Världens atomubåtar - ett gigantiskt avvecklings

Världens atomubåtar - ett gigantiskt avvecklingsarbete i fråga om säkerhet och varaktighet
Av Jan Nordenman
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
Sid 55-83
Ledamoten
JAN NORDENMAN
Kommendör Jan Nordenman, som är mariningenjör, lämnade den aktiva tjänsten 2003. Han var stf projektledare för
det numera nedlagda nordiska ubåtsprojektet Viking och
var dessförinnan FMV:s projektledare för Gotlandsubåtarna och chef för ubåtsbyrån inom FMV
Världens atomubåtar - ett gigantiskt avvecklingsarbete i fråga om säkerhet och varaktighet
Denna artikel är inte ett inlägg i antikärnkrafts- eller antikärnvapendebatten utan ett försök att
sammanfattningsvis och sakligt beskriva det gigantiska arbete som världen har framför sig att
”städa upp” efter de misstag, som gjorts under uppbyggnaden av dagens bestånd av och rester av
kärnkraftdrivna ubåtar och hantera de framtida atomdrivna ubåtar som världen uppenbarligen
kommer att berikas med. Artikelns bakgrund, syfte och begreppsapparat redovisas i några korta
avsnitt av översiktlig karaktär; om omhändertagandeprocessen, aktuella operatörer av nukleära
ubåtar, deras principer och resurser för att underhålla, försörja och slutligt avveckla sina ubåtar.
Dessa nationella översikter (med historisk bakgrund) har jag tagit med för att visa att samtliga
operatörer av atomubåtar har samma omfattande arbete framför sig att avveckla ubåtarna. Dessutom försöker jag i några tekniska utvikningar att beskriva och tydliggöra komplexiteten och skapa en grund för att förstå och häpnas över omfattningen av situationen i Ryssland. Läget i Ryssland vad avser teknisk status, miljöförstöring, interna och externa resurser för att genomföra avveckling av ubåtar och återställande av miljö och läget för detta arbete behandlas i ett eget avsnitt.
Artikeln behandlar endast nukleära ubåtar. Förhållandet att andra nukleärt drivna örlogsfartyg
och statsfartyg finns (sammanlagt ett 50-tal) och ibland redovisas i statistik över marinmilitära
kärnkraftreaktorer bidrar till problemet, och världens insatser att ta hand om dem, men berörs
inte här.
Eftersom artikeln behandlar pågående verksamheter, som i de olika nationerna och bland de berörda aktörerna har olika avgränsningar och beskrivs med olika begrepp, så är det mycket svårt att
finna och uttolka precisa uppgifter. Till detta kommer också att vissa uppgiftslämnare, av olika
skäl, kan tänkas ange ”bättre” trender och siffror än vad som är de verkliga förhållandena. Uppgifter om antalet ubåtar, andra kvantitativa uppgifter och förhållanden anges därför företrädesvis i
ungefärliga termer och är behäftade med osäkerheter. Med anledning av den väldiga miljöförstöring som basering och avvecklingen av sovjetiska/ryska ubåtar föranlett i Murmanskområdet fann
skäl till att närmare sätta mig in i orsaker sammanhang och teknik. Det viktigaste av det jag läst,
vilket utgör dokumenterat underlag för denna artikel, redovisas i en källförteckning i slutet av artikeln. Jag är ingen expert på vare sig nukleära ubåtar eller kärnkraftteknik utan en allmänt nyfiken ubåtstekniker. Artikeln är därför varken djuplodande eller fullständig utan en översiktlig exposé och en för stunden relevant resumé över ett av världssamfundets många akuta och långsiktiga frågeställningar. För att tillförsäkra att artikeln är korrekt, i de delar jag själv inte behärskar,
har jag fått den granskad och kompletterade med avseende på kärntekniska begrepp och sammanhang, med benägen hjälp av civilingenjör Björn Jonsson och docent Stig-Erik Larsson. Båda
är kärnkraftstekniker med lång erfarenhet inom forskning och kärnkraftindustrin.
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
55
Några begrepp
I engelskspråkiga källor och litteratur
används frikostigt begreppen decommissioning, dismantling, scrapping och disposal. Användningen är inte konsekvent
och begreppen har inte en entydig översättning till svenska. Jag har därför funnit
det nödvändigt att skapa, definiera och
använda ett antal begrepp, som jag nedan
närmare motiverar och förklarar.
Vid avveckling av civila kärnkraftanläggningar används ordet decommissioning för att sammanfatta nedmontering,
avfallsbehandling och omhändertagande
av alla typer av radioaktivt avfall. Dessutom ingår aktiviteter som fysiskt skydd,
uppstädning och projektledning. I det civila fallet kan man förutsätta att, då avvecklingen väl påbörjats, genomförs den
som ett sammanhållet arbete inom ett
geografiskt avgränsad område. I ubåtsfallet, som vi kommer att se, är avvecklingen både mer komplex och utsträckt
över tid och rum. För att understryka det
och dessutom inte använda begreppet
decommissioning, som har ett i navala
sammanhang definierat innehåll, väljer
jag ett annat uttryckssätt.
Omhändertagande kommer att användas för att sammanfatta det som i
rubriken benämnts... ”säkert och varaktigt avveckla”. Avvecklingen av atomubåtar är såväl praktiskt/administrativt
som tekniskt mycket omfattande och
komplicerad. Det slutliga steget i avvecklingen har ännu idag inte sin slutliga lösning utan innebär ett förvar, vilket också
låter sig inbegripas i omhändertagande.
För att inbegripa de engelska termer,
som nämns ovan, och motsvarande aktiviteter har jag således valt att använda
begreppet ”omhänderta”, med avledningar såsom ”ta om hand”. Omhänderta
56
är ett ”tungt och värdeladdat” ord, men
jag har funnit det lämpligt i detta sammanhang för att på bästa sätt sammanfatta och uttrycka en praktiskt/administrativt och tekniskt omfattande verksamhet
för närvarande utan slutlig lösning.
Avförande av ubåten från aktiv tjänst
(eng decommissioning) anger att ubåten
inte längre är i aktiv tjänst. Den kan ligga
i reserv eller i någon annan form av beredskap.
De engelska begreppen ”commissioning” och ”decommissioning” har i amerikansk (och övriga anglosaxiska länder)
användning väl definierade innebörder.
”Commissioning” innebär att fartyget
nått en operativ status så att det kan tas
upp i den aktiva flotta. Det görs genom
en byråkratisk process och ceremoni
med representanter för flottan och andra
honoratiores varvid fartyget juridiskt och
operativt blir en enhet i den amerikanska
flottan och krigsmakten och får bära beteckningen ”USS” före namnet. På liknade sätt sker med byråkratisk formalism
och en ceremoni (med motsvarande representation) en ”decommissioning” då
fartyget avförs från aktiv tjänst och ställning som enhet i amerikanska flottan.
Fartyget är fortfarande en individ med
ett namn men bär inte akronymen
”USS” före namnet.
Ett fartyg som ännu ej är ”commissioned”, t.ex. under provturer, är en ”PreCommissioning Unit” med beteckningen
”PCU”.
Commissioning har inget med de
kommersiella förehavande mellan beställare och leverantör (varvets leverans
till materielmyndigheten eller dennes leverans till försvarsmakten) som vi i
Sverige brukar göra till en ceremoni i
form av ”mottagande” respektive ”överlämnande”.
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
”Decommissioning” kan inte heller
översättas med ”avrustning” eller ”skrotning”.
När beslut har tagits om att fartyget
skall ”skrotas” förlorar det slutligt sitt
namn och blir bara – the hulk - ett själlöst
skrov.
Avlägsnande av materiel och material
(eng stripping) används för att sammanfatta den aktivitet och det omfattande arbete det innebär att tömma ubåtens reaktor på bränsle och övriga system och
tankar på medier liksom utrymmen på
material och material. Avlägsna kan inte
direkt ersättas av det svenska begreppet
avrusta, vilket kommer att framgå.
Avskiljande används för att sammanfatta den aktivitet och det omfattande arbete det innebär att skära itu skrovet och
ta ut den skiva av skrovet vari reaktorn
sitter.
Skrotning (eng scrapping), som i
svenskt dagligt tal kan innebära och sammanfatta en mängd aktiviteter och verksamheter, kommer, i denna framställning, att strikt användas för den aktivitet
som innebär att man med skärbrännare
eller på annat sätt sönderdelar (fragmenterar) och demonterar ubåtens
skrov, system och andra installationer till
skrot som kan hanteras i den civila/kommersiella verksamheten.
Proliferering används i meningen
att materiel och kunskap sprids i en
icke önskad omfattning eller till aktörer som man inte önskar skall ha materiel och eller kunskap om dess användning. Ordet proliferera kommer (enligt SAOB) från latinets proles (=avkomma) och används inom fysiologi/
medicin i uttryck som ”föröka sig genom proliferation” och inom botanik i
uttryck som ”åstadkomma proliferation” (=genomväxning).
Stats- och militärvetenskapen har
övertagit begreppet för att inom området
”militär rustning” använda ordet för att
uttrycka spridning (stöld, överlåtande,
försäljning) av materiel eller kunskap. I
det här sammanhanget har ordet en underförstådd betydelse av ”icke önskad
spridning” och/eller ”spridning till icke
lämpliga/betrodda aktörer” såsom terrorister eller skurkstater.
Inom området marin rustning är det
engelska begreppet Submarine Proliferation vedertaget för att beskriva spridning (genom försäljning och kompetens
uppbyggnad) av förmågan att inneha och
operera ubåtar. Genom att försäljning av
nukleära ubåtar ännu inte skett (och förhoppningsvis inte kommer att ske) så används begreppet Submarine Proliferation idag explicit på konventionella ubåtar, vilka medelst kryssnings-missiler,
kan avleverera kärnvapen.
Något om kärnreaktorer i
ubåtar och tillhörande frågor
Grunderna för kärntekniken bygger på
rön man gjorde redan före Andra världskriget om att klyvning – fission - av tunga
atomkärnor frigjorde energi. Under Andra världskriget användes denna kunskap
för att ta fram kärnvapen i form av bomber, som fälldes mot Japan. Detta utvecklingsarbete – Manhattanprojektet – gav
också insikter om att den vid fission frigjorda energin kunde tas till vara för såväl civila samhällets behov och militära
behov som ubåtar.
Detaljerade upplysningar om kärnkraftreaktorer för ubåtsdrift är omgärdade med sträng sekretess. Det finns dock
tillräckligt med öppen information som
gör det möjligt att beskriva och kommentera de mest basala principerna och
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
57
dimensionerande faktorer för ubåtsreaktorer.
ras genom att göra systemet självcirkulerande med hjälp av stora scoops och/eller
speciellt tysta pumpar.
