1
KGB
Den 13 mars 2014 är det 60 år sedan KGB bildades. Men verksamheten har röter ända tillbaka till 1500-talets Ryssland.
Här följer en kort historik över den historiska utvecklingen från 1500-talet och
fram till dess KGB bildades.
Målning från 1920 av ryske konstnären Kustodiev.
Min förhoppning är att läsningen ska öka intresset för underrättelse- och säkerhetstjänsternas intressanta och spännande historia.
Med bästa hälsning
Christer Olsén
© Christer Olsén för Föreningen Sveriges öga och öra
2
När fick Ryssland en säkerhetstjänst?
Den första ryska säkerhetstjänsten, i ordets rätta bemärkelse
skapades på 1500-talet. Ryssland regerades då av Tsar Ivan
IV (1530 – 1584) – som redan under sin livstid kallades Ivan
Den Förskräcklige. Han utvecklade ett spionsystem inom
Ryssland med huvudsaklig målsättning att utrota förrädare.
Ivan den förskräcklige var stor konsument av alkohol, vilket
säkerligen bidrog till hans omvittnat häftiga temperament,
hans grymhet och påtagligt paranoida drag.
Hans paranoida drag fick honom att se fiender överallt, och
dessa avrättades utan pardon. Hans grymhet riktade sig både
mot människor och djur, och han tycktes njuta av att plåga
andra.
En samtida dagboksanteckning av von Korb beskriver tsarens
rättsskipning på följande sätt: Det fanns inga dagar, heliga
eller världsliga, då inkvisitorerna vilade. Alla dagar var
lämpliga och lagliga för tortyr. Det fanns lika många olika
plågor som det fanns anklagade och varje inkvisitor var en
slaktare.
Tsar Ivan IV
(Ivan den Förskräcklige)
I slutet av 1500-talet ändrade Tsar Boris Godunov säkerhetstjänstens inriktning så de i stället spionerade på bojarerna1.
Han efterträddes vid sin död av sin son Alexis som gjorde om
säkerhetstjänsten och skapade ”Byrån för hemliga affärer”.
Byrån infiltrerade sitt eget parlament (Duman) samt höga
militärer och utländska ambassadörer.
Tsar Boris Godunov
År 1682 togs makten över av Tsar Peter I som är mer känd
som Peter den Store. Han beskrivs som en mycket auktoritär
tsar som stärkte sin auktoritet genom sin längd (2 meter) och
sin mycket intensiva blick. Han började intressera sig även för
den västliga kulturen, och gjorde ett antal resor dit. Dessa
resor var inte officiella och han reste alltid förklädd.
Men motståndet mot tsaren pyrde, och när han var bortrest
(ibland flera månader) så började alltid revolutionära krafter
att aktivera sig.
Stalin såg både Ivan den förskräcklige och Peter den store
som förebilder i hur reformer skulle genomföras i Ryssland.
1
Rysk feodal-adel.
© Christer Olsén för Föreningen Sveriges öga och öra
Tsar Peter I
(Peter den Store)
3
Ochrana
På 1860-talet skapade tsar Alexander II en polisiär säkerhetsorganisation som kallades Ochrana. Organisationen hade en filial i Polen.
Ochrana arbetade ofta med provokationer för att starta
oroligheter och därmed skapa en anledning för tsarens
säkerhetstjänst att arrestera aktivister. Man infiltrerade
också i revolutionära kretsar. Det finns uppgifter om att
personal från Ochrana, som var missnöjda med tsarregimen, bidrog till att piska upp de stämningar som utmynnade i revolutionen 1917.
Det har gjorts studier i tsarens polisarkiv som visat att
samtidigt som säkerhetstjänsten Ochrana spionerade på
den revolutionära rörelsen, så spionerade den revolutionära rörelsen på Ochrana. Det finns exempel på tjänstemän där man var osäker på om de i grunden var lojala
mot tsarens säkerhetstjänst eller mot den revolutionära
rörelsen.
Tsar Alexander II
Det var under Ochrana-epoken som man i Ryssland införde systemet med krav på att alla alltid skulle ha IDhandlingar med sig, obligatorisk registrering av bostäder
och de som bodde i respektive bostad.
Ochrana hade en livvaktsavdelning som svarade för tsarfamiljens säkerhet. Efter mordet på tsar Alexander II år
1881, vilket skedde under en period då radikala rörelser
blivit alltmer aktiva, så skapades inom Ochrana specialistgrupper för att bekämpa terrorism och organisationer
som bedömdes vara fientliga mot staten.
