Brita Berättar

BRITA BERÄTTAR
FÖRORD
Jag tycker själv det är väldigt roligt att läsa biografier och reseskildringar. När vi kom
hem till Sverige efter vår första period i Sydamerika, fick vi det rådet av vår dåvarande
pastor, Alvar Blomgren, att inte predika. “Det gör vi själva så bra”, sa han och det kunde
vi ju hålla med om. “Ni ska berätta om missionsfältet, för det kan inte vi”. Då kom jag att
tänka på ett möte i vår kyrka, medan vi var nygifta. En missionär från Indien skulle tala
och vi gick dit med spänning för att lyssna, men var mycket besvikna, när vi gick hem.
Det var en god predikan, men inte med ett enda ord nämnde han något från
missionsfältet.
Men vi har lytt broder Alvars råd och berättat. Många har sagt till mig: “Kan du inte
skriva en bok?” För ett par år sedan skrev jag till vår sonhustru Lise-Lott, att hon borde
skriva en bok, för de brev hon skrev till oss var alltid så intressanta. Då fick jag till svar
att det var mina brev också och att jag borde skriva en bok. Och nu är det gjort. Detta blir
in debut som författarinna, och jag har skrivit rakt upp och ner och hoppas att du som
läser kan glädjas med mig över det rika liv vi fått leva.
Brita Anderås
Denna bok tillägnas våra fem barn, Kerstin, Ingrid, Agneta, Pepe och Lars, som tack för
all hjälp och den glädje de gett oss.
Ett varmt tack till min Per, som varit mig till stor hjälp och som renskrivit manuskriptet.
Utan hans hjälp hade inte den här boken blivit till.
Kapitel 1
BARN- OCH UNGDOMSÅREN
“Dör Bengt ska jag hata den här ungen i hela mitt liv!” Det var välkomsthälsningen jag
fick när jag kom till världen. Före mig hade mina föräldrar en pojke, som var sju år och
en annan som var tre år gammal. Dagarna innan jag föddes blev den äldste intagen på
sjukhus för lunginflammation. Så när min mor kom in på BB. en kulen novemberdag, och
jag skulle födas, sa hon: “Dör Bengt ska jag hata den här ungen i hela mitt liv!” Men mor
hade en frälst barnmorska, som sa till henne: “Efter regn kommer solsken, fru
Holmgren.” När jag var tio dagar gamla dog min bror. Jag kan förstå min mors reaktion,
eftersom hon tidigare hade förlorat en flicka. Men efter regnet kom solskenet och jag
behövde aldrig känna av något hat.
När jag var åtta år gammal vaknade jag en morgon och förstod att något särskilt hade
hänt. Vår snälle pappa hade dött under natten, något åt hjärtat. Eftersom det var söndag
dagen innan, låg han och vilade sig för han kände sig inte bre. Sedan under natten gick
han ifrån oss, endast trettiåtta år gammal. Och lämnade hustru och tre minderåriga barn
utan ekonomiska resurser. Det var inte lätt och när begravningen var över tänkte mamma
ta livet av oss barn. Hon har berättat att hon hörde en röst inom sig säga: “Det är bara ett
ögonblicks verk och så är allt slut..” Vi var tre syskon, tolv, åtta och tre år gamla. Hon
gick mellan sängarna och hörde rösten: “Ta rakkniven, du vet var den ligger.” Hon ställde
sig på en stol för att kunna räcka upp till högsta hyllan i skåpet där den låg. Då såg hon
framför sig mormor på knä inför Gud, och hon visste att mormor bad för oss. Armen ville
inte göra tjänst. Hon klev ner från stolen och letade reda på en gamla Bibel, som fanns i
huset och började läsa. Allt hon läste handlade om Guds kärlek. Hon slängde bibeln på
golvet och halvskrek: “Guds kärlek, vad är det för en kärlek, som bara tar…..? Först mina
två barn och sedan maken och nu för att leva i fattigdom och elände.” Detta upprepades
flera gånger och till slut vågade hon inte vara ensam på nätterna, utan en grannflicka sov
hos oss.
Livet måste ju gå vidare och det enda arbete mamma kunde få, var att tvätta kläder åt
andra. Vi fick ju en del hjälp av kommunen, men mamma gick aldrig själv och hämtade
pengarna, utan det fick min bror göra. Fattig, men stolt, lärde mamma mig. Men en gång
måste hon ödmjuka sig riktigt. Min bror behövde skor och hon hade inga pengar att köpa
för. Då fick hon gå till en ganska stor och välkänd skofabrik och fråga efter fabrikören,
som var med i kommunstyrelsen. Han tittade på mamma och frågade: “Är det
nödvändigt?” Men då kom stoltheten fram och svaret blev: “Herr fabrikör, om det inte
vore nödvändigt, stod inte jag här!” Utan att säga ett ord gick han hämtade ett par skor,
några nummer för stora för att skulle räcka länge!
Några månader innan jag föddes flyttade mina föräldrar från Örebro till Småland, till
Ljungby i Kronobergs län. De trivdes dock inte så bra där, så innan jag hade fyllt fyra år
flyttade de till Kumla i Närke. Mina föräldrar var inte troende. De kom att hyra en liten
lägenhet på andra våningen i ett privathus. Värdfolket var baptister och tant Rut, frun i
huset, tog mig med till söndagsskolan i Ebenezer tillsammans med deras 2-årige son. Jag
älskade att gå dit och det dröjde inte länge förrän jag stannade kvar också på
förmiddagsmötena. Söndag efter söndag satt jag där.
När det blev jul låg det alltid spänning i luften. Först kom en låda från farmor med
mycket smått och gott. Så kom Maria Engvall, syster till Lydia Lithell, med saker från
församlingen. När julen var över och det var tid för julgransplundring blev jag bjuden till
Lithells, för gamla tant Lithell var syster till tant Rut. En jul då jag blivit något äldre
kommer jag särskilt ihåg. Då fick jag ett par skor med halvhög klack.
Jag glömmer aldrig gamla Ebenezer, där det stod målat över talarstolen: “Bered dig att
möta din Gud.” (Amos 4:12). Jag glömmer inte heller Maria. Hon arbetade på
Skandinaviska Banken och var välkänd i samhället. I kyrkan hade Maria sin plats vid
orgeln. Lydia spelade fiol och systern Elisabet gitarr. Och så var det en rad med flickor,
som spelade mandolin. I mitten av alla stod gamle farbror Lithell och spelade på sin
cittra. Om jag inte minns fel var det Lithell som var sångledare. Så fanns det väl också
andra som spelade, men det är just dessa personer jag kommer ihåg. Längre fram kom jag
att arbeta i Lithells hem och jag har många trevliga minnen därifrån. T ex när jag fick
följa med till deras sommarstuga vid Tisaren och det på sommaren serverades kokt kall
lax med majonnäs samt färsk potatis. Så fin mat hade jag aldrig ätit förr.
De hade också en flicka, som hette Ingrid och vi var lika gamla. Vi var också väldigt
goda vänner och hittade på en del busstreck tillsammans. Farbror Lithell sålde begagnade
bilar och ibland dillade hon i mig att vi skulle starta dem. Det vågade jag aldrig göra, men
jag satt alttid bredvid henne när hon gjorde det. Vi bodde grannar, var båda i 14årsålderna och livet lekte för oss. Vi gick i samma skola och var nästan oskiljaktiga. Men
efter det att vi slutat skolan skiljdes våra vägar. Hon gifte sig med en barndomskamrat.
Ingrid dog helt hastigt och lämnade make och två små flickor efter sig. Jag fick
meddelande om det när vi var ute på vår första period i Chile.
Ett annat minne. Jag stod och strök och det var massor av kläder att stryka.
Långkalsonger i parti och minut. Så kom äldsta dottern på besök. Hon var gift och hade
sitt eget hem. Hon sa till mig att jag slarvade när jag strök kalsongerna och det visste jag
att jag gjorde., för jag tyckte inte det var så noga med kläder som inte syntes. Jag vågade
inte svara henne något, men kommer ihåg att jag inombords tänkte: “Du behöver väl inte
lägga dig i vad jag gör, du bor ju inte här utan kan väl sköta ditt.” Något år senare blev
jag döpt i pingstförsamlingen och den tillhörde hon och hennes man, som var
äldstebroder. Jag kom att tillbringa mycken tid i deras hem. De tog väl vara på mig och
blev min vänner.
Mamma blev frälst i Metodistkyrkan när jag var nio år gammal och jag började då följa
med henne dit. Där hade de söndagsskolan kl 13 så jag hann med den i Ebenezer på
morgonen och sedan också i Metodistkyrkan. Organisten hette Dagny och hon har lämnat
ett outplånligt minne efter sig; hennes strålande ansikte. Tänk att ett strålande ansikte kan
göra ett så kraftigt intryck på ett barn! Men jag har också ett minne av en person med ett
buttert ansikte, men den vill jag inte berätta om här.
Vid tioårsåldern kom jag att vara med på ett läger vid sjön Skagen. Där bodde flickor och
pojkar i var sitt stora tält. Flickchefen var förlovad med pojkchefen och han var pastor
eller studerade till pastor. Detta var metodisternas läger och det förekom mycken bön där.
En kväll sade flickchefen till oss att alla flickor skulle komma till henne där hon låg vid
tältöppningen. Hon ville bedja att de skulle bli frälsta. Jag låg längst bort och gjorde mig
till att jag sov. De andra flickorna gjorde allt för att väcka mig, men det var omöjligt, så
till slut lämnade de mig och jag drog en lättnadens suck för att jag kommit undan. Jag var
rädd och hade då alls ingen lust att bli frälst. Nästa kväll kom flickchefen och sa: “Nu får
du följa med in i pojktältet i kväll, för de ska bedja för pojkarna.” Det var något av en
tvångsfrälsning, men den har hållit alla dessa år. Jag kommer inte nu ihåg någon mer som
var med på det lägret, men hoppas att fler än jag blivit bevarade.
Så kom Walter Erixon och Jubelkvartetten till Kumla. Jag var då 12 år. Vilken väckelse!
Hela samhället var på fötter. Och jag var med på möten varenda kväll. Många blev frälsta
och det blev flera dopförrättningar. Jag ville också bli döpt, men mamma sa ifrån. Det
kom att dröja tre år till innan jag blev döpt.
Kapitel 2
GUDS VILJA - ELLER MIN
När jag var sex år gammal satt jag en gång uppflugen på ett verandaräcke, då någon kom
och frågade vad jag skulle bli när jag blev stor. Jag svarade: “Filmstjärna eller
missionär.” Liten som jag var förstod jag ändock den stora skillnaden mellan dessa båda
yrken.
Det var väldigt god kontakt grannar mellan där vi bodde och vi barn var ofta och hälsade
på i de olika hemmen. Jag tyckte mycket om att samla bilder på filmstjärnor och hade en
hemlig dröm om att en gång bli filmstjärna. Samtidigt hade jag hört om mission i
söndagsskolan och om de små svarta barnen i Afrika. Jag älskade också sången om svarta
Sara. Vet inte hur gammal jag var när det kom en kvinnlig missionär från Indien, som
hade adopterat en pojke därifrån. Han hette Mona Samuel. När någon sade till honom att
han var svart, så visade han alltid att fotbladen var vita. Vad gripen jag var när han stod i
talarstolen och med brytning läste Psalm 115 på svenska. Då tänkte jag att om man ska
bli missionär skall man förstås till de svarta.
I femtonårsåldern började jag gå på pingstvännernas möten och sedan blev jag kvar där.
Jag förstår att vännerna i metodistförsamlingen var ledsna över att jag lämnade dem, och
det var svårt också för mig, för jag var fäst vid dem. De lovade att köpa mig en gitarr om
jag stannade. Jag hade lärt mig att spela på en lånad gitarr. Nu ville jag döpas och
mamma hindrade mig inte längre. Vi bodde i metodistkyrkan, eftersom mamma var
vaktmästare där, och jag hjälpte till med städningen. Vår lägenhet bestod av ett rum och
kök och jag tyckte det var trångt. För att få vara lite för mig själv tog jag ofta min
madrass in på kyrkans lilla kök, som låg bredvid vårt, och sov där.
Under hela min barndom kände jag kallelsen att bli missionär, fast det hägrade inte precis
för mig. Efter det att jag blivit döpt längtade jag mycket efter Andens dop. En natt när jag
låg på köksgolvet, drömde jag att Gud sa till mig” Om du svarar ja på kallelsen ska jag
döpa dig i Den Helige Ande.” I drömmen svarade jag ja, och då kom något så ljuvligt
över mig och jag började att tala i nya tungor. Om jag verkligen gjorde det, eller om det
endast var i drömmen vet jag inte.
Jag hade fått ett par verkliga vänner, ganska nyfrälsta makar, men de hade inga barn. De
hade ett eget hus och så fort jag var ledig var jag där hos dem. Vi levde i den första
kärleken till Jesus och att bedja var vårt liv. De hade en rostfri diskbänk och jag älskade
att diska där. Vilken skillnad mot hemma, där vi hade en gammal marmordiskbänk med
slasktratt. Den var inte alls rolig att hålla ren. Men tänk at få gno på en rostfri diskbänk
tills den glänste! Vilken fröjd att diska! Hemma var det rena slavjobbet. De hade också en
toalett inne i huset. Inte som vi, ett utedass där man kunde frysa baken av sig om vintern.
Frun i huset hade en syster, som bodde några kilometer längre bort, ute på landet. Denna
syster hade sju barn (ett till föddes senare) och hennes man var drinkare. Han var snäll,
men när han fått sprit i sig gick han bärsärkagång och många gånger körde han ut hustrun
och barnen. Vi var några vänner som brukade åka dit på lördagarna för att bedja och
ibland var vi där hela dagen. Ofta stannade vi om kvällarna tills mannen kom hem. Han
var då alltid drucken, men vågade aldrig gå in i rummet där vi var, utan gick direkt och
lade sig.
Jag var ganska ung då jag fick arbete som telefonist vid telegrafverket och fick då arbeta i
skift. En lördag då jag sedan skulle tjänstgöra på natten, var jag ledig hela dagen och den
avskiljde jag till bön. För det mesta gick jag till fots, för jag hade ingen cykel, men den
dagen fick jag låna en herrcykel att åka på. Det var inte så vanligt och inte heller lätt.
Visserligen hade jag lärt mig att åka på pappas cykel när jag var mindre, och hade då
benet under stången. Då blev min strumpa alltid full med olja från kedjan. Tack, mamma,
för tålamodet med mina oljiga strumpor! När jag nu skulle sätta mig på den lånade
herrcykeln, sa jag till Gud: Nu ser du att jag ödmjukar mig att åka på den här (dock inte
med benet under stången) så nu väntar jag att du döper mig i Anden, och jag åker inte
därifrån förrän du har gjort det.” Efter det att jag i flera timmar varit i bön inför Gud
började jag tala i tungor och var jublande glad för denna upplevelse. Inte blott en dröm
utan levande verklighet.
När jag senare på kvällen skulle avlösa min arbetskamrat, var jag liksom inte kvar på
jorden. Hon var inte kristen, men jag vittnade för henne och berättade vad jag fått
uppleva. Sedan var det svårt att säga “hallå”; det blev lätt halleluja i stället.
Jag hade svarat ja på Guds kallelse, men det kom en dag då jag tog tillbaka mitt löfte på
grund av en del saker som hände. Det kom till mina öron att den kvinnliga evangelisten
hade pratat om mig. När jag ser på det idag, så var det bara en bagatell, men det var det
inte då. Jag tror inte att hon sagt något ofördelaktigt, men det blir lätt en höna av en
fjäder. Att vara evangelist var något som stod högt i mina ögon. Nu blev jag arg och sa:
“Jag ska inte föröka deras skara.” Från den stunden var kallelsen borta från mitt hjärta.
Jag tyckte det var skönt och menade att jag inbillat mig alltsammans.
Så dök det upp nytt skvaller och uppbragt som jag var gick jag till församlingens pastor
och berättade allt för honom. Vi ungdomar avgudade vår pastor och ville aldrig gå med
på att han skulle få ledigt eller resa bort. Han var också vår sångledare. Jag tyckte inte om
när det kom andra predikanter på besök. Särskilt en kommer jag ihåg. Nu förstår jag att
han var en duktig bibellärare, men då tyckte jag han var tråkig och tänkte: “Stackars hans
fru som måste höra honom jämt.” Det har jag fått äta upp eftersom jag själv varit gift med
en predikant i över fyrtio år. Jag klagar inte på det, och det gjorde nog inte hans fru
heller.
När jag för pastorn vräkt ur mig allt jag bar på inombords, tyckte jag att något borde
göras åt saken. Då tittade han på mig med sina kärleksfulla ögon och sa: “Ju mer man rör
i dynga, ju mer luktar det.” Jag förstod vad han menade. Att vara ung och sårbar är dock
inte så lätt alla gånger. En annan gång hände det också något tråkigt, men jag minns inte
vad det var. Men då var måttet rågat. “Nu sätter jag aldrig mer mina fötter i kyrkan!”
Bland sångarna spelade jag dragspel, även om det nog inte var så mycket bevänt med det,
för jag kunde bara spela ackord. Vi bodde på samma gata som pastorn, men jag kan inte
minnas att han kom hem till oss för att prata med mig. Men han bad nog mycket till Gud
om vishet hur han skulle göra. När det gått 6 veckor, så en onsdagskväll stod han vid vår
dörr och sa: “Jag kommer för att hjälpa dig att bära dragspelet.” Inte ett ord om vad som
förekommit. Vilken gentleman! Jag hade varit bitter på allt och alla, men bitterheten
försvann direkt ur mitt hjärta, och sedan dess har jag sökt att vara trogen mot Herren och
församlingen.
“Margit finner sin väg,” hette en bok, som jag läst och blivit mycket gripen av. Margit
hade känt Guds kallelse i sitt liv, men var olydig. Hon fick TBC och kom till ett
sanatorium. Då sa hon till Gud: “Om du gör mig frisk så ska jag lyda dig.” Då fick jag en
idé. Jag skulle pröva Gud, så jag bad: “Är det din vilja att jag ska gå ut som missionär, så
ge mig först TBC och gör mig sedan frisk.” Det var en bön i oförstånd, men det är väl att
vi har en Gud som förstår oss i allt.
Det gick en tid och jag kom till lasarettet för att vårdas för äggvita, som jag fått och som
blivit kronisk. För en väninna hade jag berättat om min bön och när jag blev sjuk, sa hon:
““u har du fått bönesvar.” Jag replikerade att jag inte fått det jag bett om. Men då blev
hon arg på mig och sa: “Tacka Gud att han varit barmhärtig mot dig och gett dig något
som är lindrigare än TBC.” Då började jag i stället bedja om att komma in i Guds vilja
med mitt liv.
Kapitel 3
LIVSKAMRATEN
År 1943 blev alla telefonister förflyttade till Örebro. Den första tiden åkte jag tåg mellan
Kumla och Örebro, men det blev väldigt jobbigt eftersom jag hade olika arbetstider från
dag till dag. Genom min moster fick jag hyra en liten lägenhet med rum och kokvrå. Då
kom jag också att bli medlem i pingstförsamlingen i Örebro. Så träffade jag Per. Vi
arbetade båda på telegrafverket, ibland t o m i samma rum. Jag lade särskilt märke till
honom, för han var så olik de andra jobbarna. Han arbetade med sådan energi och
verkade finna glädje i arbetet. Dessutom hade han ett så vackert leende. En kamrat sa till
mig att han skulle säkert passa till mig, för, som hon sa, han var lite religiös.
Så hände det en vacker junikväll att vi träffades och cyklade en bit ut på landet. Vi kom
till en hage där vi satte oss ner och språkade. I mitt hjärta kände jag att han var mannen
för mig och att vårt sällskapande var i enlighet med Guds vilja. Han var en fin och präktig
ung man, uppväxt i ett baptisthem och medlem i KFUM. Dagen därpå gjorde vi sällskap
till förmiddagsmötet. Efter predikan var det en broder som frambar ett tungotal med
uttydning. Ett budskap från Gud. Det var väckelse i församlingen och Guds Ande var
utgjuten. Per blev hänförd. När vi sedan var själva bad vi tillsammans och han blev frälst.
Vi kom då överens om att alltid läsa Guds Ord och bedja när vi träffades.
På hösten 1944 blev det sorg i församlingen, då ett par makar miste sin lilla tös, som var i
2-årsåldern. Hon svalde en majblomma och hennes liv kunde inte räddas. En broder hade
i en syn sett två vita kistor i pingstkyrkan. Några dagar senare satt min väninna, 18 år
gammal, på förmiddagsmötet i kyrkan. Plötsligt började hon känna stelhet i nacken och
sade till en kamrat att det var bäst att gå ut. Jag arbetade den dagen och var därför inte
med. De satt på läktaren och när de skulle gå nerför trappan ville inte benen bära henne.
Ambulans blev tillkallad och det blev snabbfärd till sjukhuset. Det gick då en
polioepidemi och det stod klart för alla att hon drabbats av polio. Hon levde ytterligare
fem dagar innan hon gick hem till Gud. Två vita kistor i pingstkyrkan - synen blev
verklighet. Min väninna som dog hade en tvillingsyster, som då inte var frälst. Snart
därefter blev hon frälst och intog sin systers plats i församlingen.
Per och jag var fullt vissa om att Gud hade fört oss samman och jag kände mig lugn och
harmonisk. Tanken på kallelsen besvärade mig inte längre. Vi förlovade oss den 17
september och allt såg bra ut. Ändock var jag besvärad av att en broder i församlingen i
Kumla sa till min mamma: “Jag kan inte komma ifrån det, jag tror att hon har Guds
kallelse att bli missionär..” Han kände mig sedan jag var 7 år gammal, då vi bodde
grannar. På den tiden var jag nog lite rädd för honom. Han var pingstvän och redan som
liten hade jag hört sägas att de bar sig så konstigt åt. Han åkte omkring med en trehjulig
cykel och sålde fisk och varje vecka fick vi besök av honom. Han var en mycket snäll
man och verkade inte alls vara konstig.
Bara någon månad efter det att Per och jag förlovat oss, och strax efter min kamrats
bortgång, började Gud tala till mig om att det var dags att jag uppfyllde mitt löfte till
honom. Men hur kunde Gud göra så? Först föra oss tillsammans - och så nu detta! Vi var
så säkra på att vi skulle ha varandra. Att Gud också kunde kalla Per kom aldrig i mina
tankar. Då sa jag till Gud: “Bryter förlovningen gör jag aldrig - jag kan inte göra Per så
illa. Men Gud, du får ta hem honom.” Så tillade jag: “Eller ge honom en kallelse.” Detta
senare hade jag dock inte stor tro för. Nu är jag tacksam till Gud att han inte svarat på alla
mina oförståndiga böner.
Vid den tiden arbetade Per på olika platser. På veckokvällarna gick telefonen varm oss
emellan. Varje gång vi språkades vid frågade jag om allt var bra med honom och om han
inte hade ont någonstans. Han tyckte nog att jag började bli underlig, men jag hade fått
för mig att han skulle få polio. Samtidigt bävade jag för det. Så gick tiden fram till slutet
av november och det skulle bli en stor dopförrättning en onsdagskväll. Det var väckelse i
församlingen. Per ville också bli döpt, men kunde inte vara med då, så det blev bestämt
att han skulle döpas på söndagen i stället. När han då stod i dopgraven sa pastor Sjöberg,
att det är kungligt att bli döpt ensam - det blev ju hovmannen, som vi kan läsa om i Apg.
8. Tage kände inte Per så mycket, men sade: “Jag känner att Gud har en särskild uppgift
för den här unge mannen.” Kvällen innan hade Per och jag samtalat och bedit
tillsammans som vi brukade göra. Jag hade då bävande frågat honom: “Har du aldrig
tänkt på att bli predikant?” Han var tyst en stund, och sa sedan: “Nej, men Gud har kallat
mig att bli missionär.” Då var det som om någon hällt en hink kallt vatten över mig, och
jag tänkte: “Skall jag ändå behöva gå?”
Kapitel 4
VI BILDAR FAMILJ
På nyårsaftonen berättade vi för pastor Sjöberg om vår kallelse och om att vi beslutat att
gifta oss den 31 mars. Han tyckte det skulle vara bättre om vi kunde vänta ett tag med
giftermålet, men det var bestämt och vi väntade så på den dagen. Innan vi gifte oss kom
vi överens om att börja enkelt med att bo i min lilla lägenhet och att aldrig handla på
kredit utan endast det vi kunde betala kontant. Det var ju inte heller stort utrymme att
möblera. Matbord hade jag, men min vita flickrumsmöbel passade inte, utan blev ersatt
med ett par andra möbler. Per lovade också att när han fick tillräckligt med pengar skulle
han köpa mig en Electrolux Assistent och det blev jag mycket glad för. Åren gick - ingen
Assistent. Men jag visste ju om hur vår ekonomi var. Ger man ett löfte skall man infria
det och jag visste att när Per kunde så skulle han infria sitt löfte till mig. Det gick 18 år
tills jag på min 42-årsdag fick den utlovade gåvan. Jag har ofta använt det här som en
illustration på Guds löften. Vad han lovat håller han - även om svaret ibland dröjer en tid.
Vi arbetade båda och vår första gemensamma semester var vi ute och åkte med tandemcykel. Vi plockade vilda blommor på våren och sommaren för att pryda vår lilla lägenhet.
Så blev det dags för Per att anmäla sig till Bibelskola och det var en fråga på anmälningsformuläret, som han ville besvara med ja, men då inte kunde. Frågan lydde: “Är du döpt i
Den Helige Ande?” Han sa att han inte skulle sända in ansökan förrän han kunde svara ja
på den frågan… Vad vi bad om det! Många av ungdomarna i församlingen bad också för
honom och ibland alltför handgripligt. Det var mycket oförstånd, även om det skedde
med kärlek.
På den tiden var det församlingsmöte varje måndagskväll. Ibland var det frågor som
behandlades, men alltid bibelstudium och bön. Nedre salen i kyrkan var då fullsatt för det
mesta. Vi tyckte mycket om dessa församlingsmöten. En måndagskväll i augusti firades
också brödsbrytelse. Per satt på en stol, försänkt i bön, medan äldstebröderna delade ut
bröd och vin. Han blev fylld med Den Helige Ande och började att tala i nya tungor. En
av äldstebröderna satte sig då bredvid honom och bad med handpåläggning och
tungotalet strömmade än mer. Jublande glad kunde han sedanskriva “ja” på blanketten
och sända in sin anmälan till Bibelskolan.
Det blev dags för Per att säga upp sitt arbete. En broder föreslog att han skulle begära
tjänstledighet, men vi tänkte att eftersom vi skulle ut i Herrens tjänst, så skulle han inte gå
tillbaka till jobbet. Jag arbetade fortfarande och vi väntade också vårt första barn. Jag
hade äggvita och var ofta sjukskriven. Per åkte till Bibelskolan och kom tillbaka därifrån
utan att ha blivit tilldelad något fält. Han kunde ju varken spela eller sjunga. På
Bibelskolan travesterades ofta ett bibelcitat så här: “Simon, Johannes son, kan du spela
dragspel?” Alla dörrar verkade stängda och inte ens till jul fick han något arbete, utom att
hjälpa till på församlingens expedition. En kort tid senare fick han kallelse till
församlingens utpost i Hjortkvarn och började där i januari 1946. Den följande månaden
blev jobbig för oss. Jag blev inlagd på lasarettet och låg där en månad innan vårt barn
föddes, den 6 mars. Per fick själv ordna med flytten till Hjortkvarn.
