Spärravdelningar – Stalins liemän?

Spärravdelningar – Stalins liemän?
av Jörgen Elfving
”... Varje armé måste organisera ”tre till fem välbeväpnade avdelningar (med upp till 200 man i
varje)” för att bilda en andra linje som skulle
skjuta ned varje soldat som försökte fly. Zjukov
genomförde denna order på den västra fronten
inom tio dagar genom att använda sig av stridsvagnar som bemannades av särskilt utvalda officerare. De följde den första anfallsvågen, redo
”att bekämpa feghet”, genom att öppna eld mot
varje soldat som sviktade”.
Spärravdelningarna var också under efterkrigstiden i
Sovjetunionen liksom strafförbanden förbjuden mark
och förbigicks med tystnad. Inte ens under 1980-talets
perestrojka lyftes på förlåten. Ett sovjetiskt verk om inbördeskriget från senare delen av 1980-talet beskriver
spärravdelningarna som; ”... särskilda förband som
utgrupperades i städer, på järnvägsstationer, i hamnar och vid vägar för skydd av den sovjetiska statens livsmedels- och andra uppköp samt för kamp
med spekulanter”. Här nämns ingenting om spärrav-
delningar i den Röda Armén vilka var en realitet både
under inbördeskriget och under det stora fosterländska
kriget. Sedan Sovjetunionens fall har kunskapen om
spärravdelningarna ökat, men till skillnad från andra företeelser har det inte skrivits särskilt mycket om dem.
Detta är ett citat ur Antony Beevors epokgörande bok
Stalingrad. Vad som beskrivs är de så kallade
заградительные отряды, zagraditelnije otrjadi, eller
spärravdelningarna. En av de mer mytomspunna företeelserna under det stora fosterländska kriget. Och den
citerade texten väcker frågan om det var så det gick till,
eller om det inte gick till på det viset hur gick det då till?
En blodtörstig Trotskij lade grunden!
Upphovet till spärravdelningarna kan spåras i ett möte
mellan Trotskij och Lenin i början av augusti 1918 inför
Trotskijs avresa från Moskva till fronten. I samtalet med
Lenin skall Trotskij ha yttrat; ”Det är nödvändigt att
Omtvistade spärravdelningar
Beevor ger inte den fulla bilden av spärravdelningarna
och citerar dessutom inte helt korrekt den order som är
aktuell i sammanhanget. Dock är han inte ensam om att
förmedla en bild av dessa förband som bestående av
hänsynslösa mördare och fanatiska kommunister.
skapa pålitliga spärravdelningar vilka verkar utanför och tillsammans med den inre revolutionära
kärnan och som inte drar sig för att skjuta flyende”.
Trotskijs blodtörstighet är inte förvånande i det aktuella
T-34:ornas besättning har här klivit ur sina vagnar och
avancerar mot tyskarna vid Donbassregionen 1942. Detta är
en sovjetisk bild, och kan vara en av de många efterhandskonstruerade bilder som användes i propagandasyfte.
1
läget och han hävdade också tesen att det inte var möjligt att organisera en armé utan repression.
Efterhand tillkom spärravdelningar av varierande slag
och i första hand vid Syd- och Västfronten. Sedermera
fick de också en fast struktur och deras uppgifter renodlades. Avsikten var att det vid varje division skulle
finnas en spärravdelning av kompanis storlek som skulle lösa följande uppgifter;
sammades från politiskt håll på gräsrotsnivå vilket ledde
till rapporter som hamnade i Kreml. Så rapporterade till
exempel kommunistpartiets länskommitté i Brest; ”…
På så sätt flydde många chefer och politarbetare ur staden och
räddade i första hand den egna familjen istället för att organisera evakueringen och rödarmisterna flydde i oordning”.
Denna och andra rapporter om läget vid fronten ledde
till en formlig flodvåg av direktiv, order och anvisningar
från central nivå med ett och samma budskap; ”Att göra
processen kort med panikmakare, feglingar, desertörer och att
återställa den militära disciplinen är vår heliga plikt …”.
•Upprätthållande av ordningen nära frontlinjen.
•Stävja panik och reträtt.
•Arrestera och avväpna desertörer och retirerande
rödarmister.
•Vakt- och patrulltjänst.
•Bevaka överlöpare och desertörer.
• Arkebusering av banditer och retirerande rödarmister.
NKVD gör processen kort
De första anvisningarna om organiserandet av spärravdelningar gavs 27 juni i ett direktiv från tredje styrelsen,
kontraspionaget, vid Folkkommissariatet för försvar.
