Det är dags för en ny karismatisk
väckelse i Sverige!
Texter i urval från bloggen Hela Pingsten
av Micael Grenholm
Frikyrkans identitetskris
Är frikyrkan mitt inne i en identitetskris? Det verkar nästan så, och det vore i så fall inte underligt. Nästan alla
frikyrkor i det här landet föddes i väckelse, så när vi inte upplever väckelse vet vi inte riktigt vad vi ska göra.
En baptiströrelse där fler lämnar kyrkan än de som blir döpta, eller en pingströrelse där få under och tecken
sker, kommer förr eller senare att drabbas av en identitetskris. Det allra mest skrämmande är att frikyrkan i
Sverige inte ser ut som i Apostlagärningarna, där många kom till tro (2:47), många under och tecken skedde
(5:12) och där klyftan mellan rik och fattig utjämnades helt och hållet (4:34).
När man ser de stora skillnaderna mellan Apostlagärningarnas kyrka och kyrkan i
Sverige kan man reagera på två sätt: antingen argumenterar man för att
Apostlagärningarna är historia som inte är normgivande för oss i dag, eller så ber
och arbetar man ivrigt för att vi ska uppleva en väckelse som uppväcker
Apostlagärningarna. Problemen med att säga att Apostlagärningarna inte är
normgivande är uppenbara. Som Jack Deere skriver i sin bok Surprised by the
voice of God: ”Om vi säger att Apostlagärningarna representerar en onormal form
av kristendom, kan vi vara omedvetet skyldiga till att döma Skriften. När vi säger
att det är onormalt, jämför vi den nytestamentliga kyrkans erfarenheter med
något annat som vi anser normalt. Är detta ”något annat” ännu en nedskriven
redogörelse av den nytestamentliga kyrkan? Nej, Apostlagärningarna är den enda
Jack Deere
inspirerade, ofelbara redogörelse vi har av kyrkans historia.”
Att kyrkan förmår återvända till Apostlagärningarna är inte minst Azusa Street, väckelsen som startade
pingströrelsen för hundra år sedan, ett tydligt exempel på. Något liknande måste ske igen för att kyrkan i
Sverige ska överleva. Frikyrkan får aldrig sätta ribban lägre än det den kommer ifrån.
Azusa Street
Den karismatiska rörelsen föddes i ett andligt bombnedslag på Azusa Street i Los Angeles.Tusentals
upplevde för första gången något de hade läst om i Skriften men som deras församlingars teologi inte tillåtit –
dopet i den Helige Ande. Azusa Street var en fristad för alla, det var en av de första amerikanska församlingar
där alla hudfärger var välkomna, och den första församling som verkligen tog den Helige Ande på största allvar.
Tungotalet flödade på alla möjliga språk – enligt församlingens tidning The Apostolic Faith talades bland annat
norska, hindi, zulu, hebreiska och kinesiska av olärda människor som inte lärt sig de språken. Människor som
var där skriver om dramatiska helanden från cancer, hudbölder och hur amputerade kroppsdelar växte tillbaka.
Det mest dramatiska undret var Shekinah - ett moln som vilade i den gamla byggnaden, och som ibland blev till
en eld som brann ovanpå taket och som gjorde att grannar ringde brandkåren. Guds härlighet som följde Israels
folk i Egypten hade slagit ned på Azusa.
Azusa
Gud var där – på riktigt! Och därför var det självklart för dessa första pingstvänner som så radikalt mött Guds
Ande att låta Anden leda Gudstjänsten. Frank Bartleman skriver:
Inga ämnen eller teman för predikningarna offentliggjordes i förtid, inte heller vem som skulle tala. Ingen
visste vad som skulle hända, vad Gud skulle göra. Allt var helt spontant, organiserat av Anden. Vi ville höra
ord från Gud, oavsett vem Han talade genom. Vi “tog inte hänsyn till person”. De rika och välutbildade var
likvärdiga med de fattiga och okunniga, och de hade en mycket svårare död att möta. Vi bekände bara Gud.
Alla var jämlika. Inget kött må förhärligas i Hans närhet.
