GRÄVANDE GADDSTEKLAR I
NORRA DELEN AV ALINGSÅS
KOMMUN
Slutrapport LONA projekt 2014
Projektledning: Stellan Andersson, Alingsås kommun
Fältarbete: Ola Bengtsson och Thomas Appelqvist, Pro Natura
Sammanställning och rapportskrivning: Ola Bengtsson och Thomas Appelqvist
Uppdragsgivare: Alingsås kommun, Stellan Andersson & Gabriella Graf
Omslagsbilder: Ola Bengtsson
Fotografier: Ola Bengtsson
2 Innehåll Innehåll ..................................................................................................... 3 Inledning och bakgrund .......................................................................... 4 Tillvägagångssätt .................................................................................... 5 Generell beskrivning av gruppen grävande gaddsteklar .................... 6 Undersökta områden ............................................................................ 10 Resultat av inventeringen ..................................................................... 15 Noterade arters ekologi ........................................................................ 18 Förslag på skötsel ................................................................................. 21 Geneviken Södra ........................................................................................... 21 Geneviken norra ............................................................................................ 23 Bjärlanda lunde ............................................................................................. 24 Borrås............................................................................................................. 27 Litteraturlista ......................................................................................... 28 3 Inledning och bakgrund Äldre, sand- och grustäkter har visat sig vara mycket värdefulla för en mycket speciell del av vår fauna, nämligen grävande vildbin och andra typer av gaddsteklar.
Flera olika arbeten har gjorts som pekat ut just dessa miljöers betydelse för grävande steklar (Artdatabanken 2012, Länsstyrelsen i Hallands län 2010 b, Vasilis
2009). Många av arterna i denna grupp är hårt trängda i det moderna landskapet där
ytor med blottad mineraljord lämpliga för deras bobyggen blir allt mindre vanliga
och avstånden mellan dem växer. Man brukar tala om landskapet som fragmenterat
(Linkowski m. fl. 2004). Många grävande gaddsteklar är uppförda på vår nationella
rödlista och för flera av dem finns dessutom särskilda åtgärdsprogram framtagna
(eller är under framtagande) av Naturvårdsverket, exempelvis åtgärdsprogram för
vildbin på ängsmark och åtgärdsprogram för vildbin och småfjärilar på torrängar
(Naturvårdsverket 2011 a, b).
Alingsås kommun har under 2012 och 2013 arbetat intensivt med att uppdatera sitt
kunskapsunderlag avseende förekommande naturvärden och värden för det rörliga
friluftslivet. Detta kunskapsunderlag är tänkt att ligga till grund för en kommunal
naturdatabas som i sin tur ska utgöra ett av underlagen för kommunens nya översiktsplan. Denna beräknas bli antagen 2015. Som en del i detta arbete kommer ett
antal områden av stor betydelse för den biologiska mångfalden och även det rörliga
friluftslivet att pekas ut. Ett par av dessa områden, belägna i den sjöfattiga norra
delen av kommunen, är små täktsjöar uppkomna i äldre grus/sandtäkter. Spridda
observationer indikerade att dessa äldre täktområden kunde ha en värdefull och
intressant fauna av grävande gaddsteklar. Under våren 2012 noterades exempelvis
bibagge Apalus bimaculatus i ett av områdena. För att utröna om ett intensivt nyttjande av dessa områden för rekreationsändamål och bevarande av förekommande
naturvärden utgör motstående intressen, ansökte Alingsås kommun om LONAmedel. Ansökan beviljades och det resulterande projektet syftade till att utreda
vilka naturvärden som finns kopplade till faunan av grävande gaddsteklar i ett antal
utvalda områden samt till att ta fram förslag på hur en framtida förvaltning skulle
kunna utformas som kan tillgodose både höga rekreationsvärden och höga naturvärden. Inom projektet undersöktes Bjärlanda lunde, Geneviken södra och norra –
ett område intill badplatsen samt ett område strax norr om vägen mot Nossebro –
samt ett äldre täktområde vid Borrås. Särskilt ytorna vid Bjärlanda lunde och Genevikens badplats utnyttjas frekvent och bitvis relativt intensivt för rekreationsändamål.
Följande rapport utgör slutredovisning av detta LONA-projekt. Fältarbete, initialt
bestämningsarbete och rapportsammanställning har genomförts av Ola Bengtsson
och Thomas Appelqvist, Pro Natura. Stellan Andersson och Gabriella Graf,
Alingsås kommun, har fungerat som projektledare samt svarat för markägarkontakter och olika typer av administration i samband med projektet. Fältarbete genomfördes under somrarna 2012 och 2013 medan sammanställning och rapportering
genomfördes under höst och vinter 2013/14.
4 Tillvägagångssätt De utvalda lokalerna inventerades på två olika sätt − med hjälp av så kallade guleskålar och med hjälp av manuell håvning.
Initialt användes guleskålar, en typ av fällor som består av färgade (gula eller vita)
plastskålar som attraherar insekter på samma sätt som gula eller vita blommor verkar attraherande. Dessa plastskålar fylls med vatten och lite glykol som verkar
konserverande på fångsten. Guleskålarna töms ungefär en gång i månaden men
detta styrs till viss del av väderleken. Under mycket regniga perioder behöver tömning göras oftare. I varje undersökt område placerades 5 – 7 sådana skålar ut på
lämpliga ställen under sommaren 2012.
Manuell håvning genomförs helt enkelt genom att inventeraren besöker miljöer, i
de områden som ska inventeras, som erfarenhetsmässigt visat sig vara rika på olika
typer av steklar. Sådana miljöer kan exempelvis vara blomsterrika avsnitt med
viktiga pollen- eller nektarväxter eller ytor med blottad sand intressanta för bobygge. Vid håvning kan vissa typer av steklar bestämmas på plats. Dessa släpps
därefter. Andra behöver samlas in för identifikation under lupp och mikroskop.