De ryska revolutionerna
Redan 1905 genomfördes vad som brukar beskrivas som ett försök till revolution mot tsar
Nikolaj II. Cirka 200.000 personer i Sankt Petersburg deltog i en protestmarsch mot svält och
dåliga arbetsvillkor. De marscherade mot tsarens residens i Vinterpalatset, där de möttes av
tsarens soldater som öppnade eld och dödade hundratals och sårade tusentals2.
2
Se gärna den fantastiska filmen Doktor Zjivago där denna händelse och mycket annat under denna epok
beskrivs mycket realistiskt.
© Christer Olsén för Föreningen Sveriges öga och öra
4
Vinterpalatset i Sankt Petersburg där demonstranter besköts av tsarens soldater 1905
Men tolv år senare – 19173 – inleddes den stora ryska revolutionen, som egentligen bestod av
två revolutioner:
I februari 1917 störtades tsaren
I oktober 1917 blev det kommunistiska bolsjevikpartiet det styrande partiet.
I skrifter och på film framställs
Lenin som den som stod i första
ledet och ledde revolutionen. Men
sanningen är att Lenin inte ens var i
Moskva när revolutionen inleddes,
och han var aldrig den revolutionsledare som propagandan ville
hävda4.
Propagandamaskineriet drabbade
även Lenin. På fotografiet till höger syns Stalin och Lenin i samspråk på en parkbänk. På det ursprungliga fotografiet, som togs
under en period när Lenin var sjuk,
finns endast Lenin med.
Stalin lät manipulera bilden för att
ge sken av vänskap och samförstånd, trots att det i själva verket
rådde fiendskap dem emellan.
Drygt två månader efter oktoberrevolutionen skapades en organisation för underrättelse- och
säkerhetstjänst som kunde skydda Sovjet mot inre och yttre fiender. Lenin var djupt involverad och pådrivande i detta beslut. Historien har sedermera visat att den Sovjetiska säkerhetstjänsten i sin iver att skydda Sovjet de facto fängslade och avrättade betydligt fler inbillade än
verkliga fiender.
3
I Ryssland användes en annan kalender fram till 1918. Det innebär att enligt vår nutida kalender så genomfördes februarirevolutionen i mars och oktoberrevolutionen i november.
4
Den siste KGB-chefen – Kryuchkov – sade i en av sina sista intervjuer att alla ledande politiker i Sovjetunionen
kom från arbetarklassen, med ett undantag – Lenin. Det fanns ett tydligt förakt i hans beskrivning av Lenin och
dennes bakgrund.
© Christer Olsén för Föreningen Sveriges öga och öra
5
Benämningen NKVD återkommer då och då parallellt med beskrivningen av Tjekan
och dess efterföljare, vilket kan verka förbryllande. Därför inleds den följande delen av
historiken med en kort beskrivning av NKVD.
NKVD 1918 - 1946
NKVD (Folkets Kommissariat för inrikes frågor) bildades 1918, bara några månader efter
oktoberrevolutionen 1917. Organisation bildades för att styra polisen, inrikestrupperna,
brandkåren och fängelserna. Dess ansvar utökades med tiden och täckte alla möjliga inrikesfrågor från vägbyggen till arkiv.
När Tjekan 1922 omorganiserades till GPU så blev GPU underställd NKVD, dvs. NKVD
hade ett övergripande ansvar. När en organisation beskrivs nedan och NKVD nämns så innebär det att organisationen var underställd NKVD. Om NKVD inte ingår i namnet så innebär
det att man inte var underställd NKVD.
Se avsnittet om MGB nedan rörande hur NKVD upphörde.
Den mest beryktade chefen för NKVD var
Nikolaj Ivanovitj Jezjov som brukade kallas
”dvärgen”. Han genomförde 1934 – 1936
stora och mycket blodiga utresningar som
med anspelning på hans efternamn brukade
betecknas som Jezsovsjtjina. Till slut hamnade han själv i onåd pga detta.
Han fick tjänsten på ett märkligt sätt, nämligen genom att han på order dödade sin företrädare med ett pistolskott i huvudet.
Nikolaj Ivanovitj Jezjov blev senare dödad
på samma sätt av Lavrentij Berija, som två år
efter mordet blev ny chef för NKVD.
