Behov av stod efter aldres sjalvmord

Donna Svensson, Ann-Christine Waaranperä
Socionomprogrammet med inriktning mot äldre, 210 hp,
Ersta Sköndal högskola, Institutionen för socialt arbete
Vetenskaplig metod och examensarbete 20 hp, SÄ 62, VT10
Grundläggande nivå
Handledare: Gudrun Elvhage
Examinator: Anna Whitaker
En studie om de anhörigas och professionens syn på behovet av
stöd och hjälp efter en äldre persons självmord.
”Musklerna knyter sig hårt i nacke och rygg varje vår när den där dagen närmar
sig. Det är nio år sen nu...”
A study of the significant others and the profession’s views on the
need for support and help after an elderly person’s suicide.
“The muscles knot tightly in her neck and back each spring, when that day is
approaching. It is nine years ago now ...”
Förord med tack
Vi vill i detta förord sända ett stort tack till de personer vars hjälp och vägledning varit
avgörande för studiens färdigställande. Tack, Mia Franzén, NASP (Nationell prevention av
suicid och psykisk ohälsa vid karolinska institutet samt Stockholms läns landstings
expertorgan för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa), för inspiration och
utlåning av filmer med mera. Tack, Danuta Wasserman chef för NASP, för vänligt bemötande
och förmedlande av information. Tack, Margit Ferm, SPES Jönköping, för vänligt bemötande,
förmedlande av användbara länkar och tidigare forskning. Tack, Pirjo Stråte, ordförande och
alla andra medarbetare i SPES Stockholm för ovärderlig kunskapsöverföring, generositet,
förmedling av intervjupersoner, intervjulokal, litteratur och det varmaste mottagandet. Tack,
Jan Beskow, Pernilla Larsson och Margda Waern för förmedlande av aktuell forskning. Tack
alla ni informanter inom olika berörda professioner som varit oss behjälpliga i vårt arbete med
denna studie. Stort tack till er diakoner som lagt ner tid och arbete för att hjälpa oss.
Vårt varmaste tack till de anhöriga som ställt upp på våra intervjuer. Till sist tusen tack Glenn
för din stränga granskning av vårt språk i denna studie.
Donna Svensson & Ann-Christine Waaranperä
2
Abstrakt
Syftet med denna studie är att öka kunskapen om stöd och hjälp från det offentliga riktat till
anhöriga som har förlorat en äldre person genom självmord. För att möta syftet genomfördes
kvalitativa semistrukturerade intervjuer med dels anhöriga och dels diakoner som fick
representera professionen. Antalet intervjuer som genomfördes var åtta, jämnt fördelat mellan
anhöriga och diakoner. Den teori vi använt oss av för att förstå vår empiri är professionsteori
eftersom kraven och förväntningarna på professionen är att den ska förhålla sig på ett
professionellt sätt gentemot klienten. Vidare har vi använt oss av följande teorier för deras
betydelse i det praktiska sociala arbetet; rollteori, sorgeprocesser eller sorgreaktioner, kristeori
och coping. Dessa teorier kan användas för att förstå de specifika problem en människa, som
har förlorat en anhörig genom självmord, kan ställas inför. Vi har utifrån samtliga intervjuer
försökt hitta det som uttrycks starkast i berättelserna och som vi tolkar som det mest
väsentliga avseende det behov av stöd som de anhöriga har och det stöd som tillhandahålls
från professionen. De teman vi i denna studie valt att belysa är; tabu, behov av att prata,
känslor av skam, skuld och ilska, känslornas uttryck i kroppen, sorg samt stöd. Resultatet
visar att det råder brist i stödet avseende det allra första skedet efter dödsfallet och även en
stor brist i informationen om var anhöriga kan vända sig för att få stöd. Det vi uppfattar som
det mest försvårande för dessa anhöriga är den närmaste omgivningens och den professionella
omvärldens negativa inställning och rädsla inför döden i allmänhet och självmord i synnerhet.
Denna faktor leder till att dessa anhöriga blir isolerade i en situation där de har ett skriande
behov av interaktion och stöd av omgivning och profession. Utifrån empirin och tidigare
forskning framkommer att personer som förlorar en nära anhörig genom självmord upplever
förlusten och sorgen som svårt traumatiserande och att detta trauma inte visar sig enbart i
psykiska utan även i fysiska symtom. Då äldre har en hög självmordsfrekvens bör det forskas
mer kring anhörigas situation för att kunna möta detta problem i takt med den ökande
äldrebefolkningen.
Nyckelord: Självmord, äldre, anhöriga, stöd, rollteori, sorgeprocesser eller sorgreaktioner,
kristeori, coping, post traumatic stress disorder och professionsteori
3
Abstract The purpose of this study is to increase the awareness of support and help from public
services addressed to significant others who have lost an elderly person to suicide. To meet
this objective we have conducted qualitative semi-structured interviews with both significant
others and deacons who represented professionals. We held eight interviews, equally divided
between the two groups. The theory used to understand our research is the theory of
profession, because of the demands and expectations on our profession to behave in a
professional manner. We have also used, because of their importance for practical social work
the following theories; role theory, grief process or grief reactions, crisis theory and coping.
These theories contribute to the understanding and treatment of the significant problems a
person who has lost a significant other to suicide can face. We have from all the interviews
tried to find that which is strongly expressed in the stories and which we interpret as being the
most important in connection with the need of support that the significant others have and
which is offered by the professionals. The themes we have chosen to illustrate are; taboo,
need to talk, feelings of shame, guilt and anger, emotions effect on the body, grief and
support. The results show us that there is a lack of assistance pertaining support in the first
stage after the death and even a lack of information about where the significant others can
turn to get that support. What we saw as the most detrimental for this group of significant
others was the attitudes concerning death and suicide. These attitudes lead to this group’s
isolation in a situation where they have an expressed need of interaction and support from
their network and professionals. From our research and earlier studies we found that people
who loose a significant other by suicide experience the loss and grief as severely traumatizing
and that this trauma doesn’t only show itself in psychological symptoms but even in physical
ones. Since the elderly have a high suicide rate more research is needed to meet this problem
as the elderly population increases.
Keywords: Suicide, elderly, significant others, support, role theory, grief processes or grief
reactions, crisis theory, coping, post traumatic stress disorder and profession theory.
4
Innehållsförteckning
Innehållsförteckning................................................................................................................... 5
Inledning..................................................................................................................................... 7
Bakgrund .................................................................................................................................... 9
Problemformulering ................................................................................................................. 12
Syfte och frågeställningar......................................................................................................... 13
Tidigare forskning ................................................................................................................ 13
Äldres psykiska hälsa ....................................................................................................... 13
Anhörigas psykiska hälsa ................................................................................................. 14
Teori ......................................................................................................................................... 16
Professionsteori .................................................................................................................... 16
Teorier i praktiken................................................................................................................ 19
Rollteori............................................................................................................................ 19
Sorgeprocesser eller sorgreaktioner ................................................................................. 20
Kristeori............................................................................................................................ 23
Coping .............................................................................................................................. 24
Metoder och material ............................................................................................................... 25
Tillvägagångssätt.................................................................................................................. 25
Förförståelse ......................................................................................................................... 26
Polisen .............................................................................................................................. 26
Krissamtal vid sjukhus ..................................................................................................... 26
Svenska kyrkan ................................................................................................................ 26
SPES................................................................................................................................. 27
Självhjälpsgrupper............................................................................................................ 27
Telefonhjälp ..................................................................................................................... 28
Internet ............................................................................................................................. 28
Arbetsfördelning................................................................................................................... 28
Etiska överväganden ............................................................................................................ 29
Litteratursökningar ............................................................................................................... 30
Val av metod ........................................................................................................................ 30
Undersökningsgrupp ............................................................................................................ 31
Bearbetning och analys av data............................................................................................ 31
Validitet och reliabilitet........................................................................................................ 32
Avgränsningar ...................................................................................................................... 33
Begreppsdefinitioner ............................................................................................................ 33
Metodologiska överväganden/komplikationer..................................................................... 33
Resultat..................................................................................................................................... 35
Tabu.................................................................................................................................. 35
Behov av att prata............................................................................................................. 36
Känslor av skam, skuld och ilska ..................................................................................... 38
Känslornas uttryck i kroppen ........................................................................................... 39
Sorg .................................................................................................................................. 39
Stöd................................................................................................................................... 40
Analys....................................................................................................................................... 42
Tabuts effekter.................................................................................................................. 42
Samtalets betydelse .......................................................................................................... 43
De negativa känslornas påverkan..................................................................................... 44
Den förkroppsligade sorgen ............................................................................................. 44
Sorgen som följeslagare ................................................................................................... 45
5
Anhörigas behov av stöd .................................................................................................. 46
Slutsatser .............................................................................................................................. 47
Diskussion ................................................................................................................................ 49
Referenslista ............................................................................................................................. 52
Bilaga 1 .................................................................................................................................... 54
Informationsblad .................................................................................................................. 54
Bilaga 2 .................................................................................................................................... 55
Intervjuguiden för anhöriga.................................................................................................. 55
Bilaga 3 .................................................................................................................................... 56
Intervjuguide avsedd för profession..................................................................................... 56
6
Inledning
Death is nothing at all
Death is nothing at all
I have only slipped away into the next room
I am I and you are you
Whatever we were to each other
That we are still
Call me by my old familiar name
Speak to me in the easy way you always used
Put no difference into your tone
Wear no forced air of solemnity or sorrow
Laugh as we always laughed
At the little jokes we always enjoyed together
Play, smile, think of me, pray for me
Let my name be ever the household word that it always was
Let it be spoken without effort
Without the ghost of a shadow in it
Life means all that it ever meant
It is the same as it ever was
There is absolute unbroken continuity
What is death but a negligible accident?
Why should I be out of mind
Because I am out of sight?
I am waiting for you for an interval
Somewhere very near
Just around the corner
All is well.
Nothing is past; nothing is lost
One brief moment and all will be as it was before
How we shall laugh at the trouble of parting when we meet again!
Henry Scott-Holland, 1847-1918
Självmord, ett ord som väcker starka känslor hos de flesta av oss. Självmord, ordet ger intryck
av något förbjudet, något tabu. Att mörda sig själv. I denna studie har vi lagt fokus på
anhöriga till äldre personer som begått självmord och vilka olika former av stöd och hjälp som
finns tillgängliga för anhöriga. Hur/om informationen rörande olika former av stöd och hjälp
når dessa anhöriga. Vi har valt att undersöka detta både utifrån de anhörigas eget perspektiv
men även utifrån ett professionellt perspektiv. Detta för att få en djupare inblick i och kunskap
om vad som krävs av socialarbetaren i fråga om bemötande och erbjudande av stöd och hjälp
när en människa drabbas av det otänkbara, nämligen en äldre närståendes självmord. Kunskap
om faktorer som; sorgeprocesser i samband med en närståendes självmord, anhörigas känslor
av till exempel skam och skuld, behov av olika former av stöd och hjälp över tid (de anhöriga
vi har intervjuat talar om en process som kan vara i upp till fyra år eller mer efter dödsfallet),
behov av möte med andra människor som har liknande erfarenheter samt i vissa fall hjälp ur
den isolering som blivit en följd av det trauma dödsfallet inneburit för den anhörige.
7
Äldre har den högsta självmordsfrekvensen i Sverige och i övriga Europa (Jané-Llopis &
Gabilondo, 2008). Enligt Socialstyrelsen finns kunskap om äldres psykiska ohälsa och även
kunskap om diagnos och behandling men det har inte nått ut till de verksamheter som äldre
söker sig till. Äldre söker sig nämligen sällan till psykiatrin för att få hjälp då det är vanligt att
äldre kopplar samman psykiska besvär med skam. Äldre söker sig istället till primärvården
och beskriver kroppsliga symtom snarare än psykiska. Detta faktum tillsammans med att
kunskapen inte når behandlande vårdinstans försvårar rätt diagnosticering. Dessutom svarar
äldre sämre på den medicin som anses adekvat vid behandling av depressioner
(Socialstyrelsen 2008). De vanligaste orsakerna till självmord hos äldre är, enligt uppgifter
från NASPs (Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa vid karolinska institutet samt
stockholms läns landstings expertorgan för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa)
hemsida, depression och kroppsliga sjukdomar men även faktorer som psykosociala
förändringar i form av till exempel förlust av status och/eller förlust av partner.
Självmordshandlingar hos äldre leder oftare till fullbordat självmord än hos yngre och är
oftare av mer våldsam karaktär.
Det finns i samhället attityder till åldrande och äldre som påverkar inte bara på samhällelig
nivå utan även på socialpsykologisk och individuell nivå. Föreställningar om vissa
företeelser/objekt, till exempel äldre människor, får oss att handla på ett visst sätt inför
attitydobjektet eller som i detta fall äldre. I vårt samhälle värderas produktivitet och
självständighet högt och detta påverkar och cementerar samhällets syn på våra äldre som
förbrukade medborgare. Äldre är improduktiva och beroende personer som inte längre bidrar
till samhället, en slags ickemedborgare eller exmedborgare (Tornstam 2005). Denna
samhällets attityd till äldre återspeglas också i hur äldre ser på sig själva och förstärker
exempelvis känslor av statusförlust och förlust av rollen som fullvärdig medborgare. Ett
modernt begrepp för just åldersrelaterade negativa attityder är ålderism som innefattar
stereotypa föreställningar om äldre och diskriminering på grund av ålder (Andersson, 2008,
s.12). När det talas om suicidprevention ligger bördan tung på anhöriga. Studier visar att
anhörigas närvaro är en mycket viktig del i att förhindra självmord. Efter ett fullbordat
självmord blir situationen för anhöriga mycket svår och sorgeprocessen skiljer sig till stor del
från sorgeprocessen efter ett naturligt dödsfall (Grimby, 2002, s.80).
8
Bakgrund
Vi har under denna rubrik valt att visa hur det ser ut i Sverige avseende självmord bland äldre.
Detta för att ge en tydligare bild av problemet och hur dess omfattning påverkar anhöriga och
deras behov av stöd och hjälp. Självmord är både en konsekvens av personligt mänskligt
lidande men innebär även lidande för anhöriga. Självmordstankar är inte ovanliga. Det ligger i
människans natur att försöka hitta utvägar och lösa sina problem och då är det naturligt att ha
tankar om att avsluta sitt liv som en yttersta utväg för att ta sig bort från sitt lidande. När
människor börjar fokusera på självmord som en möjlig lösning för sin situation då övergår det
till något betydligt allvarligare och redan här drabbas ofta även anhöriga. Forskning visar att
det är väldigt betungande att vara anhörig till en person med självmordstankar då den
anhörige är den som finns närmast personen och även är den som primärt måste förhindra
självmordet (de Groot, de Keijser, Neeleman, 2006, s.418-431). Självmordshandlingar är inte
lika vanliga men är också ett sätt att handskas med sitt lidande. Tio personer av hundra med
självmordstankar utför självmordshandlingar och en av dessa hundra begår självmord
(Beskow, 2000, s.37-38,157). Handlingarna är oftast impulsiva försök att återfå kontroll (a.a.,
s.164). Depression, användande av alkohol eller andra substanser och konflikter bidrar till
självmordsrisken (a.a., s.174).
Enligt Socialstyrelsens Dödsorsaksrapport 2007 (2009, tabell 243 och 244) var antalet
självmord år 2007, både säkra och osäkra, 1453 stycken. Av dessa 1453 personer var 315
tämligen säkra självmord bland äldre människor över 65 år. Med säkra självmord menas att
det kunnat konstateras att orsaken till dödsfallet är; en av personen själv medvetet begången
handling som lett till döden. Med osäkra menas dödsfall där misstanke om självmord finns
men där det inte gått att få klarhet i om personen avlidit genom en olycka eller om det varit ett
avsiktligt handlande. Denna siffra inkluderar inte de mängder av äldre människor som har
avlidit av förgiftningar från läkemedel där ingen har uppmärksammat den äldres psykiska
hälsa innan dödsfallet eller uppmärksammat dennes död som en avsiktlig självdestruktiv
handling. Det finns ett stort mörkertal för självmord eftersom det är ett tabubelagt ämne. Det
är både religiöst och juridiskt betingat som en negativ handling. Enligt de flesta av de stora
religionerna är självmord något som är förbjudet, vilket också påverkar de anhörigas situation.
De flesta av de äldre personer som begått självmord har också anhöriga som lider. Vanligast
tar människor över 65 år sitt liv enligt Dödsorsaksrapport 2007 (2009) genom förgiftningar,
hängning, kvävning, hopp från hög höjd, kasta sig framför föremål i rörelse eller genom att
skära eller sticka sig med vassa föremål. Människor över 65 representerar 25 % av samtliga
9
självmord som begås under ett år i Sverige och alla dessa har människor i sin närhet som blir
berörda. Det kan antas vara extra svårt för anhöriga till äldre som begår självmord då äldre
personer oftast väljer våldsamma självmordsmedel. Dessutom vet vi att äldrebefolkningen
ökar eftersom äldre idag lever längre vilket medför en risk för att fler äldre personer tar sina
liv. Med denna vetskap bör samhälle och omgivning arbeta aktivt för att förhindra självmord
och då anhöriga finns nära personen blir denna börda till stor del deras.
Det finns skillnader i hur ofta man har självmordstankar och hur öppet man samtalar om
sina självmordstankar beroende på åldern. Yngre människor är mer öppna om dessa tankar
medan äldre personer kanske upplever tankarna som förbjudna och är då inte villiga att prata
om dem. Yngre människor brottas mer med existentiella frågor som liv, död och meningen
med livet medan äldre kan ha mer praktiska svårigheter som sjukdom, social isolering och
förlust (Beskow, 2000, s.100). Detsamma kan antas gälla även för anhöriga. Äldre anhöriga
har troligtvis samma referenser som äldre personer som har självmordstankar, nämligen att
ämnet är tabu och att de då väljer att inte söka hjälp och stöd.