Min äggviteprocent hade stigit oroväckande. Det gick också en influensaepidemi. Det
blev besöksförbud på sjukhuset. Jag såg inte Per på flera veckor, men låg och lyssnade på
vad alla mammor hade att berätta om deras tidigare förlossningar. Enkväll blev det för
mycket för mig och jag gick ut på toaletten och grät. Då hade jag sett tolv mammor åka
hem med sina barn innan det blev dags för mig. Den natten råkade jag ut för en elak
barnmorska. Det fanns sådana och denna var BB:s skräck. Jag bad då till Gud att jag inte
skulle föda under natten, för jag visste att det skulle komma en annan barnmorska på
morgonen. Hon var kristen och många hade bett att jag skulle få henne. Klockan sju på
morgonen kom hon och då kände jag mig trygg. Ett par timmar senare kunde jag hålla ett
litet underverk i mina armar. En söt liten tös. Vad jag tyckte hon var fin!
Förlossningen hade varit kritisk eftersom äggviteprocenten hade ökat och då jag kom
tillbaka till salen frågade jag hur hög den var. “Det ska vi tala om när den gått ner,” blev
svaret. Efter några dagar frågade jag igen och fick då veta att det varit 25 promille under
förlossningen. Inget att undra på att läkaren sade till mig att ha tålamod, då jag
förmodligen måste stanna en längre tid på sjukhuset. Men, under över alla under! Sju
dagar senare kunde jag åka därifrån och då var äggviteprocenten den normala för mig.
Per, som då var i Hjortkvarn, kunde inte hämta mig, utan det gjorde hans mamma. Jag var
då ganska svag efter att ha legat till sängs i flera veckor. Tio dagar därefter kom Per och
hämtade oss och så var vi då tre i vårt lilla hem i kapellet i Hjortkvarn.
Per ville att jag skulle säga upp mitt arbete, men hans lön var så liten att jag ville fortsätta
än et tag. Min mamma tog då hand om Kerstin, som vår dotter fick heta, men Per och jag
måste då leva på skilda håll. Det dröjde dock inte länge förrän jag sade upp min
anställning. PÅ hösten kunde jag följa med till Bibelskolan medan mamma tog hand om
flickan. Strax före jul flyttade vi till Växjö och fick då bo i kapellet i Öjaby. Per fick
ansvar för arbetet på den utposten, men fick också hjälpa till inne i stan.
Andra världskriget hade nyss tagit slut och många missionärskandidater besökte olika
församlingar för att söka skaffa underhåll. Då Per blev tillfrågad om inte han också skulle
göra det svarade han att om Gud ville att vi skulle ut till missionsfältet, så fick Han ordna
den saken. Det dröjde inte heller länge förrän vi fick ett brev från vår hemförsamling att
de antagit oss som missionärer och att vi kunde göra oss klara för att resa till Chile.
Kapitel 5
UTRESAN
När vi som nya missionärer skulle resa till Chile 1948 tyckte jag att jag offrade så
mycket, men senare visade Gud mig att det var bara nåd att jag fick gå. Han hade lika
gärna kunnat taga någon annan. Det var dock svårt att lämna Sverige, särskilt då min
mor, som varit änka i många år.
Jag var skrämd för alla jordbävningar och skalv som jag hört talas om. Jag frågade de
äldre missionärerna om jag kunde ta med mig några prydnadssaker, för jag trodde att
marken alltid gungade och att sådana då skulle ramla från hyllorna. Frågan var ju naiv,
men jag fick till svar att viss kunde jag göra det. Aldrig förut hade jag varit utanför
Sveriges gränser och nu skulle vi resa så långt.
Vi skulle resa med Johnsonlinjens Amazonas till Buenos Aires och därifrån med tåg till
Santiago, huvudstaden i Chile. Vi var utsända av Elimförsamlingen i Örebro och det var
många som vinkade av oss vid centralstationen. Med oss var också vår äldsta dotter,
Kerstin, som då var 2½ år. När vi kom med tåget till Göteborg, sa hon: “Mamma, är det
här Chile, Panama eller Sverige?” Vi hade ju talat med henne om Panamakanalen och
Chile, och för henne var det ju redan en lång resa från Örebro till Göteborg.
Båten vi skulle resa med hade gått på en mina på hemresan, det var ju strax efter andra
världskriget. På grund därav försenades avgången, men den 6 Augusti lämnade vi
Göteborg. Det var full storm i engelska kanalen och den upplevelsen glömmer vi aldrig.
Några timmar senare stannade båten i Las Palmas på Kanarieöarna för att bunkra och
fortsatte sedan till Rio de Janeiro. På resan dit blev Kerstin sjuk. Hon hade fått mässling,
men det skulle vi inte nämna om, sa kaptenen, för då hade vi inte fått gå iland. Hon var
dock bra igen när vi kom till Rio. För oss var det en ny och helt främmande värld.
En norsk missionär, Leonard Petersson, som bodde i Rio, kom till båten. Om jag inte
minns fel kom vi till Rio på en söndag och det bar iväg direkt till en kyrka. På vägen dit
bad missionären mig att ta av mig en liten huvudbonad som jag hade på mig. Det
förvånade mig storligen, eftersom det i Sverige hölls benhårt på att man inte fick
uppträda i kyrkan utan huvudbonad. Plötsligt, efter ett par veckors båtresa var
förhållandet det motsatta. För mig var det inte svårt, jag var glad att vara av med
hattfrågan och den var jag fri ifrån under de följande sex åren. Kyrkan vi kom till rymde
väl ett par tusen personer och Kerstin var helt betagen av att se så många mörka
människor. Men jag gjorde bort mig alldeles. Jag skulle avlägga att vittnesbörd genom
tolk, men sa bara en mening. Paniken grep mig så jag sa till tolken: “Nu får du säga vad
du vill,” och så satte jag mig. På det sättet började min väg till talarstolen.
Efter några dagar i Rio fortsatte resan till Santos. Från hamnen åkte vi spårvagn till
centrum och där träffade vi en trevlig danska, som visade oss omkring i stan. Jag kommer
särskilt ihåg en affär där det fanns mycket tyger och knappar. Vi blev också bjudna på
glass och det var inte så vanligt på den tiden. Mycket pengar hade vi inte och då vi köpte
några småsaker sparade vi så det skulle räcka till att åka spårvagn tillbaka till hamnen.
Hamnområdet var stort och det var mörkt när vi var på väg tillbaka. Spårvagnen var mer
än fullsatt, men vi fick i alla fall sittplats. Det fanns två bänkar i mitten av vagnen och
konduktören gick på en gångbräda utanför och tog upp avgifterna. Jag var rädd när vi
åkte där för jag kom ihåg vad Pers bror berättat om när han var sjöman och låg i hamnen i
Santos. Han och hans kamrater hade blivit rånade och fråntagna allt utom byxorna, som
de fick hålla uppe med händerna, eftersom tjuvarna också tagit deras svångremmar.
Rädslan tilltog då konduktören började skrika åt oss. Sydlänningar är ju gärna högröstade
och hr mycket gester för sig, vilket inte gjorde saken bättre. “Vi går av, vi går av,” sa jag
till Per. “Det kan vi inte, för än är det långt kvar,” sa han. Till slut förstod Per att vi
troligen passerat en avgiftszon och att konduktören ville ha mer betalt. Per tog fram sitt
ficklexikon och slog upp en sida där och sa: “No tengo plata,” (jag har inga pengar)
samtidigt som han visade upp sin tomma portmonnä. Alla passagerarna och även
konduktören brast ut i gapskratt, varefter han lämnade oss ifred och vi kunde fortsätta till
hållplatsen närmast båten.
När vi kom fram till Buenos Aires fick vi inte gå av båten därför att vi inget visum hade.
På konsulatet i Stockholm hade de sagt att vi inget visum behövde, men det stämde alltså
inte. Nils-Erik Forsberg, som då bodde i Buenos Aires, kom till båten och energisk och
envis som han var lyckades han få tillstånd för oss att lämna båten och följa med till deras
hem. Vi skulle inte få ta någonting med oss, men smusslade med några toalettsaker och
nattdräkter som vi la under baksätet i hans bil. Sedan började ett väldigt springande hos
olika myndigheter tills vi fått visum och kunde ta ut våra saker från båten.
Ungefär tio dagar blev vi kvar i staden och under den tiden hann vi vara med på några
möten med fart och fläkt. Kerstin lyssnade och plockade upp några spanska ord. Bland
annat hörde hon hur syskonen hälsade på varandra och sa: “Paz del Señor!” Det betyder
“Frid från Herren!” Så hon började hälsa likadant.
Efter dagarna i Buenos Aires tog vi tåget för att fortsätta resan till Chile. Färden gick över
den vidsträckta slätten, som kallas Pampas, till Mendoza vid foten av Anderna. Där fick
vi byta för att fortsätta med ett annat, smalspårigt tåg. När vi kom upp till 3000 m.ö.h.
hade en snölavin förstört en bro och vi fick lämna tåget och pulsa i snö till ännu ett annat
tåg på andra sidan den förstörda bron. När vi kommit över gränsen och tåget stannade vid
den första stationen på den chilenska sidan fick vi höra kända röster. Albin Gustafsson
och hans dotter Noemi hade kommit för att möta oss och göra sällskap med oss den sista
sträckan till Santiago. Det kändes tryggt, särskilt som vi ännu inte kunde tala så mycket
spanska.
Kapitel 6
LAUTARO OCH TRAIGUÉN
Efter några dagar i Santiago tog vännerna Gustafsson med Per på en resa för att besöka
en del församlingar som de hade kontakt med. Under tiden stannade Kerstin och jag kvar
i huvudstaden. När de kom tillbaka reste vi tre till Lautaro, omkring 70 mil söderut. Där
bodde då Karin och Hardy Mossberg från Halden och de arbetade i den församling som
fanns på den platsen. Vi stannade i Lautaro medan de reste till en annan stad för semester.
Ett par dagar senare avled en av vännerna i församlingen och så kom de och bad Per om
hjälp. Det var långt ifrån lätt eftersom våra kunskaper i spanska var mycket begränsade.
Med Guds hjälp och genom att ständigt slå i en ordbok gick det dock. Per fick hjälpa till
med att köpa kista och ordna en del formaliteter. Vännerna själva grävde grav samt sjöng
och talade på begravningsplatsen.
Våra saker från Sverige dröjde. De hade av misstag blivit sända med en annan båt direkt
till Chile, men efter det att vi väntat i 3 månader kunde vi äntligen resa till en stad, som
heter Traiguén, där vi skulle bosätta oss. Vännerna Mossbergs hade hyrt en lägenhet åt
oss, och den låg vägg i vägg med möteslokalen. Bostaden bestod av ett större och ett
mindre rum samt en liten farstu. I det större rummet satte vi upp en avbalkning och fick
därigenom både sovrum och vardagsrum. Det lilla rummet blev kök och i farstun fick vi
rum med ett handfat, som vi ställde på en låda. Toalett fanns ute på gården och den hade
vi gemensamt med 25 andra personer som bodde i huset.
För mig var det en chock när jag fick se lägenheten, men det fanns inte heller andra
bostäder att uppbringa. Jag tror inte ens att det på den tiden fanns en cykelverkstad i
Sverige med ett så smutsigt golv som i den lägenheten. Två flickor hjälpte mig och vi
skrubbade och skrubbade tills det blev någotsånär rent. Av Pers mor hade vi fått mattor
som hon vävt och sänt med oss. De täckte det mesta av golvet och en del hängde vi också
upp som prydnader på de ilsket grönmålade väggarna. Packlådor blev skåp och
plåtkoffertar soffor. Vatten- och slaskled-ningar fanns förstås inte, så det blev ett ständigt
bärande med både det ena och det andra. Men vi var förstås lyckliga att ha vårt egna lilla
hem.
I den lägenheten föddes vår dotter Ingrid den 15 februari 1949, en liten tös med huvudet
fullt med ljusa lockar. Per fick vara med och hjälpa barnmorskan. Vatten skulle värmas
och snöre till navelsträngen kokas m.m. Mitt under en av de värsta värkarna sa Per: “Det
här var intressant.” Men då röt jag till: “Det är så lagom intressant!” Det är lite skillnad
på att ha födslovåndor mot att bara titta på. Ett par veckor senare fick vi ett brev där det
stod att Pers far hade dött och han var redan begravd när brevet kom fram. Det var inte så
snabba förbin-delser på den tiden.
Per använde mycket av sin tid till språkstudier. En del hade han studerat innan vi lämnade
Sverige, men det tog väl ändock ett år innan han någotsånär kunde göra sig förstådd.
Skulle det vara möte på kvällen så läste han igenom en bibeltext otaliga gånger för att
kunna läsa felfritt på mötet. Men vi som alla andra gjorde förstås våra misstag, mindre
eller större. Vid ett tillfälle skulle han berätta om en man, som gick barfota och sade “a
patito” i stället för “a patita.” Det förra betyder Det förra betyder att gå som en anka och
vännerna fick väl anledning att undra vad han egentligen menade. Vid ett annat tillfälle
skulle han tala med en broder om att ta upp offer i ett möte. Han tittade i ordboken efter
ordet för offer och fann då det spanska ordet “víctima.” Det ordet betyder offer för en
olyckshändelse och har inget med offrande att göra. Betydelsen av det han sa till brodern
blev: “När ska vi plocka upp liket?” Brodern stod där förundrad och det dröjde länge
innan Per kom underfund med vad han egentligen sagt. Jag själv hade till att börja med
svårt att höra skillnad på “zapolio” och “zapallo..” Det förra är ett skurmedel och det
andra en grönsak.
En äldre missionär hade sagt till oss att det första vi måste tänka på var att bygga ett hus
åt oss och så snart vi kunde skaffade vi en tomt. En arkitekt gjorde utan kostnad en
ritning och små skisser för att Per skulle kunna lära sig att foga ihop virke till
husstommen. Så satte han igång och byggde vartefter vi kunde spara ihop till virke. Huset
var bara halvfärdigt när vi flyttade in och då inredde vi också det som skulle vara
vardagsrum till möteslokal. Toaletten var enklare än där vi hyrde, ett hål i marken med ett
par bräder över och säckväv till väggar, men inget tak, vilket var besvärligt när det
regnade och det gjorde det ofta. I det huset föddes vår tredje dotter och det hände en
söndagskväll, så då måste vi inställa kvällsmötet.
Huset hann vi aldrig bygga färdigt. Vi fick kallelse att flytta till Osorno, längre söderut i
landet, för att förestå församlingen där. I Osorno fanns en lägenhet för oss på övre
våningen i samma hus där församlingen hade sin lokal. Huset i Traiguén var som en
spargris för oss så att när vi sålde det kunde vi i stället köpa oss en bil. Det bästa som då
fanns att få var en Ford A av 1931 års modell. Per hade inget körkort, men en god vän
lärde honom det viktigaste och vi var med hela familjen i baksätet när han övningskörde.
Efter att ha övat i tre dagar beställde han tid för uppkörning. Per körde själv hem till
trafikinspektören och hämtade honom. Så körde han en bit ut på landet och skulle sedan
vända på ett backkrön. Men då fastnade bilen på något sätt. Både han och inspektören
gick ut och tittade om någon sten kanske ramlat framför ett hjul, men där fanns ingen
sten. Efter en stund kom Per ihåg något och kunde få bilen att röra sig. Bilinspektören
satte sig upp i bilen och frågade vad som hänt. “Jag hade glömt att lossa på
handbromsen,” sa Per. “O, tänk att inte jag heller tänkte på det,” blev hans kommentar.
När de kom tillbaka in i stan fick Per backa några meter med bilen och så var han
godkänd. Vi fick sedan veta att trafikinspektören själv inte hade körkort. Detta hände år
1951.
Kapitel 7
RÅTTOR
Vi var nyutkomna och hade upplevt den så kallade kulturchocken. Det gick bra att vänja
sig med det mesta, men att vänja sig med råttor - nej, det gick då inte för mig. När jag
talar om råttor är det inte fråga om små möss. Råttor, stora och feta. Huset där vi bodde
bestod av en trästomme med bräder på båda sidor. Ingen fyllning eller isolering av något
slag i väggar eller tak. Mestadels på kvällarna hörde vi råttorna kila upp och ner i
väggarna och upp på innertaket. Under huset var en stor grop, som fylldes med vatten
under regntiden och där plumsade råttorna i. Råttlortar hittade jag på golvet och i
sängarna. Jag var orolig för våra små flickor. Den minsta var ju nyfödd och jag kunde
aldrig sova lugnt om nätterna. Per brydde sig inte mycket om, han sov som en stock. Han
hade inte de känslor som en mor har.
Albin och Fanny hade berättat för oss hur Fanny också klagade angående råttor, medan
Albin inte brydde sig om deras härjningar. Men så en natt blev han biten i läppen av en
råtta - och sen blev det fart på råttjakten i det hemmet. Tanken kom till mig mer än en
gång: “Tänk om vi eller kanske flickorna blir bitna!” Dörren till gatan hade inget lås. Det
fanns ett par hål i väggen där vi satte en bräda för att hålla den stängd. En dag då jag satt
och skrev satt en råtta i ett av hålen och tittade på mig. Det var i början av 1949 och jag
minns det som det var i går. Jag har alltid varit mycket rädd för råttor och möss. Spindlar,
hur stora de än är, kan jag döda, men råttor - nej och åter nej. Från den tid då jag var
husmor på en internatskola för barn till missionärer i djungeln i Peru minns jag att en
tarántula (en mycket stor och giftig spindel) hade kommit in i ett badrum. Jag och några
flickor dödade den, utrustade med kvastar.
I Traiguén var vi också med om en jordbävning och efter den måste yttertaket läggas om.
En broder i församlingen gjorde det arbetet och en dag kom han med ett paket av
tidnings-papper, som han hittat vid taknocken. Det låg bl a ett damur i paketet, en
gammal klocka som Kerstin fåt att leka med. Den hade råttorna släpat upp. Det blev allt
mer och mer olustigt och en natt när jag inte kunde sova satt jag i sängen och grät.
Råttorna hade säkert någon slags fest, för de förde ett fasligt liv på taket ovanför vår
sovplats. Några höll också till under sängen. Tände jag ljuset blev det tyst, men så fort jag
släckte det började de röra på sig och knapra. Jag väckte Per och sa att vi hade råttor
under sängen. “De håller bara till i väggarna,” svara han sömndrucken. Men hur kunde de
reagera bara jag tände eller släckte ljuset? Så höll det på natt efter natt.
En natt när jag satt där i sängen och inte kunde sova kom jag ihåg vad en äldstebroder i
Kumla berättat för länge sedan. När de var unga och bodde i norra Västmanland hade de
fullt med kackerlackor i sitt hus, ibland t o m i kaffepannan. På den tiden fanns inga
aerosolflaskor med gift att spruta mot ohyra och de var förtvivlade över situationen. Men
bedja kunde de och det gjorde de. Undret hände - kackerlackorna försvann på direkten.
Kunde Gud ta bort kackerlackor så kunde han väl göra detsamma med råttor, tänkte jag.
Pr sov som vanligt som en stock, men jag väckte honom och sa att han skulle hjälpa mig
att bedja för att få bort råttorna. Du som läser det här vet själv hur det är när man blir
väckt mitt natten. Han kunde ju knappt hålla ögonen öppna och jag fick till svar: “Har du
tro för det så be själv.” Så vände han på sig och sov åter lika tungt. Under tiden hade min
tro växt och under tårar ropade jag till Gud om hjälp. När jag slutat bedja var det dödstyst
i huset och så länge vi bodde där hörde vi aldrig mer av råttorna. Gud har omsorg om sina
barn!
Kapitel 8
JORDEN BÄVAR
Traiguén
Vi hade hört sägas att det aldrig förekom jordskalv eller jordbävningar i södra Chile.
Medan vi var i Santiago fick vi känna av några jordskalv och det var inte behagligt, så jag
längtade att få resa söderut. Efter ett ha varit ett halvår i Traiguén satt jag en kväll och
sydde. Medan jag satt där tyckte jag att jag kände mig så trygg, precis lika trygg som i
Sverige.
Vi hade lagt oss och sov gott då plötsligt allting började att gunga. Ett kraftigt dån hördes
också. Innan jag riktigt hunnit vakna trodde jag att jag var på havet i storm, men så
vaknade jag till och visste att jag befann mig i min egen säng. Jag tände nattlampan, men
den slocknade på en gång. Det enda ord som då kom över mina läppar var “Jesus, Jesus.”
Någon vecka innan hade vi firat påsk och hade besök av vännerna från församlingen i
Lautaro, moderförsamling till gruppen i Traiguén. Då hade de och Per besökt fängelset
och broder Mossberg, som kom med vännerna från Lautaro, hade då sagt: “Hur skulle det
bli om det blev jordbävning här?” Nu hade det inträffat. Vi fick veta att trettiofem fångar
dött i jordbävningen. De var alla instängda i ett rum då väggarna rasade samman över
dem.
Trähuset som vi bodde i led ingen egentlig skada, utom att tegelpannorna måste läggas
om. Eftersom jordbävningar, efter vad vi hört, oftast drabbade Santiago-området tänkte vi
att våra vänner där lidit större skada. Senare fick vi veta att just vi varit i jordbävningens
centrum. Det fanns varken telefon eller radio så vi kunde inte meddela oss med de andra
missionärerna. Folk pratade om att det skulle bli flera jordskalv så vi hade våra flickor
påklädda både dag och natt för att kvickt kunna komma ut om det skulle visa sig
nödvändigt. Det jag hade fruktat fick jag uppleva och nu har jag lärt mig att trygghet
finns inte på jorden - trygghet är att vila i den Allsmäktiges händer. Psalm 91.
Arequipa
När vi några år senare kom till Arequipa i Peru måste vi först ta in på hotell och vi åkte
runt och letade efter något som kunde passa vår plånbok. Per gick in i det ena efter det
andra och tittade, men sa samma sak varje gång: “Det är så smutsigt så här vill inte du
sova.” Till slut åkte vi till Turisthotellet, där vi visste att det rent, även om priserna var
alltför höga för oss. När vi installerat oss gick vi ut och samtalade då med en taxichaufför
för att få veta ett och annat om staden. Till slut sa han: “Augusti månad är nog den värsta,
då brukar det vara många jordskalv.” “Gode Gud, var har jag hamnat,” tänkte jag. Och
hur kunde han säga Augusti. Ingen kan väl förutse vilken månad marken skall skaka
under fötterna? Men i början av 1957 kände vi ofta jordskalv och till slut reagerade jag
knappast för dem.
En lördagseftermiddag då jag låg och vilade mig började det skaka, men jag låg kvar i
sängen och tänkte att det snart skulle gå över. Men skakningarna blev allt kraftigare och
då hoppade jag upp. Samtidigt ryckte Per upp dörren och ropade åt mig att komma ut.
Han var ute på gården med våra två minsta, Agneta och Pepe. Jag, i min tur ropade: “Var
är Ingrid?” “Det vet jag inte,” sa Per. Då ville jag springa tillbaka in i huset, men Per höll
i mig och sa: “Rasar huset så räcker det om en dör.” Allt det där hände under några
sekunder. Hela jordskalvet varade ungefär en halv minut, men man tycker det är en
evighet. När skalvet upphört gick vi ut för att leta efter Ingrid. Hon hade sprungit ut på
gatan när skalvet kom och där stod hon. “Jag tyckte det var så roligt att se när husen
gungade,” sa hon. Många andra hus fick stora skador, men det blev ingen större skada på
huset vi bodde i. En del småsaker hade ramlat ner från väggar och hyllor, men det var
allt. Jag minns att jag tänkte: “Gud visste vem som skulle bo i huset och därför blev det
ordentligt byggt.” En stund efter skalvet gick vi upp på husets platta tak och tittade ut
över staden. Allt vi såg var dammoln som ännu inte hunnit lägga sig. Många människor
vågade inte sova i sina hus de första nätterna. En del av dem kom in till oss.
Eftersom skalvet kom på en eftermiddag var de flesta människorna uppe och endast
omkring tjugofem personer dog. Hade det hänt på natten så hade säkerligen många fler
fått sätta livet till. Kerstin var då på besök hos en missionärsfamilj i norra Peru. Det var
stora rubriker om jordbävningen i tidningarna som hon fick läsa. Hon kunde dock inte nå
oss på något vis och visste inget om hur det gått för oss förrän hon kom hem igen.
Kapitel 9
OSORNO
Vi lämnade Traiguén och flyttade till Osorno i September 1951. Jag åkte dit med tåg
tillsammans med våra tre flickor, medan Per körde landsvägen med bilen. Vägarna var
långt ifrån bra på den tiden och på ett ställe måste han få hjälp av en bonde som med sina
oxar drog bilen uppför en brant, lerig och slipprig backe.
På södra halvklotet infaller sommaren när det är vinter på det norra. Sommaren 1952 - 53
fick vi en rik skörd av frukt och bär. En del hade vi i trädgården och en del fick vi av
syskon i församlingen. Jag konserverade och kokade saft. Vi hade också plockat nypon
och hade en halv säck med sådan som vi torkat i ugnen med tanke på att ofta få god
nyponsoppa under vintermånaderna. Ägg hade jag också konserverat eftersom de på
vintern var svåra att få tag på. Dessutom hade jag fått eller köpt femton ankor, vars kött
jag också konserverade. Vårt skafferi var fullproppat och Per sa att nu hade jag gjort som
ekorren; samlat på mig så att vi själva knappast kom in.
Efter att ha bott i södra Chile i fyra och ett halvt år skulle vi resa norrut och hälsa på våra
vänner i huvudstaden. Det var närmare ett hundra svenska mil dit och på skärtorsdagen
satte vi oss på tåget och reste så till Santiago. Jag var då gravid och vi väntade ivrigt att få
en son och flickorna en liten bror. Nu gladdes vi också åt att få koppla av för ett tag. Vi
fick bo hos John och Noemi Fredriksson. Tvärs över gatan i förstaden bodde Albin och
Fanny, Noemis föräldrar.
På påskdagsmorgonen kom någon med bud att Per skulle gå över till Gustafssons och han
blev kvar där ganska länge. När han kom tillbaka såg jag på honom att något särskilt hade
hänt. “Är det något med Kerstin?” nästan skrek jag. “Nej,” sa Per. “Är det något med
äldstebrodern?” frågade jag och ficka samma svar. Men så sa han: “Vårt hus brann ner i
går kväll.” Gustafssons hade fått et kortfattat telegram om det. Eftersom jag var gravid
var de rädda för att tala om det för mig med detsamma. Men den första tanke som kom
till mig var: “Jaså, det är gjort nu?” Två gånger hade jag nämligen drömt att huset stod i
lågor. Då satte jag mig vid pianot och sjöng: “No importa la casa que tengo aquí, allá me
preparan palacio mejor.” (Ej intet betyder hur huset är här, ett palats oss ju väntar hos
Gud ovan där.”
Åtta år tidigare hade jag stått brud i pingstkyrkan i Örebro på påskaftonen och nu fanns
inget mer kvar av vårt hem än det som rymdes i våra två resväskor. Men det var inte bara
vi som drabbades. Två grannhus hade också brunnit ner, så vi var tre familjer som blev
bostadslösa. Dessutom hade vi nu ingen lokal för församlingens verksamhet. Alla tre
husen ägdes av vår äldstebroder, Leighton, och han gjorde givetvis den största
ekonomiska förlusten.
