
Räckeskonstruktionen består av svagt koniska betongståndare – gardister – som förenas med
en toppföljare av gasrörstyp och en navföljare av U-balk. Tre konstruktionselement som blir
allt mer sällsynta längs det svenska vägnätet i takt med införandet av moderna räcken...
Trafikanterna kan parkera i direkt anslutning till broarna och en mindre informationstavla
finns uppsatt på platsen. Dessvärre nämns inte den senaste bron, vilket ger en lite skev bild av
platsens brohistoria. Stenvalvbron ligger helt vid sidan av vägarna medan den aktuella bron
ingår i en mindre lokalväg och den senaste bron ligger på väg 918 över Markbäcken. Bättre
skyltning, rensning av vegetation och målning av ståldetaljer skulle lyfta platsen till den nivå
som den förtjänar.” (Vägverket 2009:29, sidan 24-25).
Objekt F 22, stenvalvbro i ett spann, byggd år 1925. Bro över Röttleån vid Askarp,
Knivabron, Jönköpings kommun och län. ”Stenvalvbroar kan ha mycket skiftande form och
utförande allt från enkla, små valv av obearbetad natursten till välbyggda konstbyggnader i
huggen sten. Knivabron över Röttleån tillhör den senare kategorin. Vackert slaget valv med
stickbågig form och tydligt markerad valvbåge där slutstenen bildar kronan på verket.
Frontmurarna är svagt lutande och ger bron ett utseende som påminner om första
generationens vägportar för järnvägen. Bron konstruerades av ingenjören Richard Ekwall
(1873-1932) i Jönköping som låg bakom åtskilliga både sten- och betongbroar i det forna
Östra väg- och vattenbyggnadsdistriktet. De ursprungliga stengardisterna finns kvar liksom
följarna av grönmålade gasrör. navföljaren av U-balk är ej ursprunglig utan har sannolikt
tillkommit under 1930-talet. Dessvärre förtas en del av intrycket på grund av några mindre
skador på ståldetaljerna i räcket. Bron ingick ursprungligen i den viktiga vägsträckningen
längs Vätterns östra sida som förband Jönköping med Gränna. Idag ligger bron på en
indragen vägsträcka som löper en kort sträcka längs väg 993. Placeringen av bron i
förhållande till den nyare vägen ger bästa möjliga exponering. För den intresserade
trafikanten finns dessutom utmärkta möjligheter att parkera längs den indragna vägsträckan.
Broplatsen bör skyltas.” (Vägverket 2009:29, sidan 36-37).
89 (179)
Objekt angivna i Regional bevarandeplan för kulturhistoriskt värdefulla broar, men som inte
är beskrivna där:
Objekt E 251, balkrambro av betong med ett spann, byggd år 1950. Bro över Mjölnaån vid
Älvestad i Vadstena.
Objekt F 633, bågbro av betong med underliggande båge, byggd år 1964. Bro över Röttleån
vid Röttle i Gränna.
Objekt angivna i Våra broar – en kulturskatt:
Järnvägsbro över Motala ström i Motala. Balkbro med nitade plåtbalkar. Byggd år 1900.
Stambanans bro över Motala ström med en s.k. ”fish-belly” – form på plåtbalkarna. ”Med sitt
smakfullt upprepade linjespel, mängder av systematiskt ordnade nitar och välbyggda stöd,
mäter sig den välexponerade järnvägsbron i det mångfacetterade brolandskapet vid
Strömmen utseendemässigt mer än väl med den gamla vägbron av sten längre västerut.”
(Banverket och Vägverket 2001, sidan 98-99). Järnvägsbron ligger egentligen precis utanför
gränsen för Vätterns delområde, men kan anses tillhöra helhetsbilden för broarna i Motala
samhälle.
Dubbel klaffbro över Göta kanal vid Forsvik, Karlsborg kommun. Byggd år 1813. Sveriges
första bro av järn. ”… manövrerad för hand med vevar och enkla kuggväxlar. Bärverket o
bron utgörs av tackjärnsbalkar… De olika delarna är sammanfogade med smidda
järnstänger och bultförband. Klaffarna är försedda med en farbana av trä. Bron som
fortfarande går att manövrera har som landets första och äldsta bro av järn ett stort kulturoch teknikhistoriskt värde.” (Banverket och Vägverket 2001, sidan 414).
Egen kommentar: För kategorin broar, kan flera broar finnas dolda i beskrivningar som berör
större miljöer i FMIS. Önskvärt är att Trafikverkets inventering enligt ovan nämnda skrifter
läggs upp som eget GIS-skikt eller databas. Önskvärt är även att samtliga broar med
kulturanknytning hamnar i egen databas. Här kan till exempel specialinventeringarnas resultat
även omfatta rester av broar där till exempel endast brofästena kvarstår men som räknas som
fasta fornlämningar eller övriga kulturhistoriska lämningar. På förslag kan en databas med
kulturbroar hänvisa till data hos andra databaser med uppgifter om broar.
2.3.5 Vattenanknutna industrimiljöer
Kartbilaga 9a, 9b och 9c med material ur FMIS samt industrimiljödatabasen
Jönköpings län
Kartbilaga 10a, 10b och 10c redovisar förorenade områden (MIFO) i urval av äldre
industrimiljöer med vattenanknytning
Som en grund för en vidare överblick och analys av avrinningsområdets äldre industri och
småindustrimiljöer, ligger först och främst FMIS. Industrimiljöer och objekt med lämningar
kvar, i regel med överbyggnad, finns i Jönköpings läns industriminnesdatabas. Nyligen har
även Örebro län lagt ut industriminnesinventeringar digitalt som baseras på den äldre
industriminnesinventeringen från 1979, efterhand även byggnadsinventeringar och fortsatta
industriminnesinventeringar. För Östergötlands län finns inte någon regelrätt
industriminnesinventering sammanställd. Enstaka industrimiljöer beskrivs i Natur Kultur –
Miljöer i Östergötland. Däremot finns industrimiljöer från Västra Götaland som beskrivs i
90 (179)
kommunernas kulturminnesvårdprogram samt i ett par äldre industriminneinventeringar för
Karlsborg och Hjo kommuner. Nedan finns ett urval av Jönköpings läns industriminnen,
varav flera finns närmare beskrivna i skriften Kulturhistoriska industrimiljöer i Jönköpings
län från år 1998 utgiven av Länsstyrelsen i Jönköpings län. Även MIFO-skikt (Metod för
inventering av förorenade områden) för delområdets län ger en kompletterande bild av var
äldre industrimiljöer ligger eller har legat samt vilken typ av verksamheter som utmärker sig.
MIFO-objekten består av miljöer där utsläpp eller förorening pågått i samband med den
industriella verksamheten. Buffertzonen är baserad på 50 meter från vatten för att fånga upp
de mest relevanta objekten. Objekten finns åskådliggjorda i kartbilagorna 10a-c. Vissa
generella eller översiktliga kommentarer kan sammanfattas utifrån nuvarande kunskapsläge
med hjälp av kartbilagorna. För en djupare analys kan en jämförelse med andra kartbilagor
rekommenderas (behandlas inte här). I kartöversikten har ett urval miljöer/objekt valts ut med
kriteriet att de kan ha eventuell anknytning till äldre kultur- och industrimiljöer. GIS-skiktet
som sådant fungerar som ett komplement till FMIS, lokala industriminnesinventeringar,
biotopkarteringens noteringar etc. Med utgångspunkt från kartbilaga 10a består merparten av
de vattennära MIFO-objekten inom Örebro läns del av området, av hantering kopplad till järn/stålmanufuktur, gruvor och upplag avseende järnmalm och sulfidmalm. I några fall berörs
även äldre kvarnmiljöer där betning av säd ägt rum. Merparten av objekten ligger i samma
miljöer i Bergslagen där hyttor och gruvor förekommer (se mer nedan). Vid en eventuell
riktad fornminnesinventering av vattendrag i detta område kan det vara värt att se om
objekten enligt MIFO-skiktet utgör miljöer som till exempel inte är registrerade i FMIS.
Framför allt gäller detta vattendragen i stråket Sänna-Zinkgruvan-Åmmeberg. I övrigt finns
stora kunskapsluckor av vattennära miljöer för Askersund och Laxå kommuner. Inom Västra
Götalands del av området är MIFO-objekt ännu inte inventerade i någon större grad.
Åtminstone inte vad gäller de äldre vattennära industrimiljöerna, endast ett dussintal objekt
finns registrerade inom området och är utspridda. Av de verksamheter som finns registrerade
kan nämnas garveri, träimpregnering, ytbehandling av trä, sågverk med doppning pch
sågverk utan doppning/impregnering. Även inom Östergötlands län del av Vätternområdet är
bilden något spridd eller gles beroende på inventeringsgrad. Det finns dock enstaka områden
eller vattendrag där hög förekomst av förorening har inventerats. Mjölnaån framstår här som
särskilt frekvent i avseendet att kvarnarna har utfört betning av säd. Betning av säd har även
förekommit vid ett par andra vattendrag, Orrnäsaån och Lorbybäcken. Andra verksamheter
har varit sågverk med/utan doppning och garverier. Inom Jönköpings län är MIFO-arbetena
under uppbyggnad. Av det som inventerats hittills utmärker sig verksamheterna betning av
säd, sågverk utan doppning/impregnering, ytbehandling och textilindustri. Vattendrag där
förorening varit stor är Dunkehallaån (betning av säd, textilindustri, sågverk utan doppning),
Tabergsån (ytbehandling av trä, sågverk utan doppning, textilindustri), Västra
Vätterbäckarna med spridd förekomst, framför allt av verksamheterna betning av säd,
sågverk utan doppning, ytbehandling av trä och textilindustri.
Jönköpings läns industriminnesdatabas visar att antalet kvarvarande byggnader med
vattenknytning inom Jönköpingsdelen ser ut enligt följande:
Antalet kvarnar som är bevarade enligt nuvarande industriminnesdatabas är 32. Denna siffra
avser mer ensamliggande kvarnar. Kvarnar finns även inom andra kategorier som Sågar och
kvarnar, det vill säga, där både sågar och kvarnar finns på samma plats. Med hänsyn till det
finns omkring 45 bevarade kvarnar. Alla vattenanknutna verksamheter är inte dags dato
registrerade i industriminnesdatabasen. Ett antal kvarnar är därför utanför statistiken. Antalet
91 (179)
registrerade och bevarade sågar är enligt databasen cirka 25 stycken. Inom denna kategori
finns även träindustrier som snickerier och möbelfabriker. Räknar man in miljöerna där både
kvarnar och sågar finns är antalet knappt 40. Antalet miljöer med byggnader relaterat till
smedjor och mekaniska verkstäder med vattenanknytning är 6. Antalet miljöer med
metallhantering och metallindustri är 17. Inom Jönköpings läns del av avrinningsområdet
finns även omkring 25 registrerade vattenkraftverk från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.
Några av dem är fortfarande i drift. Inom Jönköpings län finns även något som kan utpekas
som en specialitet för länet inom Habo och Mullsjö kommuner, textilindustrin. Antalet
kvarvarande byggnader som är registrerade är dock bara 3. Området kring Västra
Vätterbäckarna har dock hyst flertalet textilindustrier som försvunnit med åren. Ett mindre
antal andra typer av verksamheter utgörs av livsmedelproduktion, bryggerier, brännerier,
pappersindustrier med mera.
Fördelningen av de vattenanknutna verksamheterna utpekar vissa bygder eller vattendrag som
har något tätare förekomst av industrier. Översikten kan även kompletteras med jämförande
bild från fornminnesregistret. Inom avrinningsområdet finns det idag en följande fördelning
av registrerade lämningar enligt FMIS (50 meter buffert):
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
31 dammvallar
24 fångstanordningar/fast fiske
65 hyttor/hyttområden
17 kemiska industrier
11 äldre vattenkraftlämningar
141 kvarnlämningar
23 småindustriområden (här kan ytterligare kvarn och sågmiljöer m.m. döljas)
5 textilindustrilämningar
17 såg/trä-/snickeri-/möbelindustrilämningar
3 pappersindustrilämningar
13 lämningar av hammare/smedjor
Utifrån industriminnesdatabasen och nämnda urval av kategorier från FMIS särskiljer sig till
exempel:
Vätterns västra område avseende Västra Vätterbäckarna, området Bankeryd – Habo –
Fagerhult. Det vidsträckta området karaktäriseras av lämningar och kvarvarande miljöer med
fasta fisken, kvarnar och småindustriella områden, trä-, såg-, snickeri- och möbelindustrier.
Här finns även vattenkraft och textilindustrier och kemiska industrier. Enstaka exempel på
metallindustrier och hytt-/hammarområden finns. Koncentrationen av de vattenbaserade
verksamheterna är bland annat vid Skämningsforsån, Holmån, Rödån, Svedån, Gagnån,
Hornån, Knipån, Hökesån, Domneån och Lillån. Nedan följer en kort sammanfattning av de
nämnda vattendragens lämningar enligt industriminnesdatabasen samt övriga lämningar enligt
FMIS:
•
Skämningsforsån. Här finns Kopparhults kvarn, Kopparhults såg och Skämningsfors
kvarn. Fornlämningsbilden i samma vattendrag utgörs av 3 kvarnar, varav några utgör
tidigare föregångare belägna vid uppräknade industriminnen. Här finns även ett
småindustriområde samt en uppgift om fast fiske.
92 (179)
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Holmån. Här finns Häldeholms kvarnar, Häldeholms gård (träindustri), Häldeholms
gamla kraftverk och Häldeholms nya kraftverk. I vattendraget finns även en lämning
efter kvarn enligt FMIS.
Rödån. Här finns Rödåns västra kvarn, Rödåns östra kvarn och Warolins
snickerifabrik. Strax söder om Rödån finns även Warolins såg och Rödåns tegelbruk.
Vid Rödån finns även ett antal fornlämningar; 2 uppgifter om fast fiske, en kvarn, ett
småindustriområde och två lämningar efter äldre vattenkraft.
Svedån. Vid Svedån finns Hulebo kvarn och såg, Sveds färgeri, Fjällböls kvarn och
Habo kraft AB (vattenkraftverk). I vattendraget finns enligt FMIS även två uppgifter
om fast fiske, samt ett fast fiske klassad som fast fornlämning, 3 äldre lämningar av
vattenkraft, två träindustrier, tre kvarnar och ett småindustriområde.
Gagnån. Längs Gagnån finns Karstorps kraftstation, Sågfallets kraftstation,
Fagerhults kraft och Karstorps kvarn.
Hornån. Här finns Källebäckens trä, Strömsdals såg, Källebäckens laggkärlsfabrik
AB, Oscar och Harry Brändberg (smidesverkstad/kvarn), Olofströms kvarn och
Myrebo kraftstation. Enligt FMIS finns även ett fast fiske klassat som fast
fornlämning, 6 kvarnar, en träindustri och ett småindustriområde,
Knipån. Utmed ån finns Kvarnekulla kvarn, Habo trämassefabrik, Dykärrs kvarn
(även såg), Gäbo såg, Nybro kvarn (även såg), Säterfors bruk (smide) och Julareds
kvarn. I vattendraget finns även fornlämningar enligt FMIS; en uppgift om fast fiske
samt ett fast fiske klassad som övrig kulturhistorisk lämning, tre småindustriområden
och ett hytt- och hammarområde samt en dammvall.
Hökesån. Här finns Stora Kärrs kvarn, Nygårds kraftstation och Habo kvarn. I ett
biflöde till Hökesån finns även Kvills såg, J O Wennborg & Co (träindustri) och
Pirkåsadammens kraftstation. Enligt FMIS finns även en uppgift om fast fiske, ett fast
fiske klassat som fast fornlämning, 5 kvarnar, 4 dammvallar (kopplat till ett par av
kvarnmiljöerna) och ett småindustriområde.
Domneån. Kvarvarande lämningar är Hökensås kraft AB, Klerebo kraftstation,
träindustri vid Klerebo, kraftstation vid Lindhult, kvarn vid Lindhult. I vattendraget
finns även ett antal fornlämningar enligt FMIS; 5 kvarnar, en uppgift om fast fiske, en
äldre lämning av vattenkraft och en textilindustri.
Lillån. Här finns Stiwex AB (träindustri), Öhmans fågelringstillverkning
(metallindustri), Bankeryds trä och Prinsfors vaddfabrik. Vid vattendraget finns enligt
FMIS även uppgift om en bro och ett fast fiske, två kvarnar, ett småindustriområde
och en träindustri (såg).
Utöver de nämnda vattendragen finns även del mindre bäckar och biflöden med stor
förekomst av äldre vattenbaserade lämningstyper.
Ett annat område inom Jönköpings län är även Jönköpingsområdet ned mot Taberg.
Framträdande kulturtäta vattendrag är framför allt Tabergsån, Lillån vid Råslätt och
Dunkehallaån. De äldre verksamheterna här är varierande art, med fokus på träindustri,
metallindustri, smedja/mekanisk industri, vattenkraft och livsmedelindustri
(kvarnverksamhet). Ett antal vattendrag med viss grad av täthet med vattenbaserade
lämningar öster om Jönköping är till exempel Huskvarnaån och Lillån vid Huskvarna. Nedan
följer en kort sammanfattning enligt industriminnesdatabasen och FMIS av miljöerna i
Jönköpingsområdet ned mot Taberg:
93 (179)
•
•
•
Tabergsån. Längs Tabergsån finns följande industriminnen: Snickare Olsson
(träindustri), smedja vid Hovslätt, Olof Johanssons M V AB (metallindustri), Rörets
kraftverk, Brittaniafabriken (metallindustri), Norham (textilindustri), Tabergs
yllefabriks kraftstation, Smålands Taberg AB (gruvdrift), Huluhammars bruk
(metallindustri), Månsarps mekaniska (metallindustri), Ängsfors snickerifabrik. Bilden
av Tabergsån som verksamhetstätt vattendrag kompletteras av FMIS. Här finns två
uppgifter om fast fiske, ett småindustriområde, åtta kvarnar, fyra dammvallar, en äldre
vattenkraft, sex lämningar av hyttar/hyttområden, tre hammare/smedjor och en
träindustri.
Dunkehallaån. Industriminnen längs vattnet är Hospitals kvarn, Ljungbergs
Metallfabrik AB, JG, (metallindustri/gjuteri), Storkvarn, Jönköpings Brittania-metall
fabrik (metallindustri), Sjöstedts Metall- och Brittaniafabrik (metallindustri),
Thermoverken (metallindustri), Jönköpings Vaddfabrik (textilindustri), Klämmestorp
hantverksby (snickeri och smedja), och Klämmestorp kvarn. Den kompletterande
bilden av Dunkehallaån ger en extremt kvarntät bild, i vattendraget finns 15
registrerade lämningar av kvarn och två sågar.
Lillån vid Råslätt. Industriminnen är Hällstorps kvarn, Norrahammars elektriska
(kraftverk), Hällstorps kraftstation och Konungsängs kvarn (kvarn och såg). Vid
vattendraget finns även fornlämningar enligt FMIS; tre kvarnar och tre
hyttlämningar/hyttområden.
I övrigt finns inga vattendrag eller bygder som utkristalliseras på samma sätt som nyss
nämnda, enligt det nuvarande kunskapsläget utifrån FMIS och lokala
industriminnesinventeringar. Detta kan vara kopplat i vilken grad dessa områden är
fornminnesinventerade eller frånvaron av industriminnesinventeringar. Flera områden vid
delområde Vättern utgör relativt sett ”vita fläckar” på kartan, framför allt Västra Götaland och
Östergötlands län samt delar av Örebro län. Dock framstår ett område inom Bergslagen i
Örebro län som mycket tätt på industrilämningar kopplat till järnhanteringen i form av hyttor,
framför allt stråket eller området vid Sänna – Zinkgruvan – Åmmeberg. Vattendrag där är
bland annat Venaån och Garpaån samt ett antal bäckar och biflöden som förgrenar sig inom
stråket. De hyttor/masugnar och fornlämningar som finns inom detta område är till exempel:
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Masugnen, RAÄ Hammar 14:1-3
Fallhyttan, RAÄ Lerbäch 258:1
Nyhyttan, RAÄ Hammar 389:1
Svarthyttans masugnsruin, RAÄ Lerbäck 244:1
Lunthyttan, RAÄ Hammar 27:1
Västerby masugn, RAÄ Hammar 18:1
Hytt- och hammarområde vid Hagen, RAÄ Hammar 62:1
Hyttlämning vid Långviken, RAÄ 288:1
Dalby masugnsruin, RAÄ Hammar 12:1
Hyttområde norr om Gräsfallet, RAÄ Hammar 111:1
Ekershyttan, RAÄ Hammar 173:1
Frösshyttan, RAÄ Hammar 203:1
Nedra Knallas hyttlämning, RAÄ Hammar 144:1
Hyttområde vid Holmtärn, RAÄ Hammar 213:1
Gärdshyttan, RAÄ Hammar 201:1
94 (179)
•
•
•
•
•
Hyttlämning norr om Svedbergagruvan, RAÄ Hammar 214:1
Hyttruin vid Zinkgruvan, RAÄ Hammar 194:1
Hyttområde väster om Stenshult, RAÄ Hammar 219:1
Hammarområde vid Dalby, RAÄ Hammar 271:1
Hammarområde vid Kvarnsjön, RAÄ Hammar 215:1
Örebro län tog fram en inventering av industrimiljöer år 1979. Detta underlag har dock inte
varit tillgängligt vid sammanställningen av industriminnen för Örebro läns del av Vättern
delområde, det vill säga Askersund och Laxå kommuner. Däremot finns ett nyligen GIS-fört
skikt som ger vissa beskrivningar av industrimiljöer i Örebro län. Ett antal miljöer beskrivs
även på kommunernas och länsstyrelsens hemsidor. En del av miljöerna ligger inte direkt vid
vattnet men i närheten. Flertalet av industrimiljöerna utgörs av gruv- och bruksmiljöer i
Bergslagen (http://www.laxa.se/ , http://www.askersund.se/ och
http://www.lansstyrelsen.se/orebro/Sv/samhallsplanering-ochkulturmiljo/Pages/default.aspx):
Askersund kommun:
• Vena Gruva. ”Industrimiljö, upplevelsebar bergslagsmiljö i Lerbäcks bergslag med
gruvor och gruvområden som har lång och kontinuerlig brukningstid. Man började enkel
gruvdrift (vittrad malm, som grävas fram i jorden eller sjöbottnar) och järnframställning i
dessa trakter för mer än 1000 år sedan. En kunglig skattebok från år 1413 tar upp
"Stålberget" i södra Närke. Man hade då börja med att bearbeta fast berg. Järnmalmen i
området har en Fe-halt på 40-45 % och är impregnerade av magnet- och svavelkis, samt
koppar, zink, bly och grafit. Gustav Vasa klagar i ett brev 1550 till allmogen i Lerbo
(Lerbäck), Askersunds och Hammars socknar "falskt stålsmide" och hotar med straff.
Orsaken var naturligtvis den höga svavelhalten i malmen”. Gruvan var i drift till 1800-talets
slut (faktat är citat från Askersunds kommuns hemsida:
http://www.askersund.se/turismochevenemang/sevardheter/kultur/gruvor.4.4cbe67f312c7511
230c80007383.html).
• Garpa gruva. ”Järnmalmsgruva från 1100-talet. En av Sveriges mest sevärda
lämningar av en järngruva från den tiden… Infart från vägen Åmmeberg-Zinkgruvan,
omedelbart mot Västerby prästgård, ca 150 m. österut till "gamla banvallen… Garpa Gruva
bröts liksom Västerby gruva redan på Medeltiden. Namnet tyder på att tyskar (garpar) ha
varit med i början. Bergsmännen i Hammar hade på 1600-talet tvister med brukspatron
Anton von Boij om gruvrättigheter i Garpa. Brytning har skett i olika omgångar under
århundraderna, för att upphöra slutet av 1800-talet. Garpa Gruva har levererat malm till
masugnarna i Dalby, Forsa, Rönne, Dammen, Släte och Västra Å. Dagöppningen ligger på
30m djup. Ett sänke går ner till ytterligare 24m djup.” (faktat är citat från Askersunds
kommuns hemsida:
http://www.askersund.se/turismochevenemang/sevardheter/kultur/gruvor.4.4cbe67f312c7511
230c80007383.html).
• Västerby gruva. Ligger i närheten av Garpa gruva. ”Järnmalmsgruva från 1600-talet
och kanske tidigare. Ett större ras inträffade 1768 då 12 personer omkom och detta innebar
troligen slutet för gruvan. Västerby Storgruva betecknas i bergmästarrapporter från 1640talet som gammal (bröts redan under Medeltiden). På 1740-talet togs driften upp efter att ha
varit nedlagd några 10-tal år. Malmkroppen var då 71 m lång och 7-9 m bred. Driften lades
95 (179)
ner efter det ödesdigra raset 1768. Brytning skedde i mindre skala på 1790 och 1840-talen.
År 1855 lades brytningen ner för gott. Västerby hytta anlades troligen redan under
medeltiden och var i drift till 1797. Västerby gruva levererade också malm till masugnarna i
Snavlunda och Markebäck.” (faktat är citat från Askersunds kommuns hemsida:
http://www.askersund.se/turismochevenemang/sevardheter/kultur/gruvor.4.4cbe67f312c7511
230c80007383.html).
• Åmmebergs zinkgruva. Åmmeberg zinkgruva ägs av det belgiska företaget La Vieille
Montagne och är ännu i drift. ”Vid Birger Perssons bortgång 1328 fick hans dotter, Heliga
Birgitta, och make, Ulf Gudmarsson bland annat "de hyttor Herr Birger ägde i Svinskogen".
Därefter har området ägts av Vadstena kloster, Riseberga kloster, ätterna Oxenstierna, Soop
och Burenstam. Under största delen av den här perioden var zink en okänd metall. I början
av 1800-talet köptes området av en Inspektor Johan Eriksson. Sedan köpte Johan Efraim
Lundgren Åmmebergs zinkgruvor av Brukspatron Per Jansson. Société anonyme des mines et
fonderies de zinc de la Vieille-Montagne köpte Åmmebergs zinkgruvor m.fl. gruvor 1857 av
Johan Efraim Lundgren för 2 500 000 frcs. Zinkgruvan ingick i försäljningen. Gruvan
öppnades 1857 av det belgiska bolaget Vieille Montagne. Året därpå byggdes Åmmebergs
järnväg, en sträcka på 11 km till hamnen i Åmmeberg.” (faktat är citat hämtat från Wikipedia
http://sv.wikipedia.org/wiki/Zinkgruvan_(gruva)).
•
Skyllberg bruk, spiktillverkning.
Bruket som fortfarande är i drift, anlades på 1630-talet av L. de Fineman. Det drevs senare av
släkten De Geer från 1600-talets mitt fram till 1775, då det såldes till brukspatron Olof Burén.
Bruket drevs vidare inom släkten i generationer till 1888, då familjen Svensson blev
huvudägare till bolaget. 2005 blev Gustaf Svensson ensam ägare av bolaget. Bruket har idag
herrgården från 1700-talet som symbol med lång tradition. I området finns även äldre
byggnader bevarade, till exempel det Gamla Bruket som från början utgjorde smedernas
bostäder med plats för sju familjer. Här finns även den gamla valsverksdammen. Skyllbergs
bruk har med stöd av Riksantikvarieämbetet renoverat åtskilliga äldre kulturbyggnader, bland
annat Kolboden, stallet, snickarverkstaden, lokstallet och magasinen är exempel på byggnader
som idag är i mycket gott skick. Platsen omnämns redan 1346, då kung Magnus Eriksson
hyttor och härdar för framställning av järn i i Skyllberg till Riseberga kloster. En
kronomasugn anläggs år 1616 vid Esperud, nära den nuvarande herrgården i Skyllberg. År
1646 får Louis Fineman privilegium för Långstorps stångjärnshammare, senare känd som
Skyllbergs Bruk. Under 1900-talet utökas verksamheten och omfattar även skogsbruk
med sågverksrörelse i Rönneshytta (fakta är hämtat på Skyllbergs bruks hemsida
http://www.skyllbergsbruk.se/).
• Åmmeberg, gruv och bruksort. Utgör riksintresse för kulturmiljö med industrimiljö,
gruv- och bruksort från 1800-talets mitt, delvis med belgisk-influerad arkitektur. I den gamla
industrimiljön ingår byggnadsbestånd och magasinsbyggnader i speciell tegelarkitektur och
herrgård i samma stil. Zinkgruvorna ägs av det belgiska företaget La Vieille Montagne och är
ännu i drift (fakta hämtad från Länsstyrelsen Örebro län).
• Aspa bruk. Aspa bruk anlades på 1670-talet av Anton Boij. Det köptes på 1700-talet
av kommerserådet Joakim Daniel Wahrendorff. Hans son C. Wahrendorff utvidgade godset
och dess bruksrörelse samt förbättrade egendomen genom att uppföra nya byggnader. Han lät
96 (179)
bygga till mangården och anlägga parker, trädgårdar och nya vägar. 1812 köptes Aspa av
grosshandlare Jul. Steuch och kammarherren J. H. Steuch. De sålde det till ryttmästaren Carl
Rütterskiöld, vars arvingar bildade Aspa bruks AB 1885. Mellan 1900 och 1918 tillhörde
bruket Laxå Bruks AB för att därefter övergå till Munksjö AB. 1927 byggdes järnbruket om
till sulfatbaserat pappersbruk. Familjen Öholm gjorde på 1980-talet om herrgården till ett
hotell. Herrgården utgör idag ett weekend- och konferenshotell. I anslutning till hotellets
bruksgata, finns två stora ryska stall uppförda av C. Wahrendorff. Dessa är nu konferenshus
och innehåller även Bellmanmuseet. Hotellet har idag 32 hotellrum, och inrymmer på
övervåningen en av regionens mest förnämsta restauranger (fakta hämtad från Wikipedia
http://sv.wikipedia.org/wiki/Aspa,_Askersunds_kommun).
• Igelbäckens masugn. Igelbäckens masugn är en av Örebro läns få bevarade
hyttanläggningar. Den byggdes år 1826 för att ersätta en äldre mulltimmerhytta. Hyttan var i
drift fram till 1923. Masugnen utgör idag byggnadsminne och området runt ugnen är förklarad
som fast fornlämning. Föregångaren Igelbäckens hytta byggdes år 1696 av Anton von Boij.
Den kom att ingå i det affärskomplex av bruk i Tiveden, som rådmannen och affärsmannen
Anders Boij byggde upp tillsammans med sin son Anton von Boij. Efter Anton von Boijs
bortgång år 1710 delades verksamheten upp på olika händer, och Igelbäckens masugn kom att
under ett par hundra år att drivas som en del av Aspa bruk. Hyttan byggdes om kontinuerligt
och ersattes av den nuvarande byggnaden. Anläggningen kompletterades år 1830 med rostugn
och varmapparat. Den senare användes för att förvärma blästerluften innan den blåstes in i
ugnens nederdel (fakta hämtad Länsstyrelsen Örebros hemsida
http://www.lansstyrelsen.se/orebro/Sv/samhallsplanering-ochkulturmiljo/byggnadsvard/kulturmiljo/sevarda-kulturmiljoer/askersund/igelbackensmasugn/Pages/index.aspx).
Det nyligen digitaliserade GIS-skiktet med industrimiljöer ger även komplettering till ovan
nämnda miljöer. Beskrivningar och ålder saknas i nuläget för flera av GIS-skikten, medan
andra har beskrivningar av kortare art. För Askersund kommun finns även inom 50 meter från
vatten:
•
Skyllberg bruk, vattenkraftverk. Beskrivning och ålder saknas.
• Skyllberg bruk, såg (användning idag slaktbod). Inventerarens
kommentar/beskrivning: En mindre gårdsåg. Mer betydande som tillhörig helheten än som
såghus betraktad. Maskiner?
• Rönneshyttans kolugn. Inventerarens kommentar/beskrivning: En speciell anläggning.
Slammad tegelbyggnad, uppskattningsvis uppförd på 1930-talet. Uppfördes av Skyllbergs
bruk för tillverkning av träkol, tjära, metanol m m.
• Rönneshyttan, såg. Inventerarens kommentar/beskrivning: Anläggningen brann någon
gång efter nedläggningen 1966. Idag används området som bilskrot. Enbart en mindre
slaggstensbyggnad återstår av den gamla sågen. Bilder saknas. Sågen anlades på 1880-talet
och nyupprustades helt 1930 i samband med att den försågning som tidigare ägt rum vid
Skogaholm i Svennevads socken och vid Skönnarbo i Östergötland flyttades till
Rönneshyttan. Vid slutet av 1940-talet var sågen utrustad med tre ramsågar. Till anläggningen
hörde även hyvleri, stolpbarkningsanläggning, en retortkolugn och vedkapverk. 1966 uppgick
97 (179)
Skyllbergs bruk och sågen i Rönneshyttan i Hasselfors-koncernen. Sågen var vid det laget i
stort behov av upprustning och modernisering. En utredning visade att det skulle bli avsevärt
billilgare om sågen i Hasselfors tog över all sågning och sågen i Rönneshyttan lades istället
ned.
• Dampetorp kvarn. Inventerarens kommentar/beskrivning: En mycket liten, timrad
kvarnbyggnad, intakt med vattenhjul och kvarntrumma. Någon annan utrustning har sannolikt
aldrig funnits. Troligen har här malts främst för gårdsbehov. En av länets minsta
kvarnbyggnader. Ligger strax bortanför gårdens samlade bebyggelse i ett annars glesbebyggt
område. Särskilt kulturhistoriskt värde.
• Sandbackens kvarn, såg & kraftstation. Inventerarens kommentar/beskrivning: Såg,
kvarn och kraftstation samlat på samma plats. En del produktionsutrustning finns bevarat, bl a
en råoljemotor. Hur gör man med dessa samlade produktionsenheter, vad är värt att framhäva
statistiskt? Beläget vid en gård, intill sjön Djupsjön, i ett annars glesbebyggt område.
Kulturhistoriskt värde.
• Norra Torpa träindustri. Inventerarens kommentar/beskrivning: Står utmärkt som såg
på 50-talets ekonomiska karta, och som träindustri på 80-talets. Lådtillverkningen är idag
inrymd i en f.d. trikåfabrik, belägen brevid sågen. Vilken byggnad är f.d. trikåfabrik, när
upphörde den? Bör märkas som konfektionsfabrik, men då det är outrett vilken byggnad det
är så kvarstår den som träindustri. Bilder saknas. Idag tillverkas lådor, emballage. Torpa
trikåfabrik började drivas fabriksmässigt från 1930 och 1937 uppfördes fabriken i Torpa.
1947 fick den en systerfabrik inne i Laxå samhälle.
• Dohnafors Kvarn. Inventerarens kommentar/beskrivning: En kvarnbyggnad modell
mindre som ansluter väl till den näraliggande herrgården med sina två flyglar i färg och form.
Till gården hörde 1948 utöver kvarnen, som är uppförd 1854 och moderniserad 1937, en såg
samt en kraftstation, uppförda 1916. Litteratur: "Svenska län - Örebro läns förvaltning och
bebyggelse" 1948 "Kulturhistorisk byggnadsinventering", Askersunds kommun, 1985.
Kulturhistoriskt värde.
• Ängatorps såg - Bernström & Pettersson. Inventerarens kommentar/beskrivning:
Exteriört välbevarad byggnad. Produktionsutrustning saknas. Karaktäristiskt långsträckt
byggnad. Ej hittad på den ekonomiska kartan från 1950-talet. Firman grundades 1946 och var
inriktad på sågning för exportträ, byggnadsträ och sparrar. En viktig del var också
legosågningen. Sågen var vid 1950-talets mitt utrustad med en cirkelsågbänk. Litteretur:
"svensk trävaruhantering" 1954. Kulturhistoriskt värde.
• Stadskvarns kvarn. Inventerarens kommentar/beskrivning: Enligt
bevarandeprogrammet för Askersunds stad (1993) så uppfördes 1908 en större kvarn inne i
centrala Askersund. Den skall flyttats från ett ställe kallat Ängatorp…?, där den uppförts
1888. Askersunds kvarn revs 1972. "Stadskvarn" kvarn är enligt nedanstående inventering "Ovanligt välbevarad och utsirad kvarn med stort kulturhistoriskt värde". Sedan dess har
tegeltaket bytts ut mot plåttak. Oklar ägarbild. Privat ägare men enligt fastighetsdataregistret
ägd av kommunen. Därtill skall det finnas 6 registrerade byggander. Beläget en bit utanför
Askersunds stad, i ett område som kallas Stadskvarn. Köptes i början av 1930-talet av en
Pettersson, som då rev ut kvarnen och byggde en snickeriverkstad. Man vet inte hur gammal
98 (179)
kvarnen är, men dock att den ursprungliga kvarnen låg ca 50 meter längre ned. Dammen låg
då där kvarnen står idag. Litteratur: "Kulturhistorisk byggnadsinventering", Askersunds
kommun, 1985. Kulturhistoriskt värde.
• Askersunds Bryggeri. Inventerarens kommentar/beskrivning: Enligt
bevarandeprogrammet har alla tre byggnaderna stort kulturhistoriskt värde som exempel på
tidigare industribyggnader i stadskärnan och 20-talets villaarkitektur. Särskilt värdefull ansågs
fasaden ut mot Sundsgatan vara. Ligger i kvarteret gamla kyrkogården, som består av en äldre
kyrkogård, två f.d. bryggeribyggnader (sent 1800-tal) och en större villa, uppförd 1928. Den
äldsta bryggeribyggnaden, mälteriet, och bostadshuset är sammanbyggda. Det f.d. mälteriet
användes vid ämbetets inventering 1976 liksom vid Örebro länsmuseums inventering av
Askersunds stad 1993 av ett galvaniseringsföretag, medan den större bryggeribyggnaden 1993
delvis användes som lagerlokal. Askersunds Bryggeri AB grundades 1875. För bryggeriet lät
man i början av 1880-talet uppföra mälteri- och bryggeribyggnader efter ritningar av den
ledande bryggeriarkitekten, ingenjör Alwin Jacobi, med inredning levererad av Wiklunds
Verkstäder i Stockholm. Antalet anställda uppgick omkring 1900 till ca 15 stycken. Vid
samma tid utvidgades anläggningen genom att nya jäs- och lagerkällare uppfördes. 1928
byggdes bostadshuset, vilket även inrymde kontor. 1932 utvidgades mälteriet genom en
tillbyggnad. 1959 inköptes företaget av AB Nya Centralbryggeriet i Linköping, som samma år
lade ned driften vid bryggeriet i Askersund. Litteratur: "Bevarandeplan Askersunds Stad Kulturhistorisk byggnadsinventering, del 1" 1993 "Bryggerier i Sverige", Staffan Nilsson,
Riksantikvarieämbetet 1983. Kulturhistoriskt värde.
• Aspa bruk, vattenkraftverk. Inventerarens kommentar/beskrivning: Mindre, putsad
kraftstationsbyggnad från seklets början, uppskattningsvis 20-tal. kulturhistoriskt värde.
• Aspa, kvarn. Nilsson kraft AB. Inventerarens kommentar/beskrivning: Åtminstone
delvis uppförd i slaggsten. Byggnadens är i mycket dåligt skick. Lämnad åt sitt öde.
Kulturhistoriskt värde.
• Olshammar, såg. Inventerarens kommentar/beskrivning: Till större delen en relativt
sentida bebyggelse. Lämnad åt sitt öde. Sågverket anlades år 1918 av dåvarande ägaren av
Aspa bruksegendom och grundaren av Aspa sulfatfabrik, Munksjö AB. Vid 1940-talets slut
arbetade 4 tjänstemän och 35 arbetare på anläggningen. Verksamheten omfattade såg och
hyvleri samt en impregningeringsanläggning.
• Mårsätters kvarn. Inventerarens kommentar/beskrivning: Ståtlig kvarnbyggnad
uppförd i tegel. Saknar bevarad produktionsutrustning. Enligt den kulturhistoriska
byggnadsinventeringen över Askersunds kommun år 1985 är alla rester av industriella
verksamheter på landsbygden alltid av kulturhistoriskt intresse. Kvarnen byggdes i tre
våningar 1878. På platsen låg mellan 1830- och 1860-talen, en kopparhytta efter vilken det
fortfarande finns slagglämningar. Litteratur: "Kulturhistorisk byggnads inventering",
Askersunds kommun, 1985. Kulturhistoriskt värde.
• Dalby sågen. Inventerarens kommentar/beskrivning: Mindre såg, med ett
karaktäristiskt, långsträckt såghus. Alltjämt i bruk. Sannolikt försågning i litet format.
Kulturhistoriskt värde.
99 (179)
• Åmmeberg Anrikningen. Inventerarens kommentar/beskrivning: Hela samhället är ett
enda stort industriminne med en till stora delar unik arkitektur, präglad av de belgiska
influenserna. Ett stort antal välbevarade byggnader. Infrastrukturen är ett spännande kapitel
för sig med järnvägen till gruvorna i Zinkgruvan, och den fortsatta transporten med egna
fartyg till hamnen i Göteborg. Hela samhället har präglats av den industriella verksamheten,
med ett stort antal byggnader uppförda i en enhetlig stil med belgiska influenser. Förutom
industrier finns herrgård, samlingslokaler, administrativa byggnader, vattentorn, kvarn,
magasin m m. Själva industrianläggningen omfattar två huvudenheter. Dels själva
anrikningen, dels utskeppningsdelen intill hamnen. 1857 etablerade Le Vieille Montagne
verksamhet i Zinkgruvan. 1859 påbörjades byggandet av ett anrikningsverk i Åmmeberg.
Kring detta växte de närmaste åren ett helt samhälle där stor del av bebyggelsen präglades av
gruvföretaget och dess belgiska influenser. 1861 uppfördes hotell, vattentorn och lokstall.