Sverige och många andra länder har beslutat att arbeta aktivt med självmordsprevention för
att beslutsfattarna har insett att självmordstankar, handlingar och död genom självmord
orsakar mycket lidande, både för de direkt berörda och för deras anhöriga. Att uppleva många
år av depression och ångest är onödigt när man kan förhindra detta. Självmordsprevention är
möjlig genom ökad medvetenhet, stöd, behandling, utbildning, kompetens och genom en
minskad tillgänglighet till självmordsmedel så som till exempel mediciner (Beskow, 2000,
s.50-62).
Ett sätt att arbeta preventivt mot självmord är att ge allmänheten information och kunskap
om ämnet. Eftersom ämnet har varit tabubelagt saknas kunskap om hur vi skall samtala om
och med varandra kring detta känsliga ämne. Sveriges regering och riksdag beslutade i juli
2008 efter propositionen En förnyad folkhälsopolitik (2007/08:110) om en nollvision
avseende självmord för människor som kommit i kontakt med hälso- och sjukvården. Det
finns ingen uttalad nollvision för just äldre men äldre söker sig ofta till primärvården och
ingår också i självmordsstatistiken. Ingen skall behöva ta sitt liv i Sverige, men i de fall
självmord ändå sker skall en utredning göras för att undersöka varför individen har tagit sitt
liv för att öka kunskapen och upptäcka brister i systemet. På regeringsuppdrag har nationell
prevention av suicid och psykisk ohälsa vid karolinska institutet samt stockholms läns
landstings expertorgan för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (NASP) fått i
uppdrag att arbeta för att medverka till;
10
•
•
•
•
•
att varaktigt minska antalet självmord och självmordsförsök
att undanröja omständigheter som kan leda till att barn och unga tar sitt liv
att tidigt upptäcka och bryta negativa trender av självmord och självmordsförsök hos utsatta grupper
att öka kunskapsnivån om självmord
att stödja personer med självmordstankar och anhöriga till personer som försökt eller har begått
självmord (Nasps hemsida)
En annan organisation som arbetar aktivt för att både förhindra självmord men även för att
stödja anhöriga är riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd - SPES (som på
latin betyder HOPP). Riksförbundet är en ideell sammanslutning som är partipolitiskt och
religiöst obunden. Riksförbundet har till ändamål att:
•
•
•
•
ge stöd och hjälp till närstående till personer som tagit sitt liv
arbeta med suicidprevention på egen hand och tillsammans med andra
vara aktörer i samhället för att åstadkomma en minskning av antalet suicid
skapa förståelse för att suicid är ett samhällsproblem. (SPES hemsida)
Genom statsbidrag från Socialstyrelsen startades Äldreprojektet 2006-2007 som bland annat
innefattade När Himlen är nära, ett 3-årigt projekt vars syfte är att ge anhöriga, personal och
andra som möter sjuka och äldre mod att våga tala om svåra livsfrågor. Genom att skapa ett
gemensamt språk kan man möta äldres behov av kunskaper om självmord eftersom de är en
växande grupp som berörs av ämnet. Detta skulle man kunna kalla en folkbildningsrörelse i
suicidalitet.
Befolkningsprognoser förutspår att antalet äldre ökar och detta medför ökade krav på
socialtjänsten och kommunerna. Socialtjänsten prioriterar vikten av att upptäcka depression
och självmordstankar för att förhindra och förebygga självmord. Därför är det ytterst viktigt
att de som arbetar på socialtjänsten har kunskap om självmord och om anhörigas situation.
Redan 1995 skrev Socialstyrelsen rapporten Anhöriga och anhörigvårdare och i denna
rapport lyfte de fram att anhöriga till äldre bör uppmärksammas mer eftersom det inte fanns
tillräckligt med stöd för denna växande grupp. Denna rapport ledde till ett regeringsbeslut
2006 om att starta Nationellt kompetenscentrum för anhöriga.
Socialstyrelsens rapport, Äldres psykiska ohälsa (2008), har vidare ökat kraven på
kommunerna att uppmärksamma självmord, närstående och inkludera krav på stöd till
närstående. Denna rapport bidrog till en lagändring den första juli år 2009 i Socialtjänstlagen
(SOL 5:10) om att anhöriga skall stödjas av kommunerna istället för den tidigare
formuleringen bör.
Ovanstående rapporter och regeringsbeslut visar att det i Sverige finns en medvetenhet om
och en vilja att förändra den höga självmordsfrekvensen hos äldre och det lidande detta för
11
med sig för anhöriga. En viktig resurs i preventionen av självmord är anhöriga. Tyvärr
utnyttjas inte denna resurs tillräckligt och de får ej heller det stöd som krävs.
Beskow lyfter fram en studie av Magne-Ingvar som visar att de anhöriga kunde ge viktig
information i en tredjedel av fallen som han undersökte och eftersom anhöriga är en viktig
pusselbit med ett tungt ansvar borde de få mer stöd och hjälp. När självmorden är ett faktum
är det de anhöriga som lider och riskerar att själva utveckla självmordstankar om de inte får
tillräckligt med stöd i sitt sorgarbete. Trots att detta faktum är välkänt, skriver Beskow att i en
undersökning om anhöriga var det 42 % som inte talade med någon om självmordsförsöken.
När självmordsförsöket sker bör anhöriga få ett tillfälle att samtala med någon (Beskow,
2000, s.101, Magne-Ingvar, 1999, s.6).
Agnes Hultén skriver i sitt kapitel i Beskows bok om stöd till anhöriga både vid
självmordsförsök men även när självmordet är ett faktum. Hon menar att hela familjen bör få
gemensam information, krisbearbetning, stöd och terapi för att förhindra att även de utvecklar
självmordsbeteende (Hultén, 2000, s.216).
Professionell hjälp skall erbjudas i det akuta skedet. Om anhöriga avböjer just då är det viktigt att de
följs upp efter en tid. Sjukskrivning, stödsamtal eller annan hjälp kan behövas efter den akuta krisen.
Adresser och telefonnummer till samhälleliga och frivilliga stödorganisationer ska finnas lätt tillgängliga
för de som är drabbade (a.a., s. 216).
Problemformulering
Statistiken visar att äldre har en hög självmordsfrekvens i Sverige liksom i övriga Europa.
Forskning åskådliggör att en persons självmord påverkar ett antal människor i dess närhet och
att anhörigas sorgearbete efter dödsfallet ser annorlunda ut i jämförelse med andra
dödsorsaker. Känslor av till exempel skuld, skam, ilska och förlust av tillit är vanligt
förekommande hos anhöriga till personer som begått självmord. Eftersom äldrebefolkningen
ökar finns därmed även en förväntad ökning av antalet självmord bland äldre vilket medför att
även antalet anhöriga med behov av stöd och hjälp växer. Till det kan läggas att antalet
anhöriga som själva är äldre ökar. Med större kunskaper om anhörigas upplevelser av stöd
och hjälp i samband med en äldre närståendes självmord kan befintliga stödinsatser från
hälso- och sjukvården, socialtjänsten och frivilligorganisationer förbättras och nya idéer om
stödinsatser väckas.
12
Syfte och frågeställningar
Syftet är att öka kunskapen om stöd och hjälp från det offentliga riktat till anhöriga som har
förlorat en äldre person genom självmord.
•
Vilken erfarenhet har anhöriga av stöd?
•
Vad annat/mer skulle anhöriga önska i form av bemötande, stöd eller annat?
•
Vad är professionens erfarenhet av anhörigas behov i situationen?
•
Vad är professionens bild av hur de anhörigas behov möts?
Tidigare forskning
För att öka vår kunskap om dessa anhörigas behov av stöd och hjälp har vi undersökt dagens
befintliga forskning och presenterar ett urval av dessa under två rubriker, Äldres psykiska
hälsa och Anhörigas psykiska hälsa. Vi har valt att belysa forskning om äldres psykiska hälsa
för att ge en bred bild av omfattningen av detta problem och på så sätt ge en förståelse för hur
detta påverkar anhöriga. Först därefter redogör vi för forskning om anhörigas psykiska hälsa.
Äldres psykiska hälsa
Rapporter om äldres psykiska ohälsa är motstridiga avseende äldre och depression. Vissa
pekar på att depressioner hos äldre är vanligt och att det ökar, medan andra inte visar samma
resultat. En möjlig orsak till detta kan vara att depression hos äldre ofta visar sig i olika
fysiska yttringar till skillnad från symtom hos yngre som är mer psykiska (SOU 2006:100,
Larsson & Berger, 2007, & Sparring Björkstén, 2005). De bedömningsgrunder och redskap
som används vid diagnos är inte anpassade efter de symtom som kännetecknar depression hos
äldre (SBU, 2004 & Sparring Björkstén, 2005). Ett stort antal äldre lider av depressioner,
vissa med diagnos och behandling medan andra inte är diagnosticerade och än mindre
behandlade. Behandling med antidepressiva läkemedel är enligt författaren inte helt effektiv
eftersom effekten uteblir hos cirka hälften av de behandlade äldre och det visade sig även
finnas brister både i behandlingens kvalitet såväl som i uppföljningen av densamma. Vid
jämförelse mellan äldre med depression och äldre utan depression blev resultatet att
dödligheten var högre hos de äldre som led av depression (Bergdahl, 2007, s.47-49).
Den allmänna synen på åldrande, med livströtthet och viss depressivitet som en naturlig del
i åldrandet, har bidragit till att psykisk ohälsa inte uppmärksammats i tillräcklig grad. Trots att
13
det finns god kunskap om psykisk ohälsa hos äldre och även vilka verktyg som krävs för att
upptäcka och behandla densamma når inte denna kunskap ut till berörda instanser och därför
tillämpas den inte i betryggande grad. Det finns även ett problem i att äldres psykiska ohälsa
faller mellan stolarna då ansvaret är spritt mellan psykiatri, geriatrik, äldreomsorg och
primärvård utan tillräcklig samverkan och gemensam strategi (Socialstyrelsen, 2008, s.6).
Åldrandet medför en förhöjd risk för både fysiska och psykiska åkommor vid sidan av sociala
och psykologiska omständigheter så som förlust av partner samt förlust av olika livsroller, till
exempel yrkesroll och rollen som familjeförsörjare (SOU 2006:100, & reg. prop.
2005/06:115).
Då äldre har en hög självmordsfrekvens kan det antas att det också finns ett stort antal
äldre anhöriga som lider till följd av den närståendes självmord och som kan tänkas utveckla
psykisk ohälsa i samband med dödsfallet. Om de söker hjälp så är det troligt att de gör det i
primärvården och om de inte uttalar psykiska symtom riskerar de att inte få hjälp.
I en studie där 141 personer i åldern mellan 67 och 99 år fick frågor om vad de ansåg
viktigast för den personliga livskvaliteten var det mest frekventa svaret funktionell förmåga,
följt av fysisk hälsa, sociala relationer och kvarboende i det egna hemmet. Författarnas
slutsatser var att sociala relationer, funktionell förmåga och aktiviteter påverkar äldres
livskvalitet i lika hög grad som fysisk hälsa (Wilhelmson, Andersson, Waern, & Allebeck,
2005, s.585-600).
Anhörigas psykiska hälsa
I en jämförande studie om sorg kort tid efter självmord och sorg kort tid efter naturligt
dödsfall, framkom att anhörigas, till personer som begått självmord, allmänna och psykiska
hälsotillstånd var sämre och det upplevda behovet av professionell hjälp högre jämfört med
anhöriga till personer vars död var naturlig (de Groot, de Keijser, Neeleman 2006, s.418-431).
Det finns en risk för att anhöriga till personer som begått självmord själva utvecklar
självmordstankar om de inte, efter dödsfallet, får behovet av stöd och hjälp tillgodosett
(Beskow, 2000, s.101, Magne-Ingvar, 1999, s.6). Anhörigas sorgeprocess är svårare efter ett
självmord jämfört med sorgeprocessen efter ett naturligt dödsfall på grund av flera
försvårande faktorer så som stigma, skam och isolering. För att hjälpa anhöriga att hantera
förlusten efter ett självmord, med allt vad det innebär, bör den anhöriga inte lämnas ensam.
Det är viktigt att undvika tomma tröstefraser som ”tiden läker alla sår”. Istället bör den
anhöriga uppmuntras att minnas den avlidnes tid i livet (Harvard University, 2009). Förutom
ett antal olika behandlingsformer som till exempel psykoterapi kan praktisk hjälp underlätta
14
för personen. Praktisk hjälp kan vara samtal som inspirerar till att sörja på samma sätt som
den anhörige skulle ha gjort vid ett naturligt dödsfall (Harvard Mental Health Letter, 2009).
Anhöriga till personer som begått självmord kan uppleva psykiska problem som
inkluderar; depression, skuld, oro, ångest och trauma tiden efter dödsfallet. Sociala
svårigheter är vanliga och de anhöriga kan ha svårt att tala om det inträffade. Det finns behov
av och upplevs av de anhöriga som stödjande, med både professionell hjälp att ta sig igenom
de svårigheter som uppkommer efter en närståendes självmord och informellt stöd i form av
samtal med andra människor som upplevt förlust av anhörig genom självmord. Depression
och brister i information om var de anhöriga kan finna hjälp och stöd är ett stort hinder för ett
aktivt hjälpsökande. Information som når de anhöriga är avgörande för att den hjälp och det
stöd som finns görs tillgängligt för dessa. Utbildning av de professioner som är först att möta
de anhöriga till exempel polis, ambulanspersonal och annan sjukvårdspersonal samt präster
skulle kunna underlätta för anhöriga att få hjälp och stöd. Dessa professioner är i en position
där de kan uppfatta de anhörigas akuta behov och skulle kunna informera och vidareförmedla
anhöriga till rätt stödinstans (Mcmenamy, Jordan & Mitchell 2008).
Kunskap om sorg utvecklas kontinuerligt. Det finns en vedertagen tro att sorg skall arbetas
igenom steg för steg och att en människa i sorg skall gå igenom sina känslor i en bestämd
ordning. Nyare teorier kring sorg och förlust säger att det inte finns en bestämd ordning för
sorgen och att sorgen är olika för olika kulturer. Sorg är en process som innebär både
konfrontation och undvikande och båda dessa beteenden är nödvändiga för att hantera sin sorg
och för återhämtning efter en anhörigs död. Konfrontation, Innebär att individen sörjer och
ältar sin förlust för att acceptera situationen samt skapa ett nytt liv, undvikande är nödvändigt
för att en människa i sorg inte orkar med ett konstant ältande. Tidigt i sorgen är fokus på
själva förlusten, sen kommer återuppbyggnaden av det nya livet. Det viktiga att veta är att en
pendling fram och tillbaka mellan båda dessa beteenden är fullt normala. Fördelarna med
perioder av undvikande glöms bort. Undvikanden ger oss tid till återhämtning och precis som
med fysisk träning ska man inte träna samma muskler varje dag utan det ska finnas tid för vila
och återhämtning (Stroebe och Schut, 1999).
Meningen med sorgen som ett beteende är att det ger en möjlighet att konstruera ett nytt liv
och att processen innefattar behov av samtal. Detta för att individen som sörjer ska kunna,
genom berättelsen, bygga upp en ny livshistoria. Det finns en stark kritik mot föreställningen
att sorg är övergående. Vi har behov av att behålla den avlidna hos oss och detta gör vi genom
att prata om dem, samtidigt som detta prat ger oss en möjlighet till att finna en ny plats för
den avlidna i våra liv. Det svåra med detta behov av att tala om den avlidne är att möjligheten
15
till det (samtalspartners) minskar allteftersom tiden går. Därför är det så viktigt att vi lär oss
hur man talar om döden med varandra på ett naturligt sätt (Tony Walter 1996).
Under rubriken Äldres psykiska hälsa har vi redogjort för de problem som finns avseende
vård av äldre med psykisk ohälsa, till exempel att det inte finns en särskild vårdinstans för
dessa och att den instans (primärvården) som de söker sig till inte har de verktyg som krävs
för diagnos och behandling av dessa äldre. Denna kunskap är relevant i sammanhanget dels
för att beskriva de problem som finns avseende äldre som begår självmord i samband med
olika psykiska åkommor, till exempel depression, men även eftersom dessa äldre kan tänkas
ha äldre anhöriga som till följd av den närståendes självmord själva får psykiska problem som
depressioner och självmordstankar. Vidare har vi beskrivit, under rubriken Anhörigas
psykiska hälsa, mer detaljerat för de psykiska påfrestningar de anhöriga genomlider tiden efter
dödsfallet och de anhörigas behov av stöd och hjälp. Det finns hjälp och stöd att få för dessa
anhöriga men studierna visar att informationen om var hjälpen finns och hur anhöriga kan få
del av den inte når ut i tillfredsställande grad.
Teori
Professionsteori
Vi har valt att ha professionsteori som vår utgångspunkt eftersom kraven och förväntningarna
på oss blivande socionomer är att vi skall vara professionella för att bäst kunna hjälpa våra
klienter. Vårt syfte med uppsatsen är att öka kunskapen om stöd och hjälp som anhöriga får
från det offentliga och för att uppnå detta måste vi kunna arbeta professionellt. Då är frågan
vad det innebär att vara professionell och hur vi kan uppnå det.
Begreppet professionalisering har sitt ursprung i sociologin och beskriver ett yrkes
ställning på arbetsmarknaden. Användandet av begreppet profession om ett yrke beskriver hur
vi upplever yrkets status och prestige. Genom att beskriva sig själv som professionell målar
man en bild av en skicklig, kompetent utövare av yrket. Forskare som använder sig av
professionsteori undersöker ett yrkes utbildningslängd och hur mycket och vilken sorts
forskning som bedrivs om yrket eftersom detta belyser hur yrket bygger upp sin kunskapsbas.