Lavrentij Berija
© Christer Olsén för Föreningen Sveriges öga och öra
Nikolaj Ivanovith ”dvärgen” Jezjov
NKVD-chef 1934 – 1936
Genrikh Yagoda
NKVD-chef 1936 – 1938
6
Efter mordet på Jezjov gjordes följande historieförfalskning. På det vänstra fotografiet syns
Jezjov promenera till höger om Stalin. På det högra fotografiet är Jezjov retuscherad.
Tjekan
1917 - 1922
Den 20 december 1917 bildades Allryska
extraordinära kommissionen mot kontrarevolution och sabotage, vilket förkortades
med de ryska tecknen ”ВЧК” – i dagligt tal
kallat Tjekan. Något förvånande så var det en
polsk man (men född nära Minsk) – Felix
Dzerzjinskij – med adliga rötter som blev
Tjekans förste chef. Men sina adliga rötter till
trots så var han hängiven kommunist och
medlem i det ryska bolsjevikpartiet.
Dzerzjinskij byggde upp Tjekan och var dess
chef under två år. Hans totala engagemang
och hängivenhet gav honom smeknamnet
Järnfelix.
Han fick senare ge namn åt torget framför
KGB:s huvudkontor – Dzerzjinskij-torget.
Felix Dzerzjinskij blev 1972 avbildad på ett
polskt frimärke.
Felix Dzerzjinskij
GPU/NKVD 8 februari 1922 – 1923
GPU stod för Statens Politiska Förvaltning.
Det formella namnet var GPU NKVD
RSFSR, dvs. Statens Politiska förvaltning för
folkkommissariatet för inrikes ärenden i
Ryska Sovjetiska Federationen av Socialistiska Republiker.
© Christer Olsén för Föreningen Sveriges öga och öra
7
Den överordnade organisationen NKVD
(Folkkommissariatet för inrikes ärenden) var
den huvudansvariga säkerhetsorganisationen
i Sovjet. GPU var en enhet inom NKVD.
Med Sovjetledningens goda minne använde
sig NKVD av mycket våldsamma metoder
(mord och tortyr) både mot den egna befolkningen och utländska medborgare.
Affisch som visar hur GPU skulle fånga kontrarevolutionära sabotörer.
Notera den röda blixten som består av bokstäverna GPU återgivet med skrivstil som gemener.
OGPU 15 november 1923 – 1934
OGPU stod för den Förenade Statliga Politiska Administration i SNK5 SSSR
Felix Dzerzhinski (ordförande i GPU) blev OGPU:s första chef. Han hade fått som direktiv att
OGPU skulle arbeta mer återhållsamt än dess företrädare. Genom en ändring i Sovjets straff-
5
SNK = Folkkommissariernas Råd.
© Christer Olsén för Föreningen Sveriges öga och öra
8
lag 1926 så fick OGPU större makt än sina föregångare. I den nya lagen definierades
terrorism som ett brott mot staten.
Men den nya strafflagen var inte särskilt stringent formulerad, med följd att det gjordes mycket vidlyftiga tolkningar. Trots det initiala direktivet att verksamheten skulle vara mer återhållsam, så blev OGPU betydligt mäktigare än vad Sovjetledningen hade räknat med.
OGPU var den organisation som skapade det s.k. Gulag-systemet6.
Man började förfölja religiösa organisationer. En annan målgrupp var anarkister och andra
oliktänkande, vilka arresterades och i de flesta fall mördades.
GUGB/NKVD 10 juli 1934 – januari 1941
10 juli 1934 överfördes OGPU:s verksamhet till 7:e departementet i NKVD. Verksamheten
bytte namn till GUGB/NKVD.
Det var en mycket brutal organisation som med den politiska ledningens goda minne använde
sig av massmord, tortyr, terror och liknande metoder mot både den egna befolkningen och
utländska medborgare för att nå sina mål.
På Stalins direkta order genomfördes under åren 1935 – 1938 en aktion för att rensa bort fiender till staten. Det skedde massarresteringar, massavrättningar och deportationer. Åtminstone
10 miljoner7 ryssar drabbades av NKVD:s härjningar. Större delen av Sovjets högre officerare
samt många inom den egna säkerhetstjänsten drabbades av utrensningarna, som givetvis påverkade slagkraften hos underrättelsetjänsten, säkerhetstjänsten och det militära försvaret.