Från början var tanken att inventering med guleskålar skulle utgöra basen för inventeringsarbetet och manuell håvning endast skulle ske som ett komplement. Då
flera av skålarna förstördes på olika sätt eller helt sonika plockades bort fick en
större del av arbetet baseras på manuell håvning. Under sommaren 2012 besöktes
samtliga områden vid 4 tillfällen. Initialt sattes guleskålar ut i samtliga områden.
Vid Genevikens badplats försvann samtliga guleskålar och inventeringen fick därför helt baseras på manuell håvning. I övriga områden förstördes eller försvann
några guleskålar men en del material kunde ändå samlas in från dessa. Här genomfördes dock också kompletterande håvning. Sommaren 2012 var förhållandevis
blöt och kall och inventeringsresultatet bedömdes då inte riktigt spegla områdenas
verkliga potential. Därför utökades projektet till att omfatta ytterligare en sommarsäsong. Under 2013 besöktes därför samtliga områden utom Borrås vid ytterligare
vardera 3 tillfällen men då genomfördes endast manuell håvning.
5 Generell beskrivning av gruppen grävande gaddsteklar Gaddsteklar är en artrik insektsgrupp där äggledaren hos honorna är ombildad till
en gadd. Flera familjer har yngelvård eftersom de gräver ut bon i sand eller ved där
de lägger ägg och sedan därefter föder upp larverna. Vissa arter är vad man kallar
sociala och bildar då större eller mindre kolonier med sterila honor som hjälper till
med uppfödningen.
Många gaddsteklar har minskat starkt under senare år därför att deras livsmiljöer
har krympt ihop. De är ofta beroende av exponerad mineraljord som förr fanns,
dels intill sjöar och vattendrag, men också i hårdbetade betesmarker, för att anlägga
sina bon. De vuxna djuren är beroende av blomsterrika marker som producerar
rikligt med nektar och pollen eller (för de rovlevande arterna) bytesdjur. I takt med
att vattenmiljöer reglerats och dränerats samtidigt som arealen med betes- och slåttermarker har minskat drastiskt så har många gaddsteklar blivit sällsynta eller rent
av försvunnit från landet. Många arter är av samma anledningar med på vår nationella rödlista.
Eftersom de mer ursprungliga miljöerna har försvunnit så är det många arter som
nu har sina huvudsakliga förekomster i olika ”ersättningsmiljöer”. Det kan vara
vägkanter, banvallar och i mer tillfälliga miljöer i samband med byggnationer av
olika slag. Den kanske viktigaste ersättningsmiljön är alla de små och medelstora
sand- och grustag som fortfarande nyttjas eller sakta växer igen. Här kan arterna
ofta hitta alla de småmiljöer som de är beroende av och här har de ofta sina sista
reträttplatser i landskapet.
Denna typ av miljöer har också blivit mycket uppmärksammade och omskrivna i
naturvårdssammanhang under de senaste åren. Naturvårdsåtgärderna i de här markerna har tidigare främst handlat om att ”återställa” marken efter det att täktverksamheten har upphört och man har som regel med dessa åtgärder helt spolierat
möjligheterna för täktens speciella växt- och djurliv att fortleva. Denna bild håller
nu på att ändra sig ganska drastiskt och de olika naturvärden som finns kvar i framförallt övergivna men ännu inte ”återställda” sandtag blir alltmer uppenbara.
Eftersom miljöerna kan innehålla väldigt många olika arter som dessutom är snarlika och ofta bara flyger under ganska korta perioder (vissa arter på våren, andra på
hög- eller eftersommar etc) så är vår kunskap om deras aktuella förekomster och
frekvenser fortfarande ganska bristfälliga. Bestämningslitteraturen är också svårtillgänglig och mer anpassad till tyska eller engelska förhållanden.
Sand- och grustäkterna representerar en typ av solvarma lokaler som dessutom
gynnar en lång rad andra generellt sällsynta eller minskande insekter. Därför finns
ofta också många rödlistade fjärilar och skalbaggar i dessa miljöer.
Här finns också en låg rad sällsynta växter så sammantaget kan man säga att våra
sand- och grustäkter är miljöer där vi hittar en stor koncentration av naturvårdsintressanta växter och djur.
6 De viktigaste gaddstekelfamiljerna som ingår i denna inventering är:
Getingar (Vespidae)
51 arter i Sverige. En välkänd stekelgrupp som omfattar både sociala (Vespinae)
och solitära arter (Eumeninae). De sociala arterna inventerades inte i denna inventering.
De solitära getingarna bygger bon i marken, ved, ihåliga växtstjälkar eller av lera i
det fria. Larverna föds upp med ett förråd av förlamade insektslarver.
Fuskmyror, pansarsteklar och jägarsteklar (Myrmosidae, Methocidae, Tiphiidae)
Fem arter i Sverige. Lever parasitiskt på skalbaggslarver.
Sammetssteklar (Mutillidae)
Två arter i Sverige. Lever parasitiskt på humlor eller rov- och vägsteklar.
Vägsteklar (Pompilidae)
Cirka 60 arter i Sverige. Solitärt levande steklar där honan gräver bon i marken i
vilka larverna föds upp på spindlar. Vissa arter är specialiserade på specifika spindelarter.