Professionsteoretiker understryker att en professions kunskapsbas är avgörande för
professionens överlevnad. Professionen måste ständig utvecklas för att möta den värld den
befinner sig i annars förlorar den sin ställning på marknaden (Johansson, 2001, s.18-20). En
traditionell syn på en profession är att den utvecklar expertkunskap och en förståelse av
denna kunskap är det som definierar professionens medlemmar (Payne, 2008, s. 94).
16
Wingfors beskriver vilka kriterier ett yrke skall besitta för att uppfattas som professionellt
och vad som förväntas av dem som utövar yrket. Professionella är tillförlitliga, handlar
rättvist, är diskreta, kan hantera etiska och moraliska dilemman, tar hänsyn till individens
bästa och dess självbestämmanderätt. Dessa kriterier innebär ganska stora förväntningar på
utövaren av yrket. Socionomen har dessutom en särställning på arbetsmarknaden eftersom
yrkesutövningen styrs av staten ovanifrån genom lagar, förordningar och politiska beslut
samtidigt som socionomen skall arbeta självständigt gentemot klienten med klientens
välbefinnande i centrum (Wingfors, 2004, s.46 - 54).
Börjeson skriver att det första steget mot professionaliseringen av socialt arbete togs när
det blev ett akademiskt ämne med ett eget forskningsfält. Detta har medfört att socialt arbete
har blivit huvudämnet inom socionomutbildningen. Man utbildar sig till socionom och inte
enbart till socialarbetare. Socionomutbildningen leder inte bara till ett yrke utan även till en
profession. Om man är professionell och tillhör ett yrke förväntas det att de som utövar yrket
har specialkompetens och kunskap. Socionomer utbildar sig genom att studera socialt arbete
som huvudämne och detta ger socionomen en specialisering i socialt arbete (Börjeson, 2008,
s.18-19).
Förväntningarna på socionomen från både staten och klienterna är stora. Eide & Eide
beskriver omsorgsprofessionaliteten som en triad av förmågor som behövs för professionella
omsorgsrelationer. Dessa tre är empati, fackkunnande och målorientering. Med empati menar
de inte enbart en förmåga till inlevelse utan även att man har klienten i fokus med sin kunskap
som redskap. Fackkunskap är en viktig bit i professionella omsorgsrelationer ty utan det
fungerar inte bemötandet. Det spelar ingen roll hur empatiska människor är om de inte har
kunskap om hur de skall kunna hantera ett ärende. Målorientering är när socionomen är
medveten om sitt syfte, det vill säga att hjälpa klienten hjälpa sig själv (Eide & Eide, 2006,
s.30-37).
I SOU 1995:58 framhäver den dåvarande regeringen behovet av att öka kunskapen inom
socialtjänsten. Denna kompetens- och kunskapshöjning skall ske genom ett samarbete mellan
forskning, utbildning och praktik och för att kunna göra detta på bästa sätt måste
Socialstyrelsen undersöker systematiskt vilka kunskaper som finns och vilka kunskaper som
måste utvecklas. Socialstyrelsen får då i uppdrag att utforma ett program för nationellt stöd till
kunskapsutveckling inom socialtjänsten genom att bland annat ge förslag till hur
socionomutbildning bör utformas, vad den bör innehålla och att utbildningen skall vara
grundad på vetenskap, evidens och beprövad erfarenhet. Socialstyrelsen har gjort ett försök att
uppnå detta i sin rapport Nationellt stöd för kunskapsutveckling inom socialtjänsten. I denna
17
rapport föreslår Socialstyrelsen att de skall fylla samma funktion som SBU (kunskapscentrum
för hälso- och sjukvården) gör inom hälso- och sjukvården för kunskapssammanställningar
och föreslå vilka mål högskoleutbildningen för socionomer skall ha som till exempel att
socionomexamen skall innefatta mål om personlig utveckling, empati och kritiskt tänkande.
Grundämnet socialt arbete skall i grundutbildningen vara utformat på ett organisatoriskt och
pedagogiskt sätt för att berika de mer praktiska, professionsspecifika kunskaperna.
Studenterna skall ges verktyg för att kunna söka, producera och tillämpa kunskap
(Socialstyrelsen 2000, s.15). Socionomen skall vara kunskapsbaserad eller evidensbaserad i
sin praktik och detta betyder att vi skall genom vår kunskap och vårt kunnande om
kunskapsinsamling välja de handlingsmönster (teorier) som är lämpligast för att uppnå de
bästa konsekvenserna för klienten. Vi förväntas tänka reflekterande, reflexivt och kritiskt för
att kunna välja rätt teori till specifika situationer med klientens bästa i fokus. Så vad betyder
detta och hur uppnå vi det? Payne har definierat dessa sätt att tänka och vi använder oss av
följande definitioner; reflekterande innebär att kunna identifiera processen som finns när man
tänker igenom saker och ting på ett grundligt sätt (hur, var, varför). Reflexivt tänkande
innebär att vi ser ur klientens och dess nätverks perspektiv på situationen. Kritiskt tänkande är
att inte ta rådande praktik för given utan att fundera på vilken praktik som kommer att fungera
i just den givna situationen och att aktivt välja ett handlingsmönster (Payne, 2008, s.63).
Undersökningar, efter regeringsuppdrag, av socialtjänstens kunskap fortsätter. I SOU
2008:18 förtydligas behoven av fortsatt satsning på grundutbildningen, forskningen, och
vidareutbildningen inom socionomyrket.
Vad betyder denna styrning för socionomen undrar Wingfors. Hon spekulerar i att
Socionomens professionaliseringsprojekt med utökningen av utbildningen och kravet att de
som anställs inom socionomyrken har en socionomexamen ökar professionens status.
Socialstyrelsens utvärderingsprojekt ger ökad styrning av och kanske en risk för minskad
handlingsfrihet i socionomernas yrkesutövning (Wingfors, 2004, s.213-214). Det är alltså en
paradox, socionomer skall vara högutbildade, kritiskt tänkande, professionella yrkesutövare
samtidigt som de skall hålla sig inom ramarna som Socialstyrelsen sätter. Wingfors beskriver
faser för professionalisering av socionomyrket. Dessa har vi delvis redan beskrivit. De är att
yrket har höga kunskapskrav, formella etiska riktlinjer men även internationalisering.
Internationalisering tas upp i SOU 2008:18. Socionomutbildningens anpassning till
Bolognaprocessen gör den likvärdig i flera länder och de som tar dessa nya examina har tre
steg i utbildningen, grundnivå som ger kandidatexamen, avancerad nivå som ger magister
eller masterexamen och forskarutbildning som ger licentiat- eller doktorsexamen. Denna
18
internationalisering av, eller internationella anpassning av utbildningen för socialarbetaren
förstärker professionaliseringen av yrket (Wingfors, 2004, s.47-60).
Det enda som återstår av professionaliseringen av socionomyrket är legitimering eller
auktorisering av professionen. Den statliga legitimeringen är den yttersta symbolen för en
professions status. Det är ett uttryck för att den som har legitimation har den kompetens som
krävs för att kunna utöva yrket självständigt. Det är beviset för att en person har all utbildning
och erfarenhet som behövs. Legitimationen är också en säkerhet för klienten, en bekräftelse
på att utövaren är och kommer att vara tillförlitlig eftersom man skall kunna förlita sig på
yrkesverksamma med legitimeringen. Staten kan ta tillbaka denna legitimation om utföraren
av yrket missköter sig (Wingfors, s.63-71).
Teorier i praktiken
Här presenterar vi teorier som är viktiga att känna till i mötet med de anhöriga och deras
behov av stöd och hjälp i den sorg och krissituation de befinner sig i. Dessa teorier bidrar till
att förklara hur och varför vi ska agera och vilka olika beslut vi kan ta i mötet med dessa
anhöriga. Payne beskriver teoriernas betydelse i det praktiska sociala arbetet eftersom de ger
en möjlighet att kunna analysera situationen och lösa problem (2008, s.25-53). Vi har lyft
fram rollteori, sorgeprocesser eller reaktioner, kristeori och coping för att dessa teorier kan
ge kunskap om de specifika problem en människa som har förlorat en anhörig genom
självmord kan ställas inför. Dessa teorier kan vara antingen socialpsykologiska och ha sin
grund i psykologin, de är kunskapsbaserade och ger en förståelse för hur människor fungerar i
sociala sammanhang (a.a. s.244-249) eller vara teorier med fokus på krisarbete som är
uppgiftscentrerade är behjälpliga i att ge fokuserad och strukturerad hjälp kring specifika
problem (a.a. s.150- 177).
Rollteori
Inom rollteorin menar man att en människa under sitt liv intar en mängd olika roller, både
samtidigt existerande roller och roller som avlöser varandra. Dessa roller utgörs av
förväntningar, både från oss själva och från vår omgivning, om ett visst beteende kopplat till
en specifik roll. På samma sätt som vi har rollförväntningar riktade mot oss, riktar vi olika
förväntningar mot andra människor utifrån vilken roll den andra människan intagit i
sammanhanget. Beteendet i rollen som barn till sina föräldrar skiljer sig från beteendet i rollen
som maka/make eller beteendet som idrottsledare och så vidare. Olika roller intas olika lång
tid och vissa förändras medan andra är fasta. Könsrollen är ett exempel på en roll som är fast
19
och som följer oss hela livet. Åldersrollen är istället en föränderlig roll där en ålderskategori
lämnas för att inta nästa och detta pågår hela människans livstid (Tornstam, 2005, s.130).
Pensioneringen utgör en gräns för att en människa inte längre räknas som produktiv och
rollförväntningarna förändras. Övergångarna mellan de olika ålderskategorierna underlättas
av så kallade passageriter, skapade av det omgivande samhället. Dessa passageriter tjänar
som en slags markering för en människas förflyttning in i en ny ålderskategori och ger
vägledning i vilka förväntningar som ställs inför den nya åldersrollen. Det kan till exempel
vara konfirmation, värnplikt eller liknande. Dock menar vissa gerontologer att just
övergången från vuxenrollen till åldringsrollen alltför otillräckligt underlättas av passageriter
och därför försvåras denna övergång (a.a., s.131-132).
Antalet roller en människa intar under en livstid är inte konstant utan ökar genomsnittligt
fram till pensioneringen för att sedan avta. Vissa gerontologer benämner denna reduktion av
roller som rollförluster och menar att skillnaden mellan övergången till åldringskategorin och
övergångarna mellan andra åldrar är att övergången till åldringskategorin är svårare på grund
av just rollförlusterna. I de tidigare ålderskategorierna ökar stadigt antalet roller samt
rollförväntningar och övergångarna är mer glidande. Förflyttningen mellan vuxenrollen och
åldringsrollen blir mer abrupt då ett antal roller, till exempel yrkesrollen, plötsligt inte längre
är aktuella och dessa förluster av roller kompliceras av att det inte, som vid tidigare
övergångar, finns nya roller att inta. Den rörliga pensionsåldern kan dock antas underlätta
övergången till åldringsrollen då individen har möjlighet att fortsätta arbeta en tid.
Gerontologer menar att det är viktigt att ersätta förlorade roller med nya men de roller som
går förlorade i åldringskategorin, exempelvis förlust av maka/make, kan antas vara svåra att
ersätta (a.a., s.133-134).
Rollteorin kan ge ökad förståelse för den komplexa situation som anhöriga, till äldre som
begått självmord, kan befinna sig i. Samtidigt med den chock och det känslokaos som
orsakats av den närståendes självmord har också rollförluster skapats så som till exempel
förlust av rollen som livskamrat, samtalspartner och så vidare. Förlust av vänskapsroller till
människor i den närmaste omgivningen kan antas också förekomma då det finns en rädsla hos
omgivningen att konfronteras med självmordet och de anhörigas sorg.
Sorgeprocesser eller sorgreaktioner
Vissa teorier om sorgprocesser har sitt ursprung i en bok av Elisabeth Kübler- Ross, On Death
and Dying (1969). I denna bok beskriver hon en processteori som innefattar fem
känslomässiga faser en döende människa genomgår; förnekelse; isolering, ilska, köpslående,
20
depression och acceptans. Denna teori är välkänd men ofta misstolkad. I den senaste
upplagan av On death and dying: what the dying have to teach doctors, nurses, clergy , and
their own families (Kübler-Ross, 2009) dementerar förordsförfattaren Professor Allan
Kellehear att Kübler-Ross skulle ha skrivit om sorgprocesser. Han skriver att Kübler-Ross
skrev sin bok för att upplysa om den döendes reaktioner till sin egen död och behovet av att
söka mening med sin död (a.a., s.viii). Han menar också att det är synd att denna teori som är
välkänd och allmänt accepterad får fortsätta förvirra människor att tro att det är dessa fem steg
som ska gälla när man sörjer.
I boken Sorgbearbetning beskrivs sorg som en naturlig reaktion på livet när det inte blir
som man har tänkt sig eller har upplevt en förlust av något slag (James & Friedman, 2003,
s.3). Författarna anser att de allra flesta av oss är dåligt rustade för att hantera dessa förluster.
De bedömer att det finns en förvirring kring bearbetning av sorg och att processerna som
Elisabeth Kübler-Ross har beskrivit i sin bok är felaktig citerade. De anser att sorgen efter
någons död inte kan delas in i faser men att människor får en känslomässig reaktion på sorg
eller förlust. De vanligaste reaktioner är enligt dem reducerad koncentrationsförmåga, en
känsla av bedövning, oregelbunden sömn, förändrade matvanor och känslornas berg- och
dalbana. Dessa reaktioner har ingen ordning eller bestämda tider och är högst individuella
(a.a. s.9).
Agneta Grimby (2002) instämmer med James and Friedman att bättre kunskap om sorg
och sorgereaktioner och hela sorgeprocessen behövs eftersom det skulle underlätta för många
som befinner sig i situationen. Vi har helt enkelt dålig kunskap om detta. Sorgeprocessen kan
delas in i tre faser enligt henne, viljan att få tillbaka den avlidne, disorganisation och
reorganisation. Hur individer hanterar förluster är högst individuellt och beroende av många
faktorer som påverkar den kvarlevandes anpassningsförmåga (Grimby 2002 s. 6-24).
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
ålder
äktenskapets längd och lycka
sjukdomens art och längd, förberedelse och förvarning för förlusten
initiala sorgereaktioner (intensitet och kvalitet)
individuella resurser (personliga drag)
attityden till egen död (rädsla, naturlig hållning, etc.)
bundenhet till, fixering vid eller beroende av den avlidne
social aktivitet, intressen
självkänsla
relation till barn och signifikanta andra
handlings- och nyorienteringsförmåga
kulturell tillhörighet och etnisk tradition
skuldkänsla och bitterhet
21
•
•
•
•
•
•
•
hälso- och alkoholproblem
tidigare psykiatrisk ohälsa
fortsatt bindning till den döde
multipla livskriser
religiositet
ekonomi
stöd
(Grimby 2002, s.25)
Ett självmord försvårar sorgeprocessen, all plötslig och oväntad död påverkar oss men det
blir svårare när någon avsiktligen har tagit sitt liv. Detta kan beskrivas som komplicerad sorg
eller traumatisk sorg (a.a., s.80). Det kan ta år att komma över förlusten och ta stor kraft att
återskapa ett nytt liv. Sorg handlar om att acceptera det som är oacceptabelt. Under tiden kan
en mängd olika reaktioner finnas hos den sörjande som nedstämdhet, hopplöshet,
gråtattacker, ängslan, överspändhet, koncentrationsproblem, trötthet, svårigheter att samla
tankarna, minnessvackor och upplevelsen av ensamhet. Skuld, ilska, avundsjuka, irritabilitet,
resignation, overklighetskänsla och sänkt självkänsla är andra reaktioner. Förutom alla dessa
reaktioner kan hanteringen av sorgen påverkas till det sämre om man missbrukar alkohol eller
andra substanser. Känslor som skuld eller skam är extra vanliga när man sörjer någon som har
tagit sitt eget liv. Det finns studier som visar att de efterlevande får sämre emotionellt stöd
från andra, kanske för att självmord är tabu och skambelagt och att de själva ofta får egna
självmordstankar och riskerar att vilja ta sitt eget liv (a.a., s.102-103). Det viktigaste är
kunskapen om att ingen känsla är onormal eller fel och att snabba humörsvängningar är fullt
normala (Grimby, 2002, s.38-46).
En intressant sorgreaktion kan vara änkesyner, det vill säga upplevelser av den avlidne som
om den fortfarande levde genom verkliga drömmar eller känslan av att höra, se, känna lukten
av eller upplevelser av att man pratat med den avlidne kan finnas. Detta kanske är hjärnans
sätt att bearbeta sorgen och är mycket vanligt. Men många vågar inte prata om detta eftersom
de är rädda för att uppfattas som psykiskt sjuka (a.a., s.58-60). Det finns ingen
tidsbegränsning för sorg. En vanlig uppfattning är att det tar ett år, eftersom man ska uppleva
ett helt år med högtider och vardagar för att ”komma över” den avlidnes frånvaro. Detta är en
myt. Det tar den tid det tar. Man kommer inte över förlusten men man kan lära sig att leva
med den och att skapa ett nytt liv (a.a., s.115).
Sorgen efter ett självmord är annorlunda än annan sorg. Precis som i Agneta Grimbys
sorgreaktionsteori, beskriver Jackson (2003) alla vanliga reaktioner eller känslor man kan ha
när man sörjer men säger att de efterlevande dessutom måste handskas med känslor av skuld,
22
skam, ilska och att vara bortvald. Skuld för att man kunde ha agerat eller gjort något för att
förhindra dödsfallet. Skam för att självmord är tabubelagt i de flesta samhällen. Ilska och
känslan av att vara bortvald eftersom den avlidne valde döden framför relationen till de
anhöriga (Jackson, 2003, s.2-30).