Alla såg likadana ut, och alla hade allt gemensamt i den meningen i vart fall att de höga var tvungna att
komma ner. När folk kom till Azusa blev de ödmjuka, redo för välsignelse. Fodret placerades alltså för
lammen, inte för giraffer. Alla kunde nå det. Vi befriades där från kyrklig hierarki och missbruk. Vi ville ha
Gud. [...]
Mötena började av sig själva, spontant, och innehöll vittnesbörd, lovsång och tillbedjan. Vittnesbörden
jäktades aldrig av någon. Vi hade ju inget program att följa och vi var inte tvungna att hålla en viss tidsplan.
Vår tid var Herrens. Vi hade äkta vittnesbörd, hjärtans upplevelser. Annars tycker man att ju kortare
vittnesbörd desto bättre, men inte vi.
Ett dussin människor kunde stå upp samtidigt och skälva på grund av Guds mäktiga kraft. Vi behövde inte ha
tillstånd från någon ledare. Och vi var fria från lagiskhet. Vi tystades av Gud när vi bad till Honom på mötena,
vi koncentrerade oss på Honom. Alla lydde Gud, i ödmjukhet och saktmod. Vi var sannerligen varandra
“tillgivna i broderlig kärlek”.
Låter det inte underbart? Man var totalt beroende av den Helige Ande. Man befriades från kyrkliga hierarkier
och missbruk. Alla var enade. Det fanns ingen lagiskhet. Man ville bara ha Gud.
Omedelbart började man sända ut missionärer, ofta utifrån vilket språk man talade när man talade i tungor (de
som talade zwahili åkte till Tanzania etc). Väckelsen kom snabbt till Sverige och blev riktigt stor här, Filadelfia
Stockholm var länge världens största pingstförsamling, och fortfarande kan man finna pingstkyrkor ute i den
minsta håla. Pingstundret växte blixtsnabbt. Det betraktas som en av de absolut snabbast växande religiösa
rörelserna genom tiderna – och det fortsätter växa idag i Asien, Latinamerika, Afrika och Mellanöstern. Och om
man också räknar in alla karismatiker inom andra rörelser än pingst uppgår antalet karismatiker världen över
till en halv miljard människor. 1905 var den siffran nära noll.
Azusa är pingströrelsens norm
När alla svenska pingstförsamlingar planterades i början av 1900-talet tänkte man sig inte att man nu skulle
starta en light-variant av Azusa, man hade inte föreställningen att Azusa var ett extraordinärt undantag för hur
en Andefylld församling ser ut. Nej, Azusa hade ju återuppväckt
Apostlagärningarna! De Pingstsamfund som sedan uppstod i USA
kallade sig för Assemblies of God, Church of God etc – för man hade ju
återuppväckt originalet. Det är så här kyrkan såg ut i Skriften. Varför
satsa på något annat? Varje Pingstförsamling förväntades som
namnet antyder återvända till Pingsten – kyrkans födelse. Samma
sak gäller förstås alla församlingar som har rötter i Azusa Street men
som inte är Pingstförsamlingar – de står i en tradition som vill
återvända till urkyrkan!
I pingstväckelsens begynnelse var syner, uppenbarelser och knivskarpa profetior väldigt vanliga, många obotligt
sjuka blev helade efter att pingstvänner lagt händerna på dem, flera som döptes i den Helige Ande, inklusive
Thomas Barratt, fick enligt ögonvittnen en eldstunga över huvudet, precis som apostlarna i Apg 2:3, och
åtskilliga andra tecken och under förekom oerhört ofta. Detta är fortfarande fallet i karismatiska väckelser
i tredje världen, men inte i Sverige. Jag vill absolut inte göra bilden mörkare än vad den är, jag vet mycket väl
att det finns många brinnande pingstvänner i Sverige idag som vandrar i gåvorna, men jag tror vi alla kan vara
överens om att ovanstående bild inte gäller för majoriteten av de svenska pingstförsamlingarna. Tvärtom är
mirakler som detaljerade profetior, tungotal på andra språk, skapelseunder mm. extremt ovanliga idag jämfört
med 100 år sedan. Vi läser och tror på Matt 10:8, Mark 16:17-18 och 1 Kor 14:12, men vi lyder det inte. Detta
problem gäller i alla karismatiska samfund idag, men jag riktar mig framför allt till Pingst som största
karismatiska kyrkorörelse.