Fig 1. Vägstekel med infångad spindel. 7 Rovsteklar (Crabronidae, Sphecidae, Ampulicidae)
Cirka 160 arter i Sverige. Kallas ibland för grävsteklar eftersom många arter gräver
bon i marken även om många arter anlägger sina bon i död ved. Larverna föds upp
på insekter eller spindlar vilka honan förlamar och provianterar boet med. En del
rovsteklar är specialiserade och utnyttjar bara vissa insektsgrupper som byten.
Vildbin - Bin och humlor (flera olika familjer)
Cirka 300 arter i Sverige. Vildbin är välkända steklar som många förknippar med
honungsbiet Apis mellifera. Vad som i allmänhet är mindre känt är den stora artrikedomen hos bina och att de flesta bin inte är samhällsbildande såsom honungsbiet
utan lever solitärt. De solitära arterna består endast av honor och hannar. De sociala bina däremot, utvecklar en arbetarkast bestående av sterila honor. Hos oss är
det bara honungsbiet och humlorna som är sociala, dvs. har arbetare och bildar
riktiga samhällen. De sociala arterna uppmärksammades inte i denna inventering.
Fig 2. Blodbin drar nytta av andra biarters slit. De lägger sina ägg i bon som byggts av andra biarter och nyttjar pollen som redan samlats in av värdarten. Till skillnad från de ovan presenterade gaddstekelfamiljerna så livnär sig
bin helt på vegetabilisk föda där larverna föds upp på pollen medan de
vuxna djuren suger nektar. Alla dessa pollinatörer är mycket viktiga för
växterna och flera av våra kulturväxter (äpple- och päronodlingar, klövervallar för fröproduktion) är helt beroende av dessa djur.
8 Fig 3. Gökbin, som ibland också kallas getingbin lägger, liksom blodbin, sina ägg i andra arters bon. Vissa arter lever parasitiskt på andra bin till exempel gökbina Nomada spp. och
blodbin Sphecodes spp. De bobyggande arterna anlägger sina bon i marken, död
ved, växtstjälkar, eller så muras bona under stenar, i murar och i snäckskal.
Genom att de har sina bon i en miljö men ofta söker föda i en annan blir de beroende av att flera olika biotoper måste finnas inom samma område naken sand/jord,
död ved/ nektar och pollenrika miljöer.
Guldsteklar (Chrysididae)
Cirka 55 arter i Sverige. Metallglänsande steklar som lever som parasiter på solitära getingar, rovsteklar, bin eller växtsteklar
Fig 4. Guldsteklarna ser ut som små flygande juveler med sina starka, metallskimrande färger. 9 Undersökta områden De områden som undersökt inom LONA projektet är samtliga belägna i norra delen
av Alingsås kommun i en region som ibland betecknas Bjärke-bygden. Denna
kommundel är förhållandevis flack och utgörs till stor del av öppna odlingsmarker.
Jordarterna i området består enligt SGU:s jordartskarta till stor del av leriga sediment men regionen är också påfallande rik på sandiga eller grusiga sediment, delvis avsatta som isälvsavlagringar. Ett större sandigt stråk sträcker sig ungefär från
Stora Mellby, förbi Geneved och upp mot Nossebro. I detta stråk är lokalerna Geneviken södra och Geneviken norra (se nedan) belägna. Ett annat, lite mindre väldefinerat och mer uppbrutet stråk sträcker sig ungefär från Borrås och upp mot
Bjärlanda. I detta stråk hittar man lokalerna Borrås och Bjärlanda lunde. Även
andra sandiga områden finns i regionen exempelvis vid Magra, Erska och Upplo.
Fig 5. Det inventerade områdets belägenhet. I detta landskap finns dels ett antal sand- och grustäkter, både idag aktiva och sedan tidigare avslutade. Till detta kommer sandiga vägskärningar, åkerhak, betesmarker, ruderatmarker och andra typer av människoskapade miljöer. Totalt sett i
regionen finns därmed en betydligt större förekomst av miljöer med blottad sand än
i andra typer av landskapsutsnitt. Detta gör att arter som behöver denna typ av
10 miljö har betydligt större möjlighet att hitta lämpliga miljöer i ett sådant landskap
men också möjlighet att förflytta sig i landskapet genom att utnyttja närbelägna
sandområden som så kallade ”stepping stones”.
De lokaler som undersökts inom ramen för detta projekt är alla aktiva eller avslutade täktmiljöer. Nedan beskrivs lokalerna var för sig.
Fig 6. Översiktskarta över de inventerade lokalerna. Skala ca 1:76 300. © Länsstyrelsen, Lant‐
mäteriet, NVDB, ESRI Inc, RAÄ, SGU, Sjöfartsverket, SMHI, SVO, SCB, SJV, FM, Bergsstaten, SLU, DIRNAT. Geneviken södra är en ganska vidsträckt lokal med nu nedlagda och delvis restaurerade sandtäkter söder om väg 190 mot Nossebro. I områdets östra delar finns
numera en stor vattenfylld damm där man har anlagt en badstrand och en intilliggande parkeringsplats. Vid dammens södra strand, som ställvis är ganska brant,
finns en del öppna torrmarker och spridda ungträd/buskar av viden, björk och tall.
Öster om dessa marker ligger Högmossen, kommunens bäst utvecklade högmosse.
De västra delarna är till största delen utplanade och återplanterade med tall men
fortfarande finns små fläckar med nakenjord intill grusvägarna.
Intill badplatsen och parkeringsplatsen finner man en låg kulle där det växer glest
med lite äldre tallar. I detta parti finns också små fläckar med exponerad sand i små
gropar eller intill avvattningsdiken.
Söder om dammen finns fortfarande nästan helt nakna sandhögar och i ett smalt
stråk där täkten har nått ner till grundvattnet växer nu rikligt med strandlummer
och dvärglin.