1862 påbörjades en rosthytta. 1863 kunde vaskverket tagas i bruk. 1871 byggdes gasverk och
laboratorium och 1877 en linbana. 1905 monterades en kulkvarn i vaskverket och ett
tvåvånings malmmagasin uppfördes. 1906 tillkom en ladugård och ett vaskverk för
vaskmullen. 1911-13 byggdes vaskverket om. 1929 stod flotationsanläggningen färdig och
rostningen upphörde. 1935 byggdes vaskmullverket om för flotationsanrikning och ett år
senare rosthytteanläggningen till sligmagasin. Anläggningen hade nu fått det utseende den
delvis har kvar idag. Sjötransporterna till Göteborg pågick långt in på 1900-talet. 1975 togs
järnvägen till Zinkgruvan ur bruk och 1977 upphörde verksamheten i Åmmeberg i samband
med att ett nytt anrikningsverk stod klart vid Nygruvan. Särskilt kulturhistoriskt värde.
• Åmmeberg Kvarn. Inventerarens kommentar/beskrivning: En av länets större
kvarnbyggnader, exteriört i välbevarat skick. Till kvarnen hör också två större
magasinsbyggnader i trä, i tillsynes gott skick. Ett mkt kort besök gjordes på platsten.
Utrustningen kan finnas kvar i kvarnen. Kvarnen ligger i direkt anslutning till
anrikningsindustrin. I området låg även en såg. Den kvarn som användes för Åmmeberg gårds
bruk 1948 var i grunden mycket gammal. Den moderniserades under åren 1936-37 och var
utrustad med 3 par stenar. Driften lades ned 1960. Litteratur: "Kulturhistorisk
byggnadsinventering", Askersunds kommun, 1985. Särskilt kulturhistoriskt värde.
• Electrolux, Askersund. Inventerarens kommentar/beskrivning: En av få industriella
byggnader i Askersund stad. Belägen i ett äldre villaområde. På 1950-talets ekonomiska karta
benämnt El-fabrik. Särskilt kulturhistoriskt värde.
Laxå kommun:
• Laxå bruk. Laxå bruk med sulfitcellulosafabrik, sågverk, gjuteri, mekanisk verkstad
och järnbruk. År 1643 fick Laxå Bruk ”Sex åhrs frihet på Hammarskatten ifrån den tijden
räknad som Wäreket till gång kommer niuta och behålla” genom att Drottning Kristinas
privilegiebrev undertecknades och sigillerades. Idén var att använda Tivedens goda tillgång
på skog, vattenkraft och malm för att starta järnframställning. Masugnar samt
stångjärnshammare anlades samtidigt som skogsmark och vattenkraft förvärvades. År 1637
startades byggnationen av Lassåna herrgård vilken skulle tjäna som bostad åt den växande
Boijska släkten. År 1685 färdigställde Anton Lassåna herrgård som representativt boställe och
det finns än i dag kopplingar mellan Laxå Bruk och St. Lassåna herrgård. Under resterande
delen av 1600-talet och fram till 1872 ägdes Laxå Bruk av flera olika släkter vilka haft stort
inflytande på svensk industrihistoria. Bl.a. övertog släkten Cassel Laxå Bruk 1811.
100 (179)
Verksamheten varierade i omfattning men var huvudsakligen inriktad på järnframställning.
Under 1900-talet ändrades så småningom Laxå Bruks inriktning från järn- och
ståltillverkning, via framställning av stålsand till produktion av mineralull för isolering (fakta
hämtad från Laxå bruks hemsida http://www.laxabruk.se/index.php/historik).
Det nyligen digitaliserade GIS-skiktet med industrimiljöer ger även komplettering till ovan
nämnda miljöer.
•
Tived Såg. Beskrivning saknas.
• Åboholm Spiksmedja. Inventerarens kommentar/beskrivning: Ålderdomlig liten timrad
smedja med åstak, av äldre snitt. Industriell i den meningen att här pågick en kontinuerlig
tillverkning av spik. Särskilt kulturhistoriskt värde.
• Åboholm Kvarn. Inventerarens kommentar/beskrivning: En nästan villaliknande
arkitektur. Välbevarad kvarnbyggnad med en tillsynes komplett produktionsutrustning.
Kvarnen ligger mellan Höljevattnet och Bergvattnet. Kvarnen genomgick en genomgripande
renovering från 1939, men kan räkna sina anor till tidigt 1700-tal. Den var fortfarande i bruk
1977. Litteratur: "Laxå kommun - En kulturhistorisk byggnadsinventering" ÖLM 1977.
Särskilt kulturhistoriskt värde.
Östergötlands län har ingen industriminnesinventering. Vissa miljöer nämns dock i Natur
Kultur, miljöer i Östergötland, ett urval finns nedan (merparten fakta är hämtad ur nämnda
skrift samt i vissa fall Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister). Skriften tillkom 1983 och
en del byggnader/miljöer kan ha försvunnit sedan dess:
Mjölby kommun:
• Väderstad samhälle. Samhället berör industrier med mejeri och kvarn.
Mejeribyggnaden uppfördes år 1909-10 i tidstypisk tegelarkitektur medan elkvarnen, en
faluröd träbyggnad, härrör från 1913.
Motala kommun:
• Motala verkstad ”Långa raden”. Kanalmiljö med arbetarbostadsområdet ”Långa
raden” på båda sidor om Verkstadsvägen. Exempel på bebyggelse från industrialismens
början med verkstads- och kontorsbyggen från början av 1800-talet. Vid verkstaden
tillverkades en mängd olika föremål, bland annat maskiner för lanthushållning,
arbetsmaskiner, ångmaskiner av olika slag, färjor, broar, slussportar, krigs- och handelsfartyg,
mudderverk, lokomotiv, ångpannor, järnvägshjul, plåt, fasonjärn, räls, hjul- och kanonband,
smiden med mera. I området finns idag inhyst Motala industrimuseum
• Motala verkstad reparationsdocka. Kanalmiljö omfattande Motala verkstads
reparationsdocka samt därintill liggande magasin och före detta arbetarbostäder. Dockan
byggdes 1815.
Småindustriella miljöer som är bevarade utgörs även av kvarnverksamheter:
101 (179)
• Fivelstad kvarn. Öster om vägen till Fågelstad ligger Fivelstad kvarn från 1896 som
lär vara landets första eldrivna kvarn. Kvarnen är fortfarande i drift och har en ursprunglig
karaktär med gråmålad fasspontpanel. I anslutning till kvarnen har ett tiotal villor från 1900talets början etablerats av kvarnarbetare och hantverkare. Husen har namn som Solhem,
Mariedal och Konradslund (fakta från RAÄ:s bebyggelseregister).
• Kärsby vattenkvarn (kvarnen ska enligt uppgift ha varit i fallfärdigt skick och bränts
ned av brandkåren 1989). Kvarnen eller kvarnplatsen hade fram till sin rivning en lång
historik med bröjan år 1346, då den nämns i samband med att den svenske kungen Magnus
Eriksson och drottning Blanka donerade den till Vadstena kloster.
•
Motala strömkvarn AB. Elkvarn nämnd Kvarnen 1.
•
Motala Vätterkvarn. Elkvarn nämnd Strömkarlen 1. Idag ombyggd för annan
verksamhet.
Vadstena kommun:
• Borghamn. Mindre samhälle vid Vätterns strand med miljöer kring kalkstensbrott,
hamnanläggning, lanthushållsskola. Brottet har använts med början i medeltid. Utmärkande
byggnader förutom stenpirarna är stenbyggnader som kasern, ekonomilokaler, kyrksal och
arrest.
• Vadstena stad. Staden innehåller flera äldre miljöer sedan medeltid. Det som kan
kopplas till industrin är till exempel hamnanläggningen från 1800-talet med
magasinsbyggnader
•
Elkvarn Hässelby. Belägen vid Hässelby 1:19 i Roglösa socken.
Ödeshög kommun:
•
Vattenkvarn vid Häggestad. Kvarn från 1800-talet i Häggestad 3:2, Heda socken.
•
Vattenkvarn vid Vallby. Vallby 4:9 i Heda socken.
Inom Västra Götalands län finns industriminnesinventeringar för Karlsborg kommun från
1982 och för Hjo kommun från 1976. Observera att beskrivningarna är cirka 30 år gamla och
byggnader och miljöer kan ha ändrats sedan värdeomdömena gjordes. Industriminnen vid
vattnet här är för Karlsborg kommun:
• Forsviks bruk. ”Forsviks bruk intar en särställning bland Skaraborgs industriminnen.
Ingen annan plats i länet och få i landet har äldre industriella traditioner att förvalta. Som
teknikhistorisk miljö är Forsviks brukssamhälle idag rikare sammansatt än någon annan ort i
Skaraborg”. Platsen omnämns redan på 1300-talet då det blanda annat var i Vadstena klosters
ägo under en period. Uppgifter finns tidigt om äldre kvarnar, smedjor och sågar från
medeltiden. Bruket är minutiöst karterat i detalj. I bruket ingår miljöer och industribyggander
som Forsviks herrgård, hamnmagasin, sluss, järnklaffbron (se ovan under broar), kanalstation,
flertalet arbetarbostäder, kollada, modellmagasin, uthus, kraftstation, träsliperi, varmluftsugn
102 (179)
för träsliperiet, kvarn, järnbod, smedja och metallgjuteri, plåtverkstad, mekanisk verkstad,
gjuteri, skjul, brukskontor med mera. Värderingen av området år 1982 löd: ”Länsstyrelsen,
landsantikvarien m.fl. har vid ett flertal tillfällen fastslagit att Forsviks bruk har ett betydande
kulturhistoriskt intresse. I den fysiska planeringen är området klassat som ett riksintresse för
kulturminnesvården. I princip är varje rivning inom Forsviks gamla brukssamhälle
otillrådligt. Forsviks värde utgörs i hög grad av dess kompletta karaktär med industrierna,
bruksbostäderna, herrgården och kanalanläggningarna bevarade i en samlad helhet. Skall
Forsvik kvarstå som riksintresse måste denna helhet bestå så långt det är möjligt. Sett i stort
är det synnerligen angeläget att följande miljöer kan bevaras: industribyggnaderna som
gränsar till strömmen, bruksgatan med kontoret och hus 1-3, karaktären på Killeboområdet i
övrigt, kanalen med byggnader samt järnbron. Restaureringsåtgärder har hittills berört
kvarnen, järnboden och Röda kvarn samt Göta kanal. En samlad upprustning av
bruksbostäderna i Killeboområdet har diskuterats utan framgång i ett decennium. Våren 1983
påbörjas restaurering av träsliperiet med kalorifer samt kraftstation. Killeboområdet är till
stor del skyddat genom s.k. Q-märkning i plan. Därutöver bör byggnadsminnesförklaring
utredas för ett flertal av bruksbyggnadera. Vidare bör en organisation skapas för att
tillvarata Forsviks kulturhistoriska värden genom visning av anläggningarna,
föremålsutställningar samt inte minst fortlöpande tillsyn och underhåll”. Idag har Västarvet
tagit över ansvaret för driften av bruket i ovan nämnda anda (fakta och citat hämtade från
Julihn och Spade 1982, sidan 13-40).
• Granviks bruk. Även här startades den bygynnande verksamheten under medeltiden,
då främst skogstillgångarna var grunden. Här fanns ett vattendrivet sågverk som omnämns på
1500-talet. Timmersågningen höll på ända fram till år 1965. Under 1600-talet lades fokus
även på järnhantering med de s.k. Boijska verken, vilka omfattade över dussintalet bruks- och
masugnanläggningar i Tiveden. Malm hämtades i början från Lerbäcks bergslag i Närke och
Taberg bergslag i Jönköping län. Idag har många av de äldre byggnaderna byggts om, till
exmempel cirkelsågverket till servicehus för friluftslivet. Av kvarnen och hyttan återstår
grundrester, av varv och tegelbruk ingenting. Herrgården finns kvar och även ett antal äldre
arbetarbostäder, samt rester av den s.k. Engelska parken. Värderingen av området var 1982:
”… borde Granviks identitet klargöras tydligare för besökaren, till exempel genom skyltning
och markvård vid lämningarna av de industriella verken. Vidare bör de fåtaliga byggnaderna
från brukstiden bevaras och vårdas på ett antikvariskt riktigt sätt” (fakta och citat hämtade
från Julihn och Spade 1982, sidan 41-45).
• Sätra bruk. Bruket är en av Skaraborgs mest vackra och intressanta bruksmiljöer vid
Edsån. Längs vattnet finns flera fall vilka utnyttjats tidigt för kvarn- och sågdrift. Bruket
etablerades på 1700-talets första hälft genom stångjärnsbruk med hammare och härdar, sedan
även kniphammare och spikhammare vilka var avsedda för manufuktursmiden. Bruket
benämndes tidigt Fredriksfors järnbruk. Under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal kom den så
kallade bruksdöden. Sätras bruk överlevde genom att bruksdriften sadlades om till
slipmassafabrikation. Idag finns flera äldre byggnader och miljöer kvar, till exempel
bruksherrgården från 1700-talet, parkområde med växthus, lekhus och lusthus,
arbetarbostäder, bostad för kamreraren, brukskontor och brukshandel. Vid hamnområdet finns
ett stort magasin och tilläggsplats för skutor, utgårdar och torp kvar. Även en skola finns kvar.
Få av de äldre industribyggnaderna återstår idag. Kvar finns smedjebyggnader sedan
Fredriksforstiden och torkhuset med skorsten. Värderingen av området var 1982: ”Sätra bruk
ger idag ett säreget intryck. Till skillnad från många andra bruksorter med samma
103 (179)
förutsättningar lyser förfallet med sin frånvaro. Landskapet är leende och bebyggelsen
välvårdad. Bruket mäktar ännu med att ge det lilla samhället butiks- och bankservice. De
anställdas växlande arbetsuppgifter i skog och sågverk ger en rytm åt arbetsåret, som skapat
stor trivsel bland personalen. Detta är exempel på attt det rationella flera gånger fått ge vika
för det mänskliga vid Sätra. Då flertalet av brukets äldre industrianläggningar är borta
påverkas den teknikhistoriska värderingen negativt. Ur ett mer allmänt bebyggelsehistoriskt
perpektiv har Sätra ett oreserverat, högt värde” (fakta och citat hämtade från Julihn och
Spade 1982, sidan 47-54).
• Svanhults såg. Undenäs socken, längs gränsen mellan Västra Götalands (Skaraborg)
och Örebro län. Historiskt sett har det funnits många verksamheter med kvarnar, sågar och
benstamp på platsen. Idag finns endast sågen från mellankrigstiden kvar, en ramsåg, som
försågar virke till lokala båtbyggare. Sågen är sammanbyggt med Svanhults kvarn som redan i
början av 1980-talet var fallfärdig. Kvarnen och sågen drevs av en turbin matad via en lång
trätub.
• Ammunitionsfabriken i Karlsborg. År 1870 startades gevärspatroner vid Karlsborgs
Tygstation, en ångdriven anläggning. Det som återstår idag är två parkvillor,
ammunitionsfabriken och det närliggande sjukhuset. Värderingen av området var 1982:
”Ammunitionsfabriken är en intressant del av Karlsborgs fästning och förändringar i
byggnationen bör därför ske med försiktighet” (fakta och citat hämtade från Julihn och Spade
1982, sidan 63-65).
• Edets kvarn och benstamp. Vid Edsån mellan sjöarna Unden och Viken. På platsen har
det funnits anläggningar åtminstone sedan 1700-talet. Kvar på platsen finns en
ångkraftscentral till ett sågverk som numera är rivet. Kvar finns även kvarnen och benstampen
och en spånhyvel. Som kraftkälla till anläggningarna fanns även en vattenturbin, vars
utrustning finns kvar. Stampen drevs till 1940-talet. Benstampar har funnits på ett tiotal
platser i Skaraborg men idag är Edets stamp den ända kvarvarande vattendrivna benstamp
inom det gamla Skaraborgs län. Anläggningen har därför ett betydande teknikhistorisk värde.
Intill anläggningarna ligger även en åldrig faluröd manbyggnad i två plan. Värderingen löd år
1982: ”Tillsammans bildar de olika bygganderna, regleringsdammen och den omgivande
naturen en särpräglad och värdefull miljö, som dessutom har en intressant personhistorisk
anknytning” (fakta och citat hämtade från Julihn och Spade 1982, sidan 69-70).
• Nolkärrs kvarn. Kvarnen är uppbyggd av regelverk i ett och ett halvt plan på källare
av trä och med plåtbelagt sadeltak. Kvarnverket består av ett stenpar, valsstol, plansikt,
rensverk, betmaskin samt flera elevatorer. Anläggningen drevs av en befintlig turbin.
Fångdammen är ännu intakt och har nyligen renoverats. Skicket i dags dato är okänt. (fakta är
hämtat från Julihn och Spade 1982, sidan 70).
• Hulekvarn. Kvarnen utgör en enhjulig vattenkvarn med ett stenpar, vilket är det gamla
Skaraborgs läns enda kända exempel, belägen mellan Gällsjön och Vikabotten. Kvarnen är
timrad i två plan på låg stengrund. Kvar i kvarnen finns delar av maskineriet, till exempel
tratten, ett par stenar, en eldstad, en hyvelbänk och en sexkantsikt. Vattenhjulet är av
överfallstyp och den tiotalet meter långa rännan har störtat samman, dock är dammfästet
intakt. Kvarnen gick ur drift på 1940-talets slut och byggdes troligen runt 1870, men platsen
104 (179)
har utgjort kvarnställe sedan 1600-talet. ”Hulekvarn har ett klart teknikhsitoriskt värde och
bör därför bevaras” (fakta och citat hämtade från Julihn och Spade 1982, sidan 70-71).
• Karlsborgs fästning. Ett historiskt byggnadsverk av internationell betydelse med
början år 1819 och färdig år 1909. Förutom fästningen utgör området ett samhälle med
allaehand funktioner, vilka idag ses som teknikhistoriskt värdefulla. Verkstadsområdet är
bevarat, stenbryggan, Vanäs fyr, Tyghuset, Persedelförrådet, Proviantmagasinet, vattenverk,
Kronobageriet, Havremagasinet, Ammunitionsfabriken, Miloverkstaden. Idag är flera av
bygganderna skyddade som byggnadsminnen. (fakta är hämtat från Julihn och Spade 1982,
sidan 77-79).
• Rödesunds varv. Skeppsvarv, byggd med början år 1908 för tillverkning av segelbåtar,
snipor och mindre bruksbåtar, senare även motorbåtar, fiskefartyg och segelyachter.
Anmärkningsvärt är att fyra minsvepare byggdes åt tyska marinen innan andra världskrigets
utbrott. Varvsanläggningen utgörs idag av en större verkstadsbyggnad, två förrådsbyggnader,
en slip samt några bodar. (fakta är hämtat från Julihn och Spade 1982, sidan 82).
• Göta kanal. Tillkom under åren 1810-1832. Gigantiskt anläggningsföretag inom
svensk historia. Kanalen genom Västra Götaland är 66 kilometer lång med 21 slussar och 19
vägbroar. Inom Karlsborg kommun finns endast sluss i Forsvik och två broar. För övrig
beskrivning se Forsviks bruk ovan. ”Göta kanal kan betraktas som ett enda,
sammanhängande byggnadsverk. Detta byggnadsverk består av många olika komponenter:
kanlen med sidovallar och strandskoning, kulvertar och diken, dragvägar, slussar,
avstängningsanordningar, broar och färjor, hamnar, kajer och godsmagasin, boställen,
torrdockor och verkstäder, fyrar, semaforer och andra signaler, pollare, trädplanteringar.
Tillsammans utgör dessa komponenter kanalmiljön. I förvånansvärt hög grad är denna miljö
oförändrad sedan byggnadsskedet. Kanalen har därigenom alltmer fått karaktären av ett
levande museum. Detta intryck förstärks av att nyttotrafiken på kanalen numera är obetydlig”
(fakta och citat hämtade från Julihn och Spade 1982, sidan 83-85).
I industriminnesinventeringen för Karlsborg nämns även ett antal anläggningar av mindre
industrihistoriskt intresse, flertalet är ombyggda eler tömda på utrustning, bland annat:
•
•
•
•
•
•
•
•
Karlsborgs stenhuggeri
Fräckestads kvarn
Krogstorps kvarn
Svärtebäckens kvarn
Hintzegårdens mejeri
Karlsborgs andelsmejeri
Stora Perstorps mejeri
Hintzegårdens fabriker
Industriminnen vid vatten för Hjo kommun:
• Almnäs tegelbruk. Vid Vätterns strand. Idag bedrivs många verksamheter vid det
gamla bruket, blanda annat ekologiskt jordbruk och kravmärkt mjölkproduktion. Almnäs har
haft ett eget större tegelbruk, masugn, sågverk, bränneri, egen kvarn och eget mejeri.
105 (179)
Tegelbruket började vid 1700-talets mitt. Byggnader som är kvar är ringugnen och en torklada
(fakta är hämtat från Julihn 1976, sidan 8).
• Ekhammars såg. Idag kvartsår två nedlagda ramsågar av olika ålder. Den ena sågen är
enbladig, driven av ett stort vattenhjul. Den andra sågen är en eldriven ramsåg av gjutjärn från
strax efter sekelskiftet 1800-1900. Anläggningen är något förfallen, men vattenhjulet är i gott
skick. Den äldre vattenramsågen är troligen den enda bevarade inom det gamla Skaraborgs
län. Det är därför angeläget att bevara Ekhammars sågverk. Tillsammans med Ekhammars
kvarn, kraftverk och snickeri utgör miljön en hög klass av industrihistorisk anda (fakta är
hämtat från Julihn 1976, sidan 9).
• Erlandstorps såg. Rektangulär byggnad i två plan med cirkelsåg, tidigare utrustat med
ramsåg, vattenhjul bevarat. Sågverket drevs med vatten från Backadammen (fakta är hämtat
från Julihn 1976, sidan 9).
• Krokstorps såg. Äldre nedlagd ramsåg med dubbelt kantverk och en cirkelklyvsåg,
drivet av en Munkelltraktor med tändkulemotor. Stockarna forslas in i verket på en rälsbana.
Anläggningen är i gott skick (fakta är hämtat från Julihn 1976, sidan 9).
• Andersfors snickerifabrik. Nedlagd snickerifabrik vid Hjoån, grundad år 1897.
Fabriken var utrustad med ramsåg driven av vattenkraft med ångmaskin som reserv.
Turbinhuset bevarat med remtransmission upp till fabriken och utgör ett visst teknikhistoriskt
värde. Fångdammen är delvis raserad (fakta är hämtat från Julihn 1976, sidan 10).
• Ruders snickerifabrik. Mindre snickerifabrik i två plan, numera nedlagd. Träbyggnad i
gott skick belägen vid en damm i en vacker dalgång (fakta är hämtat från Julihn 1976, sidan
10).
• Gate kvarn. Kvarnbyggnad i trä med brutet tegelklätt tak. Fångdammen är intakt och
kvarnen är välbevarad (fakta är hämtat från Julihn 1976, sidan 13).
• Grebbans kvarn. Kvarn anlagd år 1902. Uppförd i tegel i två våningar med ett större
fyrkantigt torn i ena hörnet. Här fanns även en kraftstation. Både kvarn och kraftstation är
nedlagda. Önskvärt är att bevara kvarnens exteriör (fakta är hämtat från Julihn 1976, sidan
13).
• Herrekvarns kvarn. Välbevarad anläggning vid en mindre fångdamm. Äldre kvarn
brann ned 1921 men en ny uppfördes. Kvarnen inrymmer ett mindre elverk (fakta är hämtat
från Julihn 1976, sidan 13).
• Korsgårdens kvarn. Uppförd i två våningar av trä med tegeltak och utrustad med
turbin och tre par stenar. Fångdammen är tömd men kvarnen är i gott skick (fakta är hämtat
från Julihn 1976, sidan 13).
• Stampens kvarn. Kvarnplats med månghundrig tradition. Nuvarande kvarn dock yngre
och sammanbyggd med en spånhyvel. Hela anläggningen är välbevarad med fångdammen
välbevarad (fakta är hämtat från Julihn 1976, sidan 13).
106 (179)
• Almnäs mejeri. Större rektangulär byggnad i två plan, den undre av tegel, den övre i
trä. Två trapptorn på ena långsidan. Mejeriet var inrymt på nedre våningen. Byggnaden är i
gott skick (fakta är hämtat från Julihn 1976, sidan 14).
• Hjellö mejeri. En och en halv plans vitputsad tegelbyggnad med tegeltak. Driften är
upphörd sedan länge och byggnaden har börjat förfalla (fakta är hämtat från Julihn 1976,
sidan 14).
• Södra Fågelås mejeri. Anlades år 1910 och drevs med ångkraft fram till 1948.
Byggnaden är idag tom. Den vitputsade mejeribyggnaden i ett och ett halvt plan har ett
dominerande läge i bäckdalen uppströms Gate kvarn (se ovan). Mejeriet är om- och tillbyggt
vilket präglar hela anläggningen (fakta är hämtat från Julihn 1976, sidan 14).
• Ulfhults mejeri. Storartad gårdsanläggning med säteri, ladugård, bostadshus. Mejeriet
är uppfört i tegel i ett och ett halvt plan. Driften är nedlagd men byggnaden är i gott skick och
oförändrad i exteriören (fakta är hämtat från Julihn 1976, sidan 15).
• Ekhammars kraftverk. Kraftverk av mycket små dimensioner i två våningar i
kalksandsten på en sockel av granit. Turbinen är placerad i undervåningen. Instrumentbräda
av marmor är bevarad. Kraftverket är av stort industrihistoriskt intresse och kan med små
insatser återställas till ursprungligt skick (fakta är hämtat från Julihn 1976, sidan 15).
• Hjellö kraftverk. Litet kraftverk i ett plan, uppfört i trä med tegeltak. Fångdammen är
dock raserad. Vattnet leddes i ståltub ned till en turbin. Verket ligger intill grunden efter
Hjellö kvarn. Kraftverksbyggnaden är i mindre gott skick men inte ointressant. Dalgången
nedströms är mycket vacker (fakta är hämtat från Julihn 1976, sidan 16).
2.3.5.1 Flottning och flottningslämningar
Inga flottningslämningar finns registrerade inom delområde Vättern. Vi vet dock att flottning
omnämnts inom delar av området, bland annat inom Bergslagen. Nissans övre flöden inom
Jönköpings län hyser flottningslämningar, dessa ligger dock en bit utanför delområdet.
Flottning omnämns även inom andra delar av området i en bok om flottning (Ahlbäck &
Albertsson 2006, sidan 166-167). Till exempel ska viss flottning ha bedrivits vid sjöarna
Bunn och Ören samt Röttleån strax öster om Gränna. Här fanns sågverk och massafabrik. På
sjöarna och i ån flottades virket till anläggningarna. Detta ska ha bedrivits med lösa flottar,
vilket skapade stridigheter med strandägarna i fråga om fisket. Kravet blev senare att timret
skulle vara barkat för att minska olägenheten för fisket. Överträdelse belades med vite. Även
Huskvarnaån omnämns som flottningsled. Längs Huskvarnaån fanns gevärsfaktori,
pappersbruk och sågverk. I mitten av 1800-talet användes ån för timmerflottning.
Stensholms pappersbruk som låg cirka 5 kilometer från utloppet i Vättern blev föremål för
intensiv flottning och en led upprättades genom Nätaren, Ylen, Ramsjön, vidare till Stensjön
och Laggarebosjön, och därifrån till sågverket vid Stensholm. Flottningsrännor byggdes förbi
kvarnanläggningarna vid Strömsholm, Ramsjöholm och Lekeryd, en sträcka på cirka 40
kilometer. En del av timret köptes och delfraktades via den smala kanalen som förbinder
Tenhultssjön med Stensjön. Timret utskeppades sedan via en stor timrad stenkista i
Huskvarna, vilken benämndes Klabben. Klabben är idag ett grund som fortfarande omtalas av
107 (179)
den äldre befolkningen i området. Denna flottningsepok förblev kort men intensiv och lades
ned år 1857, efter fem till sex års flottning (Ahlbäck & Albertsson 2006, sidan 149-151).
Även Tiveden, området mellan Västra Götaland och Närke, omnämns i boken. Här ska
flottning ha bedrivits i samband med järnhanteringen med masugnar, smedjor och
manufukturer. Timret flottades i bäckar och åar och över sjöar. Tivedenområdet utgör därför
ett nytt område för vidare forskning och inventering av eventuella flottningslämningar
(Ahlbäck & Albertsson 2006, sidan 167).
2.3.5.2 Elektriska vattenkraftverk
Delar av Vätterns område har på grund av de stora höjdskillnaderna, i minst i ravinerna, varit
föremål för anläggande av vattenkraft i syfte att generera el. Flera av de äldre
kraftverksmiljöerna har redan omnämnts i industrisammanställningarna ovan, till exempel för
Jönköpings län, där en riktad industriminnesinventering utförts. Som ett komplement till
inventeringen finns även en inventering utförd av Lasse Brunnström och Bengt Spade på
uppdrag av Riksantikvarieämbetet. Inventeringen som utfördes under åren 1989-1993
resulterade i en rapport Elektriska vattenkraftverk – Kulturhistoriskt värdefulla anläggningar
1891-1950. Rapporten kompletterar den industriella bilden något i Vätterns delområde. Nedan
följer en uppräkning över kulturhistoriskt värdefulla anläggningar i urval. Här redovisas alla
kraftverk som pekats ut av Riksantikvarieämbetet inom delområdet:
Jönköpings län:
• Röret (Ängsfors nedre). Kallebäcken. Byggår 1918. Byggnadsminne. Ej i drift. Damm
och tub bortriven. Värdeomdöme: ”En utsökt representant för ett av de få kvarvarande små
bygdekraftverken från första världskrigets krisår. Verket som uppfördes för överföring av
kraft till ägarens snickerifabrik och ett litet distributionsnät är särskilt intressant eftersom det
är utfört för likström; ytterst få likströmsverk finns bevarade här i landet. Maskinhuset är
uppmurat av kalksandtegel, ett vid denna tid relativt nytt byggnadsmaterial av
sammanpressad, ånghärdad kalk och sand. En mur av detta ljusgråa tegel var ett rationellt
alternativ till den putsade eller slammade lertegelmuren; i detta fall också lämpad fär
byggnadens traditionella dansk-skånska gavelarkitektur. Trots att dammbyggnaden numera
saknas är verket i övrigt genuint att den nu erhållna byggnadsminnesförklaringen får anses
som väl motiverad” (Brunnström och Spade 1995, sidan 124-125).
• Hällstorp övre. Lillån. Byggår 1915. I drift. Värdeomdöme: ”En liten
kristidsanläggning byggd med hög fallhöjd och enkel utrustning samt avsedd för distribution
av elkraft i Norrahammar. Idag ett mångsidigt och väl sammanhållet verk trots alla till- och
ombyggnader. Dieselgeneratorn har högt teknikhistoriskt värde med ett maskinrum som inte
har förändrats mycket under årens lopp” (Brunnström och Spade 1995, sidan 126-127).
•
Hällstorps nedre. Lillån. Byggår 1932. I drift. Värdeomdöme-/beskrivning saknas.
• Ebbes. Huskvarnaån. Byggår 1903. Ur drift. Värdeomdöme: ”Ett av landets första
större vattenkraftverk, anlagt av Munksjö pappersbruk i Jönköping för brukets elförsörjning.
Till följd av den höga fallhöjden, som 1906 bara överträffades av kraftverken vid Hellsjön i
Dalarna och Huskvarna Vapenfabrik, försågs stationen med landets dittills största enhjuliga
turbiner i tryckskåp av spiraltyp. Den ursprungliga generatorspänningen 10 500 volt
108 (179)
användes till 1946 för direkt överföring på den 11 kilometer långa linjen till Munsksjö.
Kraftstationen var före 1947 års ombyggnad ett medeltidsromantiskt mästerstycke med branta
trappstegsgavlar och höga putsade blinderingar. Trots stympningen har byggnaden behållit
mycket av sekelskiftesmystiken. Till detta bidrar maskinhallens rymd, de stora
rundbågefönstren och den interiöra färgskalan i framförallt grönt, engelskt rött och svart”
(Brunnström och Spade 1995, sidan 187).
• Häldeholm II. Holmån. Byggår 1947. I drift. Värdeomdöme: ”Ett litet kraftverk avsett
för ägarens dåvarande distributionsnät i Brandstorps socken. När nätbelastningen ökade vid
andra världskrigets slut utbyggdes hela den tillgängliga fallhöjden mellan intagsdammen och
Vättern i en enda station. Till följd av den höga fallhöjden och låga utbyggnadsvattenföringen
valdes en peltonturbin till det nya verket. Denna blev med sina två löphjul och fyra strålar
den mest avancerade peltonturbin som kommit till användning i landet och kan köras med
god verkningsgrad ända ner till 15 á 20 kW effekt, ett förhållande som kan styrkas av
författaren (BS) som skött anläggningen några år” (Brunnström och Spade 1995, sidan 197).
•
Häldeholm I. Holmån. Byggår 1915. Anläggningen tömd på utrustning och använd
som slaktbod i senare tider.
•
Röttle. Röttleån. Byggår 1922. I drift. Värdeomdöme-/beskrivning saknas.
Västra Götalands län:
• Forsvik II. Forsviksån. Byggår 1922. I drift. Värdeomdöme: ”Kraftverk uppfört för att
förse bruksrörelsen (sågverk, kvarn, massasliperi, gjuteri, mekanisk verkstad) med elkraft.
Den ursprungliga likströmsproduktionen lades i början av 1930-talet om till växelström. Med
FORSVIK II togs landets och en av världens första kaplanturbiner i bruk. Denna var en ny
epokavgörande turbintyp som uppfunnits av österrikaren Viktor Kaplan och som anpassats
för praktiskt bruk av den svenska turbintillverkaren Verkstaden. Kaplanturbinen fick sitt
internationella genombrott 1926 i svenska statens kraftverk vid Lilla Edet” (Brunnström och
Spade 1995, sidan 142).
•
Karthagen. Tidan. Byggår 1942. I drift. Värdeomdöme-/beskrivning saknas.
2.3.6 Dammar
Kartbilaga 12a, 12b och 12c visar material från biotopkarteringens vandringshinder,
dammregistret samt biotopkarterade sträckor.
Bilagorna visar utdrag ur det nationella dammregistret från SMHI för samtliga län inom
delområdet. Inom Örebro finns en damm- och kraftverksinventering där ytterligare några
objekt tillkommer som inte är upptagna i den nationella databasen. Det som redovisas här är
dock den nationella databasens objekt, ett fåtal dammobjekt kan därför saknas. För ytterligare
information av lägesangivning av dessa dammar hänvisas till de lokala länsstyrelsernas GISskikt för dammar. Som komplettering i kartbilagorna finns vandringshinder för öring med,
baserad på biotopkarteringen för delområde Vättern. En korrelation kan göras mellan var de
definitiva vandringshindren för öring är belägna och vilken typ av damm som utgör de största
hindren. Beskrivningen av dammarna i biotopkarteringen är först och främst avseende de
109 (179)
tekniska kvalitéerna. I några fall nämns industri- och kulturanknutna dammanläggningar. De
dammar som faller mellan stolarna är kulturhistoriskt präglade dammvallar, varav många är
rivna men finns kvar till viss del. I flera fall finns dock information av intresse att hämta ur
biotopkarteringens vandringshinder som ibland utgörs av mindre dammvallar i små och
mellanstora vattendrag. Dammar har en stor betydelse för hur kulturmiljöer tolkas eller
identifieras. Sambandet mellan vattenkraften som resurs och en småindustriell verksamhets
utformning och lokalisering är ofta uppenbar. Undantagsvis kan vissa äldre dammiljöer vara
utpekade i kommunernas kulturhistoriska utredningar och åtgärdsprogram. Det finns
183registrerade dammar i SMHI:s nationella databas inom delområde Vättern. Det som
redovisas i kartbilagan är ändamålsverksamheten/status för dammen. I Vätterns fall är dessa
Håll/spegeldamm (71 st), Raserad (2 st), Regleringsdamm annat (31 st), Regleringsdamm
kraftverk (24 st), Verksdamm annat (5 st), Verksdamm kraftverk (13 st), Verksdamm
kraftverk/kvarn (7 st), f.d. Verksdamm (1 st), f.d. Verksdamm annat (8 st) och Okänt (21 st). I
kartbilagan har några av de snarlika kategorierna slagits ihop. Ur flera av kategorierna går det
sedermera inte att utläsa den egentliga användningen enbart ur SMHI:s dammregister. Här får
istället andra databaser eller underlag komplettera bilden. Den procentuella fördelningen av
antalet dammar enligt SMHI:s databas, är mellan länen inom delområdet: Västra Götalands
län 20 % st, Örebro län 28 %, Östergötlands län 5 % st och Jönköpings län 47 %. Siffrorna
ger en ungefärlig uppfattning av utnyttjandet av vattnet som resurs runt Vättern, där terräng
och topografisk förhållanden och nivåskillnader pekar ut Jönköpings län och Örebro som län
med naturliga förutsättningar för störst vattenutnyttjande, därefter Västra Götalands län och
Östergötlands län. I några fall ligger dammar i gränsvattendragen mellan länen, den
procentuella fördelningen ska därför ses som en ungefärlig indikator. För att ge en mer rättvis
bild av det historiska utnyttjandet av vattnet i dessa områden bör en jämförelse med uppgifter
från FMIS, biotopkarteringen och riktade fältinventeringar med mera ske. Sannolikt bör en
faktor som till exempel fallhöjd även ha styrt samtliga vattenbaserade verksamheter på
liknande sätt under historisk tid.
Egen kommentar: Önskvärt att någon form av dammregister för alla typer av tidigindustriella
dammar oavsett skick byggs upp. Förslagsvis baserad på FMIS och specialinventeringar, samt
noteringar av intresse ur biotopkarteringens beskrivningar av vandringshinder som i
förekommande fall är äldre dammkonstruktioner. En databas skulle även kunna vara
fokuserad enbart på anläggningar som från början är anlagda som vattenkraftverk i slutet av
1800-talet och första halvan av 1900-talet (ej kvarnar där mindre turbiner satts in). I en sådan
databas blir även den tidiga småskaliga vattenkraften synliggjord oavsett om verksamhet
fortfarande pågår eller inte.
2.3.7 Regionala och kommunala kulturminnesvårdsprogram
För samtliga län runt Vätterns delområde finns någon form av regionalt
kulturminnesvårdprogram. För Jönköpings län finns från år 2001, Reviderat regionalt
kulturminnesvårdsprogram för Jönköpings län, del 3 (Länsstyrelsen meddelande 2002:3),
men som inte är scannat eller infört som GIS-skikt. För Örebro län finns från år 2003, Brukat
och byggt i Örebro län. Program för kulturmiljövård i Örebro län (Länsstyrelsen
Publikationsnummer 2002:21). För Östergötlands län finns från år 1983 en inventering av
värdefulla kulturmiljöobjekt i länet som är till grund för en regional översikt. Dessa är
redovisade för i skriften Natur Kultur – Miljöer i Östergötland. Naturvårdsplan och
kulturminnesprogram (Länsstyrelsen i Östergötlands 1983). För Västra Götalands län finns
110 (179)
från år 1985 Vägen till din historia. Regionalt kulturminnesvårdsprogram. Kulturhistorisk
beskrivning. Skaraborgs län (Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 1985, Skaraborgs
länsmuseum).
De kommunala kulturminnesvårdprogrammen utgör samlad kunskap av olika typer av
industri- och kulturhistoriska objekt, bygder, odlingslandskap etc. Programmen innehåller
oftast material från fornminnesinventeringar och bebyggelseinventeringar och är i många fall
föråldrade och i behov av revidering och ajourhållning. Inom Jönköpings län finns
kommunala kulturminnesprogram för samtliga kommuner, men de är inte digitaliserade eller
förda som GIS-skikt. Endast undantagsvis finns enstaka program som digitaliserats. Dessa
skikt ansvaras dock inte för av Länsstyrelsen i Jönköpings län. Inom Västra Götalands län är
samtliga kommuners program scannade och upplagda som GIS-skikt.
Egen kommentar: Scanning av samtliga program är önskvärt (undantaget Västra Götaland),
likaså GIS-skikt för programmen inom Jönköpings län och Östergötlands län. I Örebro län har
endast ett fåtal kommuner kulturminnesvårdsprogram (Karlskoga, Hallsberg och Lekeberg
kommuner), men dessa ligger utanför Vätterns delområde. Det är därför önskvärt att övriga
kommuner jobbar med att ta fram kommunala KMV-program till att börja med. En revidering
och kommunalt framtagande av KMV-program inom Östergötlands län är även önskvärt. Det
nuvarande underlaget är nästan 30 år gammalt och baseras på de miljöer som är redovisade i
Natur Kultur – Miljöer i Östergötland. Naturvårdsplan och kulturminnesprogram.
Nedan följer en genomgång av kulturmiljöer vid vatten i urval från de befintliga
kulturmiljöprogrammen från Västra Götalands län, Jönköpings län och Östergötlands län.
Bristen på GIS-skikt gör att urvalen inte alltid blir exakta vad gäller buffertzoner, utan en
manuell genomgång av utvalda miljöer upp till 100 meter från vatten kan vara gällande i vissa
fall.
2.3.7.1 Kommunala KMV-program Västra Götalands län
Ett antal miljöer kan redan vara beskrivna under riksintressen och industrimiljöer.
Beskrivningarna är hämtade direkt från Länsstyrelsen Västra Götaland utan bearbetningar av
texten (GIS-skikt, buffert 50 meter):
Karlsborg kommun:
• Igelbäcken. Igelbäckens hytta är belägen i nordöstra delen av Undenäs socken och
Karlsborgs kommun intill gränsen till Örebro län. Själva masugnen ligger i Hammars socken,
Askersunds kommun. Hyttområdet bör ses som en helhet. Igelbäckens hytta erhöll sina
privilegier 1696 och ingick i det bruksimperium som byggdes upp av Anton von Boij under
slutet av 1600-talet. Tackjärnet som framställdes här, var avsett för leveranser till Aspa och
Algrena hamrar. Masugnen byggdes om 1759. Den nuvarande byggnaden nyuppfördes på
samma plats 1826. 1923 gjordes den sista blåsningen i masugnen. Masugnen som utgör
hjärtat i området ligger på Igelbäckens östra sida. I Igelbäcken går kommun- och länsgränsen.