Min övertygelse är att vi måste be och arbeta för en väckelse likt den i Apostlagärningarna, med
församlingstillväxt och radikal evangelisation, med under och tecken, med ekonomisk utjämning och
fiendekärlek. Vi måste uppväcka Hela Pingsten och inte uppfatta karismatiken och aktivismen som
konkurrenter utan som beroende av varandra. Det är vägen framåt, det är den karismatiska frikyrkans mål och
mening. Den är född i väckelse och den är sjuk utan väckelse. Varje karismatisk församling som gått miste om
elden från Azusa har misslyckats. Vi får inte frestas till en halv-cessationistisk tanke om att karismatiken var
viktig i Pingströrelsens begynnelse men inte är det längre. Det finn långt färre kristna i Sverige idag än när
Pingstväckelsen kom, och kyrkan krymper snabbt. Sverige behöver mer än någonsin en radikal karismatisk
väckelse som leder till tro, mission, goda gärningar, social rättvisa och en massiv utbredning av Guds Rike.
Kyrkan i västvärlden är i ett kristillstånd, och endast en lika kraftfull väckelse som Azusa kan föra den på banan
igen, i sann och ren efterföljelse av Kristus. En sådan väckelse är på inget sätt omöjlig eller långt borta,
tvärtom bör vi förvänta oss en sådan eftersom Azuaväckelsens ledare William J. Seymour (som var tydlig med
att poängtera att han inte var Azusaväckelsens ledare utan att den Helige Ande var det) profeterade i slutet på
väckelsen att en liknande väckelse skulle ske 100 år därefter, fast denna gång inte på en plats som på Azusa
utan över hela världen. Idag ser vi hur makalösa karismatiska väckelser florerar i den s.k. tredje världen. Men
det är dags att väckelsen kommer hit till västvärlden. Så stå med mig i bön och arbete för att Guds folk ska
ödmjuka sig tillräckligt för den Helige Ande så att en Azusaväckelse kan explodera i vår tid. Kom igen, vi har
inget att förlora, utom våra jordiska liv. Låt elden falla!
Rädslan för att tala ”för mycket” om mirakler
Vi har en ganska stark föreställning om att mirakler ska man vara försiktig med och inte tala så högt om. Även
om de är bibliska och har någon slags nytta så betraktar vi dem som lite farliga, vi betonar ständigt och jämt
att det är Gud vi följer, inte mirakler (som om de gick att separera), och att när mirakler väl sker ska vi inte
bry oss så mycket om det utan fokusera på Gud istället (som om de förde uppmärksamhet från Honom).
Mirakler blir som ett störningsmoment snarare än en välsignelse, och man drar sig för att likt apostlarna (Apg
4:29f.) aktivt be om mirakler, på grund av denna försiktighet.
Vart kommer dessa tankar ifrån? Inte Bibeln i varje fall. Bibeln utmålar inte mirakler som saker som för fokus
från Gud utan till Honom, de är tecken på Hans kärlek och makt, de är kraftgärningar som visar att Han finns
och att Han bryr sig om människor. Mirakler är, som Psaltaren säger, inget annat än Gudsgärningar (Ps 77:1215). De är saker Gud gör. När Han bestämmer sig för att bota en obotligt sjuk, tala med en hörbar röst eller ge
en person ett språk han eller hon inte kan, då kan Han inte hjälpa att det är mirakulöst, eftersom Han själv är
övernaturlig. Kristendomen är i sin essens en mirakulös religion, något annat vore orimligt:
Bön är per definition att be om övernaturlig hjälp. Om man ber om kunskap ber man om att Gud ska
ge en information som man inte hade innan, dvs. att Han ska förändra hjärnaktiviteten. Om man ber att
Gud ska beskydda någon ber man om att Han ska ändra på omständigheter så att hot avvärjs jämfört
med om man inte bett Honom om hjälp. Om man ber om mat ber man att Gud antingen ska förändra
människors handlingsmönster så att mat kommer inom räckhåll eller att Han ska förse det på annat sätt.
Jag kan inte komma på ett enda böneämne som inte förutsätter mirakulöst ingripande. Hur kan då en
bedjande kyrka kräva att det mirakulösa ska tonas ned?