11 Fig 7. Sandmarker vid Geneviken södra. Norr om väg 190 ligger Geneviken norra, en ganska plan restaurerad yta med
ungträd men eftersom marken inte är återplanterad (utan spontant igenvuxen) finns
nu ett luckigt bestånd med sly/ungskog av främst viden, björk och tall. På marken
växer det rikligt med käringtand och flockfibblor. Norr om denna yta finns ytterligare en ganska stor damm eller egentligen två dammar åtskilda av ett smalt näs.
Intill dammens norra och östra stränder är marken mer frisk och här finns grupper
av ungträd med öppningar där högörtsängar breder ut sig med exempelvis strätta
och älggräs. I den norra delen löper också en nedlagd järnvägsbank med en intressant vegetation på vallens sidor.
Fig 8. Sandmarkerna vid Geneviken norra är på väg att växa igen. 12 Bjärlanda lunde består i sina centrala delar av en ganska stor vattenfylld damm.
De södra delarna består av ganska brant nordsluttning med torrängsvegetation. I
sydväst är vegetationen något mer orörd och här finns en del sly och buskage och
mellan dessa öppna ytor med en ganska rik vegetation där tjärblomster, åkervädd
och käringtand är vanliga.
Väster om dammen finns flera ganska höga och branta sandhögar som är flitigt
utnyttjade av olika terrängfordon och badande människor som bygger temporära
rutschkanor och annat.
I de västra delarna gränsar området till åkermarker som sedan länge använts som
vallar. Både på vallen och i åkerkanten finns det rikligt med åkervädd. Vid ett ställe
har man lagt ut ett par grova askstockar i soligt läge.
Norr om dammen är det mer igenvuxet och här finns nu en ung triviallövskog. I
skogskanten har man grävt ner mot grundvattennivån och här finns nu temporärt
fuktiga marker med olika tågarter och mossor som liten källmossa Philonotis arnelli och blekröd bryum Bryum pallens.
Fig 9. Bjärlanda lunde har en betydande areal öppna sandmarker. 13 I den äldre täkten vid Borrås finns idag endast mindre ytor med blottad mineraljord. Jordmånen här består av lite grövre material, mer grusigt än sandigt. I stort
sett hela ytan har planterats igen med tall men i de centrala delarna, där en del träd
har dött, finns fortfarande miljöer som är grävbara för insekter. Artrikedomen här
är dock betydligt blygsammare jämfört med övriga undersökta ytor.
Fig 10. Vid Borrås finns idag endast små partier med blottad sand kvar. 14 Resultat av inventeringen Vår kännedom om gaddstekelfaunan i Västra Götaland är fortfarande begränsad
och det är inte särskilt många sandmarker eller sandtäkter som har inventerats med
avseende på total förekomst av gaddsteklar under senare tid. Det har egentligen
bara skett i några havsnära lokaler i Bohuslän (ex. Kosteröarnas nationalpark och
marker kring Norden Ark). Länsstyrelsen har på senare år slumpat ut områden med
sandförekomster som har fått stickprovskontroller av faunan i ett övervakningssyfte och för en del av de så kallade ÅGP-arterna har man också under senare tid
gjort en del specialinriktade studier. Vi kan därför inte göra mer detaljerade bedömningar om hur de här markernas fauna skiljer sig från länet i övrigt.
Det man kan säga är att de undersökta sandtäkterna, särskilt Geneviken och Bjärlanda lunde, har en mycket artrik gaddstekelfauna. vi noterade totalt 51 olika vildbin (honungsbiet och humlor inte inräknade) och något färre antal arter av övriga
gaddsteklar (ex guldsteklar och grävsteklar). Man kan studera dessa djur från tidig
vår (redan i slutet av mars då vårsidenbina är i gång) till in i oktober de då enstaka
exemplar av smalbin och humlor flyger runt bland de sista blommorna.
Alla artnoteringar finns uppställda i tabellformat (se bilaga 1) och har dessutom
rapporterats till Artportalen. Många vildbin artbestämdes av Lars Norén i Gnesta
och alla vägsteklar bestämdes av Johan Abenius. Båda två är välrenomerade experter på sina respektive artgrupper.
I de undersökta sandområdena har totalt 9 rödlistade insektsarter noterats. Av dessa
är tre bin, en guldstekel, fyra fjärilar, och en skalbagge. Samtliga dessa arter noterades antingen vid Bjärlanda lunde och/eller vid Geneviken.
De rödlistade arter som noterades är:
Småfibblebiet Panurgus calcaratus (NT) som noterades vid Geneviken norra,
intill dammkanten. Arten verkar här ha en mindre population och flera exemplar
sågs besöka fibblor i detta område under sensommaren.
Väddsandbi Andrena hattorfiana (NT) som verkar ha en relativt god population
vid Bjärlanda lunde. Under sommaren 2013 sågs ett betydande antal honor proviantera på åkervädd vid Bjärlanda lunde. Arten verkar här utnyttja såväl sandtaget
som intilliggande åkerrenar och även själva åkern som sommaren 2013 utnyttjades
som en vallodling men där ganska stora partier hade lämnats oslagna och som
hyste en hel del åkervädd (hundratals exemplar).
15 Fig 11. Väddsandbiet på åkervädd. Praktbyxbiet, Dasypoda hirtipes (NT) förekommer i en relativt stor population
vid Geneviken södra. Sommaren 2012 sågs relativt många honor här som återvände
till sina bon i ett avsnitt med lös sand med ymniga pollenlaster som föda till sina
larver.
Sidenguldstekeln Pseudospinolia neglecta (EN) noterades i en av guleskålarna
som hade placerats ut vid Bjärlanda lunde sommaren 2012. Då endast en individ
fångades i en fälla vet vi inget om hur stor dess population i området är. Arten har
endast ett fåtal noteringar i modern tid och endast enstaka exemplar har noterats.