Områdets begränsning i Karlsborgs kommun följer kommun- och länsgränsen från
Igelbäckens utlopp i Vättern uppströms längs ån i Hyttedammen t o m den nedre tredjedelen.
Där bryter gränsen av mot väster och sydväst kring slaggvarparna och den öppna
odlingsmarken. Strax väster om Stenhuset går begränsningen åter mot öster längs diken och
en stig ned till åns utlopp. På den västra sidan av ån i höjd med masugnen ligger två
111 (179)
slaggvarpar. Något nedströms längs ån ligger Mellangården. Bostadshuset är uppfört under
1800-talet och renoverat 1948. Här har varit masmästarbostad. I områdets västligaste del
söder om riksväg 49 ligger Stenhuset. Vid sidan av masugnen är det detta och de övriga husen
inom hyttområdet som ger området Igelbäcken dess speciella karaktär. Stenhuset uppfördes
omkring 1850 som arbetarbostad. Huset är byggt i 1 ½ våning med en stomme av trä och
slaggsten. Fasaden är putsad i vitt upp till takfoten medan gavelrösten och takkupa är klädda i
rödfärgad stående locklistpanel. Till byggnaden hör också en källare byggd av slaggsten, en
vedbod samt ett utedass. I områdets sydöstra del finns ytterligare slaggvarpar vilka i likhet
med de övriga är skyddade genom fornminneslagen. Flera byggnader av samma typ som
Stenhuset ligger på Igelbäckens östra sida och är uppförda som bostäder eller med andra
funktioner för driften av masugnen. Hela området Igelbäcken på båda sidor av ån måste ses
som en sammanhängande helhet. Som industriminne utgör Igelbäcken den enda kvarvarande
masugn som kan knytas till tidigare järnhantering i länet. Dess särart och sambandet med
andra industriminnen i kommunen bör iakttagas. Igelbäcken är ett område av gemensamt
intresse att vårda för Karlsborgs och Askersunds kommuner.
• Brännhult. I det nordvästra hörnet av Undenäs socken vid sydspetsen av sjön Velen
ligger området Brännhult. Begränsningen följer i söder, sydväst och väst landsvägen. I norr,
nordost och ost följer begränsningen en naturlig avgränsning i landskapet där den gamla
odlingsmarken ansluter till skogsmarken. Området utgörs av små torp och gårdar under Sätra
Bruk samt den omgivande kulturmarken. Bebyggelsen består av torpet Spekeläggen i
nordvästra hörnet av området uppfört under 1930-talet. Gården Brännhult ligger i den centrala
delen av området. De båda bostadshusen är sannolikt uppförda under 1800-talets mitt. Båda är
uppförda i liggande timmer och klädda med rödfärgad stående locklistpanel.
Ekonomibyggnaderna som hör till gården är uppförda i trä och är rödfärgade.
Bebyggelsegruppen ligger i ett höjdläge i terrängen vilket är vanligt för gårdar i detta område.
Den omgivande marken består av gammal odlingsmark. I den svagt kuperade terrängen ligger
odlingsstenen samlad till rösen. Nu förbuskas dock detta kulturlandskap genom att området
inte har ett tillräckligt betestryck. Brännhult representerar på ett mycket bra sätt denna typ av
mindre gårdar och torpbosättningar. Namnet Brännhult antyder att det ursprungligen rör sig
om ett svedjebruk. Svedjebruket kom med de invandrande purfinnarna under 1500-talets slut.
Brännhult omnämns i jordeboken 1610.
• Igelstad. På Näsudden i sjön Unden i norra delen av Undenäs socken ligger området
Igelstad. Området omfattar den gamla bytomten i Igelstad by och de nya utflyttade gårdarna
och omgivande mark. I väster går begränsningen i vattnet i Igelstadviken och följer
fastighetsgränsen söderut genom Lillesjön. I södra ändan av sjön följer begränsningen
fastighetsgränsen mot öster fram till vägen. Vid fastighetsgränsen mellan Igelstad 1:6 och 2:8
följer gränsen denna och svänger så av mot norr. I den norra delen av området följer
begränsningen uddens höjdsträckning och ungefär mitt på fastigheten 1:2 svänger
begränsningen åter ut mot väster och Unden. Igelstad omnämns första gången 1540. Namnet
syftar på ett fornnordiskt mansnamn Ighil. Den gamla bytomten ligger nere vid vägen
Havsmon-Undenäs, som går i en båge genom områdets sydligaste del. Laga skifte
genomfördes i Igelstad 1845-46 och då flyttades större delen av byn ut från den gamla
bytomten. Näsudden delades upp i fastigheter vilka går tvärs över själva udden i östvästlig
riktning. Gårdarna flyttades ut till sina nya marker och bebyggelsen förlades till den mycket
svagt markerade höjdryggen, vilken löper i uddens längdriktning, nord-syd. Längs denna höjd
löper också den nya bygatan. Huvuddelen av gårdarna har uppförts under 1800-talets andra
112 (179)
hälft. Det speciella med detta område är att bebyggelsen i stort bevarats på plats utan större
förändringar och tillägg sedan Laga skiftet. Det som ytterligare ger området dess karaktär är
de öst-västliga fastighetsgränserna tvärs över udden vilka ännu är synliga i terrängen.
• Havsmon-Hult. Havsmon-Hult ligger som ett avlångt område i öst-västlig riktning i
norra delen av Undenäs socken. Området ligger strax söder om Haviken en sydlig vik av
Unden. Området består av byn Havsmon och gården Hult med omgivande odlingsmark samt
mellanliggande områden med fornlämningar. Hult ligger i östra delen av området och består
ursprungligen av två gårdar. Gårdarna och den omgivande gamla odlingsmarken ligger i ett
högt läge. Den gamla odlingsmarken används nu som betesmark. Antalet odlingsrösen är
stort. Här framträder ett äldre odlingssätt tydligt. Väster om denna odlingsmark och nedom
den kraftiga västsluttningen ligger ett område som Domänverket avsatt som Domänreservat
för dess botaniska värde. Hela området genomkorsas av en väg vilken huvudsakligen går i
ost-västlig riktning och delar området mitt itu. Området delas mitt itu även av en större väg i
nord-sydlig riktning. I området nordväst om vägkorset finns i anknytning till bäcken en
kallkälla. Strax nordost om denna fyrvägskorsning ligger det s.k. Högsätet. Omedelbart norr
om Havsmon-Granviksvägen och ett 50-tal meter öster om Skeppshult-Undenäsvägen ligger
på en naturlig kulle två stycken domarringar. Platsen är vald med stor omsorg. Idag är
området skogsbevuxet men tidigare har platsen säkert haft ett dominerande läge i landskapet.
Namnet Högsätet antyder att platsen har ansetts ha en stor betydelse. Sannolikt har traditioner
av något slag varit knutna hit även om inga sådana är kända idag. Den lilla byn Havsmon har
bebyggelsen samlad i den västra delen av området. Runt omkring byn ligger odlingsmarken.
Öster om och en liten bit från själva byn ligger Havsmons skola. Byggnaden uppfördes som
skola 1905. Skolverksamheten lades ner 1961. Skolan ligger alldeles i kanten mellan
skogsmark och odlingsmark. Bykärnan ligger längs den gamla bygatan som slingrar sig
genom landskapet. Vägen genom området är nu rätad men den gamla bygatan finns kvar som
en liten körväg. På detta vis har något av upplevelsen av den ursprungliga byn gått förlorad
varför det är viktigt att bevara den lilla körvägen och därigenom en del av byns karaktär.
Manbyggnaderna är huvudsakligen från början av detta sekel med undantag för områdets
västligaste gård som uppförts under mitten av 1800-talet. Samtliga gårdar har dock oberoende
av byggnadsår övertagit ett äldre traditionellt bebyggelseläge.
• Skeppshult. På östra stranden av Unden i södra änden av Haviken ligger området
Skeppshult i Undenäs sockens södra del. Området omfattar byn Skeppshult och den närmaste
kulturmarken. I väster begränsas området av Unden. I norr följer begränsningen
fastighetsgränsen mellan Skeppshult 1:5 och 1:10. I öster går begränsningen mot sydsydost
längs Stora mossen till traktgränsen mot Granvik och Lilla Skeppshult som den sedan följer
västerut ner mot Unden igen. Skeppshult omnämns i jordeboken 1552 och då som kyrkotomt.
Namnet skall syfta på att här fanns gott skeppsvirke att hämta. Byn ligger mycket typiskt i
höjdläge med den odlade marken i sluttningen ner mot Unden. Gårdarna ligger intill den
slingrande byvägen med mangårdar och fägårdar på ömse sidor av vägen. Byn har kvar
mycket av sin ålderdomliga karaktär. Detta understryks av de ålderdomliga
ekonomibyggnaderna. De är helt grå och hade fram till sommaren 1991 spåntäckta tak vilka
idag bytts mot korrugerad plåt. Förutom jordbruksfastigheter finns även Skeppshult f d skola i
byn. I området finns odlingsrösen samt rester av stengärdesgårdar kvar framför allt i
nuvarande betesmark.
113 (179)
• Svanhult. Invid östra stranden av Unden i norra delen av Undenäs socken inte långt
från kommungränsen ligger området Svanhult. Området omfattar byn Svanhult och dess
närmaste omgivande kulturmarker. Det begränsas i väster av sjön Unden. I norr följer
begränsningen fastighetsgränsen mellan Svanhult 1:8, 1:26 och 1:19. Vägen mellan Undenäs
och Tived utgör begränsningen i öster medan begränsningen i söder till största delen följer
fastighetsgränsen mellan Svanhult 1:27 och 1:3.
• Sätra, Edet och Edsån med delområdet Hovet. Området Sätra, Edet och Edsån
ligger i kommunens nordvästra del. I sydvästra hörnet gör begränsningen en sväng kring
Grindstugan för att vända norrut och sedan följa längs Edsån och vägen parallellt ungefär på
120-meterskurvan fram till bruksområdet. Begränsningen går en bit bortom bebyggelsen över
de öppna fälten och ungefär halvvägs över den gamla brädgården för att sedan åter ansluta till
120-meterskurvan framme vid Edets kvarn och benstamp. Där gör begränsningen en sväng
kring bebyggelsen inbegripen Västra Edet och följer Edsån parallellt på 125-meterskurvan.
Bebyggelsen på östra stranden vid Sätra bruk omfattas av området utom Pensionärshemmen.
Söderut följer begränsningen mindre vägar och stigar ner till Sörkvarn där begränsningen
följer fastighetsgränser. Området innesluter treudden vid Björstorp där områdesgränsen
svänger ner till Vikens strand. Området karaktäriseras främst av bruksmiljön vid Sätra. I
områdets norra del ligger en gammal f d kvarn och benstamp. Dessa platser har tidigare haft
förbindelse med varandra och ner till Vikens strand genom en smalspårig järnväg. Centralt i
bruksområdet ligger herrgården som förmodligen är uppförd på 1790-talet. Ursprungligen
hade den fyra flygelbyggnader. Huvudbyggnaden fick sitt nuvarande utseende 1898. Den har
renoverats flera gånger, nu senast 1992. Byggnaden är uppförd i två våningar med trästomme.
Fasaden är klädd med liggande spontad panel som är gulmålad. Gavelröstena har stående
panel. Fönstren är vitmålade och spröjsade och har profilsågade fönsterfoder. Taket är täckt
med tegel men har tidigare varit täckt med falsad slätplåt. I den omgivande parken finns en
lekstuga, ett växthus och två stycken lusthus. Strax nordväst om herrgården ligger tre
byggnader vilka fungerar som bostadshus. Väster om vägen en bit upp i backen ligger de
jordbruksbyggnader som tillhör herrgården. De består av fähus, ladugård, stall, vagnbod,
vagnslider, magasin m fl byggnader. De är samtliga uppförda av trä och rödmålade. Mest i
ögonfallande är det stora sädesmagasinet timrat i 2 ½ våning i slutet av 1800-talet. Fönstren
har vitmålade foder och även knutlådor och listverk är vitmålade. Magasinsbyggnaden står på
plintar. Strax nordväst om herrgården ligger tre byggnader vilka idag fungerar som
bostadshus men tidigare varit bostad, affär respektive kontor. Vidare mot norr, nordost och
öster ligger en rad byggnader vilka hör samman med sågverksdriften. Här märks bl a
träsliperiets torkhus samt en stångjärnssmedja. I samband med en ombyggnad 1992 har den f
d smedjan byggts om till konferens lokal. Bruksmiljön utgör en samlad miljö representerande
samtliga beståndsdelar i ett brukssamhälle. Idag är sågverksdriften nedlagd och herrgården m
fl byggnader används som kursgård. Nämnas kan att vid Sörkvarn låg den plats där Baltzar
von Platen började anlägga en mekanisk verkstad för Göta kanals räkning 1818-1819. Brist på
pengar hindrade detta och sedermera byggdes verkstaden i Motala.
• Granvik. Intill Vätterns strand i södra delen av Undenäs socken ligger området
Granvik. Områdets begränsning följer i norr, öster och söder naturreservatet Granviks gränser.
I väster omfattar begränsningen Hyttehamn och går längs med Hyttebäcken upp till riksväg
49. Där följer den riksvägen för att vid Valeklevsmossen gå i landskapet på riksvägens västra
sida. I norra delen ansluter den till bebyggelsen och går vidare i en båge över södra delen av
Sågdammen parallellt med fastighetsgränsen för att åter ansluta till naturreservatets gräns i
114 (179)
höjd med viadukten på riksväg 49. Inom området finns flera skeden i den mänskliga historien
representerad. På toppen av Valekleven ligger en fornborg omfattande en yta av ca 700x200
meter (N-S). Borgen är av typen tillflyktsborg. Centralt i området ligger Granviks herrgård.
Sitt nuvarande utseende fick byggnaden 1865. Den har renoverats vid ett par tillfällen senare.
Det ursprungliga byggnadsåret är okänt. Öster och sydöst om herrgården ligger en engelsk
park. Den industriella verksamheten vid Granvik startade under medeltiden. Ett vattendrivet
sågverk fanns i Granvik 1547 enligt bevarade handlingar från detta år. Granviks storhetstid
utspelade sig dock mellan 1600-talets och 1800-talets slut. Här liksom på andra platser var det
vattenkraften som utnyttjades. Masugnsepoken tog sin början 1686 då Anton von Boij erhöll
privilegier för att anlägga en masugn vid Granvik. I privilegierna ingick även en
stångjärnshammare i Forsvik. Masugnen var i drift in på 1890-talet. Runt masugnen
uppfördes en mängd byggnader nödvändiga för produktionen i masugnen.
Industriverksamheten växte ut med ett tegelbruk, en kvarn, två sågverk och ett varv. Idag
finns ingen av dessa verksamheter kvar. Masugnen blåstes ner sista gången 1890 och revs
strax efteråt. Av sågverken återstår endast delar av dammanläggningen vid Sågdammen i
norra delen av området. Den sista delen av denna verksamhet vilken alltså varit igång sedan
medeltiden lades ner 1965 då i Domänverkets regi. Vad som återstår av dessa numera
försvunna verksamheter är en del ekonomibyggnader och ett antal arbetarbostäder, som
tillsammans utgör en kulturhistorisk värdefull miljö. Inom området finns även enstaka
byggnader av senare datum av stort värde. I herrgårdens park står en gränssten för
rekognitionsskog som tilldelades Granvik 1686.
• Sannum. I Undenäs sockens västra del ligger området Sannum. Området begränsas i
söder av en bäck. Söder om bebyggelsen i öster går begränsningen i terrängen strax öster om
länsväg 202 över krönet på Lilla Aspekullen. Strax norr därom följer begränsningen
ägoslagsgränser och andra vegetationsgränser ut till Vikens strand. Gården Sannum
omnämnes redan 1316. I 1564 års jordebok upptogs Sannum som två hela frälsehemman.
Sannum har karaktären av större lantegendom. Bebyggelsen är placerad på en liten kulle
väster om länsväg 202. Gården består av två manbyggnader ställda mitt emot varandra. Den
södra är uppförd omkring år 1700, medan den norra är uppförd på 1830-talet. Båda är byggda
i trä i1 ½ våning med gulfärgad stående pärlspontpanel. Taken är täckta med tvåkupigt tegel.
Den norra av de båda byggnaderna har sadeltak med frontespis mot norr, den södra
byggnaden har brutet tak. Strax nordöst om manbyggnaderna ligger den tidigare
rättarbostaden uppförd i trä i 1 ½ våning med rödfärgad locklist på masonit och tvåkupigt
tegel på taket. Byggnaden är sannolikt uppförd under 1700-talet. Till gården hör ett stort antal
ekonomibyggnader. Norr om manbyggnaderna ligger hönshus, brygghus, stall m fl byggnader
av varierande ålder och utseende. Söder om byggnaderna ligger magasin, jordkällare och
smedja. Att lägga märke till är magasinet i 2 ½ våning och delvis klätt med stående okantade
bräder. Byggnaden är rödfärgad. Taket är täckt med tvåkupigt tegel. På taknocken sitter
vällingklockan. Gården Sannum omges av odlings- och betesmark. Väster om gården närmare
Vikens strand ligger ett torp tillhörigt Sannum, torpet Västervik. Sannum utgör genom sitt
läge och sitt bestånd av ekonomibyggnader av olika funktioner samt omgivande kulturmark
ett utmärkt exempel på en större lantgård. Vid senare utgrävningar, har man funnit lämningar
efter en troligen befäst medeltida anläggning, i omedelbar anslutning till de nutida
byggnaderna.
115 (179)
• Näs-Rosenvik. Näsboön och Vadholmen i sjön Viken tillsammans med området kring
gårdarna Näs och Rosenvik utgör detta område. På fastlandet går begränsningen strax öster
om gravfältet vid Rosenvik. Vid gården ansluter begränsningen till vägen och följer denna
norrut fram till fastigheten Vång 10:1. Där svänger begränsningen mot väster och går i
terrängen ner till Vikens strand. Området är beläget i västra delen av Undenäs socken. Det är
framför allt det forntida kulturlandskapet som ger området dess karaktär. Den nutida
bebyggelsen består huvudsakligen av jordbruksbebyggelse samt ett antal fritidshus vid Vikens
strand i områdets norra del. Gårdarna ligger i ålderdomliga lägen på små höjder i terrängen.
Den nutida bebyggelsen för den äldre traditionella bebyggelselokaliseringen vidare.
Området har under förhistorisk tid troligen varit folkrikare än närliggande platser. Ur
topografisk, geologisk och kommunikationssynpunkt har samma områden varit attraktiva
under lång tid, i vissa fall kan en kontinuitet vara tänkbar allt sedan järnåldern. Detta antyds
av koncentrationen av gravar till området. Gravarna är delvis placerade på Näsboön nära
stranden mot landsidan. Dessa gravar utgörs av från norr en rund stensättning, ett gravfält
med 13 runda stensättningar och två treuddar samt två stensättningar och ett röse. Strax söder
om Rosenvik ligger i hagmarken ett gravfält bestående av 11 stensättningar av olika slag och
fyra resta stenar. Alldeles norr om Vikensnäs ligger ett gravfält bestående av fem
stensättningar, en skeppssättning, en rest sten och av en, eventuellt två kullfallna resta stenar.
Gravarna lades då nära den egna gården och på ett sådant sätt att de kunde ses av
förbipasserande. Därigenom markerade man sitt område. På Vadholmen söder om Näsboön
finns en slaggvarp.
• Undenäs-Vång med delområdet Klockarebolet-Valtret. Undenäs kyrkby ligger i
sydvästra delen av socknen med samma namn. Området omfattar kyrkan och prästgården,
gästgivaregården, bebyggelsen i Karlslund, ett gammalt garveri och en del byggnader i
utkanten av byn längs Vångstigen samt gården Vång. I området finns även fornlämningar.
Centralt i området ligger en domarring och en rest sten från järnåldern. Dessa finns på en
mycket typisk plats för denna typ av lämningar med utsikt över dalgången både mot norr och
sydsydväst ner mot Viken. Troligen har en viktig färdled gått inom synhåll från platsen. Inom
synhåll från domarringen ligger kyrkan. Den nuvarande kyrkan byggd 1890-94 ersatte då en
träkyrka av medeltida ursprung. Norr om kyrkan ligger prästgården byggd 1766 men
moderniserad flera gånger. Sitt nuvarande utseende fick byggnaden på 1930-talet då den fick
en gulfärgad profilerad stående locklistpanel. I södra delen av området strax sydost om
domarringen ligger gästgivaregården. Gården blev troligen gästgiveri på 1830-talet. Den
nuvarande byggnaden är uppförd 1877 och har renoverats ett par gånger. Byggnaden är
uppförd i 1 ½ våning med stomme av trä och timmer. Den gulfärgade fasaden är varierande
stående lock, slät och liggande fasspontpanel. Taket är täckt av tvåkupigt tegel. I områdets
sydöstra del ligger ett antal bostadshus byggda i funktionalistisk stil under 1940-talet.
Gården Vång i sydvästra delen av området ligger på en liten svag förhöjning i dalgången.
Bebyggelseläget är typiskt för järnåldern och kanske är platsen kontinuerligt bebyggd sedan
dess. Gården består av manbyggnad och två flyglar samt en rad ekonomibyggnader.
Manbyggnaden är byggd 1844 och senare ombyggd. Den är uppförd i 1 ½ våning med en
stomme av timmer. Fasaden är klädd med rödfärgad stående locklistpanel. Taket täcks av
enkupigt tegel vilket även täcker taken på flygelbyggnaderna. Flygelbyggnaderna är också
uppförda av timmer i 1 ½ våning. Även dessa är rödfärgade och klädda med stående
locklistpanel. Till gården hör också en rad ekonomibyggnader med olika funktioner.
116 (179)
• Bölets gruvor. Bölets gruvor ligger en dryg mil norr om Karlsborgs tätort i Undenäs
socken. Områdets begränsning följer i princip malmkroppens utbredning. I öster går områdets
begränsning i terrängen och tangerar riksväg 49 längst i söder och i en båge omsluts torpet
Bölet. Begränsningen vänder norrut och följer en bäck upp till en kraftledning för att följa den
mot öster fram till fastighetsgränsen för Granvik 3:29. Därefter följer den fastighetsgränsen
mot norr och öster samt återgår i terrängen. Området är till övervägande delen skogsmark och
det är gruvdriften som satt sin prägel på det. Framförallt är det mangan som varit av intresse
för gruvdriften. Inom området finns 49 namngivna gruvhål av ett totalt 70-tal. Redan i slutet
av l600-talet skedde brytning av brunsten. Den användes vid glastillverkning och vid
framställning av glasyr. Under Göta Kanals byggnadstid ingick brunsten i tillverkningen av
hydrauliskt kalkbruk. Mangan ingår även som legeringsmetall vid specialståltillverkning.
Efter att brytningen varit nedlagd återupptogs brytningen under andra världskriget för att
slutligen läggas ner 1946. Idag är de största och djupaste hålen omgärdade av staket för att
förhindra olyckor. Bebyggelsen som finns inom området är byggnader som uppförts i
samband med gruvdriften. I områdets nordöstra del vid Vretgruvan, den djupaste av gruvorna
i området, ligger en arbetarkasern, en s.k. förmansvilla och ett uthus. En bit från denna
bebyggelse ligger en nybyggd skyddsbyggnad för spelverket till uppfordringsverket i
gruvlaven som tidigare fanns vid Vretgruvan. Kasernen uppfördes 1887 som arbetarbostad.
Den är byggd i l ½ våning i timmer som rödfärgats. Fönsteromfattningar, vindskivor och
knutar är vitmålade. Taket täcks av tvåkupigt tegel. Den s.k. förmansvillan är uppförd på
1910-talet. Byggnaden uppfördes som kontor men byggdes senare om till bostäder.
Byggnaden är uppförd i en våning på en hög källare med förradsutrymmen. Fasaden är klädd i
rödfärgad liggande spontad panel. Korspostfönster med spröjsade överlufter, foder,
vindskivor, veranda och knutar är vitmålade. Byggnaden har två skorstenar, taket är valmat
och täckt med tvåkupigt tegel. Till bebyggelsegruppen här hör ett antal uthus med skiftande
funktion. Larsastugan i den centrala delen av området intill den s.k. Storgruvan är en liten
parstuga av ålderdomlig karaktär. Den är timrad i en våning och klädd med rödfärgad okantad
stående lockpanel. Taket är täckt av en- och tvåkupigt tegel. Genom sin ålderdomliga karaktär
och att stugan inte byggts ut är den av stort intresse. I bebyggelsegruppen ingår flera uthus av
olika funktioner. I den sydligaste delen av området ligger ytterligare ett hus uppfört som
arbetarbostad omkring år 1900. Byggnaden är uppförd i 1 ½ våning och klädd med rödfärgad
liggande spontad panel, vita spröjsade fönster och sadeltak med tvåkupigt tegel. Huset har en
utbyggnad på baksidan och innehåller två lägenheter. Till miljön hör ett antal uthus bl a en
jordkällare i sten och med två separata ingångar till förråd för huvudbyggnadens två familjer.
Området utgör ett vittnesbörd om gruvdrift i mindre skala från l600-talet till 1900-talets mitt
med gruvor och bebyggelse av olika funktion.
• Forsvik. I den södra delen av Undenäs socken mellan Viken och Bottensjön ligger
Forsviks tätort. Ursprunget till denna tätort är en kvarn och såg med medeltida anor. Områdets
begränsning i söder följer fastighetsgränsen för Kanaljorden från inflödet vid Viken till
utflödet i Bottensjön. Där svänger begränsningen över sjön och ansluter till länsväg 202 strax
sydöst om herrgården. Därefter följer begränsningen länsvägen fram till gamla vägen mot
Undenäs där den svänger mot väster och följer kanalen ut till Viken. Områdets, bruksmiljöns,
beståndsdelar är Göta kanal med tillhörande anläggningar, Forsviks herrgård,
Bruksbostäderna och Bruket (industrianläggningarna). Forsvik som industriort leder sitt
ursprung som tidigare nämnts till medeltiden. Sedan början av 1300-talet är Forsvik känd som
en frälsegård. Redan innan gården kom i Vadstena klosters ägo i början av 1400-talet och
sågverksamheten tog fart fanns här en mjölkvarn. Under Vadstena kloster uppfördes en
117 (179)
sågkvarn (en vattendriven såg) och en hammarsmedja. Det var vattenkraften som utnyttjades.
Under 1600-talets senare hälft skapade Anton von Boij ett mäktigt järnbruksföretag i Tiveden.
I Forsvik anlades ett stångjärnsverk med två hamrar och fyra härdar. Produktionen bestod av
stångjärnstillverkning, vilken baserades på tackjärn från i första hand Granviks masugn.
Efter ägarskifte 1840 omlades smidet vid Forsvik. Några år senare ersattes den gamla
husbehovssågen av ett nytt sågverk. Nya verksamhetsgrenar från mitten av 1800-talet blev ett
gjuteri, en mekanisk verkstad och en ångsåg. Kärnan i området utgörs av industribyggnader:
gjuteri, mekanisk verkstad, träsliperi, kalorifer, turbinhus med flera byggnader. Hit hör också
brukskontor, modellförråd och en rad andra byggnader med olika funktion för bruket. Den
äldsta byggnaden är den som innehåller delar av den medeltida mjölkvarnen samt en gammal
järnbod. I träsliperiet finns idag utställningar som berättar om brukets verksamhetstid. En
stiftelse har bildats för att levandegöra och bevara området. I området norr om själva
bruksbyggnaderna ligger en rad arbetarbostäder längs en bruksgata. Byggnaderna är uppförda
från 1850-talet och till strax efter sekelskiftet. Bruksherrgården ligger på den östra sidan av en
vik av Bottensjön. Herrgården består av en huvudbyggnad uppförd 1848, en flygelbyggnad
samt en arrendatorbostad uppförd vid 1800-talets slut, en magasins- och en ladugårdsbyggnad
uppförd 1947 samt diverse mindre ekonomibyggnader. Söder om herrgården ligger ett
bostadshus i 1 ½ våning med rödfärgad liggande fasspontpanel. Själva herrgårdsbyggnaden är
uppförd av brukspatron Troselius 1848. Byggnaden är uppförd i två våningar. Stommen är i
trä med fasaden reveterad i brunrosa färg. Taket täcks av skifferplattor. I nordvästlig riktning
från herrgården mot Forsviks kyrka och skola leder en trädallé. Allén bryts av länsväg 202 där
också områdets begränsning går.
• Bygget (Kasthult). Bygget ligger i Undenäs socken i kommunens västra del intill
gränsen mot Tibro kommun. Områdets begränsning sammanfaller med fastighetsgränsen för
fastigheten Kashult 1:2 utom i söder där begränsningen strax söder om den gamla
odlingsmarken går rakt över fastigheten och sammanbinder den västra och den östra gränsen.
Bygget utgör en mycket säregen miljö. Den består av en gård i ensamt läge på en höjd i ett
kuperat område. Enligt uppgift är gårdens manbyggnad uppförd 1832. Byggnaden är timrad i
två våningar och är klädd med stående locklistpanel vilken idag är gråfärgad av väder och
vind. Under takfoten finns rester av rödfärgning. Enligt uppgift är byggnaden inte rödfargad
sedan 1885. Mycket av interiör och detaljer är bevarade. Byggnaden står på en stengrund.
Taket täcks av enkupigt tegel. Ekonomibyggnaderna är delvis förfallna. Bland
ekonomibyggnaderna märks framförallt en timrad bod byggd på ett ålderdomligt sätt. Här
finns också ladugård, fähus, jordkällare, dass och hundkoja vilka hör till gårdens
byggnadsbestånd. Gårdens omedelbara närhet är fortfarande öppen mark men den omgivande
gamla odlingsmarken håller på att växa igen eller har vuxit igen. Den är dock fortfarande fullt
identifierbar. Detta utgör ett ålderdomligt kulturlandskap. Hela området Bygget utgör ur
kulturhistorisk synvinkel en mycket värdefull miljö genom sin ålderdomliga bebyggelse och
det omgivande ålderdomliga kulturlandskapet.
• Fästningsområdet och Vanäs udde. Området utgörs av fästningen, som ligger på
Vanäs, och begränsas av vattenområden på tre sidor. På landsidan i söder begränsas området
av den gamla järnvägen vilken går inom nuvarande flottiljområdet och följer i västra delen
fastighetsgränser och vägar för att vid Våta Graven nå Vättern vid Karlsborgsviken. I södra
delen av området på nuvarande flottiljområdet uppfördes under 1870-talet Infanteriets
aspirant- och volontärskola Karlsborg. Ett flertal av dess byggnader finns kvar idag. Inom
flottiljområdet finns en milstolpe med inskription 1/4 mil. Området mellan Infanteriets
118 (179)
aspirant- och volontärskola och fästningen - Heden - utnyttjades gemensamt för övningar. På
Heden ligger den gamla Kyrkogården vilken var i bruk som gravplats 1830-1845. Här låg
också gården Lilla Mosskärr. Gårdens mark togs i anspråk för fästningsbygget vid 1800-talets
början. Hela området utgör ett unikt dokument över vårt lands försvarshistoria. Längst ut på
Vanäs udde ligger en värdefull naturpark/strövområde. Bebyggelsen med hus av olika
karaktärer för skilda funktioner avspeglar direkt. Karlsborgs uppgift som garnisonsort, och
ger en klar bild av det miniatyrsamhälle som fästningen utgjorde. Byggnadsperioden sträcker
sig från 1820-talet och fram till 1930-talet. Enstaka byggnader som t ex Parkmässen på
Flottiljområdet är uppförda senare och enstaka andra byggnader är möjligen uppförda före
1820.
• Vaberget. Området Vaberget ligger i Undenäs socken intill gränsen till Mölltorp
socken. Området har ett mycket stort natur- och kulturhistoriskt värde. I öster begränsas
området av Bottensjön. I söder följer begränsningen sockengränsen fram till fastighetsgränsen
mot Dampegården där begränsningen i en båge vänder norrut och fångar in bebyggelsen vid
Stora Vaberget och åter ansluter till Bottensjön strax söder om Solviken. Vaberget är en horst
dvs ett bergsparti med plan topp, som höjt sig mellan parallella förkastningar. På bergets
sydöstra och nordvästra sidor finns både erosionsterrasser och strandvallar vilka bildades
under Baltiska issjöns tid. Vid Lund på sydöstra sidan finns en klapperstensvall 250 meter
lång. Denna och andra strandlinjer har bildats genom att Baltiska issjöns vågor slagit mot
stranden under en period och svallat ut det finare materialet. Vid issjöns avtappning sjönk
vattenytan hastigt och den markerade strandlinjen blev kvar, idag på 150-metersnivån.
Vaberget utgör ett viktigt område för den vetenskapliga forskningen och förståelsen av
landets och Östersjöns senglaciala utvecklingshistoria. Av de kulturhistoriska värdena
överväger de försvarshistoriska. Mellan 1880 och 1912 sprängdes två fort in i berget. Dessa är
de två första i sitt slag i landet. Samtidigt anlades tre skansar längre ner på bergssidan i
sydväst. Detta kom till för att stödja Karlsborgs fästning vilken till följd av den tekniska
utvecklingen blivit mycket sårbar. Den s.k. Kanonbacken, med rester efter oxvandring som
användes för att dra upp kanoner och annan tung materiel till forten, finns alltjämt bevarad.
Från 1920- och 1930-talen finns lämningar efter andra militära aktiviteter. Området utgör än
idag militärt övningsområde. Samtidigt är området ett strövområde. Bebyggelsen inom
området består av smågårdar och torp huvudsakligen uppförda under slutet av 1800-talet och
1900-talets början. Traditionellt byggda i trä och oftast rödfärgade med vita snickerier. I
områdets östra del vid Skacka vid Bottensjöstranden ligger ett område med fritidshus.
• Kanalholmen. I Karlsborgs tätort inom detaljplanerat område ligger området
Kanalholmen. Området omfattar själva Kanalholmen. Begränsningen går i Rödesund i väster
och söder och omfattar även den norra strandbanken av Göta Kanal upp till Öltappen.
Området kännetecknas av en varierad villabebyggelse som tidsmässigt spänner från 1890-talet
till 1960-talet. Den västligaste tredjedelen av Kanalholmen omfattas av blandad
småindustribebyggelse och serviceanläggningar för sjöfarten. Detta område avgränsas av
riksväg 49 vilken delar Kanalholmen i nord-sydlig riktning. Den äldsta bebyggelsen ligger på
ömse sidor av Göta Kanal. Alldeles öster om väg 49 på södra sidan av kanalen ligger
Kanalhotellet. Byggnaden är uppförd 1894 i s.k. Schweizerstil efter ritningar av den
dåvarande löjtnanten Norrman vid Göta Ingenjörskår. Fasaden är klädd med brunfärgad
spontad panel lagd i olika riktningar och inramade av vitmålade listverk. Taket täcks av
grågrön plåt. Snett emot Kanalhotellet på norra sidan Göta Kanal ligger den gamla
brovaktarstugan uppförd 1899. Fasaden är klädd med gulfärgad fasspontpanel.
119 (179)
Fönsteromfattningar och de profilerade taktassarna är vitmålade. Det branta taket täcks av
rödmålad falsad plåt. Parallellt med kanalen mot öster ligger ytterligare tre villor uppförda
under de två första decennierna på 1900-talet. Även på den södra kanalbanken ligger villor
från början av seklet. Söderut på Kanalholmen ligger en varierad villabebyggelse från 1920tal till 1960-tal samt en mindre hyresfastighet. I söder mot Rödesundskanalen finns båtplatser.
Området utgör ett gott exempel på varierad villabebyggelse.
• Västra Vägen - Viggenvägen – Bottensjön. Detta område i centrala Karlsborg är
mycket karaktäristiskt för tätorten Karlsborg. Området begränsas i öster av Västra Vägen och
Södra Vägen och fångar i en båge in byggnaderna med adress Viggenvägen. Begränsningen
följer sedan Viggenvägen norrut till Smedjegatan där begränsningen svänger av mot väster
mellan kvarteren Jägaren och Kantaren vid Sågmästaregatan och ansluter till Bottensjöns
strand för att så i norr ansluta igen till Västra Vägen i höjd med nuvarande tennisbanorna.
Bebyggelsen består av villabebyggelse med en- och tvåfamiljsfastigheter. Enstaka
flerfamiljsfastigheter finns inom området. Bebyggelsen, uppförd i funktionalistisk stil, i rena
enkla drag med ljusa fasadfärger, tegeltäckta flacka tälttak och huskropparna indragna från
gatan med fruktträd och buskar närmast gatan. Bäst framträder detta längs Västra Vägens
norra del. Byggnaderna längs Viggenvägen-Södra Vägen uppfördes för personalen vid
nyuppsatta Västgöta Flygflottilj 1939. Området karaktäriseras av en villabebyggelse från
1930-talet till 1950-talet. Bebyggelsen är relativt enhetlig i höjd och volym. Färgtonen är ljust
hållen, typiskt för den tid under vilken bebyggelsen uppförts. Tyvärr har många byggnader
tilläggsisolerats under 1980-talet och fått nytt fasadmaterial men de flesta har ändå fått behålla
sin ljusa färgton.
• Mölltorp Kyrkby. Mölltorps kyrkby ligger i den södra delen av socknen med samma
namn. Området omfattar den egentliga kyrkbyn och är belägen öster om den moderna
tätortens sydvästra del. Området begränsas i söder av järnvägen Skövde-Karlsborg. Vid
fastigheten Mölltorp 2:55 tar begränsningen av mot norr och går i en båge mellan
kyrkogården och fotbollsplanen vidare mot öster för att vid Krogstorp 1:258 ansluta till
Kyrksjön. Därefter följer begränsningen stranden fram t o m fastigheten Mölltorp 2:35 för att
där gå söderut och följa fastighetsgränsen mot Underbacken 6:1. Mellan fastigheterna
Underbacken 1:25 och 4:2 ansluter åter begränsningen till järnvägen. Mölltorps kyrkby har
bevarat sin karaktär av gammal kyrkby med olika beståndsdelar. Centralt i området ligger
Mölltorps kyrka med anor från 1200-talet. Alldeles söder om kyrkan ligger gården Stommen
som idag fungerar som hembygdsgård. Manbyggnaden är från 1700-talet och har
ursprungligen varit längre men avkortades på 1930-talet. Byggnaden är timrad i två våningar
och utvändigt klädd med rödfärgad stående locklistpanel. På baksidan finns ett utbyggt kök.
Även verandan mot söder är tillbyggd senare. Intill manbyggnaden ligger en timrad bod med
halmtak. Boden är flyttad till platsen från Häljanäs. Något öster om manbyggnaden ligger
församlingshemmet byggt 1975. Intill kyrkan finns också den gamla marknadsplats en.
På södra sidan Järnvägsgatan omedelbart söder om hembygdsgården ligger
jordbruksfastigheten Mölltorp 3:1. Nuvarande manbyggnaden är uppförd 1885 enligt Sveriges
Bebyggelse. Byggnaden har tidigare varit reveterad men är nu klädd i gulfärgad stående
lockpanel. Till gården hör också ett antal ekonomibyggnader. Mittemot kyrkan väster om
byvägen ligger Mölltorps skola bestående av fyra generationers skolbyggnader, nu används
endast den senaste som skola. Den stora gulmålade skolbyggnaden i två våningar uppfördes
1924 och används numera som föreningslokal. Norr och väster om denna ligger f d
lärarbostaden uppförd i en våning 1855. Byggnaden är klädd i gul stående lockpanel. Söder
120 (179)
om lärarbostaden ligger den äldsta - Kyrkskolan - från 1836. Tillsammans med den nya
skolan belägen omedelbart väster om den gamla folkskolan bildar dessa byggnader en
kontinuerligt utvecklad skolmiljö. Strax söder om skolan ligger Furugården, det nuvarande
ålderdomshemmet. Under 1950-talet byggdes fristående pensionärslägenheter intill den
byggnaden. I områdets norra del längs Kyrksjöns strand ligger ett antal bostadshus av
varierande ålder uppförda från 1800-talets slut till 1950-talet. Även i områdets sydöstra del
ligger enstaka byggnader som sammanhänger med kyrkbyn och dess karaktär. Tillsammans
utgör dessa byggnader typiska beståndsdelar i en kyrkby. Mölltorps kyrkby är som miljö av
intresse i länet och har ett stort värde.
• Brevik. Området Brevik omfattar kyrkbyn och dess närmaste omgivningar Brevik
nämns första gången 1321 men det är osäkert om det är byn eller socknen som avses.
Området begränsas i väster av länsväg 195 och följer så ägogränser i en vid båge mot öster
och söder ner mot Vätterstranden. Landskapet är relativt flackt och sluttar i söder ner mot
Vätterstranden. Marken är huvudsakligen odlingsmark med inslag av ung lövskog vid ett parti
närmast stranden samt mindre partier i områdets norra del. Kyrkbyn utgör kärnan i området.
Där ligger kyrka, klockstapel, sockenmagasin numera hembygdsmuseum, f d prästgård, skola,
affär samt några jordbruksfastigheter. Byggnadsmaterialet är till stor del av trä. Fasaderna är
huvudsakligen av stående locklistpanel och vanligen rödfärgade. Enstaka manbyggnader har
ljus fasadfärg. Taktäckningsmaterialet är vanligen en- och tvåkupigt tegel. Den mest
avvikande byggnaden i byn intill kyrkan är uppförd i sten med vit puts och tvåkupigt
betongtegel på taket. Väster om själva kyrkbyn ligger två större gårdar på byvägens norra
sida. Gården närmast kyrkbyn är Garpegården. Manbyggnaden är uppförd 1874 och timrad i 1
½ våning. Den stående släta panelen är vitfärgad och taket täckt med enkupigt tegel. De
omgivande ekonomibyggnaderna är av varierande ålder. Garpegården är upptagen som
frälsehemman till ett mantal i jordeboken 1542. Väster om Garpegården ligger Hinsegården.