Maskineriet
Kärnkraftreaktorer i ubåtar är så kallade
tryckvattenreaktorer (eng Pressurised
Water Reactor – PWR). En reaktor av
denna typ är både modererad och kyld
med vatten i vätskeform under övertryck. Vattnet drivs runt av pumpar i en
s.k. primärkrets, vilken via en värmeväxlare - ånggenerator – avger sitt värme till
en sekundärkrets – ett vatten-ång-system
i en ångturbinanläggning. Även sekundärkretsen drivs runt av (matarvatten)
pumpar och kyls av sjövatten i en kondensor.
Ångprocessen, även kallad Rankinprocessen, har en teoretisk verkningsgrad på högst 30 %. I det reella maskineriet uppstår förluster i växlar och generatorer. Av kärnkraftsreaktorns termiska
effekt kan därför bara drygt 20 % tas ut
som axeleffekt eller elektrisk effekt. I
ubåtsfallet kan man antingen låta turbinerna driva propelleraxeln via en växel
(direkt drift) eller en generator som i sin
tur driver en elektrisk motorkopplad till
propelleraxeln (turboelektrisk drift). I
vilket fall som helst så har man också
mindre turbiner som driver generatorer
för hjälpkraftbehov. En ångturbinanläggning för direktdrift av propellern via stor
växel blir av naturliga skäl bullriga. USA
har därför provat turboelektrisk drift på
någon ubåt. Turboelektrisk drift blev tystare men medförde ett större maskineri,
varför USA valde att i det stora flertalet
ubåtar tillämpa direktdrift eftersom man
genom att arrangera maskineriet på isolerade plattformar kunde minimera bullret. Sjövattenkretsen och dess pumpar
har varit en besvärlig bullerkälla i atomdrivna ubåtar. Detta har kunnat bemäst-
58
Reaktorn
Reaktorer i en ubåt måste vara kompakta, både av det skäl att utrymmet i en
ubåt är begränsat och att vikten är en begränsande och kritisk faktor. Reaktorn
med tillhörande kylvattenkretsar är omgiven av en stor mängd massivt material
för att avskärma besättningen från farlig
neutronstrålning och gammastrålning,
som avges av kärnkrafthärden och primärkretsen. I en tidig ubåt provade USA
en reaktortyp som hade smält metall –
natrium – i primärkretsen. Genom att använda flytande metall, som kunde överföra större mängd värme per vikt- och
volymenhet än vatten, kunde man bygga
en mindre reaktor än motsvarande tryckvattenkyld. Natrium har också egenskapen att vara transparent för neutroner.
Smältpunkten för natrium är 98oC (och
kokpunkten 883oC). Temperaturen i primär kretsen är 300 – 400oC. Reaktorn var
dock komplex med många inneboende
risker, varför den inte fick någon efterföljare.
Sovjet byggde däremot flera ubåtsreaktorer med natrium som moderator och
kylmedium och har följdriktigt haft
många olyckor med dessa ubåtar och flera reaktorer, där avställningen inte gjorts
på ett riktigt sätt och metallen stelnat och
inneslutit bränslet. Sådana reaktorer är
synnerligen riskfyllda och svåra att omhänderta. Det stelnade kylmedlet, storleksordningen 100 ton, innehåller Na22,
och Cs137, vilka är besvärliga radionuklider som avger gammastrålning. Med
hänsyn till att ubåtsreaktorn skall vara så
effektiv som möjligt för en given volym
och vikt är det naturligt att ladda reak-
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
torn med så höganrikat uran som möjligt.
Så görs också i amerikanska och engelska ubåtsreaktorer, vilka laddas med 93 %
U-235. Resterande mängd är U-238. Sovjetiska ubåtsreaktorer av första och andra generation använde uran anrikat till
drygt 20 %. I den senaste, tredje generationen, reaktorer, som återfinns i dagens
ubåtar, används uran anrikat till mellan
55 och 90 %.
I tidigare franska ubåtsreaktorer har
användes uran anrikat upp till 90 %,
medan den senaste nu operativa generationen attackubåtar använder låganrikat
med endast 7 % U-235.
Det finns också en strävan att packa
så mycket U-235 som möjligt i reaktorhärden för att minimera antalet gånger
eller helt eliminera behovet av att byta
bränsle. Bränslebyte är en kostsam och
tidskrävande operation. För amerikanska och ryska ubåtar innebär det att
ubåtens tryckskrov måste öppnas genom
att en öppning i skrovet måste göras för
att komma åt reaktorn och reaktorhärden. De franska ubåtarna har en stor
lucka i tryckskrovet, som kan öppnas, så
att tiden för bränslebyte kan minskas
från år till månader.
Infrastruktur och regelverk
För att operera nukleärt framdrivna ubåtar fordras en ytterst omfattande infrastruktur för att kunna underhålla och försörja ubåtarnas maskineri. I begreppet underhålla ligger, utöver den traditionella
betydelsen av begreppet, omhändertagande av radioaktivt kontaminerade delar av
maskineriet, radioaktivt förbrukningsmateriel (exvis jonbytarmassor) och radioaktivt spill (vätskor och gaser) från maskineriet samt radioaktivt kontaminerade
skydds- och hjälpmedel (skyddskläder,
stövlar, verktyg, trasor mm), som används
vid arbete i maskineriet.
I begreppet försörja ligger ett komplext kretslopp av anskaffning och lagring av nukleärt bränsle, uttag av utbränt
bränsle ur reaktorn, förvaring och upparbetning av utbränt bränsle samt laddning
med nytt bränsle. Sammantaget innebär
detta en synnerligen omfattande och av
säkerhetskrav och regelverk styrd verksamhet, som är så resurskrävande att endast stormakterna har råd med den.
En typisk amerikansk ubåtsreaktor
idag, med en härd som är laddad för 20
års drift, innehåller ca 400 kg U-235. Behovet att ladda om fem reaktorer per år
innebär att USA:s ubåtsflotta 2006 (ca 75
ubåtar) förbrukar ca 2 ton U-235 per år.
USA har idag 175 ton U-235 i lager. Det
vill säga tillräckligt för att, med nuvarande förbrukning, driva landets atomubåtar i många, många decennier.
Proliferering
Det finns flera egenskaper och karaktäristika hos höganrikat uranbränsle
(”ubåtsbränsle”) som gör det intressant
och attraktivt att stjäla eller försälja.
Bränslepaket för ubåtsreaktorer är t. ex
mindre och mer lätthanterliga än motsvarande bränslepaket/element från civila kraftreaktorer. Färskt bränsle till
ubåts-reaktorer innehåller mycket uran
och är därmed särskilt attraktivt för den
som önskar komma över U-235. Utbränt
ubåtsbränsle innehåller istället mycket
plutonium, vilket också har en marknad.
Såväl U-2325 som plutonium kan användas för tillverkning av vapen. Den presumtive köparen av, mer eller mindre utbränt, ”ubåtsbränsle” kan vara (1) stater,
som utan egen kärnkraftteknik önskar
skaffa sig atomvapen, eller (2) terrorister
och andra organisationer, som önskar
tillverka en enstaka bom eller en ”dirty
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
59
bomb”. Den förstnämnda kunden är nog
mest intresserad av att komma över utbränt bränsle med hög halt av plutonium,
vilket han kan utvinna på olika sätt. Troligtvis har han tillräckligt med resurser
och ambition för att tillverka en bomb
med hög sprängkraft per vikts- och volymenhet och önskar därför utgå från plutonium. Den andra typen av kund har
inte stora tekniska resurser och har bara
ambitionen att en eller ett fåtal gång (er)
utlösa en nukleär bomb vars ”effektivitet” är begränsad men tillräckligt skrämmande och särskilt skadligt genom ett
stort utfall av radioaktivitet.
Utan att gå in på hur plutonium och
U-235 utskiljs kan konstateras att
• utskilja U-235 från lågutbränt bränsle
är mycket enklare än den kemiska
upparbetning/process, som behövs för
att avskilja plutonium, och kan göras
vid små och relativt enkla anläggningar.
• en primitiv/enkel bomb tillverkad av
U-235 är enklare att få att detonera än
en primitiv bomb uppbyggd av plutonium.
Denna beskrivning av ”ubåtsbränslets”
attraktion på kunder av olika slag tydliggör varför verksamheter, såsom avveckling av ubåtar där nukleärt material, utrustning och aggregat eller hela ubåtar
hanteras, innebär risk för prolifirering.
Det vill säga risk för att, allt ifrån nukleärt material till hela anläggningar, kan
spridas till stater eller organisationer,
som enligt internationella avtal och regelverk inte tillåts att inneha sådant material.
Antalet reaktorer
Sedan den första atomdrivna ubåten såg
dagens ljus, 1954 i USA, till dags dato - i
60
slutet av 2006 - har knappt 500 ubåtar
med maskinerier baserade på kärnkraft,
byggts. Av dessa är ca 160 operativa/inaktiva och resterande knappt 340 är avförda från aktiv tjänst och befinner sig i olika stadier av ”omhändertagande”. Se
även Bilaga 1- Tabell.
Eftersom sovjetiska/ryska ubåtar
vanligtvis har två reaktorer kan vi anta
att nämnda 500 ubåtar representerar
drygt 700 reaktorer. Till dessa kan läggas
att varje nation, som opererar atomubåtar, säkert har en eller flera prototyper
eller utbildnings- och övningsanläggningar med ubåtsreaktorer. Totalt torde i
världen finnas 710-720 kärnkraftreaktorer föranledda av och relaterade till
kärnkraftsdrivna ubåtar. Några av dessa
reaktorer ligger på havsbotten i sjunkna
ubåtar eller dumpade i havet (10-15 st.).
Resterande 700 reaktorer är i drift, återfinns i avförda ubåtar eller är i någon
form av förvar i väntan på slutligt omhändertagande. Det senare ”slutliga steget” har ännu inte tagits av någon av de
aktuella nationerna.
Trots att atomubåtar är mycket dyra
att bygga, operera och sedermera omhänderta så anses kärnkraftdrivna ubåtar
så överlägsna och ha sådana unika egenskaper att det framgent, i snitt, tillkommer tre till fyra ubåtar varje år under
överskådlig tid. Som kommer att framgå
är de första stegen i omhändertagandeprocessen nog så resurskrävande. Tillsammans med gamla försyndelser i Ryssland är omfattningen av arbetet att omhänderta dagens ubåtar gigantisk. Till de
ca 700 reaktorerna, som efter att de tjänat ut tillsvidare bara förvaras, tillkommer två á tre nya reaktorer varje år under överskådlig tid. Som jämförelse kan
nämnas att i världen finns i dag ca 450 civila reaktorer. Lägg därtill ett 50-tal av-
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
ställda reaktorer och forskningsreaktorer
så utgör det civila antalet reaktorer 500.