Per reste omedelbart tillbaka till Osorno tillsammans med Evert Larsson för att ordna en
del saker. Kerstin som skulle börja skolan efter påsk hade stannat hos vänner utanför
Osorna. Vi hade lämnat hennes skoluniform och annat hon behövde för skolan i huset så
det måste nyanskaffas i första hand. Under tiden blev jag kvar med våra två minsta i
Santiago. Då jag gick omkring där på gatorna tyckte jag att gatstenarna sjöng: “Vad du är
fattig, vad du är fattig, allt du äger är ju bara ett par resväskor.” Men jag var tacksam till
Gud att inget ont hänt med familjen och att inte heller någon annan blivit skadad. Jag
minns att jag sa till Jesus: “Kom tillbaka nu, jag har inte längre något som binder mig till
jorden.” Aldrig förr hade jag känt mig så fri. Men livet måste gå vidare och snart reste vi
söderut igen, och så slutade vår första semester i Chile. Medan vi ännu var kvar i
Santiago mötte vi en dag en zigenarkvinna på stan. Hon gick fram till Per och sa en del
om vad som hänt i hans liv och att han nyligen drabbats av en olycka. Det var ju riktigt
vad hon sa, men då också ville se Pers hand och spå honom, sa han: “Jag vet min framtid
och jag har ett evigt hopp.” Då blev hon arg och vräkte ur sig förbannelser över honom.
Dessa drabbade honom dock aldrig eftersom vi lever under Jesu blods beskydd.
Så snart vi kommit tillbaka till Osorno hyrde vi ett litet hus att bo i. Församlingen hade
hyrt en liten lokal i en stadsdel som hette Ovejería och dit gick vi nu för våra möten. Den
vinter som följde regnade det väldigt mycket och fyra gången svämmade floden över.
Huset vi hyrde låg nära floden och vattnet stod över hela trädgården och långt upp emot
bostaden. Vi såg inte solen på fem månader den vintern. Ibland var min kappa så våt att
den måste hänga ett par dagar vid köksspisen för att torka.
Efter regn kommer solsken och i mitten av Augusti blev det en särskild solskensdag för
oss. Flickorna fick en liten bror. De var alla vakna när han kom till världen, tio minuter
före fem på morgonen. Vilket jubel! Pepito hade äntligen kommit! Långt innan han var
född talade vi om Pepito. Vi hade hört namnet och tyckte så mycket om det. Vi visste inte
då att det egentligen var smeknamn för José. Han skrevs in för Per efter pappa, men vi
kallade honom i alla fall för Pepito eller Pepe och det namnet använder han än idag fast
han nu är vuxen, har familj och är läkare till yrket. Han var också med på möten sedan
han var sjutton dagar gammal, och där och då blev han välsignad. Sedan dess har han
också fortsatt i församlingen, även om nu på en annan plats. “Vänj den unge vid den väg
han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han bliver gammal.” Ordspråksboken 22 :6.
När vänner i Sverige hörde om branden sände de hjälp och alla som skrev brev citerade
Romarbrevet 8:28. “Men vi veta att för dem som älska Gud samverkar allt till det bästa,
för dem som är kallade efter Hans rådslut.” Det såg inte så ut till att börja med, men den
hjälp de sände gjorde att vi kunde köpa ett gammalt hus nära centrum och bara ett halvt
kvarter från vår bostad. I det huset inredde vi så snart vi bara kunde en möteslokal för
församlingen.
En dag i December ringde det på dörren och utanför stod en mycket revlig man, ljushårig
och i vår egen ålder. Han var från Nordamerika och sade sig vara evangelist. Han hade
misslyckats på den plats där han sist hade varit, men Gud hade sagt till honom att söka
upp oss. Själva kände vi oss just då också ganska misslyckade. Vilken Guds ironi! Vi
bestämde oss för att börja en mötesserie följande lördag och brodern bad om ett rum där
han kunde fasta och bedja innan dess. Under de möten som följde var det många som fick
uppleva ett möte med Gud och många sjuka blev helade. En kväll när de bad för sjuka, sa
brodern till Per: “Nu är det din tur att bedja.” Per blev helt överrumplad, men bad för den
som stod näst i kön, en syster som på många år inte kunnat lyfta sin arm. Hon blev löst
och lyfte armen mot höjden och prisade Gud. Per blev ganska snopen. Inte hade han trott
att Gud så skulle kunna använda honom. Sedan fick vi uppleva hur Herren använde
honom till välsignelse för många andra. Det blev liv och förnyelse i församlingen och vi
kunde konstatera att för dem som älska Gud samverkar allt till det bästa - även en
eldsvåda.
Kapitel 10
TILL HÄST
Vi hade många vänner som bodde på landet och hos en del av dem hade vi stugmöten.
Jag försökte alltid följa med Per när han åkte för att besöka våra trossyskon och för det
mesta hade vi också barnen med oss. Till en plats kunde vi inte köra ända fram utan fick
ställa bilen vid vägen och gå sista biten. När mötet var slut blev vi erbjudna av brodern i
hemmet att få rida fram till vägen. Det gillade Per förstås och svingade sig strax upp på
en hästrygg. Jag som aldrig ridit förr, fick en häst som sades vara mycket lugn. En gång
förut hade jag setat på en häst då en polis lät mig sitta upp på hans häst för att ta ett kort.
När jag var ung hade jag drömt om att få lära mig rida, men det var alltför dyrt, så det
blev inget av med den drömmen.
Nu hade jag mitt tillfälle och tyckte förstås att det var spännande. Lilltösen lämnade jag
ifrån mig till en syster och satte mig upp på hästryggen. En broder skulle visa mig hur jag
skulle hålla i tömmarna och just då kom jag ihåg att jag i en fick hade två ägg, som jag
fått och lämnade ifrån mig äggen. I detsamma och innan jag hunnit få tag i tömmen satte
hästen av i full galopp. Jag försökte hålla mig kvar så gott jag kunde. En broder hade gått
i förväg och när han fick se mig komma i full fart ställde han sig mitt i vägen och
lyckades stoppa hästen, men i samma ögonblick föll jag ner och slog mig hårt i en sten.
Det blev förstås en väldig uppståndelse när detta hände. Vännerna kom springande och
Per ridande i full fart. Det gjorde förskräckligt ont i ryggen och jag kunde nätt och jämt ta
mig till bilen, fastän jag fick stöd på båda sidor. När jag kom hem måste jag tvinga mig
uppför den långa trappan med fjorton steg upp till vår lägenhet. Väl uppe och i säng fick
jag frossa. Per kokade te åt mig och fick ge mig teskedsvis för jag kunde inte lyfta på
huvudet eller röra kroppen. Då blev jag förtvivlad och arg på mig själv för vad som hänt.
Det var dags för kvällsmötet och Per var tveksam om hur han skulle göra; gå ner på mötet
eller stanna hos mig. Då sa jag: “Det är inget mer du kan göra för mig, men gå ner på
mötet och bed för mig.” Lillan var färdig för natten och de andra flickorna följde som
vanligt med till mötet. Och där låg jag nu förlamad och helt stel. Eftersom vårt sovrum
låg ovanför lokalen kunde jag höra vad som hände på mötet. När de bad kände jag Guds
kraft gå genom hela min varelse och jag sa: “I Jesu namn” och började röra på mitt
vänstra ben. Vartefter som jag rörde benet kom mer kraft över mig och rätt var det var så
hoppade jag upp ur sängen - fullkomligt helad. Vilken Gud vi har, mäktig underbar!
Under det att de bad i mötet hade Per känt att något hände med mig och väntade att jag
skulle komma ner, men jag var för lat för att klä på mig och stannade uppe. Jag ångrade
sedan djupt att jag inte gick ner så att alla kunde få se vad Gud hade gjort med mig.
Kapitel 11
PER POLISANMÄLD
Vi hade en kvinna i församlingen, som var indian och som bodde ute på landet. Hennes
bror med familj var närmaste granne. Men så fick hon och hennes man ett arbete, som
innebar att vakta ett hus, där det på gården fanns många körsbärsträd. Eftersom gårdens
ägare inte brydde sig om körsbären fick vi komma dit och plocka så mycket vi ville. Vi
tog vara på tillfället och njöt i fulla drag av de goda bären.
Sedan blev det något trassel makarna mellan och det togs upp i församlingen. Makarna
blev satta i disciplin. Då blev kvinnan arg och polisanmälde Per och krävde att få tillbaka
det tionde hon hade gett till församlingen. Dessutom krävde hon betalning för frukten vi
hade fått. När detta kom inför en domare blev han i sin tur förargad. Tiondet fanns ju inga
kvitton på och inte visste hon heller hur mycket hon hade gett. För frukten hade hon
begärt ett belopp som motsvarade kostnaden för att fylla en järnvägsvagn med körsbär.
Domaren avförde ärendet, så hon fick ingenting för det.
Men kvinnan ville hämnas på oss. En gång då hon var på väg till sin bror och vi möttes
på vägen, kastade hon en stor sten mot bilen och det var nära att den träffat mig där jag
satt med min lilltös i famnen.
Det gick en tid och en eftermiddag kom Per hem efter att ha varit ute i något ärende. Han
talade om att han träffat en polis, som berättat för honom att kvinnan, som hette
Margarita, gjort en ny polisanmälan mot honom. Polisen hade givit honom det rådet att
Per i sin tur skulle anmäla henne. Det ville vi dock inte göra, utan vår äldstebroder och
Per tog i stället särskild tid i bön för denna sak. En vecka senare kom Margaritas bror på
besök och då vi frågade honom om hur det stod till hemma sa han att allt var bra, utom
det att systern blivit sjuk. Då tittade Per och jag på varandra. Inom oss hade vi en
förnimmelse av att hon inte skulle bli frisk igen. Några dagar senare fick vi bud om att
hon hade avlidit.
När budet om hennes död kom till oss, blev det ändock en överraskning. Vi bad ju att
Gud skulle ta hand om saken, men inte kunde vi tänka oss att det skulle bli på det viset.
Per blev av hennes make beskylld för att vara orsak till hennes död, men hos alla andra i
församlingen blev respekten för Gud mycket större efter denna händelse. Det står ju
också i Bibeln: “Kom icke vid min smorde….”
Kapitel 12
RESOR
När vi bodde i Osorno hade vi en utpost bland indianerna, ungefär tre mil från staden. De
söndagar det var möjligt för oss åkte vi dit på eftermiddagarna. Detta var innan eldsvådan
då vi ännu hade vår fyrkantiga A-Ford. Bensintanken höll inte riktigt tätt så för att inte
bensinen skulle rinna ut stängde Per alltid av bensinkranen när vi kom hem. En dag när vi
skulle köra iväg var det helt omöjligt att få igång motorn. De knuffade ut bilen på gatan
och sköt på både åt det ena hållet och det andra, men motorn var som död. Jag väntade en
god stund, men till slut gick jag upp i lägenheten för att vila. Den bilmodellen hade en
vev för att starta med och Per vevade och vevade. Då han kom upp efter ungefär en
timme var han alldeles skinnflådd i händerna. “Nu åker vi,” sa han. “Hr ni fått igång
bilen?” frågade jag och tillade: “Vad var det för fel?” “Jag hade glömt att öppna
bensinkranen,” sa Per och såg ganska snopen ut.
En annan gång när vi var på väg hem från samma plats fick vi punktering på ett däck. Det
var inget ovanligt eftersom däcken var dåliga och vi inte hade pengar till att köpa nya.
Per hade alltid med sig grejer så att han kunde stanna efter vägkanten och laga slangen.
Den här gången hade redan haft en punktering och vi hade ingen mer laglapp med oss.
Vad skulle vi nu göra? Strax i närheten bodde en tysk katolsk präst, så vi gick till honom
och bad om hjälp. Han hade en laglapp och den fick vi. Den täckte nätt och jämt hålet,
men Per försökte ändå sätta på den. Tyvärr hade lappen glidit lite åt sidan och luften gick
ur lika fort som han pumpade i den. Vad gör man då på en ödslig väg utan mer möjlighet
till hjälp? Då sa jag helt spontant till Per: “Spotta på lappen i Jesu namn och sätt på den
igen.” Spott har ju gjort under förr (Se Joh. Evang 9) så varför inte? Han tyckte förstås att
jag inte var riktigt klok som kom med ett sådant förslag - och sa det också. Fruntimmer!
Men jag gav mig inte och sa på nytt: “Spotta och sätt på den i Jesu namn!” Han gjorde
det och - under över alla under - slangen höll nu luften och däcket var snart monterat. Vi
hade så där en tio kilometer kvar hem och det gick bra, men när vi körde in i garaget
hörde vi hur luften började pysa ur däcket. Men, Pris ske Gud, då var vi hemma!
Osorno är en mycket vacker stad och vi trivdes mycket bra där. Somrarna var varma och
vi badade så ofta vi hade tillfälle att komma till någon sjö eller till havet. Vintrarna var ju
kalla och ibland när vi vaknade på morgnarna var det nollgradigt i sovrummet. Vi hade
en sågspånskamin och med den fick vi fort upp värmen. Per gick alltid upp tidigt, tände
kaminen och värmde mina och barnens kläder innan vi kunde klä på oss.
Att åka inöver landet och se de vackra sjöarna med kristallklart vatten var en upplevelse.
Likaså att åka uppför sidorna av vulkan Osorno, där det kunde hända att man även fick
trampa i snö. En gång skulle vi åka till en ö längre söderut, som heter Chiloé. Man kunde
åka tåg till Puerto Montt. Och sedan fortsätta med båt, men Per tyckte vi skulle flyga. När
han var ung hade han flugit en rundtur över Örebro, men jag hade aldrig flugit förr. Det
fanns inget reguljärt flyg, men man kunde flyga med flygklubbens plan. Vår äldstebroder
skulle också med, men det fanns inget plan som kunde ta tre passagerare. Äldstebrodern
och jag flög i ett plan där vi fick sitta inne i planet medan Per fick flyga i ett som hade en
öppen sittbrunn bakom piloten. Jag hade vår minsta dotter, som var nio månader, med
mig. Uppe i luften tittade jag över till planet där Per flög och blev alldeles förskräckt när
jag såg att det sjönk. Det var dock inte så utan vårt plan var på väg uppåt. Jag var glad att
vi åkte i var sitt plan, för skulle det ena störta så fanns ju den andre kvar att ta hand om
barnen. Allt gick väl med denna vår första flygresa.
Vi blev väl mottagna av vännerna på ön. De var lantbrukare, ättlingar till tyska
invandrare och de hade ett mycket enkelt hem. Vi fick sova i ett rum som hade tygvåder
löst hängande som innertak och det var inte helt tätt upptill på väggarna. Det fanns
tydligen många råttor i huset och vi hörde ett förskräckligt larm från köket på natten.
Säkerligen hade kattorna och råttorna fullt krig där. Där dansade faktiskt råttorna på
bordet fast kattorna var hemma! För mig blev det en sömnlös natt då jag i halvmörkret
såg råttsvansar hänga utefter väggarna. Vilken syn, svans efter svans. På morgonen
frågade vi värdfolket om de hört något, men det hade de inte, och vi förstod att för dem
var det inget ovanligt som hänt. De var mycket förstående och vi fick sedan sova i ett
annat rum.
Det sägs att på den ön regnar det tretton månader om året och det är mycket ovanligt med
uppehållsväder en hel vecka. Den vecka vi var där regnade det faktiskt inte så mycket.
Det mesta som odlades på ön var potatis och året innan vi kom dit hade en pest förstört
hela skörden. Det året fick de sättpotatis från annat håll, men ändock angrep pesten.
Blasten kunde stå grön och fin, men så helt plötsligt blev den svart och all potatis var
rutten. Men på broder Rodolfos åkrar angrep inte pesten. Vi såg själva hur potatisen på
grannens åkrar var helt förstörd, men på åkern intill, som Rodolfo ägde, var potatisen fin
och gav god skörd. Grannen menade att det berodde på att Rodolfo läste böner. För oss
blev det en bekräftelse på vad som står i Malaki 3:11. “Och för er skull skall jag näpsa
gräshopporna, så att de inte fördärvar frukten på marken. Inte heller skall vinstocken på
fältet bli utan frukt, säger Herren Sebaot.”
Återresan till fastlandet gick med båt och för att få åka bra hade vi löst biljetter till första
klass. Men Per blir sjösjuk bara han går ombord på en båt. Det var guppigt hela resan och
han kräktes hela tiden. “Ska jag åka båt någon mer gång så inte betalar jag för första
klass,” sa han. “Det är inte värt att betala det priset för att kräkas.” Från hamnstaden
Puerto Montt tog vi tåget tillbaka till Osorno, glada att komma hem igen.
Kapitel 12
TILL SVERIGE
Det hade nu gått mer än fem och ett halvt år sedan vi lämnade Sverige och tiden närmade
sig då vi skulle resa hem. Åke Svensson med familj, som tidigare arbetat i Tibet, kom för
att överta ansvaret för arbetet. Makarna Svensson tog hand om våra flickor medan Per
och jag med Pepito kunde göra en resa till norra Chile och även ett besök i Tacna, den
sydligaste staden i Peru. Per hade berättat för mig att under det år som gått sedan
eldsvådan hade Gud talat med honom om att vi skulle flytta till Peru. När vi kom tillbaka
från den resan packade vi våra väskor och började resan till Sverige.
Vi hade bokat plats på en engelsk passagerarbåt och vi åkte tredje klass C, den allra
billigaste. Djupt nere i båten fick vi en liten hytt med tre våningssängar och dessutom en
liten barnsäng till Pepito. Den måste vi ställa i gången utanför hytten när vi skulle klä på
oss - så trångt var det. Sista natten vi var ombord började det rinna vatten från en ventil
och rakt ner i sängen där Per låg. Han väckte mig och sa att det regnade in. Jag frågade
om han var så dum så han trodde att det regnade in flera våningar under däck. Jag
hoppade upp ur min säng, tog på mig min morgonrock och gick ut i gången för att få reda
på vad som hänt. I hytten bredvid vår fanns fem norrmän, som varit på valfångst vid
sydpolen. Deras dörr stod öppen och därinne stod en av dem helt naken och höll upp en
hink under en ventil där vattnet strömmade
Kraftigt. Vi fick sedan veta att på däcket ovanför vårt hade någon badat kvällen innan och
inte dragit proppen ur badkaret men låtit vattnet rinna. Det var därför det kom ner genom
ventilerna in i hytterna på vårt däck. Många fick sitt bagage förstört, men vårat hade
klarat sig. Det var bara Per som fick en ovälkommen dusch medan han låg och sov.
På grund av valutarestriktioner i Chile fick vi bara ha med oss åttio dollar som reskassa.
Vi gick ombord i Valparaiso i Chile och sedan stannade båten i flera hamnar på vägen till
England. I Callao i Peru gick vi i land och åkte buss in till huvudstaden, Lima. Där köpte
vi en lekhage till Pepe. Den kostade tretton dollar och gjorde ett stort hål i vår reskassa. I
Peru såg vi för första gången bomullsbuskar. I Callao kom det på nya passagerare, bland
andra en katolsk präst. Ingrid, som då var fem år, blev snart god vän med prästen. Han
höll mässa varje kväll på ett av däcken och Ingrid smet ofta iväg för att vara med på
mässan.
På däck fanns gungor för barnen och Per brukade gunga med barnen när de lekte där.
Men om prästen kom så pekade Ingrid på honom och sa att han skulle gunga på henne,
vilket han gärna gjorde. Hon sprang omkring bland passagerarna och hade inga problem
med att göra sig bekant. Kerstin, som var åtta år, var blyg och kunde inte hänga med på
samma vis. Ingen av oss kunde engelska då, men Ingrid lärde sig snart att säga “money”
och när vi lämnade båten hade hon ganska många mynt som hon fått av passagerarna.
När båten lade till i Plymouth skulle det finnas biljetter där för vår fortsatta resa till
Sverige, men de hade av misstag blivit sända till Liverpool. I stället fick vi helt
överraskande ett brev från en moster till Per som just då var i London. Pengarna vi hade
kvar räckte till tågbiljett till London och där mötte oss Pers moster. När vi åkte på tåget
och tittade ut över landskapet tyckte vi att gräset var så underbart grönt, mycket grönare
än gräs som vi sett i Chile. Det sägs ju att gräset alltid är grönare på andra sidan staketet
och det var väl det vi såg. Vi kom ju från andra sidan jordklotet.
Vi kom till London lagom till pingst. Tillsammans med Pers moster såg vi Westminster
Abbey och Picadilly Circus, så vi fick i alla fall se lite av den staden, som vi tidigare både
läst och hört talas om. På måndagen, som var Annandag Pingst, som är helgdag i Sverige,
men inte i England, åkte Per med Kerstin och moster Rut till Svenska Ambassaden. En
tjänsteman där kände igen oss från Chile, där han arbetat förut, och han hjälpte oss så att
vi fick åka till Sverige som “nödställda sjömän.” I London åkte vi i tvåvåningsbussar,
vilket förstås var något nytt och spännande. Från London till Göteborg skulle vi resa med
“Saga.” Båten gick kockan fyra på eftermiddagen och till den måste vi åka tåg. Det var
lagom och jämt att vi kom med, men med kom vi trots allt.
Vi åkte tredje klass också på den båten, men det var så fint till skillnad mot den engelska
båten, så barnen frågade om vi nu åkte i första klass. Maten vi fått på “La Reina del Mar”
var enformig, mest fårkött och kål. Där fick vi inte heller någon hjälp av besättningen.
Men nu kom ett par flickor ur betjäningen och erbjöd sig att ta hand om lillpojken medan
vi skulle äta och då fick vi sätta os vid ett fint dukat bord. Tyvärr var den resan alltför
kort, men vi var förstås ändock glada när vi på morgonen nästa dag kom fram till
Göteborg. Där stod många på kajen för att möta oss. Tänk att få se mamma igen efter sex
år och få visa upp tre barn som hon inte sett förut. Där stod också den lugne och fine
pastor Blomgren och bredvid honom en lång man, som vi inte kände. När Per såg honom
sa han till mig: “Den ska du akta dig för, han ser ut som en journalist.” Någon sådan ville
vi inte gärna träffa. Han höll sig först i bakgrunden när vi kommit ner på kajen, men sist
av alla kom han fram för att hälsa och presentera sig: Bengt Jernestrand. Vi blev åtskilligt
snopna. Han var andre pastor i församlingen och hade kommit dit under vår bortovaro.
Kapitel 14
I SVERIGE
Så började omställningen till att på nytt bo i hemlandet. Min mamma sa: “Jag tror vi har
fått hem zigenare.” Inget ont sagt om dem, men de talar ju med hela kroppen och det
hade vi tydligen lagt oss till med i Chile. Jag blev påmind om en gång när vi var ute och
åkte bil och av någon anledning stannade där en annan bil stod parkerad. Det var en
zigenarfamilj som åkte i den och pappan i familjen verkade så glad och log då han sa: “Ni
gör precis som vi, åker med hela familjen.”
Det var omöjligt att få tag i någon bostad i Örebro, men en familj i församlingen lät oss
bo i deras hem medan de själva bodde i sin sommarstuga utanför stan. Vi hade fyra barn
och sådana kan ju ställa till med oreda. Pers mor kommenterade: “Vad roligt det är att se
att det finns människor som inte ska ha med sig allt till himlen,” När sommaren led mot
sitt slut flyttade vännerna hem och vi fick då i stället bo i sommarstugan. Där kunde vi
dock inte bo kvar över vintern. Då fick vi flytta till ett gammalt torp, ett par mil från
Örebro, men den bostaden var inte heller särdeles lämplig. Kerstin, som då börjat skolan
måste åka buss in till stan för att inte behöva byta skola. Då var det en syster i
församlingen, som tog hand om bostadsfrågan, och jag minns att Larseric Jansson sa:
“Kan inte hon göra något, finns det inget hopp.” Men hon klarade det. Vad kan inte
kvinnor åstadkomma! Hon lyckades skaffa en lägenhet åt oss i ett nybyggt hus i
Askersund.
Det var tråkigt att vi måste flytta från Örebro, men vi kom ju ändå till en god församling,
där Axel Ericsson då var föreståndare. Bussförbindelserna med Örebro var dåliga och dit
ville vi ju åka ibland, eftersom Pers mor bodde där och min mor i Kumla. Vi köpte då en
liten, begagnad bil, en Ford Eiffel, för åttahundra kronor. Den drog så mycket olja att vi
inte kunde köpa ny sådan utan fick spillolja från andra bilar vid bensinmackarna. Varje
gång vi skulle starta bilen måste Per lyfta på motorhuven och ge motorn en liten “snaps” i
förgasaren. För att slippa göra det satte han in ett litet kopparrör med en tratt vid
instrumentbrädan. Då kunde han i stället ge snapsen från en flaska vi hade på golvet i
bilen. Vi hade hoppats att bilen skulle hålla så länge vi var kvar i Sverige, men då vi
skulle åka till Stockholm för att ordna med visum, strejkade den först i Arboga. Vi fick
felet fixat på en verkstad, men mitt i Stockholm blev det stopp igen. Strax invid Kungliga
slottet blev vi stående på ett hamnområde och måste då ringa till en skrotfirma som
hämtade bilen.
Kapitel 15
TILL ANDRA LÄNDER
Innan vi lämnade Chile 1954 drömde jag om att jag skulle kunna få se midnattssolen och
att få resa till Kanada. Efter eldsvådan hade vi fått hjälp av en grupp svenskar i Toronto
och jag bar på en längtan att få träffa dem. När jag sa det till Per blev jag inte precis
uppmuntrad, för han svarade: “Hur kan du tänka dig att vi skulle kunna göra sådana
resor, vi som har fyra barn?” Men jag kunde inte hjälpa att jag önskade göra det.
Sommaren 1955 blev vi erbjudna att få följa med församlingens blåsorkester med buss
till Helsingfors. Mamma och två flickor tog hand om våra två minsta och de andra var på
Drakuddens koloni. Två gång fick vi åka genom norra Sverige till och från Finland och
jag fick se midnattssolen.
När vi tre månader senare lämnade Sverige tog vi vägen över Kanada för att där hälsa på
de omnämnda vännerna. Därigenom blev min önskan uppfylld. “Han ska ge dig vad ditt
hjärta begär.” Psalm 37:4
Med amerikabåten Stockholm reste vi från Göteborg till New York. Några vänner mötte
vid kajen och med dem fick vi åka bill till Toronto. Med oss på resan var en ung syster i
Herren som reste ut för att gifta sig med en man, som tillhörde den omnämnda gruppen.
Ekonomiskt var det svårt för oss i Toronto, men vi klarade oss också igenom den tiden.
Då vi önskade göra en resa i USA tog våra vänner hand om tre av våra barn. Den minsta
av flickorna var det svårt att lämna, så hon fick följa med oss. Avsikten med resan var att
försöka samla pengar och köpa oss en bil för arbetet i Peru, dit vi var på väg. Per hade
lagt upp en resplan och fått löfte att komma till några församlingar för at tala om arbetet i
Peru. Han fick kontakt med både engelsk- och spansktalande församlingar. Dessutom
hade vi både i Los Angeles och San Francisco möten på svenska.
Detta var år 1956 och då kunde man få köra nya bilar, så kallade “dealers cars” från
Detroit till andra städer. Man fick då också en summa pengar till bensin och på så vis
kunde man så att säga färdas gratis. Dock fick man inte överskrida ett visst antal miles
och alltså inte göra några avstickare efter vägen. Per åkte buss till Detroit för att höra
efter om han skulle kunna få köra en bil till Los Angeles och det gick bra. En katolsk
präst hade lämnat sin bil för att få den hemkörd medan han själv tog flyget. Eftersom det
inte var en ny bil var det heller ingen stipulerad maximal sträcka som vi inte fick
överskrida.