Kristeori
Vi har valt kristeori eftersom de anhöriga befinner sig i kris när någon de bryr sig om tar sitt
liv. Faserna i kristeori kan likna sorgearbete men faserna i en krissituation kan individen
passera igenom väldigt fort medan sorgprocessen kan ta längre tid. Kristeori är välkänd och i
Sverige har Johan Cullberg blivit synonym med kris. Cullberg anser att kriser är normalt i ett
vanligt liv men vissa kriser är svårare än andra. Krisen är ett faktum när vi hamnar i
livssituationer som våra tidigare erfarenheter eller reaktions- och anpassningsförmåga inte
räcker till för att hantera situationen. Det är alla plötsliga oförväntade händelser som kan
placera oss i en kris och det är hur vi blir bemötta när vi befinner oss i kris som har stor
betydelse för krisen förlopp.
Cullberg har delat upp krisen i fyra olika faser; chockfasen, reaktionsfasen,
bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Dock skall det betonas att faserna inte är fasta
utan är en hjälpmodell för att kunna orientera sig i krisens förlopp. Chockfasen är en fas av
förnekelse. Individen kan hålla tillbaka verkligheten genom att förneka det som har hänt.
Denna fas behövs för att individen inte ska överväldigas av psykisk smärta och ångest. Att
inte kunna ta till sig information i denna fas är fullt normalt. Vissa hamnar i paniktillstånd,
skriker eller springer omkring men andra blir helt paralyserade, tysta och orörliga. Ingen
reaktion är rätt eller fel, bara olika (Cullberg, 2003, s.146). I denna fas ska man hjälpa den
drabbade med praktiska saker och dela med sig av medkänsla och trygghet (Birkehorn, 2008,
s.22).
Reaktionsfasen kan pågå länge. Den börjar när individen börjar få grepp om vad som har
hänt och släpper in verkligheten. Det är vanligt att fråga varför och att känna att det är
orättvist att detta har hänt. Individen försöker finna en mening i det som har hänt. Den
drabbade kan få överväldigande känslor av sorg, skuld, ångest, rädsla eller skam. Sömnen kan
påverkas (Cullberg, 2003, s.146-147). Det är viktigt som hjälpare att vara närvarande,
empatisk och lyssnande men inte förklara eller komma med lösningar i denna fas eftersom
den drabbade har svårt att få ett helhetsperspektiv och håller på att bearbeta det som inträffat
genom att ge händelsen ord och känslor (Birkhorn, 2008, s.24).
23
Bearbetningsfasen utmärks av att individen börjar inse verkligheten och börjar se framåt.
Individen lär sig leva med det som har hänt och händelsen fängslar inte alla tankar (Cullberg,
2003, s.155). Det är viktigt att komma ihåg att den drabbade ibland kommer att falla tillbaka i
reaktionsfasen och därför behöver stöd i att finna sig tillrätta i nuet (Birkhorn, 2008, s.26).
Nyorienteringsfasen är den sista fasen och den har inget slut. Här lever individen med det
som har hänt som ett minne, det är inte längre något som pågår. Händelsen är en erfarenhet
som förhoppningsvis har gett insikt och fört livet vidare i en positiv riktning (Cullberg, 2003,
s.157). Att komma till denna fas kan ta olika lång tid för olika människor beroende på deras
tidigare erfarenheter men också på vilket stöd de har fått utifrån. Den som hjälper ska stiga åt
sidan och låta den drabbade stå på egna ben när denne har kommit till denna fas (Birkehorn,
2008, s.27).
Coping
Människor utvecklar olika copingstrategier, (bemästringsstrategier) eller enklare utryckt olika
sätt att hantera livets problem och försvar för att skydda sig själv mot det som är obehagligt.
Beskow skriver (2000, s.322) om att depression och depressionsarbete är exempel på hur
människor försöker handskas med svåra situationer. Genom att analysera individens
copingstrategier ges en förståelse av anledningarna till individens självmordsbeteende. Om
individen, i sin ungdom inte har utvecklat hälsosamma och fungerande copingstrategier
riskerar denne att som vuxen inte kunna hantera livets problem och svårigheter (a.a., s.166).
Coping eller stresshantering kan delas upp i två olika kategorier, nämligen extern coping
(problemfokuserad stresshantering) som innebär att människan i stressade situationer
sysselsätter sig med att definiera orsaken till situationen, försöker se olika lösningar på
problemet och kan även försöka förändra något hos sig själv för att lyckas ta sig ur den
stressade situationen (Karlsson, s.512, 2007). Människor som använder sig av denna form av
coping blir inte deprimerade i lika hög grad som andra och detta gäller oberoende av vilken
grad av depression personen hade i initialläget. Intern coping (emotionell stresshantering)
handlar om att försöka hantera de känslor som uppkommer i en svår situation. Grubbleri, som
innefattar ett ständigt grubblande över och ältande av sitt elände utan att försöka få till en
ändring, är ett exempel på intern coping. Vissa människor väljer, medvetet eller omedvetet,
distraktion som strategi och ser till att befinna sig i miljöer och sammanhang som till exempel
idrott eller att läsa en bok, för att för en stund få kliva ur den värld som just nu gör så ont.
Negativt undvikande så som alkoholmissbruk eller olika sätt att försätta sig i farofyllda lägen
är den strategi som, trots att den för stunden ger viss distraktion eller vila från situationen,
24
även kan försvåra i hög grad för personen i form av oönskade bieffekter. Av dessa tre
emotionella strategier är distraktion den mest effektiva. Intern coping kan även innefatta
användande av olika försvarsmekanismer, exempelvis bortträngning.
Hur en individ hanterar svåra stressituationer beror i stor utsträckning på vilka resurser
individen har att ta till. Kunskap om sig själv, andra människor och omvärlden är viktiga
ingredienser för att hantera stress. Det vi kan och vet hjälper oss att förstå oss själva, förstå
hur stressen uppkommit och kunskaper kan också ge en bild av vad som krävs för att ta sig ur
den svåra situationen. Vilka inre resurser, vilken personlighet (lättstressad/stresstålig) en
individ har är ytterligare en faktor som påverkar hur stressen hanteras. Kontroll, om individen
själv upplever sig ha inflytande över och kan påverka situationen skapas gynnsamma
förutsättningar för att minska stressnivån (Karlsson, 2007, s.512-516).
Metoder och material
Tillvägagångssätt
Vi har varit i kontakt med Gunilla Wahlén, förbundsordförande i SPES (Suicidprevention och
efterlevandesstöd) och genom henne fått kontakt med Margit Ferm, socionom och ordförande
i SPES – kretsen, Jönköpings län, som till oss vidarebefordrat användbara länkar och tidigare
forskning som rör suicid, äldre och anhöriga, bland annat När himlen är nära, ett
suicidpreventionsprojekt riktat till vårdare av äldre och långtidssjuka, på uppdrag av
Socialstyrelsen. Vidare har vi kontaktat SPES ordförande för kretsen i Stockholm, Pirjo Stråte
som hjälpt oss med rekrytering av intervjupersoner och lokal att utföra intervjuerna i. Vi har
kontaktat Danuta Wasserman, professor i psykiatri och suicidiologi på Karolinska institutet
och Chef för nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa (NASP).
Då vi haft svårigheter med att finna aktuell forskning om anhöriga till äldre personer som
begått självmord har vi kontaktat professor Jan Beskow, medförfattare till
suicidpreventionsprojektet När himlen är nära, som förmedlat kontakt med doktoranden
Pernilla Larsson som i sin doktorsavhandling skriver om anhöriga till personer som begått
självmord. Dessutom har vi via mail tagit kontakt med Margda Waern för att få information
om just aktuell forskning avseende anhöriga till äldre personer som begått självmord och hon
bekräftade att det finns en stor brist på detta område inom forskningen.
Vi har dessutom via olika hemsidor undersökt vad som finns tillgängligt avseende suicid
och anhöriga exempelvis Nasp, SPES, Socialstyrelsen, Anhörigas riksförbund, Nationellt
kompetenscentrum för anhöriga, Svenska institutet för sorgbearbetning och Fermland.
25
Dessutom har vi besökt anhörigas bloggar så som Ludmilas blogg, Vi som mist i suicid och
Nollsuicid. Allt detta för att få en god inblick i anhörigas tankar kring självmord. Vi har
besökt SPES Stockholm, presenterat oss personligen och pratat med dem om hur anhöriga till
personer som begått självmord har det. Skrivit på våra facebookkonton om att vi söker
personer som har mist en anhörig över 65 år i självmord. Mia Franzén, verksam inom NASP,
har även hon sökt på sitt facebookkonto, å våra vägnar, efter anhöriga. Vi har också varit i
kontakt med ett trettiotal diakoner inom svenska kyrkan, Stockholm stift via deras epostadresser och telefonnummer. Dessutom har vi kontaktat ett antal präster, även de inom
Stockholms stift. Det har varit oerhört svårt att få ihop tillräckligt med intervjupersoner.
Ämnet har visat sig vara betydligt känsligare än vi någonsin hade kunnat ana. Alla diakoner
har varit ytterst tveksamma till att ta kontakt med anhöriga. Några har ändå försökt förmedla
kontakt med anhöriga men dessa har inte velat delta i studien.
Förförståelse
Vår förförståelse av det stöd och den hjälp som kommer anhöriga till del vid ett dödsfall, där
orsaken är självmord, bygger på vår sökning och granskning av fältet. Med fältet avser vi
både direktkontakt med olika verksamheter och granskning av den forskning som finns
tillgänglig om ämnet. Nedan redovisar vi resultatet av vår sökning.
Polisen
Rikspolisstyrelsens författningssamling (RPSFS 2000:14 FAP 414-1), allmänna råd om
åtgärder till poliser vid hanteringen av dödsfall genom yttre påverkan, beskriver hur poliser
skall agera vid självmordsdödsfall. Polisen skall utreda dessa dödsfall för att utesluta brott.
Polisen har i uppdrag att inhämta information om den avlidna och informera närstående om
dödsfallet och informera dessa närstående om en rättsmedicinsk undersökning skall utföras.
Krissamtal vid sjukhus
Anhöriga kan få kontakt med en sjukhuskurator om deras anhörig har avlidit på sjukhuset. På
sjukhusen finns det på nästan varje avdelning en eller flera kuratorer. Deras uppgift är att
hjälpa både patienter och anhöriga med praktiska eller psykosociala bekymmer.
Svenska kyrkan
I varje församling finns det präster och diakoner som man kan samtala med. Svenska kyrkan
erbjuder jourhavande präst som kan rycka ut vid akuta behov och ge stöd vid kriser och sorg.
Kyrkan har även sorgegrupper med olika fokus, som för de som har förlorat make/maka,
26
föräldrar eller barn (Svenska kyrkans hemsida). Svenska kyrkan anordnar sorggrupper men
dessa grupper är sällan för anhöriga till självmord.
SPES
SPES är en förening för anhöriga till någon som har tagit sitt liv. De har telefonjour alla
kvällar mellan 19:00 och 20:00. Förutom telefonjouren har de öppna träffar flera gånger i
månaden där både nydrabbade och andra är välkommen. De erbjuder också en möjlighet till
att tala enskilt med en kontaktperson. De anordnar särskilda grupper som till exempel
syskongrupper som träffas regelbundet. SPES anhöriggrupper är en form av självhjälpsgrupp
utan en professionell ledare men med informella ledare som är aktiva i föreningen.
Föreningen ger ut en tidning fyra gånger per år som heter Förgätmigej och arbetar aktivt med
informationsspridning om självmord och självmordsprevention.
Självhjälpsgrupper
Självhjälpsgrupper finns till exempel inom svenska kyrkan och i föreningen SPES. Vi anser
det viktigt att redogöra för hur dessa beskrivs i litteraturen eftersom självhjälpsgrupper tar på
sig en stor del av det stöd som finns tillgängligt för anhöriga som förlorat en närstående
genom självmord. Karlsson beskriver självhjälpsgrupper som ett begränsat antal människor
med liknade erfarenheter som träffas regelbunden för att få ömsesidigt stöd av varandra
(2006, s.59). Att begränsa antalet deltagare till cirka åtta personer är viktigt för att gruppen
skall kunna känna sig trygg och att alla skall kunna få möjlighet att komma till tals.
Regelbundenhet skapar en trygghet och en möjlighet till arbetsro. Gruppdeltagares
gemensamma erfarenheter skapar en särskild förståelse för varandra. Gemensamma regler för
gruppens sammankomster är bra att ha då det ger struktur och trygghet. Tystnadsplikt bör vara
en grundregel. Det som sägs på träffarna skall stanna där för att deltagarna skall kunna prata
fritt utan att vara oroliga för att andra ska ta del av det som sägs. Alla deltagarna skall få
komma till tals och inte bli avbrutna eller få oönskade kommentarer eller råd, man ska helt
enkelt respektera varandra. Gruppens medlemmar bör ge varandra möjlighet till att vara
anonym och inte föra protokoll eller deltagarlistor. Avgiftsfrihet och ingen formell ledare är
andra regler som kan finnas med (Essén, 2003, s.33-34).
Både Essén (2003, s.36) och Karlsson (2006, s.97) tycker att en traditionell
självhjälpsgrupp inte ska ha en professionell ledare. Ibland behöver gruppen dock en
informell ledare som tar initiativ till gruppens uppkomst och ordnar med samlingslokal. Det
finns många grupper där en professionell person till exempel en kurator, diakon eller
27
socionom har tagit initiativ, hittat gruppmedlemmar och gett möjligheter till att starta
gruppen. De professionella kan fylla ytterligare en funktion som kunskapskälla.
Självhjälpsgruppen skall vara ett komplement till professionell hjälp och har visat sig fylla en
viktig funktion för många. Grupperna ger en möjlighet till reflektion och att få perspektiv på
livet genom möjligheten att sätta ord på tankar och känslor men också att få höra andras
liknade tankar och känslor eftersom deltagarna har en gemensam förståelse. Genom att hjälpa
andra, hjälper man sig själv. Gruppen kan vara en viktig informationskälla och en möjlighet
till sociala relationer, en fristad där man inte behöver förklara sig för att alla förstår.
Telefonhjälp
Det finns flera telefonjourer som man kan vända sig till. SPES (för dig som förlorat någon
anhörig), Nationella hjälplinjen, BRIS (Barnens rätt i samhället), Linje 59 (funderingar kring
bi- och homosexualitet), Röda Korset, Jourhavande Kompis (röda korset) och Jourhavande
präst.
Internet
Internet är en väldig bra informationskälla om vart man kan vända sig när man vill ha
information och stöd men det krävs att man har Internet och datavana. Förutom information
kan man även få kontakt med andra i liknande situation och läsa om andras erfarenheter
genom deras bloggar.
Arbetsfördelning
Arbetet med denna studie har genomgående präglats av ett nära samarbete författarna
emellan. Vissa texter har vi skrivit var och en för sig och andra har skapats gemensamt.
Abstrakt författades tillsammans men Ann-Christine har skrivit den svenska och Donna den
engelska versionen. Underlaget till Inledningen är författad av Ann-Christine. Underlaget till
Bakgrund är författad av Donna. Problemformulering, syfte och frågeställningar har
tillkommit gemensamt. Ann-Christine har skrivit underlaget till rollteori, coping, och tidigare
forskning. Donna har skrivit underlaget till professionsteori, kristeori, och sorgeprocesser
eller sorgreaktioner. Under Metoder och material har Donna skrivit det som följer fram till
rubriken Tillvägagångssätt som är skriven av Ann-Christine. Litteratursökningar har skrivits
av Donna. Övrig text i uppsatsen är gemensamt framarbetad.
Vi har, allt eftersom texter arbetats fram och skrivits ner, tillsammans gått igenom arbetet
ett antal gånger för att redigera texten, rätta eventuella grammatiska fel och stavfel.
28
Rekrytering av informanter och intervjupersoner, genomförande av intervjuer, transkribering
och bearbetning av det insamlade materialet har skett i ett nära samarbete. Vi transkriberade
hälften var av de åtta intervjuerna som genomfördes. Det har varit vår målsättning att
fullborda alla delar av denna uppsats gemensamt.
Etiska överväganden
Vi är medvetna om att frågor om upplevelser i samband med en närståendes självmord kan
vara ytterst känsligt och påfrestande för intervjupersonerna och har efter kontakter med
personer som till exempel Danuta Wasserman, professor i psykiatri och suicidiologi på
Karolinska institutet och Chef för nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa (NASP)
och SPES ordförande för kretsen i Stockholm, Pirjo Stråte (själv anhörig) noga övervägt vårt
syfte. Vår frågeguide är utformad på så sätt att frågorna är öppna för att ge intervjupersonerna
möjlighet att själva bestämma vad de vill berätta om, se bilaga 2 och 3. Samtliga
intervjupersoner har fått våra kontaktuppgifter för att vid behov ges möjlighet att kontakta oss
med frågor och funderingar kring studien. Vid varje intervju har vi lagt oss vinn om att i
möjligaste mån inta en neutral hållning och har försökt skapa en balans mellan distans och
närhet till intervjupersonen för att på så sätt undvika att påverka intervjupersonen. Dock är
som tidigare nämnts ämnet känsligt och kan ibland kräva en viss närhet för att skapa trygghet
i intervjusituationen. Vi har noga övervägt vilka frågor vi ställer, hur vi ställer dem och varför
vi ställer frågorna för att säkerställa ett etiskt förhållningssätt gentemot intervjupersonerna och
övriga informanter (Kvale, 1997, s.104-116). En äkta dialog är en etisk handling, men
dialogen blir en etisk handling bara när man är medveten om varför man samtalar, hur man
samtalar och vad man samtalar om. Detta motverkar paternalism som kan leda till en obalans i
fråga om makt och beroende i mötet. Dessutom måste samtalen genomföras med respekt,
öppenhet och lyhördhet. Om vi kan uppnå detta blir det en verklig dialog där alla är
engagerade och berörda. (Silfverberg, 2005, s.47-57)
För att möta de fyra forskningsetiska principerna, informationskravet, samtyckeskravet,
konfidentialitetskravet och nyttjandekravet som Vetenskapsrådet fastställt har vi vid
utformning av intervjuguiden noga beaktat dessa och till samtliga intervjupersoner överlämnat
ett informationsblad (bilaga 1) där vi bland annat informerar om studiens syfte, samtycke,
konfidentialitet och hur uppgifterna i denna studie kommer att nyttjas samt intervjuernas
utformning. Denna information har överlämnats både muntligt och skriftligt
(Vetenskapsrådet, 2002, s.6-14).