Bibeln är per definition en övernaturlig bok, inspirerad av Guds Ande genom att människor tagit emot
profetiska budskap från Gud. Tar man bort alla Gudsgärningar och alla profetiska budskap från Bibeln
finns inget av värde kvar, därför att den enda orsaken till att vi betraktar den boken som helig är att
den är inspirerad av den Helige Ande.
Evangeliet i sig är övernaturligt. Gud själv blir människa genom att Han avlas av den Helige Ande och
föds av en jungfru, Han dör för våra synder (vilket förstås förutsätter det övernaturliga eftersom synd är
en andlig skiljelinje mellan Gud och människa som man inte klarar av att dö för enligt naturens lagar)
och uppstår igen från de döda. Hur kan vi betrakta det mirakulösa med skepsis när vår religion helt och
hållet förutsätter det?
Går det att anklaga en kristen blogg för att skriva för mycket om Bibeln? Om Evangeliet? Om bön? Antagligen
inte, men jag har flera gånger fått kommentarer om att jag skriver ”för mycket” om mirakler. Jag visste inte
ens att det fanns en gräns mellan ”tillräckligt” och ”för mycket”. Bör man förutsätta något annat av en blogg
som handlar om pingsten, den högtid som mest av alla symboliserar tecken och under och som gett namn åt
den snabbaste kristna rörelsen i världshistorien?
Vi behöver Andens gåvor och hur vi kan förvalta dem på ett sunt men ändå brinnande sätt, utan att varken
hamna i galenskapskarisma eller andlig torka. Osund karismatik utvecklas när man glömmer bort kärleken,
karaktären och inte minst vad Bibeln säger. Men osund karismatik orsakas inte av Anden utan av människor,
och därför är det aldrig någonsin farligt att be ”Kom, Helig Ande!” Tvärtom är det just den bönen vi behöver
be för att vi ska få se väckelse i det här landet så att kyrkan kan växa och frodas.
Mirakler är evangelisationsverktyg
Evangeliet, grekiska för ”glada nyheter”, är budskapet om att vi får evigt liv genom att bekänna Jesus som
Herre. Detta ska vi sprida vidare till alla människor enligt Jesu egen uppmaning, vi ska göra alla folk till
lärjungar (Matt 20:26-27). Hur i hela världen ska vi göra det?
För det första genom att inte ändra på budskapet. Om vi ”förbättrar” Evangeliet genom att censurera
obekväma delar av det eller lägga till saker som Jesus inte alls står för – vad är det då för evangelium vi
serverar? Den allra första församlingen i Jerusalem där människor kom till tro varje dag ”höll troget fast vid
apostlarnas lära” (Apg 2:42), och det ska vi också göra om vi vill se människor ta emot evigt liv.
Dock räcker inte alltid ord, den Bibliska modellen är att även sprida Evangeliet i kraft: ”Ty vårt evangelium
kom till er inte bara i ord utan i kraft och den helige Ande och gav full visshet.”(1 Tess 1:5). Guds budskap är
inte beroende av människors retoriska förmåga, Han ger det kraft genom sin Ande. Och vad innebär Andens
kraft? Den innebär tecken och under:
”…genom ord och gärning, genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft. Så har jag från Jerusalem
och runt omkring ända till Illyrien överallt predikat Kristi evangelium.” (Rom 15:18-19).Paulus var en väldigt
duktig missionär som grundade många kyrkor, och hans missionsstrategi är alltså att predika Evangeliet i ord,
gärning och i kraften av tecken och under. Alla tre behövs. Vi predikar Evangeliet med våra gärningar genom
att visa kärlek, överflöda i goda gärningar, hjälpa de fattiga och skapa fred; vi ska leva heliga liv i
självutgivande, uppoffrande kärlek så att människor prisar Gud när de ser våra gärningar (Matt 5:16). Därtill
behövs ord som förklarar att vi vandrar i de goda gärningar Gud har förberett därför att Han har försonat oss
med sig genom sin Sons död på korset och gett oss evigt liv, som vi vill dela med oss av. Och slutligen bekräftar
under att budskapet är sant.