Hinsegården var under medeltiden prebende under Vadstena kloster. Vid reformationen drogs
gården in till kronan. 1646 köptes den av fältherren Harald Stake som lät bebygga den
nuvarande egendomen till säteri. Den nuvarande manbyggnaden är uppförd 1661 på
trästomme i 1 ½ våning. Byggnaden har moderniserats flera gånger. Den reveterade fasaden
är ljusgul. Taket täcks av enkupigt tegel. Till manbyggnaden finns två flyglar. Den östra
flygeln är uppförd i början av 1800-talet medan den västra är uppförd senare. Båda är
uppförda i 1 ½ våning med ljusgul reveterad fasad och enkupigt tegel på taket.
Ekonomibyggnader av olika slag ligger nordväst om mangården och är av varierande ålder
och utseende. Nordost om Hinsegården i anslutning till gränsen mot Garpegården ligger fyra
stycken f d statarbostäder med tillhörande uthus. Bostadshusen är uppförda mellan 1800 och
1860. Fasaderna av stående locklist är rödfärgade och taken huvudsakligen täckta med
tvåkupigt tegel. Husen är uppförda i 1 ½ våning. Byggnaderna har moderniserats under 1950talet och senare. Uthusen är även de uppförda under 1800-talets första hälft. Hinsegården med
alla dess byggnader, även statarbostäder, speglar funktionerna vid en större lantegendom. På
kyrkogården finns en liljesten vilken antas vara från 1100-talet samt ett solur från 1600-talet.
Utanför kyrkogårdens östra mur intill kyrkogårdsgrinden står den s k Gråtstenen, den enda i
sitt slag i Skara stift. Gråtstenar förekommer annars endast i Bohuslän och Blekinge. Det är en
cylindriskt formad upprest sten av grå granit. Vid gråtstenen kunde anhöriga till drunknade
sjömän vilka inte återfunnits gråta ut. Detta är ett tecken på den betydelse sjöfarten en gång
haft för socknen. Utanför kyrkogården har den vackra brunnen också bevarats. Inom området
har det under 1800-talet funnits fattighus, gästgivargård (postanstalt Kyrkebo), kvarn och en
vädersåg. Området karaktäriseras av kyrkbyn och de större lantgårdarna. Bebyggelsen ligger
121 (179)
huvudsakligen samlad längs den öst-västgående byvägen. Längs den västra delen av byvägen
är en planterad allé vilken ytterligare poängterar karaktären av större lantgård vilket
Hinsegården representerar. Det öppna odlingslandskapet framhäver kyrkbyns och de större
gårdarnas betydelse och karaktär.
• Frökärr. Byn Frökärr är belägen i den norra delen av Breviks socken. Bebyggelsen
ligger på en mycket svag höjdrygg vilken löper i nordnordväst-sydsydostlig riktning. På
denna förhöjning i landskapet löper byvägen i samma riktning och på vägens östra sida ligger
byns gårdar på rad. I väster följer området en fastighetsgräns, i nordväst en mindre väg och i
övrigt en naturlig avgränsning i landskapet. Frökärr omnämns första gången i jordeboken
1590 som klosterhemman. Laga skifte genomfördes 1839-40. Gårdarna ligger med sina ägor
radiellt mot vägen. Frökärr är en mycket utpräglad radby. De enda undantagen är två
fastigheter längst ner i södra delen av byn. Fastigheten Frökärr 1:56 där ladugården är belägen
på byvägens västra sida. Skogaryd 1:28 där både manbyggnaden och de ursprungliga
ekonomibyggnaderna, vilka nu tillhör en annan fastighet, likaså ligger på vägens västra sida.
Frökärr utgör det bästa exemplet på en radby inom kommunen. Läget i terrängen och den
omgivande odlingsmarken ger byn dess karaktär.
• Svärtebäcken. I södra delen av Breviks socken ligger den gamla byn Svärtebäcken.
Området begränsas i norr av vattendraget Svärtebäcken. I öster följer gränsen vägen, i söder
sammanfaller begränsningen med en fastighetsgräns. I väster går begränsningen över öppet
fält i en vid båge ca 300 meter från bebyggelsens kärna. Svärtebäcken är upptagen i 1540 års
jordebok som prebendehemman. I 1561 års jordebok omfattar Svärtebäcken ett mantal.
Svärtebäckens by är en by med en ålderdomlig struktur. Av byns fyra fastigheter ligger tre tätt
samlade på byns gamla tomt i höjdläge medan den fjärde gården flyttats ut under 1800-talet
och ligger på en liten avsats i sluttningen väster om byn. Manbyggnaden är uppförd under
1890-talet, har timrad stomme och är klädd med rödfärgad stående locklistpanel. Taket är
täckt med tvåkupigt tegel. I det ursprungliga läget på krönet av höjden ligger byggnaderna
tätt. Den mest välbevarade av gårdarna är Svärtebäcken 1:4. Här är nuvarande manbyggnad
från 1890-talet. Den är timrad i l ½ våning och klädd med vitfärgad stående slät panel. Taket
täcks av tvåkupigt tegel. Den äldre manbyggnaden finns kvar och ligger som flygel till
nuvarande manbyggnad. Det är en enkelstuga i två våningar. Byggnaden har ett ålderdomligt
utseende med flackt tak med korta utsprång och täckt med enkupigt tegel. Den stående
locklistpanelen har varit rödfärgad men är idag helt urtvättad. Tillsammans bildar de tre
fastigheterna med manbyggnader och en mängd ekonomibyggnader av varierande ålder och
utseende en tät och ålderdomlig bystruktur. Här kan man följa hur yngre ekonomibyggnader
passats in bland de äldre utan att bebyggelsen spridits ut. Genom bykärnan leder en bygata.
Strax norr om bykärnan nere i bäckravinen ligger på en samfällighet en f d kvarn.
Kvarnstugan finns kvar och fungerar nu som fritidsbostad. Byggnaden i 1 ½ våning är klädd
med stående okantade rödfärgade bräder. Den står på stengrund med ena långsidan alldeles
intill strömfåran. Taket täcks av tvåkupigt tegel. Något uppströms från kvarnhuset finns
lämningar efter dammanläggningen. Längre uppströms längs bäcken är en såg markerad på
1877-82 års karta. På Svärtebäckens marker uppe på höjden söder om byn är på samma karta
en vädersåg markerad. Byn omges i väster, söder och öster av odlingsmark. Mot norr och i
bäckravinen växer lövträd. Svärtebäckens by karaktäriseras främst genom sitt typiska
höjdläge och sin täta ålderdomliga struktur. Byn är ett gott exempel på en äldre by med gårdar
och dess olika tillhörande ekonomibyggnader med skiftande funktion. I kontakt med byn och
122 (179)
norr därom ligger den f d kvarnen på samfälld mark. Byn omges av sin odlingsmark vilket
ytterligare framhäver byns höjdläge.
Hjo kommun:
• Snabolet, Grevbäcks s:n – bebyggelse. Området ligger i ett kuperat, öppet landskap
och omramas av skog. Snabolet är en liten by, vilket är karaktäristiskt för Guldkroksbygden,
där herrgårdarna varit dominerande sedan medeltiden. Sydväst om byn fortsätter bebyggelsen
i ett glesare stråk utmed landsvägen. Bebyggelsen i området utgörs av mindre gårdar och torp.
Den enhetliga skalan och utformningen binder dem samman till en samstämd helhet.
Boningshusen är relativt oförändrade, ekonomibyggnaderna är dock på flera ställen
försvunna. Tyvärr kommer det öppna odlingslandskapet att splittras av den granplantering,
som ägt rum och av den pågående förbuskningen. Snabolet by bar ursprungligen varit en gård,
som senare skiftats i flera delar. På den gamla gårdstomten kvarligger tre gårdar. Bebyggelsen
är väl samlad. Ett av boningshusen som har en påfallande ålderdomlig prägel anses
härstamma från 1700-talet. Strax norr om byn och inom synhåll ligger ett f.d.
sergeantboställe. Boningshuset tillhör den äldre och alltmer sällsynta karolinska
byggnadstypen med valmat tak (Backen 1:1A).
• Ekhammar - Grevbäcks kyrkby - Munkeberg, Grevbäcks s:n - bebyggelse och
Industri. Området utgör ett parti av norra Guldkrokens jordbruksbygd, från Ekhammars säten
i norr via Grevbäcks kyrkby ned till Munkebergs säten i söder, Landskapet är mestadels öppet
och sluttar svagt mot Vättern, Det begränsas i väster av skog och i öster av Vättern, Byn och
säterierna bildar enklaver i det öppna kulturlandskapet, som saknar annan bebyggelse.
Säterierna utsträcker sin dominans genom alléer och planteringar. Tack vare det vida synfältet
blir det stora området en upplevelsebar enhet för den som färdas genom landskapet.
Ekhammar. Säteri, känt sedan 1600-talet. Gården har en väl samlad bebyggelse med skilda
hus för en rad olika funktioner, Mangården, bestående av en tvåvånings huvudbyggnad av trä
och dubbla flyglar, är anläggningens centrum. Manbyggnad den fick sitt nuvarande utseende
vid 1800-talets början, bottenvåningen anses dock stamma från 1600-talet, De inre flyglarna
är ombyggda, de yttre är från 1700-talets mitt i karolinsk stil. Runt manbyggnaden ligger
ekonomibyggnader av varierande storlek och ålder. På något avstånd ligger två enheter med
arbetarbostäder, vardera bestående av fem respektive sex karaktäristiska röda egnahemsvillor,
av yngre typ. Tillfartsvägar i form av alléer från tre håll accentuerar gårdens betydelse.
På ”Kullen” söder om herrgården finns kommunens enda bevarade intakta ryggåsstuga, ett
lågt, timrat hus av enkelstugetyp, invändigt öppet till ryggåsen och med bevarat gammalt
murkomplex. Huset saknar panel och färg, Taket är nylagt med tjärpapp. ”Nyttorp” väster om
riksväg 195 strax intill Gärdsbodadammen är en liten välbevarad torpstuga av äldre typ med
ryggås och sidoåsar synliga i gavelröstet. Huset är panelklätt och rödfärgat. Vid Ekhammars
herrgård har genom lyckliga omständigheter bevarats ett flertal vattendrivna verk av stort
industrihistoriskt intresse. De ligger alla samlade kring en bäck som rinner i rakt östlig
riktning ned mot Vättern. Överst ligger den ålderdomliga kvarnen med bevarat vattenhjul.
Därefter följer det unika sågverket en bevarad enbladig ramsåg av träkonstruktion. Detta är
det enda kända exemplaret i länet av denna en gång så vanliga sågverkstyp. Nedströms sågen
låg tills för något år sedan ett stort ångbränneri, nu tyvärr rivet. Nästa anläggning är ett
vattenhjulsdrivet snickeri, med många intressanta maskiner bevarade. Helt nära snickeriet
ligger en smedja. Nere vid Vätterstranden ligger slutligen ett mycket litet vattenkraftverk som
är relativt välbevarat. Tyvärr skadades de olika Långdammarna vid Ekhammar år 1951 då den
123 (179)
översta dammen brast. De nedstörtande vatten och ismassorna sprängde alla fördämningar
nedströms. Grevbäcks kyrkby. Bebyggelse samlad runt den lilla kyrkan som anses stamma
från 1100-talet och ligger utmed landsvägen. Byn domineras av en till färg och skala enhetlig
röd trebebyggelse. Huvuddelen av husen är bostadsfastigheter från 1920-30-talet. Äldre och
välbevarade byggnader av stort kulturhistoriskt intresse är, förutom kyrkan, den K-märkta
prästgården i karolinsk stil uppförd 1807 (Prästgården 1:1), samt en äldre, obetydligt
förändrad, parstuga som en period varit skola (Ekhammar 5:1). Till byn hör även en mindre
samling äldre byggnader något västerut, där särskilt handelsboden är värd ett omnämnande
för sin arkitektoniska utformning. Munkeberg. Säten sedan 1685. Säteri med väl samlad
bebyggelse. Corps-de-logi från 1865 i italiensk villastil, ritad av arkitekten Victor Gegerfeldt.
Manhuset med sina två flyglar ligger högt med en ansenlig park framför och med utsikt över
Vättern. Den närapå kringbyggda fägården har en enhetlig och medvetet utformad bebyggelse
från tiden kring sekelskiftet. Byggnaderna är av trä och prydda med rika lövsågerier och små
torn. Strax bakom fägården ligger två hus från samma tid med fyra arbetarbostäder i varje;
husen har två ingångar på varje långsida.
• Ringaberget - N. Hulan, N. Fågelås s:n – bebyggelse. Området ligger på Hökensås
östra nedsida i starkt kuperad terräng. Det begränsas i väster av den höglänta skogsmarken
och i öster av kustslätten. Mjuka kullar avlösta av branta berg i dagen vid Ringaberget formar
det öppna odlings- och beteslandskapet. Vid Ringaberget ligger bebyggelsen spridd längs den
gamla landsvägen, som följer bergets fot. N. Hulan på Hökensås sluttning är en liten
bybildning med en relativt tät och enhetlig gårdsamling. Bebyggelsen i området utgörs av
mindre gårdar och småbruk. De flesta gårdarna har gamla och välbehållna boningshus och
många har även bevarade äldre ekonomibyggnader.
• N. Fågelås - Almanäs, N Fågelås s:n – bebyggelse. Området tillhör Guldkrokens
jordbruksbygd. Större delen utgörs av öppet odlingslandskap. Vättern är naturlig begränsning
i öster. Det vida synfält, som slätten bjuder, gör det svårt att avgränsa området åt övriga håll. I
nordväst har gränsen rått följa riksväg 195, i väst har området delvis utsträckts till att omfatta
Hökensås nedre kant, Almnäs säteri är den största bebyggelsekoncentrationen. Säteriet har
starkt präglat området och överhuvudtaget hela socknen. Flera ställen, som varit torp eller
utgårdar till Almnäs, finns bevarade i den sydvästra delen. N. Fågelås kyrkby. Byn är mycket
liten och väl samlad kring kyrkan. Den vitkalkade gotiska kyrkan är av medeltida ursprung
men har under 1600- och 1700-talen byggts till med kor, sakristia och två utskjutande stora
gravkor. Till kyrkoområdet hör klockstapeln från 1600-talet och sockenmagasinet från 1764,
en vitmenad kraftig stenbyggnad. Ett likartat och samtida sockenmagasin finns vid S. Fågelås
socken. Båda måste anses mycket skyddsvärda. På motsatta sidan vägen ligger prästgården
med en välbevarad manbyggnad från 1700-talets mitt samt en yngre bondgård. Almnäs.
Säteri sedan 1500-talet. Almnäs säteri dominerar ett vidsträckt område genom den tillhöriga
bebyggelsen och de långa raka alléerna. Den hierarkiska uppbyggnaden och det rikt
differentierade näringsliv som kännetecknat gården, avspeglas fortfarande mycket tydligt i
bebyggelsens sammansättning. Corps-de-logiet är Guldkrokens största, en trevåning
stenbyggnad uppförd 1757-66. Det har enligt avbildningar från 1700-talet hart två par flyglar.
Nu ligger det i en relativt stor park, flankerat av en kontorsbyggnad som Helga Zettervall ritat
1895. Utanför mangården ligger ekonomibyggnader för en rad olika funktioner. Särskilt
bemärkansvärt är det stora magasinet från 1821 med sin grekiska tempelgavel. Den
fyrkantsbyggda ladugårdens äldre delar är uppförda i skiftesverk och gjutteknik. Här ligger
också arbetarbostäder inrymda i två stora schweizerhus, utförda i en för landsbygden
124 (179)
osedvanligt yppig arkitekturstil. För övrigt har arbetarbostäder funnits i de så kallade
dubbeltorpen (för två familjer) som legat utspridda över ägorna. Till gården har hört mejeri,
bränneri, kvarn, såg och tegelbruk, Sågen har brunnit ned och tegelbruket läggs ned under
1976. Flertalet anläggningar har drivits av vattenkraft. På Hökensås finns ett system av
anlagda dammar, med vars hjälp vattentillförseln har reglerats.
• Erlandstorp, N. Fågelsås s:n – bebyggelse. Erlandstorp år beläget i
jordbruksområdet på platån i Hökensås östra kant, Det omfattar den stora gården Erlandstorp
och tre tillhörande torp, St. Brotorp, Backan och Stenhagen. Alla ställena ligger intill
Erlandstorpsbäcken och dess upprinnelse vid Backadammen De förbinds av en mindre väg.
Gård och torp har ett historiskt och i nutiden upplevelsebart samband. Själva Erlandstorp är
en karaktäristisk äldre gård. Till mangården hör en tvåvånings huvudbyggnad, flygel och
magasin, Fägården bildas av en stor på tre sidor kringbyggd ladugård, delvis bygd i
skiftesverk. Torpen är typiska små röda stugor i relativt oförändrat skick. Tillhörande
ladugårdar och stenkällare är bevarade. Grundrester finns efter åtminstone ytterligare ett torp.
• Moanäs - Hjällö, S. Fågelås s:n – bebyggelse. Området tillhör den sydliga delen av
Guldkrokens jordbruksbygd. Landskapet är mycket flackt och öppet. Slätten begränsas i
väster av skogen, i öster av Vättern. Herrgårdarna Hjällö och Moanäs ligger alldeles intill
kusten. Med sin samlade bebyggelse och sina raka alléer dominerar de det vida landskapet.
Övrig bebyggelse saknas nästan helt. Vid Stendikets utlopp påstås ett varv ha legat i äldre tid.
Moanäs. Säteri med samlad och välbevarad gårdsbebyggelse. Manhuset, som är uppfört 1880
(och restaurerat 1915), är en tidstypisk stor träbyggnad i två våningar med två frontespiser.
Det ligger i en park. Runt om ligger flera ekonomibyggnader. Av särskilt intresse är den stora
ladugården, som är byggd av liggande plank mellan vitmenade höga murpelare i samma
teknik som skiftesverk. Hjällö. Säteri med intakt mangård från omkring 1770-talet bestående
av en trevånings corps-de-logi av sten och fyra låga flyglar i karolinsk stil. Alla byggnader är
vitrappade och gårdsplanen inhägnas av ett järnstaket. Ekonomibyggnaderna, som är hållna i
rött och relativt nya, bildar en särskild enhet. Intill bäcken i söder ligger en förfallen
statarlänga, ett mejeri och ytterligare ett par uthus. Gården accentueras av alléer längs
tillfartsvägarna.
• Sörtorp, S. Fågelås s:n – bebyggelse. Sörtorp ligger på den platå Hökensås bildar
ovanför den branta resningen från slätten. Här öppnar sig ett mjukt kuperat odlingslandskap.
Området begränsas i väster av skogen, i öster av den skogklädda branten, i norr av en smärre
höjdrygg och i söder av en bäckravin. Bebyggelsen är relativt spridd med tätare husgrupper i
Sörtorp. Den består av medelstora och mindre bondgårdar, flera fortfarande i bruk.
Bostadshusen är troligen från olika skeden av 1800-talet, medan ekonomibyggnaderna i
många fall är yngre. Hökensås sluttning har till skillnad från slätten brukats av mindre gårdar,
utgårdar eller torp. Den småskaliga och enhetliga bebyggelsen kan anses typisk för områdena
väster om Guldkroksbygden.
• Galneryd, S. Fågelås s:n – bebyggelse. Tre relativt små gårdar i ett skogsomslutet
odlingslandskap med tämligen stenig och kuperad mark. De små åkrarna och ängarna
avgränsas av stengärdsgårdar. Boningshusen är av parstugetyp, uppförda under 1800-talets
slut och senare något förändrade. Ekonomibyggnaderna är också äldre och liksom
boningshusen faluröda. Galneryd är ett av de få öppna odlingsområden uppe på Hökensås
som ännu inte vuxit igen eller övergått till sommartorp.
125 (179)
• Hjo stad, Hjoån och Grebban - bebyggelse- och industriområde. Hjo stad är av
mycket stort kulturhistoriskt värde. Det gäller dels stadsplanen i den äldre staden, dels de
bevarade sekelskiftes- husen, hamnen och badinrättningen. En separat utredning är tidigare
gjord i Hjo stad. Den bör kompletteras och publiceras separat. Hjoån. Längs Hjoåns lopp från
Mullsjön ned till Vättern har sedan 1700-talet funnits ett flertal industrier. Där har varit
kvarnar och sågar, smedjor, hamrar, kraftverk och textilfabriker, snickerier, bark- och
vadmalsstampar med mera. Genom att anlägga dammar i ån fick man kraft för att driva de
olika inrättningarna. Tiden har dock gått förbi de små vattendrivna verken och, förutom vid
Stampen och Herrekvarn, har samtliga fördämningar rasat. Genom att återställa de olika
dammarna och genom att anlägga ett gång- och cykelstråk från staden upp till Grebban skulle
man här kunna skapa en miljö med stort rekreationsvärde, samtidigt som åns
industrihistoriska betydelse skulle klarläggas. Genom att utnyttja befintliga vägar och den
gamla järnvägsbanken blir större anläggningsarbeten överflödiga. Någon motsvarighet till ett
iordningställt gångstråk längs Hjoån finns ej i länet. En mer inträngande beskrivning av detta
område ges i Joh:s Wernquists essä ”En forsfärd på Hjoån”, publicerad i Hjo
Guldkroksbygden, del II, Kumla 1963. Grebban. Grebbans samhälle ligger i en huvudsakligen
öppen och plan terräng. I söder rinner Hjoån i en ganska djup fåra med buskvegetation.
Bebyggelsen ligger längs landsvägen samt utmed Hjoån och den parallellgående, gamla
järnvägsbanken. De flesta husen är egnahem från 1900-talets första decennier. I norra ändan
ligger en välbevarad skolbyggnad, nu lärarbostad, från 1800-talet, en likaså välbehållen större
skola från 1920-talet samt en bygdegård (alla på Grebban 1:51). Härintill står Svärtans kapell,
en nyklassicistisk träbyggnad från 1930-talet (Grebban 1:46). Vid Hjoån har samhället haft
järnvågsanhalt och industrier varav ett par fortfarande är i drift.
• Ulvhult, Grevbäcks s:n – bebyggelse. Säteri, åtminstone sedan 1600-talet. Ulvhult är
ett av de många stora säterier, som dominerat Guldkroksbygden under historisk tid. Gården
ligger ett stycke från vattnet med stora fält som svagt sluttar ner mot vattnet på ena sidan och
med skogen på den andra. Gårdsbebyggelsen bildar en samlad enhet bestående av corps-delogi flankerat av flyglar och omgivet av en fransk trädgård, samt fägård i form av en
långsträckt allégata kantad av ladugård, magasin, mejeri och några bostäder. Längre bort i
gatans utsträckning samt väster om gården ligger mindre torpliknande arbetarbostäder.
Manhuset är en tvåvånings stenhus i lätt klassicerande stil från 1918, ritat av
stadshusarkitekten Ragnar Östberg. Han har även ritat flyglarna, arrendatorbostaden i tidens
egnahemsstil, den stora ladugården, mejeriet och flera lantarbetarbostäder. Den arkitektoniska
enhetligheten och den påfallande stränga, axiala karaktären är Östbergs verk.
Töreboda kommun:
• Halna Bygården. Det uttagna området omfattar en del av den odlade slättbygden i
socknens sydvästra del ned mot Åsaviken. Bebyggelsen är här tämligen tät, med varierad
gårdsstorlek blandad med enskilda småhus. Påfallande är åkermarkens uppdelning i flertalet
mindre jordlotter, vilket har begränsat brukningsenheternas storlek.
• Halna kyrkby – Halnatorp. Området sträcker sig mellan Halna kyrkby i väster och
Halnatorps egendom vid Halnatorpsviken i öster. Landskapsbilden är även här, liksom i
föregående område, tämligen flack. Området delas i öst-västlig riktning av vägen mot
Undenäs och korsas av den förr så betydelsefulla Kvarnängsån, med utlopp i Uddaviken.
126 (179)
Bebyggelsekoncentrationen omkring kyrkan har efterhand anpassats till senare tiders ideal.
Av särskilt intresse är dock Sandstugan strax nordost om kyrkan, en av Halnas äldre och mest
oförvanskade byggnader. Den högresta sockenkyrkan stod klar 1895. Halnatorps egendom
hör till de yngsta kring sjön Viken. Trakten är dock av betydande kulturhistoriskt intresse och
är under namnet stenstan belagd i skrift sedan slutet av 1200-talet. Det nuvarande corps-delogiet uppfördes 1901 i tysk stil och har under senare år varsamt renoverats. Flera mindre
bostadsbyggnader samt stall, kvarn och magasin är mycket välbevarade och av stort intresse
för miljön.
• Beatebergs kyrkby. Området omfattar Beatebergs kyrkby belägen på en
höjdsträckning öster om sjön Viken. Bebyggelsen ligger längs byvägens högra sida med vida
utblickar ned över de odlade markerna och sjön. Sockenkyrkan är en s.k. Centralkyrka,
uppförd efter ritningar av arkitekten E V Langlet 1877-81 och byggd i tegel från Ryholms
tegelbruk. Centralt i byn ligger även den gamla komministerbostaden i schweizerstil
samt Beatebergs prästgård och kyrkskola, båda med stora trädgårdar.
• Tåtorp. Området upptar kanalmiljön vid inloppet från sjön Viken i socknens
nordöstra del. Bebyggelsen var tidigare i högre grad än i dag knuten till kanalen. Av de
funktionsbyggnader som förr fanns för kanalens drift och underhåll samt för kanalfararnas
bekvämlighet och säkerhet återstår i våra dagar ofta endast kanalbolagets personalboställen.
Ett av de bästa exemplen är Tåtorps lotsbostad från 1870-talet, en välbevarad, gulmålad
träbyggnad uppförd av Göta kanalbolaget. Tåtorp karakteriseras av småhusbebyggelse,
koncentrerad till kanalslussen och den korsande lokalvägen.
• Ryholm. Området ligger i socknens västra del och upptar egendomen Ryholm, delar
av odlingsmarken öster därom, samt de två skolhusen för små- respektive folkskola längs
vägen mot kyrkbyn. Ryholms corps-de-logi färdigbyggdes 1864 av arkitekten A W
Edelsvärd, i en stil som hämtat drag både av franska och italienska mönster. Gårdsplanen
flankeras av tre par flygelbyggnader, varav paret närmast huvudbyggnaden är de äldsta. Från
den vackra gårdsplanen löper en rät allé söderut, vid vars östra sida ekonomibyggnaderna
ligger samlade. Ryholms väl avvägda och sammanhållna herrgårdsmiljö är ett av länets bästa
tidsdokument på förra seklets storjordbruk med högreståndsbebyggelse.
Tidaholm kommun:
• Klämman, Helyckan och Bromseryd. Bebyggelsemiljö och kulturlandskap. Området
ligger i sydvästra Daretorp och består av bebyggelse vid Klämman, Helyckan och Bromseryd
med omgivande kulturlandskap. Landskapsbilden är kännetecknande för denna del av
Daretorp. Terrängen är mjukt kuperad. Kulturlandskapet domineras av betes- och ängsmarker
samt mindre odlade partier. Här och var växer löv- och blandskog i dungar eller som buskage.
Stora odlingsrösen anger att jorden tidigare brukats i större utsträckning. Stengärdsgårdar
finns i delar av området. Bebyggelsen följer småvägar som ringlar längs sluttningarna. Vid
Klämman ligger några mindre bondgårdar och småbruk samlade på en höjdsträckning, vilken
fortsätter ned mot Helyckan där en mindre gårdsgrupp ligger. Gårdarna ligger i traditionella
lägen, vanligen med rödfärgade uthus och ekonomibyggnader. Bebyggelsen är genomgående
från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal och flera byggnader har behållit något av ursprunglig
karaktär trots vissa förändringar. Några inslag av nyare bebyggelse finns dock. Bromseryd
utgörs av en liten götisk gårdsbildning med välbevarad 1 800-talsbebyggelse. Gården skiljs
127 (179)
från resten av området av ett skogsparti. Det i övrigt öppna kulturlandskapet kring gården har
dock en karaktär som väl ansluter till området i övrigt. Området i stort ger exempel på hur en
småskalig jordbrukstradition format kulturlandskapet, med odlingsrösen och kvarliggande
stenmurar.
• Kråkeryd och Stenbacken. Bebyggelsemiljö och kulturlandskap. Vid Kråkeryd och
Stenbacken i östra delen av Härja socken återspeglar bebyggelsemönster och kulturlandskap
ännu huvuddragen av den gamla ekonomiska kartans struktur från ca 1880. Då som nu utgörs
bebyggelsen främst av bondgårdar och småbruk. Gårdarna omges av ett gammalt
kulturlandskap med hagmarker, rester av lövängshävd, små odlingsytor och stengärdsgårdar.
Kråkeryd omnämns i jordeboken 1542 som ett kronotorp. Stenbacken betecknades 1623 som
skattehemman ½ mtl. Området följer sluttningen av en småkuperad höjdsträckning, som
överkorsas av landsvägen mellan Hätja och Daretorp. Vid Kråkeryd ligger två små
gårdsgrupper tätt invid vägen, medan gårdarna längs en mindre väg vid Stenbacken ligger mer
spridda. Bebyggelsen är, med något yngre undantag, från 1800-tal och tidigt 1900-tal och
karaktäriseras av tätt samlade gårdsbyggnader med rödfärgade ekonomibyggnader samt stora
lövträd kring mangårdsbyggnaderna. Härja-Stenbacken 1:2 är en av de mest ursprungliga
1800-talsgårdarna i kommunen. På övriga gårdar har främst manbyggnaderna genomgått
vissa förändringar, utom Knipan 1:12 som dock är förfallen. Vid Kråkeryd är vägen en stor
allé av lövträd. Vägen mellan Härja och Daretorp har sannolikt gammal hävd som färdväg.
Vid Kråkeryd har funnits ett gästgiveri. Bebyggelsen och det omgivande ålderdomliga
kulturlandskapet fyller en viktig funktion som förmedlare av kunskap om äldre tiders
jordbrukstraditioner. I länsstyrelsens naturvårdsprogram för Skaraborgs län 1984
uppmärksammades området p.g.a. landskapsmässiga och botaniska naturvärden.
Tibro kommun:
• Högshult. På en ås nordost om sjön Örlen ligger Högshult, ett område med små torp
och gårdar omgärdade av ett karaktäristiskt kulturlandskap. Bebyggelsen är mycket högt
belägen och utsikten är vidsträckt. Högshult nämns som gård första gången år 1621,
förmodligen i samband med nyodling i dessa höglänta och skogrika trakter. Dagens
bebyggelse i Högshult är av skiftande ålder. Den sträcker sig fram t.o.m. 1900-talets början.
Bebyggelsen hålls samman av sin småskalighet och sin röda färgsättning. Alla byggnader är
rödmålade, tyvärr inte alltid med falu rödfärg. Mellan bebyggelsen finns enstaka små
åkerlappar och flera starkt kuperade beteshagar. Marken är mycket stenig, vilket har givit
upphov till en mängd stengärdesgårdar och odlingsrösen. Grusvägen som löper på åsens krön
i nord-sydlig riktning kantas vid gårdarna av stora lövträd i rad. Äpple och körsbärsträd är
också rikligt förekommande. Vegetationen för övrigt är blandad. Det vackert belägna området
med rödfärgad, småskalig bebyggelse utan störande moderna inslag och det särpräglade,
steniga kulturlandskapet är av stort kulturhistoriskt värde.
2.3.7.2 Kommunalt/regionalt KMV-program Östergötlands län
Baserat på Natur Kultur – Miljöer i Östergötland… och den kommunvisa uppräkning av
fornlämnings- och kulturmiljöer som är redovisad i det regionala programmet. De
kommunvisa objekten/miljöerna ska först och främst ses som regionala intressen. Det
regionala programmet finns som GIS-skikt, men kan vara i behov av revidering på grund av
128 (179)
sin ålder. Beskrivna objekt och miljöer är belägna inom 50 meter från vatten, vilket även
omfattar miljöer som inte har direkt vattenanknytning. Bland annat vattennära kulturlandskap
med bebyggelsebeskrivningar. Texterna är hämtade från nämnda skrift, utan bearbetning:
Boxholm kommun (berör marginella delar av delområde Vättern):
• Särstad-Jordfälle m fl. Rinna socken. Fornlämningsmiljö. Fornlämningsrik
övergångsbygd med omväxlande hagmarker och åker på moränlera. Fornlämningarna är
belägna i åkerholmar men framförallt, i brytningen mellan åker och hagmark/skog. Här finns
talrika enstaka stensättningar och smärre gravfält samt mycket omfattande stensträngssystem
som bildar ett välbevarat fossilt odlingslandskap. Jordfälle bytomt är opåverkad av laga skiftet
och torpbebyggelse. Byggnadsbeståndet består i huvudsak av olika hustyper från 1800-talets
andra hälft och 1900-talets första årtionde. Många av husen har exteriört förändrats.
• Slätten. Rinna socken. Odlingsmark i Rinnabygdens rand med två var för sig liggande
gårdar, utflyttade vid laga skiftet 1863. Båda manbyggnaderna härrör från 1800-talet och
består av en enkel – respektive parstuga, panelade och faluröda, och flankerade av en
respektive två flyglar. Ett par knuttimrade bodar flyttades med vid laga skiftet, medan de
faluröda ekonomilängorna troligen uppfördes tiden närmast därefter.
Mjölby kommun:
• Väderstad-Bosgård m fl. Väderstad socken. Fornlämningsmiljö, ödekyrkogård,
bymiljö, torpmiljö. Övergångsbygd mellan slätt och skog med talrika bergknallar, både kala
och lövträdsbeväxta, i moränslätten. Koncenterationer av fornlämningar är framför allt
lokaliserade till skogen i områdets S del. Här finns omfattande stensträngssystem som invallar
forntida åkrar och fägator. Dessa och de i regel runda och övertorvade stensättningarna,
ensamliggande och på gravfält, härrör troligen från äldre järnålder. I V finns dock ett större
yngre gravfält. Harstad ödekyrkogård ligger intill Bosgård medan Väderstad ödekyrkogård
ligger i Väderstad by. De båda medeltida kyrkplatserna övergavs på 1820-talet när en ny
gemensam kyrka uppfördes. Vid Väderstad ödekyrkogård finns prästgård med manbyggnad,
löneboställe, drängstuga, trelängad faluröd ekonomibyggnad, flera bodar m m.
Manbyggnaden är timrad, reveterad och uppförd i en våning under brutet tak 1812. Bosgård
är en ensamliggande gård med en för slätten typisk manbyggnad från 1860-tal med
frontespiser och putsade fasader. Två putsade flyglar flankerar. Byarna i området är alla laga
skiftade, men i Östad finns en byprägel bevarad. Bland byggnaderna här kan nämnas det f d
gästgiveriet, en panelad parstuga i två våningar samt manbyggnaden på Östad norrgård,
karaktäristisk för 1800-talets senare del. På Haddestad Storgård och Strömmestad finns två
större manbyggnader från 1800-talets första hälft. Av äldre traditionell bebyggelse märks bl a
ett par faluröda och panelade enkelstugor i 1 ½ plan t ex Hallbergsstället. I skogen, t ex S
Väderstad by, finns inslag av utmarksbebyggelse med i regel småskaliga, faluröda bostadshus
av enkel- och parstugutyp.
• Lindekullen. Väderstad socken. Övergångsbygd med omväxlande lövträdsbevuxna
hagmarker och åkert. Lindekullen är en ensamliggande gård och var tidigare ett s.k.
säterirusthull. Mangården är väl bebyggd med en timrad och panelad manbyggnad i en våning
under brutet tak, frontespis och glasveranda. Den flankeras av två bostadsflyglar, båda med
gula paneler, samt en f.d. skola i vit puts. De äldsta delarna av den stora faluröda
129 (179)
ekonomibyggnaden är troligen samtida med manbyggnaden, men har påbyggts med flera
skepp.
• Kumla kyrkomiljö. Kumla socken. Kyrkomiljön ligger i öppet läge på den flacka
uppodlade slätten S Tåkern. Kyrkan byggdes i kalksten vid 1100-talets slut. Flera
ombyggnader har gjorts, bl a nedtogs tornet år 1818. Klockorna är istället upphända i en
vitmålad fristående klockstapel NV kyrkan. Intill kyrkan ligger bl a en skola uppförd 1924.
• Valby. Väderstad socken. Herrgårdsliknande gårdsnläggning inbäddad i lövvegetation
i öppen slättbygd. Huvudbyggnaden är en envånig timmerbyggnad reveterad och ljust putsad
med dominant frontespis och brutet tak uppförd på 1830-talet. Den flankeras av två troligen
samtida flyglar likaledes ljust putsade. Arbetarbostäderna, två belägna på uppfarten, är
panelerade och rödmålade och är byggda under 1900-talets första hälft. Den stora ladugården
är byggd i T-form och vidare finns magasin och vagnslider. Uppfarten kantas av en rad med
hamlade pilar, förr en vanlig syn på slätten.
• Appuna kyrkomiljö. Appuna socken. Bebyggelsen ligger utmed vägen på en flack
åsrygg i öppen slättbyggd. Den nuvarande kyrkan uppfördes i nygotisk stil under 1880-talets
slut på samma plats som den tidigare medeltida kalkstenskyrkan S om Appuna by. N Kyrkan
är lönebostället, f d komministerboställe, beläget och mittemot på andra sidan vägen f d
skolan (1885). Utmed vägen finns en mindre torpbebyggelse med bl a ett par f d
grenadjärtorp.
• Bjälbo by m fl. Bjälbo och Appuna socknar. Flack odlingsbygd med spridd
bebyggelse av i regel ensamliggande större gårdar i det öppna kulturlandskapet kring Bjälbo
kyrkby, belägen på Blälboåsen som dominerar siktfälten. Den äldsta kyrkan låg 100 meter N
om den nuvarande och var en träkyrka uppförd i slutet av 1000-talet. Stenkyrkan byggdes i
mitten av 1100-talet och i slutet av århundradet tillkom det mäktiga bostadstornet, uppfört av
jarlen Birger Brosa. Långhuset ombyggdes 1786-88. Vid ingången till kyrkan har ett par
runstenar placerats. Innan laga skiftet var Bjälbo en stor by om 15 mantalssatta enheter, varav
13 rusthåll. Vid laga skiftet fanns 16 gårdar i byn, 8 grenadjärtorp samt ett klockarboställe. Av
dessa ådömdes 11 gårdar utflyttning och samtliga grenadjärtorp. Byggnadsbeståndet i byn
utgörs dels av mangårdsbyggnader karaktäristiska för 1800-talets andra hälft och dels två f.d.
skolor (1880 resp 1926), f d lanthandel, f d mejeri, f d stationshus m m. Östergården har med
sin ljust putsade huvudbyggnad i två våningar och frontespis, flyglar, arbetarvillor m m en
herrgårdsprägel. Ekonomibyggnaderna är oftast uppförda efter laga skiftet. Bebyggelsen på
gårdarna i det omgivande kulturlandskapet tillhör i regel 1800-talet men även 1900talsbebyggelse är vanlig. Manbyggnaden på Övertorp utgörs av en panelad och något
förändrad parstuga och de två långa faluröda bodlängorna ger mangården dess karaktär.
Brestorp har herrgårdsprägel med en putsad huvudbyggnad i två våningar under brutet valmat
tak flankerad av två flyglar. På Ramstad märks ett gott exempel på en 1910-talsvilla. På en
markant kulle vid Valltorp står en väderkvarn, en av de få på ursprunglig plats i länet. I
sluttningen finns ett par ålderdomliga torp. Vid Svämbron, precis N sockengränsen i grusmark
ligger en samling torp med småskaliga bostadshus och ladugårdar.
Motala kommun:
•
Nubbekullen. Västra Ny socken. Reveterad enkelstuga med två knuttimrade flyglar.
130 (179)
Torpet är konstnären och professorn August Malmströms födelsehem, vilket anges med en
minnestavla. Nu tjänstgör Nubbekullen som hembygdsgård till V Ny hembygdsförening.
• Motala innerstad. Motala socken. Motala, en gammal kvarn- och fiskeby, har växt
upp invid en viktig färdled över Strömmen. Härom vittnar Storbron, den vackra
Stenvalvsbron från 1783. Ortens utveckling till industriort började med anläggandet av Göta
kanal och dess verkstäder. En stadsplan för centrum upprättades 1822-23. Den kännetecknas
av av en solfjädersformad plan med från stranden radiellt utgående gator som korsas av
längsgående svagt böjda, parallella gator. Bland äldre byggnader av intresse märks den
medeltida sockenkyrkan och Kanlabolagets hus vid hamnen. Ett viktigt minne från
arbetarrörelsens första tid är Folkets Hus uppfört 1906. Utanför centrum ligger 1600talsslottet Charlottenborg.
• Sjökumla-Grepstad mfl. V Stenby socken m fl. Höjdrygg i odlingslandskap med ett
stort och sju något mindre gravfält samt en offerkälla. I flera fall ingår stora eller konstruktivt
märkliga fornlämningar.
• V Stenby kyrkomiljö. V Stenby socken. Kyrkan uppfördes 1811-12 på samma plats
som Kälvestens gamla kyrka. Invid kyrkan ligger skolan med tre ljust putsade byggnader. På
kyrktomten står en runsten och väster om kyrkan, vid ålderdomshemmet, ligger den s k
Birgittas källa.
• Motala hamn. Motala socken. Kanalmiljö med kajer av sten norr ocj söder om
kanalens inlopp. Vid norra kajen ligger en fyr, en silo samt ett flertal magaisin som
tillsammans bildar en enhetlig miljö. Här ligger också Göta kanalbolagets huvudkontor och
tullkammaren. På landtungan mellan strömmen och kanalen finns bl a två
slussvaktarbostäder, uppförda på 1820- respektive 1920-talet, samt en f d lotsstuga. I kanalen
ligger enkelslussen ”Föreningen” och intill denna en klaffbro från 1940-talet. I miljön ingår
vidare parken norr om kanalbanken samt bebyggelsen mittemot denna.