29
Litteratursökningar
Vi har använt oss av Academic Search premier (fulltext, scholarly journal, peer review) med
sökorden suicide, från år 2000-2010 och fått upp 5242 träffar. Vi valde då att precisera oss
ytterligare med sökorden elderly och fick då 164 träffar. Efter att ha tagit bort elderly och lagt
till survivors fick vi 47 träffar. Vid användning av sökorden suicide, elderly och relatives fick
vi 4 träffar. Med sökorden suicide och family members fick vi 75 träffar. Vidare har vi med
sökorden grief och suicide fått 54 träffar.
Vi har även använt oss av DIVA med de svenska sökorden suicid och anhöriga med
sökkriterierna forskningspublikationer och studentuppsatser med endast dokument i fulltext.
Vi har sökt litteratur om suicid och anhörigupplevelser på LIBRIS via sökordet suicid och
fick 23 träffar, vid sökning med orden självmord och efterlevande fick vi 2 träffar. Via
Google scholar med sökord sorg fick vi 1615 träffar, Sorg och självmord gav 36 träffar.
Användningen av endast sökordet suicide gavs ett större antal träffar jämfört med elderly,
suicide och relatives som gav väldigt få träffar vilket kan vara en indikation på att väldigt lite
forskning finns representerad för äldres självmord.
Val av metod
Vi har valt att göra en kvalitativ studie med semistrukturerade intervjuer. Enligt Neuman
tillåter denna intervjuform intervjupersonen att svara på ett berättande sätt och ges möjlighet
att inkludera och utelämna uppgifter efter eget val. Semistrukturerade intervjuer ger förutom
intervjupersonen trygghet i de egna valen av svar, även intervjuaren möjlighet till information
som annars skulle ha utelämnats på grund av att frågorna är för preciserade (2006, s.288).
Genom att ställa öppna frågor kan man få öppna svar vilket är syftet med den typen av frågor
vi ställer eftersom vi vill att personen skall tala fritt om sina erfarenheter, tankar och känslor. I
Kommunikation i praktiken beskrivs tydligt hur intervjuaren skall utrycka sig för att få
intervjupersonen att tala öppet om det vi vill att de skall tala om. Öppna frågor är frågor som
börjar med hur och vad. Frågor som börjar med hur, erbjuder möjlighet till oräkneliga svar
om upplevelser och känslor. Frågor som börjar med vad ger svar som innehåller fakta och
konkreta händelser. Intervjuaren bör undvika frågor som börjar med varför eftersom det kan
uppfattas moraliserande och kritiska, som om vi ifrågasätter deras upplevelser eller omdöme
(Eide & Eide, 2006, s.182-184).
30
Undersökningsgrupp
Vår undersökningsgrupp består av anhöriga till äldre personer som begått självmord. Vissa
intervjupersoner som kontaktats/intervjuats av oss är medlemmar i någon form av
anhöriggrupp, till exempel SPES. Andra är rekryterade genom privata nätverk. De anhöriga är
fyra kvinnor som är antingen maka till, dotter till, eller brorsdotter till den avlidna. De är alla i
medelåldern. Det visade vara komplicerat att hitta anhöriga till äldre personer som begått
självmord, som var villiga att delta i studien. För att säkerställa studien valde vi att även
intervjua fyra diakoner som har erfarenhet av att möta anhöriga till äldre personer som har
tagit sitt liv. Samtliga diakoner tillhör Svenska kyrkan, är kvinnor i medelåldern och har
arbetat som diakoner ett antal år. Vid första förfrågan har diakonerna inte trott att de har
tillräckligt med erfarenhet av att möta dessa specifika anhöriga för att kunna tillföra något till
vår studie eftersom samtliga endast haft några få fall av äldres självmord under sin
verksamma tid som diakon. Då det inte finns någon enskild diakon som endast har hand om
anhöriga till äldre personer som begått självmord har vi utgått från att kunskapen finns
utspridd hos verksamma diakoner i landet och därför har vi valt att ta tillvara studiens fyra
diakoners kunskap och erfarenhet i ämnet. Denna erfarenhet i kombination med erfarenhet av
anhörigas behov vid naturligt dödsfall tyckte vi var tillräckligt för att kunna uttala sig om
anhörigas behov.
Bearbetning och analys av data
Intervjuerna har spelats in och transkriberats. Vid transkriberingen har ovidkommande ljud
som suckar eller hummanden ej tagits med i den nedskrivna texten. Inte heller tysta stunder
under intervjuerna har tagits med, detta för att ljud som suckar eller tysta stunder är
irrelevanta för studien.
Vi har läst igenom det transkriberade materialet och sökt efter ord och mening i texten som
är gemensamt för intervjupersonerna. Därefter klassificerat materialet i olika teman följt av en
sorteringsprocess, noga läst igenom materialet och letat efter gemensamheter i
intervjupersonernas upplevelser och även skillnader i deras upplevelseberättelser (Repstad,
2007, s.127-156).
31
Validitet och reliabilitet
Med begreppet validitet inom kvalitativ forskning menas studiens trovärdighet.
Undersökningen ska stämma överens med vad forskaren säger sig vilja undersöka och med
vad som faktiskt undersöks i studien. Denna överensstämmelse skall finnas med genom hela
processen i problemformulering, teori, metod, data och slutligen resultat. En studies validitet
är detsamma som dess vetenskapliga värde (Langemar, 2008, s.106).
För att säkra studiens validitet har vi genomgående under arbetet med denna studie haft
syftet i åtanke för att säkerställa att de frågor vi ställt, den insamling av data vi utfört, de
teorier vi valt och det resultat vi fått, motsvarar vad vi i syftet säger oss vilja undersöka.
Med reliabilitet menas, inom kvalitativ forskning, tillförlitlighet. En studies tillförlitlighet
säkras genom att alla moment utförs med noggrannhet, med kontinuerlig återkoppling till
syftet och författarnas erfarenhet avseende till exempel tillvägagångssättet med intervjuer,
bearbetning av insamlat material och tolkning av detsamma (Neuman, 2006, s.188).
Vi har valt att använda oss av semistrukturerade intervjuer. Frågorna som ställdes till
intervjupersonerna (se bilaga 2 och 3) är öppet utformade för att intervjupersonerna själva
skulle få avgöra vad de ville delge oss. Dock är dessa frågor utformade så att de svar vi erhöll
kunde möta studiens syfte. För att inte påverka intervjupersonerna och för att skapa en
avslappnad relation, mellan författarna och intervjupersonerna, vinnlade vi oss om att i
möjligaste mån skapa en balans mellan närhet och distans under intervjuerna. Syftet med
denna studie är dock av känslig karaktär och kunde i vissa delar vara mycket påfrestande för
intervjupersonerna, vilket kan ha påverkat balansen mellan närhet och distans vid vissa
tillfällen.
Då vi hade problem med att få tillräckligt många intervjupersoner som är anhöriga valde vi
att, tillsammans med de fyra anhöriga som var villiga att medverka i vår studie, även intervjua
fyra diakoner utifrån deras erfarenheter i möten med anhöriga till äldre personer som begått
självmord. Vi är medvetna om att detta kan ha påverkat studiens resultat.
Vid tolkning av det insamlade materialet har båda författarna deltagit och vårt
förhållningssätt har varit att vår förståelse av intervjupersonernas svar på våra frågor ska
överensstämma med vad intervjupersonerna faktiskt sagt och vi har också varit noga med att
tolka de sinnesstämningar som uppkom vid olika tillfällen under intervjuerna. Vi har också
bemödat oss om att samtliga moment för att färdigställa vår studie utförts så noggrant som
möjligt och löpande tagit hjälp av den kunskap vi erhållit genom litteratur och handledning.
32
Detta för att nå så hög reliabilitet som möjligt och det förfaringssättet bör ha stärkt validiteten
i vår studie.
Människor och deras berättelser är individuella och varje situation är unik. Det går därför
inte att generalisera och/eller påstå att alla som har förlorat någon över sextiofem år i
självmord behöver eller vill ha något specifikt stöd.
Avgränsningar
Vi har i denna studie valt att endast intervjua berörda anhöriga och de professioner som möter
dessa och som har anknytning till socialt arbete. Vi hade först tänkt att professionen skulle
representeras av både diakoner och kuratorer som kommit i kontakt med denna grupp
anhöriga men tyvärr fick vi ingen respons från de kuratorer vi kontaktat. Därmed består
professionen som intervjuats i denna studie endast av diakoner. Övriga professioner som
nämns i studien har uteslutande använts som informanter av allmän information i syfte att
bredda vår förförståelse om det bemötande som kommer anhöriga till del i samband med
dödsfallet.
Begreppsdefinitioner
Jan Beskow (2000, s.3 4) definierar självmord som: En medveten, uppsåtlig, självförvållad,
livshotande handling som leder till döden.
Självmord och Suicid är synonymer, dock har vi valt att i huvudsak använda oss av begreppet
självmord. Först och främst för att det känns mer svenskt och mindre kliniskt men också för
att regeringen i sin proposition En Förnyad Folkhälsopolitik (prop. 2007/08:110, s.107) har
tagit ståndpunkten om att använda sig av självmord som huvudbegrepp för att självmord som
begrepp är mer förankrad bland allmänheten och inte missförstås lika lätt som begreppet
suicid.
Äldre står för människor över 65 år.
Anhöriga används i denna studie som ett gemensamt utryck för familj, släkt eller andra
personer som anser sig vara närstående.
Metodologiska överväganden/komplikationer
En försvårande faktor för vår förförståelse av hur anhöriga till äldre personer som begått
självmord upplevt stöd och hjälp i samband med dödsfallet är att, trots idoga sökningar efter
aktuell forskning på ämnet, har vi inte kunnat hitta någon. Vi har kontaktat NASP, Professor
Jan Beskow och Margda Waern med förfrågningar om de känner till och i så fall kan
33
förmedla den forskning som gjorts hittills. Margda Waern svarade att hon inte känner till
någon sådan forskning och det är hennes uppfattning att det inte gjorts någon forskning som
motsvarar eller är närliggande vårt syfte.
En komplikation i denna studie har varit att komma i kontakt med intervjupersoner. Vi har
genom SPES fått några få och någon genom privata nätverk. Om vi hade haft kännedom om
att SPES fyra gånger per år skickar ut ett medlemsbrev via post så hade vi haft möjlighet att
skicka med en förfrågan om deltagande i studien. Detta för att på så sätt kunna nå äldre
personer som kanske inte har dator och Internet. Tyvärr fick vi veta detta för sent då
medlemsbrevet skickats ut bara några dagar innan vi fick kontakt med SPES. Denna
komplikation med att få ihop det antal intervjupersoner som är adekvat för studien har lett till
att vi valt att även intervjua diakoner om deras erfarenhet i mötet med anhöriga till äldre
personer som begått självmord. En orsak till att det är så svårt att komma i kontakt med dessa
anhöriga skulle kunna vara att de avlidna kan ha varit väldigt ensamma och att det därför inte
finns några nära anhöriga kring personen. Ytterligare en komplikation i sammanhanget kan
vara att äldre anhöriga undviker att söka kontakt med till exempel anhöriggrupper eftersom
självmord är skambelagt och något som skall hållas inom familjen. Även de anhörigas
datorvana kan ha påverkat vår möjlighet att nå dessa eftersom vi delvis använt oss av SPES
hemsida för att informera om vår studie och vårt intresse av att komma i kontakt med
anhöriga.
Vi har också erfarit att flera av informanterna (diakoner och sjukhuskuratorer) vi varit i
kontakt med, för att genom dem komma i förbindelse med intervjupersoner, ogärna befattar
sig med detta. Orsaker som uppgivits av informanterna har varit att ämnet är känsligt och att
de inte känner att de kan kontakta personer de tidigare haft kontakt med nu. Däremot har de i
samtliga fall sagt att studien är viktig och att vi kan vända oss till andra som till exempel
präster och diakoner. Informanterna har även haft uppfattningen att de inte har tillräckligt med
erfarenhet för att kunna generalisera eller tillföra något till studien. Dock har samtliga
intervjuade diakoner haft några fall de kunnat referera till och i samband med deras ansenliga
erfarenhet av anhörigas behov vid naturliga dödsfall framkom under intervjuerna att de har
viktiga kunskaper om anhörigas, i denna situation, behov.
34
Resultat
Vi har utifrån samtliga intervjuer, med både anhöriga och diakoner, försökt hitta det som
utrycks av samtliga, som framträder starkast i berättelserna och som vi tolkar som det mest
väsentliga avseende det behov av stöd som de anhöriga har och det stöd som tillhandahålls
från professionen, för att tematisera det insamlade materialet. Vi har vidare valt att i samband
med citaten benämna intervjupersonerna som för anhöriga; A1, A2 och så vidare samt för
professionen; P1, P2, P3, P4. De teman vi i denna studie kommer att belysa är; tabu, behov av
att prata, känslor av skam, skuld och ilska, känslornas uttryck i kroppen, sorg samt stöd.
Tabu
Med tabu menar vi att självmord är något förbjudet i vår kultur. Detta är ett återkommande
tema i intervjupersonernas berättelser. Det är inte enbart det faktum, som utrycktes av flera,
att självmord som ämne är så fruktansvärt tabubelagt men även att döden är något vi
undviker. Döden är så avlägsen oss, så overklig idag.
Jag har varit en person som tycker att hela samhället har misslyckats, att vi inte har plats för alla på
sina egna villkor. Det är inte skam att en människa inte orkar. Skammen är att vi inte gör plats åt
alla. Här i Sverige har vi deporterat döden till Sibirien (A4).
Min erfarenhet har lett mig att tro att det är ett stort problem att vi idag förnekar döden. Döden har
blivit onaturlig och anonym eftersom döden har flyttats från hemmet till sjukhuset. Vi har hållit
döden ifrån oss. Nu får folk dö hemma igen genom hemsjukvård. Ett tag skulle alla dö borta (P3).
Vi lever längre och längre och dessutom håller vi oss friska längre. Vi har förlorat kunskapen
om alla ritualer kring döden. Det har gått så långt i vår förskjutning av döden att som det
utrycktes i flera intervjuer, folk säger om jag dör och inte när jag dör. En annan anledning till
att självmord är så tabu är att vi inte har redskapen för hur vi skall hantera det. För tidig död är
inte programmerat i oss. Det är inte heller helt accepterat i vår kultur att verkligen berätta hur
vi mår. Vi skall hålla skenet uppe. Vi är inlärda sen barnsben att självmord inte är en
acceptabel utväg. Självmord anses farligt att prata om och detta utrycks väldigt ofta i samtliga
intervjuer. Intervjupersonerna talar om att vi alla någon gång har haft självmordskänslor eller
tankar och det faktum att det kan hända någon närstående leder tankarna till att det kan hända
även en själv.
Och sen en granne som vi bodde väldigt väldigt länge med och min man hade väldigt mycket med
henne att göra.. Hon hörde inte av sig och hon.. alltså jag såg henne några gånger och jag såg hur
35
hon undvek mig. Sen konfrontera jag henne så där också och jag såg hur jobbigt hon tyckte det var
(A2).
Om det inte hade varit tabu. Utan att vi accepterar att så här är livet. Om man kunde prata om
döden och sjukdomar och känna att livet är så här så kanske det skulle vara bättre, lättare.. När
man berättar om hur sin anhörig har dött så reagerar folk så starkt. Man är pest, alltid, hela livet
(A4).
När omgivningen reagerar med rädsla förstärker det de anhörigas egna känslor av att det är
förbjudet. De anhöriga utrycker hur de bemötts när de har berättat om självmordet som så att
de är pestsmittade. Samtliga anhöriga uttrycker hur omgivningen uppträder i mötet efter
dödsfallet och detta beteende förstärker känslan av att självmord är tabu. Samtidigt som
dödsfallet är det värsta som kunde hända har flera av de anhöriga utryckt en förståelse och
acceptans i efterhand för att personen valde att ta sitt liv. De avlidna är över 65 år och har
samtliga haft sjukdomar som bidragit till att de tog ett medvetet beslut att avsluta sitt lidande
genom självmord. Känslor av att dödsfallet inte var så dramatiskt eller att det var en lättnad är
också på något sätt förbjudet. Anhöriga uttryckte en förståelse för självmordet genom att säga,
Det var inte så dramatiskt i sig tycker jag. Det var mer ett tecken på värdighet det han gjorde. Han
gick med värdighet. Han var en sån som inte skulle gå med på att någon skulle torka honom i
rumpan på sjukhus. Han var omtänksam (A1).
Detta är en vanlig tanke många har att om vi blir beroende av andra vill vi inte vara med
längre. Eller ännu mer förbjudet, att tycka att det är en befrielse att slippa vara med om mer
bedrövelse. En ärlig intervjuperson sa:
Det är också en lättnad. Det låter hemskt att säga men jag tror nog efteråt att det var bäst det som
skedde. Han var sjuk både psykiskt och fysiskt. Det känns som om han aldrig skulle ha mått bra
igen. Vi skulle aldrig ha klarat av eller fått någon slags normal relation. Men sånt får man inte säga
(A2).