Något om
omhändertagandeprocessen
Omhändertagandet av en kärnkraftdriven ubåt är en omständlig, tekniskt komplicerad och resurskrävande process. För
tillfället har expertisen enats om att en
lämplig omhändertagandeprocess kan
delas upp i följande fem steg
1. Ubåten avförs från aktiv tjänst och reaktorn stängs av i god så att den kan
svalna och kortvarig radioaktivitet
kan avklinga. Ubåten töms på all uppbörd och materiel som skall återanvändas. Ubåten ställs i ordning för att
under en lång tid (tiotals år) kunna
genomgå följande steg i omhändertagandet.
2. Bränslet i reaktorn (-erna) avlägsnas
och överförs via en mellanlagring till
slutförvaring eller upparbetning.
3. Ubåtens övriga system stängs av, töms
på medier och ställs i ordning för att i
erforderlig omfattning och under en
lång tid (flera år) vara intakta eller
fungera under följande steg i omhändertagandet
4. Ubåtens reaktorsektion avskiljs från
ubåten. Det innebär, i regel, att man
skär ut den skiva som reaktor med
inneslutning utgör och förser den med
förtillverkade skott som gör reaktorsektionen till en väl försluten och avskärmad enhet som kan transporteras
till förvaring i väntan på ”slutligt omhändertagande”.
5. Resterande delar av ubåten skrotas
och material återförs till det civila
kretsloppet. Endast Ryssland och
USA har börjat praktisera detta slutliga steg som visats sig innehålla ett antal icke förväntade svårigheter och
kostnader.
Den ovan beskrivna ideala processen tilllämpas i varierande grad och i varierande former av de nationer som påbörjat
omhändertagandet av sina avförda kärnkraftdrivna ubåtar. Formerna för och
problemen i de enskilda tillämpningarna
kommer att närmare beröras i det följande.
Faktum är att det för närvarande inte
finns något definitivt och säkert sätt att
omhänderta nukleära ubåtsmaskinerier.
De som ”skrotats” har dumpats på havets botten, finns kvar i de avförda
ubåtarna, återfinns som friflytande reaktorsektioner i några ryska havsvikar eller
har ställts upp för förvaring på land. I de
tre senare fallen hålls ubåtarna och reaktorsektionerna förslutna och flytande
respektive förvaras på avsides belägna
”begravningsplatser” i väntan på att de
ansvariga myndigheterna slutligt skall tas
sig an problemet att demontera höggradigt radioaktiva reaktorer och andra delar av maskineriet för slutförvaring på ett
sätt som säkerställer att radioaktiviteten
inte sprids och kan skada biologiskt liv
under mycket lång tid.
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
61
Operatörer av nukleära
ubåtar
USA
För något mer än 50 år sedan (1954) sjösattes den första atomubåten – Nautilus –
i USA. USS Nautilus innebar början på
en i många stycken fantastisk teknisk utveckling av ubåtar och helt nya vapensystem och nya möjligheter till strategiskt agerande av stormakterna. Med
atommaskineriet kunde ubåtarna verkligen göra skäl för benämningen undervattensbåt och genomföra sina operationer
under långa tider i uläge utan någon som
helst kontakt med ytan. Med atommaskineriet följde nästan obegränsade energimängder, som kunde användas för att ge
ubåtarna hög fart och uthållighet. Det senare innebar att jorden kunde omseglas
flera gånger utan bränslebyte av maski-
neriets kärnkraftreaktor. Ubåtarna kunde också göras stora för att bära omfattande och avancerade sensorer, ledningssystem och vapensystem. Det amerikanska genombrottet med kärnkraftdrivna
ubåtar följdes snart av dåvarande Sovjet,
England, Frankrike och Kina, vilka i varierande grad lyckats att efterlikna det
amerikanska atomubåtsvapnet.
Mannen bakom Nautilus och USA:s
övergång till en nukleärt driven ubåtsflotta var Hyman Rickover. Sedermera
amiralen Rickover var en färgstark, drivande och krävande person som under
lång tid kom att driva sina idéer och uppfattning om yppersta kvalitet i såväl teknik (ubåtarna) som hos dem som opererade tekniken – personalen. Under Rickovers hårda regim byggdes det amerikanska (atom) ubåtsvapnet upp och karaktäriseras fortfarande av högt säker-
Avförda ubåtar som inväntar omhändertagande i Puget Sound
62
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
hetsmedvetande höga krav på teknik och
professionalitet. Även den producerande
industri och de underhållande varven är
präglade av Rickover och ubåtsvapnets
höga standard. Rickovers principer ledde
till ett fåtal klasser av amerikanska ubåtar och väl utprövade konstruktioner
med långt driven standardisering av säkra och beprövade lösningar. Även om
USA tog fram drygt ett dussin typer av
nukleära attackubåtar så förblev ca hälften solitärer medan övriga fyra-fem lyckade typer byggdes ut till klasser med flera ubåtar. Antalsmässigt största klassen
har blivit Los Angeles-klassen med sammanlagt 60 ubåtar.
Av till dags dato drygt 250 byggda
amerikanska atomubåtar har US Navy
förlorat två ubåtar i olyckor till sjöss;
USS Thresher och USS Scorpion. Ingen
av dessa olyckor föranleddes av eller berörde kärnkraftmaskineriet och ubåtarnas kärnkraftreaktorer synes ha säkrats
och har hittills inte läckt radioaktivitet
till havet. Någon olycka eller tillbud av
anmärkningsvärd storlek med ubåtars
kärnkraftsreaktorer, bränsle eller kärnvapen synes inte i övrigt ha inträffat i det
amerikanska ubåtsvapnet
Utöver funktioner för att leda de
amerikanska ubåtarnas operationer
finns en närmast ofattbart omfattande
infrastruktur av industrier, militära varv
och verksamheter för att understödja dagens ca 60 attackubåtar och dryga dussinet strategiska missilbärande ubåtar. I
synnerhet hantering och förvaring av
kärnbränsle och kärnvapnen och deras
olika bärare kräver omfattande säkerhetsarrangemang för att förhindra radiologiska olyckor och att radiologiskt material kommer på avvägar. Det är ett
ofantligt arrangemang av teknik och byråkrati.
Omhändertagande av
amerikanska ubåtar
Före 1992 avfördes ubåtar och lades i reserv i väntan på omhändertagande. Långt
in på 1980-talet, innan behovet blivit alltför påtagligt, hade man tanken att dumpa
hela ubåtar eller reaktorsektionerna i havet. Enligt dåtidens expertis ansågs detta
som möjligt och kanske det bästa sättet
för slutförvaring av uttjänta ubåtar eller
reaktorer. Inte förrän 1993 infördes i
London Dumping Convention, som sedan 1972 reglerar dumpning av material i
havet, förbud att dumpa radioaktivt material i havet. Följdriktigt så etablerades,
samma år, i USA ett program för att på
ett metodisk sätt omhänderta det avförda ubåtarna - the Nuclear Powered Ship
and Submarine Recycling Program. Programmet omfattar alla de olika steg och
faser till och med skrotning som ingår i
ett kvalificerat program för omhändertagande av nukleära fartyg och ubåtar.
Omhändertagande av en amerikansk ubåt
består av två faser, varav den första kan
utföras på något av de varv som är kvalificerade för att underhålla nukleära ubåtar. Den andra fasen, som är mer kvalificerad, utförs vid Puget Sound Naval Shipyard, Bremerton i staten Washington.
Den första fasen utgörs av avrustning
av fartyget/ubåten i torrdocka; alla vapen, sensorer, elektronik och materiel
som kan/skall återanvändas liksom all
farlig materiel och miljöfarliga material
såsom radioaktiva restprodukter och
bränsle från reaktorn avlägsnas. Berörda
varv är Puget Sound Naval Shipyard,
Portsmouth Naval Shipyard i Massachusetts, Norfolk Naval Shipyard i Virginia
och Newport News SB & DD i Louisiana.
Den andra fasen innebär att reaktor-
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
63
Varvet i Bremerton. Reaktorsektion avskiljd från övriga ubåten
kärlet med kringutrustning avlägsnas och
att återstoden av ubåten skrotas. Detta
sker genom att den avrustade ubåten –
the hulk – förläggs i torrdocka och den
del av ubåten som omfattar reaktorn
med inneslutning och kringutrustning reaktorsektionen - friläggs. Den avskiljda
reaktorsektionen förses med speciellt
tillverkade skott som försluter sektionen
och gör det möjligt att transportera den
och förvara den på ett säkert sätt. Resten
av ubåten skrotas genom att skäras sönder i mindre delar så att stål, övriga metaller och annat kan återvinnas och återföras till det kretslopp som de flesta material och ämnen i det moderna industrisamhället, ingår i. Materiel och material
som är radioaktiv kontaminerat (låggradigt) tas om hand och skickas till slutförvaring för sådant avfall.
64
Den mer avancerade andra fasen, där
reaktorsektionen avskiljs och hanteras,
har av flera skäl allokerats till varvet i
Puget Sound. Dels har det visat sig säkrare och mer rationellt att ett varv specialiserat sig på detta kvalificerade arbete.
Dels ligger Puget Sound i sådan närhet
till platsen för slutförvaring, av såväl
bränsle som reaktorsektionerna, att
transporterna från varvet till dessa platser kan skötas under säkra och kontrollerade former.
Reaktorsektionen transporteras till
the Hanford Reservation, som är en av
USA:s större anläggningar för förvaring
av radioaktivt material. Transporten går
på pråm sjövägen utmed kusten ned till
Colombia River och 450 km uppför floden till anläggning som ligger i ett ökenområde i det inre av staten Washington. I
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
Grav för reaktorsektioner i Hanford
Reservation
mitten av 2006 hade 114 reaktorsektioner ställts upp i Hanford Reservation.
Reaktorsektioner, som är preparerade för lång tids förvaring, ställs på rad i
speciellt urgrävda ”gravar”. När en sådan grav är fylld begravs reaktorsektionerna genom att tidigare schaktmassor
återfylls i ”graven” och täcker de radioaktiva reaktorsektionerna för flera hundra år framåt. Detta förfaringssätt är således inte en definitiv slutförvaring.
En typisk reaktoravdelning från en
Los Angeles-ubåt har en diameter på 10
m, en längd på 13 m och väger 1 680 ton.
Storbritannien
England inledde sin era av atomdrivna
attackubåtar på tidigt 1960-tal genom att
bygga en attackubåt (SSN) – Dreadnought – som blev operativ 1963, deltog i
Falklandskriget och avfördes redan 1980.