• N Freberga. Motala socken. N Freberga gård med ekonomibyggnader och allé.
Huvudbyggnaden, uppförd 1862, fick sin nuvarande karaktär med den dominerande
kolonnprydda mittrisaliten omkring 1920, efter förslag av arkitekt Evert Milles. De två
flyglarna är äldre. Till gården hör också ekonomibyggnader, arbetarbostäder, park och
trädgård m m.
• V Ny kyrkomiljö. Västra Ny socken. Kyrkomiljön omfattar båda sidor av riksväg 50
som löper utmed en relativt hög åssträckning. Kyrkan är från 1200-talets senare del och har
tillbyggts på 1700-talet. Här finns också en f.d. skola, ålderdomshem, äldre bostadshus samt
två gårdar. Modernt villaområde gränsar till miljön. V Ny:s tidigare namn var Nykyrka.
• Medevi brunn. Västra Ny socken. Brunnen ”upptäcktes” av Urban Hjärne 1678. Den
har äldre anor, men det var Hjärne som gav Medevi dess nuvarande prägel. Brunnsmiljön
utgör i dag med de många bevarade byggnaderna ett enastående monument över svensk
medicin- social- och arkitekturhistoria. De flesta byggnaderna är byggnadsminneförklarade.
131 (179)
• Medevi gård. Västra Ny socken. Medevi säteri med närmast omgivande åker,
ekhagmarker, alléer m m. Mangårdsbyggnaden är bebyggd med två putsade 1700-talsflyglar.
Bland ekonomibyggnaderna märks en ladugård från 1800-talet på hög stenfot och ett
magasin.
Vadstena kommun:
• Naddö. Örberga socken. Herrgård. Huvudbyggnaden är uppförd 1918 i en
nationalromantiskt inspirerad arkitektur typisk för herrgårdar under 1900-talets första
decennier. Den har två våningar, sex fönsteraxlar, ljus puts och ett högt säteritak.
• Väversunda. Väversunda socken. Kyrkbyn ligger vid Tåkerns forna strand. Kyrkan
som är en romansk kalkstenskyrka, troligen från 1100-talets slut, låg i den oskiftade byns V
utkant. Där Norrgården nu ligger omgiven av en trädgård och park, var innan laga skiftet byns
äldsta och centrala delar. Den nuvarande manbyggnaden är uppförd 1873 i ett plan med
vitputsade fasader och frontespisvåning. Till gården hör öarbetarbostäder och
ekonomibyggnader från 1800- och 1900-tal. På ömse sidor om kyrkan ligger den f.d.
prästgården (nu löneboställe) och den s.k. Berzeliusgården (f d prästgård). Lönebostället är en
enhetligt bebyggd anläggning med flera byggnader från 1700-talets slut, samtliga rödfärgade.
Berzeliusgården är en parstuga i två våningar i gulputsat timmer med en karaktär från 1700talets slut, men möjligen kan undervåningen vara äldre.
• Strå-Broby mfl. Strå socken. Slättbygd med öppna synfält brutna av alléer och
planterade lövträd kring Strå kyrka och gårdsmiljöerna. Karktäristiskt för området är de stora
ensamliggande gårdarna med herrgårdsprägel. Denna tillkom främst under 1800-talet då
ägandet koncentrerades i områdets ganska små byar. Men Åbylund och Broby hade troligen
redan tidigare en högreståndskaraktär. Kyrkan ligger i områdets O del, men fram till 1600talets mitt var även Broby egen socken. Dess kyrkogård, av vilka inga synliga lämningar
märks, ligger vid Prästtorp som är bebyggt med en ålderdomlig parstuga. Strå kyrka är
medeltida men har en lång och komplicerad byggnadshistoria. Vid kyrkan ligger
sockenstugan, en panelad och faluröd parstuga i två våningar, troligen från 1700-talet och
vidare prästgården med rödmålade man- och ekonomibyggnader i tidstypisk stil från 1920–
30-tal. Ett modernt svinhus är ett störande inslag. Strågården är en utflyttad gård från
kyrkbyn. Dess manbyggnad från 1841 är en putsad salsbyggnad i en våning med frontespis.
De tre övriga manbyggnaderna bevarar även de sin tidsprägel men är större. Åbylund har en
typisk säterikaraktär med en putsad huvudbyggnad uppförd 1817 i två plan och omges av 4
flyglar och 8 bodar alli ljus puts. Broby är uppförd i klassicerande stil ca 1870 medan
Kalvestad är i nygotisk stil från århundradets slut. Båda har två våningar och putsade fasader.
Samtliga manbyggnader omges av parliknande tomter. Till gårdarna hör ofta ekonomilängor
av monumental karaktär väl synliga i landskapet.
• Hov-Bondorlunda m fl. Hov och Strå socknar. Öppet slättlandskap N Tåkern där
siktfälten endast bryts av alléer till de stora gårdarna och trädplanteringar kring dessa.
Fornlämningar har till stor del bortodlats i området men kvar finns ett par runstenar, tre
gravfält och några enstaka fornlämningar. Vid Tåkerns äldre strand finns ett antal
stelåldersboplatser. Det största gravfältet, med ca 50 runda stensättningar från yngre
järnåldern, ligger i en ekhagmark NO Klosterorlunda gård. Nuvarande bebyggelsebilden är
främst präglad av förändringar under det sena 1700-talet och 1800-talet. I S delen är
132 (179)
sockencentrum beläget med kyrka, skola, lärarbostad och en f.d. affär m m. Kyrkan, vars
äldre delar härrör från 1200-talets början, byggdes på Hovgårdens mark på platsen för en
tidigare offerplats. Byggnaden har om- och tillbyggts flera gånger, bla vid 1700-talets mitt. I
tornet förvaras ett rikt bestånd av runristade tidigmedeltida gravkistor. Skolan och
ålderdomshemmet uppfördes på 1870-talet medan lärarbostaden är en typisk 1920talsbyggnad. Alla tre byggnaderna är ljust putsade. Hovgården, en f d kungsgård, har med
omgivande lövplanterade hagmarker, alléer, arbetarbostäder, park m m en klar
herrgårdsprägel. Huvudbyggnaden är vitputsad och uppförd på 1770–80-talen i två våningar
under brutet tak med fronton och balkong på framsidan. Cirka 200 m S ligger
ekonomibyggnaderna och en rad om 5 faluröda arbetarbostäder från 1900-tal, ”Lådorna”
kallade. Av brukningstekniska skäl delades Hovgården upp 1879. Då skapades de två större
ensamliggande gårdarna Palsgård och Ringstholm, som har en samlad bebyggelse från 1880talets början. Manbyggnaden på Palsgård är en vitputsad länga med dansk influens medan
Ringsholm manbyggnad är ett typiskt exempel på s.k. lantmannabebyggelse från 1800-talets
andra hälft. Båfa gårdarna har, liksom Hovgården och många andra större slättgårdar från
denna tid, nedre delen på ekonomibyggnaderna murad med kalksten. På Ringstholm finns
också en statarlänga bevarad. Även Klosterorlunda är en ensamliggande större gård, men var
intill sent 1700-tal en by bebyggd med tre tomter. Från denna tid härrör troligen de två
parstugorna i två våningar under brutna tak, panelade och ljust målade som står i vinkel på
mangården. Den stora ekonomibyggnaden uppfördes 1927. Bondorlunda och Hov var vid
laga skiftet på 1830-talet två större byar om ca 20 respektive 15 gårdar i byläge samt några
utanför bykärnorna. Endast fyra respektive tre gårdar blev kvar i byarna. I Bondorlunda finns
rester av den gamla byn med tre på rad liggande manbyggnader av parstugutyp, panelade och
faluröda, med flankerande bodar. I Hov finns endast Skräddaregårdens manbyggnad bevarad
från tiden före laga skifte. Det är en parstuga från 1700-talet i 2 våningar med rödfärgad
panel, nu hembygdsgård. Övrig bebyggelse härrör från 1800-talets andra hälft och 1900-talet.
Nämnas kan Vinbergsgården och Kåreholmen, båda från 1880-talet. Kring båda byarna märks
tydligt skiftets spridande verkan. Manbyggnaderna varierar från tvåvåninga panelade
parstugor och representativa stugor från 1800-talets andra hälft, till 1920-talets villor. Utmed
landsvägen mellan Bondorlunda och Ringstholm finns en blandad bebyggelse bestående av
utflyttade gårdar och gatuhus samt senare avstyckningar. Annelund som även vid skiftet låg
utanför Hov by har en typisk salsbyggnad från omkring 1870 i ett plan med frontespis och ljus
puts.
• Hagebyhöga kyrkomiljö. Hagebyhöga socken. Grusås i flackt slättlandskap med
kyrkan placerad på åsens krön omgärdad av planterade lövträd. Kyrkan är uppförd av kalksten
på 1100-talets slut, men flera om- och tillbyggnader har gjorts, bl a ombyggdes tornet 1775.
Kända är de fint slagna valven med målningar från 1400-talet. Vid kyrkan ligger den f.d.
småskolan från 1860-tal och den putsade folkskolan från 1800-talets senare del samt
lärarbostaden från 1930-tal. Hageby by var innan laga skiftet uppdelad i två enheter, östra och
västra holmen. Mellan dessa lades kyrkan. Vid laga skiftet fanns ca 17 gårdar i byn, av vilka
ca 6 fick kvarboende rätt. Byggnadsbeståndet på de två gårdrna O kyrkan i kullens sluttning
består av bostadshus från 1800-talets senare del och ungefärligen samtida ekonomibyggnader.
Några villor från 1920–30-tal märks även. Utmed vägen V kyrkan ligger en utflyttad gård,
med manbyggnad och handelsträdgård från 1900-talets början.
133 (179)
• Medhamra. Hagebyhöga socken. Säterimiljö med omgivande åker och hagmark på
udde i Vättern. Nuvarande huvudbyggnaden är vitputsad och har tvärställt mittparti och
framspringande hörnflyglar i två våningar vilka förbinds med två envåninga längor.
Bygganden uppfördes 1820. Till gården hör ett flertal arbetarbostäder, bl a en statarlänga och
inspektorbostad, antingen ljust putsade eller panelade och faluröda. Vid alléens början vid
landsvägen står en grindvaktarstuga. Den tvålängade ekonomibyggnaden är placerad på
behörigt avstånd från mangården. På Väderkvarnsudden finns ruiner efter en väderkvarn.
• Skäljen. Nässja socken. Fornlämningsområde på åsrygg vid Vätterns strand. Här finns
ett gravfält med ca 55 runda stensättningar och resta stenar av järnålderskaraktär. Ytterligare
två mindre gravfält är numera bortodlade. I nu skogsbevuxen mark utgör odlingsrösen rester
av ett fossilt odlingslandksap. Vid stranden märks lämningar av en äldre hamnanläggning.
• Nässja m fl. Nässja socken. Slättparti på udde i Vättern i N begränsat av skogsbälte
och på slätten innehållande Nässja kyrkby och två O därom liggande byar. Kyrkan uppfördes
på1100-talets slut och placerades då i byns SV utkant på den lövträdsbevuxna kullen. Vid
bogårdsmuren ligger den f d fattigstugan – en enkelstuga i 2 plan samt en knuttimrad bod,
båda faluröda och uppförda under 1700-talets andra hälft. Bostadshusen i byn utgörs främst
av tvåvåniga ljust putsade byggnader bl a Västergårdens manbyggnad som är ett
karaktäristiskt bostadshus från omkring 1870 med en stor veranda i två våningar. På bykullens
O del ligger ett märkligt gravfält om 23 fornlämningar, sannolikt härrörande från äldre
järnålder, bl a den s.k. Nässja domarring, en oval stenkrets om 24 stenblock. Alla tre byarna i
området har laga skiftats men endast en eller ett fåtal gårdar synes ha utflyttats. Särskilt har
Östnässja bevarat en dal av sin bykaraktär. Västergården har här en ålderdomlig
gårdsanläggning med en parstuga i 1 ½-plan, två timrade flygelbodar, undantagsstuga och
bodar. Alla byggnader är knuttimrade och faluröda. Ytterligare några parstugor finns i
området. Byggnadsbeståndet i övrigt härrör från 1800-talets andra hälft och 1900-talet. I en
del fall har exteriöra förändringar gjorts. Ett monumentalt insalg i landskapsbilden är den
trelängade ekonomibyggnaden till Nässja Västergård, uppförd omkring 1900.
•
Omberg. Väversunda och Roglösa socknar. Beskrivning saknas i det regionala
programmet. Hänvisning sker till vad som beskrivs under riksintressen ovan.
• Skedet. Rogslösa och Väversunda socknar. Gatubebyggelse i Skedet och utmed
Skedagatan i karktäristiskt läge på sockengränsen och i huvudsak förlagd till mindre bördig
jord än omgivande bebyggelse. Området beboddes ursprungligen av hantverkare och
lönearbetare. Bostadshusen är i regel ganska små och uppförda årtiondena omkring 1900,
många med en intakt tidsprägel. Fasadmaterial är oftast trä som rödfärgats eller målats i ljus
oljefärg. På tomterna står i flera fall bodar och ibland små ladugårdar. De två missionshusen
är betydelsefulla inslag i miljön för förståelsen av områdets sociala historia.
• Borghamn. Rogslösa socken. Även beskrivet ovan. Mindre samhälle vid Vätterns
strand och Ombergs fot med kalkstensbrott, hamnanläggning, lanhushållsskola m m.
Områdets norra del präglas främst av kalkstensbrottet som använts sedan tidig medeltid, bl a
till kyrkobyggnader. Intill ligger hamnen med kalkstenspirar som i sin nuvarande utformning
främst härrör från 1870-talet, men användes tidigare bl a för Göta kanals räkning. Vid
brytningen av kalksten användes under 1800-talets andra hälft fångar ur kronoarbetskåren.
För dessa uppfördes omkring 1850 långa stenbyggnader som kasern, ekonomilokaler, kyrksal,
134 (179)
arrest m m. Tillsammans med kommendantbostaden används byggnaderna idag för
lanthushållsskolan. S härom ligger Bockakyrkogården som 1860-94 var negravningsplats för
kronoarbetskåren. O om stenbrottet finns torpbebyggelse med bostadshus av främst
enkelstugutyp från 1800-talet.
Ödeshög kommun:
• Boeryd. Stora Åby socken. Boeryd by med omgivande odlingslandskap. Vid laga
skiftet 1863 omfattade byn sju gårdar, varav fyra utflyttades. De tre återstående har en
oregelbunden placering. Manbyggnaderna utgörs av en enkel- och en parstuga från 1800-talet
samt en 1900-talsbyggnad. Alla husen är panelade och faluröda. Ekonomibyggnaderna är
typiska för 1900-talets början.
• Åby. Stora Åby socken. Samlad torpmiljö utmed Åbygatan, vägen S St Åby kyrka,
med en karaktäristisk småskalig bebyggelse. Bostadshusen utgörs framför allt av enkelstugor
oftast panelade och faluröda, men ljus puts förekommer. De flesta har en bevarad tidsprägel
även om vissa förändringar gjorts. Till torpen hör i de flest fall faluröda bodar. Omgivande
kulturmark består omväxlande av åker och hagmark på stenig morän. Inslag av ek finns.
• Järnstad. Stora Åby socken. Fyra större gårdar i ett relativt väl avgränsat
landskapsrum med till överväldigande delen odlad mark på ett av de öppnare partierna i den
s.k. övergångsbygden. Intill den NO belägna gården ligger en treudd, en järnåldergrav av
ganska ovanlig typ mellan slätten och skogen. I det gamla byläget ligger på en kulle en
knuttimrad panelad parstuga, som tillsammans med ekonomibyggnaderna vid kullens fot
bildar en sammanhängande gårdsmiljö. Bland de övriga bostadshusen märks tidstypiska
representanter från 1800-talets slut och 1930-tal. Ett monumentalt inslag i kulturlandskapet är
den stora faluröda ekonomilängan till Järnstad 1:2, karaktäristisk för tiden omkring 1900.
• Sättra. Rök socken. S delen av övergångsbygden med omväxlande åker och
lövbevuxna hagmarker i småkuperat landskap. Ett ålderdomligt inslag är Sättra ängar, en
löväng som fortfarande hävdas. Sätra gård har bevarat en karaktär av mindre säteri.
Huvudbyggnaden är uppförd i 1 våning med sexdelad plan och har en gulmålad panel. Till
mangården hör två arbetarbostäder, bl a rättarebostaden, samt en park. Den stora
ekonomibyggnaden i U-form är skild från mangården och uppförd årtiondena omkring 1900.
Göjeryd och Fölseryd är två ensamliggande gårdar, där båda manbyggnaderna bevarar sin
tidsprägel, en parstuga från 1809 respektive en manbyggnad i villastil uppförd 1920.
Byggnadsbeståndet i övrigt utgörs av torp och villor, t ex Sätersdal en tidstypisk villa från
1908.
• Ingvaldstorp-Valla mfl. Rök och Svanshals socknar. Fornlämningsrik
övergångsbyggd som från slättens öppna åkerytor övergår till ett av åkerholmar och skog mer
brutet landskap. Fornlämningarna utgörs av flera gravfält, boplatsområden samt
skärvstenshögar, spridda gravar samt mycket omfattande stensträngssystem vilka sammanlagt
är mer än milslånga. Ingvaldstorp är en koncentrerad bybildning med gårdarna placerade
utmed landsvägen och en bygata. Bland manbyggnaderna finns flera goda representanter för
1800-talets byggnadsskick, bl a faluröda parstugor från seklets början och större
manbyggnader i två våningar, frontespis och ljus färgsättning från dess andra hälft. De
faluröda ekonomibyggnaderna ligger i sluttningen nedanför hustomterna. Valla säteri är en
135 (179)
större gård med huvudbyggnaderna, två bostadsflyglar, vinkelbyggd ekonnomibyggnad,
timrat magasin, alléer, arbetarbostad m m. Huvudbyggnaden är en putsad tvåvåningsbyggnad
uppförd 1875, under ett lågt valmat tak. I områdets östra del finns en randbebyggelse med
små gårdar och torp. Husen är i regel från 1900-talets första del, många med intakt tidsprägel.
På senare år har här en viss uppblandning av villabebyggelse skett.
• Rök kyrkomiljö. Rök och Heda socken. Ett parti av östgötaslättens bördigare delar
omfattande Rök sockencentrum och gårdarna Millingstorp och Eveboda. Kyrkan byggdes ny
åren 1842-45 i tidstypisk stil och ersatte då den medeltida på samma plats. Omkring kyrkan
ligger prästgård med manbyggnad som bevarar en 1700-talsprägel, löneboställe, kyrkskola
(1846), slöjdvilla (1886), församlingshem m m. På kyrkplan står ”Rökstenen”, som till sitt
språkliga innehåll och antal runor gör den till landets märkligaste runsten. Eveboda är en
större gård som bildats genom sammanslagning av mindre gårdar. Manbyggnaden, en putsad
tvåvånig byggnad uppförd 1840 (rest 1945), gör intryck av herrgård. Den stora faluröda
ladugårdslängan är ett traditionellt inslag in landskapet. Manbyggnaden på Millingstorp är en
tvåvånig påbyggd parstuga flankerad av en knuttimrad bodlänga och ett bostadshus. Fägården
är bebyggd i U-form med timrade faluröda ekonomibyggnader.
• Renstad-Svanshals-Kyleberg. Svanshals socken. Flack odlingsmark på en av länets
bördigaste jordar vid Tåkerns södra strand. Gårdarna är i regel stora, många med
högreståndskaraktär, särskilt Renstad och Kyleberg. Få synbara fornlämningar fínns men fynd
från sten-, brons- och järnålder samt uppgifter om bortodlade lämningar, bl a en hällkista
vittnar om en tidig bosättning. Mitt i området dominerar Svanshals kyrkomiljö. Kyrkans
nuvarande utseende härrör från en ombyggnad av 1100-talskyrkan åren 1843-45. Omkring
kyrkan ligger sockenmagasin, två skolor samt tre gårdar. Den f.d. prästgården ligger O om
kyrkbyn. Huvudbyggnaderna på Renstad och Kyleberg är unga, 1947 respektive 1953, men
uttrycker ändå en herrgårdsprägel. Tillhörande parker, arbetarbostäder, magasin, ladugårdar m
m förstärker intrycket. Kyleberg omges av omfattande allésystem vilka bryter slättens öpnna
perspektiv. Bland torpbebyggelsen kan nämnas fiskartorpet ”Hofsgården”, en ryggåsstuga
från 1700-talets början.
• Landskap runt Heda och S Åby kyrkobyar. Heda och Stora Åby socken.
Sammanhängande kring Disevidån mellan Heda och Stora Åby kyrkor. Landskapet är lätt
kuperat med övervägande delen åker men på isälvsavlagringarna finns även omfattande
hagmarker. Till dessa är fornlämningarna koncentrerade, i första hand kring gårdarna IsbergaNorrö, Heda-Jussberg samt S Häggestad. Flertalet fornlämningar utgörs av stensättningar
belägna i mindre gravfält, men även enskilt liggande är vanliga. I området finns även två för
västra Östergötland mycket stora gravfält, ett av högkaraktär vid Jussberg med ca 170 gravar
och ett rikt varierat vid Häggestad med ca 100 anläggningar. Flera stora högar finns, troligen
från bronsålder, av vilka Disevids kulle och Tjugby kulle tillhör de mer markanta i
kulturlandskapet. Vidare kan nämnas treuddar och runstenar. Av de två kyrkorna är den
märkliga Heda kyrka med en bevarad romansk prägel den äldsta. Stora Åby kyrka byggdes i
stort sett ny i tidstypisk stil 1756-57. Kyrkomiljön i Heda har en varierande bebyggelse med
bostadshus främst från 1930- och 40-talen. De två f d skolorna är dock äldre från 1885
respektive 1889, medan den f d komministergården (nuvarande hembygdsgården) härrör från
1700-talet. St Åby kyrka har ett dominant läge på en kulle i det öppna landskapet och omges
av ett par skolbyggnader, bl a en s.k. slöjdvilla uppförd 1889. En likadan finns i bl a Heda.
Alla byar i området har laga skiftats vilket gett en spridd bebyggelsebild. Tjugby har dock en
136 (179)
bykaraktär med manbyggnader från 1700- och 1800-talen placerade utmed en bygata. I stort
präglas bebyggelsen av traditionella stugtyper från 1800-talets andra hälft och 1900-talets
början, i vissa fall moderiserade. Bland gårdar med en intakt tidsprägel från nämnda tid kan
nämnas Jättingstad kronogård och Karlsfors. En stor gård är Åby västergård med en
manbyggnad av reveterat timmer från omkring 1800 flankerad av samtida flyglar. På gården
finns även ett f.d. bränneri.
• S Broby-Alvastra pålbyggnad. Västra Tollstad socken. Pålbyggnaden ligger i en
myr vid Ombergs fot. De senaste årens utgrävningar har visat att pålbyggnaden anlagts för
knappt 5 000 år sedan under en begränsad tidsrymd av 42 år (obs, texten 30 år gammal).
Rikhaltiga fynd har gjorts, bl a sädeskorn vilket är ett tidigt belägg för åkerbruk under
stenåldern. Anläggningen har använts som boplats, men kan även ha fungerat som kulturplats,
försvarsanläggning eller någon kombination av dessa. Den synes ha varit ett centrum i en
omfattande stenålderbygd kring Tåkern. SO pålbyggnaden vid kanten av det öppna
odlingslandskapet ligger St Broby, en liten by om två gårdar. Gården N om vägen är en typisk
slättgård med en manbyggnad i två våningar, två flyglar, allé fram till gården och de
traditionella ekonomibyggnaderna vid sidan av allén skilda från mangården. I byn finns en
väderkvarn av holländsk typ uppförd 1896. Det är en av de få bevarade väderkvarnarna på
ursprunglig plats i länet.
• Omberg. V Tollstad m fl. Geologiskt är Omberg en horst, en förkastninsgbrant som
dominant höjer sig över slätten och stupar tvärt i Vättern. Berget är till största delen klätt med
barrskog, men i S finns även bokskogar och vid Stolycke en löväng. Tre fornborgar,
Hjässaborgen, Drottning Ommas borg och Borgberget visar att Omberg under förhistorisk tid
gett skydd åt traktens befolkning under orostider. För en tidig bosättning talar den utgrävda
stenkammargraven från omkring år 2000 före år 0 på bergets sydsluttning. Graven är den
enda kända i sitt slag i Östergötaland (obs, detta kan ha ändrats) men rester av flera kan finnas
i området. Under tidig medeltid blev berget en central punkt genom att den Sverkerska ättens
stamgård var belägen vid dess S fot. Ruiner finns efter Sverkersgården (en kyrkoruin
sannolikt tillhörig Kungsgården), Sverkerskapellet samt Alvastra kloster. Klostret grundades
av cisterciensermunkar 1143 på Sverker d ä initiativ. Här vid Ombergs S fot ligger även
byggnadsminnet Strand, Ellen Keys hem de sista åren av hennes liv, uppfört 1910-11 och
bevarat i ursprungligt skick. Turisthotellet (1913) har för denna typ av byggnader en
tidstypisk och karaktäristisk arkitektur, medan Gråtorp är en ryggåsstuga från 1700-tal. Bland
bebyggelsen på Omberg kan nämnas Höje gård och lantmanna skola samt en skola med
lärarbostad.
• Hästholmen. V Tollstad socken. Nuvarande Hästholmens tätort har vuxit upp vid
mötet mellan hamnen och järnvägen. Hamnen byggdes ny 1859, smalspårig järnväg tillkom
1888 och deb bredspåriga linjen Mjölby-Hästholmen invigdes 1912. Under en period under
medeltiden hade orten en blomstringsperiod som hamn- och handelsplats, bl a nämns under
1300-talet ett kapell och en befästningsanläggning. En hällristning med ca 50 figurer (främst
skepp, yxor och djur) och ca 90 älvkvarnar visar dock att platsen haft en betydelse redan
under bronsålder. Efter 1300-talet avtog ortens betydelse och på lantmäteriakter från 1600talet redovisas Hästholmen enbart som en by om fem skattlagda enheter. Det nuvarande
byggnadsbeståndet är blandat och har varierande ålder från 1800- och 1900-tal. Bebyggelsen
domineras av en och tvåfamiljshus varav flera med en bevarad tidsprägel från årtiondena
137 (179)
omkring 1900. I hamnen dominerar en stor anläggning för lagring och behandling av säd
uppförd 1939 i falurött trä, samt ett falurött hamnmagasin uppfört på 1850-talet.
• V Tollstad kyrkomiljö. V Tollstad socken. Socknens administrativa centrum med
kyrka, gamla och nya skolan, prästgården samt församlingshemmet utgör en väl samlad
bebyggelsemiljö, i det öppna slättlandskapet. Kyrkan byggdes ny åren 1840-43 på samma
plats som den medeltida kyrkobyggnaden. Jordbruksbebyggelsen i kyrkbyn representeras av
lönebostället under prästgården samt Nävstad. Manbyggnaderna till gårdarna är uppförda
under 1900-talet medan de faluröda ladugårdslängorna tillhör 1800-talets slut.
• Stavreberg. Ödeshögs socken. Spridd bybildning med omgivande kulturmark
bestående av rösade åkrar och delvis lövbevuxna hagmarker. Gärdsgårdar och
hamlingsmärkta träd ger en ålderdomlig prägel. Gårdarna har i stort sett kvar sin spridda
placering utmed vägen från tiden före laga skiftet. Manbyggnaderna utgörs av enkel- och
parstugutyper från 1800-tal, panelade och faluröda. Ekonomibyggnader är i traditionell stil.
Till den sydligaste liggande gården hör ett litet kapell av sten, enligt uppgift uppfört 1852.
• Bunkabola. Stora Åby socken. Småskaligt landskap med omväxlande rösade åkrar
och hagmark. Bunkabola är en liten by som vid laga skiftena 1836 och 1860 omfattade fyra
gårdar varav två utflyttades vid det sista skiftet. Två av bostadshusen är parstugor med
arbetade snickerier, medan det tredje är en enkelstuga. Alla husen är panelade, faluröda och
har en intakt 1800-talsprägel. Till båda gårdarna hör flera bodar och ekonomilängor i
traditionell stil.
2.3.7.3 Kommunala KMV-program Jönköpings län
Här redovisas miljöer inom 50-100 meter från vatten. Flera av texterna är tagna oredigerade
ur programmen.
Habo kommun:
• Habo Ullspinneri. Habo socken. Färgeriet m fl. Fabriksanläggningen med en röd
vinkelbyggnad i trä i två våningar, delvis med lanternin, invid vägen och ett antal mindre
byggnader från olika decennier inne på gården bakom denn. Byggnaderna är placerade intill
Hökesån och på motsatta sidan vägen finns en dammanläggning. Fabriken startades av Frans
Johansson i Gustav Adolf 1882 och 1885 flyttades verksamheten till hyrda lokaler i Habo.
Strax därefter köptes en gammal laggkärlfabrik och ett vattenfall som låg bredvid fabriken.
1917 köptes alla maskinerna från Madängsholm Yllefabrik och tillbyggnader blev då
nödvändiga för att få plats med desa. Dammen byggdes också detta år. Ursprungligen
tillverkade fabriken enbart garner men på 1920-talet startades en produktuon av filtar och det
blev senare den viktigaste produktionen, ”Habofilten” var under en tid ett känt begrepp i
Sverige. 1931 ombildades företaget till aktiebolag och 1934 skedde stora om- och
tillbyggnader. I mitten av 1940-talet hade företaget hundra anställda och därefter minskades
successivt. 1966 lades fabriken ner. Av färgerirörelsen bildade ägarefamiljen ett nytt företag
som heter Habo färgeri AB vilket är inrynt i spinneriets gamla lokaler. Detta företag
sysselsätter idag 20 personer (kan ha ändrats sedan inventeringen 1985). Det som syns från
vägen är två längor placerade i vinkel mot varandra och sammanbundna med ett kvadratiskt
trapphus i tre våningar med flackt tälttak. Dessa byggnader är all klädda med rödmålad
138 (179)
locklistpanel och har stora tätspröjsade fönster med vita snickerier och gröna plåttak.
Spinneribyggnaden, den som ligger utmed Tidaholmsvägen, härstammar i sina äldsta delar
från 1885. Huset hade då enbart en våning men byggdes till i flera omgångar, första gången
1915 då den andra våningen med lanternin kom till. I den östra delen finns en genomgående
port från gatan intill fabriksområdet. Den andra längan byggdes 1934, i två våningar och
användes som väveri. Samtidigt byggdes det mellanliggande trapptornet. Bland de många
byggnaderna inne på gården är de flesta idag uppförda under de senaste decennierna och de
äldre är så mycket ombyggda att de inte har kvar sin ursprungliga karaktär. En av
gårdbyggnaderna måste emellertid nämnas då det är den äldsta i hela fabriksanläggningen och
en del av laggkärlsfabrik som Frans Johansson köpte 1885. Huset används idag för konering i
bottenvåningen medan ovanvåningen är inredd som kontor. Den östra yttervägen är timrad
och rödmålad med de övriga av det ursprungliga husets ytterväggar är sammanbygda med
omgivande hus. Planer finns på en ny större byggnad i södra ytterkanten av området vilket
medför att man river tre mindre på platsen. Den stora spinneribyggnaden, som under senare år
endast används som lager, kommer enligt de senaste planerna att byggas om till kontor i de
övre våningarna.
Tillägg: Idag finns viss verksamhet med försäljning i fabriken, som i övrigt planeras som
Besökscentrum Vätterbäckar med satsningar på information om vätterbäckarnas och Vätterns
natur- och kulturmiljöer, kulturhistoria och fiskevårdsåtgärder.
• Österlids by. Habo socken. Vid bäck, biflöde till Domneån. Österlids by ligger i
sydvästra delen av Habo socken, vid järnvägen Habo – Jönköping. Byn omges av ett öppet
odlingslandskap som sluttar ner mot väg 195 och Vättern. Österlid är kommunens enda
oskiftade by. Den har radbyform och bebyggelsen ligger tätt längs bygatan som går i östvästlig riktning. Boningshusen ligger söder om bygatan och ekonomibyggnaderna norr om.
Bebyggelsen är uppförd mellan 1780 och 1880, är väl sammanhållen i utformning och skala.
Byns slutna form och läge i det öppna landskapet gör den mycket känslig för förändringar.
• Aledals nyckelfabrik. Habo socken. Aledal ligger vid en bukt av Domneån. Fabriken
anlades 1871 och hade till en början en mycket blandad tillverkning. Allt från pistoler till
delar av köttkvarnar. På 1880-talet inriktades huvudproduktionen på nyckelämnen och färdiga
nycklar. Både produktionen och produktionssättet är i stort sett desamma idag. Själva fabriken
består av fem olika byggnader. En äldre fabriksbyggnad i timmer som eldhärjades 1976 och
står nu utan tak samt en yngre i regelkonstruktion från 1909, båda i våning, klädda med
faluröd locklistpanel. Dessutom finns en liten kraftstation vid ån samt ett magasin. Vid dessa
ligger också en ladugård som finns kvar från den tid då ett mindre jordbruk hörde till
fabriken. Till Aledals fabrik hörde också minst sex arbetarbostäder varav de flesta idag är
mycket förändrade. Ett flerfamiljshus från 1880-talet samt ett mindre hus från början av 1900talet har dock fått behålla sin ursprungliga karaktär. Området är trots vissa förändringar en
välbevarad miljö från den tidiga industrialismen med fabrik, disponentvilla och
arbetarbostäder. Dessutom är fabrikens maskiner och produktionssätt av teknikhistoriskt
intresse.
• Alvasjön. Brandstorp socken. Gårdarna Bängelsruder och Brundsberga vid Alvasjön
på Hökensås tillhörde godset Tidaholm som köptes av baron Hans Erik von Essen 1846.
Under 1870-talet lät han bygga några små jaktstugor på en höjd ovanför Alvasjön. När baron
von Essen dog 1894 togs anläggningen över av hans son Hans Henrik von Essen dy. Denne
139 (179)
lät uppföra en stor, oregelbunden byggnad i nationalromantisk still. I samband med att det
stora huset byggdes anlades en park på sluttningen ner mot Alvasjön. Idag finns mindre
bostadshus bl a arrendatorbostaden och arbetarebostaden samt en stor tvättstuga av sten och
flera andra byggnader. Samtliga byggnader, inklusive en transformatorstation, har en
särpräglad formgivning i nationalromantisk stil som man också kan återfinna hos byggnader i
Häldeholm och Skämningsfors. En särskilt intressant byggnad är det kupolformade ”tältet”
helt klädd med spån. Deen är delad i små hytter med en sovbrits i varje, Byggnaden uppfördes
1872 och var med på världsutställningen i Paris 1889.
Jönköpings kommun (omfattar ej miljöer eller objekt i stadsbebyggelsen, Jönköping stad):
• Månseryds gård. Bankeryds socken. Gården ligger på ett plant odlingsområde i
Bankerydsdalen. Öster om gården rinner Lillån i en mindre sänka, där spår av
dammanläggningar finns kvar. Huvudbyggnaden omges av en större park. Gården har anor
tillbaka till 1600-talet. Månseryds egendom har ingått i ett gammalt säteri. Huvudbyggnaden
utgörs av en 2-vånings timrad salsbyggnad från omkring 1760, fasaderna klädda med vit
locklistpanel, profilerade fönsteromfattningar med mörka fönsterbågar, sadeltak med
avvalmade gavelspetsar, rött taktegel, frontoner, byggnaden har om- och påbyggts något
under 1800-talets slut och på 1900-talet. Sydväst om huvudbyggnaden ligger en arbetarbostad
och arrendatorbostad, båda från 1800-talets slut, av timmer, rödfärgade från 1800-talets slut,
dock om- och tillbyggda under 1900-talet. Bland dessa märks en vagns- och
magasinsbyggnad i liggtimmer från 1800-talets slut.
•
Bosaryd 1:2. Bankeryds socken. Stenvalvsbro från tidigt 1900-tal i tuktad granit.
• Hällstorpsdammen. Barnarps socken. Området ligger vid Lillån/Hällstorpsåns djupt
nedskurna ravin med de däri anlagda Hällstorpsdammarna. Lillåns vattenflöde har under flera
århundraden utnyttjats som kraftkälla och utmed ån finns flera platser av industrihistotiskt
intresse. På 1600-talet anlades ett borrbruk för musköter vid Lillån på Odensjö ägor. Det
hörde till Jönköpings gevärsfaktori och var det äldsta i bygden utom staden. Ortnamnet
Borrbruket nordost om Hällstorpsdammen erinrar ännu om denna anläggning, 1709
priviligierades Odensjö och Hällstorps kniphammar, belägna på var sin sida om strömmen.
Ortnamnen Kniphammaren, Hammarstorpet och Hällstorpshammar söder om dammen minner
om verksamheten. Borrbruket består idag av två torpställen, tidigare under Odensjö, bebyggda
med enkelstugor i 2 våningar. Till den ena hör ålderdomliga ekonomibyggnader med
halmtäckta tak. Den övre kraftverksdammen anlades 1914-15 av AB Norrahammars Elverk.
Från dammen leds vatten i en tub till den övre kraftstationen som är uppförd 1914 och
tillbyggd 1929 och 1932. Den äldsta byggnadsdelen är av trä, rödfärgad och med vita detaljer,
de yngre delarna av tegel. Intill kraftstationen, vid Hällstorpshammar, ligger ett rödfärgat
envåningshus som utgjort maskinistbostad. Hammarstorpet är bebyggt med ett bostadshus i
villastil från 1920-talet. Hällstorps nedre kraftstation byggdes 1932 och är en tegelbyggnad i 1
våning. Samtidigt anlades den stora Hällstorpsdammen. En äldre byggnad, Kvarntorpet,
inreddes till maskinistbostad.
• Barnarps hembygdsgård och Mobro Masugnsplats, Mobro 2:1. Barnarps socken.
Hembygdsgården ligger på en platå ovanför en damm i Kråkeboån. Stommen i
hembygdsgården utgörs av en på platsen uppförd tvillingstuga i timmer från 1800-talets
början, Holmen kallad, 2 våningar, rödfärgad locklistpanel med vita knutar och omfattningar,
140 (179)
rött tvåkupigt tegel. Övriga byggnader har flyttats hit, en linbasta och smedja från 1800-talets
början respektive mitt. På platsen låg mellan åren 1615 – 1840 Mosbro masugn som tillhörde
Tabergs bergslag, av denna anläggning finns idag endast ruiner och en del slagghögar kvar.
• Konungsö 1:8, Konungsö kvarn. Barnarps socken. Kvarnbyggnad av timmer och
stående plank, dess nedre del från omkring 1850 och den påbyggda delen från 1923,
rödfärgad locklistpanel med vita omfattningar, hörn och våningsband, sadeltak med
korrugerad plåt; invändigt finns kvarnmaskineriet till största delen bevarat, översta planet
inrett till snickareverkstad, dock utan större förändringar; strax intill ligger mjölnarbostaden,
av trä från 1899, rödfärgad locklistpanel; kvarndammen är belägen söder om
kvarnbyggnaden; vattenrännans utlopp mot sjön har ändrats i sen tid; kvarn med intilliggande
såg drivs idag dels genom en vattenturbin och dels med elström.
• Röttle by och Västanå. Gränna socken. Områdetv sträcker sig från Vättern utmed
Röttleån upp till Västanå slott. Ån rinner i en djup ravin och har en fallhöjd på ca 100 meter.
Bebyggelsen ligger på ömse sidor om ån. Västanå är beläget på en höjdplatå med öppet
odlingslandskap närmast gården. Mot väster sluttar området och avslutas med en brant ned
mot Vättern. Röttle by är belägen vid Röttleåns nedre lopp. Västanå utgörts av en större
huvudbyggnad med flankerande flyglar kring en grusad gårdsplan. Huvudbyggnaden är
ursprungligen uppförd troligen på 1590-talet i tre våningar men har senare genomgått
omfattande förändringar. 1767-70 ombyggdes slottet och 1927-28 borttogs den överst
våningen och byggnaden fick sitt nuvarande utseende. Det är en tvåvånings stenbyggnad
under högt valmat tak, bottenvåningens fasader är grovt spritputsade medan övervåningen har
slätputs, vit kulör, markerat mittparti med fronton, gråa omfattningar och andra dekorativa
element, rött enkupigt tegel; flygelbyggnaderna är uppförda av sten i 1 våning, vit slätputs
med gråa omfattningar, valmat tak med rött enkupigt tegel; sydost om gården är
ekonomigården belägen med ett flertal byggnader i liggande timmer, rödfärgade, skiftande
ålder, ladugård från 1912 med rödfärgad stående panel. Röttle by har anor tillbaka i
medeltiden, då malningsrättigheten vid Jerusalems kvarn innehades 1279 av Nydala kloster.
På 1600-talet innehades rättigheten av Per Brahe d.y. som också hade samma rättighet vid
Rasmus kvarn. De nuvarande kvarnbyggnaderna torde vara från Per Brahes tid, möjligen kan
Jerusalems kvarn innehålla medeltida delar. Båda är uppförda i sten med takstickor respektive
enkupigt tegel. Rasmus kvarn restaurerades 1977 och kör med vattenhjulkraft. Utöver
kvarnarna fanns ett flertal bruk och verkstäder, bl.a. Smålands första pappersbruk,
vapensmedja, vantmakeri, kopparslagarhammare, krutstampar, polerkvarn, sågverk och
ytterligare 4 kvarnar. Allt detta lät Per Brahe d.y. anlägga. Det fanns även krog i byn. De äldre
gårdarna i byn har utgjort bostäder för hantverkare vid industrianläggningarna. Den bevarade
bebyggelsen utgörs av timrade enkelstugor och parstugor i en eller två våningar och med
tillhörande uthus såsom loftbodar och andra förrådsbyggander, alla i timmer, rödfärgade med
vita knutar och omfattningar, av varierande ålder 1700-1800-talen. Bebyggelsen utmed vägen
från Röttle till gränna utgörs av små f.d. torpställen, envånings timrade enkelstugor med
rödfärgad locklistpanel och vita knutar och omfattningar, av varierande ålder 1800- tidigt
1900-tal.