Smygstekellik glasvinge Bembecia ichneumoniformis (NT) noterades 2013 vid
Bjärlanda lunde där flera exemplar sågs svärma kring kärringtand.
Sexfläckig bastardsvärmare Zygaena filipendulae (NT) noterades i relativt stort
antal både sommaren 2012 och 2013 vid Bjärlanda lunde där den flitigt besökte
olika blommor. Arten verkar här ha en god population.
Mindre blåvinge Cupido minimus (NT) noterades både vid Geneviken och Bjärlanda lunde sommaren 2013. Flera olika individ sågs då besöka gulblommiga ärtväxter såsom kärringtand och getväppling. Sannolikt finns här relativt goda populationer.
16 Fig 12. Mindre blåvinge värmer sig i försommarsolen. Enstaka exemplar av silversmygare Hesperia comma (NT) noterades på de torra,
gräsbevuxna sandmarkerna vid Bjärlanda lunde sommaren 2012. Utifrån gjorda
observationer är det svårt att dra slutsatser om populationsstorlek.
Bibaggen Apalus bimaculatus (NT) förekommer i relativt stor omfattning vid Geneviken södra. Under våren 2012 sågs här åtminstone 50 exemplar vid ett enda
fältbesök. Bibaggens värddjur vårsidenbi verkar också ha en mycket god population i området.
Andra intressanta fynd var exempelvis långhornsbiet Eucera longicornis vid Bjärlanda där det också noterades tre olika arter av bladskärarbi (Megachile).
Långhornsbiet tycks ha minskat under senare år och hittas nu bra fläckvis i sydvästra delarna av Sverige. Det finns flera noteringar av denna art från övre Ätrandalen och Kinnekulletrakten.
Även de flesta bladskärarbin är lite fläckvist utbredda i landskapet eftersom många
utöver lämpliga pollenresurser också är beroende av död ved eller blottad mineraljord för att anlägga sina bon.
De olika arternas och artgruppernas ekologi beskrivs mer ingående i avsnittet nedan.
17 Noterade arters ekologi I detta avsnitt beskrivs olika arters eller artgruppers ekologi översiktligt. Dessa
beskrivningar är bland annat avsedda att användas som hjälp då olika typer av förvaltningsbeslut kan behöva fattas som rör dessa artgrupper eller deras miljöer.
Getingar
Ingen av våra lergetingar är särskilt allmänna. Odynerus spinipes är vår vanligaste
art och den påträffades både vid Bjärlanda och vid Geneviken. Den rödlistade sidenguldstekeln, som påträffades vid Bjärlanda lever specifikt av denna art.
Vildbin
Tre rödlistade vildbin konstaterades under inventeringen och eftersom de gräver ut
sina bon i sand har de numera små och splittrade populationer vid sandstränder
eller övergivna sandtag.
Det mindre fibblebiet Panurgus calcaratus (NT) är exempel på sandlevande foderspecialister som ofta förekommer i och intill sandtag. De är specialiserade på att
söka pollen och nektar i blommor av olika fibblor som flockfibbla, rotfibbla och
höstfibbla.
Väddsandbi Andrena hattorfiana (NT) verkar vara en tämlig vitt spridd art i
Västra Götaland utom i Dalsland där den numera bara har små och isolerade förekomster. Väddsandbiet är en stor och omisskännlig art som i Sverige främst samlar
pollen på åkervädd (Knautia arvensis). Den är fortfarande relativt utbredd i södra,
sydöstra och västra Sverige men har försvunnit från många mellansvenska lokaler
Praktbyxbiet, Dasypoda hirtipes (NT) är en annan ovanlig art som är knuten till
korgblommiga växter (framförallt olika fibblor). Denna art påträffades i de sydvästra delarna av Geneviken under 2012. Detta är en av endast en handfull aktuella
lokaler i Västra Götalands län och de finns framförallt vid västkusten.
Grävsteklar
En typisk art i öppna sandmarker är sandstekeln Ammophila sabulosa som är en
stor spenslig art i rött och svart som uteslutande samlar larver av olika nattflyn. Om
det finns tallskog i närheten utgörs bytet ofta av tallflyet Panolis flammea. Honorna
ses ofta när de gräver ut bon eller när de kommer släpande med sina bytesdjur.
Hannarna besöker också blommor och kan ses på t ex monke och flockfibblor.
Guldsteklar
Sidenguldstekeln Pseudospinolia neglecta (EN) lever som parasit hos våra lergetingar. Den är mycket sällsynt och har bara en handfull lokaler där den påträffats
under de senaste årtiondena.
18 Även andra guldsteklar var rikligt representerade här med tre olika Chrysis-arter
där arten Chrysis illigeri är en ganska sällsynt art som kräver större sandförekomster för att trivas.
Fjärilar
Smygstekellik glasvinge Bembecia ichneumoniformis (NT)
Den sällsynta smygstekellik glasvinge lever i rötter av diverse ärtväxter såsom
getväppling och käringtand. Sällan funnen i Västra Götaland. Flera exemplar sågs
svärma kring plantor av kärringtand vid Bjärlanda lunde under 2013.
Sexfläckig bastardsvärmare Zygaena filipendulae (NT)
Denna tröga och ganska orädda fjäril är varningsfärgad i starka röda och blå nyanser. Den lever av olika ärtväxter och placerar sina puppor högt upp på strån och
blad i mer högvuxen vegetation. Den missgynnas därför av ett alltför hårt bete eller
tidig slåtter. Den har minskat starkt under senare tid och ä nu med på rödlistan.
