Apostladagen
text: luk. 5:1–11
Denna söndag, den femte efter Trefaldighet, handlar om »Lärjungaskapet«. Och den som har en ny psalmbok, ser också att dagen har ett
särskilt namn: Petri och Pauli dag. I den första texten, som vi hörde från
altaret, berättar Paulus om hur han blev en lärjunge: Förföljaren blev
apostel. I den andra texten berättar evangelisten Lukas, hur Petrus blev
lärjunge och apostel vid det stora fiskafänget – det är denna text som vi
idag har att betrakta. Vi rikta sålunda vår blick på Petri lärjungaskap för
att se, om vi därav kan lära oss något för vårt eget lärjungaskap.
Det första, som vi då måste säga är detta: För en Kristi lärjunge är
livet en ständig växling mellan vanmakt och seger.
De fiskande männen vid Gennesarets sjö hade arbetat hela natten och
fått intet. De hade börjat sin hopplösa möda vid kvällens inbrott och
under en lång och mörk natt gång på gång förgäves kastat ut sina nät. I
gryningen sköljde de under tystnad de fångstredskap, som icke givit dem
något. Då – i morgonväkten – stod Kristus på stranden. Han undervisade
dem och han gav dem en rikare vinst, än de någonsin anat.
Sedan den dagen höllo de fast vid Kristus. Men därmed var vanmakten icke slutgiltigt förbytt i seger. Petrus skulle få uppleva, att ordet: »Gå
bort, Satan!« riktades till honom, uttalat av Kristus själv i en stund, då
Petrus ville hindra sin Mästare att vandra Korsets väg. Sedan skulle han
– Petrus, klippan – i skammens natt förneka sin Mästare och under
tårar tre gånger behöva bedyra, att han hade Herren kär – också en
morgon vid Tiberias sjö efter en natt av vanmäktigt arbete. Den gången
fick han uppdraget: »Föd mina lamm!« – det var en upprättelse och
en förnyelse av hans lärjungaskap. Genom Pauli brev till galaterna vet
vi emellertid, att Petrus ånyo gick vilse, och att kristna bröder i Antiokia måste gå tillrätta med honom för högmod och kärlekslöshet (han
ville icke äta samman med dem, som ej var av judisk börd). Det var ett
nytt fall, men det fanns ny förlåtelse. – Om Petri sista dagar säger Nya
testamentet ingenting, men en trovärdig berättelse utanför vår bibel
förtäljer, att han blev korsfäst i Rom med huvudet nedåt, samtidigt som
Predikan hölls den 25 juli 1943 i Motala kyrka och den 21 juli 1946 i Valdemarsviks
kyrka.
211
Paulus – den romerske medborgaren och lärde mannen – blev avrättad
med svärd.
I evangelierna nämnas många lärjungar, men om ingen av dem får vi
höra så många belysande småsaker som dem vi nu hört just om Petrus.
Hans fel och brister ha icke övermålats, ty evangelisterna visste att den
unga kristna församlingens segerkraft icke låg i lärjungarnas felfrihet
utan i det heliga och starka budskapet om den korsfäste och uppståndne
Herren. Den kvällen, då Kristus kämpat till slut på Golgata, den kvällen var det dock många fromma israeliter, som kunde se tillbaka på en
dag i felfri laglydnad, men Guds outgrundliga frälsningsrådslut var icke
knutet till dem utan till en handfull dödsförskräckta lärjungar, skingrade
för alla himmelens vindar, med det sista hoppet slaget i spillror. Det var
till dem budet om Uppståndelsen kom i Påskdagens morgon. Det var de,
som fingo makten att »fånga människor« när Pingsten bröt in. – Sådant
glömde man inte bort. Man kom ihåg, att kraften låg hos Herren och
inte hos lärjungen.