Från Detroit ringde han till mig och så tog jag bussen dit och vi kunde börja vår resa
västerut. Tänk att få resa i Amerika! När jag var liten och hörde att någon fått paket från
Amerika tänkte jag: “Den som ändå hade någon släkting där.” Jag minns också att när vi i
skolan läste geografi och vi läste om Amerika så var det särskilt Chicago som fastnade i
minnet därför att mamma och jag inte kom överens om hur det namnet skulle uttalas.
Vårt första stopp blev just i Filadelfiakyrkan vid Clark Street i den staden. Då var Joseph
Mattson-Boze pastor i församlingen och vi blev bjudna på middag i hans hem. I mötet
fick vi 150 dollar, nästan så mycket som en hel månadslön.
Vid detta första besök kunde vi inte ens drömma om vilken kontakt vi längre fram skulle
få med den församlingen. När vår son Pepe studerade i Chicago tillhörde han den
församlingen och blev sedan gift med dottern till en av församlingens äldste, en
svenskättling med det gamla soldatnamnet Lood.
I Chicago fick jag ett gallstensanfall. Det var inte det första, jag hade haft ont av gallan i
flera år. Broder Joseph bad till Gud för mig och under tre års tid var jag fri från alla
besvär. Några år senare fick jag gallblåsan bortopererad i Peru, men det är en annan
historia.
På resan väster ut kom vi en dag till en stad i New Mexico, som heter Albuquerque och
tog in på ett enkelt hotell. Vi höll på att leta ihjäl oss efter lysknappen i rummet. Till slut
fick Per i skumrasket se ett snöre hänga under taklampan. Då han drog i det blev det ljust
i rummet. Vi tyckte det var konstigt med en sådan strömbrytare, då vi inte föreställt oss
att finna något så primitivt i Amerika. I det fallet tyckte vi allt att Sverige låg långt före.
Vi kom fram till Los Angeles en fredag och då vi ringde till prästen, som ägde bilen för
att lämna den till honom, sa han att vi kunde få behålla den till måndagen. Det tyckte vi
var bussigt, särskilt som vi redan haft den i tio dagar. I Los Angeles köpte vi en begagnad
Ford för sju hundra dollar. Med frakt till Peru och tullkostnader kom den att kosta oss
ungefär två tusen dollar. Vår gode Gud fyllde det behovet och under flera år hade vi god
nytta av den bilen.
I den församling där Paul Zettersten var pastor hade vi ett svenskmöte och det var många
som kom dit. En annan dag hade vi möte i en engelsktalande församling och Oliver
Pethrus var då med och tolkade oss. Per kunde tala ganska god engelska, men inte jag. Vi
hade fått löfte att få ett andrahandsoffer och det togs upp efter det att vi båda talat. Det
var många svenskar med också på det mötet och pastorn förstod att de väl givit rundhänt
till vårt behov. Då kollektörerna gick för att räkna pengarna följde han med dem och när
vi efter mötet sade adjö stack han till oss tio dollar och sa att vi inte kunde få mer därför
att de hade så många sjuka i församlingen. Vi berättade det för brodern som ordnat mötet
och han bad oss att inte säga något om det. Det gjorde vi inte heller då.
Några år senare träffade vi Oliver Pethrus på Nyhemsveckan och talade då om detta för
honom. Då berättade han i sin tur att det gått alldeles galet för den pastorn. Det var ju
heller inte underligt, så som han gjort mot oss och säkerligen även mot andra. Oärlighet
lönar sig aldrig.
Så gick resan vidare och vi kom till San Francisco där vi talade i Betelkyrkan. Där fanns
en broder, som i en olycka förlorat en arm. Man hade bet till Gud för honom och armen
hade börjat växa ut. Han berättade för oss att just då höll armbågsleden på att formas och
att han kände hur ömsom ben och ömsom muskler formades, men han tyckte det gick
långsamt. Något ljushuvud hade sagt att när väl armen hade växt ut så kunde han ju
skaffa sig en konstgjord hand. Men när nu Gud lät armen växa ut så kunde han förstås
också forma en ny hand åt honom.
Även i San Francisco hade vi svenskmöte. Efteråt serverades kaffe med från ett svenskt
bageri. Det smakade underbart gott. Också i det mötet togs det upp ett offer för vårt
behov. När vi dagen efter skulle hämta pengarna hos brodern som ordnat med mötet, sa
han att allt gått åt till kaffeserveringen, så det blev ingenting över åt oss.
Fem år senare var jag på Nyhemsveckan tillsammans med pastor Blomgren och där
träffade vi brodern från San Francisco. Han hade kommit tillbaka till Sverige och var
pastor för en församling i en stad i Småland. Då sa Alvar till honom: “Nu ska du låta
Brita komma till din församling och se till att hon får ett stort offer, för hon håller på att
samla in till en bil.” Jag tittade på brodern som blev alldeles röd i ansiktet. Både han och
jag tänkte förstås på vad som hände i San Francisco, men som Alvar inte hade en aning
om. När jag sedan berättade för honom om kaffe-offret fem år tidigare fick han sig ett
gott skratt.
Vi lämnade västkusten och åkte österut. I Nebraska råkade vi ut för ett kraftigt oväder
och en väska, som vi hade på biltaket, blåste bort så när vi kom till vännerna Olivebring i
Minneapolis hade vi inte mycket kläder med oss. Än hade vi tre veckors resa framför oss
och måste köpa en del nya kläder. I Minnesota och Wisconsin besökte vi församlingar i
svenskbygder. Någon hade hittat vår väska efter vägen och sänt den med järnväg till
Toronto, så vi fick den tillbaka. I väskan låg en lapp från stinsen på den järnvägsstation
varifrån väskan blivit sänd. Han gratulerade oss till att ärligt folk funnit väskan för han
hade förlorat sin väska tjugofem år tidigare med hela sin bröllopskostym. Den väskan såg
han aldrig mer. Vi var förstås glada att vi fick vår väska tillbaka.
Under vår bortovaro hade det gått bra med barnen och vi var förstås alla glada att få vara
tillsammans igen. Vår då snart treårige son frågade: “Mamma, du dussar mej väl inte?”
Han hade blivit duschad och det tyckte han inte om. Och jag lovade förstås att inte göra
det.
Efter sex månader i Toronto var det året dags att resa. Vi körde bil till New York, där vi
fick bo på ett pensionat för missionärer, som ägdes av Salemförsamlingen i Brooklyn.
Dagen innan vi skulle fortsätta därifrån blev Per sjuk med svår halsböld, men vi kunde
inte stanna för vi hade båtbiljetter reserverade för resan till Peru. Först från Miami till
Havana på Cuba och sedan därifrån med en engelsk båt. Bilen skulle vi också ha med oss.
Per hade så ont att han inte kunde tala. Han hade fått penicillin av en läkare i New York
och strax innan vi kom till Miami sprack bölden och han blev snart bra.
I Miami träffade vi familjen Hagwall, som vi varit tillsammans med och lärt känna i
Toronto. De skulle nu resa med samma båt till Chile. Ett nygift par, som vi träffat i
Toronto var också där. De skulle sedan resa till Kalifornien för att bosätta sig där.
Från Miami åkte vi först till Havana och väntade där på nästa båtlägenhet. Under tiden
kom vi i konakt med en kubansk pastor, som skjutsade oss till kyrkan. Jag reagerade
häftigt på det sätt de körde bil där på Cuba. Vilken trafik och vilken röra! Jag frågade
brodern vem som hade förkörsrätt och fick till svar: “El más bravo.” (Den mest
våghalsige.) Efter några dagar i Havana gick vi ombord på “Reina del Mar” för den
fortsatta resan till Callao i Peru. Där mötte oss några amerikanska missionärer. Så var vi
då framme i det land dit Gud kallat oss, och där kom vi att stanna mer än trettio år.
Kapitel 16
PERU
I början av år 1954 kom vi första gången till Peru. Som jag tidigare nämnt, gjorde vi en
resa till norra delen av Chile innan vi lämnade det landet. Vi ville se hur det såg ut där,
om vi vid återkomsten inte skulle komma tillbaka till södern, där vi dittills bott och
arbetet.
I Arica, som är den nordligaste staden i Chile, fick vi ett provisoriskt tillstånd att åka över
gränsen och besöka Tacna, som är den sydligaste staden i Peru. Skillnaden mellan de
båda städerna är inte särskilt stor. Arica ligger vid Stilla Havet och därifrån kom friska
brisar, medan Tacna ligger en bit in i landet och där känner man mer av det varma, torra
ökenklimatet. Det var i alla fall intressant att få se båda städerna.
Ett par månader senare reste vi med båt från Valparaiso i Chile på väg mot Sverige.
Båten lade då till i Callao, som är hamnstad till den peruanska huvudstaden, Lima. Vi
som var vana vid all grönska i södra Chile, tyckte det såg torrt och tråkigt ut när vi åkte
buss mellan de båda städerna. Bussen var åtskilligt skraltig och i en tidning läste vi en
artikel där det stod att döden går på fyra hjul mellan Lima och Callao. På ett ställe invid
vägen fanns ett monument, helt olika något annat vi sett. På en hög och kraftig sockel
stod vraket efter en T-Ford, som blivit ordentligt tillskrynklad i en olycka. På sockeln
fanns texten: “Despacio se va lejos.” (Färdas man långsamt kommer man långt.) Vi såg
också många skraltiga bilar på gatorna och undrade hur de ens kunde hålla ihop.
Vad som var nytt för oss var de stora bomullsfälten, som vi också såg utefter vägen.
Stora, vita tussar av bomull hängde på grenarna. För övrigt var det mesta grått och trist,
så det var inget av det yttre som drog oss till det landet. Men medan vi var hemma i
Sverige blev det klart för oss att vi skulle bosätta oss i Peru och börja evangeliskt arbete
där.
Den 29 maj 1956 landsteg vi i Peru och ett par månader senare fick vi ett brev från Alvar
Blomgren, som då var pastor för Elimförsamlingen i Örebro, vår hemförsamling. Han
berättade i brevet att han läst igenom en del brev och handlingar i församlingens arkiv. År
1920 var Anton Taranger församlingens föreståndare. Han hade läst en del om Chile och
Peru och skrivit att församlingen borde sända ut arbetare till dessa länder.
De första svenska missionärerna, som kom till Chile år 1938 var Albin och Fanny
Gustafsson, underhållna bland andra av Elimförsamlingen i Örebro. Och nu kom Per och
jag som de första svenska missionärerna till Peru, utsända av samma församling. Som ett
kuriosa kan jag nämna att Per föddes 1920, samma år som Anton Taranger skrev vad
pastor Blomgren senare kom att läsa och lägga märke till. Detta blev då en bekräftelse på
Guds kallelse till oss. Pers namn är också kuriöst på sitt sätt. Lägger man bokstaven u till
förnamnet blir det Peru. Anderås kan ju även betyda bergsrygg eller ås i Anderna. Under
våra år i Peru har vi bott mellan åsar och otaliga gånger färdats genom dalar och över åsar
i Anderbergen.
Peru är ett mycket intressant land, och jag ska nu försöka beskriva något av det. Det
ligger, som bekant, vid Stilla Havet på Sydamerikas västkust och gränsar i norr, öster och
söder till Ecuador, Colombia, Brasilien, Bolivia och Chile. Ytan är ungefär 3 gånger så
stor som Sveriges och befolkningen uppgår till 22 miljoner, varav c:a 7 miljoner i
huvudstaden Lima. Befolkningen utgöres till 46 % av indianer, fördelade på många olika
stammar. Då skiljer man mellan bergsindianer, som talar quechua och aymará och
djungelindianer, som i sin tur talar omkring 40 olika språk. DE övriga är till största delen
blandfolk, så kallade mestizos.
Fram till början av 1500-talet härskade Inkafolket i landet och det finns mycket skrivet
om dem och deras fina kultur. Därför vill jag inte här beröra det ämnet. Mycket skulle
också kunna berättas om de spanska erövrarnas (conquistadores) svekfulla erövrande av
landet och dess vidare historia.
Landets säregna geografi har mycket intressant att bjuda på. Utefter Stilla Havet finns
kustlandet som sträcker sig från Ecuador i norr till Chile i söder, omkring två tusen
kilometer. Det är ett ökenområde som genomflytes av en mängd korta i de flesta fall
vattenfattiga floder. I de många floddalarna finns bevattningskanaler, byggda för mång
hundra år sedan och som används än idag. Konstbevattning från dessa kanaler möjliggör
jordbruk i öknen och där odlas sockerrör, bananer, citrusfrukter, vindruvor, ris, kokos,
bomull med mera.
Följ gärna med mig på en resa över bergen. Vi börjar vid Stillahavskusten och tar oss ett
dopp i de salta böljorna. Vi åker bil och färdas först en halvtimme genom ökenområdet
och styr sedan in på huvudvägen österut. Vägen är asfalterad och har dubbla körbanor
fram till en stad, som heter Chaclacayo. Trafiken är livlig med fordon av alla de slag. Vi
möter lastbilar med grönsaker från bergen och frukt och virke från djungeln. Förr om
åren kunde man ofta se en flock lamdjur komma lastade med produkter från bergen. När
vi passerat städerna Chaclacayo och Chosica har vi på en sträcka av ca 50 kilometer
kommit upp till 1000 m.ö.h. Sedan börjar vägen stiga allt kraftigare och bilen får det allt
strävsammare och går allt saktare ju högre upp vi kommer. En bilmotor förlorar nämligen
ca 10 % av sin kraft för varje tusen meter i höjd. Efter tre timmars resa är vi uppe på
toppen av vägen, 4.843 m.ö.h. och därmed 25 meter högre än toppen på Mont Blanc, som
ju är Europas högsta bergstopp.
På vägen uppåt har vi åkte genom flera tunnlar ett par trångs pass. Det ena av dem kallas
Infiernillo (Lilla helvetet) och det andra La Garganta del Diablo (Djävulssvalget). Inga
vackra namn precis. Gör vi vår resa under regntiden så kan det mycket väl hända att det
ligger snö på marken och vägen blir moddig och halkig. Där uppe på höjden är luften
tunn och syrefattig, så vi tar ingen längre paus, men stannar dock en stund för att
fotografera de snöklädda höjderna och skylten som visar hur högt över havet vi kommit.
Vi lämnar Ticlio, som toppen kallas, och åker nerför Andernas östsluttningar. I La Oroya
finns smältugnar för malmen som bryts i de många gruvorna i bergen där man utvinner
koppar, silver, guld, molybden med mera. I den staden delar sig vägen mot norr och
söder. Tar vi av söderut kommer vi efter ett par timmars resa till Huancayo. Låt oss i
stället först åka mot norr och sedan vika av mot öster och färdas genom Tarma och vidare
ner till djungeln. Fram på eftermiddagen kommer vi till städerna San Ramón och La
Merced. Då har vi alltså på en dag rest från havsnivå upp över de höga bergen och ner till
den ångande heta djungeln. Uppe på de trädlösa höjderna har vi säkerligen sett både
lamadjur och alpacas, samt lagt märke till odlingarna på de branta bergssluttningarna. I
Tarma har vi gjort ett litet uppehåll och hälsat på hos Lucho och Maria, pastorsparet som
nu har ansvar för det arbete, som vi började i december 1958.
La Merced är ett livligt handelscentrum där vi kan köpa lådor fulla med tropiska frukter.
Där finns både större och mindre affärer där landsborna kan köpa allt de behöver från
synålar till möbler, motorcyklar och bilar. Restauranger och hotell saknas inte heller och
eftersom det blivit sent på dagen tar vi in på ett hotell där de även har en gård där bilen
får vara ifred över natten. Annars kanske den inte har några hjul när vi fortsätta resan
nästa dag.
Nästa dag, ja då tar vi oss först en titt på saluhallen där det finns grönsaker, frukt, fisk och
kött och mycket annat. Köttet hänger på krokar och är förstås omsvärmat av massor av
flugor. Hundar stryker omkring överallt och försöker fösrstås nappa åt sig ett stycke kött
om man inte väl passar sina kassar eller korgar. Vid behov kan de också lyfta benet mot
en fruktlåda eller liknande. Helst dock inte mot våra fruktlådor!
Fortsätter vi resan in mot djungeln kommer vi efter en dryg timmes resa till Pampa Silva,
som är centrum för ett vidsträckt missionsarbete i vars ledning står Liv Haug från Norge.
Men vi väljer att åka tillbaka och från Tarma tar vi en annan väg över bergen. Vid Jauja
kommer vi ut i Mantarodalen och i den dalen ligger Huancayo, staden där vi bott och
arbetat under mer än 25 år.
Kapitel 17
AREQUIPA
Arequipa heter den stad där vi först kom att bosätta oss. Den ligger i södra Peru, 2.400
m.ö.h. Så snart vi fått ut vår bil från tullen i Callao reste vi till Arequipa. När vi kom dit
fick vi vänta en tid på våra saker som gått med båt från Sverige till en hamn fjorton mil
från staden. Själva hade vi, som jag berättat i kapitel 15, rest en annan väg och vistats
några månader i Kanada.
Vi hyrde en lägenhet, men vi hade inga gardiner för fönstren, inga möbler och inga
pengar. Köket i lägenheten var inte utrustat som ett svenskt sådant. Där fanns varken skåp
eller spis eller kylskåp. Det enda vi hade att laga mat på var ett enlågigt spritkök och ett
våffeljärn. Därför var det inte heller svårt att tänka på vad vi skulle äta. Det blev som
regel olika soppor och våfflor. Efter att ha levt på detta sätt i tre månader lyckades vi
köpa en liten elektrisk spis, men den kostade oss en hel månadslön. Med våra saker från
Sverige kom ett köksbord och sex stolar, Tripp-trapp-trullsängar till barnen, samt en
sypuff, som jag fått av en väninna.
Efterhand gjorde Per sedan några enkla möbler. Av packlåder blev det skåp, en del av trä
som kommit till Sverige från Ryssland. Eftersom vi var utlänningar trodde alla att vi var
rika. Vit hud betyder dollar! Ingen mer än en god vän till oss visste att vi var fattiga som
kyrkråttor. Av honom fick vi låna till mat och betala tillbaka när underhållet kom.
Vi hade hyrt en lokal för möten och den hyran måste också betalas ur den egna kassan till
att börja med. Bräder till bänkar och en talarstol måste vi också skaffa. Vi skrev till
församlingen och berättade om vår situation och fick då en extra slant. Det hjälpte oss
också att växlingskursen på dollar gick upp från 19 Soles till 26:80.
När vi närmade oss vår andra jul i Arequipa fick vi en idé om att göra docksängar. Per
snickrade och jag sydde sängkläder. Vi tog ett kort på en och sände till ett stort varuhus i
Lima. Därifrån fick vi en beställning på tolv dussin. När de var färdiga lastade vi in dem i
bilen och Per körde den drygt 100 mil långa vägen till huvudstaden och levererade
beställningen. Vi gjorde sedan flera som vi sålde i Arequipa och dessutom några små
klädskåp och svarta tavlor. Förtjänsten på detta bättrade på vår ekonomi. Vi kunde också
köpa oss ett gammalt piano och flickorna fick börja lära sig att spela.
Under tre månaders tid hade vi en svensk ingenjör och hans fru boende hos oss. Han
arbetade för L.M Ericson i Mexico, men hade kommit till Peru för ett särskilt uppdrag.
Han tyckte synd om oss och erbjöd Per ett bra jobb i Mexico eftersom han tidigare arbetat
i telegrafverket i Sverige. Han skulle få bra betalt och ha alla veckohelger lediga för
missionsarbete. Jag försökte övertala Per att anta erbjudandet, men fick till svar: “Jag
säljer inte min kallelse för pengar.” Punkt, slut, ingen diskussion.
Under tiden vi bodde i Arequipa besökte vi också en del andra platser. Staden ligger, som
jag redan nämnt, högt uppe i Anderna, men vi hade inget besvär av höjden där. En ung
man hade kommit från en by utanför Puno vid Titicacasjön och vi skulle åka med honom
till den byn. Titicaca är världens högst belägna, segelbara insjö, 4.813 m.ö.h. Vi åkte med
vår bil och klättrade uppför backarna och fortsatte sedan på högplatån som omger sjön.
Det fanns ingen asfalt på den vägen, men istället massor med damm. Jag fick huvudvärk
och ju högre vi kom dess mer värkte det och när vi kom fram till La Plaza, torget i Puno,
var jag ordentligt sjuk och måste fort ut ur bilen för att kräkas. Vi visste inte om det då,
men nu vet vi att det var höjdsjuka, som jag drabbats av. “Skaffa ett rum på ett hotell, så
jag får en säng att ligga i, annars dör jag,” sa jag till Per. Mycket till hotell var det inte,
men i alla fall fanns där en säng så att jag kunde få vila mig ordentligt.
Höjdsjuka beror på syrebrist och jag kände som om huvudet skulle sprängas i tusen bitar.
Så snart jag försökte lyfta på huvudet var jag färdig att kräkas. Sedan dess har jag ofta
haft känning av höjdsjukan, som på spanska heter sorroche, när vi rest över bergen, men
aldrig så kraftigt som den gången. En anna gång när vi var på resa i bergen svimmade
Kerstin och Per fick fort försöka få ut henne ur bilen så att hon fick kräkas utanför och
inte inne i den. Ibland leder höjdsjuka till döden; ett missionärspar miste sin son när de
reste från kusten upp till en stad 4000 m ö h. Hans hjärta klarade inte ansträngningen.
Nära den platsen blev också Per sjuk en gång och de måste ta honom till en sjukstuga där
han fick syrgas. Vi skaffade oss sedan en syrgastub, som vi hade med på våra resor, och
den var mig till stor hjälp när vi reste över bergen.
Kapitel 18
TJUVAR
Vi kom till Peru i maj månad 1956 och då visste vi inte mycket om landet. Språket kunde
vi ju, och det är bra när man kommer till ett främmande land. Per hade en klar förvissning
om att vi skulle bosätta oss och arbeta i bergen. En amerikansk missionär, som vi
rådgjorde med, föreslog Arequipa i södra Peru. Vi flyttade dit, som jag berättat om i förra
kapitlet. Medan vi var kvar i Lima bodde vi i ett gästhus på det område där Assemblies of
God hade sin bibelskola. Vi väntade pengar från Sverige, men de dröjde. Då fick vi låna
en del så att vi kunde åka till Arequipa där vi tog in på hotell medan vi sökte bostad. Vi
fick tag i en lägenhet på andra våningen i ett hus där ägaren bodde i bottenvåningen.
Hyran var sextio dollar i månaden och det tog en bra bit av vårt underhåll, men vi kunde
inte få tag i någon billigare bostad.
Ovanför ingången från gatan fanns en öppning i muren och jag tänkte efteråt att det var
som gjort för tjuvar. Utanför lägenheten fanns en lång balkong. Från den ledde en dörr in
till varje rum och en annan till trappan. En dag fick Per besök av en broder och de höll på
att ordna med något och öppnade då en dörr, som vi annars aldrig använde, och så
glömde han att låsa den. Vi visste inte då att ytterdörren gick att låsa med nyckel från
insidan. Jag brukar säga att tjuvar ska man låsa för inifrån. Kommer de in på något sätt
ska de inte ha lätt att komma ut med tjuvgodset.
Den natten fick vi besök av tjuvar och de gjorde nästan rent hus, medan vi sov som
stockar. När vi vaknade på morgonen var det en väldig oreda i lägenheten och vi kunde
först inte förstå vad som hade hänt. Jag tittade ut genom fönstret och fick se flera av våra
paket med traktater på en tomt på andra sidan gatan. Så fick jag se mitt dragspel stå
innanför en dörr där jag inte ställt det. Då gick det upp för oss at vi haft besök av tjuvar.
Det hade vi haft förr, men aldrig av någon som gått in i lägenheten medan vi sov. I
Osorno i Chile hade vi blivit bestulna på höns, blötlagd tvätt med mera.
Jag blev förtvivlad och mitt samtal med Gud var inte av bästa sorten. Arg blev jag också
och undrade om det var meningen att vi inte skulle få behålla något på denna jorden.
Först eldsvådan i Chile, då allt blev lågornas rov, och nu detta.
Det gick några dagar och så fick vi bud från polisen att de fått tag i tjuvarna. De hade
hållit på att stjäla under fyra månaders tid så polisen fick ett drygt jobb med att plocka
ihop allt tjuvgods. Det mesta av det de stulit från oss hade de inte hunnit sälja, så det
fanns nu på polisstationen. Polisen litade på att vi endast skulle ta det som tillhörde oss,
så vi fick gå in i ett rum och plocka till oss våra saker. Där fanns våra mandoliner och
gitarrer med mera. Men det fattades en del saker, bland annat vår kamera som de hunnit
sälja och Pers kavaj med våra civilpass och en del dollar, samt alla mina dukar. Per var
ute med polisen och tjuvarna för att söka få tag i den person de sålt kameran till, men
honom fann de aldrig. Jag frågade en av tjuvarna var de hade mina dukar och han sa att
de hade lämnat flera bylten på granntomten, så de kom i andra händer. När jag frågade
varför dragspelet stod innanför dörren svarade han att de tagit ut det också. Men så tänkte
de att om de skulle bli ertappade så skulle de bbli ansvariga även för det. De kunde inte
bära det med sig och ställde det då innanför dörren. Pers plånbok hade de bränt upp,
liksom våra dokument och några dollarsedlar som de trodde var bolivianska pengar.
Polisen hittade brända delar av plånboken och där fanns också rester av dollarsedlarna.
Men här tar inte historien slut.
I arresten fick tjuvarna ingen mat och de hade inga släktingar i stan, som kunde hjälpa
dem. Vi tyckte synd om dem och bar till dem mat. Det förundrade poliserna och de sa:
“Först stjäl de från er och så ger ni dem mat!” Men detta gjorde att vi fick nöd får
fångarna på fängelset. Vi la in ansökan om att få besöka fängelset och fick också tillstånd
att göra det.
Arequipa var en mycket katolsk stad och kallades ofta för Rom nummer två. Det fanns en
präst i stan som ställt till mycket förtret för de evangeliska kristna. Han hade fått veta att
vi börjat med möten på fängelset och en dag kom han dit. Vi höll just på att avsluta vårt
möte då Per anade vad klockan var slagen. Han gav mig en vink om att vi skulle fortsätta.
Jag tog min gitarr och sjöng, samtidigt som jag höll ögonen på prästen. Han sa ingenting,
men hans närvaro gjorde att många fångar strömmade till. De tyckte nog att det började
bli spännande. Vi tänkte att det var nog sista gången vi fick förkunna Guds Ord på
fängelset och så blev det.
Nästa gång vi kom tillfängelset öppnades inte grinden för oss, trots att vi visade vårt
tillstånd. Vakten sa att han fått order om att inte släppa in oss. Den katolske biskopen
hade talat med El Prefecto, som i sin tur gett order till fängelsedirektören att inte låta oss
komma in för att förkunna Guds Ord för fångarna.
En dag läste Per i en tidning om en fånge, som blivit dödsdömd och som sagt att det enda
han önskade var att få försona sig med Gud. Per fick då ett tillstånd att besöka och
samtala med honom i den cell där han satt. Där kom han till tro på Jesu och fick frid med
Gud. Det dröjde sedan flera år innan fängelsearbete åter blev aktuellt för oss. Efter två
och ett halvt år i Arequipa flyttade vi från den staden till en annan, som heter Tarma, i
centrum av landet.