HMS Dreadnought blev en solitär, men
utgjorde utgångspunkt för följande serier
av engelska nukleära ubåtar. Sedan senare delen av 1960-talet och till och med
2006 har sammanlagt 22 attackubåtar
och strategiska missilbärande ubåtar sjösatts. Royal Navy hade också för avsikt
att operera en mix av nukleära och konventionella ubåtar, men i mitten av 1990talet då det nukleära programmet krävde
allt mer resurser av de krympande anslagen till flottan, avvecklades de kvarvarande konventionella ubåtarna (Upholderklassen).
Initialt var avsikten att bygga upp en
egen kompetens att såväl utveckla som
bygga atomubåtar men hjälp fick sökas i
USA för atommaskineriet och därmed
övertogs amerikanska principer och teknik i dessa delar. Av till dags dato 26 sjösatta atomubåtar har Royal Navy inte
haft någon olycka som inneburit förlust
av eller skador på en atomdriven ubåt. Ej
heller tillbud, som i större omfattning
skadat ubåt eller personal, har inträffat.
Det har dock förekommit konstruktionseller tillverkningsfel som berört kärnkraftsreaktorerna och kringsystem, vilket för långa tider förhindrat enskilda
ubåtar och klasser av ubåtar att gå till
sjöss. Några allvarliga tillbud med bränsle eller kärnvapen synes inte ha inträffat.
England har i likhet med USA en omfattande infrastruktur av industrier, militära varv och verksamheter för att understödja dagens 11 ubåtar. Naval Base Clyde är belägen på skotska västkusten med
ubåtsbasen i Faslane, där de fyra strategiska ubåtarna av Vanguardklass är baserade. I området finns också Coulport,
som är en vapendepå och anläggning för
att hantera kärnladdade Tridentmissiler.
Anläggningen omfattar 16 förvaringsbunkrar, avsedda för kärnladdningar, insprängda i berget. Naval Base Devonport
på engelska sydkusten är bas för de elva
attackubåtarna av Trafalgar- och Swiftsureklasserna. I infrastrukturen ingår
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
65
också nybyggandsvarvet BAE Systems i
Barrow-in-Furness på västkusten samt
det gamla örlogsvarvet i Rosyth på ostkusten, mittemot Edinburgh, där man
har bedrivit översyn av och nu förvarar
avförda ubåtar.
Englands innehav av såväl atomubåtar som nukleära vapen har sedan länge
varit utsatt för debatt. Sedan engelska
försvaret gjort sig av med sitt nukleära
bombflyg utgörs Englands kvarstående
kärnvapenförmåga av Tridentsystemet
buret av de fyra ubåtarna i Vanguardklassen. Närvaron av atomubåtarna och
hanteringen av radioaktivt material till
och från ubåtarna har återkommande orsakat lokala protester och i samband därmed påståenden om tillbud och slarv
med säkerheten.
Frågan om Englands fortsatta innehav av kärnvapen hettade till under december 2006, då regeringen klargjorde
sin avsikt att driva igenom ett fortsatt
innehav av kärnvapenförmåga genom att
i framtiden bygga ytterligare ubåtar till
det med USA gemensamma Tridentsystemet. Beslut skall tas under våren 2007.
Omhändertagande av brittiska
ubåtar
England har ännu ej etablerat ett slutligt
program för att omhänderta sina avförda
nukleära ubåtar. Liksom USA hade man
långt in på 1980-talet avsett att dumpa
reaktorsektionerna i havet. Senare har
inriktningen varit att förvara sektionerna
på land och efter slutlig demontering av
reaktorerna deponera resterna i något
djupt liggande slutförvar. De elva ubåtar
som för tillfället förvaras vid varvet i
Rosyth eller vid basen i Devonport är
tömda på bränsle och ingår i the Interim
Storage of Laid Up Submarines – ISOLUS - programme. Man har dock inlett
66
diskussioner med industrin om fortsättningen och industrin har lämnat Proposals for the Safe Disposal of Nuclear Submarines.
Förslaget innebär att man enligt den
amerikanska principen skall omhänderta
alla ubåtar vid Rosyth och där avskilja
reaktorsektioner och skrota övriga delar
av ubåtarna. De avskiljda reaktorsektionerna, som väger mellan 750 och 1 000
ton, skall sedan sjövägen transporteras
till förvaring. Mellanförvaringen av reaktorsektionerna och annat radioaktivt material föreslås ske vid anläggningarna i
Coulport eller Sellafield. Anläggningen i
Coulport, som har 16 förvaringsbunkrar,
avsedda för kärnladdningar, insprängda i
berget, förutses kunna användas eller utvidgas. Sellafield är en kärnkraftsanläggning i nordvästra England. I området
finns också anläggningen THORP (Thermal Oxide Reprocessing Plant), som
byggdes 1983–1992 och den används till
upparbetning av kärnbränsle från reaktorer i flera olika länder.
Sammantaget står det engelska ubåtssystemet inför stora svårigheter. Den helt
nukleära ubåtsflottan är mycket dyr att
upprätthålla. Kostnaderna är höga beroende på att verksamheten är komplex
och geografiskt utspridd men också beroende på att antalet ubåtar är för litet
för att ge den aktuella industrin tillräcklig beläggning.
Nybyggnadsvarvet i Barrow-in-Furness har hittills varit helt inriktat på nyproduktion och underhållsarbeten utanför reaktorsektionen. Varvet önskar nu
utvidga sin kompetens och därmed möjlighet att även arbeta med underhåll av
en aktiverad reaktor. En utvidgning av
kompetens och faciliteter för underhållsarbeten med aktiverade reaktorer vid
både nybyggnadsvarvet i Barrow-in-Fur-
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
ness och anläggningarna i Devonport
innebär sammantaget en fördyring. En
komplikation och fördyring som blir
nödvändig eftersom brittisk kompetens
att utveckla, bygga och långsiktigt underhålla kärnkraftubåtar, står och faller med
nybyggnadsvarvets överlevnad.
Frankrike
Frankrike inledde sin era av atomubåtar
redan 1967 med atomubåten Redoutable.
De Gaulle hade 1966 med Frankrike
lämnat NATO:s militära samarbete och
Frankrike sökte en egen väg för att bygga
upp sin Force de Frappe och därmed också förmågan att utveckla, bygga och operera atomubåtar. Redan 1945, när de
Gaulle återkom till Frankrike, etablerade han en atomenergikommission, som
arbetade både med civila och militära till-
lämpningar av kärnenergin. I de Gaulles
vision av ett nytt Frankrike med ett försvar, som nationen själv kontrollerade,
fanns också tanken på atomvapen och
1960 provsprängde Frankrike sin första
kärnladdning. Trots omvärldens starka
motreaktioner fortsatte de Gaulle att
bygga sin Force de Frappe och kunde i
mitten av 1960-talet inleda brytningen
med NATO. Inledningsvis valde han att
låta bombflyg vara bärare av de kärnladdningar utvecklade på egen hand. Senare övertogs rollen av ballistiska robotar, som utvecklades på 1970-talet för
och som de strategiska atomubåtarna bestyckades med.
Frankrike har således en genuin och
egen kompetens såväl inom kärnkraftområdet som inom kärnvapenområdet.
Frankrike är det land i Europa, som har
Ile Longue
Anm: Beteckningen SNLE är franska Sous-marine nucleare lance engins och motsvaras av det
engelska SSBN.
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
67
flest kärnkraftverk för sin elförsörjning.
Kärnkraften och Force de Frappe har
stor uppslutning av det franska folket.
Av till dags dato 15 byggda atomubåtar har Frankrike inte förlorat någon
ubåt. Någon olycka eller tillbud av anmärkningsvärd storlek med ubåtars
kärnkraftsreaktorer, bränsle eller kärnvapen synes inte heller ha inträffat i det
franska ubåtsvapnet. Frankrike har, på
samma sätt som USA, en väl utbyggd infrastruktur av industrier, militära varv
och verksamheter för att understödja dagens sex attackubåtar och fyra á fem strategiska missilbärande ubåtar. Av hittills
byggda nukleära ubåtar har Frankrike
avfört fem ubåtar. Sedan 2005 pågår en
utfasning, av de fyra SSBN av Inflexibleklassen, vilka ersätts med fyra nya av Le
Triomphantklass, som skall vara klar
2015. Därefter (2016-2026) planeras att
omsätta de sex attackubåtarna med sex
nya av Barracudaklass, vilka beställdes i
december 2006.
Som framgår genomförs omsättningen av de franska nukleära ubåtar i tioårscykler med en leveranstakt av en SSN
var nionde månad respektive en SSBN
vart 2,5 år. Ubåtsindustrin DCN – Direction Construction Naval - har därmed en
jämn och långsiktig beläggning.
Omhändertagande av franska
ubåtar
Om de franska planerna för att omhänderta, för tillfället avförda fem ubåtar, 10
operativa ubåtar och kommande generationer ubåtar finns inga entydiga öppna
uppgifter. För närvarande förvaras avförda och på bränsle tömda ubåtar flytande
vid basen Ile Longue utanför Brest.
Bilden (med några förklaringar) av
den franska ubåtsbasen på Ile Longue,
utanför Brest, får exemplifiera en väl ut-
68
rustad anläggning för att operera en nukleär ubåtsflotta på ca tio ubåtar. Den, i
modern naval teknik, något insatta kan
säkert med hjälp av fantasin föreställa sig
omfattningen och detaljerna.
Kina
Kina gjorde entré som kärnvapenmakt
redan 1964, men landets strävan att skaffa sig atomubåtar inleddes tidigare och
är fylld av motgångar. Till dags dato har
endast ett fåtal – kanske åtta – atomubåtar producerats och blivit operativa.
Redan 1956 ansåg Mao att ett program för att utveckla ett kärnkraftsmaskineri för ubåtar var en nationell prioritet. 1958 beslöt politbyrån att sätta avsikten i verket tillsammans med en plan
att också ta fram en strategisk missilbärande ubåtsklass och vapen därtill. Såväl
”Stora språnget” som ”Kulturrevolutionen” komma att kullkasta planen. En
ubåtstyp – Han-klassen – var färdig 1974
men saknade vapen. Maskineriet hade
många brister med läckage av radioaktiv
ånga och andra svagheter, som utsatte
besättningen för strålning. De i stort sett
oanvändbara Han-ubåtarna fasades ut i
början av 1980-talet och ersattes av en
ubåt - Xia. Eventuellt fanns även en andra ubåt av samma typ. Antingen skrotades denna ubåt på ett tidigt stadium eller
förlorades vid en olycka 1985.
Under åren 1995-98 var Xia upplagd
för översyn och har sedan långsamt blivit
operativ. Xia, som kan bära 12 stycken
robotar, är den enda kinesiska nu operativa missilbärande atomubåten. En ny
klass – 093 – som kan bära 16 robotar är
under utveckling och bedöms bli operativ 2008-2010.