Kanske sitter det någon här, som om hela sitt kristna liv måste säga:
»Jag har arbetat hela natten och fått intet«. Gång på gång på gång
har jag försökt besegra mina vanor, min bekvämlighet, att få liv i mitt
hjärta, som är dött och kallt. Jag har lyssnat till Ordet, jag har bedit, men
Skriften och gudstjänsten vill inte upplåta sin hemlighet för mig, och
bönen når inte fram, den förblir ett samtal med mig själv. Ibland kan
det välla fram en så stark själviskhet, så mycken avund och så mycken
vrede inom mig, att jag tvivlar på mitt eget lärjungaskap hos Herren. – Du bör då veta, att det är för dig evangeliet är till. Petrus hade
samma erfarenhet som du, då han ropade: »Gå bort ifrån mig, Herre;
jag är en syndig människa.« Den som nalkas Gud utan denna insikt i
sin egen förvändhet, han nalkas i själva verket icke den Helige Guden
utan en drömbild, som icke kan förlåta och icke kan skapa nytt. Just
din förkrosselse, din vanmakt är det stora tecknet på att du verkligen
har med Gud att göra: den »kraft som fullkomnas i svaghet«, är redan
dig nära. Under sådana tider kan man endast vänta och bida, liksom
Petrus och hans arbetskamrater fortsatte sitt resultatlösa arbete med
näten, medan natten skred mot morgon. Då stod Kristus på stranden,
omfluten av det första dagsljuset, och pekade på de djup, där rikedomarna kunde hämtas, där den stora fångsten fanns. Männen hade så
anledning till glädje över att de icke i förtid hade givit allting förlorat.
Den i anden fattige, som bidar efter Herren, han kan veta detta: någon
gång skall det ljusna. »Vårt bröst, som älskar och tiger, blir svämmande
fullt av sång.« Vanmaktens tider följas av segerns tider, och segerns tider
212
följas av vanmaktens i en Kristi lärjunges liv såsom vi se av Petri livsöde.
Denna växling är oupphörlig och hör med till själva lärjungaskapet. Må
vi bedja Gud, att han räddar oss undan högmodet i kraftens dagar – och
undan förtvivlan i svaghetens dagar.
Det andra som vi måste säga om »Lärjungaskapet«, är detta: För en
Kristi lärjunge råder det en ständig spänning mellan kravet på trohet
och kravet på uppbrott. Herren har dock sagt, att »den som icke hatar
sin fader och sin moder ... därtill ock sitt eget liv«, han kan icke vara en
rätt lärjunge. Men Skriften varnar på samma gång för alla brådstörtade
uppbrott ur vardagen. Den befaller oss föräldravördnad och den bjuder
»var och en att arbeta i stillhet«, så att han »kan äta sitt eget bröd« (2
Tess.). Här ligger en motsats för vår tanke. Om denna motsats mellan
kravet på trohet i den vardagliga kallelsen och kravet att lämna allt och
följa Jesus efter – om denna underliga växling i Guds ord bli vi också
påminda genom dagens evangelium.
När Herren kom, var lärjungarna, Petrus och de andra två, sysselsatta
med att skölja sina nät. Blicken var riktad på den möda, som brukade
fylla deras vanliga vardag, icke på Herren. Evangelierna överflöda av
berättelser om hur Kristus på detta sätt utan att vara ombedd eller efterfrågad träder in i en människas torftiga och oandliga arbetsvärld med
livets ord. Bibelläsaren vet också, hur ofta det händer, att Mästaren har
ett kort och avvisande svar att ge många av dem, som söka upp honom
för att ställa beskäftiga frågor i andliga ting. Texten omtalar vidare, att
Kristus gav de arbetande männen råd i det som de hade för händer. Han
hjälpte dem förvisso också i mycket annat – han »undervisade folket
ifrån båten«, heter det – men bestämt får vi genom texten endast veta,
att han hjälpte Petrus att fiska. Hela jorden är Herrens med allt vad därpå
är. Allt redigt jordiskt arbete är lydnad för Guds vilja.
Och ändå – »de förde båtarna i land och lämnade alltsammans och
följde honom«. Så står det. Det är visserligen sant, att de tre lärjungar,
om vilka vår text handlar, voro kallade till apostlar. »Lärjunge« benämnes mången i Nya testamentet, som stannade i sin vardag och icke bröt
upp, icke blev apostel, icke predikade. Men ofta kräver dock Frälsaren
en genomgripande förändring av den yttre livsgestaltningen – den rike
ynglingen blev tillsagd att »sälja allt«, överge sin vanliga tillvaro och
söka en ny.