Kapitel 19
SJUKDOMAR DRABBADE FAMILJEN
När vi bott några veckor i Arequipa och strax efter det vi hade haft inbrott blev vi av
hyresvärden inbjudna att besöka deras hacienda (lantgård). Tidigt på morgonen, då Per
gick upp, fick han se att det var översvämning på bakgården. En bevattningskanal
passerde genom tomten och en del skräp hade fastnat i ett galler under muren och orsakat
översvämningen. När han rensade bort skräpet repade han sig på handen, men tänkte inte
så mycket på det. Vi gjorde oss klara och åkte till lantgården där vi hade en trevlig dag.
Då vi kom hem på kvällen såg vi att såret blivit inflammerat, så vi gjorde rent det. Men
dagen därpå hade han hög feber och började yra. Från såret gick en röd rand upp till
armhålan.
Vi var nya istaden och kände inga andra än värdfolket, men de var kvar på landet. Jag
gick då till närmaste granna och frågade om de kunde få tag på en läkare. Lyckligtvis
hade de telefon och ringde till sin husläkare, som strax kom hem till oss. Han
konstaterade att Per fått blodförgiftning och sa att han genast måste få en injektion. “Jag
hoppas ni kan få tag i den här i stan,” sa han. “Om den måste beställas från Lima blir det
för sent.” Lyckligtvis fanns den tillgänglig, per fick en spruta och några dagar senare var
han frisk igen.
Någon tid efter det att han tillfrisknat blev flickorna sjuka. Alla tre på en gång. De
svullnade upp i munnen och i svalget. Den minsta öppnade inte munnen på tre dagar. Den
var full med var och luktade pyton. Till sist kunde jag få i henne lite te och kunde också
skölja hennes mun. Vi var glada att lillpojken inte blivit sjuk. Vi hade kommit in i
december och jag började baka till jul.
Den 17 december skulle vi flytta till ett litet hus med trädgård där hyreskostnaden var
mindre än vad vi betalade för lägenheten. Men så helt plötsligt blev Pepe sjuk, och
mycket svårt dessutom. Svalget svullnade och det rann var ur munnen. Han fick också
utslag över hela kroppen och magen svullnade, samtidigt som febern steg oroväckande.
Vi kallade på en läkare och när han kom tittade han på pojken och sa: “Jag tror han har
både scharlakansfeber och difteri. Det här förstår jag mig inte på. Kalla hit en
barnläkare.” Vår granne ringde till en barnläkare och när han kom satte han sig först för
att tala lugnande till oss. Sedan han undersökt pojken konstaterade han att det verkligen
var allvarligt. Denne läkare hade en vän, som var apotekare och som han
rekommenderade att hjälpa oss.
Apotekaren kom sedan själv för att ge en injektion och blev förskräckt när han fick se
pojken. Både han och läkaren ansåg det vara bäst att ta honom till sjukhuset. Vi lindade
in pojken i en filt och Per gick tillsammans med doktorn till lasarettet, medan jag
stannade hemma med flickorna. Jag sa till dem att de kanske aldrig mer skulle få hem
deras lillebror eftersom jag kände att jag skulle lämna tillbaka vår efterlängtade son till
Herren. För länge sedan hade jag läst om en mor, som i bön hade kämpat för sitt barns
liv. Barnet, som var dödssjukt fick leva, men längre fram i livet fick modern många
tråkigheter med det barnet. Herren vet både nutid och framtid, så jag sa till Gud: “Jag
överlämnar Pepito i dina händer och ber att din vilja må ske. Tar du hem honom så böjer
jag mig för det.”
Vi hade kommit överens om att bytas om var tredje timme med att sitta hos pojken på
sjukhuset. När det blev dags för mig gick jag alltså dit. Men vilken chock! Jag ryggade
till när jag såg rummet och sängen där han låg. Ovanför sängen fanns ett fönster, som
stod öppet och som inte gick att stänga. I samma rum stod en kvinna och strök kläder.
Detta skulle vara avdelningen för smittosamma sjukdomar. Någon behandling hade han
inte fått och varken någon läkare eller sjuksköterska syntes till. Ett kraftigt vinddrag kom
genom det öppna fönstret. Jag tyckte det var meningslöst att ha pojken där. Han kunde ju
lika gärna dö hemma som på sjukhuset, så jag lindade in honom i filten och vi bar hem
honom igen.
På sjukhusgården mötte vi apotekaren och när vi berättade för honom hur det var på
rummet och att pojken ingen vård hade fått, så tyckte han som vi, att vi lika gärna kunde
ha pojken hemma. Han ordnade så att vi fick hem en sjuksköterska, som med jämna
mellanrum skulle ge injektioner. På natten turades Per och jag om att vaka över honom.
Äta ville han inte. När vi sedan såg hur illa sköterskan gav injektioner lät vi henne gå. Då
läkaren kom nästa gång och själv såg hur illa pojken blivit stucken, sa han att han själv
hade barn och nog skulle gjort på samma sätt.
Jag hade ju lämnat pojken i Guds hand och var övertygad om att Hans vilja skulle ske,
vad som än hände. Det gick sju dygn utan att vi såg någon förändring, varken till det
bättre eller till det sämre. Men den åttonde dagen vaknade han klockan sex på morgonen
och sa: “Mami, jag är hungrig.” Det lät som skön musik i mina öron och jag kom kvickt
ur sängen och kokade hans favoritsoppa - Maggi hönssoppa med små makaroner. Jag var
jublande glad och sa åt Per att nu kunde vi flytta. Pojken blev bättre för varje dag som
gick, men då han efter en vecka skulle gå upp ur bädden kunde han först inte stå på
benen. Febern hade dock inte släppt. Vi fick rådet att ge honom lavemang med mjölk.
Det hjälpte och ett par dagar senare var han fullt frisk.
Vi fick honom alltså tillbaka. Idag är han själv läkare och bor med sin familj i USA. Han
har varit och är oss till stor hjälp och glädje. Under studietiden skrev han en gång ett brev
och tackade sin far för att han lärt honom att hålla i verktyg. Det hade han nytta av under
sin utbildning till kirurg. När han var liten var han alltid med Per och snickrade. De bästa
presenter han då kunde få var ett paket med spik. Tre år gammal byggde han själv en
lstbil av träbitar som Per hade gett honom.
Kapitel 20
TILL TARMA
Efter ett par år i Arequipa fick vi en vädjan om hjälp från en amerikansk missionär i
Lima. Han hade kontakt med många fristående församlingar i bergen i centrala Peru. Vi
hade sett alltför lite resultat av vårt arbete i Arequipa och kände att det var förenligt med
Guds vilja att vi flyttade på oss. Den ekonomiska bördan hade varit tung och vi tyckte att
det skulle bli skönt att slippa ha ansvar för någon församling. Per skulle besöka de
församlingar som fanns och undervisa i Guds ord medan jag skulle kunna ägna min tid åt
hemmet och barnen. Vi flyttade till Tarma, som är en centralort på vägen mellan djungeln
och huvudstaden.
När vi först kom till Tarma tog vi in på hotell tills vi hunnit skaffa bostad. Vi hade inte
mer än kommit in på rummet då någon knackade på dörren. En av hotellbetjäningen stod
utanför och han frågade om vi var missionärer. Då jag bejakade frågan sa han att det
fanns flera trossyskon, som väntade på oss och undrade när vi kunde börja verksamhet.
Förutom honom själv fanns det ett par troende familjer i stan. Vi svarade att vi först
måste komma tillrätta med bostad. Den långa resan från Arequipa till Lima och sedan
upp över bergen hade gjort att vi var alltför trötta att kunna ens tänka på att gå till något
möte. På ungefär 3 timmar hade vi åkt från havsnivå till toppen av vägen över Anderna,
nära 5000 m ö h och sedan ytterligare ett par timmar på slingrande vägar ner till Tarma,
som ligger ca 3000 m ö h.
Dagen därpå träffade Per de trossyskon som fanns i stan och tillsammans sökte de en
bostad åt oss samt en lokal för möten. Det blev alltså inte alls som vi hade tänkt.
Vännerna var ivriga att komma igång med verksamhet och redan samma kväll hade de
möte hemma hos en familj. De var indianer. Mannen, som var liten till växten, spelade
fiol. I familjen fanns flera barn. De bodde högt uppe på en brant bergssluttning och jag
som då väntade vårt femte barn kunde inte gå med dit upp. Vi hade då bara de två minsta
med oss. Vår äldsta dotter, Kerstin, var kvar i Arequipa för att sluta skolan. Ingrid, den
andra i ordningen, hade fått stanna hos vänner i Lima.
Det var svårt att få tag på en lägenhet, men det lyckades, och vi flyttade dit fast vi inga
möbler hade. Det blev för kostsamt att bo på hotellet. Per tog ut baksätet på bilen så jag
fick att sova på. Inte precis bekvämt, men bättre än för de andra som sov på golvet. Det
var rätt kallt och vi måste ligga fullt påklädda. Ett par dagar senare kom flyttlasset och
därmed både sängar och sängkläder. Flera dagar hade vi levat på påssoppa, som jag kokat
på ett litet spritkök. Utan tallrikar åt vi soppa på kastrullocket, som vi stödde på en låg
mur bredvid trappan. Den muren fick tjänstgöra som bord.
Lägenheten låg på andra våningen i ett hus vid huvudgatan, så vi bodde centralt och bra.
Men vi behövde också hyra en lokal och en betjänt på hotellet erbjöd oss ett rum i hans
hus. Vi betlade hyra för en månad i förskott. Per köpte bräder och snickare några bänkar
på gården till huset där vi bodde. En söndag skulle vi ha det första mötet i den lokalen.
Det var både spänning och glädje. Många människor hade samlats utanför lokalen, men
de hade inget gott i sinnet. När vi avslutat mötet och skulle gå hem kom värden och bad
oss att inte ha flera möten där. Han hade blivit hotad av grannarna, som var katoliker, och
som väl såg rött bara det var fråga om evangeliska kristna. Detta hände i slutet av år
1958, men sedan dess har förhållandena blivit annorlunda. Värden betalade tillbaka hyran
och vi fick bära hem bänkarna.
Vi började söka efter en annan lokal och fick också tag i en ganska centralt belägen
sådan, så vi började på nytt. Men vi hade inte många möten där förrän också den värden
kom och bad oss att flytta. En granne, som bodde tvärs över gatan, hotade att köra sin
lastbil rakt in i lokalen och mannen ville förstås inte få sitt hus förstört. Vi var inte rädda,
men lämnade också den lokalen. Det såg ju ganska mörkt ut. Dåligt före i portgången,
som man brukar säga.
Det fanns en lokal att hyra i samma hus där vi bodde, men hyran var alltför hög för oss.
En dag fick vi besök av en engelsman, en ingenjör som arbetade i La Oroya, en stad fem
mil från Tarma. Vi samtalade om lokalfrågan och då erbjöd han sig att betala hyra för
lokalen. Vi blev förstås glada för det, men kom överens om att han endast skulle stå för
halva kostnaden. Vännerna själva måste ju lära sig att ta ansvar redan från början. Så kom
det sig att vi började för tredje gången och nu fick vi vara ifred. Lokalen visade sig dock
ganska snart vara alltför liten, och vi började bedja om en tomt för att bygga en egen
lokal. Snart kom vännerna och berättade att de sett en tomt, 1½ kvarter från huvudgatan,
som var till salu. Vi gjorde upp om köp av den tomten och fick ett år på oss för att betala
den.
Per ordnade med dokument och ritningar och när det var klart kom han strålande glad och
sa att nu kunde vi sätta igång. Jag frågade vad han egentligen tänkte på eftersom vi ing
pengar hade till bygge. Vi hade en längre tid haft detta som vårt ständiga böneämne och
på fredagskvällarna tog vi upp offer för byggnadskassan. Med de små summor som de
fattiga vännerna kunde bidraga med hade det tagit minst tjugofem år att få ihop det som
behövdes, men vår Gud svarade på bön och fyllde behoven.
Så snart vi hade så mycket pengar att vi kunde köpa sten till grunden gjorde vi det och
vännerna hjälptes åt att gräva. Per anställde också ett par bröder för att arbeta på tomten.
Jag var den gången inte riktigt överens med Per för jag tyckte han var dum som satte
igång trots att vi inte hade någon större summa i byggnadskassan. När de arbetat två
veckor var pengarna slut och Per sa till arbetarna att de finge söka annat jobb
nästkommande vecka. Men med söndagens post kom ett brev med pengar och arbetet
kunde fortsätta ännu en vecka. På så vis fortsatte det i flera månader. Per sade upp
arbetarna på lördagen, men på söndagen kunde han anställa dem för ytterligare en vecka.
Några bröder, som bodde i djungeln skänkte ett träd och när det sågades upp räckte det
till takstolar, dörrar, bänkar med mera.
När det blev dags att lägga tak behövde vi dock en större summa för att kunna köpa plåt.
Vi skrev till Paul Zettersten i Los Angeles och bad att få låna 1000 dollar.. Då vi på våren
1956 gjorde en resa i USA hade vi haft ett svenskt möte i den församling där han var
pastor. På den söndag som är Mors dag i USA nämnde Paul om vårt behov på
förmiddagsmötet och sa att han skulle ställa sig vid utgången och att de som kunde skulle
lämna pengar till honom där. Innan alla hade gått hade han precis 1000 dollar, som han
sände till oss och vi kunde få bygget under tak. Vi hade tagit det första spadtaget i
februari och kunde inviga lokalen den 28 juli, som också är den peruanska nationaldagen.
Då kom Nils Kastberg från Argentina och talade i högtiden. Själv var jag i Sverige just
då. Lånet kunde vi betala igen inom den stipulerade tiden.
Inte bara när det gäller ekonomin såg vi Guds hjälp. I Peru är det rtegntid och ofta mycket
kraftiga regn från januari till mars, men det året regnade det inte mycket de månaderna
och vårt bygge hindrades inte ens en dag av regn.
Kapitel 21
ANDERNAS PÄRLA
Tarma ligger liksom på botten av en djup dal på 3000 meters höjd över havet, långt uppe
i Anderna. Man kan komma dit från Lima på ungefär fem timmar med bil. Circa två mil
från staden passerar man en höjd på 4200 meter och sedan går vägen ganska brant utför.
Vid en skarp kurva på vägen kan man se staden djupt nere bland bergen och den liknar då
faktiskt en pärla, vilket förstås har gjort att den kommit att kallas för Andernas Pärla.
Jag tycker att Tarma är en trevlig, liten stad. Eftersom vi bodde ganska centralt behövde
vi aldrig gå långt för att uträtta våra ärenden. Varje torsdag och söndag var det torgdag, s
k feria. Då kom folk från landsbygden med sina produkter för att sälja. Jag gjorde alltid
mina veckoinköp på torsdagarna. Vilka härliga grönsaker! Och så trevligt upplagda på
trottoarkanten! Vid husväggen satt indiangummorna, oftast med korslagda ben, och
erbjöd sina varor. Vi som handlade gick på gatan, som då var avstängd för trafik.
Morötter, ärtor, skärbönor, bondbönor och vad annat de hade låg i små högar. “Casera,
casera, te enllapo,” ropade de för att locka mig att köpa. Vad de sa betyder ungefär: “Min
stamkund, min stamkund, jag ger dig lite extra.” Detta extra, llapa på indianspråket
quechua hörde liksom alltid till när man handlade. Jag tyckte det var riktigt roligt, ja som
en högtid, att göra mina torsdagsrundor på la feria. På den tiden var det billigt också. För
ungefär tio till femton kronor fyllde jag en stor korg med grönsaker, kött och annat för
veckans behov.
Som jag nämnt förut ligger Tarma vid huvudvägen som går från Lima ner till djungeln på
Andernas östsida. Från Tarma tog det 1½ timme med bil till det område där den yppiga
djungelväxtligheten började på ungefär 1000 meters höjd. Jag minns så väl första gången
vi skulle åka dit ner. För att vänja mig vid vägarna skulle jag köra, men när jag kom till
en djup ravin med en bro utan räcken och med en brusande flod djupt inunder stannade
jag mitt på bron och bara skrek. Jag tordes inte köra längre. “Men du står ju mitt på
bron,” sa Per, “så kör bara rakt fram.” “Nej, nej, jag vågar inte,” sa jag och klev ur bilen.
Sedan gick jag bakom den när Per körde över till den andra sidan. Fram till bron var
vägen skapligt bred och asfalterad, men sedan var det bara en smal, slingrande grusväg
med tvärbranta berg på ena sidan och bråddjup på den andra.
Vad rädd jag var! Men samtidigt var det ju så mycket vackert att titta på. De mäktiga
höjderna, den täta tropiska växtligheten och de vitstrimmiga vattenfallen. Ett av dem
kallades Brudslöjan och likheten med en sådan var slående. Vi kunde egentligen aldrig se
oss mätta på allt vackert som Gud skapat.
Trots att vi bott flera år i Sydamerika hade vi aldrig tidigare sett djungeln. Ju längre ner vi
kom desto tätare blev växtligheten. Där fanns också plantager med apelsiner, bananer och
papaya. Träden dignade av all frukt. När vi kom hem igen berättade jag för en man om
vår resa och då sa han: “Än har ingen kvinna kört över den bron.” Det blev en tröst för
mig.
Bara någr kilometer från Tarma, på vägen ner mot djungeln, hittade vi en fin plats vid en
bäck och dit åkte vi ofta med barnen. Det fanns ingen lekplats på gården där vi bodde,
men vid bäcken kunde de få leka och stoja och plaska i vattnet. Matsäckskorg hade vi
förstås med oss och njöt både av naturen och maten. Efter en tid byggde värden ett platt
tak över den port där vi hade vår bil om nätterna, och efter det hade barnen sin lekplats på
taket. Men så gott som varje vecka gjorde vi en utflykt till bäcken.
Vår äldsta dotter, Kerstin, började tidigt som missionär. Jag glömmer aldrig en gång då
hon var 13 år. Både vår peruansk pastor och Per hade rest till en konferens och jag skulle
ta hand om kvällsmötet, men var så sjuk att jag inte kunde gå ner till lokalen. Då bad jag
Kerstin att ta hand om mötet. Sedan kom hon hem strålande glad och sa: “Mami, jag har
predikat i 20 minuter.” Ung som hon var fick hon vara oss till stor hjälp. Hon ledde
söndagsskolan, delade ut traktater på gatan och på fängelset, besökte sjukhuset och fick
andra ungdomar med sig. När vi lämnade Tarma var hon 16 år, men hade redan hunnit
uträtta mycket i Guds rike. De andra barnen gick på en skola i djungeln, men när de var
hemma hjälpte de alla till. Vi tackar Gud för barnen, som varit oss till stor hjälp i vårt
arbete.
Sommaren 1961 åkte jag till Sverige och var där i sju veckor för att vara hos min mor,
som låg svårt sjuk i cancer. Egentligen skulle vi ha åkt hela familjen efter fem år i Peru,
men församlingen kunde inte just då betala hemresa för oss. Men Gud hjälpte så att jag
kunde få hälsa på min mor. Hon fick leva ännu 1½ år och hann att se barnbarnen innan
hon fick flytta till vårt himmelska hem.
Under tiden jag var i Sverige klarade Per och barnen sig bra, trots att han än en gång fick
en blodförgiftning. Vi hade då ingen telefon, men posten fungerade bra och vi kunde
hålla kontakt med varandra. En dag fick jag ett brev från Kerstin där hon skrev att hon
kokat ärtsoppa på torra, gröna ärter. Hon visste väl inte precis hur mycket hon skulle
koka och tänkte väl inte heller på att ärterna svällde mycket. Hon måste fylla på vatten
flera gånger och till slut blev det så mycket soppa att hon inte visste vad hon skulle ta sig
till. Men då fick hon en idé att hon skulle gå till pastorsfamiljen med soppa. De hade
många barn och soppan skulle säkert gå åt. Hon bar iväg den stora kastrullen och det blev
stor glädje i familjen. Just den dagen hade de inget att äta och Kerstin såg Guds ledning i
det stora soppkoket.
Några små episoder från veckorna i Sverige vill jag också få med i det här kapitlet. Det
fanns ett rum på nedre botten i pingstkyrkan där jag fick bo. Jag reste till
Lapplandsveckan och medan jag var där ringde pastor Blomgren och sa: “Brita, du har
lämnat ditt rum så ostädat. Det ligger ju saker strödda överallt.” Jag tyckte det var
förargligt, men bedyrade att jag lämnat rummet städat innan jag for. Då skrattade Alvar
och talade om att det varit tjuvar inne i rummet. Det var sommar och jag hade lämnat
fönstret halvöppet. Vem tänkte på tjuvar? Det var några småpojkar som fått upp fönstret
och klättrat in. De letade efter pengar och fann några amerikansk småmynt.
Under tiden i Peru hade vi tagit en del diabilder och jag ville gärna att vännerna i
församlingen skulle få se något från vårt arbete. Jag funderade hit och dit hur jag skulle
göra. Om jag visade dem i hemmen, tänkte jag, så är det ju bara några få som får se dem.
På den tiden, för 30 år sedan. Fick man inte visa bilder i pingstkyrkan. Jag frågade pastor
Blomgren och han tyckte att vi kunde ta en speciell kväll till det. Stanley Sjöberg var
ungdomspastor och det kom på hans lott att leda mötet. Förmodligen visste han inte
riktigt hur han skulle bära sig åt, så han bara sa något om att vi skulle visa bilder och
överlämnade ordet till mig. Jag för min del tyckte det var konstigt - skulle vi börja mötet
utan bön? Så jag gick fram och sa att först skulle vi be till Gud att bildvisningen finge bli
till välsignelse. Och det tror jag den blev. Det var nog första gången, både för Stanley och
för mig, som vi visade bilder i pingstkyrkan, men det blev inte heller den sista. Numera
är, som vi vet, inställningen till detta mycket annorlunda.
Det är underligt hur en del sker fastnar i minnet, och fast det nu gått 31 år när jag skrivet
det här, kan jag se allt framför mig. Stanley hade köpt sig en gammal bil och en dag fick
han inte igång den. Han fick hjälp av några bröder som hjälptes åt att knuffa på bilen,
men den startade inte. Startmotorn bara surrade. Nyfiken som jag var, stod jag där och
tittade på. Då gick jag fram till Stanley och sa: “Det verkar som att det är fel på
bensinpumpen.” Han tittade på mig och tänkte säkerligen: “Fruntimmer, vad begriper de
om bilar?” men under fem års tid hade vi haft en Ford, som vi också köpte begagnad, och
som vi haft en del besvär med. Den hade i alla fall lärt mig en del om bilar. Stanley måste
ge upp och ta bilen till en verkstad. Nästa dag kom han till mig och sa: “Du hade rätt, det
var fel på bensinpumpen.” Det var fint gjort av honom att erkänna att jag hade rätt och
jag blev förstås inte lite stolt.
När jag före hemresan tog farväl av de mina på flygplatsen i Lima, sa jag till Gud: “Du
ser att där står en far med fem barn. Låt allt gå väl, de behöver få mig tillbaka.” Allt gick
också väl och de sju veckorna i Sverige var underbara.
Innan jag reste hade jag frågat Per om det var något särskilt han önskade sig. En ny bil till
arbetet, sa han, men trodde väl knappast att jag på några få veckor skulle kunna få ihop
pengar till en sådan. Den bil, som vi hade haft i flera år, hade blivit hårt sliten på de
dåliga vägarna i Peru. Under över alla under! Jag fick ihop pengar så vi kunde köpa en
Volvo Duett. Den var enkel och bra och passade utmärkt för vårt arbete. Inte särskilt stor
förstås, men våra fem barn lärde sig att samsas i baksätet, så det gick bra.
Pastor Blomgren var som en far för mig. Det var konferens i Malmköping och jag fick
följa med honom dit. Han frågade mötesledaren om jag fick säga något om behovet av en
bil, och det fick jag. Två offer hade blivit upptagna, men efter det jag talat förslog
mötesledaren att de skulle ta upp ett tredje offer. Åtminstone kan det bli till ett hjul, sa
han. Det blev 1.400 kronor. Det var mycket pengar på den tiden och räckte till mycket
mer än ett hjul.
När jag åkte till Fjugest sjukhem för att säga adjö till min mamma, följde pastor
Blomgren med dit. Det var skönt att ha honom med, för jag skrek av smärta när jag gick
ut från sjukhuset. Jag visste ju inte om jag skulle få se min mor mer i livet och det kändes
så svårt att vara tvungen att lämna henne och att inget kunna göra.
Samma kväll som jag skulle resa tillbaka till Peru var jag först med på församlingsmöte i
pingstkyrkan och tog sedan nattåget till Hallsberg och vidare till Göteborg för att fortsätta
därifrån med flyg. När jag talade om för vännerna hur jag fått pengar till resan, sa jag:
“Hälften har jag betalt själv och resten har Gud hjälpt mig med.” Gud hade förstås hjälpt
mig med allt! Så kom jag tillbaka till de mina och de var glada att ha mamma hemma
igen.
Kapitel 22
BARNENS SKOLGÅNG
Barnens skolgång är ofta ett problem för de missionärer som bor i länder där det inte
finns tillgång till svensk skola. Det fanns inte i Peru då våra barn växte upp. I de statliga
skolorna var undervisningen undermålig och religionsundervisningen katolsk och därför
ville vi inte sända barnen dit.
Vi fick höra talas om en amerikansk skola för missionärsbarn, belägen i djungeln, och vi
skrev dit och hörde oss för om möjligheten att sända våra flickor dit. Vi fick till svar att
de var välkomna och att kostnaden var 25 dollar per barn och månad. Det var ju
egentligen inte dyrt, men dock alltför mycket för oss, som då hade ett underhåll på 160
dollar per månad. När vi i nästa brev nämnde om det skrev de på nytt och undrade hur vi
kunde klara oss med så lite pengar. Samtidigt erbjöd de oss att få sända våra barn dit för
en kostnad av endast tio dollar per barn och månad.
Det var långt till skolan i Tournavista, mitt ute i den peruanska djungeln, där många av
Amazonas bifloder flyter fram. Skolan är belägen vid en av dessa bifloder, som heter
Pachitea. Vi beslöt att sända barnen dit. För att komma dit måste vi först köra trettio mil
till Lima och sedan skulle barnen flyga därifrån, vilket tog nästan två timmar. Numera är
flygtiden 55 minuter med jetplan. Det fanns också en annan möjlighet att komma till
skolan. Små flygplan flög från San Ramón, 45 kilometer från Tarma, nere vid
djungelkanten. Per skjutsade flickorna dit och satte dem på planet. Det fanns bara en
sittplats bredvid piloten och där fick Kerstin sitta. De andra fick sitta på golvet och en
man satt på en resväska. Medan de flög över djungeln gick dörren upp, men mannen
lyckades stänga den. Vår minsta flicka satt alldeles vid dörren. Tänk om hon hade dragits
ut av luftdraget! Än idag ryser jag när jag tänker på det. Det hade ju varit helt omöjligt att
finna henne i den vidsträckta, täta vegetationen i djungeln. Tack Gud, för de änglar som
vakar över oss!
Den pilot som flög våra flickor till skolan var från Polen och hade varit stridsflygare
under andra världskriget. Tre dagar senare skulle han och en annan pilot flyga var sitt
plan till en annan plats. Vädret blev dåligt och försämrade sikten, varför den andre piloten
vände tillbaka till San Ramón. Den som flugit våra barn var dock våghalsig och fortsatte,
men kom aldrig fram. Trots ivrigt sökande hittade de aldrig planet. Ni kanske kan tänka
er hur vi kände oss när vi hörde om det. Vid ett annat tillfälle då de flög från San Ramón
och då även vår äldste son, Pepe, var med, blev det också dåligt väder. Då gick de ner till
en liten indianby i djungeln där det fanns en landningsbana och måste stanna över natten.