Vid några tillfällen beslutades att den NKVD-personal som tidigare hade avrättat NKVDpersonal själva skulle avrättas. Detta skedde på direkt order av Stalin, och har tolkats som att
Stalin ville säkerställa att han hade full kontroll över den mordmaskin som NKVD var.
Stämningen inom NKVD var givetvis inte bra, och dess personal var sjukligt misstänksamma
mot varandra.
NKVD mördade även utländska medborgare. År 1940 avrättade NKVD 4.000 polska officerare i ett skogsområde i närheten av Smolensk i Sovjet. Man mördade även många i Finland,
Estland, Lettland och Litauen.
Det finns uppgifter om samarbete mellan NKVD och Gestapo under åren 1939 och 1940. I ett
fall handlade det om att slå ut den polska motståndsrörelsen. I ett annat fall utlämnade NKVD
en tysk kommunist till Gestapo.
6
En bra beskrivning av detta lägersystem och det dagliga livet i lägren finns i Aleksander Solzjenitsyns bok
Gulagarkipelagen.
7
Det finns uppgifter om att antalet offer var betydligt större.
© Christer Olsén för Föreningen Sveriges öga och öra
9
NKGB: Februari – juli 1941
NKGB - Folkkommissariatet för statens säkerhet var operativt endast från 3 februari till 20
juli 1941, men återuppstod 1943.
GUGB/NKVD Juli 1941 – april 1943
Nu överfördes ansvaret för statens säkerhet till NKGB som slogs ihop med NKVD, och man
använde det gamla namnet GUGB/NKVD. Det finns en teori om att förändringen hänger ihop
med att Nazi-Tyskland en månad före omorganisationen anföll Sovjet (Operation Barbarossa).
NKGB 1943 – 1946
1941 överfördes ansvaret för statens säkerhet till ovan nämnda NKGB (Folkkommissariatet
för statens säkerhet) som nu återupprättades. 1946 upphöjdes organisationen upphöjdes till
ministerium, och var inte längre underställt NKVD.
MGB Mars 1946 – 1953
1946 döptes alla folkkommissariat om till ministerier. I mars 1946 döptes därför NKGB om
till MGB – Ministeriet för statens säkerhet – och NKVD blev inrikesministerium (MVD)
igen.
Under MGB-tiden expanderade underrättelseverksamheten kraftigt.
Den tidigare NKVD-chefen Lavrentij Berija8, som nu var medlem i Centralkommittén, styrde
i praktiken både NKGB och det nybildade ministeriet för statens säkerhet (MGB), samtidigt
som han också var chef för inrikesministeriet (MVD). Berija arbetade hårt för att inordna all
säkerhetstjänst i ”sitt” NKVD som nu var inrikesministerium.
8
Berija greps i slutet av 1953 och anklagades för högförräderi, terrorism och kontrarevolutionär verksamhet.
Han dömdes till döden och avrättades direkt efter domen, 23 december 1953.
© Christer Olsén för Föreningen Sveriges öga och öra
10
Stalin dog i mars 1953 och i december samma år avrättades Berija. Först därefter fick inrikesministeriet (MVD) kontrollen över MGB. Men när KGB bildades 1954 så fråntogs inrikesministeriet MVD kontrollen över underrättelse- och säkerhetstjänsten – KGB
MGB:s förste chef blev Aleksej Kuznetsov. Han utnämndes
1946 av Centralkommittén. Dessförinnan hade han haft befattningen som ställföreträdande partiledare i Leningrad.
Stalin hade planerat att Kuznetsov skulle bli hans efterträdare som generalsekreterare. Men 1949 blev Kuznetsov anklagad för antisovjetisk verksamhet, och avrättades 1950.
Efter avrättningen skickades Kuznetsovs familj till ett arbetsläger.
Aleksej Kuznetsov
Kuznetsov genomförde, på direkt order av Stalin, den s.k. Leningradaffären, där olika brott
fabricerades. Syftet var att ge Stalin möjlighet att anklaga framstående politiker medlemmar i
det sovjetiska kommunistpartiet för landsförräderi. De anklagade påstods arbeta med att skapa
en anti-sovjetisk organisation med bas i Leningrad. MGB utförde även en rad andra märkliga
operationer.