Detta kan ha föregåtts av en order redan 24 juni rörande
organiserandet av spärravdelningar inom NKVD. 17 juli
1941 överförs, eller rättare sagt återgår, den nämnda
tredje styrelsen till NKVD och denna och dess underställda enheter ges benämningen Osobie otdeli, särskilda avdelningar. Dessa hade bland annat till uppgift
att arrestera desertörer och rätt att skjuta dem på plats
om så krävdes. 18 juli gavs de särskilda avdelningarna
till uppgift att organisera egna förband i storleksordningen från pluton, vid division, till bataljon, vid front,
och som skulle bemannas av NKVD-personal.
Det råder viss osäkerhet om vilka spärravdelningar
som sattes upp och av vem. I vilket fall bedöms de
spärravdelningar som de särskilda avdelningarna organiserade från 18 juli ha varit de som till en början haft
störst betydelse. De uppgifter förbanden hade var i stort
sett desamma som under inbördeskriget, men även andra uppgifter förekom. Östersjömarinens spärravdelning sattes till exempel in mot estniska motståndsgrupper som bildats vid krigsutbrottet vilka överföll mindre
förband och enskilda rödarmister. Fram till oktober 1941
hade de särskilda avdelningarna och deras spärravdel-
Då inbördeskriget var slut avvecklades spärravdelningarna, men de glömdes inte bort. Erfarenheterna av dem
kom väl till pass 1941. Under vinterkriget i januari 1940
beordrades organiserandet av 27 spärravdelningar bestående av personal ur NKVD och med 100 man i varje.
Den stora oredans tid
Det tyska angreppet 22 juni 1941 möttes av en sovjetisk
krigsmakt som av flera olika skäl inte var förmögen till
vare sig anfalls- eller försvarsstrid. Den sovjetiska västgränsen hade flyttats västerut genom införlivandet av
de baltiska staterna och delar av Polen. Officerskåren
hade varit föremål för utrensningar. Stalin hade vägrat
att inse hotet från Tyskland vilket ledde till att beredskapshöjningar inte blev av. Allt detta gjorde att det
finns fog för att beskriva sommaren och hösten 1941
som ännu en ”den stora oredans tid”. Förband vek i
oordnade former, ledarskapet brast, soldater kom ifrån,
eller nådde aldrig, sina förband och många deserterade
helt enkelt.
Den stora oredan och Röda Arméns brister uppmärk-
Under andra världskriget var det främst Röda armén som använde sig av massanfall med infanteri i flera på varandra följande anfallsvågor. Förluster i människoliv värderades föga av Stalins generaler med tanke på de masshärar Sovjetunionen kunde sätta upp.
2
ningar omhändertagit 657 364 rödarmister av vilka
knappt 26 000 arresterades och övriga organiserades i
förband som sändes till fronten. Av de arresterade dömdes 10 201 till döden och arkebuserades varav 3321
framför trupp i avskräckande syfte.
Den ryska flottans infanteri sattes in i markstrider på ett
otal fronter, bland annat som här i Stalingrad. Kvalitén var
i början ojämn, men vid krigsslutet räknades marininfanteriet som Stalins elitförband.
och inte utan problem eftersom de chefer som beordrades att ställa personal till förfogande inte ville bli av med
sina bästa soldater. Vid en spärravdelning fick till exempel hälften av de man fått ta emot skickas tillbaka till
sina ursprungsförband. Dessutom saknades till en början en fastställd organisation. Först i september fastställdes organisation och utrustning för ”Självständiga
spärravdelningar i fältarmén” varför det inte förvånar att
organiserandet av dem på sina håll drog ut på tiden.
Det tyska nederlaget vid Stalingrad innebar vändpunkten på östfronten och att Röda armén återtog initiativet. Trots detta var deserteringar, panik och flykt
vanligen förekommande både under slaget vid Stalingrad och en tid därefter, bland annat vid Kursk. Rapporterna från de särskilda avdelningarna är i vissa
stycken ingen upplyftande läsning; ”… delar av 138.Skyttedivisionen som mötte kraftig fientlig artilleri- och granatkastareld sviktade och flydde i panik bakåt … Av divisionens
ledning och spärrbataljon vidtagna åtgärder återställde läget.
Sju feglingar och panikmakare arkebuserades framför truppen
och resten återfördes till frontlinjen”. Emellertid är antalet
som rapporteras som arkebuserade relativt få sett till
det totala antalet omhändertagna. Huvuddelen av dessa
utgörs av soldater som skiljts från sina förband och sedermera återförs dit eller till andra förband.
”Inte ett steg tillbaka!”