I byns enda affär fick de låna filtar och sova på golvet i någon hydda.
De stora flickorna hade lärt sig lite engelska tidigare, men den minsta kunde ingenting
och on grät nästan jämt den första tiden. Vår vän från England lovade att köpa henne en
docka, som hon önskat sig, och när hon fick veta det slutade hon gråta. När hon sedan
kom hem efter första terminen på skolan talade hon svenska med amerikansk brytning
och vi tyckte alla det var så näpet.
Barnen började skolan när de var sex år och det blev dags för Pepe att börja. Det var svårt
för oss med ekonomin och inte heller ville jag sända honom till den främmande miljön
med ett främmande språk efter erfarenheten med lillflickan. Då skrev Per och frågade om
jag kunde få arbeta på skolan och på så vis betala för barnen och samtidigt vara med dem.
Jag fick då arbete som husmor för de omkring femtio missionärsbarn som bodde på
skolans internat. Därigenom blev Per ensam i bergen, men vi var inställda på att barnen
skulle gå i första hand. Och jag tror att vi handlade rätt.
Innan jag reste till Sverige 1961 hade jag beslutat att stanna till i Fort Lauderdale i södra
Florida på återvägen för att tala med de ledande bröderna i den presbyterianska
församling som betalade löner till skolans personal. Lärarna fick ju betalt även under
sommarlovet och det tyckte jag att jag också borde få. De hade just ett sammanträde när
jag kom dit och jag blev inbjuden att tala till bröderna i styrelsen. Jag sa att om jag skulle
komma tillbaka som husmor på höstterminen så ville jag ha betalt även för
sommarmånaderna. De pengarna behövde jag att betala min resa för. Av en italienare
som bodde i Tarma hade jag fått låna pengar till biljetten - annars hade jag inte kunnat
resa.
På sammanträdet talade jag inte bara om vad jag önskade, utan berättade också en del om
livet på skolan. Bland annat berättade jag att blåbyxor ofta hamnade i samma tvättsäck
som lakanen och att den som skötte tvättmaskinen bara slängde i vad som fanns i
säckarna, huller om buller. Ibland var tjänsteflickorna lika slarviga och resultatet blev att
lakanen bytte färg. För all del, det gick ju att använda blåa lakan. Bröderna låg dubbla av
skratt - de hade väl också roligt åt min engelska. Dagen därpå fick jag veta att jag skule få
betalt även för sommarlovet och att de ville ha mig tillbaka som husmor på skolan. I Fort
Lauderdale fick jag också kontakt med ett svenskt par, underbara människor, som jag
också fick bo hos.
En annan episod måste jagockså berätta - en som blev en historia som gick runt i flera år.
Från Peru hade jag med mig 100 dollar i resecheckar och jag hade dem fortfarande kvar
när jag kom från Sverige till Fort Lauderdale. Anna, frun i huset där jag bodde, skjutsade
mig till ett stort varuhus, som hette Jefferson, men som nu inte finns kvar. Vi kom
överens om att jag skulle ringa till henne när det var dags för lunch. Då skulle hon hämta
mig för att vi skulle äta lunch tillsammans. Jag var så glad och lycklig att få gå där ensam
och inte ha någon med mig som tjatade: “Är du inte färdig snart? Skynda dig nu o s v.”
Jag beslöt att gå över hela affären, från den ena änden till den andra. Vagnen jag sköt
framför mig blev allt fullare, ja det blev till och med råge på den. Jag kände ingen hunger
och tittade aldrig på klockan. När jag var så gott som färdig fick jag se en förskräckt
Anna komma in genom dörren. Hon hade blivit så orolig eftersom jag inte ringt till henne
och då jag tittade på klockan såg jag att det nu var halv fyra på eftermiddagen. Det var
första gången jag storhandlade i Amerika.
Då, för 30 år sedan, fick man ju ganska mycket för pengarna. En klänning till en 12-åring
kostade 3 dollar och jag minns än hur den såg ut som jag köpte. Det blev som julafton här
jag kom hem med allt jag köpt och glädjen stod högt i tak.
När jag och barnen skulle åka tillbaka till skolan i slutet av augusti bad Kerstin så ivrigt
att få stanna hemma och ta hand om pappa. Hon tyckte så synd om honom att vara
ensam. Jag kan koka fruktkräm, som han tycker så mycket om, sa hon. Och så får jag
arbeta i församlingen och jag kan studera på Hermods. Det blev så att hon fick stanna
hemma och blev till stor hjälp för sin pappa.
Det året blev vårt sista i Tarma. Året därpå reste vi till Sverige. Då hade Lennart och
Ingeborg Lindgren kommit för att överta ansvaret för arbetet. Någon veck innan vi skulle
resa kom pastor Blomgren på besök och tillsammans med honom åkte vi till Lima. På
resan till Sverige stannade vi några dagar i Quito, Ecuador. Där skiljdes våra vägar, men
vi träffades på nytt i New York och dit hade också vännerna Taranger från Brasilien
kommit. Vi skule alla till Örebro, men flög med olika flygbolag, de andra till Stockholm
och vi till Göteborg. Rolf Lundgren och någon mer från hans familj mötte Alvar på
Arlanda. De flög till Örebro med Rolf vid spakarna i ett mindre plan. Andra vänner mötte
oss i Göteborg.
Kapitel 23
SEMESTER PÅ UCAYALI
De flesta barnen som gick på skolan i Tournavista var från missionärsfamiljer, som
arbetade bland indianer i djungeln, där ju också skolan var belägen. Jag, som ju annars
bodde upp i bergen, ville gärna se hur dessa missionärer hade det. Så fick jag ett tillfälle
att tillsammans med skolans rektor, Miss Omundsen, och ett par andra vänner, Steve och
Tisch göra en resa till den plats vid Ucayalifloden där familjen Baker arbetade bland
indianer av Shipibostammen.
Ucayali är en av de två stora floder som tillsammans bildar Amazonas. Skolan låg vid
Pachitea, som är en av Ucayalis många bifloder. Steve skjutsade oss i sin båt med
utombordsmotor och vi startade en lördags förmiddag och efter fyra timmars resa var vi
framme. Motorn krånglade lite, men vi kom i alla fall till platsen dit vi skulle.
På söndagen samlades invånarna i byn till möte i den enkla lokal med palmtak och
jordgolv som fanns där. Jag satt ganska långt bak och lade märke till en kvinna som hela
tiden satt och plockade löss ur håret på en annan. Familjen hade ett par flickor till hjälp i
köket och deras mormor kom alltid med dem. Hon la sig rak lång på köksgolvet och sov
medan flickorna arbetade. Jag för min tackade Gud att jag inte blivit kallad att arbeta
bland djungelindianerna. Det behövdes mycket mera tålamod till det än vad jag kunde
prestera.
Steve hade arbetat med båtmotorn och när den var klar startade vi återfärden på
måndagsmorgonen. Familjen Bakers äldste son följde med oss nedför floden ungefär en
timme ifall vår motor skulle krångla och vi skulle behövas någon hjälp. Det gick bra så
han vände och körde hem. Det dröjde dock inte länge förrän motorn började hosta och
hacka för att slutligen stanna. Hur Steve än försökte så fick han inte igång den. Där satt vi
alltså och flöt nerför floden. Vi stannade till vid en indianby för att se om de kunde sälja
oss någon mat. Där fick vi låna en paddel så att vi åtminstone kunde styra båten medan vi
fortsatte att flyta med floden. På missionsstationerna hade de radioförbindelse med
yttervärlden, men där vi flöt på floden hade vi ingen som helst möjlighet att meddela oss
med någon för att be om hjälp.
Ett annat problem var att när vi kom fram till den plats där Pachitea mynnar ut i Ucayali
kunde vi inte fortsätta längre. Så länge vi var kvar på Ucayali kunde vi ju flyta med
strömmen, men det går ju ine gärna att flyta motströms. Innan vi kom så lång hörde vi
dock motorljud från en båt och strax bortom en krök av floden fick vi se en så kallad
Peki-peki. Det är ett smeknamn på en enklare och långsammare båt, vars motorljud är ett
ständigt peki-peki-peki-peki-peki. Vi hade ingen mat med oss annat än en levande höna.
Den fick vi byta mot några kokta ägg, som ägaren av den andra båten hade.
Nu fick vi hjälp av Peki-peki som sakta drog oss uppför Pachiteafloden. Det blev sent på
eftermiddagen innan vi kom fram till en liten plats, som hette Hortencia. I Tournavista
hade de saknat oss och sänt ut en båt för att hjälpa oss hem, men de hade vänt tillbaka i
tron att vi stannat ännu en dag hos familjen Baker. Men lyckligtvis hade de i Hortencia
lämnat en reservmotor, som de haft med sig. Det hade blivit mörkt, men det fanns
ingenstans där vi kunde sova över på den platsen. Vi ville inte gärna stanna där heller
eftersom de som bodde där sa att det fanns gott om giftiga ormar. Steve beslöt att vi
skulle fortsätta trots mörkret, men eftersom det flöt en massa stockar och annat skräp i
floden måste han köra mycket långsamt.
Så småningom kom vi till en plats där ett oljebolag hade ett lager. Där fanns också en
biograflokal, som stod öppen. Det fanns inga bänkar i lokalen, så vi fick sova på
jordgolvet, men hade ju i alla fall tak över huvudet. I den byn fanns en kvinna som hade
malaria. Vi hade med oss tabletter mot malaria och var glada att kunna ge dem till henne.
På tisdagsmorgonen kunde vi fortsätta och var strax tillbaka i Tournavista. När jag tänker
tillbaka på den resan så tänker jag på den som en extra semesterdag då vi flöt på Ucayali.
Kapitel 24
TILL HUANCAYO
Under vår vistelse i Sverige reste Per mycket och besökte församling för att väcka
intresse för missionsarbetet i Peru. Samtidigt höll han också föredrag och visade diabilder
i många skolor.
I januari 1964 reste vi på nytt till Sydamerika. Först gick resan med tåg till Antwerpen
och därifrån med båt genom Panamakanalen till Callao i Peru. Per hade önskat att någon
gång få komma till Portugal och när vi lämnade Antwerpen fick vi veta att båten skulle
göra ett uppehåll i Lissabon. Där fick vi träffa vännerna Stålbergs och Eric Johansson,
som då bodde och arbetade där. Det blev inget långt uppehåll i Lissabon, men vi hann i
alla fall med att se en del av staden och även församlingens lokal.
Ombord på båten bodde vi i två hytter. Per och jag i en och barnen i en annan. Tidigt en
morgon kom Pepe inrusande till oss och sa: “Det ligger en fripassagerare under Agnetas
säng.” Först trodde vi att han hittat på något för att skoja med oss, men då han bedyrade
att det var sant, rusade Per upp, tittade in i barnens hytt och konstaterade att någon låg
under sängen. Då sprang han till köket och sade till stewarden vad som hänt. Han kom
och drog fram den som vi trodde var en fripassagerare och sa: “Det var väl att vi fick tag i
honom.”
Det var ingen fripassagerare utan en av besättningen. Båten vi åkte med var norsk och i
Oslo hade en 16 år gammal pojke mönstrat på för sin första sjöresa. Kvällen innan detta
hände hade han druckit sprit och sedan fullkomligt omtöcknad sökt efter sin hytt. Han
gick fel och kom då i stället in i barnens hytt och kröp in under Agnetas säng och sov
tungt. Kaptenen frågade oss senare på dagen om det verkligen var sant. När vi bekräftade
det sa han att pojken skulle sändas hem från Lissabon. Vad han gjort räknades som ett
grovt brott. Vi bad om nåd för honom och han fick stanna ombord.
Den historien gick runt bland besättningen på båtarna. Flera år senare fick jag höra den av
kaptenen på en annan båt och kunde då tala om för honom att det var vi som haft denne
“fripassagerare” i barnens hytt.
Ungefär en månad efter det vi lämnat Sverige kom vi på nytt till Peru. Vi var förvissade
om att det var Guds vilja att vi skulle börja ett nytt arbete i Huancayo, en stad som är ett
livligt handelscentrum i Mantarodalen, belägen 3.300 m ö h. I dalen som är ungefär 50
kilometer lång finns många större och mindre samhällen. Befolkningen ute i byarna är till
största delen ättlingar till Inkaindianerna som härskade i landet innan spanjorerna kom på
1500-talet.
Det bor ungefär 300.000 personer i Huancayo. Jag nämnde att staden är ett livligt
handelscentrum. Det märks inte minst på söndagarna då folk från den kringliggande
landsbygden kommer för att sälja sina produkter och köpa vad de behöver. Någon
berättade att man räknar med att stadens befolkning ökar med ca 50.000 personer över
veckosluten. På en gata i staden står det då fyra rader med marknadsstånd på en sträcka
av ungefär en kilometer. Där finns skor och kläder, färgrika vävnader och varma filtar av
alpacaull, möbler och husgeråd av alla de slag. Mat för den som är hungrig och skrot för
den som samlar på sånt o s v. Till marknaden hör också en avdelning där man säljer djur;
kor, höstar, mulor, åsnor, grisar, marsvin, höns, gäss och kalkoner m m.
I den staden skulle vi nu börja ett nyt arbete och där kom vi att stanna i drygt 25 år. Till
att börja med reste vi till olika städer och samhällen i Mantarodalen och höll friluftsmöten
och sålde biblar och andra böcker. Jag har nämnt om söndagsmarknaden i Huancayo. I
två andra städer i dalen, Concepción och Jauja, hålls också marknader på söndagarna. På
andra platser är det marknader andra dagar i veckan.
Efter ungefär ett år hyrde vi en lokal för at börja med möten för äldre och söndagsskola
för barn. Vi annonserade och inbjöd folk i alla åldrar, men knappast någon kom. Då åkte
vi till saluhallen och hade friluftsmöte på gatan utanför. Där inbjöd vi också både barn
och äldre till vår lokal, men med samma dåliga resultat. Men så fick jag plötsligt en idé.
Jag frågade barnen om de ville åka med till söndagsskolan i vår bil. Vi hade då el Volvo
Amazon Herrgårdsvagn, som var ny och som vi förstås var väldigt rädda om. Strax hade
minst 25 barn trängt sig in i bilen. Många av dem var snoriga och kladdiga, men glada
och lyckliga att få åka bil. Då kände jag liksom att Gud sa till mig att snoriga och
kladdiga barn kan jag få med till himlen, men aldrig någon, hur fin den än vore.
Efter söndagsskolan skjutsade vi barnen tillbaka till saluhallen och så höll vi på en tid,
men då hade barnen fått smak för dessa sammankomster och de kom självmant. En del
som bodde långt bort fortsatte vi dock att skjutsa fram och tillbaka. Lokalen vi hyrde låg i
en stadsdel, som heter Tambo, men vi siktade på att i stället få tag i en lokal i centrum av
stan. Vi hyrde en stor lagerlokal, men den var långt ifrån lämplig. Men så fick vi se ett
stort hus, bara ett kvarter från huvudgatan. Ägaren hade tänkt att börja med en
Supermarket i fastigheten, och var inte villig att sälja den. Vi reste till Sverige och under
tiden vi var borta hade vår dotter och måg ansvar för arbetet.
En natt hade ägaren till fastigheten en dröm. Han drömde att jag stod framför honom och
sa: “Gör det för Guds skull.” Han sa senare till Per att han tyckte drömmen var underlig,
men brydde sig inte om budskapet. Nästa natt upprepades drömmen och likadant den
följande natten. Då sände han bud till vår måg och sa till honom: “Hälsa till Anderås att
de får köpa lokalen bara de låter mig sova i fred.”
Några veckor senare kom Per tillbaka till Peru och sökte upp Don Carlos, som mannen
hette. “Vad är det för sorts telepati ni använder er av eftersom er fru talade till mig från
Sverige?” frågade han. Det är ingen telepati, svarade Per, utan Gud har talat eftersom han
vill att ni ska sälja huset till oss. Ja, har Gud sagt det så måste jag väl göra det då, blev
hans svar. Då har ni väl pengar med er från Sverige, fortsatte han. Det hade inte Per, men
svarade att eftersom mannen ine varit villig att sälja så hade inte heller Gud gett oss några
pengar. En liten summa hade han dock med sig och lämnade som handpenning och skrev
kontrakt. Hur det blev med betalningen skall jag berätta i nästa kapitel.
Det betydelsefulla för arbetet var att vi nu fick en bra och centralt belägen lokal.
Samtidigt som verksamheten nu fortsatte i den nya lokalen arbetade Per och andra bröder
med att renovera och snygga upp den. I mitten av juni 1971 var den klar att invigas för
sitt ändamål. Postverket hade tidigare haft sina lokaler i fastigheten och många budskap
hade förmedlats, men nu blev det en plats för det bästa budskapet av alla: Frälsning
genom tro på Jesus.
Kapitel 25
LOKALKÖPET
I över 20 års tid har jag haft besvär med hjärtat. Allhelgonahelgen 1970, då vi var i
Sverige, hade vår dotter Ingrid kommit hem från Göteborg. Per var ute på resa och vi
skulle ha nattgäster, Uno Gustín med fru, för det var konferens i Örebro. Natten innan
kunde jag inte sova, hade andnöd, flåsade väldigt och måste gå upp stup i kvarten. Ingrid,
som då läste medicin hade just studerat om hjärtat. Hon förstod att det var allvarligt och
tog mig till akutmottagningen på lasarettet. Jag fick sitta på en bår, fastän sköterskan ville
att jag skulle ligga ner, men då kunde jag inte andas. Så kom en läkare och tittade på mig
och jag frågade med detsamma: “Jag får väl åka hem igen?” Han var norrman, hade så
goda ljusbruna ögon, och sa med sin trevliga brytning: “Vi måste nog lugna ner det här
hjärtat först.” Då förstod jag att jag måste stanna där en tid. Jag har sagt till vår son, som
är läkare: “Titta alltid på dina patienter med snälla ögon för det betyder så mycket för
dem.”
När sedan Per kom hem från sin resa och hälsade på mig, sa läkaren: “Hade hon kommit
tre dagar senare hade vi inte kunnat rädda hennes liv.” Så sparade Gud mitt liv den
gången. Mitt hjärta gick i otakt och jag fick en elchock för att rätta till det, men det dröjde
inte länge förrän det gick i otakt igen.
I december tog Per med sig vår yngste son och reste till Peru, medan Pepe och jag blev
kvar i Sverige. Vi flyttade från vår lägenhet i Örebro och reste till en god vän i Tenhult
för att fira jul. Det var den andra julen i följd som Per och jag var skilda åt, men Pepe och
jag hade trots allt en både härlig och rolig helg.
Efter jul reste också Pepe ut till Peru och jag blev kvar i Sverige. Jag var sjukskriven till
den 15 januari och den 20 började jag en resa för att samla in pengar till vårt lokalköp i
Huancayo. Med tanke på min hälsa var det ju alls inte bra, men jag minns att jag sa: “Om
jag än ska krypa på alla fyra och om det blir det sista jag gör frö Peru så ska jag ändå göra
det.” Det blev tågstrejk strax efter detjag börjat min resa och jag skulle långt upp i
Norrland. När jag gick på tåget på centralen i Örebro så kände jag mig själv som en isbit
och jag sa till Gud: “Nu vet du att jag om 20 dagar behöver 24.000 kronor.” Vi hade låtit
trycka ett litet blad med ett kort på mig själv i indiandräkt. Per hade skrivit en liten sång
som jag sjöng och så bad jag om löftesoffer på upp till 150 kronor. Detta var år 1971 och
kanske var vi bland de första som använde sig av idén med löftesoffer.
Jag kom upp till Norrland och där var kallt och mycket snö. Det var krångligt att ta sig
fram på grund av tågstrejken. Jag var rädd för att ringa till vår kassör för att fråga hur
läget var. Men när det gått 20 dagar ringde jag och då sa kassören: “Det har ju gått fint,
jag sänder ut 24.000 kronor i morgon.” Vilken lättnad! Men det var fortfarande 60.000
kvar att betala och en månad senare måste 24.000 av den summan sändas ut. Jag fortsatte
resan och hade många underbara missionsmöten. Men det var jobbigt. En månad senare
hade det också kommit in den summa vi behövde. Men då var det slut med fru Anderås
och jag sa till Gud: “Nu orkar jag inte längre. Nu måste du hjälpa oss på annat sätt för nu
åker jag ut till Per.”
Men jag hade fått för mig att jag skulle avsluta insamlingsresan i Stockholm. Jag åkte till
missionskonferensen i Alingsås och i matkön kom jag att stå bredvid pastor Willis Säwe,
som var föreståndare i Filadelfia, Stockholm. Då passade jag på att fråga honom om jag
fick komma dit för ett möte. Svaret jag fick kan jag aldrig glömma. Så faderligt sa han:
“Kära barn, visst får du komma.” Och där talade jag för en fullsatt 500-sal.
Jag var långtifrån återställd till min hälsa och därför reste jag till Peru med båt och det var
underbart skönt. En månad tog den resan och havet var alldeles lugnt, även i engelska
kanalen. Efter ett halvt års skilsmässa var vi nu åter tillsammans. Ännu hade vi 36.000
kornor kvar at betala på fastigheten och vi gjorde avbetalningar vartefter pengar kom in. I
slutet av året hade vi 12.000 kvar att betala och vi tyckte det var drygt. Den summa vi
tidigare betalat på en månad hade det nu tagit åtta månader att klara av. Men just då kom
hjälpen. John Hall från Erikshjälpen var på resa i Sydamerika och kom då upp till oss i
bergen på en kort visit. Han frågade oss om vår ekonomiska situation och vi berättade hur
det låg till. Då sa han något som var som ljuvlig musik i våra öron. “Jag har fått en
summa pengar som jag får använde där jag ser behov och ni ska få 12.000 kronor till
detta.” Underbara verklighet! Vi blev helt skuldfria!
Efter det att vi klarat av skulden på kyrkan drog vi en djup lättnadens suck och sa till
varandra: “Nu sätter vi inte igång något mer projekt.” Men vi visste inte då vilka planer
Gud hade för oss. Men det ska jag berätta om i ett senare kapitel.
Kapitel 26
SAN MARTIN
Jag hade blivit tillsagd av läkare att jag inte borde tillbaka till Huancayo, vilken som jag
tidigare nämnt ligger på över 3000 meters höjd. Med ett klaffel på hjärtat och dessutom
oregelbunden hjärtrytm ansåg de att jag inte borde vistas på den höjden. Men jag hade
inget val. Kände att jag inte ville bli ett hinder för min man och vårt arbete, så jag måste
lita på Guds uppehållande makt. Det har funkat bra. Varje ny dag är för mig en gåva från
Herren.
Eftersom jag tidvis var dålig och inte orkade gå så mycket blev jag trött på att ständigt
vara hemma. Så en dag när Per skulle ut i en del ärenden bad jag att få följa med och bara
sitta i bilen. När han var klar med sina ärenden tyckte han att vi kunde göra en liten
utflykt och åka till något ställe där vi inte varit förut. Vi åkte då ut från stan och kom in
på en liten skogsväg. Där var så vackert med eucalyptusträd på båda sidor om vägen. Rätt
vad det var kom vi till en öppen plats och där stod en massa plasttält i olika färger och i
toppen på varje tält fanns en peruansk flagga, också den gjord av plast.
Vi stannade bilen och frågade en man vad detta var. Vi trodde det var någon slags
marknad. Men mannen sa: “Här bor vi.” I samtalet som följde fick vi veta att de omkring
ett tusen personer som bodde där först hade slagit ner sina enkla bopålar vid flodstranden,
men sedan av myndigheterna blivit flyttade till denna plats. Liksom de flesta andra
människor ville de ha någonstans att bo och därför sökt tomtmark, men ingen fått. När de
då slagit upp sina enkla hyddor vid flodstranden hade flera barn dött på grund av kylan
och fukten. Så hade en man ställt denna mark till förfogande, men bostäderna var ju långt
ifrån bra. När vi såg deras belägenhet och särskilt hur ohälsosamt det var för barnen
ansökte vi om hjälp från Sverige och fick då 10.000 kronor från PMU. För dessa pengar
köpte vi takplåtar och filtar, som vi delade ut i första hand till de barnrikaste familjerna.
När det regnade på nätterna och regnet plaskade på vårt plåttak kunde jag inte låta bli att
tänka på dem som bodde i dessa usla och dragiga plasttält. Vi skaffade spillbräder från en
brädgård och satte upp en enkel byggnad och började ge mat till barnen i byn. Flera unga
flickor i församlingen hjälpte till och vi badade och avlusade barnen och gav medicin till
dem som behövde. Efter bara en månad märkte vi hur hälsotillståndet bland barnen
betydligt förbättrades. Vi började också med särskilda möten för kvinnorna, undervisade i
hygien och hur de skulle sy och laga sina kläder.
Vattnet för bybornas behov togs ur en bevattningskanal, men det vattnet, som kom rent
och klart från jöklar högre upp i bergen, var åtskilligt förorenat innan det kom fram. Detta
gjorde att flera insjuknade i magsjukdomar och en ung flicka fick tyfoidfeber och dog. Vi
sökte då om hjälp från SIDA och så småningom kunde vi tillsammans med byborna
bygga ett vattenverk, en skola och en verkstadslokal. Som ett slags tack från byn fick vi
en tomt där vi byggde en lokal som fick tjäna som barnmatsal. Den blev också möteslokal
för den grupp av troende som vuxit fram genom vårt arbete. Vattenverket sköttes av en
broder i gruppen och sin lön skulle han få från de avgifter som byborna skulle betala för
det rena, fina vattnet.
Men allt var inte frid och fröjd. Många trodde att vi gjort oss rika genom att bygga
vattenverket och nekade att betala den avgift som vi kommit överens om. Vid ett tillfälle
åkte vi till byn med kommunalfullmäktiges ordförande i distriktet. Han försökte tala
förstånd med dem, men det gick inte och det var inte långt ifrån att de stenat oss. Otack
är, som vi vet, världens lön. Andra förhållanden gjorde att vi till slut måste stänga
barnmatsalen, men lokalen fungerar fortfarande som möteslokal för de evangeliskt
troende som finns i byn.
Byn kallades Pueblo Jóven San Martín, men vi sa för det mesta bara San Martín. En
viktig sak lärde vi oss där. Det är att när man börjar med socialt arbete på en plats blir det
liten och dålig andlig frukt. Börjar man däremot ett socialt arbete med en evangelisk
församling som grund så blir det en större och bestående andlig frukt. Det vill jag komma
tillbaka till när jag berättar om arbetet i Chilca.
Kapitel 27
SOM DETEKTIV
Jag tyckte det var fantastiskt roligt att för ett par dagar fuska i ett annat yrke. En 16 år
gammal pojke, som hette Máximo, hjälpte till i barnmatsalen i San Martín där hans
mamma kokade maten. På sin fritid kom han hem och hjälpte oss en del, bland annat
snickrade han små bänkar till barnarbetet. Det var en ordentlig pojke som var döpt och
medlem i församlingen.
En dag kom någon springande med andan i halsen och sa att polisen kommit och tagit
Máximo, anklagad för stöld i en annan by. Jag kunde inte tro att det var sant. Per hade
inte tid att gå till polisstationen, så jag tog hand om saken. När jag kom dit satt Máximo
där och han var helt förtvivlad. Han bedyrade sin oskuld och jag sa att jag trodde på
honom och att jag skulle göra allt för att få honom fri.