Informationen om Kinas ubåtsvapen,
och atomubåtar i synnerhet, är mycket
sparsam och förvirrande. Mycket talar
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
för att de nämnda sociala oroligheterna
och utresningarna gått hårt åt kompetens
och personella resurser och flera gånger
har kineserna fått starta om. Produktionsresurser synes ha låg kapacitet och
det saknas modern teknik och moderna
system att utrusta ubåtarna med, vilka
därmed blir både operativt ineffektiva
och utsatta för haverier och olyckor.
Omhändertagande av kinesiska
ubåtar
Ingen information
Indien
Indien är ännu inte etablerad i atomubåtsklubben, men har provat på genom
att under några år låna en sovjetisk
atomubåt. Indien har under 2006 officiellt meddelat att landet under lång tid utvecklat ett kärnkraftmaskineri och att
det skall infogas i en framtid atomubåt –
ATV – Advanced Technology Vessel. Projektet ATV har pågått sedan 1974.
Sovjetunionen och sedermera
Ryssland
Sovjets marina strategi under Kalla kriget byggde på ett stort antal ubåtar.
Ubåtsflottan, vilken som mest bestod av
ca 300 ubåtar var en mix av atomdrivna
och konventionella ubåtar. Om denna
blandning av dessa båda slag av ubåtar
var ett medvetet val eller beroende på att
man ej kunde producera tillräckligt
många atomdrivna är svårt att avgöra.
Sovjets satsning på att producera
atomubåtar inleddes på bred front. Fram
till mitten av 1960-talet hade en första
generation av ett 30-tal ubåtar producerats. Dessa ubåtar var utrustade vardera
med två, som det visade sig, mindre lyckad typ av kärnreaktorer. Under mer än
25 år fortlevde dessa med återkomman-
de tillbud och olyckor i kärnkraftmaskineriet tills slutligen samtliga ubåtar togs
ur drift efter sovjetsystemet kollaps
1989-90.
Andra generationens atomubåtar,
med en något förbättrade och säkrare
kärnkraftreaktor, producerades under
perioden 1967-1985. Fördelat på mer 20
olika klasser av attackubåtar och missilbärande strategiska ubåtar producerades
mer än 175 ubåtar. Diversifieringen på
detta stora antal klasser och varianter av
ubåtar kan både vara en förklaring till
och orsak till den bristande säkerhet och
tillgänglighet som karaktäriserade dessa
ubåtar.
Det sovjetiska systemets faiblesse för
en mångfald av stora och komplicerade
ubåtar, med i regel två kärnkraftreaktorer, står i bjärt kontrast till den av Rickover i USA dikterade principen med en
reaktor i en för behovet tillräckligt (men
inte mer) stor ubåt. Produktionen bedrevs enligt den gällande sovjetiska kommandostyrningen, vilket inte gynnande
effektivitet och kvalitet. Sovjetiska ubåtar hade liten operativ tid till sjöss och
låg ofta och länge vid kaj för reparationer och i väntan på olika reservdelar och
förnödenheter. Det finns idag också redogörelser och belägg för att ubåtar levererades med brister eller ofärdiga, vilket besättningarna tvingade acceptera och gå till
sjöss med. Av de knappt 250 atomubåtar
som producerats fram till 1995 har ett stort
antal råkat för olyckor som föranleddes av
eller berörde kärnkraftmaskineriet.
Fyra sovjetiska/ryska atomubåtar har
förlorats och sjunkit till havs. Det innebar att sju reaktorer och 38 kärnladdningar hamnat på havets botten av denna
anledning. Flera allvarliga olyckor med
reaktorer har inträffat med såväl materiella skador som strålningsskadad och dö-
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
69
dad personal. I ref 3 redovisar Bellona
15-20 olyckor som inneburit radioaktivt
spill och strålning samt ett 20-tal som
inneburit brand i anslutning till reaktorn.
Skadade reaktorer och ubåtar har dumpats i havet. Det sovjetiska ubåtsvapnet
hade under Kalla kriget en förskräckande olycksstatistik och man kan även efter
Sovjetstatens upplösning se fortsatta
brister i teknik och säkerhet beroende på
brist på medel, inkompetens, spritmissbruk och korruption.
Omhändertagandet av sovjetiska/
ryska ubåtar
Omhändertagandet av f.d. sovjetiska och
idag ryska ubåtar har kommit att utgöra
ett särskilt stort och omfattande komplex, vilket inte låter sig kortfattat sammanfattas, utan i följande – mer djuplodande – avsnitt.
Ryssland – ubåtar och miljö
Översikt
Det sovjetiska systemets kollaps i början
av 1990-talet medförde att såväl ”ordnade former” som” ekonomiska medel” för
de arbeten som pågick för att omhänderta atomubåtarna, förföll och/eller försvann. Den militära budgeten rasade och
är idag endast 15 % av USA:s. Med anledning av detta och tidigare försyndelser blev anhopningen och hanteringen av
nukleärt material ett internt akut problem och för omvärlden starkt oroande
problem. För att till slut ta sig an problemet vände sig Ryssland till omvärlden
med begäran om hjälp och stöd. Nästan
hälften av de ryska officiellt avförda
ubåtarna har fortfarande, mer eller mindre utbränt bränsle i reaktorerna, vilket
innebär att de måste övervakas, kylas och
underhållas. Ansamlingen av utbränt
70
bränsle, radioaktivt spill, skrot och andra
rester har i Murmanskregionen och på
Kolahalvön skapat allvarliga/alarmerande problem för naturen och människorna. Mer än 100 atomubåtar med två
kärnkraftreaktorer i varje, i olika stadier
av omhändertagande, finns i dagsläget
inom området.
Bränslet i ubåtars reaktorer är anrikat så att det innehåller 21-45% uran-235
(U-235); i 24 modernare reaktorer är anrikningen än högre - 90% U-235. En typisk reaktor innehåller därmed flera tiotals kilo U-235 och flera kilo plutonium239. Det handlar således om radioaktivt
material som är synnerligen eftertraktat
på den illegala marknaden. Om inte ett
system som kan säkerställa och kontrollera arbete och hantering av det materiel
som tas ut från ubåtarna, föreligger risk
för att materialet stjäls eller sprids på ett
okontrollerat sätt.
I omgivande havsområden (Kara och
Barents hav) finns ett stort antal kärnkraftreaktorer och atomubåtar sänkta i
havet liksom hundratals containrar med
radioaktivt avfall. Under de 40 år som
verksamheten pågått har mer än vrak av
ubåtar, radioaktivt skrot, sopor och utbränt kärnbränsle, ansamlats. Mer än
hälften av denna mängd befinner sig i sådan form och förvaras på sådant sätt att
det utgör en överhängande fara för natur
och människor.
För att understödja ubåtarna fanns
också en omfattande infrastruktur. Under alla de år, som det sovjetiska systemet disponerade denna infrastruktur, avsattes inga medel för att underhålla eller
utvidga den efter allt mer ökande behov.
Som resultat av detta finns idag i Murmansk-området omkring 20 000 kubikmeter (100 ton) högaktivt avfall utspritt
på 22 000 lokaliteter och faciliteter (för-
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
råd, bassänger med radioaktivt vatten
och servicefartyg sprängfyllda med radioaktiva sopor och utbränt bränsle).
Vissa platser är så kontaminerade att
människor inte kan närma sig plasten
utan omfattande skydd eller med hjälp
av fjärrstyrda redskap. Situationen är
densamma i Stilla Havsflottans basområden i öster.
Traditionellt har utbränt bränsle sänts
med järnväg till Mayak i Sibirien, tusentals kilometer från såväl den norra kusten som den östra kusten där ubåtarna
funnits. Under sovjettiden fanns det vagnar, avsedda och lämpade för dessa
transporter av utbränt material, som
möjliggjorde transporter fyra – fem
gånger per till Mayak från Norra flottans
respektive Stilla Havsflottans basområden. Under 1990-talet översteg antalet
ubåtar som avfördes väsentligt varvens
förmåga att omhänderta ubåtar. Detta
ledde till en ansamling av avförda ubåtar
vid varven och i hamnar. 1997 låg ett
hundratal ubåtar och väntade på omhändertagande. Av dessa hade 80 ubåtar
fortfarande aktivt bränsle kvar i reaktorerna, vilket i sin tur berodde på att resurserna (tekniska och ekonomiska), för
att ta ut bränslet och plats att förvara det,
saknades. Arbetet saknades dessutom
såväl struktur och planering som regelverk, vilket ledde till ineffektivitet,
olyckor och att den redan alarmerande
situationen för miljö och människor
förvärrades.
I detta akuta läge, maj 1998, beslöt
den ryska regeringen genom ett dekret
att ansvaret för att driva verksamheten
överfördes från Försvarsministeriet till
Ministeriet för atomenergi (Minatom).
Minatom uppskattade i slutet av 1990-talet kostnaderna för att ta hand om alla
problemen i Murmanskområdet till 1,5
miljarder USD. Minatom har sedan 2004
bytt namn till ”Federala byrån för atomenergi” och har idag närmast blivit en
stat i staten med stor makt över och möjlighet att försälja och förränta Rysslands
”radiologiska tillgångar”. Inom landet
och i dåvarande Minatom fanns både
kunskap om och regelverk för hur de
problem, som förelåg i Murmanskområdet, skulle hanteras. Problemet var dels
inre stridigheter ”mellan olika maktstrukturer”, dels att man inte hade vare
sig tekniska eller ekonomiska resurser
att ta sig an problemet och slutföra det
inom rimlig tid. Efter påtryckningar utifrån vände man sig (säkert med glädje)
till omvärlden av bekymrade stater.
Internationellt samarbete och
stöd till Ryssland
Det har från mitten av 1990-talet tills
idag etablerats flera former av mer eller
mindre omfattande samarbete mellan
Ryssland och bidragande stater för att
stödja Rysslands upprensning av ubåtar
och atomsopor i norra och östliga regionen. En sammanställning av dessa avtal
och överenskommelser, med korta sammanfattningar av syfte och innehåll, återfinns i bilaga 2. Som framgår av sammanställningen är det samarbete, som bedrivs
och det stöd som lämnas av stor omfattning. Mängden av fora och former för
samarbete och stöd är i sin omfattning
närmast förvirrande och uppenbarligen
svåra, även för de berörda, att följa upp.
USA synes strikt bidra inom ramen
för amerikanska intressen i avrustningsavtalet SALT II (interkontinentala och
ubåtsburna missiler. Det innebär att deras bidrag öronmärkts till att bekosta
omhändertagandet av kärnmaterial från
vapendelarna, destruktion av missilerna
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
71
och utskjutningsanordningarna i ubåtarna. USA betalar för att Ryssland skall
leva upp till sitt åtagande i SALT II!