Alla var i stort sett överens om att tabun kring självmord måste ändras om vi skall kunna
hantera det bättre. Människor måste lyfta upp ämnet för att göra det mindre farligt. Detta
skulle ge mer stöd till de drabbade.
Behov av att prata
I alla intervjuer utrycktes att efter ett självmord finns ett stort behov av att prata om det som
hände. Dock fanns det svårigheter i vem man kunde prata med, hur man kunde prata om det
och hur länge det var accepterat av omgivningen att prata om det. Upplevelsen av ensamheten
och isoleringen var stark hos många och uppfattades som ett stort problem.
36
Mina anhöriga säger att det är tystnaden och undvikandet som är jobbigt. Människor är oftast
rädda för att säja fel saker och då undviker de den som sörjer. Vilket lämnar den sörjande isolerad
(P1).
En gemensam uppfattning var att vår kultur gör det svårt att prata om det som hände eftersom
vi har dålig kunskap i hur man bemöter någon som sörjer och då tenderar vi att undvika de
sörjande. De anhöriga vi intervjuade hade dock hittat bra utvägar till att prata genom att ta
kontakt med sjukhusprästen, en diakon, familjemedlemmar eller SPES. Sjukhusprästen var
precis det en av intervjupersonerna behövde för att kunna förstå det som hände och komma
vidare i livet.
Så jag gick hos honom nästan ett helt år. Jag tror att sista gången jag var hos honom var den här
tiden förra året. Först en gång i veckan och sen glesa vi väl ut det så det var kanske var fjortonde
dag. Han lät mig prata så här och så kunde han komma med lite kommentarer så där som gjorde att
jag kanske började tänka. Det blev som läxor på nåt sätt. Fast han sa inte så men det var så att jag
började fundera över vissa saker och kom väl fram till vissa saker och så där (A2).
Alla har inte lika lätt för att hitta någon att prata med men är istället den person som hela
familjen pratar med. I just denna familj var det ”locket på” och man skulle inte prata med
utomstående om dödsfallet. Detta var en stor belastning för intervjupersonen. Det är svårt att
vara den som är alltid är stödjande och inte själv ha någon att stödja sig på. Därför kan en
anhörigförening som SPES vara en stor hjälp för många. På SPES upplevde de anhöriga att de
fick förståelse för situationen utan att behöva skydda de personer de pratade med. De kände
att de kunde vara sig själva och säga som det var.
Behovet av att prata finns kvar under lång tid efter dödsfallet och detta utrycktes bäst av
diakonerna som att pratandet hjälper till att bearbeta känslorna och gå vidare i livet. Samtidigt
finns det ett behov av att behålla den avlidne i minnet. Det är ändå en älskad familjemedlem
och det finns ett behov av att tala om det som hände och om den avlidne för att kunna få
perspektiv på livet.
Vi gör mer illa genom vår omtanke. Missriktad välvilja att inte tala om de döda. Man gör nytta
genom att prata om de döda. Och ingen frågar då blir det jättekonstigt. Som om de aldrig hade
funnits. Får man möjlighet att prata och det inte blir instängt finns det möjlighet att det blir
uthärdligt, det blir inte lika smärtsamt hela tiden, det går att leva med (P3).
37
Känslor av skam, skuld och ilska
Känslor av skuld och ilska kan uppkomma hos anhöriga i samband med naturliga dödsfall till
exempel ”jag borde ha gjort det eller det” och ”jag borde ha tagit mig tid att hälsa på mer”
eller ilska över att ha blivit lämnad kvar. I samband med en närståendes självmord blir dessa
känslor starkare och mer djupgående. Självmord är dessutom skambelagt, något man inte talar
om. Skam över att någon i ens närhet valt att ta sitt liv. Frågor om den egna personen
uppkommer som till exempel; vad är det för fel på mig när han inte ville leva längre? En
anhörig uttrycker att hon upplever att omgivningen ser undrande på henne som om något hos
henne har lett till att personen begått självmord.
Stark ilska är vanligt i samband med självmord och kan uttryckas på många sätt. En
anhörig berättar om att hon kunde förstå självmordet och orsaken till det medan de andra
anhöriga runt den avlidne uttryckte ilska. Självmordet kan upplevas som riktat mot de
anhöriga även om de är medvetna om andra orsaker till dödsfallet. Även professionen menar
att ilska är något anhöriga uttrycker starkt i samband med självmord och menar att de
anhörigas ilska är riktad mot olika saker i samband med dödsfallet det kan till exempel vara
sättet eller platsen eller att beslutet har tagits utan deras vetskap
Familjen? Ja alla är ju jättearga på honom och fattar ingenting och säger sånt som han blev ju så
upprörd när hon försökte ta livet av sig och hur kan han ha gjort så här mot oss och… de blir arga.
Jag tycker att ilska är den vanligaste känsla jag har mött hos de anhöriga. För att den som har tagit
sitt liv kanske genom hängning har gjort det på landsstället och nu kan inte de vara där. Jobbigt att
vistas där deras anhöriga har dött. Att bli lämnad på där har sättet med alla frågor (A1).
Sen alla frågorna… skam, skuld, varför och ilskan. Varför fick inte jag veta eller varför fick
inte jag vara med. Hur kunde personen fatta beslutet själv … Alltså det är ju så mycket frågor och
funderingar kring det här (P4).
Många anhöriga känner skuld över självmordet. De tänker att de borde ha förstått och
förhindrat personen från att begå självmord. Det kan handla om att man inte tog små tecken
på allvar som anhöriga i efterhand tycker var tydliga. Det kan också vara att man under en tid
inte orkade med kontakten med den avlidne och därför känner att man bidragit till den
situation som ledde till självmord. Detta uttrycks i följande citat från de anhöriga vi
intervjuade.
Jag tror att sorg alltid finns med en när man förlorat någon som står en nära men när man förlorar
någon på det här sättet finns så mycket annat som även det finns kvar vid sidan av sorgen. Jag
tänker mycket på om jag borde ha förstått och om jag kunde ha gjort något (A3).
Det var min man då som tog livet av sig. Jag hade lämnat in om skilsmässa. Det var väl inte det
som satte igång det, eftersom han har mått dåligt egentligen största delen av vårat liv tillsammans.
38
Vi levde ihop i tjugoåtta år, blev det då så att… men som jag säger att, jag gav honom en jäkligt
bra anledning för att göra det. Så känns det ju lite (A2).
De diakoner vi intervjuat talar utifrån sina erfarenheter av möten med anhöriga till äldre
personer som begått självmord, även de, om just de enormt starka känslor som anhöriga
upplever i samband med självmord. Samtliga menar att dessa känslor finns även vid ett
naturligt dödsfall men att de är så mycket starkare i samband med självmord och att
kombinationen med att självmord är skambelagt, något som man inte pratar om, försvårar
återhämtningen efter dödsfallet.
Det kan komma upp väldigt mycket existentiella funderingar kring ett självmord. Vad händer nu
när han har tagit sitt liv? Vad händer sen? Och straff och synd och ondska. Det är så skambelagt,
särskilt för äldre och jag tror att frågor kommer upp som vad är det för fel på vår släkt eller vad är
det för fel på mig? Och det där ska man liksom leva med efter ett självmord (P4).
Känslornas uttryck i kroppen
Samtliga intervjupersoner, både anhöriga och diakonerna talar om hur chocken, sorgen,
ilskan, skulden och skammen tar sig uttryck även i kroppsliga symtom och att dessa symtom
kan bli livslånga. Det handlar inte endast om ångest som känns i mellangärde och mage utan
det kan även ta sig uttryck i värk och spänningar i hela kroppen. Intervjupersonerna berättar
till exempel om hur de spänner käkarna så hårt att de bokstavligen biter sönder sina tänder
eller hur värken blir kroniskt återkommande i vissa kroppsdelar år efter år. Detta vill vi belysa
genom några citat från intervjuerna med de anhöriga och med diakonerna.
Jag tycker det blir värre varje år. Känslominnet. En doft kan väcka minnet. Först var det fredagshelvete. Varenda fredag. Sen med tiden 23: je varje månad. Med åren blev det våren som gjorde att
kroppen mindes. Denna anspänning som byggs upp. Man kan inte göra något för att känslominnet
sitter kvar. Sen när det kommer så var det inte så farligt. Och hur många gånger har jag inte tänkt
vad är det nu? Och så titta jag på almanackan och då förstår jag. Så är det vi blir invalidiserade
resten av livet. Så är det, det går inte att komma över det. Man tål ingen stress man är mycket,
mycket skörare. Hjärnsläpp. Omaka stövlar (A4).
Den anhörige kan undra över varför hon har så ont i nacken till exempel eller i ryggen eller ont i
magen. Ja magen tror man ju alltid att är man orolig för något så är det i magen det sätter sig men
det kan ju precis lika gärna vara någon annan kroppsdel. Det är väldigt individuellt (P4).
Sorg
Intervjupersonerna talar om sorg som något som inte går över. Den förändras kanske men den
går inte över. Sorgen efter en person som begått självmord menar intervjupersonerna är
densamma som sorgen efter en person som avlidit av naturliga orsaker men med den
skillnaden att självmord intensifierar sorgen. Dessutom medför självmord andra faktorer som
komplicerar sorgen. Följande citat representerar de anhörigas syn på sorg i samband med en
äldre persons självmord.
39
Men sorg är inte sjukdom! Anti-depressiva, varför? Är det meningen att du ska bli zombie.
Depressionen för anhöriga kan du räkna med i självmordsfall men det tar kanske två år innan den
kommer. Självmord väcker alla tidigare trauman till liv. Du måste bearbeta alla tidigare trauman
samtidigt som sorgen för att komma över. Inte bara sorgen men alla tidigare trauman, det väcker
allt (A4).
Även intervjupersonerna ur professionen menar precis som de anhöriga vi intervjuat att
det finns skillnader i sorgen efter ett självmord jämfört med sorgen efter ett naturligt
dödsfall. De beskriver samma faktorer som försvårar sorgen som de anhöriga gör och
även att det stöd de ger anhöriga i denna situation är mer anpassat till traumatisk sorg.
Ja och de få gånger som sagt som jag har varit inblandad så har det varit stor skillnad. Och det
handlar väl också om att man inte har den erfarenheten också själv. Man får aldrig den
erfarenheten tror jag och varje situation är ju specifik i sitt fall naturligtvis och det är ju det ju
naturligtvis vid naturlig död också men det här är ingenting som man får nån vana vid utan det…
Och så är det så olika naturligtvis… Och så är det de här känslorna som svallar upp med skam och
skuld och ilskan och allt det här… ja det går inte att jämför så (P4).
Stöd
Alla våra frågor till intervjupersonerna hade fokus på stöd. Stöd som de fick, velat ha eller
ansågs behöva. Därför är stöd ett viktigt tema i studien. Vi kunde utröna att behoven av stöd
såg annorlunda ut beroende på i vilket skede stödet erbjöds. Därför har vi delat upp stödet i tre
skeden, i samband med dödsfallet, efter en tid och efter lång tid. De anhöriga som medverkar i
studien har samtliga uttryckt att det finns en brist både i information om stöd och det stöd som
finns att få i samband med självmord. I samband med dödsfallet tyckte många att det inte
erbjöds något stöd. De anhöriga menar också att även om det inte är självklart att de skulle ha
velat ta del av olika former av stöd så hade de ändå velat bli informerade om vad som finns att
få och att de skulle ha behövt den informationen upprepade gånger.
Men det är ingen som har frågat mig om jag behöver prata med någon eller ja. Det är ingen som
har liksom hört av sig överhuvudtaget och jag är inte så säker på, då i augusti, om de hade ringt
och frågat att jag hade sagt att jag hade velat haft hjälp heller. Men det hade ju varit mysigt om
någon hade liksom tänkt på mig överhuvudtaget (A1).
Efter en tid kände de flesta ett behov av stöd och detta sökte de själva. Det stödet som de
flesta fick erhöll de genom egna kontakter. Endast om polisen eller sjukvården var inkopplade
och upplevde självmordet som väldigt traumatisk fick de anhöriga direkt kontakt med någon.
En kurator på sjukhuset, en diakon, SPES eller sjukhuspräst har varit den vanligaste formen
av samtalsstöd. Många har behov av att prata för att få en förståelse av vad som har hänt. Den
första tiden präglas av chock och förvirring.
Då var vi på SPES och det hade ju bara gått några dagar då. Så hon körde in oss dit och då tänkte
jag att ja man kan väl gå dit då och jag tänkte.. det stod att det skulle vara mellan 18 och 21. Tre
40
timmar tänkte jag kan jag ju inte vara där. Det kan ju inte vara möjligt, men vi gick hem tio kan jag
säga, fyra timmar. Och jag pratade så här hela tiden och jag tänkte efteråt att gud de måste ha tyckt
att jag var.. För vi var ju fortfarande i chocktillstånd (A2).
Kanske någon att prata med under en tid. Det är väl det svåra när sånt här händer, att man inte vet
vad man behöver förrän långt senare. Och då är det på nåt sätt för sent. Men det jag kan säga är att
jag nog hade behövt någon som hade informerat mig om vad som finns att få, kanske informerat
flera gånger eftersom jag så här i efterhand kan säga att jag av första tiden efter dödsfallet bara
minns små bitar (A3).
I det akuta skedet är det mer ett behov av att någon håller om, visar värme och bara finns till
hands. Alla intervjupersonerna tyckte att det fanns ett behov av att förstå vad det var som
hände och detta kunde de anhöriga få hjälp med genom att någon lyssnade men även att få
sätta ord på sina känslor. Diakonerna uttryckte deras stöd till anhöriga som en hjälp att förstå
den avlidnes handling och svara på frågorna i det mån det går, för det väcks mycket frågor.
Behov av stöd kan finnas långt efter själva självmordet och det kan bero på hur den anhörigas
nätverk ser ut och/eller dennes personliga situation.
Jag har kontakt med anhöriga där det har gått väldigt många år och en sån enorm erfarenhet dessa
människor har. De lever sitt liv efter självmordet på ett nytt sätt med en enorm erfarenhet som
också kan vara en hjälp för andra (P4).
Det är ju ett tag sen nu och jag har väl kommit ganska långt i min sorg. Men det är fortfarande det
här att det finns så mycket som förblivit osagt och som jag skulle behöva få ur mig. Annars vet jag
inte. Jag tror att sorg alltid finns med en när man förlorat någon som står en nära men när man
förlorar någon på det här sättet finns så mycket annat som även det finns kvar vid sidan av sorgen
(A3).
Det bästa stödet man kan få är enligt de flesta av intervjupersonerna är att de som skall stödja
skall tänka på hur de själva skulle vilja ha det om de själv befann sig i samma situation.
Eftersom situationen är så otroligt smärtsam behöver de anhöriga medkänsla och värme för att
lindra situationen, samtidigt som det finns ett stort behov av att lyfta fram ämnet självmord
och göra det mer accepterat.
Det handlar om den här smärtan. Alltså den kan ju vara oändlig ändå men den är så fruktansvärd
och jag tror också att som stödperson… att kunna stå ut med den, att finnas där och våga vara kvar
i den. Jag tror att det är det stödet i första hand. Jag tror att det så att man behöver lyfta upp det och
att liksom dämpa ner lite grann det här att det är så farligt att beröra. Det skulle ge otroligt mycket
mer stöd tror jag till de som är drabbade (P4).
41
Analys
Under denna rubrik redovisas, uppdelat mellan olika teman, vår tolkning och analys av
empirin med stöd av både de praktiska teorier vi valt att ha med och professionsteorin. De
olika temana är tabuts effekter, samtalets betydelse, De negativa känslornas påverkan, Den
förkroppsligade sorgen, Sorgen som följeslagare samt Anhörigas behov av stöd
Tabuts effekter
Enligt rollteorin, som Tornstam beskriver den, så lever människan sitt liv i ett antal olika
roller, en del av dessa roller följer med hela livet medan andra avlöser varandra så som
åldersrollerna. När en människa mister en närstående genom självmord omkullkastas hennes
livsvärld och därmed kan även den eller de roller hon befinner sig i omkullkastas och/eller
förloras (Tornstam, 2005, s.133-134).
Självmord är något som vi inte vill befatta oss med och omgivningens rädsla för att möta
den anhörige leder till att hennes roller upplöses. Människor undviker kontakten med den
anhörige och då en människa är i mötet med andra som bekräftar hennes specifika roll i
sammanhanget blir denna uteslutning ur den mänskliga gemenskapen, i den anhöriges
förmodligen svåraste tid i livet, förödande. I samma stund som den anhöriges livsvärld
omkullkastas av självmordet fråntas denne också de roller den avlidne och den anhörige var
för varandra och för varandra i andras ögon. Följden av det tabu som ett självmord innebär
blir att den anhörige blir placerad i ett utanförskap, de oskrivna regler, det ”manuskript” för de
roller denne och dennes omgivning satt upp existerar inte längre (a.a., s.130-134). Den
anhöriges behov av stöd och hjälp att ta sig igenom tiden efter självmordet möts med kompakt
tystnad. Den anhörige är lämnad att försöka hantera sin situation på egen hand. Människan
utvecklar olika sätt att hantera svåra situationer som uppkommer i livet, så kallade
copingstrategier eller bemästringsstrategier, för att skydda sig från det som upplevs som
traumatiskt (Beskow, 2000, s.322). Strategierna utgörs av två kategorier, extern coping där
människan är fokuserad på att söka olika lösningar på problemet och intern coping där fokus
ligger på att försöka hantera de känslor som uppkommit ur en svår situation. Utan omvärldens
bekräftelse och stöd finns en risk att den anhörige skapar negativa copingstrategier för att orka
leva i det trauma självmordet genererat. Negativa copingstrategier kan vara grubblerier och
ältande där personen fastnar i sitt ältande och inte kan gå vidare. Det kan också vara negativt
undvikande som kan yttra sig i olika former av missbruk och destruktivt beteende (Karlsson,
2007, s.512-516).