• Finneryd. Järsnäs socken. Området är beläget i socknens södra del, på gränsen till
Nässjö kommun och begränsas av Skärsjön och Kvarnagölen samt Finnerydssjön i norr.
Starkt kuperat odlingslandskap med åker och betesmark. I söder, på näset mellan sjöarna,
finns ett sammanhängande område med ett mycket stort antal odlingsrösen. Fornlämningarna
141 (179)
utgörs av ett gravfält samt 2 runda och 1 kvadratisk stensättning. Gravfältet innehåller 9 runda
stensättningar, 1-2 meter i diameter, 1 kvadratisk stensättning med 7 m i sida och har
kantkedja samt 1 kvadratisk domarring 4x4 m. Samtliga fornlämningar är belägna i områdets
högsta punkter och härrör från järnåldern. Finneryd 4:2 har manbyggnad av timmer i 1 ½
våning från 1890-talet, gråvit liggande fasspontpanel, veranda med lövsågeriarbete,
frontespis, sadeltak med tvåkupigt rött tegel; manbyggnaden flankeras av två flyglar av
timmer i 1 våning, gråvit locklistpanel, rött tvåkupigt tegel, byggnaderna borde vara äldre än
manbyggnaden; mitt över vägen en stor ladugård i rödfärgat timmer från 1907 med rött
tvåkupigt tegel. Från gården leder norrut en allé. Bostadshuset, idag sommarbostad, på
Finneryd 4:9 utgörs av en enkelstuga med kammare i två våningar från 1800-talets förra hälft,
rödfärgad locklistpanelmed vita knutar och omfattningar, pardörr medöverljusfönster,
tvåkupigt rött tegel. På fastigheten Finneryd 6:1 finns två bostadshus från omkring 1900, typ
enkelstugor i 1 våning, av timmer, gul locklistpanel med vita hörn och omfattningar. Hattens
kvarnbyggnad är uppförd i timmer 2 ½ våning på 1800-talets andra hälft, rödfärgad med vita
knutar och omfattningar; kvarnbostad, idag sommarbostad, av timmer i 2 våningar från
samma tid, typ enkelstuga, rödfärgad locklistpanel med vita knutar och omfattningar,
förstukvist, rött enkupigt tegel.
• Klämmestorps kvarn. Järstorp socken. Kvarnanläggning med damm belägen vid
Dunkehallaåns övre lopp. Kvarnbyggnad av timmer från 1800-talets mitt, delvis klädd med
locklistpanel, delvis bart timmer, rödfärgad, grå korrugerad eternit på taket; invändigt finns
kvarnmaskineriet bevarat. Mjölnarbostad av timmer i 1 våning från 1800-talets mitt, typ
enkelstuga, rödfärgad locklistpanel med vita knutar och omfattningar, enkupigt rött tegel.
• Rambro kvarn. Lekeryds socken. Kvarnmiljö vid Huskvarnaån med kvarnbyggnad,
bostadshus, ladugård och såg; kvarnbyghnad av timmer, äldsta delarna från 1830-talet, senare
på- och tillbyggd, rödfärgad locklistpanel med vita knutar och omfattningar; bostadshus av
timmer i 1 ½ våning från 1800-talets mitt, typ enkelstuga, vit locklistpanel; bostadshus i 1 ½
våning av timmer, vit locklistpanel, från 1800-talets; f.d. ladugård från 1800-talets slut, av
liggtimmer och plank, rödfärgad; på andra sidan ån såg, idag i dåligt skick.
• Månsarps södra masugnsplats med Renstorps masugn. Månsarp socken. Området
är beläget kring Tabergsån vid Vederydssjöns norra ände. Vid ån och kring sjöns nordspets
finns ruiner och lämningar av anläggningar som hört till bergshanteringen. Månsarps södra
masugn priviligierades 1618 och uppfördes 1619. Sista blåsningen ägde rum 1885 och åren
1917-18 revs masugnen. Av denna återstår masugnens nedre del, rester av
dammanläggningar, slagghögar m m. Söder om denna låg Renstorps masugn som
priviligierades 1618 och uppfördes 1672 på Södra Hammarens plats. 1830-38 flyttades den
till Taberg. Den Södra Hammaren priviligierades och uppfördes 1618 men flyttades 1673 till
Hörle. Av dessa anläggningar finns idag rester av grunder, dammanläggningar och slagghögar
m m. Det föreslagna området utgör ett viktigt industrihistoriskt dokument för
bergshanteringen inom Tabergs bergslag.
• Tabergsområdet med Kåperyd. Månsarps socken. Taberg eller ”Berget” utgör
den näst högsta punkten i kommunen med sina 343 m.ö.h. Isolerat höjer det sig omkring 140
meter över den omgivande terrängen. Mot öster och söder stupar berget brant, delvis lodrätt
medan det mot norr och väster är mera långsluttande. Av mycket stor betydelse för Taberg
blev brytningen av malm. Bergshantering torde ha förekommit mycket tidigt men säkra
142 (179)
belägg inom området saknas före år 1490. Brytning och bearbetning av malmen började
organiseras på 1600-talets början som i mellan-Sverige. Masugnar, hammarsmedjor och
valsverk uppfördes. Under 1700-talet utvidgades bergsmännens privilegier och ytterligare
anläggningar tillkom. Tabergs bergsbruk fick stor betydelse för hela nordvästra Småland.
Under 1800-talet fortsatte bergsbrukets utveckling. Mot slutet av 1800-talet uppstod en
lågkonjuktur som nådde sitt bottenläge 1887. Anläggningen lades ned och byggnaderna fick
förfalla eller revs. Den sista masugnen ”Söre masugn” revs 1917. Strax efter andra
världskriget återupptogs driften för att helt avslutas 1955. I anslutning till berget fanns en rad
anläggningar, bl a Månsarps norra masugn från 1618, nedlagd 1869, och Sandseryds masugn
öster om ån vid Tabergs fot från 1618, riven på 1890-talet. Vid Kåperydsdammens norra ände
finns rester efter en masugn. Inom gruvområdet på bergets västra och östra sida finns förutom
de stora kratrarna ett flertal områden med stollar, gruvhål (skärpningar) med malmupplag,
kolbottnar, kojgrunder, kojruiner, dagbrott samt tre husgrunder efter en bergsmansgård.
Området söder om Taberg med Kåperyds by består av ett närmast byn öppet småkuperat
betes- och odlingslandskap med omgivande barr- och blandskog. Kåperyds by består av 4
gårdar som ligger på rad. Av mangårdsbyggnaderna utgörs två av knuttimrade parstugor i två
våningar från 1800-talets mitt, gul respektive röd locklistpanel med vita knutar och
omfattningar, rött tvåkupigt respektive enkupigt tegel; den norra gården står öde idag,
bostadshus av knuttimmer i två våningar från slutet av 1700-talet, typ enkelstuga,
locklistpanel, har varit röfärgad, knuttimrad bod, rödfärgad, hör till gården; bostadshuset på
den södra gården utgörs av 1 ½ vånings hus av trä från 1876, vit locklistpanel med mörka
omfattningar, förstukvist med lövsågeriarbete, frontespis; ekonomibyggnaderna är av
varierande ålder, trä, rödfärgade.
• Sjöbergs säteri. Öggestorp socken. Sjöberg är beläget i socknens sydligaste del, söder
om Tenhultasjön. Gården är belägen i en dalgång med öppen mark mot norr, i öster stiger
terrängen brant upp till Sjöbergs kvarn, i väster något svagare stigning upp mot
skogsområdena öster om Fagerslätt. Uppe på höjderna i öster ligger Sjöbergs kvarn.
Kvarnbyggnad i timmer i 2 våningar plus sockelvåning, delvis klädd med locklistpanel,
rödfärgad, från omkring 1900. Ovanför kvarnen finns två dammar, Benstampadammen och
Kvarnadammen, av namnen framgår att här funnits en benstamp och ytterligare en kvarn.
Sjöbergs gård tillhörde under 1500-talet Göksholm i Närke och dess innehavare var Erik
Månsson Natt och Dag. På 1600-talets mitt ägdes gården av Christoffer Ribbing som lät bruka
egendomen under Ulvsnäs. 1662 upprättades Sjöbergs säteri. Samhörigheten med Ulvsnäs
fortsatte och gården kan sägas ha varit en utgård till Ulvsnäs. Byggnaderna på Sjöbergs gård
är grupperade kring en rektangulär gårdsplan med nuvarande huvudbyggnaden i norr. Denna
är uppförd på 1880-talet, av timmer i en våning, vit locklistpanel, pocher, frontespis, rött
taktegel; i vinkel mot föregående en äldre byggnad, troligen flygelbyggnad till en äldre
huvudbyggnad, av timmer i 1 ½ våning, från omkring 1700, rödfärgad locklistpanel med vita
omfattningar och knutlådor, pardörr, sadeltak med rött tvåkupigt tegel; förrådsbyggnad av
timmer med källare, rödfärgad med vita knutar och omfattningar; bostadshus av trä från
omkring 1900, 1 ½ våning, liggande och stående fasspontpanel med vita omfattningar och
hörn. Något öster om gården ett bostadshus av trä med rödfärgad locklistpanel.
• Ulvsnäs. Öggestorp socken. Ulvsnäs är beläget på en udde vid Stensjöåns östra strand
i norra delen av socknen. Öster och söder om utbreder sig ett öppet odlingslandskap med
åker- och betesmarker. I söder rinner Stensjöån i nästan öst-västlig riktning. 1761 anlades en
kniphammare vid ån där smedjan idag ligger. Kniphammaren var i drift ända fram till 1923.
143 (179)
Enligt uppgift skall i den nu igenrasade smedjan finnas en stock från kniphammaren. Längre
österut vid ån finns en kvarn med mjölnarbostad. Kvarnbyggnaden är uppförd av timmer i 2
våningar med sockelvåning, övre våningen klädd med locklistpanel, rödfärgad, vita knutar
och omfattningar, pardörr, trekantiga dörr och fönsteröverstycken, sticktak. F d
mjölnarbostaden är en enkelstuga i 1 ½ våning av timmer, knutlådor, rödfärgad locklistpanel
med vita knutar och och omfattningar, åstak, rött enkupigt tegel, tillbyggd utmed norra
långsidan (denna byggnad är idag riven, endast grunden kvarstår); byggnaderna torde vara
uppförda på 1800-talets mitt. I ån finns ett flertal murrester kvar efter dammanläggningar m
m. Ulvsnäs omnämns första gången på 1200-talet och ägdes under medeltiden av Vadstena
kloster. 1574 förlänade Johan III godset till ståthållare Peder Svensson Ribbing. Godset har
sedan dess ägts av den Ribbingska släkten och som fortfarande är ägare av gården.
Huvudbyggnad och flygelbyggnad står sedan lång tid tillbaka obebodda och håller på att
förfalla. Arrendatorbostaden är däremot bebodd och i gott skick. Nuvarande huvudbyggand är
uppförd 1861 sedan den gamla från 1700-talet eldhärjats. Byggnaden är av timmer i 2
våningar, vitputsad, våningsgesims, fönstergesimser, fronton, sadeltak med tegel och
korrugerad plåt. Flygelbyggnaden är uppförd på 1700-talets början, av timmer i 2 våningar,
grå locklistpanel, sadeltak med avvalmade gavelspetsar, rött enkupigt tegel.
Arrendatorbostaden är uppförd av timmer i 2 våningar från 1800-talets mitt, rödfärgad
locklistpanel med vita dekorativa fönsteromfattningar, fronton, sadeltak med rött tvåkupigt
tegel. Allé leder fram till gården, märkliga och ålderdomliga grindstolpar finns vid uppfarten
som också kantas av stenstolpar. Byggnaderna omges av en större park. Ekonomibyggnaderna
är belägna öster om huvudbyggnaden och är uppförda 1904, rödfärgade. Vid uppfarten till
gården ligger en något ombyggd enkelstuga av timmer i 1 våning, stommen kan vara 1700-tal,
rödfärgad locklistpanel med vita knutar och omfattningar, åstak.
• Alboga 1:6. Ölmstad socken. Kvarnbyggnad från ca 1890 i 2 ½ våning plus
källarvåning av trä, svagt gul liggande och stående fasspontpanel, källarvåning av sten och
putsad, röda fönsterbågar, frontespis, röd trapetskorrugerad plåt på taket; stora delar av
kvarnmaskineriet finns bevarade och är i funktion; såg finns intill.
• Åsendammarna. Jönköping socken. Jönköpings gamla vattenverks
dammanläggningar är anlagda i Junebäckens ravin på gården Åsens ägor. De tillkom på 1860talet då Jönköping fick sin centrala vattenledning. Anläggningen omges av en naturpark med
barr- och blandskog. Stora reservoaren är ännu intakt och har en hög stödmur av huggen sten.
I öster nedanför denna, ligger flera dammar som alldeles nyligen har återställts. Hela området
kallas idag Vattenledningsparken och är idag helt återställd. När vattenverket anlades var det
ett av Sveriges första stora vattenverk.
Nässjö kommun:
• Kvarnbostad i Sjöafall. Barkeryds socken. F.d. kvarnbostad, 1 ½ våning på hög
stenfot med faluröd locklistpanel och tegeltak. Byggnaden är belägen vid ett fall i
Fredriksdalsån, där det förekommer grundrester av kvarn och fabriksbyggnad.
• Ribbingsnäs kvarn. Barkeryds socken. Enligt kvarnkommisionens synesprotokoll
från 1697, fanns här en stor hjul- och tullkvarn för Barkeryds och Järnsäs socknar, som
Lennart Ribbing låtit upprätta. Kvarnen gav 6-8 tunnor tull årligen. Nuvarande kvarn är
antagligen byggd i början av 1800-talet, i liggtimmer och med en kvarndamm intill. Kvarnens
144 (179)
utrustning finns fortfarande kvar, dock saknas vattenhjul och turbin. Fasaden har rödfärgad
locklistpanel, småspröjsade fönster med bågformade överdelar och sadeltaket är eternitbeklätt.
Den lilla påbyggnaden på taket med det vackra fönstret sätter en extra prägel på
kvarnbyggnaden.
• Kramsängs kvarn och såganläggning. Barkeryds socken. Utmed ån som rinner
mellan Hästsjön och Skärsjön ligger två kvarnanläggningar, där Kramsäng är den övre och
Stenkar den nedre. I 1697 års kvarnprotokoll är Kramsäng betecknad som skattebefriad
husbehovskvarn och omnämns som ”en liten bäckakvarn”. Kvarnen uppfördes 1810 i
liggtimmer och loftet byggdes 1950 i resvirke. Det vidbyggda såghuset är uppfört ca 1910,
också det i resvirke. I denna ”bröstfallskvarn” leder en träränna vattnet till kvarnhjulet från
dämmet, som mest liknar en liten sjö, omgiven av sankmark. Anläggningens tak är numera
plåtklädda. Maskinparken är från 1940–50-talen. Mjölnarbostaden är byggd 1871 i 1 ½
våning med rödfärgad locklistpanel och taket täckt av rött tegel.
• Stenkars kvarn. Flisby socken. Ensamliggande kvarnanläggning vid bäcken som
rinner från Hästsjön till Skärsjön. En äldre vägsträckning leder genom fastigheten.
Fångdammen med dämmer är bevarad. Enligt kvarnkommisionens rapport 1697 tillhörde
Stenkar Visingsborgs skolegods, gårdar vars avkastning gick till skolan Per Brahe inrättat på
Visingsö. Stenkar var en enfota kvarn, byggd på ett gammalt kvarnställe och kunde mala en ½
tunna säd om dygnet, då inte torkan eller frosten lade hinder i vägen. Kvarnen är av
överfallstyp, där vattnet leds från dammen till kvarnhjulet som får stenarna att mala. Kvarnen
är av 1700-talstyp men troligen uppförd omkring 1830 i knuttimring på hög kallmurad
stenfot. Taket är spånklätt. Mjölnarstugan är en enkelstuga från omkring 1830, timrad i en
våning och klädd med rödfärgad locklistpanel och rött enkupigt taktegel. Ägaren, Flisby
hembygdsförening, har på ett förtjänstfullt sätt restaurerat anläggningen. Kvarnanläggningen
har fått medel av Länsstyrelsen i Jönköpings län för restaurering.
• Område centrala Forserum. Forserums socken. 1890 startade några arbetare från
”Rullen”, som bobinfabriken kallades, en filfabrik vid den övre dammen i Forserumsån.
Fabriken brann 1921 men återuppbyggdes genast och drevs fram till nedläggningen 1961. På
samma tomt, Strömkarlen 4, ligger ett timrat tvåvåningshus som ursprungligen inrymde ett
garveri. Båda husen är om- och tillbyggda men de är de enda kvarvarande spåren av den
småindustri som spirade kring dammarna i den en gång forsande ån som givit samhället dess
namn. Dammgatan 2. F.d. filfabriken i tegel. Idag hyser fabriken annan verksamhet.
Dammgatan 2, på gården. F.d. garveri, timrat i två våningar. Byggnaden ger ett ålderdomligt
intryck och tillhör troligen samhällets äldsta byggnader. Av dammarna finns idag få spår men
man ser tydligt den kallmurade skoningen längs åfåran. Området utgör en intressant
industrimiljö från samhället Forserums tidiga historia.
Aneby kommun:
• Bergdala kvarn, med Ruppens sulfitmassefabrik. Haurida socken. Bergdala kvarn
Är belägen precis på gränsen till Vireda socken vid nordöstra delen av sjön Ruppen.
Kvarnbyggnad av timmer från 1880-talet, rödfärgad locklistpanel med vita omfattningarm 2
½ våning, grå korrugerad plåt. Intill och sammanbyggd med kvarnbyggnaden ligger en såg i
stolpkonstruktion, stående slät rödfärgad panel, från 1800-talets slut eller tidigt 1900-tal. En
timrad f.d. stallbyggnad och ett f.d. brygghus är belägna strax öster om föregående, stallet
145 (179)
klätt delvis med locklistpanel delvis bart timmer. Brygghuset har stående slät panel, båda
husen rödfärgade. Söder om kvarnen på andra sidan vägen ligger ett bostadshus i timmer från
1880-talet, rödfärgad locklistpanel med vita hörn och omfattningar, frontespis, sen veranda
med balkong. Ladugård i sten och trä från 1931. Norr om kvarnen finns ett kärrområde som
tidigare var den stora vattenreservoar som regleradas med dammluckor, varifrån vattnet
leddes genom stenbyggd vattentunnel in i Ruppens sulfitmassefabrik. Denna startades 1873
eller 1874 och drevs fram till 1907. Idag finns ett flertal grunder till olika byggnader för
fabriken, stensatta kanaler m fl lämningar effter denna verksamhet. Till fabriken hörde en
smedja, idag fritidsbostad. Strax nordost om kvarnstället sprängdes på 1910-talet en 100
meter lång kanal genom berget för att leda vatten från sjön Ruppen ned till en kraftstation som
byggdes på samma decennium. Kraftstationen startades 1920 och var igång till 1968. Det är
en tegelbyggnad med trappgavlar, slätputsade vita fasader. Hela maskineriet finns bevarat
idag. Denna kraftstation försörjde delar av Lommaryds, hela Haurida, delar av Vireda och
Gränna socknar.
2.3.8 Odlingslandskapet
Kartbilaga 13a, 13b och 13c visar odlingslandskapet ur olika perspektiv. Urvalet är en
buffert 50 meter från vatten.
Översikten för odlingslandskapet inom delområde Vättern utgår från det nationella GISskiktet som naturvårdsverket ansvarar för, Ängs- och hagmarksinventering 1990 – 1996.
Indatat till den nationella Ängs- och hagmarksinventeringen baseras på länsvisa GIS-skikt
med objektens avgränsningar som påbörjades med inventeringarna 1987.
Inventeringsmetodiken är beskriven i ”Inventering av Ängs- och hagmarker. Handbok”
(Naturvårdsverket 1987). Objekten avgränsades från början analogt på kartor och
digitaliserades först i efterhand av länen. År 1999 initierade Naturvårdsverket ett projekt med
syftet att koppla informationen i databasen till GIS-skikten och erhålla en nationell jämförbar
produkt (information hämtad ur metadatat för det nationella GIS-skiktet). Länsvisa GIS-skikt
som kompletterar och ligger till grund för urvalet till det nationella skiktet är även diverse
bevarandeplaner för odlingslandskapet:
Örebro län: odlingslandskap_bevar_omr och angs_och_hage_96.
Västra Götalands län: bev_odlingsl_vgl och nbo_angohage_vgl. Inom Västra Götaland finns
även ett skikt, gardar_vastra_gotaland, eller Gårdar i Västergötland – En bebyggelsehistorisk
översikt, som innehåller en översikt över bondgårdens bebyggelsehistoria och fungerar som
underlag för kulturmiljövården vid bevarande, vård och information. Vidare finns länets
huvudsakliga bidrag till det nationella skiktet, ang_bete_vg.
Östergötlands län: angohage_p, angobetesinv och angohage_y.
Jönköpings län: LstF Ängs- och hagmarksinventering (punkter), LstF Nationell
bevarandeplan för odlingslandskapet - äng-hageobjekt och LstF Nationell bevarandeplan för
odlingslandskapet – helhetsmiljöer.
På kartbilagorna redovisas i vissa fall endast det nationella skiktet, då de lokala skikten inte
blir synliggjorda på ett tillfredsställande sätt i kartbilden. Urvalet är 50 meter från vatten. För
en närmare jämförelse med lokala skikten hänvisas till ovanstående länsskikt. Vid en sådan
146 (179)
djupare analys framgår vilka miljöer eller objekt som inte kom att inkluderas i det nationella
skiktet för ängs- och hagmarksinventeringen.
En genomgång av underlag relaterat till odlingslandskapet har inte varit prioriterat på grund
av tidsåtgång. Generellt beskriver flera av underlagen kulturmiljövärden tillsammans med
naturvärden av ytor och enskilda objekt. Kulturmiljövärdena är ofta äldre odlingsstrukturer
eller fornåkrar men även övriga fornlämningskategorier och lösfynd från förhistorian.
Naturvärdena tar hänsyn till markanvändandet och växt- och trädtyper, artrikedom i floran
och ibland även värdefulla marker för djur- och fågelliv. Bevarandeprogrammen är i regel
från början och mitten av 1990-talet och områdena och objekten är klassade från 1-3 där 1 är
högsta bevarandevärde, 2 är mycket högt bevarandevärde och där 3 är högt bevarandevärde.
Odlingslandskapets klassningar är användbara skikt men som kanske inte berör vattenmiljöer
och åtgärder i vatten i någon större grad. Undantaget kan vara skuggade kantzoner .
Bevarandeprogrammen kan vara i behov av uppdatering då de i grund och botten utgår från
äldre ängs- och hagmarksinventeringar.
2.3.9 Dikningsföretag och historiska våtmarker
Kartbilaga 14a, 14b och 14c visar dikningsföretag, rensningsgrad enligt
biotopkarteringen, historiska våtmarker enligt Generalstabskartan, samt sänkta sjöar
från 1800-tal och tidigt 1900-tal.
Kartbilagan visar delvis var diknings- och markavvattningsföretag har genomförts.
Kunskapen får dock ses som begränsad för dikningsföretag och historiska våtmarker eftersom
Generalstabskartan inte visar allt. Bilden av dikningsföretagen kan även bli något skev utifrån
det befintliga underlaget då alla dikningsföretag inte har digitaliserats. Det är även osäkert
exakt vad för slags dikningsföretag som utförts och när det utförts. Kartbildens olika skikt ger
tillsammans en uppfattning om lokaliseringen av historiska dikningsföretag, våtmarker,
torrläggningar och sjösänkningsföretag. Lokaliseringen av de historiska våtmarkerna kan till
exempel vara till nytta vid anläggandet av nya våtmarker och som planeringsunderlag.
Även andra historiska kartor från 1800-talets början kan ge en mycket bra fingervisning om
var våtmarkerna har funnits. Dessa kartor visar ofta vattendragens äldre sträckning och de
mader som brukades på svämplanet, vilka i många fall odlades upp till åkrar under
utdikningen. Utdikningen av våtmarker och sjöar har en stark koppling till kanalisering,
rätning och sänkning av systemet med både sjöar och vattendrag där man i många fall har
sprängt sig ned i berget (uppgift Tommy Gustafsson, Länsstyrelsen i Kalmar län).
Digitaliseringen är gjord utifrån de våtmarker och dikningsföretag som finns på
Generalstabskartan. År 1805 startade en militär organisation för framställning av topografiska
kartor – Fältmätningskåren, senare Fältmätningsbrigaden och till sist Topografiska kåren.
Från år 1860 och fram till år 1874 gavs kartbladen ut under benämningen Topografiska kårens
karta över Sverige. De kartor som finns i Lantmäteriets arkiv hänför sig i huvudsakligen till
perioden efter 1860. Från och med år 1874 gavs Generalstabskartan under beteckningen
Generalstabens karta över Sverige, vilken omfattade hela riket. Användningen och
spridningen hos allmänheten var stor. År 1923 gavs den sista kartan ut. De sista reviderade
bladen gavs ut så sent som år 1971. Förlagen fortsatte dock att ge ut kartan långt in på 1970talet. Generalstabskartan beskriver naturlandskapet med bland annat höjdförhållanden,
kommunikationer, bebyggelse och översiktlig markanvändning (fakta hämtad från
Lantmäteriets hemsida).
147 (179)
Generalstabskartan bygger ibland på uppgifter som samlades in från och med 1840-talet. Det
mest intressanta var att kartera förhållanden i landskapet som kunde påverka militära företag
vid en krigssituation, till exempel uppgifter som används för detta underlag, det vill säga
förekomsten av vattendrag, kärr och mossar som kunde påverka militär framkomlighet. Olika
typer av sanka marker ritades ofta in med symboler. Skiktet och uppgifter om sänkta och
torrlagda sjöar kommer från SMHI. Datat är baserat på uppgifter från 1800-talet och början av
1900-talet då över 2500 sjöar sänktes eller torrlades för att få odlingsbar mark. Uppgifterna är
utdrag ur Lantbruksenheternas arkiv och består av namn, sjökoordinat, avrinningsområde, län,
kommun, typ, år och arkivnummer (text delvis baserat på faktaunderlag framställt av
Dedering).
Ett par exempel på sjösänkningsföretag och regleringar inom delområde Vättern:
• Kanalarbete mellan Södra Bunn och Ören i Jönköpings län. Kanalen tillkom i
samband med ett sjösänkningsföretag 1845. Då grävdes även kanalen mellan Bunn och Övre
Kvarnsjön och kanalen mellan Övre och Nedre Kvarnsjöarna. Anledningen var att sänka
vattennivån i de högre belägna sjöarna och därmed vinna åkermark. På köpet fick man en
farled mellan sjöarna. Det har förekommit ångbåtstrafik på Ören och under 1940- och 50talen fanns en liten fraktskuta på Bunn som även körde en del passagerartrafik. I kanalen har
även timmerflottning förekommit. I slutet av 1920-talet, sannolikt 1928, muddrades kanalen
och rätades även på något ställe. Detta för att bättra på vattenföringen till den kraftstation som
under åren 1920 till 1922 byggts nere vid Vättern. Denna fick sitt vatten via en bergskanal
från Norra Bunn och det var väsentligt med ett jämt vattenflöde i systemet (fakta hämtad från
http://kanaler.arnholm.nu/bunns.html).
• Tåkern i Östergötlands län. Sjöns historia som fågelsjö hänger samman med en
sjösänkning som företogs åren 1842-1844 då vattennivån sänktes från 2,5 meter till dagens
0,8 meter. Genom sänkningen vanns 1 600 hektar åkermark och ytterligare 500 hektar
vattensjuk mark kunde dikas ut. En mängd fågelarter gynnades också av sänkningen och
ökade märkbart efter denna. En vattenreglering genomfördes på 1960-talet för att förhindra
allt för stora skillnader mellan hög- och lågvatten (fakta hämtad från wikipedia).
Biotopkarteringens uppgifter om rensningsgrad är uppdelad i olika klasser; Omgrävd/rätad,
Kraftigt rensad, Försiktigt rensad. Rensningarna indikerar ofta rensning vid flottledsbygge,
förbättrad vattenkraft mot kvarnar, sågar och kraftstationer och för att få jämnare vattenflöden
(Dedering 2001, sidan 242).
2.4 Särskilda ansvarsmiljöer – Delområde Vättern
2.4.1 Ansvarsmiljöer – Nationella vattenanknutna som berör Vätterns
avrinningsområde tematiskt
Med hänvisning till rapporten ”Förstudie. Kulturmiljö och vattenförvaltning –
planeringsunderlag för Södra Östersjöns vattendistrikt” (Dedering 2011, Länsstyrelsen
148 (179)
Kalmar län), kap 5.3. I Studier till kulturmiljöprogram för Sverige – Industrimiljöer på
landsbygden (RAÄ 1995, Vikström) presenteras 18 industriella kärnområden, varav flera
berör Södra Östersjöns vattendistrikt och Vätterns delområde i en eller annan grad:
• Snickeriindustriområdet i Småland – en av Sveriges industriregioner
Småland har varit kärnområde för snickeri- och möbelindustrin, eller tillverkningen av möbler
och byggnadssnickerier, i senare tid också monteringsfärdiga hus (Dedering 2011, sidan 50).
Vid framtagandet av kartbilagor för Vätterns industriella översikt samt inventeringsresultaten
från projekt Kultur Aqua avseende åren 2004-2006, framgår att många träindustrier av äldre
slag, det vill säga nya fornminnen samt industriminnen, ger delar avVätterns delområde en
prägel av kategorin snickeri-/träindustri. Detta gäller utifrån nuvarande kunskapsläge och
inventeringsgrad. Vätterns delområde är dock inte präglat av träindustri i samma grad som till
exempel Emåns avrinningsområde. Västra Vätterbäckarna är den del av området som
innehåller något fler träindustrier än övriga delar av delområdet där förekomsten är mer
spridd.
• Blästbruk/medeltida järnframställning - kärnområde i sydöstra Sverige
Det blästbruket och järnframställningen är mycket påtagligt inom delområdet då flera tidiga
bergslag finns här. Tabergsområdet med Tabergs bergslag i Jönköpings län och Lerbäcks
bergslag i Örebro län är här tongivande. Enligt FMIS är hyttor och hammare vanliga
lämningar i dessa områden.
• Småindustriområdet i västra Småland – en av Sveriges industriregioner
I Studier till kulturmiljöprogram för Sverige – Industrimiljöer på landsbygden (RAÄ1995,
Vikström) presenteras 18 industriella kärnområden, varav detta delvis berör Södra Östersjöns
vattendistrikt. De områden som främst förknippas med småindustriell produktion inom
delområdet är även här området kring Västra Vätterbäckarna i Jönköpings län. Vi vet att den
småindustriella produktionen varit omfattande inom Gnosjöområdet i Nissans vattensystem,
merparten av den verksamheten ligger dock strax utanför Vätterns delområde. Utmärkande
för den småindustriella produktionen är att flera verksamheter av lågindustriell men innovativ
art legat på samma ställe, bland annat tråddragerier, laggkärlsfabriker, stampar av olika slag,
även textilhantering, kvarnar med mera, det vill säga verksamheter som drevs av vattenkraft.
• Stor andel av medeltida sätesgårdar i Småland
Jämför till exempel med Hansson Huvudgårdar och herravälden – en studie av småländsk
medeltid (2001).”Småland rikedom på mindre borgar som i de flesta fall är lämningar efter
enskilda frälsemäns befästa gårdar” Dessa är som oftast belägna vid sjöar och vattendrag
(Dedering 2011, sidan 52). Exempel på lämningar borgar och sätesgårdar inom delområde
Vättern är Rumlaborg i Huskvarna och borgen Näs på Visingsö inom Jönköpings län.
• Välbevarade sockencentrum utmärkande för Småland
I Studier till kulturmiljöprogram för Sverige – Kyrkplatsen som socknens centrum
framhålls den stora andelen välbevarade sockencentrum i Småland (RAÄ 1992, Bergström,
sidan 12). Dessa är i många fall belägna vid sjöar och vattendrag (Dedering 2011, sidan 52).
Exempel från delområde Vättern, där även sockencentrum i form av riksintressen, finns från
andra delar av delområdet: Rök kyrkomiljö. Rök och Heda socken, Ödeshög kommun, HovBondorlunda m fl, Hov och Strå socknar, Vadstena kommun, F 67 Järstorp, Jönköpings
149 (179)
kommun, F 74 Skärstaddalen, Jönköpings kommun, F 75 Ölmstad, Jönköpings kommun, R
59 Habo kyrkby, Habo kommun och R 31 Grevbäck, Hjo kommun.
• Sveriges stora kanalbyggen - av nationellt intresse
Inom Södra Östersjöns vattendistrikt; Östergötlands och Västra Götalands län berörs av Göta
kanal. Ett antal mindre kanalbyggen finns även i delområdet, till exempel i samband med
sjösänkningsföretaget/kanalarbetet mellan Södra Bunn och Ören i Jönköpings län.
• Järnframställningsområde Tabergs bergslag
Tidigt järnframställningsområde längs Tabergsån med biflöden, med masugnsområden och
omfattande kolningsverksamhet i anslutning; Tabergs bergslag av stor betydelse för
Jönköpings läns organiserade järnframställning. Återkopplar till Blästbruk/medeltida
järnframställning - kärnområde i sydöstra Sverige ovan.
På förslag bör även följande följande tema läggas till för Vätterns delområde:
• Historiska fisken – Vätternområdet som värdefull resurs från stenålder till nutid
Mängden fasta fisken samt uppgifter om sådana på historiska kartor har visat sig vara
omfattande för delområde Vättern, som även exemplifieras av nationellt unika fisken från
stenåldern i Motala ströms utlopp i Motala. Vättern med tillflöden intar ett intressant
forskningsunderlag att värna om för kunskapsuppbyggnaden om det historiska fisket vid
Sveriges näst största sjö.
2.4.2 Unika och sällsynta limniska miljöer.
Jämför rapporten Förstudie. Kulturmiljö och vattenförvaltning – planeringsunderlag för
Södra Östersjöns vattendistrikt (Dedering 2011, Länsstyrelsen Kalmar län, kap 5.3.) finns
inom avrinningsområdet:
• Garverier, bevarade
Kategorin garverier som är bevarade är svår att överblicka för de fyra länen runt Vättern.
Anledningen är att en komplett bild utifrån en ojämn översikt/kunskapsnivå av registrerade
industriminnen inte finns för hela delområdet. Ett antal garverier har nämnts ovan, men utgör
inte en frekvent kategori utifrån de underlag som finns. Av de som finns är ett antal bevarade
till det yttre, men är ofta ombyggda till annan verksamhet eller bostad. Bevarad interiör är
sannolikt en bristvara och överhuvudtaget är kunskapen om garverier dålig inom delområde
Vättern. Garveribyggnader i olika skick finns till exempel i Äsperyd samt centrala Forserum i
Nässjö kommun, Jönköpings län. Exempel finns även från Undenäs-Vång i Karlsborgs
kommun, Västra Götalands län.
• Flottningslämningar
I princip finns de enda registrerade flottningslämningarna i Nissans vattensystem i Jönköpings
län, dock flertalet av dem utanför delområde Vättern. Flottningslämningar omnämns även för
Örebro län men finns inte registrerade där. Flottning har enligt ovan även bedrivits öster och
sydöst om Vättern. Kategorin får anses utgöra en unik företeelse enligt rådande kunskapsläge
inom delområde Vättern. Då vi vet väldigt lite om och var dessa lämningar är belägna, bör
flottningsanläggningar säkerställas, dokumenteras och registreras i FMIS. Pedagogiska och
tydliga lämningar efter flottning värderas högt, vilket motiverar platsen i listan.
150 (179)
• Kvarnar och sågar med bevarade vattenhjul
Kvarnar och sågar med bevarade vattenhjul är sällsynt förekommande. Där sådana finns är
vattenhjulen ofta renoverade eller nytillverkade. Enligt nuvarande kunskapsläge för
delområdet finns någon form av bevarade vattenhjul vid Erlandstorp såg och Ekhammars såg
och kvarn i Hjo kommun, Västra Götalands län, samt Rasmus kvarn vid Röttle by och
Västanå i Jönköpings kommun, Jönköpings län. Från Västra Götaland finns även Hulekvarn i
Karlsborgs kommun. Från Örebro län finns Dampetorp kvarn samt ett vattenhjul vid
byggnadsminnet Askersund Algrenamarken 1:33 - husnr 9001, som ligger vid Igelbäckens
masugn. Båda i Askersund kommun. Exemplen är få, varför det ses som nödvändigt att lista
såg- och kvarnmiljöer med bevarade vattenhjul som unikt. Inventeringen av dessa miljöer
gjordes i vissa fall på 1970- och 80-talen och nuvarande status för de omnämnde vattenhjulen
är osäkert.
• ”Nickesågar”, bevarade
Vattenkraftsdrivna sågar av typen Nickesåg (en slags enbladig ramsåg) har varit mycket
vanligt förekommande i skogsbygderna. Inom delområde Vättern finns ett fåtal uppgifter om
ramsågar av denna art. I en del beskrivningar är det inte riktigt klart om det är just en enbladig
konstruktion det är fråga om. Uppgift om ramsåg finns från Rönneshyttans såg i Askersund
kommun i Örebro län och Svanhults såg i Undenäs socken, Karlsborgs kommun i Västra
Götalands län. Det enda tydliga exemplaret utgörs av Ekhammars såg i Hjo kommun, Västra
Götalands län. Där finns två sågar där den ena beskrivs som sågverk med unik bevarad
enbladig ramsåg av träkonstruktion, vilket skulle vara den enda bevarade inom gamla
Skaraborgs län enligt uppgift. Uppgiften kommer från en industriminnesinventering som är
omkring 30 år gammal. Denna kategori är därför mycket unik och viktig att värna om inom
delområde Vättern då den är på väg att försvinna. Förekommande fall bör hanteras med stärkt
lagskydd av någon form.
• Bevarade skvaltkvarnar på ursprunglig plats
Kategorin bevarade skvaltkvarnar på ursprunglig plats är mycket svår att överblicka, då
dokumentationsunderlaget för de fyra länen inte förtäljer fakta om originalitet eller
ursprunglig plats. En dialog med samtliga hembygdsföreningar inom delområdet skulle
möjligen kunna ge ytterligare fakta, men en sådan detaljerad och tidskrävande genomgång av
hela avrinningsområdet prioriteras inte här. Generellt sett är bevarade skvaltkvarnar relativt
ovanliga och bör tills vidare klassas som unikt och i behov av någon form av skyddsklassning
i eventuella förekommande fall.
• Kvarnar med bevarade/rekonstruerade trärännor
Exempel på kvarnar med trärännor finns i delområdet. Vanligen är de flesta av dessa
rekonstruerade eller renoverade rännor. En konsekvent dokumenterad översikt av trärännor,
om de finns kvar eller inte, finns i regel inte. Sådan information är ytterst sporadisk och
förekommer ibland i beskrivningar av objekten som är industriminnesinventerade i länen.
Kramsängs kvarn och såganläggning i Barkeryds socken, Nässjö kommun i Jönköpings län är
ett exempel. Ett annat exempel med renoverad ränna är Konungsö 1:8, Konungsö kvarn,
Barnarps socken, Jönköpings kommun och län. Från Västra Götalands län finns uppgift om
att en restaurering av Edets kvarn och stamp i Karlsborgs kommun, avseende damm och
träränna, ska ha skett år 1994. Denna kategori får tillsvidare räknas som förekommande men
151 (179)
relativt ovanlig till dess att en bättre överblick i ämnet finns. Rekommenderas därför som en
ovanlig limnisk miljö.
• Färgerier, bevarade
Även färgerier hör till en sällsynt kategori av verksamhet. Färgeriets funktion och interiör är
ofta borttagen då andra verksamheter har tagit vid. I några fall har färgerier byggts om till
boenden. Inom delområdet finns till exempel Sveds färgeri vid Svedån i Habo kommun,
Jönköpings län, samt färgeriet som inryms i Habo Ullspinneris lokaler i Habo samhälle. Det
är okänt om det överhuvud taget finns kvar några färgerier i originalskick med utrustning,
varför det är motiverat att föra upp kategorin på listan över sällsynta limniska miljöer.
• Benstampar, bevarade
Även denna kategori är svår att överblicka. Benstampar har i regel byggts om till annan
verksamhet på en del ställen i länen runt Vättern. Dock finns ett känt fall med benstamp
bevarad, Edets benstamp, vilken ingår i en miljö som är förklarat som byggnadsminne. Idag
är Edets stamp den ända kvarvarande vattendrivna benstamp inom det gamla Skaraborgs län
och anläggningen har därför ett betydande teknikhistorisk värde. Detta är även den enda av
originalitet som i dagsläget finns kunskap om i delområde Vättern. Benstampar finns kvar till
det yttre på andra ställen, till exempel Stallkvarn vid Dunkehallaån i Jönköpings län.
Byggnaden tillkom i mitten av 1800-talet. I den nedre våningen fanns en benstamp och ett
fähus och i den övre våningen fanns mjölmagasin samt häststall. Verksamheten kom dock att
skifta med åren, då en skofabrik och en metallfabrik övertog funktionen för den gamla
benstampen. Kategorin bevarade benstampar får därför klassas som en bristvara och som en
hotad eller sällsynt limnisk miljö inom delområde Vättern.
• Masugnar, bevarade
Masugnar har förekommit i större mängd, framför allt kopplat till bergslagen i Örebro län och
Jönköpings län, samt ett antal i Västra Götalands län. Idag är de flesta i ruinskick och klassade
som fasta fornlämningar. Det finns dock enstaka undantag. På gränsen mellan Örebro län och
Västra Götalands län finns Igelbäckens masugn. Som industriminne utgör Igelbäckens
masugn den enda kvarlevande masugn som kan knytas till tidig järnhantering i Örebro län och
är en av sex bevarade i Örebro län. De övriga fem liggar utanför delområdet. En masugn,
Trehörnings masugn, ligger precis utanför delområdets gräns, strax nordöst om Zinkgruvan i
Askersund kommun. Kategorin utgör en mycket sällsynt limnisk miljö.