Fig 13. Sexfläckig bastardsvärmare Mindre blåvinge Cupido minimus (NT)
Denna lilla blåvinge förekommer främst på torrare marker gärna med lite högre
pH. På de flesta lokaler verkar den nyttja getväppling som värdväxt men även
andra ärtväxter såsom kärringtand verkar fungera. Dess ägg placeras på värdväxtens blommor och larvens föda utgörs av blommor och fruktämnen. Arten verkar
trivas bäst på soliga, solvarma platser och tycks inte gilla beskuggning av buskar
eller träd.
19 Silversmygare Hesperia comma (NT)
Silversmygaren trivs liksom mindre blåvinge på torra, varma lokaler, gärna utmarksbeten eller andra typer av öppna miljöer. Arten lägger sina ägg på olika slags
gräs och den vanligaste värdväxten verkar vara fårsvingel. Även andra gräsarter
såsom rödsvingel, borsttåtel och bergven kan nyttjas.
Skalbaggar
Bibagge Apalus bimaculatus (NT)
Bibaggen tillbringar sin larvtid i bon av vårsidenbiet: Skalbaggslarven söker efter
kläckning upp bon av sin värd och äter där upp både biets larv och det pollenförråd
vårsandbiet samlat ihop till sina egna larver. Bibaggen förekommer både i naturliga
sandmarker såsom kustens dynsystem men också i andra typer av sandmiljöer
såsom äldre täkter, sandiga betesmarker och liknande. Dess värdart, vårsidenbiet,
trivs bäst om det finns stora ytor med exponerad sand i nära anslutning till miljöer
rika på sälg från vilken de samlar pollen och även nektar.
Fig 14. Bibaggen på språng över ”stock och sten”. 20 Förslag på skötsel Nedan följer ett antal förslag på hur de olika delområdena skulle kunna skötas för
att gynna faunan av grävande gaddsteklar i synnerhet men även naturvärdena generellt. Det är MYCKET viktigt att bära i minnet att dessa förslag skall ses som just
förslag eller idéer vilka, ur ett biodiversitetsperspektiv, skulle vara lämpliga att
genomföra förutsatt att resurser och praktiska möjligheter finns samt att relevanta
överenskommelser med markägarna kan träffas.
För att enklare kunna beskriva förslagen till skötselinsatser har de olika områdena
delats in i mindre delområden.
Geneviken Södra Fig 15. Delområden vid Geneviken södra. Skala ca 1:6500. Delområde 1
Detta delområde består idag (2013) till stor del av öppna ytor varav delar är en
mindre körväg. Slänterna ned mot sjön är ofta öppna med en del blottad sand och
en hel del pollen- och nektarväxter. I södra delen har markvegetationen slutit sig
och här saknas blottad sand. Däremot finns här ett visst uppslag av lövsly. Delområdet hålls lämpligen öppet, gärna med återkommande röjningar. Om markvegetationen sluter sig är vore det lämpligt att sätta in försiktiga grävningar/schaktningar
för att tillhandahålla både blottad mineraljord och en rik flora av örter.
21 Delområde 2
I detta delområde finns ett ungt och tätt bestånd av främst planterad tall. Sett ur ett
naturvärdesperspektiv vore det lämpligt att ta bort hela trädbeståndet, inklusive
rötterna. Gles förekomst av sälg kunde dock sparas då sälgar nyttjas av flera insektsarter på vårarna. Därefter kunde marken störas genom grävning/schaktning för
att öka arealen med blottad mineraljord. En långsam succession kan sedan förväntas där området koloniseras av kärlväxter och på sikt även vedartade växter. Löpande röjningar och schaktningar vid behov skulle bibehålla skapade naturvärden.
Delområde 3
Detta delområde är helt öppet och vegetation täcker endast en liten del av ytan. Här
finns mycket goda möjligheter för grävande steklar att hitta lämpliga bomiljöer. På
sikt om igenväxningstendenser skulle märkas skulle löpande röjningar och schaktningar bibehålla befintliga naturvärden.
Delområde 4
Detta område skiljer sig från övriga ytor genom att grundvatten tränger fram i
markytan och skapar en fuktig miljö på blottad mineraljord. Sådan miljö nyttjas av
många konkurrenssvaga arter som annars är på reträtt i landskapet i övrigt. Ett exempel på en sådan art kan vara vildlin eller den rödlistade strandlummern som båda
växer i denna yta.
För att gynna naturvärdena vore det lämpligt om denna yta hölls öppen genom
återkommande röjningar. På sikt finns sannolikt även behov av kraftigare störning
(ex. försiktig schaktning) för att bibehålla fuktig mineraljord.
Delområde 5
Denna yta har idag ett glest förband med ung, planterad tall. För att gynna bi- och
stekelfaunan skulle man här kunna ta bort en stor del av de unga tallarna så att
större, öppna gläntor med öppen sand skapas. Grävning skulle också vara gynnsamt i dessa gläntor. Kvarvarande träd skulle kunna lämnas i skärmar som fungerar
som vindskydd och skapar solvarma miljöer.
Delområde 6
Även dessa miljöer består av ytor som planterats med tall men trädskiktet förefaller
här något äldre och tätare. Om möjlighet finns skulle gläntskapande på samma sätt
som i delområde 5, också i denna del vara gynnsamt för naturvärdena. För naturvärdenas skull skulle det vara bra om så stora arealer som möjligt kunde omfattas
av denna typ av åtgärder.
22 Delområde 7
Denna delyta utgörs av en tallbevuxen kulle där trädskiktet är något äldre. Naturvärdena skulle gynnas om en utglesning av trädskiktet med ca 50 % görs. Befintliga sandförekomster, gärna på södra och västra sidan skulle med fördel kunna
störas lite försiktigt med en grävskopa så att sandiga slänter bibehålls/nyskapas.