De europiska och andra ländernas intresse och engagemang i samarbetet är
proportionellt beroende på närheten till
problemet. Norge och Kanada, som delar
polarregionen med Ryssland, har naturligtvis stora intressen för och behov av
att Ryssland städar upp sina atomsopor.
Övriga Europas intresse baseras nog på
viljan att hålla sig väl med Ryssland och
att det kan finnas affärsmöjligheter i de
projekt och arbeten som bedrivs i den
norra delen av Ryssland.
Japan, som gränsar mot Rysslands
östra region där ubåtar baserats, är på
samma sätt angeläget att atomsopor och
ubåtar omhändertas säkert och fullständigt. Den mycket aktiva miljöorganisationen Bellona har upprepade gånger
flaggat för att bidragsgivarna måste ställa
tydligare och skarpare krav på att den
ryska administrationen av de ekonomiska bidragen redovisar hur de används
och nyttan därav. Bellona som länge arbetat med dessa frågor gentemot Ryssland har också god insyn i och erfarenhet
av det ”ryska systemets” inneboende
korruption och därmed förmåga att tappa av medel till annat än de syften som
de ursprungligen var avsedda för.
Multilateral nuclear-ecological program in Russian Federation anses som
den mest centrala av de slutna avtalen
och överenskommelserna. Överenskommelsen mellan Ryska Federationen och
Belgien, Danmark, Finland, Frankrike,
Nederländerna, Norge, England, Sverige,
Tyskland, USA samt EU undertecknades
i Stockholm i maj 2003. Länderna har i en
första omgång förbundit sig att bidra
med 200 miljoner USD. Överenskommelsens syfte var huvudsakligen att lösa
72
... the problems of nuclear and radiation
safety in the Murmansk region... Låt oss
se lite närmare på vad detta inneburit för
ubåtarna i Norra Flottan och Murmanskområdet.
Norra flottans ubåtar
I början av 2004 kunde man konstatera
att i Murmanskområdet fanns 117 från
aktiv tjänst avförda atomubåtar, som
väntade på att komma in i eller fullfölja
omhändertagandeprocessen. Av dessa
hade 60 tagits om hand genom att reaktorsektionerna avskilts. 57 intakta ubåtar
väntade på omhändertagande. I 38 av
dessa fanns fortfarande bränsle i reaktorerna, medan i resterande 19 ubåtar
var bränslet uttaget ur reaktorerna.
De 38 ubåtarna med bränsle i reaktorerna utgjorde den allvarligaste risken
för någon typ av radiologisk olycka;
härdsmälta eller spill till omgivande miljö. Dessa 38 ubåtar var i radiologisk och
kärnkraftteknisk mening fortfarande aktiva i det att reaktorerna fortfarande behövde övervakas och kylas av fungerande kringsystem. Denna övervakning och
passning av ubåtarna skedde med hjälp
av små grupper tekniker och ubåtsmän
som kunde svara för en eller flera ubåtar.
Ubåtarna tekniska status var i övrigt
mycket dålig och flera kunde när som
helst sjunka. Dessa ömkliga, och för närmaste omgivningen och omvärlden
mycket farliga atomubåtar, hölls vid liv
med hjälp av kraftförsörjning från land
och bemannade av föga motiverade
ubåtsmän. Vi kommer ihåg att i oktober
1995 nyheten att reaktorn i en rysk ubåt
varit nära en härdsmälta tack vare att
flottan inte betalt elräkningen, varför leverantören stängde av strömmen.
En annan av dessa rostiga och sönderfallande ubåtar var ubåten K-159. När
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
ubåten i augusti 2004 skulle tas om hand,
sjönk ubåten under bogsering sedan de
pontoner, som höll henne flytande, slitits
loss eller sprungit läck. Av den tio man
starka besättningen, som fanns ombord
för att hålla ubåten flytande genom att
kontinuerligt fylla på luft i ballasttankar
och de läckande pontonerna, omkom nio
man. K-159 med ”reaktorer och allt” sjönk
i Barents Hav på 250 m djup. I dagarna har
meddelats att en grupp av europeiska dykeriföretag skall bärga ubåten i en operation liknande den som bärgade Kursk.
Arbetet att ta ut bränsleelementen ur
reaktorn kan försvåras av, eller vara helt
omöjligt beroende på, att vid laddning av
reaktorn elementen skadats eller att
dessa korroderat och fastnat i reaktorn.
Flera reaktorer har fått lämnas i detta
tillstånd. Utöver tekniska svårigheter i
och kring reaktorerna saknas adekvata
hjälpmedel och kapacitet att hantera, förvara och transportera bränslet till upparbetning vid “Mayak” i Chelyabinskregionen i det inre av Ryssland.
Arbetet att avlägsna bränsle ur reaktorerna har skjutit fart genom att Ryska
Federationen fått bättre ekonomi och
därmed kunnat avsätt mer pengar till att
rensa upp bland resterna av Kalla krigets
ubåtar och med hjälp att teknisk och
ekonomisk assistans från omvärlden. (Se
bilaga 2). Procedurerna för att bedriva
omhändertagandet av ubåtarna har börjat få form och innehåll. Ryssarna börjar
närma sig den planerade kapaciteten för
att avlägsna bränsle ur reaktorerna – 1012 ubåtar per år – och skulle, om ambitionen håller, kunna avsluta detta arbete
under år 2007.
Omhändertagandet sägs bli genomfört i princip enligt den process som tidigare beskrivits. Det är dock svårt att i den
ryska terminologin och i mängden av lokaliteter och faciliteter exakt utläsa var
och hur de olika stegen genomförs. Det
synes som att uttaget av bränslet ur reaktorn görs vid de baser eller platser, där
ubåtarna finns. Därefter bogseras ubåtarna till ett antal varv i Murmanskområdet
där reaktorsektionen (ofta innehållande
två reaktorer) avskiljs från ubåten.
Vid varvet fortsätter arbetet med att
omhänderta ubåten i övrigt. Eftersom
stora delar av de övriga delarna av ubåten kan förmodas vara radioaktivt kontaminerade i mindre eller större grad inställer sig frågan hur seriös denna skrotningsprocess är. Det finna anledning tro
att skrotningen genomförs med rätt så
rymligt samvete gentemot de regler som
föreskriver hur mycket restradioaktivitet
som tillåts. Flera skäl talar för att gränsvärden överskrids. Dels vill varvsledningen minimera mängden radioaktivt skrot som måste skickas till fortsatt förvaring som radioak-
Bilder från skrotning av ryska ubåtar
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
73
ning. Korrosion kan penetrera såväl
tryckskrov som ändskott eller någon annan del, som gör att havsvatten kan
tränga in till reaktorn inom 10-15 år.
För att förvara reaktorsektioner på
land har beslutats att vid Saidabukten
bygga en anläggning som skall rymma
120 sektioner. Tyskland har erbjudit sig
att finansiera denna anläggning till en
kostnad av 300 miljoner € (2750 MSEK).
Reaktorsektioner förvarade flytande i
Saidabukten
Stilla Havsflottans ubåtar
tivt kontaminerat material, dels tjänar varvet
på att sälja så mycket skrot som möjligt eftersom denna mängd är en del av den ersättning
varvet får för arbetet.
I nordvästra regionen finns tre av
Norra Flottan administrerade varv, som
är kompetenta att omhänderta atomubåtar. Det största, Nerpa, är beläget strax
norr om Murmansk och de andra två i
Arkhangelsk. De tre varven bedömer sig
komma upp i en kapacitet om åtta skrotade ubåtar om året och då skulle arbetet, med nuvarande antal väntande ubåtar, vara slutfört under 2010.
Avskilda reaktorsektioner försluts
och bogseras till någon av de platser –
havsvikar – där de förvaras flytande i
väntan på fortsatt omhändertagande. Eftersom de avskilda sektionerna skall förvaras flytande måste de ha tillräcklig flytkraft. Det innebär att man måste ta med
en extra sektion för och akter om den
egentliga reaktorsektionen. De ryska reaktorsektionerna som sänds till förvaring
består därför av minst tre avdelningar
och är längre än motsvarande amerikanska sektioner. Att förvara sådana paket
av reaktorsektionerna som friflytande
objekt i havsvatten är av förståeliga skäl
olämpligt och därför ingen långsiktig lös-
Vid sovjetsystemets kollaps fanns i Stilla
Havsflottan och dess basområden i öster
77 atomubåtar. Efter sammanbrottet reducerades antalet aktiva ubåtar drastiskt.
Idag är antalet aktiva ubåtar kanske mindre än tio. Av resterande drygt 60 ubåtar
har troligtvis endast ett fåtal överförts till
nordvästra regionen av Ryssland som är
något bättre förutsättningar att omhänderta ubåtar. Östra regionen med basområden för Stilla Havsflottan har tre faciliteter som är någotsånär kompetenta och
utrustade för att omhänderta ubåtar.
Östra regionen är i olika avseenden missgynnad i det nya Ryssland. Strategiskt
har området minskat i betydelse och
ekonomiskt är det fjärran från Moskvas
intresse och prioriteringar.
Sedan gammalt är infrastrukturen i
regionen ytterst gles och undermålig liksom kommunikationer till och från regionen. Klimatmässigt är man i princip avstängd från transporter, över såväl land
som sjövägen, under vinterhalvåret.
Verksamhet i regionen är således starkt
hämmad av brist på resurser och långa
väntetider på resurser av vad slag det
vara må.
Information om situationen för omhändertagande av ubåtar i östra regionen
är osäker och splittrad. Troligtvis är den
jämförbar med situationen vid Norra
74
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
Flottan. Kanske är situationen i enskilda
avseenden sämre. Det synes som att man
i östra regionen, än flitigare än i nordvästra regionen, dumpat ubåtar, reaktorsektioner, fast och flytande radioaktivt
avfall i havet. Upprepade gånger har Japan protesterat i Moskva och larmat i olika internationella sammanhang. Situationen i öst ligger långt bort från såväl
Moskvas som Europas omedelbara intresse. Närmast berörda nationer såsom
USA och Japan intresserar sig för hur
ubåtarna omhändertas och bidrar i olika
bilaterala och multilaterala stödåtgärder.
Kommentar angående stöd från USA
USA har erbjudit och genomfört omfattande hjälp genom Cooperative Threat
Reduction Program, vilket har administrerats av amerikanska försvarsdepartementet och genomförts med hjälp av en
Nuclear Materials Security Task Force
från amerikanska energidepartementet.