• Klappbryggor och bykhus, bevarade
Kategorin bykhus är dåligt känd och relativt sent uppmärksammad som bevarandevärd i limniska
miljöer. Idag är kunskapen i det närmaste obefintlig om bevarade bykhus inom delområdet.
Kategorin förs därför upp på listan som sällsynt, och önskvärt är att varje kommun i samband med
revidering av kulturmiljövårdprogrammen tar reda på den eventuella förekomsten av dessa i
samspråk med hembygdsföreningar.
• Lämningar efter fasta fisken (gäller ej sentida ålkistor)
Lämningar efter fasta fisken samt uppgifter om sådana är något av ett kännetecken för delar
av Vätternområdet och hamnar därmed inte längst upp på listan över sällsynta limniska
miljöer. Kategorin har dock enligt ovan nämnts som ett tema att värna om unikt för
Vätternområdet och bör lämpligen synas i bevarandet av de lämningar som finns och som
påträffas vid riktade inventeringar. Efter en genomgång av de fasta fisken som registrerats
152 (179)
hittills i FMIS, 24 stycken, ser den länsvisa fördelningen ut som följande: Örebro län har ett
fast fiske, Västra Götalands län ett fast fiske, Östergötlands län inga. Undantaget är här de
lämningar från stenåldern som framkommit i Motala. Denna plats ligger dock på gränsen eller
strax utanför delområde Vättern, men anses tillhöra delområdets kulturmiljö. Övriga
lämningar/uppgifter om fast fiske är belägna i Jönköpings län och består av 15 uppgift om
fiske, 4 fasta fornlämningar och 2 övriga kulturhistoriska lämningar. Kunskapen om fasta
fisken är starkt relaterat till i vilken grad studier av historiska kartor och riktade
fältinventeringar har utförts inom länen. I området Västra Vätterbäckarna i Jönköpings län är
kunskapsläget överrepresenterat i förhållande till de andra länen i delområdet, mycket på
grund av att vattendragen här är inventerade i samband med projekt Kultur Aqua år 20042006. Bilden skulle sannolikt ändras om liknande inventeringar även utfördes i alla län runt
Vättern. Enligt ovan utgör flertalet av de fasta fiskena som uppgift om fiske, medan de fysiska
lämningarna är färre enligt dagens inventeringsläge. Detta motiverar att kategorin hamnar på
listan över ovanliga limniska miljöer.
• Ängslador i och i anslutning till våta eller översvämmade ängar, särskilt genom
bete/slåtter hävdade marker
Även kategorin ängslador vid vatten är dåligt känd och relativt sent uppmärksammad som
bevarandevärd i limniska miljöer. Idag har Kalmar län inom Emåns avrinningsområde det bästa
underlaget. Inom Vätterns delområde finns ingen sådan riktad inventering, men i dagsläget är
ängsladeinventering planerad för i Jönköpings län. Behovet ses som stort att kartlägga de
ängslador som finns kvar vid madängar, då Länsstyrelserna bedriver projekt som ur natursynpunkt
berör sådana miljöer. På grund av bristande kunskap får ängslador vid våta eller översvämmade
ängar ses som sällsynta limniska miljöer.
3 KUNSKAPSUPPBYGGNAD VATTENFÖRVALTNING
– KULTURMILJÖ
3.1 Vattendrag aktuella för åtgärder inom avrinningsområdet
Övergripande prioritering av kunskapsuppbyggnad i förhållande till vattenförvaltning:
•
För prioritering av kunskapsuppbyggande i förhållande till ekologisk status, se
kartbilaga 3a. Många vatten eller vattendrag har god ekologisk status, men många har
även klassningen måttlig ekologisk status. Dessa vattenförekomster är Torsbroån,
Byabäcken, Dohnaforsån, Anten, Östersjön, Kärrafjärden, Örkaggen, Stora
Trehörningen, Aspaån, Edsån och Rönneån inom Örebro län. Inom Västra Götalands
län: Mossån, Velen, Edsån och Ebbetorpsbäcken. Inom Östergötlands län: Tåkern och
Disevidån. Inom Jönköpings län: Rödån, Röttleån, Domneån, Lillån vid Bankeryd,
Klerydån, Ylen, Stora Nätaren, Lanån, Hjorteboån, Lillån vid Lekeryd, Bokån,
Huskvarnaån, Lillån vid Huskvarna, Stensjön, Lillån vid Råslätt och Dunkehallaån.
Ett antal vattendrag finns även med klassningen otillfredsställande ekologisk status.
Dessa vattendrag är Åmmelången, Bronaån, Alsen, Bosjön och del av Aspaån i Örebro
län. Inom Örebro län och Västra Götalands län finns inga vattenförekomster med
denna klassning, däremot inom Jönköpings län: Landsjön, Lyckåsån, Munksjön,
Huluån och Vederydsån.
153 (179)
•
För översikt av delområde Vätterns status avseende kontinuitet, se kartbilaga 4. Inom
delområdet finns flertalet vattendrag med klassningen hög, god eller måttlig status. Av
intresse här är vattendrag med otillfredsställande eller dålig status. Vattendrag med
otillfredställande status är Dohnaforsån och del av Aspaån inom Örebro län. Inom
Västra Götaland finns inga sådana klassningar, medan det i Östergötlands län finns
Lorbybäcken. Inom Jönköpings län finns vattenförekomsterna Svedån, Gagnån,
Huskvarnaån, Lillån vid Huskvarna, Kallebäcken, Huluån, Lanån och Nässjöån.
Vattendrag med klassningen dålig status är inom Östergötlands län Disevidån, medan
det i Örebro län och Västra Götalands län inte finns några sådana klassningar. Inom
Jönköpings län finns Holmån, Rödån, Krikån, Hornån, Knipån, Hökesån, Domneån,
Dunkehallaån, Tabergsån, Rummaån, Fredriksdalsån, del av Huskvarnaån och
Röttleån. Den främsta orsaken till otillfredsställande och dålig status är det stora
antalet definitiva eller partiella vandringshinder för öring, inte sällan
kraftverksdammar eller andra typer av dammar. Partiella hinder kan vara kvarn- och
sågverksdammar, vägtrummor och andra typer av dammar.
•
För översikt av Vätternområdets avrinningsområdes status avseende kemisk status, se
kartbilaga 3b. Avrinningsområdet har generellt god kemisk status. Det finns dock
enstaka vattenförekomster med klassningen uppnår ej god kemisk status. Dessa är
Åmmelången i Örebro län och Munksjön del av Huskvarnaån (mot utloppet i Vättern)
i Jönköpings län.
•
Flera biotopvårdsåtgärder står på tur, framförallt vad gäller biologisk återställning och
åtgärdande av vandringshinder bland annat berörs kulturmiljöer i form av
utrivning/sänkning av dammvallar eller anläggandet av omlöp. Till grund ligger
fiskevårdsplaner och åtgärdsplaner för biologisk återställning i kalkade vatten. Flera
av åtgärderna är redan genomförda, pågår eller fortgår kommande år. För översikt
vilka vattendragen som är aktuella för åtgärder hänvisas till Vättervårdförbundets
rapporter, Åtgärdsplan för fisk och fiske i Vätterns tillflöden (rapport nummer 104 från
Vätternvårdsförbundet). Till denna plan är även knutet åtgärdsområdesdelar för varje
län runt Vättern.
3.2 Morfologi: rensade, rätade, reglerade vattendrag
Vätterns delområde är till stora delar biotopkarterat men den nuvarande
kunskapen/dokumentationen av graden av rensning är ändå begränsat (se kartbilaga 14a, 14b
och 14c). Syftet med omformade vattendrag har varit att rensa, räta och kanalisera i samband
med flottning, dikningsföretag/markavvattning, kraftutvinning etc. Kunskapen och
uppmärksamheten har endast i mindre grad fokuserat på dessa åtgärders
kulturmiljöanknytning. Flottningsverksamheten inom delområde Vättern har sannolikt
förekommit i en eller annan grad i samtliga län. Kunskapsläget eller kartläggningen av
flottningen är begränsad, framför allt vad gäller när flottningslämningarna kan ha tillkomit
och vilken typ av lämning det är frågan om. Som beskrivits ovan (kapitel 2.3.4) har flottning
enligt skriftliga källor bedrivits i Nissans övre flöden, Huskvarnaån med led genom
Nätaren, Ylen, Ramsjön, vidare till Stensjön och Laggarebosjön, och därifrån till sågverket
vid Stensholm. Flottningsrännor byggdes förbi kvarnanläggningarna vid Strömsholm,
Ramsjöholm och Lekeryd. Även Tiveden, området mellan Västra Götaland och Närke,
omnämns som område med mycket flottning.
154 (179)
För att bevara kunskapen om flottning, bland annat där sådan kan ha observerats under till
exempel biotopkarteringen, bör en antikvarisk dokumentation eller inventering utföras i
vattendrag med flottningslämningar. I dagsläget har flottningsmiljöer som inte är registrerade
i fornlämningsregistret en sämre chans att överleva. Följden kan bli att ”okända” och sällsynta
miljöer förblir okända ur kultursynpunkt och därmed försvinner i samband med åtgärder utan
antikvarisk medverkan.
Förslag till kunskapsuppbyggnad:
•
Kartlägga flottningen inom avrinningsområdet då lämningar och kunskapen om dessa
riskerar att gå förlorad. Kunskapsuppbyggnad kan ske genom arkiv och
litteraturstudier. Nästa steg blir att inventera och dokumentera vattendrag med
eventuella flottningslämningar samt att föra in resultaten i FMIS. I vattendrag som är
prioriterade för åtgärder kan vissa sträckor eller lämningar med högt pedagogiskt
värde tas hänsyn till.
•
Få fram bättre material om dikningsföretag, rätningar och rensningar samt att tidföra
dem som olika skeenden och olika karaktärer i ett vattendrags och den omgivande
bygdens historia. Genomförs på lantmäteriarkiv och vattenarkiv samt litteratur.
Fältinventering blir ett andra steg där pedagogiska och unika sträckor/lämningar kan
lyftas fram. Kommer både naturvård och kulturvård till nytta.
3.3 Kontinuitet: Vandringshinder och kulturmiljöer
Antalet vandringshinder inom Vätterns delområde är 533 enligt biotopkarteringens databas
om man utgår från vandringshinder för öring. Av de 533 hindren utgör 285 definitiva för
öring, 182 partiella för öring och 66 passerbara för öring. Databasen är värdefull även ur
kulturmiljösynpunkt då det ofta finns kommentarer om eventuella äldre kulturmiljöer som till
exempel kvarnar, sågar eller dammkonstruktioner. Även om det inte alltid är korrekta
bedömningar så är ändå uppgifterna av stort intresse i ett kunskapsunderlag eller en förstudie i
samband med specialinventeringar som till exempel projekt Kultur Aqua. Samtal med dem
som varit på plats och utfört biotopkarteringen kan vara givande, då ytterligare uppgifter och
fotomaterial kan finnas att tillgå. Uppgifter av värde som finns i databasen är:
•
•
•
•
Antalet vandringshinder per berört vattendrag. Korrelering mot kulturmiljödatabaser
(FMIS) kan visa andelen vandringshinder som utgörs eller kan tänkas utgöra
kulturmiljöer som sedan tidigare inte är kända/registrerade.
Hindertyp. Värdefulla uppgifter om kulturmiljöer kan här vara om hindret är en damm
(261 stycken inom Vätterns delområde), en damm/vägpassage (3 stycken), ett
kvarndämme (1 styck), en kvarnrest (1 styck), en raserad stenbro (2 stycken), en
tröskel (7 stycken, troligen damm/utskov) eller en vägpassage (40 stycken, kan vara
bro).
Användning i dag. Är det fortfarande en damm, äldre kraftverk, en kulturmiljö, en
kvarn, en spegeldamm, en såg, en bro etc, är detta också av värde.
Torrfåra. Tidigare använda fåror som inte används idag kan vara gångbara för till
exempel omlöp eller förbisläppning av vatten. Om torrfåra finns kan det vara äldre
kvarnrännor (stensatta) eller liknande, vilket kan vara ytterligare detaljinformation om
155 (179)
•
•
äldre miljöer. Inom Vätterns delområde är det angivet förekomst av 516 torrfåror
vilket är en hög andel.
Användning tidigt. Här kan ibland finns uppgifter om vandringshindret misstänks vara
eller utgör äldre miljöer. Dessa uppgifter är dock sporadiskt ifyllda. I databasen finns
till exempel följande uppgifter som kan vara av intresse: bro (2 stycken), damm för
kvarn/såg nedströms (1 styck), före detta sågverk (1 styck), hålldamm (1 styck), kan
ha varit kvarnanläggning eller liknande (1 styck), kraftstation/kraftverk (6 stycken, ev.
tidigt kraftverk), kvarn (6 stycken), kvarn/kraftverk (2 stycken), kvarn/såg (2 stycken),
kvarndamm (6 stycken), masugn (1 styck) och så vidare.
Kulturmiljö. Här anges med ett ja eller nej om kulturmiljö berörs. Feltolkningar och
felaktigheter kan dock finnas, beroende om man inte bedömt om lämningen utgör
kulturmiljö eller inte. Möjligen kan här tilldelas ett värde om rutan inte fylls i.
Kategorin ska därför inte anses helt tillförlitlig. 440 av de 533 hindren bedöms utgöra
någon form av kulturmiljö.
Kartbilaga 4, 8a-c, 9a-c, 11a-c och 12a-c kan till exempel användas överlappande för att se
vilka kända miljöer som berörs av biotopkarteringen. Bilagorna ger även en fingervisning om
var det sannolikt finns ej registrerade kulturmiljöer. Ett stort antal vandringshinder kan
korreleras mot SMHI:s dammregister, där dammar är i användning idag. Ibland är miljöer
registrerade i FMIS och industriminnes-/arvsdatabasen jämförbara med databasen för
vandringshinder. Dock har påfallande många förekommande vandringhinder inga jämförbara
förekomster i andra kulturmiljödatabaser. Erfarenheten säger att det är här de okända eller ej
registrerade kulturmiljöerna finns. Biotopkarteringen databas för vandringhinder är därför en
mycket värdefull och gångbar källa och indikator till nytta för att bygga upp ny kunskap
genom kart- och arkivstudier och nödvändiga fältinventeringar. Vad gäller uppgifter i de
lokala industriminnesdatabaserna bör en noggrannare kvalitetsgranskning och revidering
utföras där samtliga platser besöks av ämneskompetent antikvarie i fält. Syftet är där att få in
bättre/fler kulturmiljöbeskrivningar samt att avgöra vilka byggnader och lämningar som
verkligen är borttagna eller finns kvar och vilket skick de finner sig i. Detta med tanke på att
inventeringarna i vissa fall är omkring 25-30 år gamla.
Förslag till kunskapsuppbyggnad
•
Öka kunskapen och kulturmiljöbeskrivningarna av själva dammkonstruktionerna där
sådana saknas, då dammarna är av viktig betydelse för förståelse av kulturmiljön.
Dammarna som även anges i biotopkarteringens vandringshinderdatabas bör
kartläggas systematiskt och bedömas som enskilda anläggningar och men även i
relation till sin kulturmiljöomgivning. Mottot bör vara att bedöma helhetsmiljöer, men
även konstruktionsdetaljer som annars glöms bort. Kart-/arkivstudier, studier av
historiska kartor, samt fältinventering är önskvärt. Från en ökad dokumentation kan
bedömningar även göras vilka dammar som kan ha höga egenvärden, sällsynthet och
representativitet. Underlaget kan vara till nytta där viktningar av intressen är gällande.
•
Förmedla kunskapen till dem som projekterar och utför biotopåtgärder, att
kompletterande underlag behöver tas fram och att det i vissa fall är nödvändigt att
pröva vattenverksamhet/åtgärd enligt Kulturminneslagens 2:a kapitel. Till exempel
kan det vara svårt att föreställa sig en plats med ett kraftverk i ruinskick från
156 (179)
sekelskiftet 18-1900, som en fast fornlämning på grund av det ligger på äldre
kvarnplats etablerad under 1600-talet.
•
Generera en databas med alla dammar som har kulturmiljöanknytning för att lättare
kunna skilja på modernare dammar och äldre dammar som är av intresse för
kulturmiljövården. Syftet är att ”lyfta ur” de tidigindustriella och kulturhistoriska
dammarna oavsett skick (även ruiner) med hjälp av FMIS, specialinventeringar, samt
biotopkarteringens databas.
3.4 Skuggande kantzoner: värdefulla odlingslandskap, mader,
fornlämningar
Berörda ämne gäller först och främst de delar av Vätterns delområde som berör äldre
odlingsbygder. Generellt är kunskapen god om odlingslandskapet och dess ängs- och
betesmarker. Anläggandet av beskuggande kantzoner inom avrinningsområdet kan dock vara
något känsligt för lämningar som vi inte vet så mycket om, eller snarare, är svåra att upptäcka.
Detta gäller huvudsakligen boplatser från stenåldern som ofta ligger vid vattnet, men även
depå och offerfynd från samma period. Sådana fynd påträffas i vattnet i samband med
exempelvis dammbyggen där bland annat strömsträckor varit av intresse redan under
stenåldern (exempel Motala ströms unika fynd av fasta fisken i Motala stad).
Inom delområde Vättern finns i dagsläget ingen riktad inventering eller kunskapsuppbyggnad
om äldre ängslador. Önskvärt är därför skapandet av en databas och en inventering av
ängslador vid vatten. Inom Kalmar län har det betonats vara värdefullt att undersöka om det
finns miljöer med lador i kombination med mader-/sankängar (Dedering). Inom Kalmar län
har även föreslagits en byråmässig kunskapsinventering utifrån en kombination av uppgifter
från ängsladeinventeringens pärmar, kunskapsunderlag för odlingslandskap och till exempel
åtgärdsplanerna för ängs- och betesmarker.
Förslag till kunskapsuppbyggnad:
•
Initiera kunskapsuppbyggnad med projekt där kartläggning av madängar digitaliseras
och beskrivs. Syftet är att uppnå en bättre kunskapsnivå av historisk översvämmade
marker inom den agrara näringen. Det historiska användandet av våtmarksängar kan
kopplas till vilken användning de har idag. Länsstyrelsen i Jönköping län har till
exempel projekt ur naturvårdssynpunkt som berör madängar. Här finns chansen att
både kultur- och naturvärden kan nyttjas optimalt i någon form av samarbetsprojekt.
•
Kartläggning och inventering av ängslador inom delområde Vättern. Kunskap om de
vattennära ängsladorna kan återkopplas till kunskapsuppbyggandet av madängar.
Nyligen har projektet, ’Ängsladan i landskapet’, projekterats och ska utföras någon
gång de kommande åren med medel från Riksantikvarieämbetet samt Länsstyrelsens
landsbygdsavdelning. Förslagsvis kan kunskapsuppbyggnad kring madängar och en
ängsladuinventering utgöra ett projekt.
•
Lyfta fram känsliga fornlämningsmiljöer vid vatten. I delområdet finns åtskilliga
boplatser från stenåldern – järnålder. Åtgärder vid kantzoner och åbottnar riskerar att
157 (179)
skada ”dolda” fornlämningar. Inom delområdet finns ett stort antal depå- och
offerfynd från åbottnar. Dessa är från både sten-, brons-, och järnåldern, inte sällan vid
strömsträckor. Det finns goda förutsättningar för att sammanfatta områden vid vatten
som med stor sannolikhet kan innehålla depåer eller offerfynd riskområden utifrån
befintligt kunskapsläge baserat på fornlämningsregistrets uppgifter. Områden som
med särskilt stora förutsättningar utgör presumtiva lägen för offer, depåer eller
anläggningar från förhistorian bör i enskilda fall kunna undersökas
antikvariskt/arkeologiskt innan en åtgärd, om möjligt med hjälp av marinarkeolog för
sondering av eventuella depåer/fynd på åbottnar.
3.5 Kemisk status: industriminnen
Flera områden kring Vättern innehåller äldre industrimiljöer. Även i dessa miljöer är det
viktigt att kulturhistoriska intressen tas hänsyn till i samband med åtgärder redan i
projekteringsstadiet. I många fall borde kulturhistoriska utredningar krävas. I jobbet med
MIFO kan de som jobbar med miljöskydd dra nytta av kulturmiljövårdens underlag och vice
versa. Önskvärt är att se en större grad av samordning i dessa ärenden. Många av de senare
kvarnmiljöerna har till exempel haft betning av säd (kvicksilver) i sin verksamhet. Vad gäller
vattendrag med sämre status, med klassningen uppnår ej god kemisk status, finns
Skyllbergsån – Åmmelången i Askersund kommun, Örebro län, samt Munksjön och den del
av Huskvarnaån som mynnar i Vättern i Jönköpings län. I fallet Munksjön så visar mätningar
av kemiska ämnen i Munksjön på att Nonylfenol överstiger gränsvärdet i vatten och att
kvicksilver och kadmium överstiger gränsvärdet i fisk. Stor del av utsläppen kan kopplas till
Munksjöpapper historiska utsläpp i sjön. Sjön utsattes för miljöföroreningar tidigt från bland
annat gruvindustrin som fanns vid Taberg från 1400-talet fram till 1960-talet. År 1862
startades ett pappersbruk vid Munksjöns västra strand, som med dåtidens teknik orsakade
miljöproblem i sjön. Sjöns botten är idag förorenad. I västra delen av sjön är botten täckt med
cellulosafibrer som härrör från tidigare utsläpp från pappersbruket. Denna fiberbank beräknas
uppta cirka 7% av sjöns totala botten det vill säga cirka 6 hektar. Enligt undersökningar
gjorda 1989 är djupet av fiberbanken mer än 7,7 meter och har en volym av nära 1 miljon
kubikmeter. På grund av tidigare användning av kvicksilverföreningar i pappersbruket
innehåller fiberbanken höga halter av kvicksilver (fakta hämtad från Wikipedia). I fallet
Huskvarnaån visar mätningar av kemiska ämnen att nonylfenol överstiger gränsvärdet i
vatten. Utsläppen kan kopplas till tidiga utslätt från avloppsystem. Åmmelången påverkas av
jordbruk, tätort, gammal gruvdrift, bebyggelse och dammbyggnationer. Flera förorenade
områden finns inom Åmmelångens avrinningsområde. Vid sjön östra strand finns till exempel
Johannesborgs vaskverk, där järnmalm bearbetades under perioden 1825-95. I området finns
stora mängder vasksand med höga halter av bland annat arsenik, bly, koppar och kadmium.
Förutsättningarna för spridning av föroreningar till Åmmelången är mycket stora och man har
hittat mycket höga halter av bly i grundvattnet och extremt höga halter av arsenik vid sjöns
strand (fakta hämtad från hemsida för Länsstyrelsen i Örebro).
MIFO har beskrivits ovan och några påtagliga långverkande effekter finns i övrigt inte för
resten av vattendragen inom delområde Vättern, vad gäller kemisk status med klassningen
uppnår ej god kemisk status.
158 (179)
3.6 Övergödning: våtmarksanläggande
Det är av vikt att de historiska våtmarkerna ingår i översiktliga planeringsunderlag vid
anläggandet av våtmarker. I Jönköping finns till exempel projekt med rikkärr där samarbete
och tolkning och framtagande av historiska kartor samt fornlämningsöversikter utgör ett bra
exempel. I vissa fall riskerar anläggandet av våtmarker att komma i konflikt med områden
med många förhistoriska fornlämningar. Våtmarker har under förhistorian använts som
offerplatser sedan stenåldern och inte minst under brons- och järnåldern. Många okända eller
dolda fornlämningsmiljöer riskerar därför att skadas. Ett sätt att bedöma våtmarker som
riskområden med eventuella offerfynd är att se på det kända fornlämningsbeståndet och typen
av ortnamn med äldre hävd i närområdet för att skapa en helhetsbild. Oftast anläggs kärren
eller våtmarkerna på ställen där de tidigare har funnits. Ytterligare en aspekt att ta hänsyn till
är äldre dikningsföretag som i enskilda fall kan anses som kulturhistoriskt värdefulla.
Kunskapen inom avrinningsområdets äldsta dikningsföretag är generellt sämre känd. Vissa
äldre urdikningsarbeten kan finnas inom riksintresseområden för kulturmiljö, till exempel
säteri/herrgårdsmiljöer i odlingslandskap från 1600- och 1700-talet. I dessa äldre miljöer bör
en restriktivitet gälla för ingrepp.
4 KUNSKAPSUPPBYGGNAD KULTURMILJÖ
Mot bakgrund av och utöver det som redan nämnts ovan under kapitel 3 önskar
kulturmiljövården mer kunskap om:
Framtagande av kulturminnesvårdsprogram/kulturhistorisk utredning för de
kommuner som saknar program
Örebro läns del av delområde Vättern saknar kulturminnesvårdsprogram på kommunnivå.
Även Östergötlands län saknar kommunala utredningar. De miljöer som beskrivs i Natur
Kulturmiljöer i Östergötland ska först och främst ses som ett regionalt program. Generellt
sett gäller att samtliga kommuner inom delområdet ser över och uppdaterar/reviderar sina
äldre KMV-program, då många av programmen skrevs på 1970- och 1980-talen.
•
• Scanning och GIS – kulturhistoriska utredningar
För de län som har eller ska ta fram KMV-program, är det av vikt att underlagen blir
digitaliserade och digitalt tillgängliga som textdokument eller scannade dokument.
Behovet är stort för att överblicka de vattennära miljöerna i övergripande GIS-analyser,
varför det även är viktigt att underlagen blir GIS-förda med länkar till de beskrivande
texterna. I delområde Vättern är Västra Götalands län det enda län som digitaliserat sina
KMV-program.
• Fasta fisken
Kartläggning av fasta fisken som ett projekt som knyter an till Vätterns historiska
fiskeplatser. Alla uppgifter om fast fiske bidrar med kunskap som är av värde för både
kultur- och naturintressen. Antalet kända lämningar av fasta fisken är styrt av graden av
inventering i länen. En kartläggning av kända men borttagna fiskeplatser som uppgift om i
FMIS ger en god överblick av vattendragens fiskehistoria, men samtidigt en markör för att
eventuella rester kan finns kvar på vattendragets botten. Främst söks information på
lantmäteriets historiska kartor om sådana platser. I övrigt kan fiskevårdsområden,
159 (179)
hembygdsföreningar och markägare bidra med kunskap. Projektet kan ske i samarbete
mellan Länsstyrelsens kulturmiljöfunktion och berörda naturfunktioner. Om till exempel
historiskt pärlfiske har förekommit i delområdet kan även sådana platser tas med här.
• Industriminnesinventeringar
Utöver det som nämnts ovan om industrimiljöer bör länen se över sina industrimiljöer.
Inventering där sådana saknas, revidering där underlagen är ålderstigna, samt
digitalisering och GIS-koppling av dokument, objekt och miljöer. Flertalet av de miljöer
som inventerats på 1970- och 1980-talen kan idag ha förfallit eller försvunnit.
• Brodatabas - kultur
Broinventering och skapandet av en mer bred brodatabas inom delområdet och/eller
länen kring Vättern. Sammanställning av befintlig brokunskap samt löpande registrering
för nytillkomna objekt. Tidigare har ett antal broar beskrivits av Bengt Spade i uppgift av
Trafikverket, men den översikten berör generellt 1900-talsbroar, ofta bevarandevärde och
kulturhistoriskt intressanta betongbalkbroar i urval med mera. Här finns inte heller några
GIS-skikt. Önskvärt är att en mer noggrann broinventering inkluderar broar registrerade i
FMIS. Såväl bevarade broar som broar i ruinskick är av intresse, då dessa eventuellt
hamnar i områden där biotopvårdande åtgärder utförs. Spades inventering bör digitaliseras
samt ingå som kvalitetshöjande beskrivning av senare broar. Biotopkarteringens
noteringar om broar kan vara värdefull i sammanhanget. Broar är en kategori som ofta
påträffas i samband med fältinventering, därför bör en löpande databas vara aktuell i
samband med delprojekt 3 inom Kulturmiljö- och vattenförvaltning.
• Tidig och småskalig vattenkraft
Avser den tidiga elproduktionen inom delar av delområde Vättern. Sedan tidigare har ett
urval av bevarandevärda vattenkraftverk hanterats i skriften Elektriska vattenkraftverk:
kulturhistoriskt värdefulla anläggningar 1891-1950. En inventeringsrapport av
Brunnström och Spade från 1995 på uppgift av Riksantikvarieämbetet. För en mer
komplett bild av den tidigaste vattenkraften, skulle en del vattendrag där vattenkraften
varit betydande, kunna pekas ut som kulturhistoriskt värdefulla med perspektivet tidiga
vattenkraftverk. Uppgifter om kraftverk finns till exempel både i industriminnesdatabasen
för Jönköpings län men även i FMIS. Flertalet småskaliga vattenkraftverk är kända och
skyltade av hembygdsföreningar men finns inte förda i något register. En sammanställning
av dessa samt inhämtande av ny kunskap genom litteraturstudier, arkivmaterial, kontakt
med hembygdsföreningar samt vid behov fältbesiktning av angivna kraftverk är önskvärt.
I underlaget bör skiljas mellan vattenkraftverk som tillkommit i ett senare skede av en
kvarnanläggnings historia och de kraftverk som från början uppförts för det syftet.
• Nationellt särskilt värdefulla vatten – Kulturmiljö
Den nationella klassningen är i många fall baserad på riksintressen för kulturmiljö där
dessa ligger vid vattnet. Utöver det finns det behov att kunna lägga till ytterligare miljöer
som inte är riksintressen. Kulturhistoriskt intressanta miljöer med en tydlig koppling till
vatten bör vara motiverande för att kunna skapa nya objekt inom denna klassning.
• Riksintressen för kulturmiljö
I samband med redan utförda inventeringar inom riktade inventeringsprojekt som Kultur
Aqua har flertalet nya objekt registrerats inom några av riksintressena. Det kan därför vara
160 (179)
aktuellt att revidera eller lägga till text i formuleringarna på grund av de nytillkomna
objekten eller miljöerna.
• Fornminnesinventering
Fält-/fornminnesinventering längs vattendragen i delområde Vättern, förslagsvis med 100
meter buffert på var sida av vattnet. Ryms inom delprojekt 3 i Kulturmiljö- och
vattenförvaltning. Ger adekvata kulturmiljöunderlag som ska vara till nytta för
projektering och hänsyn vid biotopvårdande åtgärder och lösningar vid vandringshinder
för fisk och vattenlevande organismer. Inventering bör även till viss grad fortgå inom
vattendrag som anses kunna hysa stora kulturmiljövärden, men där riktade inventeringar
inte har utförts tidigare och där naturintressena är få.
• Kvarnvattendrag
Att kunna jobba med begreppet och utpekandet av kvarnvattendrag. Kvarnar har
förekommit i både stora och små vattendrag runtom i landet, men ofta hamnar
mjölkvarnar lite i skymundan som kategori då de är så pass allmänt förekommande. I
vissa vattendrag är dock förekomsten av äldre kvarnmiljöer/system mycket stor. Det kan
därför vara lämpligt att peka ut sådana vattendrag som extra känsliga, inte minst för att
jobba förebyggande. Syftet är att underlätta arbetet eller underlaget/förstudien av
projekteringen av biotopåterställande åtgärder. Ett kvarnvattendrag skulle på ett tidigt
stadium kunna ”flagga” för vad som kan vara lämpliga åtgärder eller inte i känsliga och
kulturtäta miljöer. Ett kvarnvattendrag ska inte nödvändigtvis förväxlas med en
kulturhistorisk bedömning eller värdering av ett vattendrag utan snarare visa på att
åtgärderna kommer att bli många och kanske inte lämpliga just där. Översiktliga
kartstudier av historiska kartor samt plats- och ortnamnsforskning bör ge tidiga ledtrådar.
Eventuellt kan fältbesiktningar vara nödvändiga. Klassningen kan även vara till hjälp för
att bevara/peka ut unika miljöer där större sammanhängande system kan utgöra orörda
typexempel med höga pedagogiska värden/representanter för andra liknande miljöer som
är på väg att försvinna.
• Kulturmiljöbedömningar
För att få en mer likartad bedömning över avrinningsområdena inom distriktet behövs
någon form av systematisk kulturmiljöbedömning/dokumentation av objekt, miljöer och
kanske även hela vattendrag i samband med delprojekt 3 i Kulturmiljö- och
vattenförvaltning. Flera modeller finns som alternativ av vilka någon måste väljas ut eller
möjligen en variant med grund i flera modeller. Alternativen är hittills Axel Unnerbäcks
värderingssystem, KulturAqua – system för kulturvärdesbedömning av sjöar och
vattendrag, Värderingsmodell i Norra Östersjöns vattendistrikt och ”Blekingemetoden”.
Fler alternativ kan tänkas. Seminarier i värderingsmetod i teori och i fält är planerade för
dem som jobbar med underlagen. Riksantikvarieämbetet har en ny värderingsmodell
under utarbetande som kan vara till stor nytta för en kvalitetshöjning av de idag befintliga
värderingsmodellerna.
Kunskapsuppbyggnad kring vattendrag med dålig kontinuitetsstatus enligt
biotopkarteringen
Särskilda insatser/inventeringar/prioriteringar av framtagande av kulturmiljöunderlag i
”röda” vattendrag med många vandringshinder där det sannolikt finns många
kulturmiljöer.
•
161 (179)
• Fornminnesöversikter och ”riskområden” vid historiska våtmarker och vatten
Inom flera av länen runt Vättern finns projekt som innebär ett återianspråkstagande av
äldre våtmarker och vattennära marker. Ofta finns ett ömsesidigt intresse av hur den tidiga
användningen sett ut både ur natur- och kultursynpunkt. Dessa miljöer kan innehålla
deponeringar eller offer från förhistorisk tid då användandet av våtmarker/kärr/mossar var
vanligt. Till grund för områden där sannolikheten är presumtivt stor för deponeringar och
offer, kan översikter göras utifrån befintligt kunskapsläge enligt fornminnesregistret
FMIS.
• Flottledslämningar
Som nämnts ovan är spåren efter flottledsrensning samt strukturer som trärännor ett
relativt outforskat område med undantag för ett antal lämningar som registrerats i Nissans
flöden i Jönköpings län. Att kartlägga de fysiska spåren av flottningen inom delområde
Vättern ses som prioriterat i kunskapsuppbyggnaden av kulturmiljöer som annars riskerar
att gå förlorade. Kunskapsuppbyggnad kan ske genom arkiv och litteraturstudier,
inventering och dokumentation, i de vattendrag som omnämns i skrifter om flottning eller
på platser där biotopkarteringen har tolkat lämningar som flottningskonstruktioner.
Lämningarna förs in i fornminnesregistret (FMIS). I vattendrag som är prioriterade för
åtgärder bör vissa sträckor eller lämningar med högt pedagogiskt bevaras och prioriteras
framför andra värden.
162 (179)
5 REFERENSER
Nationella/länsövergripande publikationer referenser
Ahlbäck, A; Albertsson, R. 2006. Flottning och flottleder i södra Sverige.
Banverket och Vägverket. 2001. Våra broar – en kulturskatt. Borlänge Vägverket.
Bergström, C. 1992. Kyrkplatsen som socknens centrum. Studier till kulturmiljöprogram för
Sverige. Riksantikvarieämbetet.
Brunnström, L; Spade, B. 1995. Elektriska vattenkraftverk: kulturhistoriskt värdefulla
anläggningar 1891-1950. Stockholm Riksantikvarieämbetet.
Dedering, C. 2011. Förstudie. Kulturmiljö och vattenförvaltning – planeringsunderlag för
Södra Östersjöns vattendistrikt. Vattenmyndigheten Södra Östersjöns
vattendistrikt/Länsstyrelsen Kalmar län, i samverkan med berörda länsstyrelser.
FMIS, Fornminnesinformationssystem, fornlämningsregistret digitalt på internet:
http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html
Hansson, M. 2001. Huvudgårdar och herravälden – en studie av småländsk medeltid.
Lantmäteriet, historiska kartor, beskrivning. Lantmäteriets hemsida:
http://www.lantmateriet.se/templates/LMV_Entrance.aspx?id=66
Länsstyrelsen Jönköpings län. 2005. Biotopkartering Vätterbäckar- del 1 Sammanfattande
resultat. Länsstyrelsen meddelande 2005:33.
Naturvårdsverket http://www.naturvardsverket.se/Start/Naturvard/Skydd-av-natur/Skydd-avvatmarker/Ramsaromraden/
Naturvårdsverket. 1987. Inventering av Ängs- och hagmarker. Handbok.
SOU 1995:155. Omtankar om vattendrag: ett nytt angreppsätt. Slutbetänkande av
Vattendragsutredningen. Stockholm.
Sporrong, U. 1996. Odlingslandskap och landskapsbild. Studier till kulturmiljöprogram för
Sverige. Riksantikvarieämbetet.
Vattenmyndigheten Södra Östersjön. 2009. Förslag till åtgärdsprogram för Södra Östersjöns
vattendistrikt – Underlagsmaterial. Remiss av samrådsmaterial 1 mars – 1 september 2009.
Åtgärdsförslag för Vätterns avrinningsområde.
Vattenmyndigheten Södra Östersjön och Länsstyrelsen Kalmar län. 2009. Förvaltningsplan
Södra Östersjöns vattendistrikt 2009-20015. Taberg 2010.
163 (179)
Vattenmyndigheten Södra Östersjön och Länsstyrelsen Kalmar län. 2009. Åtgärdsprogram
Södra Östersjöns vattendistrikt 2009-20015. Taberg 2010.
Vikström, E. 1995. Industrimiljöer på landsbygden. Studier till kulturmiljöprogram för
Sverige. Riksantikvarieämbetet.
Vägverket. 2005. Nationell plan för bevarandevärda broar. Publikation 2005:151.
Vägverket. 2009. Regional bevarandeplan för kulturhistoriskt värdefulla broar. Publikation
2009:29.
Vätternvårdsförbundet. 2009. Förvaltningsplan för fisk och fiske i Vättern 2009-2013.
Rapport nr 102 från Vätternvårdsförbundet.
Vätternvårdsförbundet. 2009. Åtgärdsplan för fisk och fiske i Vätterns tillflöden. Rapport nr
104 från Vätternvårdsförbundet i samverkan med länsstyrelsernas fiskefunktioner.
Vätternvårdsförbundet. 2010. Bakgrundsdokument till Förvaltningsplan för fisk och fiske i
Vättern 2009-2013. Rapport nummer 103 från Vätternvårdsförbundet.
Wikipedia. http://sv.wikipedia.org/wiki/Portal:Huvudsida
I övrigt har många GIS-skikt använts för analyser. En del beskrivningar har även hämtats från
skiktens beskrivande fält.
Planerings-/kunskapsunderlag Örebro län
Riksintressen, naturreservat, Natura2000 m.m.
Information om riksintressen, naturreservat, Natura2000 m.m. finns tillgänglig via
länsstyrelsens hemsida http://www.lansstyrelsen.se/orebro/Sv/Pages/default.aspx
och riksintressebeskrivningar för Kulturmiljövården på Riksantikvarieämbetets hemsida
http://www.raa.se/cms/extern/kulturarv/landskap/riksintressen_for_kulturmiljovarden/riksintr
essen_beskrivningar.html
Kommunala kulturmiljöprogram eller motsvarande
Saknas för de berörda kommunerna Askersund och Laxå.
Industriminnesrapport för länet
Örebro läns museum. Industriminnesinventeringen Örebro läns museum 1979.
Bevarandeprogram för odlingslandskapet
Länsstyrelsen Örebro län. 1993. Odlingslandskapet i Örebro län. Åtgärds- och
bevarandeprogram. Publikationsnummer 1993:02.
164 (179)
Kategoriinventeringar och liknande
Saknas för Örebro län. Kraftverk och dammar har inventerats enligt 11 kap Miljöbalken.
I övrigt finns GIS-skikt för kulturlämningar som inventerats men inte som inte tidigare har
registrerats digitalt i fornminnesregistret.
Länsstyrelsen Örebro län. 1981. Damminventering m m 1980 i Örebro län. 1981:8 m fl.
Övrigt
Holm, J och Lindgren, C. 2008. Arkeologiska undersökningar. Tre mesolitiska boplatser vid
Fornvätterns strand. Riksväg 49, delen Stubbetorp-Gustavstorp. Närke, Askersunds socken,
Åviken 1:1, Torstorp 1:2, RAÄ 205, RAÄ 211 och RAÄ 212. Riksantikvarieämbetet, UV
Bergslagen Rapport 2008:17.
Jönköpings läns museum, fakta om den äldre stenåldern, Dumme mosse.
Länsstyrelsen Örebro län. 2003. Brukat och byggt i Örebro län. Program för kulturmiljövård i
Örebro län, del 1. Publikationsnummer 2002:21.
Länsstyrelsen Jönköpings län. 2005. Biotopkartering Vätterbäckar- del 5 Örebro län.
Länsstyrelsen meddelande 2005:37.
Information hämtad från Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister (byggnadsminnen)
http://www.bebyggelseregistret.raa.se/bbr2/home.raa
Industrimiljöer från kommunernas hemsidor samt Länsstyrelsen: http://www.laxa.se/ ,
http://www.askersund.se/ och http://www.lansstyrelsen.se/orebro/Sv/samhallsplanering-ochkulturmiljo/Pages/default.aspx
Fakta om industrimiljöer hämtad från Wikipedia:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Aspa,_Askersunds_kommun
Fakta hämtat om industrimiljöer på Skyllbergs bruks hemsida http://www.skyllbergsbruk.se/
Fakta om industrimiljöer hämtad från Laxå bruks hemsida
http://www.laxabruk.se/index.php/historik
Planerings-/kunskapsunderlag Östergötlands län
Riksintressen, naturreservat, Natura2000 m.m.