Den som idag strävar för att följa Herren efter, är icke främmande
för denna säregna dubbelhet i det kristna livet. Arbetet på jorden rymmer för trons öga en stor rikedom. En kristen vet, att uppgifterna, som
vardagsmorgonen lägger framför honom, kan bli en gåva från livets
213
Herre. Och glädjen i att »trött men med gott samvete« gå till vila efter
arbetsdagens slut är honom icke okänd. Understundom får han se en flik
av förlåten lyftas från Skaparens verk och han anar, hur den barmhärtige
Guden låter människorna få del av allt gott på jorden just därigenom att
var och en sköter sitt: bonden sår och skördar, sjöfolket far över haven
med sina frakter, hantverkarna håller alla nyttiga ting vid makt, husmodern sköter sin syssla, osedd av världen. Vi tjäna varandra. – Kristus går
osynlig fram genom det tysta och trofasta arbetets värld, utan att det
talas om honom – alldeles så som han var heligt nära de tre männen, som
endast sågo sina nät, sitt arbete, icke Jesus. – Och så är det ju detta, att vi
blivit brända så många gånger, då vi – kanske i kristlig iver – blandat oss i
sådant, som vi inte hade med att göra. Vi har gripit in i det, som icke var
vår uppgift, oss utifrån förelagd, och vi har för sent insett att vårt tilltag
var ett felgrepp som bottnade i vår lust att härska och styra. Den som
sett detta och lärt sig något därav, han vill tacka Gud för sin begränsade
kallelse och han vill hålla sig till sitt, vara »trogen i det lilla« utan att
snegla åt andras plikter.
Men vi måste också verkligen kunna se vårt arbete såsom en kallelse
från helighetens Gud. Det får icke vara blotta trögheten och fegheten,
som avhåller oss från att ingripa på ett område, som ligger lite på sidan
om vår vanliga stråt. Överallt, där de andra människornas bästa, vår
nästas väl, kräver en handling av oss, överallt där vår insats är av nöden,
där är vi också kallade av Gud att handla, ty Gud är kärleken – han
vill hjälpande nå vår nästa genom oss. En sådan kallelse förnimmes i
samvetet och kan icke nedtystas, om den är äkta. Den som vill strängt
pröva sig själv, om han är kallad av Gud eller om det är hans illfundiga
och själviska hjärta, som spelar honom ett spratt, han må fråga sig t.ex.
följande: ifall jag griper in här, tjänar jag då själv för egen del något på
mitt ingripande? eller kommer jag därmed åt en gammal fiende som jag
vill se tillstukad? Måste man svara ja på dessa och liknande frågor, då
finns det skäl att vara försiktig. Blir svaret genomgående nej, då får man
bereda sig på att lyda samvetets befallning och gå. Och det kan betyda
uppbrott ur det invanda och förtrogna vardagslugnet, slitningar, främlingskap inför vänner. Trots allt är friden i vårt inre då större, än den
skulle vara, om vi sökte kväva vårt samvetes klara bud. Ty det sårade
samvetet skadar människan i hennes rot. Det vill synas, som om många
moderna människor vore på det viset invärtes skadade, mitt i yttre ro
och mättnad.
Så präglas vårt kristna liv än av trygg vandring i sysslor, som blivit oss
välbekanta, än av svåra prov på vårt allvar och vårt mod. Guds ord säger
214
ej, att ett kristet liv blott rymmer ettdera av dessa två. Båda får vi ta ur
Guds hand, både friden och striden, i en ständig växling, ty lärjungaskapet omfatta båda, och vi måste söka oss fram. Men vad än lärjungaskapet
medför – vanmakt eller seger, brytningstider eller arbetsro – sålänge vi
höra Herdens röst, tacka vi Gud. Att vara lärjunge betyder ju blott att
i alla omskiftelser vilja höra Herren till. Under all oro och strid håller
lärjungen fast vid sin Gud och säger så till honom: »Jag släpper dig icke,
förrän du välsignar mig.« Amen.
215