I Peru, liksom i mång andra länder, är det så att den som blivit anklagad anses skyldig
tills det kan bevisas att han är oskyldig. Vem som helst kan bli anklagad för vad som
helst. Sedan kan det vara mycket svårt att bevisa att man är oskyldig.
När jag nu skulle hjälpa pojken var det till min fördel, dels att jag var kvinna och dels att
jag var utlänning. Jag körde min lilla VW, som vi kallade Zaqueo. Polisen hade inget
fordon så jag fick skjutsa en detektiv och Máximo till byn varifrån anmälan mot honom
hade kommit. Den som blivit bestulen påstod att han kände igen Máximo, att han hade
varit klädd i en manta och haft en brun filthatt samt att han cyklat på en svart cykel med
pakethållare.
Máximo funderade en stund och sa sedan: “Min cykel har ingen pakethållare, brun hatt
har jag ingen och inte heller känner jag någon som har en sådan. Förresten så har ju min
cykel stått hemma hos er.” Vi åkte tillbaka till polisstationen och därifrån åkte jag till San
Martín och frågade alla där om de hade en brun hatt, men det fanns ingen som hade det.
Vad skulle jag göra? Pojken satt ju anhållen och fick jag inte ut honom inom 24 timmar
så skulle de ta honom till ungdomsfängelset. Att sedan få ut honom därifrån skulle bli
svårare. Han fick stanna över natten i häktet.
En person som sitter häktad får ingen mat om ingen bär den till honom. Tidigt nästa dag
åkte jag till polisstationen och hade med mig frukost till pojken. Polisen gjorde inget åt
hans sak på förmiddagen. Vid middagstid bad jag att få ta pojken med mig hem. Det
skulle jag förstås inte få, men envis som jag är så lyckades jag utverka tillstånd till det.
Medan vi åt lunch fick jag en idé. De som anklagat Máximo skulle komma till polisen på
eftermiddagen och då skulle vi ha med oss Máximos cykel. Jag kom ihåg att vi på
bibelskolan hade tre gamla cyklar och jag tänkte låna en av dem. Sagt och gjort. Jag åkte
dit och där fanns en gammal svart cykel med pakethållare. Ett par bröder hjälpte mig att
få upp cykeln på takräcket och så åkte vi till polisen. Cykeln var i uselt skick och gick
egentligen inte att åka på, men det hade ingen betydelse i det här fallet. På polisens gård
stod två andra cyklar.
Medan vi väntade där på gården pekade Máximo på häktet och sa med tårar i ögonen:
“Där vill jag inte vara en natt till.” “Vi ska se till att du inte behöver vara där,” svarade
jag. “Klarar vi inte av det här idag, så stannar jag hos dig i natt och vi kan sitta i
vaktlokalen.” När de som anklagat Máximo kom vid sextiden så pekade de genast på den
cykel som jag skaffat dit och sa med bestämdhet att den cykeln var det. Då sa
polismannen: “Kan de ta så fel på en cykel så kan de ta fel på person också.” Både han
och jag hade svårt för att inte skratta.
Vid 8-tiden på kvällen kom Per till polisstationen. Han var orolig och undrade hur det
gått för oss. Men då var allt klart och Máximo blev fri från alla misstankar. Vi å vår sida
misstänkte en annan yngling, men han försvann och polisen fick aldrig tag på honom. Jag
tyckte att allt varit så spännande och tänkte: “Tänk om jag hade blivit detektiv, det hade
nog passat mig.”
Kapitel 28
BIBELSKOLAN
Det har alltid legat oss varmt om hjärtat att arbeta med bibelskolor. Till att börja med
hade vi kortare bibelkurser, mestadels en månad i taget. Vi samlade då predikande bröder
för intensiva studier i flera ämnen. Själva hade vi fått gedigen bibelundervisning och ville
förstås dela med oss åt andra vad vi fått lära oss.
De flesta församlingar, som vi samarbetade med hade lekmän som ledare. Dessa kom
gärna och var tacksamma för de kurser som vi ordnade. Sedan vi byggt vår lägerplats
utanför Huancayo höll vi till där med undervisningen. Vid avslutningen av den kurs vi
hade i mars 1976 sade en av bröderna att han tyckte att kursen varit för kort och att de
behövde få mer undervisning i Guds Ord.
Vår vän läkaren, som hade gett oss tomten till lägerplatsen, hade just flyttat till ett hus
han låtit bygga åt sig. Då vi frågade om vi kunde få köpa huset där han bodde förut, sa
han att det inte vore lämpligt för vårt behov, men att han hade en tomt som han kunde
sälja till oss för samma pris som han själv hade gett. Vi fick veta var tomten fanns och
åkte dit och tittade på den. Pengar hade vi inte mer än en liten summa som vi lyckats
spara undan och den gav vi som handpenning. Inom ett halvår skulle vi betala resten. Vi
visste inte varifrån pengarna skulle komma, men var övertygade om att Gud var med oss
och att Han skulle fylla behovet. Det gjorde han och vi kunde betala innan den avtalade
tiden gått ut.
Till att börja med byggde vi några enkla rum med jordväggar. Det blev en blygsam start.
Samtidigt som vi höll på med undervisning skissade Per för bättre byggnader. En arkitekt
gjorde ritningar och hjälpte oss att få byggnadstillstånd. Utan att från något håll ha löfte
om hjälp till kostnaderna satte vi igång. Det märkliga och underbara hände att så länge vi
byggde kom det pengar. Upphörde vi med byggnation kom det heller inga pengar. Det
blev för oss ett bevis på att Gud verkligen var med oss. “Är Gud för oss, vem kan då vara
emot oss?” Rom. 8:31
Genom Christ For the Nations i Dallas, Texas, hade vi tidigare fått hjälp med material till
lokalbyggen. De erbjöd sig att skriva om vårt bygge för bibelskola i sin månadstidning.
Det gjorde de och då en pastor på en plats öster om Dallas läste artikeln, tänkte han att
deras församling borde hjälpa till. I deras möteslokal fanns en liten korg för frivilliga
offer för Peru. Det blev aldrig några stora summor de sände oss, men det var en
uppskattad och värdefull hjälp. Även om byggnader sedan flera år är färdiga finns det
alltid behov för arbetet och vännerna i den församlingen fortsatte att sända hjälp till
arbetet.
Den 30 September 1978, på Pers födelsedag, kunde vi inviga den första etappen. Då hade
vi sovrum med plats för trettio elever, aula för undervisning, matsal och kök. Samtidigt
som vi byggde blev vi erbjudna att köpa en angränsande tomt. I tro att Gud skulle fylla
behoven gjorde vi upp om köp. Behoven av utrymme växte och varje år kunde vi bygga
vidare. En broder som är byggmästare i Chicago hade sagt att han gärna ville komma och
hjälpa oss. Varje vinter då han för kylans skull inte kan arbeta i Chicago brukar han resa
till något missionsfält och bygga möteslokaler. Nu kom han till oss och hade med sig ett
team på femton personer. Vår son Pepe kom också med det första året, 1983. På tre
veckor byggde de väggar och tak till tre sovrum, badrum, en ny matsal och ett förråd.
Året därpå kom han med en ny grupp och byggde en övervåning där vi fick en lägenhet
för lärare, en skolsal och ett gästrum.
Lite efter hand kom vi fram till ett lämpligt arbetsprogram för undervisningen.
Studietiden är fyra år. Eleverna studerar först tre månader och sedan sänds de ut två och
två för att praktisera på nya fält eller i någon etablerad församling. Så varvas studierna
med praktik under två år. Det tredje året är ett helt praktikår. De som klarar av det få
komma tillbaka för det fjärde och sista året med mer intensiva studier. Före examen
måste de också skriva en uppsats över ett givet bibliskt ämne.
Under de fyra åren var det många som så att säga blev efter på vägen. Av 20 elever som
började första klass kunde det vara fem som hängde med fram till examen. Av dem som
klarade examen är de flesta nu ute i tjänst i Guds rike.
Från en by långt borta bland bergen kom en man och frågade om hans son kunde få
komma till bibelskolan. Trots att sonen var 31 år hade han aldrig förr varit hemifrån. Tala
om kulturchock! Han fick en kraftig sådan. Tänka sig att det blev ljust i rummet om man
bara tryckte på en knapp på väggen! Och att få se en cirkelsåg som snabbt sågade itu en
bräda! Fadern hade frågat om vi hade potta eftersom sonen behövde gå upp om nätterna
för sitt fysiska behov. Det hde vi inte, men väl ett badrum med toalettstol. Den eleven
blev inte kvar många dagar - han klarade inte kulturchocken.
En yngling som kom och hörde sig för om villkoren och kostnaderna, frågade slutligen:
“Om jag kommer och studerar här, vilken titel får jag då när jag tagit examen?” Jesus
kallade arbetare till det andliga skördearbetet och vi hade ingen annan titel än “arbetare”
att erbjuda. Den unge mannen anmälde sig aldrig. Titelsjuka hör världen till och passar
inte i Guds rike.
Bibelskolan blev int enbart en plats för undervisning utan också ett hem för eleverna
under studietiden. Per och jag åt alltid tillsammans med eleverna och blev något av far
och mor för dem. På sina födelsedagar fick de tårta och någon liten present. Vi ville att
bibelskolan också skulle fungera som ett hem. En del av eleverna talade om för oss att de
uppskattade detta mycket eftersom flera av dem inte växt upp i ett verkligt
hemförhållande. På måndagskvällarna hade vi familjeafton då eleverna turades om att stå
för programmet. Då fick de också te och bullar eller kakor.
Bön är en viktig del av programmet på en bibelskola. Varje onsdag hade vi en dag med
bön och fasta. Vi ansåg det vara nyttigt även om det för många elever inte var lätt. Det
blev sammanlagt tio år som vi ägnade åt bibelskolan och vi ser det som den lyckligaste
tiden i vårt liv som missionärer.
Kapitel 29
EPISODER FRÅN BIBELSKOLAN
Kvällsmaten serverades klockan sex, men ungdomarna ville gärna ha något mer att äta på
kvällarna. Vi kunde inte släppa ut dem i köket, för då hade säkert allt ätbart gått åt på en
gång. I stället ordnade vi så att de själva kunde värma vatten på ett gasolkök i
diskrummet och på så vis få en varm dryck. Det fungerade bra.
Allhelgonadagen, den 1 november, är helgdag i Peru och vi bestämt oss för att då ha en
utflykt med eleverna. Det brukade vara trevligt. Kokerskan gjorde i ordning mat som vi
kunde ta med oss och vi såg alla fram emot att få en skön dag tillsammans ute i Guds fria
natur. Det blev dock ingen utflykt den gången.
Tidigt på morgonen kom vaktmästaren upp till oss och sa att en av våra hundar blivit
ihjälgasad i matsalen. En av eleverna hade kvällen innan fyllt en kaffepanna med vatten
och tänt gasköket, men sedan glömt bort det. När hundarna släpptes för natten hade en av
dem gått in i matsalen där dörren stod halvöppen. Vattnet i pannan kokade torrt, lågan
brann vidare och förstörde både pannan och gasolköket. Slangen från gatuben var bränd
ända ner, men där hade elden lyckligtvis slocknat. Vad hade hänt om gasoltuben
exploderat?
En svart, giftig rök hade utvecklats och allting i diskrummet och matsalen var svart riktigt sotsvart. Per var inte riktigt kry den dagen, men gick ändå ner och tittade på
eländet. Varken han eller jag kunde tro att det var så svart som det verkligen var. I stället
för att åka på utflykt fick alla eleverna hjälpas åt att tvätta väggar, innertak, stolar, bord
och porslin m m. Sedan måste innertak och väggar målas om och det tog flera dar innan
matsalen var i gott skick igen.
En dag kom en elev, som besökt sin familj i Lima, och berättade att de haft flera bröllop
där. Då sa jag lite skämtsamt: “Vad trevligt, här har vi bara begravningar.” Dagen därpå
blev samme elev sjuk. Vi tog honom till en läkare, som ordinerade en injektion, som
skulle ges sakta i en muskel. En av eleverna som lärt sig något om sjukvård, gav
injektionen i en blodåder och gjorde det snabbt. När vi satt och åt kvällsmat kom en elev
springande och sa att Lucho, som den sjuke hette, var mycket sjuk och skakade våldsamt.
Det blev snabbfärd till sjukhuset, men när de kom dit var det värsta över, så de kom snart
tillbaka. Den som då mådde illa - det var jag det. Tänk om Lucho hade dött! Jag, som
dagen innan hade skojat med honom. Då lovade jag mig själv att aldrig mer skämta om
allvarliga saker.
Som jag nämnt tidigare hade vi bön och fasta på onsdagarna. På kvällen fick de som så
önskade en enkel soppa. Vi hade då en svenska flicka hos oss som hette Lena, och som
var oss till stor hjälp. En onsdagskväll stod hon och jag och samtalade i köket. Då kom
Florentino, han som gett injektionen till Lucho, också in i köket. Där stod en tallrik med
torra brödbitar och han frågade vad bröden skulle vara till. Jag svarade att de var avsedda
för råttorna och att jag strött råttgift på dem. Utan att säga något mer försvann han från
köket.
Nästa dag berättade han för Lena att han tidigare varit inne i köket och tjuvätit av brödet.
När han fick höra att det var råttgift på brödet fick han en sömnlös natt. Han gjorde upp
med Gud på nytt, för han trodde att han säkert skulle dö. Då talade Lena om för honom
att det brödet hade inget gift. Det som vi strött gift på hade hon redan lagt under
köksbänkarna.
Kapitel 30
ÄNGLARNA
Det kom två änglar till Bibelskolan. Två ungdomar som båda hette Angel. Det spanska
ordet “angel” betyder ängel och används som pojknamn. Men de som kom till oss var alls
inga änglar.
Den förste var en f.d. fängelsekund, som blivit frälst, men tyvärr hade inte frälsningen
gått djupt i hans liv. Han kunde dupera och det gjorde han ordentligt, både Per och en
peruansk lärare. Angel grät och talade om hur han ville tjäna Gud. Snart började en del
saker försvinna och när han blev avslöjad som tjuv blev han arg och skar sig i armen för
att få uppmärksamhet. Sådant händer ofta på fängelserna. Vi hade en sjukvårdare på
bibelskolan och han sydde såret med vanlig sytråd. Jag tyckte det hela liknade Vilda
Västern. Angel fick förstås inte vara kvar, men stal med sig ett bibellexikon. När vi
senare fick tag i honom hade han sålt det.
En av eleverna, som praktiserat i en annan stad, tog med sig en yngling som hette Angel
och som han träffat där. Denne knarkade, mens sa att han ville få hjälp att bli fri från
knarket. Eleven ifråga ville hjälpa honom och bad att han skulle få stanna. Jag misstänkte
att han inte var ärlig. En dag, medan eleverna var i sina klassrum, kollade jag sovrummen
och i ett badrum hittade jag knark som denne Angel stoppat undan. Han blev rädd för mig
och sa till några elever: “Hon ser ju allting och henne kan inte ens djävulen lura.” Han
stal i alla fall inget, men hans uppträdande var sådant att vi inte kunde låta honom vara
kvar.
Ännu en brottsling önskade få hjälp att börja ett nytt liv och jag ville gärna hjälpa honom.
Jag hade träffat honom i fängelset då jag arbetade bland fångarna. Säkerligen var han
ärlig i sitt uppsåt och stannade några veckor. Han stal inget från oss, men klarade tydligen
inte av atmosfären på bibelskolan utan gick tillbaka till sitt gamla liv. En dag då jag stod
och väntade på en buss kom han körande i en VW, stannade och bjöd mig på skjuts.
Efteråt undrade jag hur jag egentligen vågade åka med honom, men jag var aldrig rädd.
Visst ville vi hjälpa, men jag började tröttna på alla olika typer som kom till oss. Vår
huvuduppgift var bibelskolan och vi kunde inte samtidigt ägna oss åt rehabilitering. Det
kom inte heller några fler “änglar” till oss.
Kapitel 31
BILAR
En missionär måste ofta vara på resa och då är det bra att ha ett bra fordon. Att skaffa bil
kan dock många gånger vara ett problem. I Chile lyckades vi skaffa oss en Ford A av
1931 års modell. Den blev lågornas rov samtidigt som huset som vi bodde i brann ner till
grunden. Vi köpte en annan gammal bil, som vi sålde när vi åkte hem ett år senare.
Köparen betalade hälften kontant och skulle sända resten till oss senare, men eftersom vi
lämnade landet struntade han i det och vi blev lurade.
När vi var i Sverige 1963 hade VOLVO just kommit ut med en ny stationsvagn. Särskilt
jag gick och tittade på och önskade mig en sådan för vårt arbete. Men Per sa till mig:
“Hur kan du tänka dig att vi skulle kunna köpa en så dyr bil?” Det tog dock inte bort den
önskan jag bar på i mitt hjärta. Sjutton tusen kronor var priset då den skulle gå på export.
Men innan vi lämnade Sverige i januari 1964 hade vi kunnat köpa en sådan. Volvos
representant i Lima lovade att ta in den på deras kvot, vilket underlättade tullbehandling
med mera för oss.
Då vi hämtade bilen i Lima överlämnade vi den under bön i Guds hand. Vi bad att Han
skulle bevara oss från olyckor och att vi inte heller skulle komma någon till skada med
den. Vi lät plasten vara kvar på sätena så att den skulle bevaras ren. Tacksamma för att nu
ha ett bra fordon körde vi över bergen till Huancayo.
Vi hade nyligen flyttat dit, hyrt bostad och lokal för vår verksamhet. Men det var svårt att
få folk att komma in i vår lokal och lyssna till Guds Ord. På den tiden hade vi mycket
motstånd från katolikerna och folk tycktes vara rädda för oss. Det kunde stå många
personer i dörröppningen till lokalen, men så snart de blev inbjudna att komma in och
sitta försvann de på ett ögonblick. Vi var sju personer i vår familj och tillsammans med
den flicka, som var vår hemhjälp var vi i alla fall åtta personer på mötena. Snart fick vi
med oss tre grannbarn och skaran ökades till elva.
Vi kunde inte sitta och vänta på att folk skulle komma till oss utan vi måste ju gå ut till
dem. Fyra kvarter från lokalen fanns en saluhall där också många försäljare höll till ute på
gatan. Vi började hålla friluftsmöten där och varje gång samlades ett hundratal barn
omkring oss. Vi inbjöd barnen att komma till vår lokal, men ingen kom. Efter mötet vid
saluhallen gick vi till lokalen och hade ett friluftsmöte på gatan utanför. Där samlades
inte så många, men vi inbjöd dem som kommit att följa med in i lokalen, men resultatet
var detsamma. Det verkade inte hoppfullt.
En söndag då vi var utanför saluhallen fick jag en idé. Helt spintant sa jag till barnen att
om de ville följa med oss så kunde de hoppa upp i bilen. Jag lovade att ta dem till lokalen
och sedan tillbaka igen. Döm om min förvåning när tjugofem barn trängdes för att
komma in i bilen. Jag blev alldeles förskräckt. Vad hade jag gjort? Vad skulle Per säga?
Vår fina bil som vi var så rädda om.
Jag tittade på barnen. Vilka snorungar! Särskilt la jag märke till tre syskon vars mamma
kokade flottmunkar utanför saluhallen. Den äldsta, en flicka, var väl omkring sex år och
hon hade sin lilla syster, som inte var årsgammal, hängande på ryggen. Den lilla hade
inga blöjor och det kunde rinna både det ena och det andra på storasysters rygg. Bredvid
henne stod en liten pojke i 3¨årsåldern. Deras händer och ansikten var flottiga och torkad
snor hängde under näsorna. Åter tänkte jag på bilen. Vi hade ju lovat Gud att vara rädda
om den och det fanns inte en repa på den.
Just då kom jag ihåg först gången jag var med på söndagsskola i slummen i Santiago i
Chile då vi nyss kommit dit. Det var många lortiga barn med där. Då frågade jag Noemi
Gustafsson hur hon kunde klara av så många smutsiga barn och on svarade: “Jag är så
van vid dem, så jag ser inte smutsen, utan bara deras strålande ögon.” De orden blev mig
nu till hjälp. Jag hade också vant vid mig att se smuts, men inte i bilen. Så talade Gud till
mig: “Tjugofem smutsiga barn kan du få med till himlen, men hur fin bilen än är så
kommer den ite med.” Då sa jag till Gud: “Från och med nu får du ta hand om bilfrågan
för oss.
Det gick en tid och barnarbetet ökade. Vi behövde ännu ett fordon för att skjutsa barn
som bodde längre bort och som ville komma till oss. Vi hade som vanligt inga pengar,
men jag hade min överenskommelse med Gud och litade på att han skulle ta hand om den
saken. Nu önskade vi oss en VW minibuss så vi kunde få rum med fler barn. Per gick till
en bilfirma och fick en broschyr på VW-bussar. Vi klippte ur bilder och satte upp en tavla
i lokalen. Över bilderna skrev vi: “Det är en sådan här som Gud ska ge oss.” I varje möte
bad vi för detta behov och hände det att vi glömde bort så var barnen på alerten och sa:
“Vi måste be om bussen.”
Ungefär samtidigt började vi med TV-program. Vi hade ett femton minuters direktsänt
program varje vecka. Det fanns bara en TV-kanal så de som ville titta på TV hade inget
annat att välja på. Efter en tid blev vi erbjudna tid för ett barnprogram på söndagar
klockan 13 - en hel timme gratis. Efter söndagsskolan tog vi med ett 20-tal barn till TVstationen, som fanns på femte våningen i ett hus utan hiss. Det var tröttsamt och flåsigt att
traska fyra trappor upp två gånger i veckan. Särskilt för mig med mitt dåliga hjärta. När
jag skulle medverka med att spela gitarr och sjunga måste jag gå i god tid så att hjärtat
skulle hinna lugna ner sig.
Barnprogrammet höll vi på med under ett års tid, men då de ville ändra tiden till klockan
17 kunde vi inte fortsätta eftersom vi inte kunde samla och skjutsa barnen på nytt och så
hinna med kvällsmötet i vår lokal. Trots att vi visste att programmet var uppskattat. Men
det andra programmet fortsatte vi med under åtta år, tills landet fick en ny president, en
diktator som förbjöd alla utlänningar att medverka i radio- eller Tv-program. Eftersom
vår verksamhet var ganska ny hade vi ännu inga infödda medarbetare som kunde fortsätta
med programmen. När det efter någr år åter blev tillåtet hade vi kommit in i andra
uppgifter. Samtidigt hade priserna för programtid ökat så mycket att vi ändå inte kunnat
börja på nytt.
Under tiden vi hade barnprogrammen på TV så erbjöd sig den som var chef på TVstationen att skjutsa barn i deras minibuss. Det fanns bara två säten i den, resten var
lastutrymme där barnen fick stå. En gång räknade vi till 75 barn som hade trängt sig in i
bussen. Tala om packade sillar! Enda skillnaden att dessa “sillar” måste stå upp. Vi blev
erbjudna att köpa den bussen. Men var detta bönesvaret? Den var dö och dessutom
gammal och sliten. Hur som helst så köpte vi den. Baktill på bussen fanns en liten skylt
med namnet “Abraham.” Det står ju i Bibeln om Abraham att han drog ut utan att veta
vart han skulle komma. Så fick också denne Abraham göra genom att snällt lyda
chauffören. Nu hade detta fordon ett namn och då borde ju vår Volvo också få ett namn,
så vi började kalla den för Isak. Abraham och Isak - far och son.
Tiden gick och vi kom fram till 1968. Vi hade då också börjat med en bokhandel för
evangelisk litteratur. En dag då Per var där ringde någon från Lima och erbjöd oss att få
köpa en VW-buss. Den hade importerats för en speciell evangelisk kampanj och använts
ungefär tio månader. Nu skulle den säljas och den som var ansvarig kände till vårt stora
barnarbete och ville då först erbjuda den till oss. När Per då fick detta erbjudande svarade
han ja på stående fot. Pengar till att köpa den hade vi förstås inte, men jag hade ju sagt till
Gud långt tidigare att han fick hjälpa oss med bilfrågan. Det gjorde han också denna
gång. Bussen skulle kosta två tusen dollar och betalas med fem hundra dollar varje
kvartal. Per åkte ner till Lima och hämtade den, men tänkte inte då på vilken färg den
hade. Men när han körde in med den på vår gård ropade både jag och barnen: “Den har ju
precis samma färger som bussen på broschyren.” Vi hade fått bönesvar och jag tror att
detta är graverat i mångas hjärtan.
“Han ska ge dig vad ditt hjärta begär.” Psalmen 37:4
Nu skulle ju också detta fordon ha ett namn och vad var naturligare än att kalla bussen för
Jakob? Vi var nu också flera som körde och när någon skulle åka någonstans hette det
alltid: “Ska du ta Abraham, Isak eller Jakob?” Jag tyckte bäst om Isak. Bilarna blev ju
slitna och vi måste skaffa nya, men Gud fortsatte att hjälpa oss med den saken. En fick
heta Samuel, en annan Don Pedro och min lilla VW fick heta Zaqueo. Gideon var det
också något speciellt med, en minibuss som vi mestadels använde för att skjutsa de barn,
som bodde på det barnhem som vi hade under några års tid. Då vi skulle köpa den fick vi
hela köpesumman från en kär broder i Sverige. Sedan jag haft Zaqueo i åtta år fick jag en
ny som vi kallade Doña Brita. Jag hade så när glömt att nämna Doulus, vår tredje VWbuus, som vår dotter Kerstin också kallade Jehova-Yihre, som betyder Herren förser.
När jag skriver dett har vi endast en Nissan Pick-Up som fortfarande är i tjänst, mest för
transport till den barnmatsal som finns i stadsdelen Chilca i Huancayo. Den kallar vi
Levi. Det här har jag inte skrivit för att skryta om bilar utan för att ge Gud äran som
hjälpt oss med de fordon vi behövt för det arbete han kallade oss till. Är man villig att ge
upp allt för Gud ger Han så mycket mer igen. Det har vi fått uppleva - inte bara när det
gäller fordon.
Kapitel 32
BÖNESVAR
När vi kom till Sverige i juni 1969 kunde Per för bibelskolans skulle inte vara hemma
länge, utan redan i december reste han ut igen. Kerstin var då gift och väntade sitt första
barn. Bengt, hennes man, studerade spanska för fullt. Vi hade då en bokhandel och varje
år när skolorna började den 1 april var det väldigt mycket att göra. Och just den tiden var
det också som barnet skulle födas. Jag ville så gärna åka ut för ett par månader för att
hjälpa till. Våra två pojkar gick i skola i Örebro och Ingrid, vår andra dotter, studerade i
Göteborg. På hösten började jag be till Gud att han skulle ge mig möjlighet att resa till
Peru. Respengar behövde jag inte bekymra mig om, men jag behövde pengar för andra
behov.
Då kom tanken till mig att jag skulle göra som Gideon, han som lade ut ull. Han bad ju
Gud om ett tecken, att om det allenast föll dagg på ullen och marken för övrigt var torr, så
var han klar på Guds vilja. På morgonen kunde han krama en skål full med vatten ur ullen
medan marken var torr. Det var ett stort uppdrag Gideon hade fått av Herren och han ville
vara fullt säker på Guds vilja. Därför sa han till Gud: “Må din vrede inte upptändas mot
mig därför att jag tlar ännu en gång.” Han ville se ännu ett under, men nu tvärtom, så att
ullen skulle vara torr och marken våt av dagg. Nästa morgon var det dagg på marken
medan ullen var helt torr. Vilken Gud vi har! Gideons Gud är också min och nu skulle jag
pröva honom. Jag talade inte om detta för någon - inte ens i familjen.