För att människor ska förstå att Evangeliet inte är som vilket budskap som helst utan ett budskap från Gud
griper Han in och gör under för att bekräfta det. Hebr 2:3-4 säger: ”Den[frälsningen] förkunnades först av
Herren och bekräftades för oss av dem som hade hört honom. Gud gav också sitt vittnesbörd genom tecken och
under och många slags kraftgärningar och genom att dela ut den helige Andes gåvor efter sin vilja.” Mirakler
är alltså Guds vittnesbörd. I Apg 14:3 står det: ”Paulus och Barnabas stannade där en lång tid och talade
frimodigt i Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras
händer.” Ordet bekräftas av tecken och under.
Den Bibliska modellen för Evangelisation är alltså att predika Evangeliet rent och klart, göra goda gärningar och
betjäna människor samt låta Gud bekräfta sitt nåderika ord med tecken och under. I missionsbefallningen i
Markus finns en väldigt tydlig koppling mellan evangelisation och under:
”Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall bli frälst,
men den som inte tror skall bli fördömd. Tecken skall följa dem som tror detta. I mitt namn skall de driva ut
onda andar. De skall tala med nya tungor. De skall ta ormar i händerna, och om de dricker något dödligt gift
skall det inte skada dem. De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska.”
Sedan Herren Jesus hade talat till dem, blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida. Och de
gick ut och predikade överallt, och Herren verkade tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de
tecken som åtföljde det.(Mark 16:16-20)
De troende ska åtföljas av ”tecken”: andeutdrivning, tungotal,
övernaturligt beskydd och helande, och dessa tecken bekräftar
Guds Ord. I både evangelierna och Apostagärningarna åtföljs
predikandet av Evangeliet nästan alltid av tecken och under. John
Wimber, Vineyardrörelsens grundare, kallade detta för
kraftevangelisation (power evangelism). För att se väckelse i
Sverige måste vi återuppväcka denna bibliska
evangelisationsmetod.
Vad vill jag då säga med detta? Främst tre saker:
1.
Under och tecken är för kyrkan inget som
tillhör marginalen och inte heller något som kan sättas i
motsatsförhållande till att leda människor till tro, utan
John Wimber
det är något kyrkan ska aktivt be om för att fler ska bli frälsta eftersom det hänger tätt samman med
att sprida Evangeliet.
2.
För att vi ska få väckelse i Sverige och se många kommer till tro måste vi sprida Evangeliet i ord,
gärning och kraft och be och arbeta för att vi ska bli bättre på det eller de områden av dessa tre som vi
ännu inte behärskar.
3.
Kristna som upplever många under och tecken och som har fått starka nådegåvor från den Helige Ande
måste se till att de för många till tro med hjälp av dessa och inte stänger inne Andens kraft innanför
kyrkväggarna.
Vad jag inte säger är följande:
1.
Att alla blir frälsta när de får se under. Soldaterna som vaktade Jesu grav och den rike mannens
bröder i Luk 16:27-31 är exempel på människor som inte vänder om och tror på Evangeliet när de
bevittnar under. Men detta ändrar naturligtvis inte det faktum att många andra gör det, som
ovanstående Bibelstudium ur Apostlagärningarna visar.
2.
Att det är tecken och under som frälsar. Det är genom Jesu försoningsdöd på korset som vi blir frälsta
av nåd om vi bekänner Honom som Herre och tror på Honom. Miraklernas roll är att bekräfta att
Evangeliet är sant, de kan i sig själva inte frälsa men de kan leda till frälsning.
3.
Att under och tecken här och nu är viktigare än det eviga livet. Jesus sade att vi inte ska glädja oss så
mycket över att Han har gett oss makt att driva ut onda andar som att våra namn är skrivna i Himlen
(Luk 10:20). Oavsett hur fantastiska mirakler är kan de inte överträffa det eviga livet, just eftersom det
eviga livet är fantastiskt i evighet.
Ner på knä!
När man läser om den oerhörda Gudsnärvaro som fanns på Azusa (och jag har bara nämnt ett fåtal exempel på
hur stark den var) är det lätt att man ser en sådan väckelse som en utopi, omöjlig att realisera. Hur ska vi nå
fram till den enorma Gudsfruktan männen och kvinnorna där hade som ledde till att så fantastiska saker hände?