Programmet har haft till uppgift att eliminera 564 avskjutningsanordningar för
ubåtsburna strategiska missiler samt omhänderta 36 strategiska ubåtar. Energidepartementets Task Force har dessutom
genomfört program för att förbättra bokföring och det fysiska skyddet av vissa utvalda plaster och anläggningar, där kärnvapen hanteras och förvaras, liksom förbättra skyddet där ubåtarnas kärnreaktorer laddas om med kärnbränsle. Dessutom har kravet drivits igenom att allt
bränsle samlas till en enda mellanlagringsplats vardera för Norra och Östra
Flottan.
Eftersom USA:s bidrag av ekonomiska och tekniska resurser är villkorat till
och avsett för omhändertagande av strategiska ubåtar har nu en brytpunkt nåtts,
när dessa i huvudsak är omhändertagna
så att arbetet borde kunna fortsätta med
attackubåtar. Arbetet har därför avstannat i avvaktan på diskussioner om huruvida det amerikanska stödet kan utsträckas även till dessa ubåtar eller om
hur det samlade stödet från omvärlden
kan disponeras i detta syfte.
Infrastrukturen
Under Kalla kriget genomgick sovjetiska
flottan en våldsam expansion. Av de nukleära ubåtar som producerades avdelades 2/3 till Norra flottan och 1/3 till Stilla
Havsflottan. Av Norra Flottans atomubåtar utgjorde attackubåtar (SSN) procentuellt ett större inslag medan i Stilla
Havsflottan var antalet missilbärande
ubåtar (SSBN) procentuellt större.
Nordvästra regionen
I Murmanskområdet och kusten mot Barents Hav byggdes två stora basområden
för Norra Flottan. Den ena basen var lokaliserad till Andreevabukten och den
andra vid det lilla samhället Gremikha.
Baserna var huvudsakligen avsedda för
Norra flottans atomubåtar. De potentiella behov och långsiktiga problem som
ubåtarnas senare omhändertagande
krävde, synes inte ha funnits i flottans
planering. Endast för de omedelbara
operativa behoven försågs baserna med
såväl rörliga som fasta faciliteter underhåll av dessa samt försörjning, lagring
och återtagning av bränsle och andra radioaktiva restprodukter. Under slutskedet av Kalla kriget och nedgången för det
sovjetiska väldets militära styrka föll detta system samman såväl tekniskt som administrativt, för att till slut helt avstanna.
Resultatet blev en ansamling av stora
mängder utbränt bränsle, fast och flytande radioaktivt restmaterial förvarat i
sönderrostade och övergivna anlägg-
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
75
ningar, vilka ofta saknade adekvat skydd
mot tillträde och stöld.
Redan 1995 var befintliga anläggningar
för förvaring av utbränt bränsle överfulla. Det innebar att fortsatt uttag av utbränt bränsle ur ubåtarna hotade att avstanna. Antingen fortsatte ryssarna att
fylla på de överfulla förvaringsplatserna
eller så förvarades utbränt bränsle i former och på sätt som inte uppfyllde kraven för högaktivt material. Radioaktivitet har läckt ut och kontaminerat såväl
anläggningar som mark och vatten i omgivningarna, vilket innebär risker för natur och människor i området. En stor
mängd av den aktuella materielen har
dessutom skadats av felaktigt handha-
vande eller tidens tand, vilket ökar riskerna för den personal som skall ta sig an
omhändertagandet.
Rehabiliteringen av basområdena för
att på sikt göra dem beboliga, förutsätter
ett administrativt regelverk för att tillgodose säkerheten för både dem, som utför
arbetet och de boende samt tekniska
hjälpmedel. Arbetet och genomförandet
försvåras i hög grad av att en fungerande
infrastruktur (boende, elförsörjning, vägar och järnvägar) saknas eller är förödd
av stöld och bristande underhåll. Tekniska hjälpmedel behövs för att lokalisera,
bereda, transportera, förvara och upparbeta all denna radioaktiva materiel som
lämnats kvar. Det kan i detta samman-
Kartan visar Norden och Rysslands nordvästra region med de i artikeln omtalade
områdena, som är radioaktivt kontaminerade. (Kartan har välvilligt ställts till
förfogande av Forsvarets Forsknings Institutt (FFI) i Norge och Microsoft Encarta.
76
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
hang handla om allt från geigermätare,
lämpliga containrar, fjärrmanövrerade
robotar och schaktmaskiner till avancerade processanläggningar.
Arbete med att rehabilitera området
vid Andreevabukten inleddes 1995. Norge var därvid en viktig aktör och finansiär. Norges medverkan formaliserades genom ett bilateralt avtal “Agreement between the government of the Kingdom of
Norway and the government of Russian
Federation on cooperation in environmental protection in connection with dismantling of Russian nuclear submarines decommissioned from Navy in the North
and increasing nuclear and radiation safety”, som signerades i maj 1998. Under
åren 1998-2004 bidrog Norge med 43
miljoner NOK för att återställa och komplettera infrastrukturen i området vid
Andreevabukten. Därmed har arbetet
med att ta hand om radioaktiva rester såsom utbränt bränsle kunnat påbörjas.
Sverige tillsamman med England deltar i
detta arbete genom Svensk Kärnbränslehantering vid planering och design inför
omhändertagandet av låg- och medelaktivt avfall. Det görs på uppdrag av Statens kärnkraftinspektion (SKI). En förstudie som gäller hanteringen av fast och
flytande avfall vid den nedlagda ubåtsbasen Andreevabukten.
Inom projektet ”Andreeva Bay Public Communication” har SKB gett råd
och stöd till den organisation som har ansvaret för miljösaneringen vid ubåtsbasen. I arbetet ingick bland annat en förstudie där man såg över möjligheterna
att bygga ett informationscenter i Murmansk. Syftet är att invånarna ska få
kunskap om problemen och förstå de åtgärder som behövs för att ta hand om radioaktivt avfall på hela Kolahalvön. Den
samlade mängden arbete vid Andreeva-
bukten är så omfattande att man tror sig
inte vara färdig före 2020!
Verksamhet för att rekonstruera infrastrukturen i och kring det lilla samhället Gremikha påbörjades av ryska myndigheter år 2000. Till skillnad från basområdet vid Andreevabukten måste man
vid Gremikha först klarlägga och planera
hur man skall ta om hand tre ubåtar vars
reaktorsektioner skall friläggas och
transporteras därifrån. Detta är särskilt
komplicerat då dessa ubåtar innehåller
reaktorer som haft flytande metall som
medium i primärkretsen. Denna typ av
reaktorer är särskilt riskfyllda och svåra
att avskilja och hantera för vidare förvaring. Arbetet med denna komplicerade
operation beräknas kunna inledas under
2007. Sedan detta genomförts kan man
börja återställa området. Frankrike har
erbjudits sig att delta i ett sådant arbete.
Östra regionen
I östra regionen finns tre ubåtsbaser med
faciliteter för att stödja och underhålla
atomubåtar, Rybachiy på Kamchatkahalvön, Rakushka 300 km norr om Vladivostok samt Pavlovsk 65 km söder om
Vladivostok. Dessa resurser skall med
visst internationellt stöd också omhänderta ubåtarna och rehabilitera miljön.
Situationen för genomförande av omhändertagande av ubåtar och rehabiliteringen av miljön i östra regionen bedöms
likvärdig med vad som beskrivits för den
nordvästra. Det som kan förvärra situationen är den ytterst glesa och säkert
misskötta infrastrukturen samt avståndet, i såväl bildlig som bokstavlig mening,
till kompetenser och resurser och en för
nationen övergripande styrning.
Genomförandet
Omfattningen av det samlade och nöd-
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
77
vändiga arbetet med att omhänderta
ubåtarna och rehabilitera miljön har nu,
efter drygt ett decennium, klarnat och
man har fått struktur för ett genomförande. Tidsutdräkten kommer att bli stor
(bortom 2020) och kostnaderna ofantliga
(fyra miljarder USD för bara infrastrukturåtgärder). Man ser framför sig ett flöde av omhändertaget radioaktivt material som av logistiska skäl måste gå sjövägen (vägar och järnvägar i tillräcklig omfattning och kapacitet saknas) till Murmansk för omlastning och vidaretransport till upparbetning eller förvaring.
Transporten av utbränt bränsle, som
görs med specialtåg hundratals mil bort
till Mayak i Uralbergen, är särskilt problematiskt, då speciellt utformade vagnar för att säkert innesluta högaktivt material, måste användas. De vagnar, som
användes under sovjettiden är uttjänta
och möter inte dagens krav på styrka och
skydd. Moderna vagnar har anskaffats.
Även om antalet vagnar nu är större kan
ändå inte tågen köras med fullt antal vagnar, eftersom järnvägsnätet inte kan bära
långa tågsätt med moderna (tyngre) vagnar. Beroende på omständlig hantering
och järnvägsnätets begränsningar hinner
specialtåget bara med 15-20 resor per år
inbegripet motsvarande transporter från
Stilla Havsflottan i öster. Mängden utbränt bränsle är av sådan omfattning att
hundratals resor kommer att behöva göras. Det innebär att transporterna kommer att pågå under decennier.
Lågaktivt material kommer att passera eller omlastas på bevakade tåg för vidare transport till förvaring på Kolahalvön eller längre bort utmed Rysslands
norra kust. Under många år framåt kommer således mängder av radioaktiva
transporter att passera Murmansk och/
eller förvaras i stadens omgivningar.
78
Murmansk är och förblir en stad utsatt
för stora risker.
En viktig komponent och station i
denna gigantiska städningsoperation är
en gammal anläggning för återvinning av
radioaktivt material och upparbetning av
bränsle, som passande nog redan benämns RADON. Anläggningen, som är
belägen i Murmansk och byggdes på
1960-talet, är idag nedgången och möter
inte de krav som idag ställs för säker hantering av radioaktivt material.
2001 beslöt Minatom och ledningen i
Murmansk att återställa och ta RADON
i drift. Följande år gjordes en överenskommelse mellan Ryssland, Norge och
Sverige om att parterna tillsammans
skulle finansiera ett projekt för att utreda kostnader och förutsättningar för att
återställa anläggningen. Projektet är slutfört och presenterade en kostnad om 300
miljoner €. EU-kommissionen har under
2006 sagt att inom TACIS programmet
(Se bilaga 2) vara villigt att bidra till att
återställa RADON-anläggningen.
Avslutande sammanfattning
De fem stormakterna har under åren
fram till idag sammanlagt producerat något under 500 kärnkraftdrivna ubåtar,
varav ca 150 fortfarande är i aktiv tjänst.
De övriga ca 350 ubåtarna finns kvar i
mer eller mindre stor omfattning. En del
har genom olyckor sjunkit till havets botten. Andra ligger vid kajer intakta och
väntar på att skrotas. Andra har skrotats
och, utöver reaktorn och annat radioaktivt kontaminerat materiel, återförts till
kretsloppet av råvaror (huvudsakligen
stål och andra metaller). Kärnkraftsreaktorerna och övriga av radioaktivitet
kontaminerade delar finns dock fortfarande kvar i sinnevärlden, eftersom man
inte har någon idag fungerande teknik
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
att helt omhänderta bränslet och demontera reaktorerna till för slutförvaring
lämpliga delar och mängder.