Information om riksintressen, naturreservat, Natura2000 m.m. finns tillgänglig via
länsstyrelsens hemsida http://www.lansstyrelsen.se/ostergotland/Sv/Pages/default.aspx
och riksintressebeskrivningar för Kulturmiljövården på Riksantikvarieämbetets hemsida
http://www.raa.se/cms/extern/kulturarv/landskap/riksintressen_for_kulturmiljovarden/riksintr
essen_beskrivningar.html
165 (179)
Länsstyrelsen Östergötlands län. 2010. Friluftsliv i Östergötland – En regional kartläggning.
Rapport nr 2010:14.
Kommunala kulturmiljöprogram eller motsvarande
Länsstyrelsen Östergötlands län. 1986. Natur Kultur – miljöer i Östergötland.
Industriminnesrapport för länet
Saknas för länet.
Bevarandeprogram för odlingslandskapet
Saknas för länet men är under uppbyggnad. Det finns dock en skrift med regionala mål
kopplad till miljömålsarbetet som behandlar odlingslandskapet:
Länsstyrelsen Östergötlands län/Skogsvårdsstyrelsen. 2003 Mål i sikte – Miljömål för
Östergötland.
Kategoriinventeringar och liknande
Länsstyrelsen/Statens Vägverk/Länsmuséet. 1979. Från vadställe till betongbro – En
kulturhistorisk inventering av broar i Östergötlands län 1978-79.
Övrigt
Länsstyrelsen Jönköpings län. 2005. Biotopkartering Vätterbäckar- del 6 Östergötlands län.
Länsstyrelsen meddelande 2005:38.
Riksantikvarieämbetet, UV Öst, arkeologi vid Motala ström
http://verkstadsvagen.arkeologiuv.se/#home
Information hämtad från Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister (byggnadsminnen)
http://www.bebyggelseregistret.raa.se/bbr2/home.raa
Planerings-/kunskapsunderlag Västra Götalands län
Riksintressen, naturreservat, Natura2000 m.m.
Information om riksintressen, naturreservat, Natura2000 m.m. finns tillgänglig via
länsstyrelsens hemsida http://www.lansstyrelsen.se/vastragotaland/Sv/Pages/default.aspx
och riksintressebeskrivningar för Kulturmiljövården på Riksantikvarieämbetets hemsida
http://www.raa.se/cms/extern/kulturarv/landskap/riksintressen_for_kulturmiljovarden/riksintr
essen_beskrivningar.html
166 (179)
Kommunala kulturmiljöprogram eller motsvarande
Hjo kommun. 1976. Översiktlig kulturhistorisk inventering 1976.
Västergötlands fornminnesförening.
Karlsborgs kommun. 1992. Kulturmiljövård. Kulturnämnden & Länsmuseet.
Tibro kommun. 1983. Kulturhistorisk bebyggelseinventering. Remissupplaga juni 1983.
Skaraborgs länsmuseum.
Tidaholm kommun. 1989. Kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer i Tidaholms
kommun. Skaraborgs länsmuseum & Tidaholms kulturnämnd.
Töreboda kommun. 1983. Kulturhistorisk inventering. Skaraborgs
Länsmuseum 1983.
Kommunvisa industriarvsrapporter
Juhlin, E. 1976. Industriminnen i Hjo kommun – en inventering utförd 1976 av Eric Julihn.
Juhlin, E & Spade, B. 1982. Industriminnen i Karlsborgs kommun – en inventering utförd
1982 av Eric Julihn och Bengt Spade.
Bevarandeprogram för odlingslandskapet
Länsstyrelsen i Skaraborgs län/Skaraborgs Länsmuseum. 1992. Bevarandeprogram och
åtgärdsprogram för odlingslandskapets natur- och kulturmiljövärden i Skaraborgs län.
Volym 92 i Länsstyrelsens meddelandeserie.
Kategoriinventeringar och liknande
Länsstyrelsen i Skaraborgs län/Vägverket. 1997. Kultur på väg. Klassificering av äldre vägar
i Skaraborg.
Inventering av vrak m fl. arkeologiska fornlämningar i vatten är pågående projekt.
Övrigt
Länsstyrelsen Jönköpings län. 2005. Biotopkartering Vätterbäckar- del 4 Västra Götalands
län. Länsstyrelsen meddelande 2005:36.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. 1990. Område av riksintresse för Kulturmiljövården. Regionalt
planeringsunderlag.
Information hämtad från Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister (byggnadsminnen)
http://www.bebyggelseregistret.raa.se/bbr2/home.raa
167 (179)
Skaraborgs länsmuseum. 1985. Vägen till din historia. Regionalt kulturminnesvårdsprogram.
Kulturhistorisk beskrivning. Skaraborgs län. Västergötlands fornminnesförenings tidskrift
1985, Skaraborgs länsmuseum.
Planerings-/kunskapsunderlag Jönköpings län
Riksintressen, naturreservat, Natura2000 m.m.
För beskrivande generella och detaljerade texter om nationellt särskilt värdefulla miljöer för
kultur, natur, naturreservat, Natura 2000 etc. hänvisas till kommunernas hemsidor. Många av
de beskrivande texterna finns även lokalt på Länsstyrelsens nätverk eller på den externa
hemsidan. Fakta om riksintressen för kulturmiljövården finns på Riksantikvarieämbetet
hemsida
http://www.raa.se/cms/extern/kulturarv/landskap/riksintressen_for_kulturmiljovarden/riksintr
essen_beskrivningar.html
I övrigt har många GIS-skikt använts, där beskrivningar har hämtats från skiktens beskrivande
fält.
Kommunala kulturmiljöprogram eller motsvarande
Aneby kommun. 1994. Värdefulla byggnader och miljöer i Aneby kommun.
Habo kommun. Habo tätort. Byggnadsinventering 1985.
Habo kommun. Kulturhistorisk inventering 1987. Landsbygd.
Jönköpings kommun. Kulturhistoriska utredningar och bevarandeförslag i Jönköpings tätort.
Indelat i stadsdelar. Förvaras i pärm på Länsstyrelsen Jönköpings län.
Jönköpings kommun. 1985. Kulturhistorisk utredning 1984-85.
Mullsjö kommun. 1977. Översiktlig kulturhistorisk inventering. Skaraborgs länsmuseum.
Nässjö kommun. 1998. Kulturmiljöprogram.
Nässjö kommun. 2007. Värdefulla byggnader och miljöer.
Vaggeryds kommun. 1989. Kulturhistorisk utredning. Jönköpings läns museum. Rapport nr
29.
Industriminnesrapport för länet
Industriminnesdatabas – Jönköpings län. Databasen har sammanställts av Jönköpings läns
museum och Länsstyrelsen Jönköpings sedan 1998 och finns tillgänglig som digitalt skikt
med attributdata.
Länsstyrelsen i Jönköpings län. 1998. Meddelande 1998:36. Kulturhistoriska industrimiljöer i
Jönköpings län.
168 (179)
Bevarandeprogram för odlingslandskapet
Länsstyrelsen Jönköpings län. 1992. Meddelande 1992:9. Bevarandeprogram för
odlingslandskapets natur- och kulturvärden. Del II, Beskrivningar och kartor Jönköpings
kommun.
Länsstyrelsen Jönköpings län. 1992. Meddelande 1992:9. Bevarandeprogram för
odlingslandskapets natur- och kulturvärden. Del II, Beskrivningar och kartor Nässjö
kommun.
Länsstyrelsen Jönköpings län. 1992. Meddelande 1992:9. Bevarandeprogram för
odlingslandskapets natur- och kulturvärden. Del II, Beskrivningar och kartor Tranås
kommun.
Länsstyrelsen Jönköpings län. 1992. Meddelande 1992:9. Bevarandeprogram för
odlingslandskapets natur- och kulturvärden. Del II, Beskrivningar och kartor Vaggeryds
kommun.
Naturvårdsverket. 1997. Sveriges finaste odlingslandskap, Nationell bevarandeplan för
odlingslandskapet, etapp 1. Naturvårdsverkets rapport 4815.
Kategoriinventeringar och liknande
Kraft, A. 2011. Länsstyrelsen meddelande 2011:26. Minnen vid vattnet – Inventeringar av
kulturmiljöer längs vattendrag inom projekt Kultur Aqua – Årån och Solgenåarna.
Länsstyrelsen Jönköpings län.
Länsstyrelserna. 2009. KulturAqua. System för kulturvärdesbedömning av sjöar och
vattendrag.
Industriminnesinventeringar finns i ovan beskrivna skrifter och är fortlöpande inom länet.
Länsstyrelsen har även gjort en inventering av länets frikyrkobyggnader. Den omfattade i
första hand byggnader som använts av församlingar eller motsvarande inom samfund anslutna
till Sveriges Frikyrkosamråd och andra församlingar som använder Bibeln som grund för sin
verksamhet. Både exteriör och interiör inventerades. När det gäller interiör lades särskild
vikt vid gudstjänstlokalen/samlingssalen och dess inredning och inventarier. Resultaten finns i
en databas för länet.
Övrigt
Ameziane, J. 2009. Mesolitiska och neolitiska landskapsrum – Arkeologiska undersökningar
av stenålderns boplatser i Jönköpings län. Jönköpings läns museum. Arkeologisk rapport
2009:38.
Länsstyrelsen Jönköpings län. 1996. Meddelande 4/96. Kulturmiljövårdens riksintressen –
Jönköpings län.
169 (179)
Länsstyrelsen Jönköpings län. 2001. Meddelande 2002:3. Reviderat regionalt
kulturminnesvårdsprogram för Jönköpings län, del 3.
Länsstyrelsen Jönköpings län. 2005. Nissans övre avrinningsområde - Naturvärdesbedömning
av vattendrag i Jönköpings län 2005. Länsstyrelsen meddelande 2005:19.
Länsstyrelsen Jönköpings län. 2005. Biotopkartering Vätterbäckar- del 3 Jönköpings län.
Länsstyrelsen meddelande 2005:35.
Länsstyrelsen Jönköpings län. 2007. Vätterbäckar i Jönköpings län – Naturvärdesbedömning
av vattendrag 2007. Länsstyrelsen meddelande 2007:42.
Information hämtad från Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister (byggnadsminnen)
http://www.bebyggelseregistret.raa.se/bbr2/home.raa
Information om sjösänkningsföretag, fakta hämtad från http://kanaler.arnholm.nu/bunns.html
170 (179)
6 Bilaga 1 Korta beskrivningar av kunskaps/planeringsunderlag
Till läsaren
I listan nedan ges kortfattade beskrivningar av kunskaps-/planeringsunderlag som finns för
hela landet och/eller som är gemensamma för eller finns i flera län, och som ingår i
kunskapsöversikterna i Delprojekt 2 inom ”Kulturmiljö och vattenförvaltning –
planeringsunderlag för södra Östersjöns vattendistrikt”. Listan redovisar inte alla
kunskapsunderlag. Historiska kartor är exempelvis ett grundläggande kunskapsunderlag för
kulturmiljövården, men studier av sådana ingår inte i delprojekt 2 och beskrivs därför inte här.
Innehållet under rubrikerna ”Områden med skydd enligt lag eller konvention”, ”Planer och
program med urval av objekt/miljöer”, ”Inventeringar” samt ”Övrigt” har skrivits av Coco
Dedering i november 2011, Länsstyrelsen Kalmar län, där arbets-, referens- och styrgrupp
även bidragit med synpunkter. För de länsspecifika och/eller lokala kunskapsunderlagen
svarar andra författare. I detta fall har Kalmar läns specifika underlag sammanställts av Coco
Dedering, Länsstyrelsen Kalmar län och Jönköpings läns specifika underlag av Anders Kraft,
Länsstyrelsen, Jönköpings län.
Områden med skydd enligt lag eller konvention
Världsarv – Ett världsarv är ett kulturminne eller naturminne som är så värdefullt att det är
en angelägenhet för hela mänskligheten. Det är en plats, ort, miljö eller objekt som på ett
alldeles unikt sätt vittnar om jordens och människans historia. Det är Unesco’s
Världsarvskommitté som beslutar om världsarv. Respektive lands regering kan nominera
områden till den s.k. världsarvslistan. Den grundar sig på FN-organet Unescos konvention till
skydd för världens natur- och kulturarv som Sverige undertecknade 1985.
Ramsarområden – Ramsarkonventionen är en internationell konvention för skydd av
värdefulla våtmarker. Sverige har pekat ut ett antal internationellt värdefulla
våtmarksområden, s.k. Ramsarområden, som landet har åtagit sig att bevara.
Riksintressen – Geografiska områden som är av nationell betydelse för en rad olika
samhällsintressen kan, enligt miljöbalkens 3-4 kap., pekas ut som områden av riksintresse av
respektive ansvarig central myndighet. Det kan exempelvis vara områden med naturvärden
eller kulturmiljövärden som är så ovanliga att de gör områdena viktiga för hela landet. Vid
planering och prövning enligt en rad lagar ska dessa områden skyddas mot åtgärder som
påtagligt kan skada dem. I denna kunskapsöversikt redovisas eventuellt förekommande
riksintressen för naturvård, kulturmiljövård, fiske och friluftsliv.
Natura 2000 – Natura 2000 är ett nätverk inom EU som verkar för att skydda och bevara den
biologiska mångfalden. Natura 2000-områden är skyddade enl 4 och 7 kap. miljöbalken. Det
finns särskilda bevarandeplaner för varje Natura 2000-område som beskriver områdets
naturvärden, bevarandemål, hotbilder och behov av bevarandeåtgärder.
Nationalpark – Syftet med en nationalpark är, enligt miljöbalken (7 kap 2§), att ”bevara ett
större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i
171 (179)
väsentligt oförändrat skick”. Staten äger all mark i en nationalpark. Regeringen beslutar efter
riksdagens medgivande att bilda nationalparker. Naturvårdsverket har huvudansvar för
planering och genomförande av nya nationalparker.
Naturreservat – Naturreservat bildas enligt miljöbalken (7 kap 4§) när det huvudsakliga
skyddsmotivet är höga naturvärden, värdefulla områden för friluftslivet m.m. Både
länsstyrelser och kommuner kan bilda naturreservat och naturreservaten är skyddade i
enlighet med fastställda beslut och skötselplaner.
Kulturreservat – Kulturreservat bildas enligt miljöbalken (7 kap 9§) när det huvudsakliga
skyddsmotivet är kulturhistoriska m.fl. värden. Både länsstyrelser och kommuner kan bilda
kulturreservat och kulturreservat är skyddade i enlighet med fastställda beslut och
skötselplaner. Det finns ännu så länge bara ett fåtal kulturreservat i Sverige.
Byggnadsminnen – Kulturhistoriskt värdefulla byggnader, miljöer och anläggningar kan
förklaras som byggnadsminnen. Ärenden rörande enskilt ägda byggnadsminnen handläggs av
Länsstyrelsen och skyddas enligt Kulturminneslagens 3 kap. Statligt ägda byggnadsminnen
skyddas enligt Förordning (1988:1229) om statliga byggnadsminnen m.m. och handläggs av
Riksantikvarieämbetet.
Kyrkliga kulturminnen – Kyrkor, begravningsplatser m.m. som byggts före utgången av
1939 skyddas enligt kulturminneslagens 4 kap. Tillståndsärenden rörande dessa kyrkor och
anläggningar handläggs av Länsstyrelsen.
Fornlämningar och Fornminnesregistret – Fornminnesregistret förvaltas av
Riksantikvarieämbetet och innehåller information om fasta fornlämningar och andra
kulturhistoriska lämningar. Det bygger i huvudsak på inventeringar genomförda från 1937 till
slutet av 1990-talet (olika i olika delar av landet). Registreringar har även gjorts/görs senare,
dock i mindre skala. Fornminnesregistret uppdateras löpande. Fasta fornlämningar kallas
lämningar efter människors verksamhet under forna tider, som tillkommit genom äldre tiders
bruk och som är varaktigt övergivna. Dessa fornlämningar är skyddade enligt
Kulturminneslagen (2 kap). Så kallade ”övriga kulturhistoriska lämningar” har inte detta
skydd, men omfattas av generella hänsynsbestämmelser i miljöbalken, i skogsvårdslagen
(30§) och i kulturminneslagens 1 kap. Det är länsstyrelsen som, från fall till fall, avgör om en
lämning är fast fornlämning eller inte. Fornminnesregistret i digital form kallas FMIS
(Fornminnesinformationssystem).
q-märkt bebyggelse i detaljplaner och områdesbestämmelser (digitalt skikt) – Genom
detaljplaner och områdesbestämmelser kan kommunerna med stöd av Plan- och bygglagen
(2010:900) utfärda skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i form av skydds- och
varsamhetsbestämmelser. Flera länsstyrelser har digitaliserat (och uppdaterar årligen)
byggnader som omfattas av detta skydd, i syfte att följa upp i vilken utsträckning
kommunerna arbetar aktivt med skyddet av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer.
Detta arbete utgör grunden för en indikator vars kortnamn är ”q-märkt” (Skyddade byggnader
enligt plan- och bygglagen) på Miljömålsportalen, se www.miljömål.se.
Vattenförvaltning och EUs ramdirektiv för vatten – Syftet med EUs ramdirektiv för vatten
är att skydda medlemsländernas vattenresurser och en grundtanke är att skapa en helhetssyn
172 (179)
på Europas och de enskilda ländernas vattenresurser. I Sverige beslutade riksdagen och
regeringen om nationell lagstiftning, vilket innebar en komplettering av miljöbalken och en
särskild vattenförvaltningsförordning (SFS 2004:660) samt en organisation för den svenska
vattenförvaltningen. Vattenförvaltningen omfattar grundvatten, sjöar, vattendrag och
kustvatten och man arbetar utifrån vattnets egna gränser, de så kallade avrinningsområdena,
som inte följer läns- eller kommungränser. Målsättningen med vattenförvaltningen är att allt
inlands-, kust- och grundvatten ska ha god ekologisk och kemisk status år 2015. För att
Sverige ska kunna nå målet krävs engagemang och nära samarbete mellan alla parter som
påverkar vattnet inom ett visst avrinningsområde. Länsstyrelsen har en samordnande roll i
vattenförvaltningsarbetet. Kunskaps- och planeringsunderlag uppdateras löpande och finns
tillgängliga i VISS (Vatteninformationsystem Sverige), se http://www.viss.lst.se/.
Planer och program med urval av objekt/miljöer
Regionala kulturmiljöprogram – Regionala kulturmiljöprogram tas fram av länsstyrelsen
och ska fungera som planeringsunderlag till länsstyrelser, kommuner, trafikverk och övriga
fysiska planerare, med mera. De beskriver länets kulturhistoria och innehåller ofta ett urval av
värdefulla kulturmiljöer. Programmen ska bland annat bidra till att säkerställa, levandegöra
och utveckla länets kulturmiljöer.
Kommunala kulturmiljöprogram – Dessa tas fram av kommunerna och ska fungera som
planeringsunderlag, t.ex. som stöd för prövning av bygglov, i detalj- eller översiktsplanering.
I de kommunala kulturmiljöprogrammen beskrivs som regel vad som är värdefullt och
karaktäristiskt inom kommunen. De innehåller ofta ett urval av värdefulla kulturmiljöer,
ibland med någon form av indelning/klassificering av byggnader och miljöer. I bland annat
Plan- och bygglagen finns generella hänsynsbestämmelser för kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse.
Nationellt särskilt värdefulla/värdefulla sjöar och vattendrag – Naturvårdsverket,
Riksantikvarieämbetet och Fiskeriverket har tillsammans med länsstyrelserna sammanställt
nationellt värdefulla sötvattensområden sett utifrån natur-, kulturmiljö- respektive
fiskesynpunkt. Områdena pekades ut 2006 i samband med framtagandet av en nationell
strategi för skydd av särskilt värdefulla sjöar och vattendrag. Information om områdena finns
bland annat i databasen och karttjänsten Värdefulla Vatten (Naturvårdsverket). Arbetet skedde
under stor tidpress och utifrån bristfälliga urvalsunderlag, varför en revidering är nödvändig.
”Kulturvattendrag” m.m. – På 1990-talet gjordes den så kallade Vattendragsutredningen
(Omtankar om vattendrag SOU 1996:155). Bakgrunden var att se över skyddet för vattendrag
enligt 3 kap. Naturresurslagen. Länsstyrelserna lämnade in förslag till Riksantikvarieämbetet
respektive Naturvårdsverket som i sin tur lämnade förslag till Vattendragsutredningen.
Därefter sållade Vattendragsutredningen ut ett antal vattendrag som borde skyddas med
avseende på natur- och kulturmiljön respektive ”orördhet”.
”Elektriska vattenkraftverk: kulturhistoriskt värdefulla anläggningar 1891-1950”
(Brunnström, Spade) – har getts ut av Riksantikvarieämbetet 1995. Det är resultatet av en
nationell inventering och rapporten innehåller ett urval nationellt värdefulla anläggningar.
173 (179)
”Nationell plan för bevarandevärda broar” – har getts ut av Vägverket 2005 och innehåller
ett urval med 121 st broar spridda över landet.
Regionala fiskevårdsplaner – Länsstyrelserna har tagit fram länsomfattande
fiskevårdsplaner för att främja och vårda fiske och fiskebestånden.
Regionala bevarandeprogram för odlingslandskapet – Naturvårdsverket och
Riksantikvarieämbetet initierade 1991 ett arbete för att få länsstyrelserna att ta fram länsvisa
bevarandeprogram för odlingslandskapets natur- och kulturmiljövärden.
Bevarandeprogrammen innehåller ett urval av värdefulla miljöer, fungerar bl.a. som
planeringsunderlag och ser olika ut i olika län.
Nationell bevarandeplan för odlingslandskapet – Naturvårdsverket i samarbete med
länsstyrelserna och efter samråd med Riksantikvarieämbetet har på 1990-talet tagit fram en
nationell bevarandeplan för odlingslandskapet. Urvalet av värdefulla helhetsmiljöer är inte
komplett, bl.a. saknade kulturmiljövården tillräcklig kunskap för ett sådant urval
(Naturvårdsverket 1997, Rapport 4815, Sveriges finaste odlingslandskap – Nationell
bevarandeplan för odlingslandskapet etapp 1, här finns även information om de regionala
bevarandeprogrammen)
Inventeringar
Skog & Historia – Skog & Historia var ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och
Skogsstyrelsen, och bedrevs regionalt tillsammans med Länsstyrelser, Länsarbetsnämnder och
Länsmuseer. Det handlade bl.a. om kunskapsuppbyggnad om skogens kulturmiljöer/lämningar. Inventeringarna inom Skog & Historia utfördes av anvisad personal, oftast under
ledning av utbildade arkeologer. I vilken utsträckning Skog & Historia-inventeringar har
genomförts varierar mellan olika län. Själva inventeringen är nu avslutad, och en stor del av
resultatet finns samlat i Skogsstyrelsens digitala handläggningssystem ”Kotten”.
Större delen av materialet har inte kvalitetssäkrats av arkeologer - det är ett arbete som pågår.
De lämningar som kvalitetssäkrats och därefter förts över i Riksantikvarieämbetets
Fornminnesinformationssystem (FMIS) har inte alltid tagits bort ur "Kotten", vilket innebär
ett källkritiskt problem. Skog & Historia-registret får ändå ses som ett intressant tipsregister.
Biotopkartering av vattendrag – Metodiken för biotopkartering av vattendrag togs fram på
Länsstyrelsen i Jönköping i början på 1990-talet och har sedan dess vidareutvecklats. Den
används numera över hela landet och bygger på fältarbete där man karterar vattenbiotoper,
vandringshinder, strömförhållanden, närmiljön på land, och så vidare. Kunskapsunderlaget
används bland annat i samband med vatten-, naturvårds- och fiskevårdsarbete och
vattenförvaltningens statusklassningar. I vilken utsträckning vattendrag har biotopkarterats
varierar mellan länen.
SMHI:s dammregister – SMHI har med utgångspunkt från länsstyrelsernas
damminventeringar byggt upp ett nationellt dammregister. Registret är tänkt att vara ett
hjälpmedel vid till exempel planeringsarbete för att förebygga dammolyckor och
översvämningar. Registret innehåller cirka 5 300 dammar (”Kartplan – information om mark,
fastigheter och klimat” utgiven av Lantmäteriverket, SGU och SMHI 2010).
174 (179)
Ängs- och betesmarksinventering – TUVA – Tillsammans med länsstyrelserna inventerade
Jordbruksverket Sveriges ängs- och betesmarker under åren 2002 - 2004. Detta för att se var
markerna finns och vilka speciella naturvärden och kulturlämningar som finns där, till
exempel speciella växter eller gamla byggnader. Resultatet av detta arbete finns samlat i
databasen TUVA (Jordbruksverket).
”Våra broar – en kulturskatt” (Ahlberg, Spade m fl) – har givits ut av Vägverket 2001
(Vägverket = numera Trafikverket). Det är resultaten av en inventering av framför allt 1900talets broar – industrisamhällets broar - genomförd 1997-98 av Vägverket och Banverket.
Övrigt
”Flottning och flottleder i södra Sverige” – är en bok som utkom 2006 (Ahlbäck, A och
Albertsson, R) och som uppmärksammar flera flottleder, och flottningens betydelse, i södra
Sverige.
Dikningsföretag/markavvattning – Flera länsstyrelser arbetar för närvarande med att
sammanställa och tillgängliggöra uppgifter om äldre diknings- och sjösänkningsföretag, till
exempel genom digitalisering. Nedan följer generell information om dikningsföretag och
arkivförvaring:
Sänkning och utdikning av sjöar och vattensjuka marker har sedan århundraden tillbaka
tillämpats i Sverige. Redan i de medeltida landskapslagarna fanns bestämmelser om dikning
och strömresningar. I och med en växande befolkning och behov av mer odlingsbar mark sköt
markavvattning för utvinning av åkermark fart på allvar under 1800-talet. Våtmarker dikades
ut via system av grävda kanaler och diken. Åar och bäckar rätades, breddades, fördjupades
och rörlades för att förbättra vattenavledningen. Många sjöar sänktes eller torrlades helt. Den
mest intensiva sjösänkningsperioden varade från 1880-talet till 1930-talet. Allt detta var en
del av en del av den agrara revolutionen, och nyodlingarna blev betydande. Statens
understödjande verksamhet för torrläggning av mark för jordbruksändamål går tillbaka till
1840-talet. Från denna tid beviljades lån och bidrag till utdikningar och avtappningar av
sankmarker och sjöar; åtgärder som intensifierades på 1880-talet. Dikningsarbeten utförda
fram till 1800-talets mitt syftade i regel endast till att förhindra översvämningar genom att
ytvattnet leddes bort. Därefter kom torrläggningsföretagen alltmer att inriktas på att sänka
grundvattennivån.
Från och med 1879 prövades markavvattningen i enlighet med Dikningslagen, som senare,
1918-1920, hamnade under Vattenlagen. Den kallas ofta den ”äldre vattenlagen”. Vattenlagen
ändrades och omstrukturerades rejält 1983 och 1998 införlivades vattenlagen i miljöbalken
(Hagerberg m fl 2004 sid 119). Handlingar tillhörande förrättningar som handlagts före
vattenlagens tillkomst åren 1918-1920 kan återfinnas på länens lantmäterikontor. Handlingar
från cirka 1920 och framåt finns hos respektive länsstyrelse. Från och med år 1995 arkiveras
akter tillhörande förrättningar vid Statens Jordbruksverk. Förrättningsakter i berörda arkiv
innehåller i allmänhet protokoll, utlåtanden och ritningar i plan- och profil.
Viss dokumentation vad rör rättsliga frågor i samband med sjösänkningar, strömrensningar
m.m. kan återfinnas i häradsrätternas arkiv (landsarkivet, detta gäller fram till år 1918 då
vattendomstolarna infördes).
175 (179)
Referens avsnitt om dikningsföretag/markavvattning:
Hagerberg m fl. 2004. Åmansboken. Vård, skötsel och restaurering av åar i jordbruksbygd.
Saxns-Braåns vattenvårdskommitté (s 6 f, 119)
SMHI Svenskt vattenarkiv 1995 Sänkta och torrlagda sjöar sid 8-9, 15 (om arkiv och
lagstiftning)
Sänkta och torrlagda sjöar i Sverige – SMHI har i samarbete med länens jordbruksenheter
upprättat ett register över sänkta och torrlagda sjöar och Sverige. (Se SMHI Svenskt
vattenarkiv 1995 Sänkta och torrlagda sjöar.) Det finns tillgängligt som digitalt skikt,
uppgifterna kommer från SMHI:s SVAR:s arkiv ”Under 1800-talet och början av 1900-talet
sänktes/torrlades över 2500 sjöar för att få odlingsbar mark. Uppgifterna är utdrag ur
Lantbruksenheternas arkiv och är namn, sjökoordinat, avrinningsområde, län, kommun, typ,
år och arkivnummer.” (SMHI:s hemsida
http://www.smhi.se/kunskapsbanken/hydrologi/hydrologiska-data-1.5946 )
176 (179)
Länsspecifika och/eller lokala kunskapsunderlag
Örebro län
Industriminnesinventering – grundas först och främst på en industriminnesinventering
utförd på 1970-talet av Örebro läns museum där resultaten presenterades i en rapport från
1979, Industriminnesinventeringen Örebro läns museum. Idag finns ett GIS-skikt för
industriminnen som även inkluderar senare utförda inventeringar och byggnadsinventeringar
av industrimiljöer.
Kulturlämningar – på Länsstyrelsen i Örebro län finns ett digitalt skikt innehållande
kulturlämningar som är inventerade men ännu inte registrerade i fornminnesregistret. Ska ses
som ett tipsregister eller arbetsmaterial.
Bevarandeprogrammet för odlingslandskapet – har tagits fram av Länsstyrelsen Örebro
län år 1993. Odlingslandskapet i Örebro län. Åtgärds- och bevarandeprogram. Det utgår från
gamla ängs- och hagmarksinventeringen som kompletterats med mer kulturmiljöinformation
och även naturvårdsdata. Områdena är klassade 1-3: 1= högsta bevarandevärde, 2=mycket
högt bevarandevärde, 3=högt bevarandevärde. Digitalt skikt finns från 1996.
Dikningsföretag (digitalt skikt) – för länet finns en digitalisering av äldre dikningsföretag
avseende dike/vall. Markavvattningsföretag som bildats vid förättningar enligt Dikningslagen
(1879) eller äldlagen (1983:291) och Miljöbalken (1998:808).
Fors, damm och kraftverksinventering – inventering av forssträckor med höga naturvärden
i Örebro län, samt damm- och kraftverksinventering från 1980. Finns som digitala skikt.
Västra Götalands län
Industriminnesinventering – Industriminnesinventeringar finns för delar av Västra
Götaland. För delområde Vättern finns till exempel industriminnesinventeringar från mitten
av 1970-talet och början av 1980-talet för Hjo och Karlsborg kommuner. Underlagen är väl
utförda men är något föråldrade och i behov av uppdatering/revidering. De är inte befintliga
som GIS-skikt.
Bevarandeprogrammet för odlingslandskapet – programmet för Västra Götaland eller
Skaraborgs län som den äldre benämningen var på området mellan Vänern och Vättern utgörs
av Bevarandeprogram och åtgärdsprogram för odlingslandskapets natur- och
kulturmiljövärden i Skaraborgs län från 1992. Även detta program utgår från gamla ängs- och
hagmarksinventeringen som kompletterats med mer kulturmiljöinformation och även
naturvårdsdata. Områdena är klassade 1-3: 1= högsta bevarandevärde, 2=mycket högt
bevarandevärde, 3=högt bevarandevärde.
Våtmarker enligt Generalstabskartan – resultat från arbetet med rapporten ''Historiska
Våtmarker''. Skiktet täcker jordbruksområdena kring Vänern samt Götaälv och Örekilsälven.
Skapat genom digitalisering av Generalstabskartan från 1800-talet.
177 (179)
Dikningsföretag/markavvattning (digitalt skikt) – även detta skikt härstammar från arbetet
med rapporten ''Historiska Våtmarker''. Skiktet täcker jordbruksområdena kring Vänern samt
Götaälv och Örekilsälven. Skapat genom digitalisering av Generalstabskartan från 1800-talet.
Gårdar i Västra Götaland
Geometri fångad genom lägesangivelser i rapporterna 'Gårdar i Dalsland' (2008),
'Bohusländska gårdar' (2003), 'Gårdar kring Göteborg' (2007) samt 'Gårdar i Västergötland'
(2004), samtliga utgivna av Länsstyrelsen i samarbete med olika museum. Objektspecifik data
i länkade PDF-dokument och är hämtad ur ovan angivna rapporter. Ett urval av representativa
kulturhistoriskt värdefulla gårdar i länet med fokus på den lokala och regionala
bebyggelsetraditionen.
Agrar småindustri – kvarnar
Byggnader som registrerats i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister i samband med
projekt Agrar småindustri. GIS-skiktet berör inte delområde Vättern i någon större grad.
Berörda objekt ingår delvis redan i beskrivningar i denna rapport, till exempel byggnader som
utgör industriminnen i Karlsborg och Ekhammars kvarn och såg i Karlsborgs kommun.
Kultur på väg - Klassificering av äldre vägar i Skaraborg från 1997. Snarlikt Värna-projektet
i Jönköpings län.
Östergötlands län
Från vadställe till betongbro – en kulturhistorisk inventering av broar i Östergötlands län
från 1978-79. Finns ej som GIS-skikt.
Regional kulturmiljöinventering från 1983 - Inventering av värdefulla kulturmiljöobjekt i
länet (objekt i Natur och kultur, Länsstyrelsen 1983), geografisk redovisning i form av
punkter eller polygoner finns att beställa hos Länsstyrelsen Östergötland.
Jönköpings län
Industriminnesdatabas – Industriminnesdatabasen är ett resultat av en industriinventering
som Länsstyrelsens kulturmiljöenhet i samråd med Jönköpings läns museum påbörjade år
1994. Det huvudsakliga arbetet avslutades år 1998, men en fortlöpande registrering pågår
fortfarande då nya miljöer påträffas som anses vara värdefulla. Till varje objekt hör även en
fotodokumentation. Alla branscher finns med i databasen och omfattar verkstäder, industrier,
kommunaltekniska verk med mera. Kravet är att anläggningen fortfarande ska en
byggnadskropp kvar med tak, ruiner räknas därför inte. För att kunna särskilja kulturhistoriskt
intressanta miljöer och objekt från varandra, har en klassificering, klass 1-3, använts. 1
motsvarar det högsta värdet där både exteriör och interiör är bra bevarade och där hänsyn tas
till om maskiner och utrustning finns kvar. 2 motsvarar en miljö eller byggnad som är
representativ för en bransch och där en viss röd tråd finns kvar till verksamhetens ursprung. 3
motsvarar ett lite sämre värde där byggnaden finns kvar men där originalitet till stor del
försvunnit och lokalen har fått ett annat bruk. Byggnaden kan även vara mer förfallen.
178 (179)
Industriminnesrapport – Utifrån databasen skrevs år 1998 Kulturhistoriska industrimiljöer i
Jönköpings län, där ett urval av några miljöer från varje kommun finns redovisade i text och
bild. Här finns även en beskrivning av syftena med inventeringen, hur databasen är uppbyggd
samt vilka branscher som togs med. En indelning i huvudgrupper och undergrupper är
redovisade för att fånga upp alla stora och små verksamheter. Huvudgrupperna delades in i
Elproduktionsanläggningar, gummiindustrin, jord- och stenindustrin, kemisk-teknisk
industri, kommunaltekniska verk, livsmedelsindustrin, metallindustrier,
pappersindustrin, platsindustrin, päls- och läderindustrin, textilindustrin, torvindustrin,
tryckerierna och träindustrin.
Värna-projektet – projekt där huvudsakligen äldre vägar uppmärksammades i början av
1990-talet. Till skillnad mot Kalmar läns motsvarande projekt, finns ingen regelmässig
inventering utförd som resulterat i en databas med olika kategorier. Projektet uppkom i
samarbete mellan Länsstyrelsen i Jönköpings län och dåvarande Vägverket region sydöst.
Anledningen var att många äldre mindre grusvägar av mer kulturhistoriskt intressant art for
illa i samband med förbättringsarbeten. I samband med detta inventerades en del vägar på
Höglandet i Jönköpings län. Material finns i pärmar, men inget är scannat, digitaliserat som
GIS-skikt eller sammanställt i rapport, vilket annars är önskvärt. Principen med Värnaprojektet var att se de mindre vägarna som en del av kulturlandskapet där vägrenar och
intilliggande stenmurar ses som värdefulla biotoper av landskapsrummet. Syftet var att hitta
arbetsformer som skyddade de olika värdena på och vid sådana vägar. Grunden var att ta fram
allmän information om de natur- och kulturvärden som finns längs vägarna. Som hjälp
upprättades en checklista för egenkontroll av arbetsföretagets miljöpåverkan samt riktlinjer
för hantering av förbättrings- och ombyggnadsåtgärder. De ansvariga för vägprojekten skulle
efter utbildning få ett grönt kort för att själva kunna kontrollera åtgärdernas miljöpåverkan
och därigenom veta när det var lämpligt att ytterligare samråd var nödvändigt. Den önskvärda
effekten var att uppnå en tidig dialog för små projekt med stor miljöpåverkan, som annars inte
skulle ha uppmärksammats förrän det var för sent.
Bevarandeprogrammet för odlingslandskapet – har tagits fram av Länsstyrelsen
Jönköpings län. Helhetsmiljöerna för odlingslandskapet grundar sig på rapport från år 1997
(Naturvårdsverket, rapport 4815:1997), som utgår från den äldre ängs- och
hagmarksinventeringen. Bevarandeprogrammet är även kompletterat med
kulturmiljöinformation och mer naturvårdsdata. Tillkom som GIS-skikt år 2004. Ängs- och
hagmarkinventeringen tillkom som GIS-skikt med början 1998. Är hjälp för uppföljning av
miljömålet Ett rikt odlingslandskap. Områdena är klassade 1-3: 1= högsta bevarandevärde, 2
= mycket högt bevarandevärde, 3 = högt bevarandevärde. Länsstyrelsen har sedan tidigare
även kommunvisa bevarandeprogram för odlingslandskapet från år 1992.
Våtmarker enligt Generalstabskartan – Länsstyrelsen Jönköpings län digitaliserade år
2008 de våtmarker som finns på Generalstabskartan. Data är främst tagit från
Generalstabskartan från år 1885. Generalstabskartan framställdes i skala 1:100 000 och från
början enbart för rent militära ändamål.
Dikningsföretag/markavvattning (digitalt skikt) – Likt Kalmar län har Länsstyrelsen
Jönköpings digitaliserat dikningsföretag (sjösänkningar och torrläggning av övrig mark) i
179 (179)
länet. GIS-skiktet är digitaliserat från äldre markavvattningsförrättningar från 1841-1966,
överfört från 19 Generalstabskartor där markavvattningsförrättningarna har ritats in.
Projekt Kultur Aqua – Inventeringsprojekt med riktad specialinventering av forn-, industrioch kulturmiljöer vid vatten, som i sin första fas utfördes 2004-2006 av Västra
Vätterbäckarna, Nissans övre del, Huskvarnaån samt Tabergsån. Även en större mängd
bäckar och biflöden till dessa vattendrag inventerades. Projektet är en del av miljömålet
Levande sjöar och vattendrag och samverkar med biotopvårdens intressen och åtgärder i
utpekade vattendrag med god status. Projektet utfördes till en början som ett samarbete mellan
Länsstyrelsen Jönköpings län, Jönköpings läns museum och arbetsförmedlingen i Jönköping
inom projekt Skog och Historia. Sedan 2010 har inventering fortsatt i Länsstyrelsens regi av
arkeolog på samma myndighet. Inventeringsarbetet har då fokuserat på Emåns
avrinningsområde och enstaka vattendrag i Lagans vattensystem. Från 2012 fortsätter
inventering inom Emåns avrinningsområde men även vattendrag inom Lagans
avrinningsområde. För projektet är framtagen en unik värderingsmodell, där objekt, miljöer
och hela vattendrag värderas enligt mall. Syftet är att på ett tidigt stadium visa var
skärningspunkter mellan natur- och kulturintressen kan förekomma, främst avseende
vandringshinder för vattenlevande organismer som öring och flodpärlmusslor med mera.
Inventeringsprojektet har visat att antalet kända forn- och kulturlämningar mångdubblas vid
en riktad inventering och att flertalet av de redan kända fornlämningarna ska klassas upp på
grund av äldre hävd och därigenom få stöd enligt Kulturminneslagen (KML).
Inventeringsresultaten ger även en fingervisning att endast en bråkdel av äldre kvarn- och
sågmiljöer är registrerade. Till projektet knyts även en databas där samtliga miljöer vid vatten
finns med vattendragsvis för att lättare kunna överblicka/överlappa med biotopvårdsåtgärder.
Databasen är under uppbyggande och ambitionen är att den ska ajourhållas årligen.
Fornvårdsobjekt – Fornvårdsobjekt finns i de flesta län i Sverige. Länsstyrelsens Jönköpings
län har ett fornvårdsprogram där samtliga ytor och punktobjekt är digitaliserade. Flera av
objekten berör vattennära miljöer och räknas därför in i helhetsvärderingar i samband med
åtgärder vid vatten inom till exempel projekt Kultur Aqua.
Frikyrkor – Inventering av samtliga förekommande frikyrkobyggnader i länet. Inventeringen
pågick under åren 1999 till augusti 2001. Projektets syfte är att skapa förutsättningar för att
kunna bevara och vårda de kulturhistoriskt mest värdefulla byggnaderna och lokalerna som en
viktig del av länets kulturarv. Frikyrkobyggnaderna registrerades i en särskild databas och
inventeringen ger även ett underlag för bidragsgivning. Inventeringen spänner över ca 140 år,
från 1860 till och med utgången av år 1999. Finns som GIS-skikt sedan år 2008. Flertalet av
kyrkorna ligger inom 100 meter från vatten men har inte tagits med i någon analysdel eller
som underlag i denna rapport. Frikyrkorna berörs sannolikt inte av åtgärder i vatten men bör
nämnas för en helhetssyn inom kulturmiljön.