Svaret ligger i att inse att det inte är en utopi och att församlingen på Azusa street inte hade något vi inte har.
Så fort vi börjar behandla forna väckelser som extraordinära och forna helgon som superkristna så går vi miste
om att uppleva samma saker, men när vi inser
att det helt och hållet är Guds verk och att det
enda församlingen på Azusa street gjorde för att
uppnå sin ”enorma Gudsfruktan” var att låta
Honom ta över kan en likadan väckelse realiseras
i vår tid. Läs Frank Bartlemans
ögonvittnesskildring av Azusa igen:
Alla såg likadana ut, och alla hade allt
gemensamt i den meningen i vart fall att de
höga var tvungna att komma ner. När folk kom
till Azusa blev de ödmjuka, redo för välsignelse.
Fodret placerades alltså för lammen, inte för giraffer. Alla kunde nå det. Vi befriades där från kyrklig hierarki
och missbruk. Vi ville ha Gud.
Vad är hans huvudbudskap, vad är det som tydligast kännetecknar Azusa enligt honom? Det är inte alla
tusentals helanden, det frekventa tungotalet eller den radikala förkunnelsen han ägnar sin uppmärksamhet åt.
Nej, det är ödmjukheten.
Vi måste ödmjuka oss inför Gud, erkänna att vi har försökt sprida Hans Rike på egen hand och misslyckats, och
att endast Han kan stå emot djävulens ondskefulla krafter. Vi måste underkasta oss Honom och låta våra
sånger om att “ge allt till Honom” bli verklighet. Väckelse är av Gud, det är den Helige Andes verk, och hur
ska vi uppleva Apostlagärningarna om vi inte låter Honom ta över allt – inklusive våra Gudstjänster? I 1 Petr 5:56 står det: Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd. Ödmjuka er alltså under Guds mäktiga
hand, så skall han upphöja er när hans tid är inne. Det Bibeln så otroligt tydligt basunerar ut är att vi
människor är syndare som inte klarar av att göra Guds vilja på egen hand, men genom Jesus får vi ta emot Guds
nåd, en gåva som vi inte på något vis förtjänar. Denna nåd ger oss evigt liv och den Helige Ande som helgar oss
och hjälper oss leva i goda gärningar här på jorden.
Det går inte att förtjäna Guds nåd (Rom 3:24). Vi får den bara genom att ödmjuka oss, som Petrus skrev ovan.
Då kommer Gud att upphöja oss och låta oss få ta del av den väckelse Han så ivrigt längtar efter att skapa. Det
är inte för inte som tungotal, profetior, helanden, kraftgärningar och andra övernaturliga fenomen som ska
känneteckna våra församlingar kallas för “nådegåvor”. Karis i ordet “karismatik” betyder nåd. Vi kan inte
skapa en väckelse genom att handla i egen kraft. Gud har redan sträckt fram den som en gåva. Det vi har så
svårt för är att passivt ta emot.
Men det är på inget sätt omöjligt! Jag vill uppmana dig att när du läser detta gå ner på dina knän och be i
ödmjukhet om Guds förlåtelse, nåd och eld. Det som skedde i Apostlagärningarna var att Gud tog över. För
att göra det ville Han ha de kristnas tillåtelse att göra detta. När de så ödmjukade sig i bön fick Han fria
händer och satte igång att hela amputerade, uppväcka döda och göra andra liknande saker som Han älskar
att göra men alltför ofta hindras från att göra på grund av vår ovilja att släppa taget om våra liv och
Gudstjänster.
Låt oss släppa in Honom nu! Låt oss i förkrosselse och tårar böja oss under Hans härlighet och låta Honom
bestämma. Då kommer väckelsen snabbare än vi kan föreställa oss. Idag har vi enorma väckelser i tredje
världen där samma sak som skedde i Apostlagärningarna sker om och om igen fast i större skala. Det är
församlingarna i västvärlden som halkat efter. Men om vi bara släpper det vi har för handen och ber om nåd så
kommer väckelsen spridas hit. Kom igen, vi har inget att förlora, utom våra jordiska liv. Låt elden falla!
Micael Grenholm
helapingsten.wordpress.com