Detta faktum blev till en del klart för
en större allmänhet några år efter Sovjetunions fall, då alarmerande rapporter
framkom att i Ryssland låg rostande
atomubåtar och sjönk vid kajerna. Radioaktivt material lagrades ute i det fria,
stora områden hade kontaminerats av
radioaktivitet. Högaktivt material som
kunde användas till vapen och ”dirty
bombs” förmodades ha försvunnit, sålts
på svarta börsen eller hotades av att så
skulle ske.
Arbetet att omhänderta Rysslands
åldrande ubåtsflotta står inför ett stort
antal svårigheter för en redan hårt ansträngd nation och dess marin. Arbetet är
av sådan omfattning och komplexitet att
det svårligen kan beskrivas i ekonomiska
termer utan bäst i termer av hur lång tid
det kommer att genomföra. Istället för
att som tidigare helt enkelt göra sig av
med ubåtarna och deras reaktorer (dumpa eller överge), måste nu ryska marinen
ta sig an komplexa och resurskrävande
säkerhetsfrågor och miljöhänsyn under
många decennier framöver.
Utöver tekniska frågor kompliceras
omhändertagandet av atomubåtarna av
finansiella och tidsmässiga begränsningar samt otillräckliga resurser för att ta
om hand utbränt bränsle och radioaktiva
sopor. Till detta kommer interna stridigheter och motstånd i samband med omstrukturering av militären samt omvärldens berättigade krav på efterlevnad av
internationella regelverk och överenskommelser. Trots att Ryssland slutligen
på allvar börjat ägna sig åt frågan och
samarbetar med omvärlden, såväl för att
lösa kritiska förhållanden tillfälligt som
för att finna en långsiktig och varaktig
lösning för att säkert och framgångsrikt
omhändertagande, så beror resultatet på
en uthållig politisk vilja och resurser för
att ta sig an problemen.
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
79
I artikeln förekommande illustrationer återfinns i ovan nämnda källor och på nätet i
digitala versioner av dessa.
80
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
Bilaga 1
Tabell
Bilaga 2
Internationellt samarbete och
stöd till Ryssland
Flera former av mer eller mindre omfattande samarbete med Ryssland och mellan bidragande stater har etablerats för
att stödja Rysslands upprensning av ubåtar och atomsopor i norra och östliga regionen.
HEU-LEU Först ut i denna rad av
samarbeten och stöd var överenskommelsen 1994 att USA, genom sin leverantör av uran - United States Enrichment
Corporation, påtog sig att från Rysslands
leverantör av uran, Tekhsnabexport,
köpa höganrikat uran från vapen och/el-
ler ubåtsreaktorer, vilket utblandas till
låganrikat uran för användning i civila
reaktorer. Överenskommelsens officiella namn är the HEU-LEU agreement
(High Enriched Uran – Low Enriched
Uran) eller i populärform “Megatons to
Megawatts”. Programmet löpte på 20 år
och var ett led i avrustningen och ett direkt stödköp av uran för att minska
mängden höganrikat uran i Ryssland.
Genom detta stödköp avlastade man landets ansträngda resurser för omhändertaga uranet och minskade risken för att
uranet skulle bli tillgängligt för icke önskade användare.
CTR The Co-operative Threat Reduction Act (CTR) kallas den lag som amerikanska kongressen stiftade1992 för att
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
81
kunna finansiera destruktionen, enligt
SALT II, av de vapen och vapenbärare
som Ryssland hade riktade mot USA.
Lagen kallas också “the Nunn-Lugar
Act” efter de två senatorerna Richard
Lugar och Sam Nunn som skapade den.
De finansiella resurser som lagen
ställt till förfogande har administrerats
av amerikanska försvarsdepartementet i
slutet av 2006 menar man att 75 % av
programmet är genomfört. CTR har också gjort det möjligt att förbättra det
skydd som omger faciliteter och anläggningar där kärnvapen hanteras och förvaras. Trots detta menar man att fortfarande 2/3 av alla sådan faciliteter och anläggningar saknar adekvat skydd.
AMEC The Arctic Military Environmental Co-operation (AMEC) betraktas
allmänt som den miljömässiga följden av
CTR. Samarbetet grundades ursprungligen som ett tre-nations-samarbete mellan försvarsmyndigheterna i USA, Norge
och Ryssland. England har senare anslutit.
Syfte var att försvarsrelaterade miljöproblem, huvudsakligen ubåtar i den
känsliga arktiska miljön i nordvästra
Ryssland. Samarbete har konkret resulterat i en transportcontainer för utbränt
bränsle från ubåtsreaktorer.
IAEA Contact Expert Group Det internationella samarbetsorganet för kärnkraftenergi, International Atomic Energy
Agency (IAEA), bildade 1996 ett konsortium av nationer som tog på sig att
hjälpa Ryssland att omhänderta radioaktiva sopor, utbränt bränsle och andra,
med kärnkraft och kärnvapen relaterade
lämningar av Kalla Kriget. Gruppen, The
Contact Expert Group (CEG), arbetar
med att befrämja samarbete mellan länder som är intresserade av att förbättra
säkerheten vid hantering av atomsopor i
82
Ryssland genom att erbjuda ett forum
för utbyte av information, framläggande
av specifika projekt och prioriteringar.
Gruppen består av Belgien, Finland,
Frankrike, Italien, Kanada, Nederländerna, Norge, Ryssland, Sverige, Tyskland,
USA och fyra internationella organisationer verksamma inom området.
The Inter Parliamentary Working
Group EU bildade 1998 the Inter parliamentary Working Group med hänvisning
till att atomsopor inte längre kunde anses som enskilt nationella frågor utan något som berörde ett större samfund av
nationer – inledningsvis Europa. Gruppens uppgift är att sammanföra delegationer från olika nationers parlament, administration och industri. Här diskuteras
hur internationella projekt skall genomföras, policyfrågor, legala former och finansiering för att underlätta genomförande. Den norska miljöorganisationen
Bellona verkar som sekreterare, organiserar möten och besök men påverkar
inte agendan, vilket görs av de nationella
delegaterna. Möten anordnas genom roterande ansvar av de deltagande nationerna - Ryssland, USA, EU och Norge.
Gruppen synes inte kunna verka särskilt kraftfullt utan är en mötesplats för
engagerade EU-politiker. Gruppen möttes inte särskilt tillmötesgående av den
ryska militären vid ett studiebesök i Murmanskområdet. Nyttan av gruppen torde
vara att frågan hålls levande som en
punkt bland EUs alla andra omvärldsfrågor.
G8-Initiative The Group of Eight industrialized nations (G8) skapade 2002
en “Global Partnership Plan” med avsikten att dra in mer finansiella resurser till
projekt som bidrar till säkerheten vid
omhändertagande av atomsopor i Ryssland. G8 nationerna avsatte 20 miljarder
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
USD över 20 år med början1992. USA
förband sig att bidra med 10 miljarder
USD och de återstående G8-nationerna
Japan, Ryssland, England, Frankrike,
Tyskland, Italien och Kanada de resterande 10 miljarderna. Fastän många av
nationerna har donerat pengar enligt
planen är det svårt att urskilja huruvida
en del nationer donerar nya pengar eller
retroaktiv med hänvisning till att medel
har lämnats till Ryssland före ”Global
Partnership Plan” skapades.
MNEPR The Multilateral Nuclear
Environmental Programme in the Russian Federation undertecknades i maj
2003 av Finland, Sverige, Norge, Danmark, England, Tyskland, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Ryssland och EUkommissionen. Avtalet löste och underlättar många skatte- och ansvarsfrågor,
vilket öppnar vägen för kommande bioch multilaterala avtal och överenskommelser kring säkert omhändertagande av
de ryska atomsoporna. Undertecknandet
av MNEPR gjorde det möjligt för the European Bank of Reconstruction and Development (EBRD) (for nuclear clean-up
in Northwest Russia) att använda fonder
som avsatts inom the Northern Dimension Environmental Partnership (NDEP)
Nuclear Window.
MNEPR refereras till och framstår
som det mest verkningsfulla och framgent verkande samarbetet som skall kanalisera och finansiera omvärldens fortsatta stöd till Rysslands omhändertagande av atomsoporna i de norra och östliga
regionerna.
TACIS Technical Aid to the Commonwealth of Independant States är EUs program, till stater i det forna Sovjetunionen, för att stödja deras övergång till demokrati och marknadsorienterade ekonomier. ”Commonwealth of Independant
States” är de som vi, på svenska, kallar
Oberoende Staters Samvälde (OSS).
TACIS har bland sina verksamheter
också stöd till att städa upp och anpassa
OSS-ländernas kärnkraftteknik. I ett
strategidokument – Nuclear Safety Strategy Paper 2002-2006 – har man inkluderat...”support to spent fuel and waste management in North West Russia”...
Särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet N:r 1 2007
83
TIDSKRIFT I SJÖVÄSENDET
FÖRSTA UTGIVNINGSÅR 1836
KUNGL. ÖRLOGSMANNASÄLLSKAPET
- en av de kungliga akademierna Redaktör och ansvarig utgivare: Kommendörkapten Lars Wigert
Redaktionens adress: Pilgatan 5 A, 352 36 VÄXJÖ
Telefon: 0470-212 45, alt. 070-272 1245, E-post: [email protected]
Plusgiro: 125 17-9, Bankgiro: 446-3220, Organisationsnummer: 935000-4553
Ärenden om prenumeration och övriga administrativa ärenden rörande tidskriften
hänvisas till samma adress.
Kungl. Örlogsmannasällskapets postadress: Teatergatan 3, 5 tr, 111 48 STOCKHOLM
Telefon: 08-664 7018, E-post: [email protected]
Plusgiro: 60 70 01-5, Bankgiro: 308-9257, Organisationsnummer: 835000-4282
Kungl. Örlogsmannasällskapets biblioteks adress: Amiralitetstorget 7, 371 30 KARLSKRONA
Telefon: 0455-259 91, Telefax: 0455-259 93 E-post: [email protected]
Tidskrift i Sjöväsendet utkommer i regel fyra gånger årligen (mars, juni, oktober och december).
Prenumerationen för 2007 kostar 250:- för prenumeranter med postadress inom Sverige och 350:för prenumeranter med utrikes postadress. Avgiften betalas till plusgiro nr 125 17-9.
Om Kungl. Örlogsmannasällskapet så beslutar kan författaren till införd artikel belönas med
akademiens medalj, hedersomnämnande och/eller penningpris.
1