Jag sa till Gud att om det vore hans vilja att jag skulle åka till Peru så skulle han ge mig
fem tusen kronor. Jag hade aldrig förr sett en tusenlapp, så därför bad jag att inte få
summan i småposter utan i tusenlappar. En dag innan Per hade rest, satt vi vid matbordet
när posten kom. Per gick för att hämta den och sa att det var en postanvisning på ett tusen
kronor. Ingen avsändare var angiven, men på talongen stod det “Jag litar på ditt goda
omdöme.” Då berättade jag för de andra vad jag bett om.
Just då vr det flera missionärer hemma och en kväll blev vi av äldstebröderna bjudna på
kaffe i nedre salen i kyrkan. Det var en mycket trevlig och gemytlig samling. Då sa en av
bröderna att alla medel som vi fick in för missionsarbetet måste redovisas. Jag frågade
om man också måste redovisa det som man får som direkta bönesvar och han svarade att
det skulle man inte behöva göra. Det dröjde inte så länge innan ett brev damp ner i
brevlådan. I kuvertet låg en tusenlapp samt en liten brevlapp där det, som vi tyckte, stod:
“Herren behöver den.” Vi gick i alla fall till kassören för att redovisa och när han läste på
lappen sa han: “Det står inte Herren behöver den, utan Herrn behöver den.” Vi fick
tillbaka kuvertet och hade nu två tusen kronor.
Det blev dags för Per att resa och efter 25 år tillsammans skulle vi nu fira jul på skilda
håll. Jag hade beslutat att inte ta ut något utav vårt underhåll utan låta Per få använda
pengarna för behoven i Peru. Jag litade på att Gud skulle ta hand om oss. Samtidigt tänkte
jag på julfirandet och på att Ingrid skulle komma hem och att vi skulle ha min moster och
morbror hos oss. Jag ville förstås göra det så trevligt som möjligt för oss, men hur skulle
jag få pengar till allt? Ett par veckor före jul hade vi besök av en ung familj som vi
räknade bland våra bästa vänner. När de gick stoppade brodern en slant i handen på mig
och sa: “Det här ska du få så ni kan ha lite trevligt i jul.” När jag öppnade handen låg där
en tusenlapp. Tre tusenlappar på drygt två månader! Nu fattades det två, men varifrån
skulle de komma? Eftersom jag nu fått drygt hälften av det jag bett om förstod jag att
Gud skulle låta mig åka. Vi kunde fira en trevlig jul trots att vår papi inte var med. Det
var så roligt att ha Ingrid hemma hos oss.
På nyårsafton sa Lars att han inte ville gå till nyårsvakan och då gick inte jag heller. Pepe
och Ingrid gick dit medan Lars och jag gick till sängs. Vi skulle lyssna på nyårsfirandet i
radio, men somnade ifrån det båda två. I Peru är seden den att efter tolvslaget på
nyårsnatten skall alla krama om varandra. Om man är ute på stan kan man bli omkramad
av vem som helst. När Ingrid och Pepe kom hem väckte de oss för att ge oss nyårskramen
och önska oss Gott Nytt År. Ingrid berättade att ett ungt par hade lämnat ett kuvert och
sagt att det var en nyårsgåva till mig. Jag öppnade det med spänning och där fanns 420
kronor och då sa jag till Gud: “Detta tillhör väl inte det jag bett om, utan det är till mig
själv och mina utgifter.” Pengar för att betala hyra, el m.m. Också det var ett bönesvar.
Nyårsdagen satt jag på läktaren i pingstkyrkan och kände mig ledsen. Allting verkade så
mörkt. Jag gjorde som Petrus, såg på vågorna och började sjunka. Något hade hänt som
gjorde att jag tyckte att vi blivit orättvist behandlade. Trots de bevis jag fått på Guds
omsorg kunde jag sitta där och tjura. Det mötet blev inte till någon välsignelse för mig.
Men Hjälparen, Tröstaren, Den Helige Ande kom och viskade till mig: “Var inte ledsen.”
När mötet var slut fick jag se brodern som sänt pengarna till mig, så jag gick till honom
och tackade. Då sa han: “Vi har egentligen en del till, som vi sparat ihop, och jag kan
säga dig summan, tre tusen kronor. Är det något särskilt ni behöver det till?” “Ja, vi
behöver hjälp för att köpa en bil till arbetet,” svarade jag. Det var knappt jag kunde tro
mina öron. Nu hade jag fått sex tusen kronor, och allt inom tre månader. Herren gör långt
mer än vi kan bedja eller tänka! Nu hade jag fått de fem tusen kronor jag bett om och ett
tusen dessutom. Men än är inte berättelsen slut.
Jag gjorde som Gideon, sa till Gud att han inte skulle bli ledsen på mig om jag bad om
ännu ett tecken. Nu var jag nöjd med vilken summa som helst, om det så bara var fem
kronor. Några dagar senare kom det ännu ett brev med pengar och en lapp där det stod:
“Två systrar i nåden.” Nu hade jag grönt ljus och gick direkt till resebyrån och lyckades
få en relativt billig biljett. Men resan blev jobbig. Först med tåg över Göteborg till
Hamburg och vidare till Dusseldorf. Ingen som jag träffade förstod engelska och jag
kunde inte säga mer än adjö på tyska. Från Dusseldorf gick det buss direkt till flygplatsen
i Luxemburg och därifrån fortsatte jag med flyg till Peru.
Kapitel 33
LÄGERPLATSEN
När vi klarat köpet av fastigheten i Huancayo, som jag berättade om i kapitel 25, sant
inrett och invigt möteslokalen kände vi oss ganska utpumpade, både Per och jag. Nu
sätter vi inte igång något mer projekt, utan tar det lugnt hädanefter, sa vi till varandra.
Men det dröjde inte länge förrän en läkare, en god vän till oss, som heter Oswaldo
Yupanqui, kom och erbjöd oss att få en tomt ute på landet, nära den by där han var född
och uppväxt.
Vi hade ganska många barn som kom till vår söndagsskola och vi tänkte att det skulle ju
vara bra att ha en plats där vi kunde ha läger för barnen under skollovet. Vi tackade
därför ja till hans erbjudande och var snart igång med detta nya projekt. Per gjorde
ritningar och fick byggnadstillstånd av kommunstyrelsen i La Brena. Kostnaden var
ungefär 1 krona. Men själva bygget kostade förstås mer. Väggar till sovrum, kök och
matsal byggdes av soltorkat tegel, s.k. adobe, som tillverkades på platsen. Man blandar
lera med halm, så kostnaden blir inte stort mer än arbetskraften. Men vi behövde förstås
medel till inköp av takplåtar, material till sängar, bord och bänkar, dörrar och fönster m
m. Hur Gud fyllde de behoven minns jag inte, men det dröjde inte länge förrän allt var
klart.
Lägerplatsen kallade vi för Salem, och den blev till stor glädje för barn och ungdomar
under många år. Tyvärr finns det i Peru många människor, som vi brukade kalla “Amigos
de lo ajeno” vilket betyder “Vänner till andras tillhörigheter.” Tjuvar, helt enkelt. Trots
att vi anställt och betalat en man i byn för att vakta lägerplatsen under de månader vi inte
använde den, så tog tjuvarna för sig. En dag då Bengt kom dit höll de just på att släpa
iväg med spisen, men sprang förstås när de fick se honom komma. Madrasser och övriga
sängkläder samt köksutrustning förvarade vi i stan. Snart försvann också fönster och
elledningar m m. Då kunde vi inte ha något kvar längre, utan blev tvungna att plocka bort
taket samt de dörrar och fönster som fanns kvar.
Salem, som ju betyder frid, fick alltså inte vara ifred, men under de tretton år som vi
använde lägerplatsen var den, som jag redan nämnt, till stor glädje för många. Under
några år hade vi också vår bibelskola där, tills det blev aktuellt att bygga närmare stan.
Kapitel 34
BARNARBETET
I kapitlet om bilar har jag berättat om hur vi till att börja med skjutsade barn till
söndagsskolan. Arbetet växte och då lokalen i Tambo blev för liten hyrde vi en annan i
centrum av Huancayo. År 1971 kunde vi flytta in i den fastighet vi köpt i hörnet av
gatorna Puno och Arequipa. Därmed fick vi också möjligheter att dela upp
undervisningen i flera klasser. Samtidigt upphörde vi med att skjutsa barnen till och från
söndagsskolan.
Vår dotter Kerstin var oss till stor hjälp under många år och sedan hon blivit gift
samarbetade både hon och hennes man med oss. Så länge som Ingrid och Agneta var kvar
hemma tog de också del i barnarbetet. Lars var omkring sju år gammal när han kom till
mig och sa att han inte tyckte om att bara vara med som elev i söndagsskolan - han ville
bli lärare. Då kom vi överens om att han skulle hjälpa till med de mindre barnen och det
skötte han fint. När han blivit äldre fick han andra uppgifter som han trivdes med.
I samband med socialarbetet i San Martín började vi också där med möten för barn.
Likadant gjorde vi i stadsdelen Chilca, där vi slutligen fick det mesta av vårt arbete
förlagt.
Dagarna efter jul 1983 kom förste provinsåklagaren och sökte oss. Per var inte hemma
just då, så vår portvakt kom upp till mig med et stort visitkort. Jag blev förskräckt och
undrade vad som stod på eftersom åklagaren sökte oss. När jag gick ner på gården och
träffade mannen, sa han att någon på den katolske ärkebiskopens kontor sagt att han
borde söka upp “Hermano Pedro” (Broder Per) för att söka den hjälp han behövde. Han
såg det som sista chansen för alla andra han sökt hjälp hos hade visat kalla handen. “Kan
inte hermano Pedro göra något, så finns det ingen annan,” hade de sagt.
Vad var då hans ärende? Saken var den att han nyligen blivit utnämnd till
provinsåklagare och i uppgiften ingick att ha översyn över fängelser och andra statliga
institutioner. När han då kom till kvinnofängelset fick han se att där också fanns många
barn. Kvinnor som sattes i fängelse fick ha ett eller högst två barn med sig eftersom det
inte fanns något barnhem eller någon annan institution som kunde ta hand om dem. Det
var givetvis ingen bra miljö för barnen att växa upp i.
Åklagaren frågade oss nu om vi på något sätt kunde göra något för dessa barn. Eftersom
jag tidigare under tre års tid hade arbetat bland kvinnorna på fängelset kände jag till detta
förhållande, men då fanns det inte så många barn där. Nu var det ungefär 50 kvinnor i
fängelset samt ett trettiotal barn. Alla dessa hade 20 smala sängar att sova i och förutom
sovsalen endast ett litet gårdsutrymme där kvinnorna lagade sin mat och tvättade kläder.
Det var också enda platsen där barnen kunde vistas och leka.
Vi lovade att göra något för dessa barn och förstod att i första hand måste vi hyra ett hus
och anställa personal för att ta hand om barnen. Pengar hade vi inte till detta, men då vi
såg behovet satte vi igång i tro på att Gud skulle förse med medel. Just i de dagarna fick
vi ett brev från Majlis Tingsén, som då förestod Stiftelsen Barnmission i Uland. Hon hade
fått två tusen kronor från någon givare och medlen var avsedda för Peru. Eftersom hon
inte kände någon i Peru sände hon pengarna till oss genom PMU. Vi skrev och tackade
och berättade samtidigt för henne om fängelsebarnen. Då skrev hon till oss på nytt och sa
att hon ju inte kände oss, liksom vi inte heller kände henne, men att Gud lagt på hennes
hjärta att hjälpa oss. Jag ska inte ge mig förrän jag har två hundra faddrar till ert
socialarbete, skrev hon. På så vis blev hon ett redskap i Guds hand till hjälp för dessa
barn.
Vi började söka efter ett lämpligt hus för detta arbete, men det var inte lätt att få tag i.
Folk hyr gärna ut hus till utlänningar, men då husägaren fick veta vad huset skulle
användas till så blev det kalla handen. Någon känsla för olycksdrabbade barn hade de
inte. Till slut fick vi i alla fall tag på ett hus. Det var i dåligt skick och vi måste reparera
det och byta ut åtskilliga trasiga fönsterrutor. Det fanns bara en toalett i huset och ibland
var det 35 personer som bodde där, men ingen klagade - inte ens personalen.
Husfrågan ordnades alltså, men det var ändock något som vi inte hade räknat med.
Mödrarna ville inte släppa sina barn eftersom de trodde att vi skulle sälja dem. E natt,
under den tid då vi sökte hus, fick jag en idé när jag låg och tänkte på dessa barn. Vi
kunde börja med att ta barnen till vår lägerplats under veckodagarna och låta dem vara
med sina mammor på fängelset över veckosluten. Det förslaget gick mödrarna med på. På
söndagarna hämtade vi barnen till söndagsskolan och sedan skjutsade vi dem till lägret
där de fick stanna den följande veckan.
Det var givetvis jobbigt att skjutsa barnen fram och tillbaka, i all synnerhet som det var
regntid då vi började och vägarna var uppblötta av de ständiga regnen. Därtill kom att
vägarna var under ombyggnad och därför avstängda på flera ställen. Trafiken fick leta sig
fram på leriga bygator mellan åkrar och fähus. På vissa ställen liknade vägen mest små
sjöar av lera och det var lätt att köra fast.
Längre fram kunde vi köpa en ganska stor tomt där vi uppförde en byggnad för
socialarbetet och i den fick vi bättre utrymme för att ta hand om fängelsebarnen. När vi
vid nyåret 1988 kom tillbaka från ett sabbatsår hade förhållandena förändrats. Flera
mödrar hade kommit ut från fängelset och tog själva hand om sina barn. Det blev alltför
få kvar för att behålla personalen. Barnen fick ta med sig sina sängar och sängkläder när
de flyttade till sina respektive hem. Även på annat sätt hjälpte vi mödrarna att på nytt
komma igång med ett normalt liv i samhället. Ofta hade deras hem blivit länsade av
tjuvar medan de var i fängelset. Då var det en glädje för oss att kunna hjälpa dem till en
ny start.
Förutom arbetet med fängelsebarnen har vi under många år haft en barnmatsal där barn
från de fattigaste hemmen fått frukost och lunch. Dessutom har vi kunnat ge dem kläder
och när de kommit upp i skolåldern även skolmaterial och böcker. I Peru betalar staten
endast lärare och övrig skolpersonal. Det barnen behöver måste föräldrarna själva skaffa.
Kan de inte göra det så blir det ju heller inte något bevänt med skolgången. När jag
skriver detta är det omkring fyra hundra barn som får hjälp genom “Comedor Infantil
Betania,” vår barnmatsal i stadsdelen Chilca i Huancayo.
När du läser det här så undrar du kanske hur vi kunnat finansiera allt detta arbete. Under
en följd av år fick vi medel från Läkarmissionen och från Erikshjälpen. Sedan början av
år 1984 har vi fått pengar till socialarbetet huvudsakligen från Barnmission i Uland. Inget
av dessa medel har dock gått till byggnationer utan det har kommit från andra källor och
vi står själva förundrade över hur Gud fyllt behoven. Någon som besökte oss frågade hur
mycket vi lånat till byggnaderna och hur mycket vi hade i skuld. Svar: “Ingenting.” I
Guds ord står det att han vårdar sig om änkor och faderlösa. När vi också gör det räcker
Han oss sin hand till hjälp - och Guds hand är aldrig tom. Vi ger Honom äran för allt!
Kapitel 35
PER BESKJUTEN
Nationaldagen i Peru infaller den 28 juli och den firades tre dagar i rad. År 1984 hade vi
varit vid kusten ett par veckor och kom hem lagom till helgen. Vi tänkte göra något
särskilt för barnen på barnhemmet och hade bestämt att åka dit och visa film på kvällen.
Att resa från kusten upp över bergen var alltid svårt för mig. Eftersom vi kommit upp
dagen innan vi skulle gå till barnhemmet måste jag lägga mig och vila och kunde därför
inte följa med. En av eleverna på bibelskolan skulle följa med i stället för mig, men blev
också sjuk, så Per fick åka ensam. Barnen var förstås överlyckliga. De flesta hade ingen
pappa och därför klängde de alltid på Per och nästan slogs om att få sitta i hans knä.
Medan han var på barnhemmet blev det strömavbrott i hela stan, så det blev ingen
filmvisning. Terroristerna hade sprängt kraftledningstorn och mörklagt hela regionen.
Samtidigt angrep de militärförläggningen, som är belägen tre kvarter från bibelskolan,
där vi bodde. Jag låg i sängen och hörde en massa smällande ljud och blev förargad över
att folk kastade bort pengar på smällare och fyrverkeri. Men det var inget fyrverkeri utan
skarpskjutning mellan soldater och terrorister.
Per hade också hört skotten, men trodde som jag att der folk som fyrade av raketer och
andra smällare med anledning av nationaldagen. När det blivit tyst lämnade han
barnhemmet och körde hemåt. Vägen gick alldeles bakom militärkasernen och när han
körde där i mörkret trodde soldaterna att det var terrorister som kom för att göra en ny
attack. De sköt mot bilen och när Per förstod att de sköt efter honom satte han gasen i
botten helt instinktivt. Bilen sköt fart och hoppade högt på den ojämna gatan. Han hade
så när kört på en lastbil som stod där i mörkret.
Medan han körde kände han en kraftig smäll i huvudet. Vi konstaterade senare att bilen
blivit träffad av fyra kulor. En av dessa var en sådan som exploderar vid anslaget och den
träffade fönsterkanten på bilens högra sida. Hundratals splitter gjorde hål i innertaket. Per
träffades av tre splitter i huvudet och ett på halsen. Hade någon setat bredvid honom så
hade den personen fått hela svärmen på sig och säkerligen blivit dödad.
När han kom hem och körde in på gården gick luften ur ett däck som blivit träffat av en
annan sådan kula. Dagen därpå kunde vi konstatera att det blivit minst tjugo hål på
innerslangen. Sedan han tvättat av sig blod på halsen gick han upp till mig och hade då
två bröder med sig. Det var ju kolmörkt i lägenheten, så först måste de få tag på något
stearinljus och tände det. En av bröderna gick till sängen där jag låg och sa. “Ta det lugnt,
ta del lugnt, det är inget farligt.” Den som minst av allt kunde ta det lugnt var han själv.
Jag blev förskräckt och undrade förstås vad som hade hänt. “Har du kört ihjäl något barn,
säg fort vad det är,” fick jag ur mig.
Per lutade sig mot mitt skrivbord och började helt lugnt berätta vad som hänt. När han
sagt: “Jag har blivit beskjuten,” rusade jag upp ur sängen och blötte handdukar i kallt
vatten för att lägga på huvudet som svullnade kraftigt på de ställen där han blivit träffad
av splitter. Såret på halsen fick jag också lägga om. Då först kom reaktionen och han
började skaka häftigt och vi fick hjälpas åt att få honom i säng.
Jag tog telefonen för att ringa till våra vänner Lindgren i Lima, men linjen var bruten.
Den hade blivit sönderskjuten och det dröjde flera dagar innan den blev lagad. Jag hade
också tänkt att ringa till doktor Yupanqui, men det gick förstås inte heller. Nästa dag åkte
vår vaktmästare och hämtade doktorn. Han kunde bara konstatera att det var ett Guds
under att Per trots allt klarat sig undan större skador. En dag låg han till sängs och sedan
var han uppe i farten igen. Ansiktet såg ut som en prickig korv av de krutstänk han fått.
Kapitel 36
RADIO OCH TV
År 1951, då vi bodde i Osorno i södra Chile, började vi med radioprogram. Vi köpte tid
på Radio Osorno, femton minuter en gång i veckan. Per predikade och jag sjöng i
direktsända program.
När vi sedan kom till Arequipa i Peru köpte vi också där tid på en radiostation. Men då vi
flyttat till Tarma kunde vi inte längre ägna oss år radioarbete, eftersom Per då ofta reste
till olika platser i bergen. För barnens skolgång vistades jag med dem i Tournavista i
djungeln och arbetade som husmor på internatet för missionärsbarn.
Men när vi kom till Huancayo tog vi upp detta arbete på nytt och där började vi också
med TV-program. Dessa senare kallade vi “Vad säger Bibeln.” Under åtta års tid hade vi
dessa program en gång i veckan. Även där var jag med och spelade gitarr och sjöng. När
en kommunistisk president fick makten i landet förbjöd han alla utlänningar att medverka
i radio- och Tv-program. Tyvärr hade vi då inga infödda medarbetare som kunde fortsätta
med det och vi måste därför upphöra med den möjligheten att sprida Guds Ord. När
landet sedan fick en annan president och det omnämnda förbudet upphävdes så hade vi
gått in i andra arbetsuppgifter. Därför kunde vi inte återuppta arbetet med dessa program.
Många personer som vi samtalade med beklagade detta, men vi kunde tyvärr inte hinna
med allt vi önskade göra.
Förutom det TV-program som vi betalade för, blev vi erbjudna att ha ett entimmas
barnprogram på söndagarna. Kerstin, som då hade ansvar för alla radioprogram, tog
också hand om dessa TV-program för barn. Efter söndagsskolan tog hon med sig ett 20tal barn till TV-studion och lät dem verka i programmen. Så länge som vi höll på med
dessa program hörde vi aldrig så många kommentarer om dem, men när vi blev tvingade
att sluta var det många som kom och undrade varför vi inte fortsatte. Det var ju grund av
presidentens dekret. Genom de många som då beklagade detta förstod vi att programmen
varit uppskattade och att vi därigenom kommit in i många hem med budskapet om
frälsning genom tro på Jesus.
Kapitel 37
BOKHANDELN
Vår uppgift var att förkunna evangelium och vi arbetade med att på olika sätt sprida Guds
Ord. Jag har redan berättat om hur vi åkte till marknadsplatser runt om i bygden. När jag
då spelade gitarr och sjöng samlades folk omkring oss och Per berättade någon biblisk
historia. Han brukade då tala om den förlorade sonen som om han hade levat där bland
bergen och det gjorde att folket lyssnade. Det väckte intresse hos lyssnarna och vi sålde
många Biblar, bibeldelar och andra böcker.
I vår stad fanns ingen bokhandel där det såldes biblar eller annan evangelisk litteratur. Vi
tyckte att det borde finnas en sådan och därför hyrde vi en liten lokal och öppnade en
bokaffär. Det var för det mesta Kerstin som skötte affären. Efter en tid blev en större och
centralt belägen bokhandel till salu. Vi kunde köpa den och fick därigenom en större
kundkrets och en större spridning för litteraturen. Jag tyckte det var väldigt roligt att stå i
affären och dagligen ha kontakt med folk som kom dit. Min hälsa tillät mig dock inte att
fortsätta, så vi överlät bokhandeln till en av de anställda. Huvudsaken var ju att det nu
fanns en evangelisk bokhandel i stan.
En god vän till oss, en tysk som hette Alwin Rahmel, och som bodde i Lima, sålde
kontorsmaskiner. Han lät oss ta med skrivmaskin till vår bokhandel som vi skulle betala
när den blivit såld. En dag kom en man in och tittade på skrivmaskinen. Han var mycket
intresserad av att köpa den, men hade inga pengar just då, så han kom tillbaka senare på
dagen. Inte heller då hade han pengar med sig, men bad att få låna hem maskinen för en
timma. Han hade med sig en pojke, som skulle vänta i affären tills han kom tillbaka.
Dessutom lämnade han som pant en säck med sina tillhörigheter.
Mannen dröjde dock och när det blev sent sa Kerstin till pojken att han kunde gå hem och
att pappan ju kunde komma nästa dag med skrivmaskinen och hämta sin säck. När flera
dgar hade gått och mannen inte kom tillbaka tittade Kerstin i säcken. Den var full med
sågspån och hon förstod att hon blivit grundligt lurad.
Det återstod för oss at klara upp med Alwin. Han skrattade hjärtligt när han fick höra
historien och påminde ofta Kerstin om hur hon bytte skrivmaskiner mot sågspån. En stor
lättnad var det för oss att vi aldrig behövde betala skrivmaskinen.
Kapitel 38
FÄNGELSEKORGEN
En baptistpastor från Kalifornien upplevde Guds kallelse att komma till Peru och arbeta
bland katoliker. Gud använde brodern till stor välsignelse och han fick god kontakt med
många nunnor och präster. Vid några tillfällen var vi med honom då han samlat några av
dem för bön och bibelstudium. Ibland var de också samlade i hans hem.
Vid ett tillfälle då jag gästade deras hem kom två nunnor från Canada, några peruanska
nunnor och en präst dit. Den kvällen satt vi i en ring runt deras runda soffbord. Jag satte
mig på bordet och bad dem bedja för mig och min hälsa. Även pastorsfrun behövde
förbön för sin hälsa och satte sig bredvid mig. På andra sidan satte sig en av nunnorna
från Canada. Hon var i min ålder och bad om förbön därför att hon kände att det, som hon
sade, låg så många stenar i hennes väg.
Den yngre nunnan från Canada lade sin hand på mig och sa: “Jag ser en syn och jag ser
dig springa omkring bland bergen som en ung flicka med en korg på armen.” Och jag
tänkte: “Skulle jag springa som en ung flicka med en korg i handen, jag som på grund av
mitt hjärtfel inte kunde springa och som inte heller brukade använda någon korg?” Saken
föll i glömska.
Några år senare gick jag igenom en speciell kur, en naturmetod för att söka förbättra mitt
hälsotillstånd. Jag hade hjärtfel, men blev tillsagd att inte ta några tabletter. Efter tre
veckor blev jag så dålig att jag inte kunde ligga ner utan måste halvsitta för att kunna
andas. Per hämtade den hjärtläkare som jag brukade konsultera. Han sa att den
behandling jag gått igenom var bra, men jag skulle inte ha slutat med hjärttabletterna.
Han ordinerade fyra tabletter för första dagen och en mindre för varje följande dag. Efter
en vecka var jag mycket bättre och kunde gå upp och jag blev så pigg som jag inte varit
på många år.
Folk började undra vad som hänt mig och många sade att hon springer ju omkring som en
ung flicka. Lena, som jag nämnt om förut, var med mig och vi gick till fängelset och
hjälpte kvinnorna där. Vi gjorde inköp av garner och annat som de behövde. En dag sa
jag till Lena att jag borde köpa mig en korg, det verkade ju så praktiskt. Den korg som jag
köpte hade jag sedan med mig vart jag än gick. Den blev som ett med mig och jag sprang
faktiskt omkring bland bergen som en ung flicka med en korg i handen. Men synen om
korgen hade jag helt glömt bort.
En dag, sex år efter det omnämnda bönemötet, vakande jag upp från min siesta och hörde
liksom en röst som sa: “Jag ser dig springa omkring bland bergen, som en ung flicka med
en korg i handen,” Då gick det upp för mig! Synen hade blivit verklighet!
EPILOG
Det som jag tecknat ner och som du nu har läst är förstås inte allt vad jag fått vara med
om, men det är de händelser och skeenden som står främst i mitt minne. Givetvis har det
hänt en massa tråkiga saker också, men sådana vill man helst glömma bort. Inte heller gör
det någon glad att läsa om sådant och jag hade hoppats att du skulle få glädje av
läsningen. Har det blivit så, ja då är jag nöd och tacksam.
Brita Anderås