Under perioden september 1948 – juni 1949 arresterades 13 sovjetiska judar som fördes till
Lubjanka-fängelset. MGB fabricerade flera olika brott, bl.a. spioneri och förräderi. De arresterade utsattes för tortyr och isolering under fängelstiden. 12 augusti 1952 avrättades alla 13
fångarna.
1951 genomfördes Operation Nord med syfte att arrestera och deportera personer tillhörande
Jehovas vittnen och deras familjer till Sibirien. Själva deportationen genomfördes 1 – 2 april
1951.
1952 och 1952 fabricerades brott för att skapa möjlighet att anklaga medlemmar i det georgiska kommunistpartiet för samarbete med väst.
1952 – 1953 genomförde MGB en operation som även denna var riktad mot läkare, varav de
flesta var judar. De anklagades för att planera mord på sovjetledare. Många läkare förlorade
sina arbeten och blev arresterade. Men några veckor efter Stalins död 5 mars 1953 insåg hans
efterträdare Nikita Chrustjov att bevisen inte var tillräckliga. Anklagelserna drogs tillbaka och
läkarna släpptes.
© Christer Olsén för Föreningen Sveriges öga och öra
11
Senare höll Chrustjov ett tal inför kommunistpartiet, där han talade öppet om Stalins brott mot
befolkningen, terrorväldet och inte minst de militära och politiska misstag Stalin gjorde.
MVD 1954
Den ryska federationens inrikesministerium grundades redan 1802. Ministeriet fick under en
övergångsperiod på cirka två månader 1954 ansvaret för det som 13 mars samma år blev
KGB.
Det kalla kriget var mycket kallt och propagandamaskineriet pumpade ut sitt budskap. Rädslan för västs kärnvapen och spioner var stor. I detta politiska klimat bildades KGB.
KGB 1954 – 1991
© Christer Olsén för Föreningen Sveriges öga och öra
12
4 februari 1954 lämnade Sovjets inrikesminister Sergej Kruglov ett förslag till
Centralkommittén om att bilda KGB. Förslaget godtogs med ett undantag – namnet. Det
ändrades i bemärkelsen att man inte ville ha
med ordet ”ministerråd” i namnet.
Det ursprungliga namnförslaget var ”Kommittén för statens säkerhet för ministerrådet i
Sovjetunionen” men det blev, Kommittén för
Statens Säkerhet Комитет Государственной
Безопас-ности), dvs. КГБ (KGB) .
Högsta Sovjet utfärdade denna ukas9 den 13
mars 1954 (se bild t.h.).
Det beslutades att KGB skulle vara fristående
och hållas isolerad från inrikesministeriet,
statsförvaltningen och andra enheter som
arbetade med säkerhet. Man ville vara rustad
för att möta hotet från väst och skapade därför en stark och mäktig organisation som
hade en mycket stark ställning inom Sovjetunionen.
Ukas
Presidiet i Sovjetunionens Högsta Sovjet
Undertecknat
Moskva, Kreml
13 mars år 1954
Två personer med ett förflutet i KGB blev
senare generalsekreterare i det sovjetiska
kommunistpartiet.
Dels Putin (överst till vänster i KGB-uniform)
som arbetade i KGB 1985 – 1992, dels Andropov som var KGB-chef 1967 – 1982.
Vladimir Putin
Jurij Andropov
9
Andropovs KGB-legitimation
Ukaser var ursprungligen påbud från den ryske tsaren. Ibland utfärdade tsarerna dessa lite för lättvindigt med
följd att ukaser ”kolliderade” med varandra vilket skapade förvirring och konflikt.
© Christer Olsén för Föreningen Sveriges öga och öra
13
KGB:s emblem
Notera de viktiga symbolerna hammaren och skäran, svärdet och skölden samt den röda stjärnan.
Över detta ligger det röda bandet med texten KGB SSSR 10
Till ordförande för KGB, dvs. Kommittén
för statens säkerhet utsågs den tidigare vice
inrikesministern Ivan Serov som i militära
sammanhang hade generalöverstes grad.
Något som var märkligt när KGB skapades
var att det organisatoriskt var en kommitté i
stället för att vara ett centralt organ inom
statsförvaltningen.
Det finns historiker som menar att denna
”nedgradering” var ett sätt att markera att
KGB i allt var underställt det kommunistiska
partiet, dvs. man ville säkerställa att KGB
inte blev för mäktigt. Möjligen kan man ha
beaktat hur föregångaren OGPU blev mäktigare än som egentligen var tänkt.