42
Professionerna som möter dessa anhöriga måste kunna vara så pass professionella att de
reser sig över tabun om självmord och vågar kontakta anhöriga. Vetskapen om
nödvändigheten av närvaro av andra människor som kan tillfredsställa de anhörigas behov av
att bli speglad för att känna sig verklig i en overklig situation är central. Betydelsen av stöd
och hjälp för att skapa nya roller efter förlusten och med att hitta hälsosamma copingstrategier
är angelägen. Det är i detta möte med de anhöriga då professionens behov av reflexivt
tänkande måste infinna sig, situationen måste kunna ses ur klientens och dess nätverks
perspektiv (Payne, 2008, s.63). Professionen måste förhålla sig på ett professionellt sätt och
sätta sig över känslor av tabu och se behoven då detta underlättar för de anhörigas
återhämtning.
Samtalets betydelse
Människor som utsatts för psykiska trauman har ett starkt behov av att prata om händelsen
som orsakat traumat och sina reaktioner i samband med händelsen. Om det inte finns
möjlighet till samtal och stöd i bearbetningen av krisen så riskerar personen att utveckla
negativa coping strategier (Karlsson, 2007, s.512-516). Samtalet som stöd bidrar bland annat
till att påskynda den psykologiska läkningsprocessen och ger möjlighet att upptäcka andra
former av stöd som kan vara aktuella i sammanhanget. Självmord är något som försätter
anhöriga till den avlidne i ett psykologiskt trauma, ett kristillstånd. När en person befinner sig
i kris upphör personens i livet förvärvade kunskap och erfarenhet om hur svåra situationer
hanteras. Cullberg menar att bemötandet av en människa i kris är avgörande för krisens
förlopp (Cullberg, 2003, s.146-157). Samtliga intervjupersoner, både anhöriga och profession
betonar behovet av samtal och båda kategorierna av intervjupersoner nämner vikten av att få
älta det som hänt. Detta ältande, menar de, är läkande.
Professionerna bör finnas tillgänglig både i samband med dödsfallet men även under lång
tid efter för att kunna möta det behov av samtal de anhöriga har för att kunna hantera
situationen. Detta behov är inte alltid tillgängligt på ett enkelt och effektivt sätt. Många
anhöriga berättar att de inte visste vart de kunde vända sig när de ville ha stödsamtal. Initialt
var de anhöriga förvirrade och hade svårt att ta till sig information men vid ett senare tillfälle
önskade samtliga anhöriga att någon hade hört av sig igen med mer information. Därför måste
professionella vara mer tillgängliga för anhöriga för att kunna möta det behov av samtal som
finns. De professioner som kommer i kontakt med denna grupp bör ha god kunskap om de
behov som kan uppstå till exempel; behovet av samtalsstöd, praktisk hjälp eller förmedling av
43
andra resurser som sorggrupper eller anhöriggrupper. Professionerna bör även ha god kunskap
om hur man samtalar med en människa i kris och sorg (Payne, 2008, s.63).
De negativa känslornas påverkan
Skam, skuld och ilska är känslor som, enligt vår empiri, följer på ett självmord som en extra
börda på den förödande sorgen efter den avlidne. Sorg är en naturlig del av livet när en
människa upplever en förlust av något slag, till exempel vid en närståendes dödsfall och
människor är vanligen dåligt rustade att hantera de känslor som är en del av sorgeprocessen
(James & Friedman, 2003, s.3). Vanliga reaktioner vid sorg är bland annat en känsla av
bedövning och/eller känslornas berg- och dalbana. När orsaken till dödsfallet är självmord
blir alla reaktioner som är naturliga delar av en sorgeprocess i högsta grad förstärkta och
eftersom självmord inte är acceptabelt utan något absolut förbjudet är det också skambelagt.
Den anhörige brottas inte enbart med förlusten av en kär person utan också med olika stigma i
form av skam och skuld men även ilska. Dessa stigman förstärks genom omgivningens rädsla
för och undvikande av den anhörige. Detta försvårar för den anhörige att hantera sin situation
och hämmar dennes förmåga att på ett effektivt sätt bearbeta och hantera den sorg och den
stress som är följden av självmordet (Grimby, 2002, s.102-103). De copingstrategier som
människor använder för att hantera svåra situationer är ofta beroende av ett samspel med
andra människor. Utan detta samspel riskerar personen att försjunka i grubblerier som inte
leder någon vart eller att, som ett sätt att skingra tankarna kring den traumatiska händelsen,
försätta sig i farofyllda situationer (Karlsson, 2007, s.512-516).
Professionen måste vara medveten om det känslokaos de anhöriga kan befinna sig i efter
en nära anhörigs självmord. Det räcker inte enbart med en medvetenhet om hur det kan vara.
Professionerna bör återigen kunna tänka reflexivt, med empati och en fortsatt målorientering
(Eide & Eide, 2006, s.30-37). Dessa tre sätt att tänka har alla fokus på de anhörigas behov. I
samband med en förståelse för var den anhörige befinner sig i sin kris eller sorgprocess är
detta viktigt för den anhörigas känsla av acceptans och normalitet. Utan denna förmåga
riskerar den anhöriges stresshantering att utvecklas negativt. Professionella i denna situation
har kunskap om de mängder av varierande känslor som finns närvarande och ger de anhöriga
en trygg plats att ge utryck för dessa känslor.
Den förkroppsligade sorgen
Psykiska trauman yttrar sig inte endast på den mentala nivån utan visar sig även i fysiska
symtom. Det sätter sig i kroppen som en av intervjupersonerna uttryckte sig. Det kan visa sig
44
i olika symtom som svidande mage, värk i olika kroppsdelar och liknande. Äldre personer
uppvisar sällan psykiska symtom vid depression till exempel utan klagar oftare på värk i
kroppen eller andra fysiska symtom. När en person drabbas av förlusten av en närstående
genom självmord yttrar sig det kristillstånd personen befinner sig i både psykiskt och fysiskt.
Om bearbetningen av det trauma den anhörige befinner sig i hämmas av brist på
omgivningens stöd försvåras som tidigare nämnts återhämtningen. Kroppsliga symtom kan
finnas kvar många år efter händelsen och till och med livslångt. Distraktion är en
copingstrategi i vilken personen placerar sig i en situation där denne för en stund kan kliva ur
sin livsvärld och koppla av. Det kan röra sig om att läsa en bok, idrotta eller att unna sig
massage eller sjukgymnastik för att hjälpa kroppen att släppa de spänningar traumat orsakat
(Karlsson, 2007, s.512-516).
Professionerna behöver ha kunskap om hur stressreaktioner, sorg och trauma inte enbart
påverkar människan psykiskt utan även fysiskt (Börjeson, 2008, s.18-19). I samband med
dödsbudet är det viktigt med basbehov som kroppskontakt, att ge något varmt att dricka och
se till att de anhöriga får mat. Basbehoven måste mötas i det första stadiet för att de anhöriga
skall orka bearbeta det som har hänt psykiskt. En god medvetenhet om detta kan ge mer
lindring än samtal som de anhöriga kanske inte kan ta till sig i detta första skede. Efterhand
måste professionella vara medvetna om hur kroppen fortgående påverkas av sorgen. Värk i
kroppen, förvirring, minnesproblem, svårigheter med att sova är vanligt. Uppmärksamheten
på denna kroppsliga problematik och hjälp med att förmedla insatser som taktilmassage,
motion och sjukgymnastik bör finnas eftersom den professionella alltför ofta fokuserar på
samtal och missar viktiga pusselbitar i den fortsatta hanteringen av sorgen.
Sorgen som följeslagare
I det västerländska samhället har vi skapat tidsramar kring olika företeelser som vi alla
medvetet eller omedvetet följer. Sorg är ett typexempel på en sådan tidsram. Vi har satt upp
ramar för hur länge vi får ägna oss åt att sörja. Ett exempel är det så kallade sorgeåret där
tanken är att den sörjande ska genomleva alla högtider och andra speciella tider, utan den
avlidne, för att sedan på något magiskt sätt vara färdig med sorgen. Kanske är det så att
sorgen blir överkomlig vartefter åren går utan den avlidne men det påverkar inte styrkan i
sorgen och avslutar definitivt inte densamma. Vi lever i en värld och i en tid där allt sker i en
rasande takt och där vi också förväntar oss denna galopperande verklighet vilket medför att vi
fortgående stramar åt de tidsramar vi har att hålla oss till. Det resulterar i sin tur i att vi inte
längre ger oss tid för sådant som sorg. En intervjuperson berättade att läraren i skolan sagt till
45
ett barn vars far avlidit att han störde skolarbetet och borde sörja på sin fritid. Andra
intervjupersoner upplevde att omgivningen började ställa krav som ”ryck upp dig och ta dig i
kragen nu” ett par månader efter dödsfallet. Sorgeprocesser fungerar inte så att det finns
tidsgränser och sorgeprocessen efter självmord är mer komplicerad till sin karaktär vilket
betyder att det kan handla om många år att komma ur sorgen om det överhuvudtaget går
(Walter, 1996). Kanske bör man istället säga att det kan ta många år att klara av att skapa sig
ett fungerande liv efter förlusten av en kär person genom självmord (Grimby, 2002, s.80,
115). Tidigare forskning visar att professionellt stöd i kombination med informellt stöd är av
stor vikt tiden efter dödsfallet för den anhöriges bearbetning och återskapande av ett
fungerande liv (de Groot, de Keijser, Neeleman, 2006, s.418-431, Harvard Mental Health
Letter, 2009, & Mcmenamy, Jordan & Mitchell, 2008). Det finns även forskning som visar att
anhöriga till personer som begått självmord har en ökad risk att själva bli självmordsbenägna
vilket också visar på vikten av professionellt stöd (Beskow, 2000, s.101)
Professionens kunskap om sorgens påverkan på människan bör innefatta kunskap om att
sorgen inte är en snabb övergående process. Det är inte som många föreställer sig enbart att
den sörjande måste gå igenom ett helt år utan den avlidna och sen är det över. Det tar långt tid
att återanpassa sitt liv och finna nya roller när man har haft en förlust i normala fall men en
förlust genom självmord blir så otroligt mycket mer att hantera. Professionella måste ge den
sörjande den tid de är i behov av och inte avgöra i förväg hur ofta de anhöriga kan få
samtalsstöd. Här gäller det att de professionella kan ha ett kritiskt förhållningssätt, tänka själv
och inte ta rådande praktik för given (Payne, 2008, s.63). Det är till exempel vanligt med 6-8
samtalsträffar men kanske ska man reflektera över om de anhöriga behöver flera träffar eller
kanske även mindre träffar, eller möjligtvist klarar anhöriga till självmord att delta i
sorgegrupper och inte behöver automatiskt ha enskild samtal. Om professionella kan möta de
anhörigas behov på ett flexibelt sätt och inte enbart på ett byråkratiskt skulle de anhörigas
behov uppfyllas bättre.
Anhörigas behov av stöd
Tiden efter ett självmord präglas för de anhöriga mycket av frågor som varför gjorde han/hon
det? Hur kunde personen göra så mot mig? Och så vidare. Känslor av skam, skuld, ilska, att
den avlidne valt att göra det förbjudna, det som är tabu, nämligen begå självmord. Allt detta
bidrar till den anhöriges redan svåra situation i och med dödsfallet. Den isolering som är
följden dels av den anhöriges egna skamkänslor men framförallt av omgivningens syn på
självmord och dess rädsla för att bemöta anhöriga och på så sätt komma nära det som
46
uppfattas som så farligt är förödande för den anhöriges förmåga att hantera sin situation
(Mcmenamy, Jordan & Mitchell, 2008). Intervjupersonerna betonar vikten av mötet med
andra människor och att få prata om den avlidne och själva dödsfallet. De påvisar också
behovet av att prata om sina känslor och reaktioner på det som hänt. Det är också helt i linje
med kristeorin där samtalet är centralt för att komma ur den akuta krisen (Birkhorn, 2008,
s.22, 24, 27). Även copingstrategier underlättas av samspelet med andra människor.
Intervjupersonerna talar också om kroppens behov och som en av intervjupersonerna utryckte
sig; för kroppen minns. Hon berättade att ännu många år efter dödsfallet så knyter sig alla
muskler i rygg och nacke hårt när den tiden på året närmar sig trots att hon då kanske inte alls
tänkt på att den tiden nu närmar sig. Distraktion i form av massage, sjukgymnastik eller
liknande som copingstrategi är alltså något som det kan finnas behov av över mycket lång tid
efter självmordet (Karlsson, 2007, s.512-516).
De professionellas främsta uppgift i att stödja denna grupp med anhöriga är att nå dem.
Något som de flesta anhöriga har upplevt som en brist. Professionerna bör bli bättre på att se
till att information om deras verksamhet kommer ut till de anhöriga. Det behövs ett större
samverkan mellan polis, sjukvård, kyrka och andra offentliga och frivilliga insatser om man
skall kunna ge det stöd och den hjälp de anhöriga behöver. Det behövs en professionell
förståelse för dessa anhöriga, de kan behandlas precis som andra som sörjer bara professionen
är medveten om att alla känslor är större och att tabu och skam tillkommer vid självmord.
I andra hand är det de professionellas uppgift att ha kunskap om och hålla sig uppdaterade om
alla de teorier som beskriver hur en människa som har förlorat en äldre anhörig till självmord
kan ha det (Wingfors, 2004, s.47-60). Kunskap om hur man talar med en person som har
förlorat någon till självmord, mod att bryta rådande tabu och bristande sociala regler. Det
krävs mycket av de professionella som möter en sörjande person; närvaro, kunskap,
reflektion, och inte minst värme och omtänksamhet
Slutsatser
Syftet med denna studie var att öka kunskapen om stöd och hjälp från det offentliga riktat till
anhöriga som har förlorat en äldre person genom självmord. För att möta syftet genomfördes
kvalitativa intervjuer med fyra anhöriga till äldre personer som begått självmord och fyra
diakoner som har erfarenhet av att möta anhöriga i denna situation och som får representera
professionen socialt arbete i denna studie.
Vissa slutsatser kan dras efter tematisering och analys av empirin. Enligt de anhöriga vi
intervjuat finns en stor brist i både information om olika former av stöd och att det eventuella
47
stöd som finns inte når de anhöriga. Samtliga anhöriga beskriver en kompakt tystnad från
professionen och den hjälp de i vissa fall erhållit har de, när de kommit så långt i sin
sorgeprocess att de orkat, sökt själva. De beskriver även att den första tiden efter dödsfallet är
ett känslokaos. I efterhand minns de den tiden som små minnesfragment och att de då inte
hade förmåga att söka hjälp utan hade behövt stöd utan egen insats för att erhålla den.
De anhörigas egen beskrivning av det stöd de hade önskat är i första hand uppsökande
verksamhet från det offentliga i det första skedet efter dödsfallet. Denna första uppsökande
verksamhet skulle enligt de anhöriga också behöva upprepas ett antal gånger då de uppger att
de inte är säkra på att de skulle tacka ja, förstå vad stödet innebär och uppfatta sitt eget behov
av stöd. Samtalsstöd under längre tid beroende på individens eget behov är också något de
anhöriga efterlyser. Hjälp att bearbeta känslor av skam, skuld och ilska för att kunna släppa
och komma vidare i sorgeprocessen. Vidare beskriver de anhöriga att den allmänna förväntan
att sorgearbete tar en viss tid och sen är över är ett stort problem då de menar att sorgen aldrig
försvinner och att det efter många år fortfarande påverkar deras liv på olika sätt
(Walter,1996). Ett återkommande exempel på det är de anhörigas beskrivningar om hur
kroppen minns. De talar om svåra spänningar, stressreaktioner och värk i kroppen. Här
uttrycks också en önskan om stöd i form av kroppsbehandlingar, återkommande över mycket
lång tid, kanske livslångt.
Utifrån de intervjuer vi genomfört med diakonerna kan vi konstatera att de i sitt arbete har
viss erfarenhet av att ge stöd till anhöriga som mist en äldre genom självmord. De beskriver
de anhörigas behov i liknade ordalag som de anhöriga själva uppger. Samtal är en självklar
del i deras arbete med att möta de anhörigas behov men även att bara finnas där som en lugn
trygg famn. Samtliga uppger att behovet är individuellt betonat men att det finns ett stort
behov av att vid upprepade tillfällen få berätta om händelsen, andras reaktioner gentemot den
anhörige och den anhöriges egna reaktioner kring dödsfallet.
Diakonerna har inte uppsökande verksamhet på det sätt de anhöriga uppger behövs men
kan ändå i vissa fall finnas som stöd i det första skedet om de genom vårdpersonal eller polis
blir kallade att möta upp de anhöriga. De fungerar då som stödjande person i den anhöriges
närhet, kan vara med den anhörige när denne tar farväl av den avlidne och på andra sätt vara
behjälplig med till exempel att kontakta och informera andra anhöriga eller fungera som en
länk till andra former av stöd och hjälp.
Diakonerna leder sorgegrupper eller individuella samtalsträffar samt samtal familjevis
beroende på individens behov. Det finns inga tydliga gränser för över hur lång tid de
tillhandahåller samtalsstöd. Det är individuellt betonat. Dock finns en viss utglesning av
48
mötena efter en tid då de anhörigas återhämtning kommit så pass långt att behovet av samtal
minskat och syftet med det är att hjälpa den anhörige att återta kontrollen över sin situation.
De betonar dock vikten av att de anhöriga skall vara medvetna om att diakonerna finns kvar
som stöd vid behov och att de anhöriga kan höra av sig när de så önskar. Även professionen
talar om behovet av kroppsliga behandlingar då de har erfarenhet av att svåra upplevelser
sätter sig i kroppen och ger upphov till olika symtom i form av spänningar och värk. De
nämner bland annat massage och sjukgymnastik som möjliga behandlingsformer som skulle
kunna vara de anhöriga till hjälp.