Delområde 8
Detta delområde fungerar idag som parkeringsplats och sandstrand. Den skötseln
som områdete har idag (2013) gör att naturvärden och värden för friluftsliv kan
kombineras. Därför föreslås inga andra åtgärder.
Geneviken norra Den äldre täktmiljön i detta område nyttjas endast i mycket liten omfattning av det
rörliga friluftslivet och åtgärder för att öka naturvärdena bedöms inte ha någon
inverkan på människors möjlighet att nyttja området för rekreation.
Fig 16. Delområden vid Geneviken norra. Skala ca 1:6500. Delområde 1
Detta delområde utgör den mest öppna delen av det område som i denna inventering betecknas som Geneviken norra. En stor del av denna yta är fri från träd och
buskar och blottad mineraljord förekommer i relativt god omfattning. Här och var,
exempelvis i östra delarna, finns också en viss örtrikedom med goda förekomster
av bland annat kärringtand. Områdets fauna av grävande steklar skulle gynnas av
23 försiktiga grävningsinsatser här och var för att öka mängden blottad mineraljord.
Partier med relativt god tillgång på örter bör dock inte omfattas sådana åtgärder.
Delområde 2
Detta delområde består av en före detta täktyta under igenväxning. Uppslag av
främst björk och tall gör att de öppna partierna till stor del har försvunnit. Naturvärdena i området skulle gynnas av att man röjde bort merparten av trädskiktet,
inklusive rotdelarna. En skärm av träd kan lämnas som vindskydd mot vägen. Därefter skulle man kunna störa markskiktet genom grävning/schaktning för att få
fram betydligt större arealer med blottad mineraljord. En sådan störning kan sedan
upprepas löpande med ett antal år intervall om behov uppstår.
Delområde 3
Denna delyta är en relativt öppen vegetationsyta utan blottad mineraljord. Viss
igenväxning med unga träd håller på att ske. Ytan skulle kunna utgöra en värdefull
blomresurs med örter som kan tillhandahålla både pollen och nektar. För att ytan
till fullo ska kunna ha denna funktion vore det lämpligt att röja bort träd och buskar
utom kanske längs kanterna mot söder och öster. Här kunde skärmar av träd lämnas
som vindskydd. Vegetationen skulle därefter kunna slås med ett par tre års intervall
för att bibehålla och öka inslaget av högvuxna örter. Avslaget hö forslas lämpligen
bort från ytan.
Delområde 4
Detta delområde utgörs av en äldre banvall som tidigare tillhörde den smalspåriga
järnvägen ”Västergötland-Göteborgs järnväg” som band ihop Göteborg med Mariestad. Banvallen i detta delområde är till stor del öppen och de massor av mineraljord som skapar själva banvallen erbjuder goda bomöjligheter för olika typer av
steklar. Genom återkommande röjningar av slyuppslag skulle man kunna bibehålla
dessa solvarma miljöer.
Delområde 5
Delområde fem utgör också en del av den gamla banvallen men denna del är betydligt mer igenvuxen och banvallen kan endast fläckvis anas. Här skulle man kunna
återskapa miljöer liknande de som finns i delområde 4 genom insatta röjningar. Det
är inte nödvändigt att röja hela sträckan men sett ur ett stekelperspektiv skulle man
kunna säga att ju mer dess bättre.
Bjärlanda lunde Sandmarkerna vid Bjärlanda lunde nyttjas flitigt för rekreationsändamål. Dels används området som badplats men också för terrängkörning med olika typer av motorcyklar. Terrängkörning av måttlig intensitet i sandiga marker har ofta en positiv
inverkan på biodiversiteten eftersom stora och små fläckar med blottad mineraljord
24 då skapas och underhålls. Det är dock fråga om att hitta en balans. För kraftig störning gör dels att vegetation aldrig får chans att få fäste, inte ens i små fläckar, och
dels finns en stor risk att etablerade bon av grävande insekter förstörs. Då sandmarkerna vid Bjärlanda lunde visat sig hysa en rik och divers fauna av grävande
steklar finns en viss intressekonflikt mellan naturvårdsrelaterade frågor och nyttjande för rekreationsändamål.
I nedanstående förslag på möjliga åtgärder förordas en uppdelning av området där
vissa ytor kan nyttjas för terrängkörning medan naturvärden prioriteras högst i
andra ytor.
Fig 17. Delområden Bjärlanda lunde. Skala ca 1:6500. Delområde 1
Delområde 1 utgörs av en mosaik av ytor med blottad mineraljord och vegetationsklädda ytor med ett stort örtinnehåll. Denna typ av struktur är mycket gynnsam
för många olika typer av grävande steklar då det här finns goda möjligheter både
för bobygge och födosök inom samma område. För att bibehålla denna typ av miljö
är det dels lämpligt att röja bort uppslag av lövsly men också att med jämna mellanrum gå in med en grävskopa eller schaktmaskin och återskapa ytor med blottad
mineraljord där markvegetationen har tätnat kraftigt.
Delområde 2
Detta delområde utgörs av en vegetationstäkt yta av torrängskaraktär. Här finns
inte särskilt god tillgång på blottad mineraljord men å andra sidan finns här en
mycket rik örtflora som är viktig dels för bin och steklar men också för många
25 fjärilar. För att bibehålla denna blomrika miljö behöver man löpande röja bort
slyuppslag men också slå av vegetationen med något eller några års mellanrum.
Avslagen vegetation behöver i så fall transporteras bort.