Den bild som fås av händelseutvecklingen fram till mitten av 1942 är fortsatta deserteringar, och kaos samt att
spärravdelningarna på vissa frontavsnitt inte är särskilt
effektiva. I en skrivelse i juli 1942 pekar generalstaben
på de brister som vidlåter spärravdelningarna. Bland
annat är de för få och har bister i beväpning och transportmedel. I och med den berömda ordern No 227 från
28 juli 1942 som också benämns ”Inte ett steg tillbaka”
och undertecknad av Stalin inleds ett nytt kapitel i
spärravdelningarnas historia. I ordern ges förutom direktiv för uppsättandet av strafförband även order för
organiserandet av spärravdelningar.
”RÖDA ARMÈNS ÖVERBEFÄLHAVARE BEORDRAR:
…
2. Arméernas krigsråd och framför allt armécheferna:
…
b) Organisera inom arméns område 3 – 5 väl beväpnade
spärravdelningar (om 200 man i varje), gruppera dem i instabila divisioners omedelbara bakre område och förpliktiga
dem att i händelse av panik och oordnat tillbakatåg av förband ur divisionen att på plats skjuta panikmakare och feglingar samt därigenom hjälpa divisionens hederliga soldater
att uppfylla sin plikt mot fäderneslandet.”
En ny trend
De sovjetiska framgångarna från 1943 gjorde också att
de företeelser som låg till grund för uppsättandet av
spärravdelningarna i fältarmén efterhand minskade.
Detta gjorde i sin tur att de mer sällan användes för att
lösa de uppgifter som förutsågs i order No 227. I några
fall användes de till exempel för skydd av staber och
Spärravdelningar kom till en början att organiseras i första hand på den södra flygeln av den sovjetiska fronten
3
sambandslinjer. Befriandet av det
sovjetiska territoriet synes också ha
inneburit att de använts för att ”filtrera” de befriade. Det vill säga utröna vilka som i en eller annan form
samarbetat med tyskarna.
Det minskade behovet av spärravdelningarna torde också ha legat
bakom den order som hösten 1943
som avvecklade dessa på divisionsnivå. Varje armé medgavs nu också
att endast ha tre – fem spärravdelningar om 200 man vardera. Vid
stridsvagnsarméerna skulle det nu
inte heller förekomma spärravdelningar. Ett år senare har läget utvecklats till att något behov av spärravdelningar inte längre finns. I
oktober 1944 beordras deras upplösning och överföring av dess personal till skytteförband vilket skulle vara
20 november.
Kompanichef, major
Ställföreträdare, kapten
Kommissarie
Adjutant, äldre löjtnant
Kvartermästare, äldre löjtnant
n n n
n n n
n n n
n
”Kpistpluton”
46 man
4 grupper
”Gevärspluton”
26 man
2 grupper
4 lätta kulsprutor
n
n
+
T R OS S
38 man
6 grupper
6 tunga kulsprutor
Totalt
200 man
71 gevär
107 kulsprutepistoler
8 lätta kulsprutor
6 tunga kulsprutor
4 lastbilar
1 fältkök
Organisation och utrustning vid ”Självständiga
spärravdelningar i fältarmén” enligt order av
26 september 1942
hände är omöjligt. Mot bakgrund av det rådande läget
och hur sovjetsamhället, och armén, fungerade så bedöms sannolikheten hög för att spärravdelningarna vid
enstaka tillfällen skjutit egna som dragit sig tillbaka utan
order. Men detta torde mer ha varit undantag än regel.
Otvivelaktigt gjorde spärravdelningarna nytta och behövdes i början av det stora fosterländska kriget. Vad
som bland annat talar för detta är det stora antalet som
skiljts från sina förband och som man sedan återförde
till dessa eller andra förband. Någon militärpolis eller
liknande fanns inte heller för att möta det kaos och den
panik som kännetecknade Röda armén 1941 – 1942.
Kaos och panik som skylldes på feglingar och panikmakare, men där den skyldige inte fanns vid fronten utan
bakom Kremls murar.
genomfört till
Dags att omvärdera historien!?
En av de många myterna runt spärravdelningarna är att
man hänsynslöst skjutit ned egna som flyr stridsfältet. I
det underlag som legat till grund för denna artikel har
uppgifter om sådana händelser varit få. Vad som tydligt
framgår av rapporter och annat är att spärravdelningarna arkebuserade de som krigsrätterna dömt till döden. Uppgifterna om att man skjutit ned egna kan bero
på hur enskilda spärravdelningar agerat eller missuppfattningar. Det sistnämnda kan till exempel ha varit fråga
om att man öppnat eld över huvudet på flyende. Att
nästan 70 år efteråt försöka klarlägga vad som verkligen
Stalin ansåg att de
ryska soldater som
överlämnat sig till
tyskarna var förrädare. Här syns en
av oändligt många
grupper av ryska
krigsfångar, på väg
mot slavarbete,
eller värre, i Tredje
riket.
4