KGB:s förste chef – Ivan Serov
Född 1905. Död 1980.
Cheferna för den Sovjetiska säkerhetstjänsten
har anmärkningsvärt ofta avrättats på grumliga grunder. Serov överlevde, men han blev i
stället med tiden degraderad och fråntogs
flera av de utmärkelser som han tidigare fått.
10
SSSR = Unionen av sovjetiska socialistiska republiker.
© Christer Olsén för Föreningen Sveriges öga och öra
Ytterligare en markering var att KGB:s chef
inte utsågs av ordföranden i det sovjetiska
ministerrådet, vilket var den normala beslutsgången när chefer på denna nivå tillsattes. Beslutet togs i stället på en nivå under
ordföranden.
Minnesmärke
Tjekan (ВЧК) och dess efterföljare KGB
(КГБ) står skrivet på skölden
14
Det var många chefsbyten i denna organisation. Från det att Tjekan bildades 1917 till dess att
KGB upplöstes 1991 (dvs. 74 år) så bytte man chef 39 gånger.
De chefer som satt längst var Jurij Andropov som var KGB-chef i 15 år (1967 – 1982) och
Lavrentij Beria som var NKVD- respektive MGB-chef i nästan 7,5 år (1938 – 1941, 1941 –
1942 samt 1953 (mars – juni).
Den kortaste chefsperioden var 4 månader, vilket inträffade i två fall; MGB-chefen Pjotr
Nikolayevich Kubatkin (1946) samt MGB-chefen Vasili Stepanovich Ryasnoy (1953).
KGB:s högkvarter
Utanför högkvarteret vid Dzersjinskitorget, stod en staty över Felix Dzersjinski. Men när KGB upplöstes 1991
så revs statyn ner och torget döptes om
till Ljubjanka-torget. Men det finns
idag en opinion för att återställa statyn
på sin ursprungliga plats och åter kalla
platsen för Dzersjinski-torget.
Enligt vår förenings stadgar ska vi studera underrättelse- och säkerhetstjänsternas historia
fram till 1991, men det kan ändå vara på sin plats att i detta sammanhang mycket kort beskriva händelseförloppet.
Vad hände 1991 och varför?
Michail Gorbatjov genomförde en rad förändringar i Sovjet. I väst lärde vi oss två ryska ord –
glasnost och perestrojka – och Gorbatjov blev mycket populär i väst. Han fick en mycket god
relation den tidigare huvudfienden USA och president Ronald Reagan som längre tillbaka i
tiden beskrev Sovjet som ondskans imperium.
När Gorbatjov 1989 förklarade att han inte hade för avsikt att tillämpa Brezjnev-doktrinen11
så blev det oroligheter och t.o.m. uppror i Sovjets satellitstater. I Sovjet ökade nationalismen
och det hördes t.o.m. röster som ville återgå till tsarväldet. Gorbatjov fick allt svårare att styra
sitt land.
1991 började han arbeta med en traktat som skulle göra Sovjetunionen till en federation med
honom själv som president. Ett misslyckat kuppförsök genomfördes mot Gorbatjev på sensommaren samma år, och i det kaos som uppstod framstod Boris Jelsin som den starke hjälten
som återställde lugnet i landet.
11
Brezjnev-doktrinen innebar att Sovjet lovade hjälpa de kommunistregimer som Sovjet ansåg vara hotade.
Doktrinen var ett direkt svar på 1947 års Truman-doktrin där USA lovade hjälpa länder vars frihet hotades.
© Christer Olsén för Föreningen Sveriges öga och öra
15
Gorbatjov lade ner sina planer på att bilda en federation, och började i stället i december 1991
att skriva en traktat mellan Rysslands, Vitrysslands och Ukrainas presidenter där man förklarade sig som självständiga stater. Nu började land efter land i östblocket att hävda att de var
oberoende stater. Gorbatjov insåg att han nu helt tappat kontrollen över händelseförloppet och
avgick på juldagen 1991. På annandagen upplöstes Sovjetunionen officiellt och det kalla kriget tog slut.
KGB upplöstes den 18 december 1991 och delades upp i tre verksamheter som blev egna
myndigheter: Säkerhetstjänsten (FSB), Underrättelsetjänsten (SVR) och gränsskyddstrupperna.
Christer Olsén, 2014
© Christer Olsén för Föreningen Sveriges öga och öra