Delområde 3
Delområde 3 utgörs till största delen av en öppen sandyta som till stora delar har
nyttjats för terrängkörning. I området finns dock många strukturer och miljöer som
är värdefulla för flora och fauna. Här vore det därför ur ett naturvårdsperspektiv
lämpligt att kraftigt begränsa möjligheterna till terrängkörning. Viss terrängkörning
i kortare perioder och med längre mellanrum skulle gå att kombinera med naturvärdena. Om en sådan begränsning kan göras kan sedan ytan löpande skötas genom
att hållas fri från uppslag av lövsly. Trädklädda delar i områdets kantzoner kan
lämnas som de är.
Delområde 4
Detta delområde utgörs av stora, nakna sandhögar/dyner och nyttjas flitigt för terrängkörning och andra aktiviteter. I denna yta skulle man kunna prioritera rekreation högst och därmed föreslås inga naturvårdsåtgärder.
Delområde 5
Detta delområde utgörs av en långsmal kantzon mellan sandmarken och intilliggande åker samt i norr ett mindre torrängsfragment. Kantzonen är halvöppen men
har ett visst uppslag av träd och lövsly. Här finns också en hel del örter, bland annat ängsvädd, som nyttjas av bin, steklar och fjärilar. Lämplig skötsel ur ett naturvårdsperspektiv vore här att röja kantzon och torrängsfragment löpande från
slyuppslag och slå kantzonen med något eller några års mellanrum för att bibehålla
en öppen och blomrik miljö. Avslagen vegetation behöver i så fall transporteras
bort.
Delområde 6
Delyta 6 utgörs av en intilliggande åker och är egentligen inte en del av sandmarken. Vid fältbesök 2013 var denna åker inte plöjd och inte heller slagen. Åkern
hade då en mycket rik blomning av åkervädd vilket utgjorde en viktig födoresurs
för många besökande väddsandbin. Om praktiskt möjligt vore det gynnsamt för
sandmarkens naturvärden om vissa delar, exempelvis kantzoner, kunde lämnas
obrukade vissa år.
26 Borrås De äldre täktmiljöerna vid Borrås var enligt inventeringsresultatet inte så artrika
och därmed är det lämpligt att prioritera eventuella insatser här lågt. Om möjlighet
finns skulle man kunna ta bort det förband av unga tallar som idag täcker stora
delar av den avgränsade ytan. Om detta kombineras med en grävnings/schaktningsinsats kommer man att göra ytan betydligt mer attraktiv för grävande
gaddsteklar av olika slag. Detta kommer, åtminstone på sikt, att resultera i en betydligt större artrikedom men då utgångsläget inte är lika gynnsamt ges detta område lägre prioritet. Ytan nyttjas i stort sett inte alls av det rörliga friluftslivet och
därmed finns inte heller några intressekonflikter.
Fig 18. Det inventerade området vid Borrås. Skala ca 1:6500. 27 Litteraturlista Nedan listas ett urval av lite mer populära publikationer som behandlar förekomster av vildbin och frågor som rör skötsel av värdefulla bimiljöer.
Artdatabanken. 2012: Rödlistade arter och naturvård i sand- och grustäkter.
ArtDatabanken rapporterar 10.
Dicks, L.V., Showler, D. A. & Sutherland, W. J. 2011: BeeConservation - Evidence for the effects of interventions. Based on evidence captured at
www.conservationevidence.com
Linkowski, W. I., Cederberg, B. & Nilsson, L. A. 2004 a: Vildbin och fragmentering - Kunskapssammanställning om situationen för de viktigaste pollinatörerna i
det svenska jordbrukslandskapet. Rapport från svenska vildbiprojektet, SLU &
Uppsala universitet.
Linkowski, W. I., Petterson, M. W., Cederberg, B. & Nilsson, L. A. 2004 b: Nyskapande av livsmiljöer och aktiv spridning av vildbin. Rapport från svenska vildbiprojektet, SLU & Uppsala universitet.
Länsstyrelsen i Hallands län 2010 a: Åtgärdsplan för biologisk mångfald i Vapnö
grustäkt. Rapport 2010:16.
Länsstyrelsen i Hallands län 2010 b: Höga naturvärden i grus- och sandtäkter i
Hallands län. Rapport 2010:17.
Naturvårdsverket. 2011a: Åtgärdsprogram för vildbin på ängsmark 2011–2016.
Rapport 6425.
Naturvårdsverket. 2011b: Åtgärdsprogram för vildbin och småfjärilar på torräng
2011–2016. Rapport 6441.
Persson, A. S. 2012: Strategier, åtgärder och uppföljningsmetoder till stöd för
pollinerande insekter i stadsmiljö. Rapport framtagen 2012 av Malmö stad som del
i projektet Samverkan kring pollinatörer och ekosystemtjänster, med stöd av
LONA - Lokala Naturvårdssatsningen.
Sörensson, M. 2010: Solitärbin och andra insekter på Kristianstads Golfklubbs
golfbanor i Åhus – inventering och förslag på riktade skötselåtgärder. Vattenriket i
fokus 2010:03
Trafikverket. 2010: Vägrenarnas betydelse för vildbin i Storåns dalgång (Marks
och Bollebygds kommuner) – med särskild inriktning på väddsandbi och guldsandbi. Rapport 2010:105.
Vasilis, M. 2009: Grustäkter som medel för ökad biologisk mångfald - En studie
med fokus på vildbin. Uppsats för magisterexamen vid Institutionen för Växt- och
Miljövetenskaper, Göteborgs universitet.
Vaughan, M., Shepard, M., Kremen, C. & Hoffman Black, S. 2011. Farming for
bees -Guidelines for providing native bee habitat on farms (2nd revised edition).
The Xerces Society, Portland, OR, USA.
28
