Könsdiskriminering bör inte accepteras
någonstans
En kvinna med utländsk bakgrund som har fast anställning och bra kreditförutsättningar ansöker om ett lån.
Banken avslår låneansökan eller kräver extra säkerhet med motiveringen att ensamstående kvinnor är dåliga på
återbetalning av lån. Har banken gjort något olagligt? Svaret är nej. Om motiveringen till avslaget ovan hade
varit kvinnans invandrarbakgrund skulle däremot ett brott ha begåtts.
Könsdiskriminering är förbjuden endast inom arbetslivet i Sverige. Det är alltså lagligt för en näringsidkare att
diskriminera personer på grund av kön i sin näringsverksamhet. Om näringsidkaren i stället diskriminerar på
grund av av etnisk bakgrund eller homosexualitet gör denne sig skyldig till brottet olaga diskriminering och kan
dömas till böter eller fängelse enligt brottsbalken 16:9.
Förra året tillsattes en utredning som analyserar effektiviteten av förbudet mot olaga diskriminering och utreder
om funktionshinder kan läggas till som diskrimineringsgrund. Utredningens direktiv utesluter möjligheten att
överhuvudtaget överväga om könsdiskriminering också borde förbjudas inom näringslivet.
Eftersom utredningen har i uppdrag att föreslå en effektiv lagstiftning på området borde det vara av stort intresse
att även ett förbud mot könsdiskriminering åtminstone övervägs. Regeringen verkar däremot anse att
könsdiskriminering är oacceptabel i arbetslivet men inte utanför.
Nuvarande lagstiftning innebär alltså att könsdiskriminering är fullt laglig vid
kreditgivning. Hyresvärdar kan inte vägra att anställa kvinnor. Däremot kan de vägra
att hyra ut lägenheter till dem. Motsvarande gäller för resten av näringslivet. Det skydd
mot könsdiskriminering som grundlagen erbjuder (RF 2:16) blir därmed verkningslöst
utanför arbetslivets och det offentligas område.
Skydd mot diskriminering är en mänsklig rättighet som bör gälla för olika typer av särskiljande behandling
utan saklig grund. Principiellt är problemet detsamma om till exempel en hyresvärd vägrar sluta kontrakt med
alla personer med utländsk bakgrund eller om han gör det med alla män. Att det är tillåtet att diskriminera på en
grund men inte på en annan är ett resultat av den lapptäcksteknik som varit förhärskande inom den svenska
diskrimineringslagstiftningen med olika lagar och olika ombudsmän för olika områden. Vi befinner oss i en
paradoxal situation; diskrimineringslagstiftningen diskriminerar.
Genom att ratificera FN:s kvinnokonvention har Sverige åtagit sig, och är folkrättsligt förpliktat, att införa ett
förbud mot könsdiskriminering inom arbetslivet samt inom övriga näringslivet. Detta tydliggörs i bland annat
artikel 2. Att regeringen har undantagit kön från sina direktiv till diskrimineringsutredningen rimmar även illa
med regeringens föresats att lyfta fram jämställdhet som en huvudfråga under EU-ordförandeskapet. Detta
misstag kan emellertid rättas till genom ett tillläggsdirektiv till utredningen, vilket bör ske snarast.
Paul Lappalainen
amerikansk och svensk jurist,
diskrimineringsgruppen, Svenska Avdelningen av Internationella
Juristkommissionen