Diskussion
De slutsatser vi kommit fram till är att det råder en stor brist i stödet till anhöriga avseende det
allra första skedet efter dödsfallet. Vår uppfattning är att det finns ett glapp mellan de
anhörigas behov och professionens insatser vad gäller uppsökande verksamhet och
upprepande information om var de anhöriga kan vända sig för att få stöd och hjälp. Detta
glapp är ytterligare försvårande om den anhörige är en äldre person som kanske inte har
datakunskaper nog att söka hjälp via internet som är den moderna världens viktigaste
informationsverktyg eller ens har tillgång till dator. För äldre är också självmord än mer
skambelagt än för yngre, de pratar kanske inte ens med sin närmaste omgivning om vad som
hänt och som följd av att självmord är så tabu- och skambelagt för dessa anhöriga är det större
risk att de innesluter sin sorg och inte får möjlighet att med professionens hjälp bearbeta sina
känslor om de mist någon på detta sätt. Hur kan detta så kallade glapp fyllas? Hur kan berörda
professioner komma i kontakt med dessa anhöriga för att finnas där som stöd och hjälp så
snart som möjligt efter dödsfallet?
Det vi uppfattar som det mest försvårande tiden efter dödsfallet, utifrån vår empiri, för
denna grupp anhöriga är den närmaste omgivningens och den professionella omvärldens
inställning och rädsla inför döden och då i synnerhet självmord. Denna faktor leder till att
denna grupp anhöriga blir isolerade i en situation där de har ett skriande behov av interaktion
och stöd av omgivning och profession. Det är ytterst viktigt att det glapp vi tidigare nämnt
fylls igen och vår uppfattning är att problemet ligger i bristande samverkan mellan olika
instanser så som polis, hälso- och sjukvård och berörda parter inom socialt arbete som
exempelvis socialtjänsten, kuratorer och diakoner. För att socialarbetare, såsom diakoner och
kuratorer, skall få kännedom om det akuta behov som de anhöriga har av stöd redan i första
skedet måste det finnas en fungerande samverkan mellan de instanser som är först på plats vid
ett självmord och de professioner som bör ta vid i fråga om stöd och hjälp till anhöriga. För att
49
kunna ge bästa möjliga hjälp och stöd till de anhöriga måste vi kanske hjälpa ”oss själva”, det
vill säga de berörda professionerna, först. Kanske skulle, utöver den kunskap de olika
professionerna var för sig har i att bemöta människor i kris och sorg, utbildning baserad på
anhörigas egna erfarenheter och önskemål (till exempel genom att ta hjälp av
anhörigorganisationer som SPES) ge kunskap som kan leda till att förbättra situationen för
anhöriga till äldre som begått självmord.
Tidigare forskning (Harvard University, 2009 & de Groot, de Keijser, och Neeleman,
2006) har visat att sorgen är mer traumatisk efter ett självmord och att den innehåller
försvårande faktorer som till exempel känslor av skam, skuld och ilska. Dessa faktorer
behöver anhöriga hjälp med att bearbeta. Enligt vår mening krävs det att stödet till denna
grupp anhöriga är intensivt och med koncentrerad regelbundenhet.
Utifrån de båda grupperna av intervjupersoner och tidigare forskning (Socialstyrelsen
2008) framkommer att personer som förlorar en nära anhörig genom självmord upplever
förlusten och sorgen som svårt traumatiserande och att detta trauma inte endast visar sig i
psykiska utan även i fysiska symtom. De fysiska symtomen kan finnas kvar i kroppen många
år efter själva dödsfallet och intervjupersonerna uttrycker tydligt att det finns en brist i stöd
även när det gäller det kroppsliga behovet. Detta föranleder oss att dra slutsatsen att här finns
ett behov som behöver mötas.
Då äldre har en väldigt hög självmordsfrekvens bör det forskas mer kring anhörigas
situation för att kunna möta detta problem i takt med den ökande äldrebefolkningen. Enligt
tidigare forskning (Grimby, 2002, s.80) ligger bördan tung på anhöriga när det gäller
suicidprevention och att fullbordat självmord ytterligare försvårar situationen för de anhöriga.
Västvärldens och Sveriges syn på åldrande och äldre, där äldre ses som icke produktiva
medborgare och kanske till och med icke fullvärdiga medborgare, kan leda till att äldre i olika
situationer inte tas på fullt allvar. Forskning har till exempel visat att äldre med depression
inte uppvisar samma symtom som yngre och att de inte heller i samma grad kan tillgodogöra
sig de behandlingsformer som finns tillgängliga (Socialstyrelsen 2008). Det finns också
tidigare forskning som visar att äldre mer sällan vänder sig till psykiatriska kliniker för
psykiska problem utan hellre vänder sig till primärvården som inte har resurser att ställa rätt
diagnos utifrån äldres symtom (SOU 2006:100, Larsson & Berger, 2007, & Sparring
Björkstén, 2005). Allt detta sammantaget förvärrar situationen för de äldre som lider av
depressioner och det försvårar i allra högsta grad situationen för deras anhöriga. Efter ett
självmord blir de anhöriga dessutom osynliggjorda inte bara av sin närmaste omgivning utan
50
även av professionen. Således anser vi att forskning rörande suicid och suicidprevention bör
inkludera denna grupp anhöriga.
Västvärlden och Sverige har med vår höga levnadsstandard och ökande livslängd förpassat
döden till något diffust utrymme vi inte gärna befattar oss med och detta leder till att vi inte
har tillräckliga kunskaper om hur vi skall hantera situationen när döden inträffar i vår närhet.
Vi har förlorat tidigare generationers kunskap och behöver nu forska kring döden och våra
reaktioner på döden för att om möjligt återskapa den kunskap som gått förlorad.
Frivilligorganisationer som SPES fyller en viktig funktion genom att till viss del täppa till
det glapp vi tidigare nämnt och genom att bidra med sin erfarenhet av att vara anhörig till
någon som begått självmord kan organisationen möta anhöriga som söker sig dit på ett sätt
som är unikt i sammanhanget. Ett samarbete med organisationer som SPES bör etableras för
att tillvarata deras kunskaper och möjliggöra ett fungerande och stödjande bemötande av
denna grupp anhöriga.
Vi betonar vikten av att professionen når ut till de anhöriga, som förlorat någon över 65 år
genom självmord, för att möjliggöra tidiga insatser som kan underlätta den svåra situation en
nära anhörigs självmord innebär. Kanske bör professionerna mer kraftfullt verka för att skapa
ett öppnare samtal kring döden i allmänhet för att skapa ett mer naturligt förhållande till
densamma. Slutligen vill vi framhålla att professionen måste söka nya vägar för att nå ut med
information om stöd och hjälp till äldre anhöriga.
51
Referenslista
Andersson, Lars (2008). Ålderism. Lund: Studentlitteratur.
Bergdahl, Ellinor (2007). Depression among the very old. Umeå: Umeå universitet.
Beskow, Jan (red.) (2000). Självmord och självmordsprevention : Om livsavgörande
ögonblick. Lund: Studentlitteratur.
Birkehorn, Regina (2008). Krishanteringens ABC. Naudiz: books on demand.
Börjeson, Bengt (2008). Förstå socialt arbete. Malmö: Liber.
Cullberg, Johan (2003). Kris och utveckling. Stockholm: Natur och Kultur.
de Groot, M. H., J. de Keijser, and J. Neeleman. (2006). "Grief shortly after suicide and
natural death: a comparative study among spouses and first-degree relatives." Suicide &
Life-Threatening Behavior 36, no. 4: 418-431. Academic Search Premier, EBSCOhost
(accessed March 28, 2010).
Eide, Tom & Eide, Hilde (2006). Kommunikation i praktiken. Malmö: Liber.
Essén, Charlotte (2003). Samtal i självhjälpsgrupp. Falun: Wahlström & Widstrand.
Grimby, Agneta (2002). Sorg och stöd bland äldre: kunskapsöversikt och rekommendationer
Stockholm: Sveriges Pensionärsförbund.
Harvard mental health letter 26, no. 5 "Supporting survivors of suicide loss." (November
2009): 4-5. Academic Search Premier, EBSCOhost (accessed April 7, 2010).
Harvard women's health watch. “Left behind after suicide” 16, no. 11 (July 2009): 4-6.
Academic Search Premier, EBSCOhost (accessed April 7, 2010).
Hultén, Agnes (2000). Barn och ungdom: preventions arbete. Beskow, Jan (red.). Självmord
och självmordsprevention. Lund: Studentlitteratur.
Jackson, Jeffrey (2003). A handbook for survivors of suicid. American Association of
Suicidology.
Jané-Llopis, E., & Gabilondo, A. (Eds). (2008). Mental health in older people: consensus
paper. Luxembourg: European Communities.
James, John, W. & Friedman, Russell(2003). Sorgbearbetning. (A. Magnusson övers.).
Stockholm: Svenska institutet för sorgbearbetning. (originalarbete publicerat 1998).
Johansson, Stina (2001). Den sociala omsorgens akademisering. Stockholm: Liber.
Karlsson, Lars (2007). Psykologins grunder. Lund: Studentlitteratur.
Karlsson, Magnus (2006). Självhjälpsgrupper. Lund: Studentlitteratur.
Kvale, Steinar (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.
Kübler- Ross, Elisabeth (1969).On death and dying. Great Britian: Travistock-Routledge.
Kübler- Ross, Elisabeth (2009). On death and dying: what the dying have to teach doctors,
nurses, clergy , and their own families. Great Britian: Routledge.
Langemar, Pia (2008). Kvalitativ forskningsmetod i psykologi- att låta en värld öppna sig.
Stockholm: Liber AB
Larsson, K. & Berger, A-K. (2007). En osynlig grupp. Boendestöd för äldre med psykiska
funktionshinder. Rapporter/Stiftelsen Stockholms läns äldrecentrum. 2007:12.
Magne-Ingvar, U., and A. Öjehagen. (1999). "One-year follow-up of significant others of
suicide attempters." Social psychiatry & psychiatric epidemiology 34, no. 9: 470.
Academic Search Premier, EBSCOhost (accessed April 1, 2010).
Mcmenamy, Jannette M., John R. Jordan, and Mitchell, M. Ann (2008). "What do suicide
survivors tell us they need? results of a pilot study." Suicide & life-threatening Behavior
38, no. 4: 375-389. Academic Search Premier, EBSCOhost (accessed April 7, 2010).
Neuman, Lawrence, W. (2006). Social research methods, qualitative and quantitative
approaches (6 ed). Boston: Pearson/Allyn and Bacon.
Payne, Malcolm (2008). Modern teoribildning i socialt arbete. (B. Nilsson övers.).
Stockholm: Natur & Kultur
52
Regeringspropositionen. (2005/2006:115). Nationell utvecklingsplan för vård och omsorg om
äldre.
Regeringspropositionen. (2007/08:110). En förnyad folkhälsopolitik.
Repstad, Pål (2007). Närhet och distans. Lund: Studentlitteratur
Rikspolisstyrelsens författningssamling. (RPSFS 2000:14 FAP 414-1).
Scott-Holland, Canon Henry (1847-1918). Death is nothing at all. Canon of St Paul's
Cathedral.
SBU (2004). Behandling av depressionssjukdomar. Stockholm : Statens beredning fo r
medicinsk utvärdering.
Silfverberg, Gunilla (2005). Praktisk klokhet. Skåne: Kommunförbundet.
Socialstyrelsen. (1995) Rapport Anhöriga och anhörigvårdare. Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen. (2000) Nationellt stöd för kunskapsutveckling inom socialtjänsten. Artikelnr:
2000-3-12. Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen. (2008): Äldres psykiska ohälsa - en fördjupad lägesrapport om förekomst,
verksamheter och insatser. Artikelnr: 2008-131-20. Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen. (2009) Rapport Dödsorsaker 2007 Artikelnr:2009-125-18. Stockholm:
Socialstyrelsen.
Socialtjänstlagen. (SOL 5:10).
SOU 1995:58. Kompetens och kunskapsutveckling inom socialtjänsten. Stockholm:
Socialdepartementet.
SOU 2006:100. Ambition och ansvar. Nationell strategi för utveckling av samhällets insatser
till personer med psykiska sjukdomar och funktionshinder. Stockholm:
Socialdepartementet.
SOU 2008:18. Evedensbaserad praktik inom socialtjänsten - till nytta för brukaren.
Stockholm: Socialdepartementet.
Sparring, Björksten, Karin (2005). Fokusrapport: Äldrepsykiatri i SLL utom
demenssjukdomar. Stockholm: Forum för kunskap och gemensam utveckling, Stockholms
läns landsting.
Stroebe, Margaret, and Henk Schut (1999). "The dual process model of coping with
bereavement: rationale and description." Death Studies 23, no. 3: 197-224.
Tornstam, Lars (2005). Åldrandets socialpsykologi. Smedjebacken: Fälth och Hässler.
Vetenskapsrådet. (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk- samhällsvetenskaplig
forskning.
Walter, Tony (1996). A new model of grief: bereavement and biography. Mortality 1, no. 1:
7-25.
Wilhelmson, Katarina, Andersson, Christina, Waern, Margda and Allebeck, Peter (2005).
"Elderly people's perspectives on quality of life." Ageing & Society 25, no. 4: 585-600.
Wingfors, Stina (2004). Socionomyrkets professionalisering. Göteborgs Universitet:
Institutionen för Sociologi.
http://regeringen.se
www.nasp.se
www.polisen.se
www.Socialstyrelsen.se
www.sorg.se
www.suicidology.org
www.spes.nu
www.svenskakyrkan.se
53
Bilaga 1
Informationsblad
Vi är två studenter som läser socionomprogrammet med inriktning mot äldre på Ersta Sköndal
högskola, institutionen för socialt arbete. I vår C-uppsats har vi valt att undersöka anhörigas,
till äldre personer som begått självmord, upplevelser av stöd och hjälp från hälso- och
sjukvård, socialtjänst och frivilligorganisationer.
Vår förhoppning är att vi kommer att kunna intervjua ca tio personer om ämnet. Vi har varit i
kontakt med både NASP och SPES och därigenom fått kontakt med Er. Intervjun kommer att
äga rum på tid och plats som passar Er och beräknas ta mellan 30 och 60 minuter. Samtalet
kommer att spelas in på band och skrivs sedan ut till text. Namn och andra personuppgifter
kommer inte att finnas med i texten. Medverkan i studien är givetvis helt frivilligt och kan av
intervjupersonen avbrytas när som helst.
Allt material behandlas konfidentiellt. Vi försäkrar Er största möjliga anonymitet. Vi kommer
inte att röja Er identitet eller på något sätt hantera de uppgifter Ni lämnar till oss på ett
oaktsamt sätt.
Resultatet kommer att redovisas i form av en C-uppsats, denna kommer att finnas tillgänglig
via högskolans bibliotek. Vid önskemål om eget exemplar av den färdiga C-uppsatsen skickar
vi gärna ut ett efter att vi erhållit adressuppgifter.
Vi som genomför studien heter Ann-Christine Waaranperä och Donna Svensson.
Har ni ytterligare frågor gällande intervjuerna är ni välkomna att kontakta oss.
Ann-Christine Waaranperä
Donna Svensson
xxx xxx xx xx
xxx xxx xx xx
xxxxxxx@xxxxx
xxxxxx@xxxxxx
Med vänlig hälsning
Ann-Christine Waaranperä och Donna Svensson
Namnteckning
Namnteckning
54
Bilaga 2
Intervjuguiden för anhöriga
Syftet är att öka kunskapen om hur anhöriga, till äldre personer som begått självmord, upplevt
bemötandet i form av exempelvis stöd eller hjälp i samband med dödsfallet.
Frågeställningar.
Vilken erfarenhet har anhöriga av stöd?
Vad annat/mer skulle anhöriga önska i form av bemötande, stöd eller annat?
•
•
•
•
Muntligt förklara syftet med intervjun.
Påminna om anonymitetsskyddet.
Lämna över informationsbladet påskrivet av oss för påskrift av intervjupersonen.
Erbjuda att få ta del av materialet.
1. På vilket sätt var ni anhöriga? Var ni släkt/make/maka/vän?
2. Vi har inga egna erfarenheter av detta. Kan du berätta hur du har haft det?
3. Kan du berätta om du fått stöd/hjälp? I så fall vilken hjälp/stöd har du fått?
4. Om du fick önska dig fritt, vilken hjälp/stöd hade du då önskat?
5. Vilket stöd behöver du idag?
55
Bilaga 3
Intervjuguide avsedd för profession
Syftet är att öka kunskapen om hur anhöriga, till äldre personer som begått självmord, upplevt
bemötandet i form av exempelvis stöd eller hjälp i samband med dödsfallet.
Frågeställningar.
Vilken erfarenhet har du som professionell av hur stöd och hjälp kommer anhöriga, till äldre
personer som begått självmord, till del?
Vad annat/mer tror du anhöriga skulle önska i form av bemötande, stöd eller annat?
1. Vad innebär ordet anhörig för dig?
2. Har du erfarenhet av kontakt/stödsituation med anhöriga till äldre personer som begått
självmord?
3. Får ni någon särskild utbildning i att hantera människor i chock/kris?
4. Ser du någon skillnad i det stöd du tillhandahåller mellan anhöriga till personer som
avlidit av en naturlig död och anhöriga till äldre personer som begått självmord? I så
fall beskriv skillnaden?
5. Vad tror du anhöriga behöver i denna situation?
6. Under hur lång tid erbjuds stöd till anhöriga i denna situation?
7. Hur lång tid efter ett självmord tror du att anhöriga är i behov av någon form av stöd?
8. Om det är något vi inte har frågat om som du anser viktigt i sammanhanget skriv gärna
ner även det.
56