Årsrapport 2012 Riksät - Nationellt kvalitetsregister för

advertisement
Årsrapport 2012
Riksät - Nationellt kvalitetsregister för ätstörningsbehandling
Huvudman för registret: Örebro läns landsting
Registerhållare: Sanna Aila Gustafsson och Claes Norring
Publicerad 2013
Sammanfattning
Riksät är ett nationellt kvalitetsregister för ätstörningsbehandling. Det har funnits sedan 1999, och är
väletablerat inom den specialiserade ätstörningsvården, med en anslutningsgrad till registret på
100% bland ätstörningsspecialiserade enheter, och en mycket god täckningsgrad för nyregistreringar.
Bland allmänpsykiatriska enheter och BUP-enheter med uppdrag att behandla ätstörningar är bilden
en annan, med låg anslutningsgrad, och låg täckningsgrad för nyregistreringar. Täckningsgrad för
uppföljningsregistreringar är varierande mellan enheter, med ett riksgenomsnitt på 48%, och här
återstår mycket arbete. Under 2012 har registret, liksom övriga psykiatriska kvalitetsregister brottats
med betydande tekniska problem, vilket påverkat registreringen negativt, och varit extra olyckligt då
SKL under 2012 gjorde en extra satsning på de psykiatriska kvalitetsregistren.
Data från registret visar att de flesta patienter tas emot inom vårdgarantitiden. Andelen patienter
som inte längre har en ätstörningsdiagnos vid 12-månadersuppföljning har ökat jämfört med tidigare
år, och avseende genomsnittlig GAF-förändring har det också skett en positiv utveckling under senare
år. Framtida utmaningar för registret är att öka anslutningsgraden bland allmänpsykiatriska enheter
och att öka täckningsgrad på uppföljningar. Ytterligare utmaningar innefattar att skapa lätttillgängliga och användarvänliga utdata och att initiera flera utvecklingsprojekt med registerdata som bas.
Bakgrund
Ätstörningar är vanliga och allvarliga hälsoproblem bland tonåringar och unga vuxna. Ätstörningar
indelas i tre huvudkategorier: Anorexia Nervosa (AN), Bulimia Nervosa (BN) och ätstörning utan närmare specifikation (UNS). Ätstörningar drabbar oftare flickor och kvinnor än pojkar och män, men
flera studier pekar på en ökning bland pojkar och män, och för ätstörning UNS finns uppskattningar
om att en av tre drabbade är man (Gadalla, 2009). Man kan räkna med att ca 1,5-2,0 % av tonårsflickor och unga kvinnor vid en given tidpunkt är drabbade av Anorexia Nervosa (AN) eller Bulimia
Nervosa (BN). Hur många som samtidigt lider av angränsande tillstånd (Ätstörning UNS, Hetsätningsstörning och lindrigare eller subkliniska varianter av ätstörning) är oklart, men en rimlig gissning är
minst det tredubbla antalet. Detta innebär att det i grova tal kan finnas minst 100 000 tonårsflickor
och unga kvinnor (13-30 år) i Sverige som lider av någon form av ätstörning. Förekomsten av ätstörningar hos kvinnor över 30 år är väsentligen lägre, men inte obefintlig. Det råder dock en osäkerhet
om förekomsten av ätstörningar och den exakta incidensen är därför svår att uppskatta. Enligt det så
kallade GAF-projektet som veckorna 10 och 11 varje år samlar in data från ett stort antal öppenvårdsenheter inom psykiatrin har 2% av deltagande läns öppenvårdspatienter ätstörning som huvuddiagnos och 5% har ätstörning som bi-diagnos (Candefjord & Larsson, 2005). Här är det dock viktigt
att notera att man kan förvänta sig en underdiagnostisering utifrån kliniska erfarenheter av att patienter inom allmänpsykiatriska vården kan vara benägna att dölja ätstörningssymptom, vilket också
torde gälla inom primärvården.
Kostnaderna för ätstörningarna är stora, både i termer av personligt lidande och i hälsoekonomiska
termer. Ungefär 50% av patienter med AN anses kunna bli återställda från de somatiska följderna av
ätstörningen (tex undervikt och amenorré) efter fem år (Steinhausen, 2002).
I en studie där man följt upp patienter med BN var 67% diagnosfria efter tolv år (Fichter & Quadflieg,
2004). Trots framsteg i studiet av ätstörningar under de senaste decennierna är kunskaperna fortfarande bristfälliga på viktiga områden. Kliniska riktlinjer för utredning och behandling av ätstörningar
(Svenska psykiatriska föreningen, 2005) och konsensusuttalanden betonar vikten av att öka våra kunskaper om förlopp, utfall, prognos och behandling. Det finns även en ökande medvetenhet om att
kontrollerade behandlingsstudier lämnar många frågor obesvarade. Den väsentligaste av dessa är
kanske frågan om effektiviteten hos behandlingar under vardagliga och rutinmässiga kliniska förhållanden. Mot denna bakgrund är syftena med RIKSÄT:
•
Att beskriva de patienter som behandlas för ätstörning
•
Att dokumentera patienternas väg genom vårdsystemet, inkl. väntetider
•
Att dokumentera typ och omfattning av behandlingsinsatser, bl.a. för beräkning av
kostnader
•
Att dokumentera behandlingsavbrott och utfall av behandlingen, och relatera dessa till
patient- och behandlingskaraktäristika
•
Att beskriva de av patienterna upplevda behandlingseffekterna och relatera dessa till
de "objektiva" effekterna
•
Att beskriva patienternas uppfattning om den erhållna behandlingen och relatera denna till behandlingskaraktäristika och utfall
•
Att longitudinellt följa den svenska ätstörningsbehandlingen med avseende på förändringar i t.ex. behandlingsincidens, "case mix", typ och omfattning av behandlingsinsatser,
kostnader, behandlingsutfall och -tillfredsställelse.
Förutsättningar under 2012
Under 2012 har Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) gjort en omfattande satsning på att förbättra täckningsgraden och användandet av de nationella kvalitetsregistren inom psykiatrin. För Riksäts
del har detta inneburit att 87 behandlingsenheter i landet skrivit under en avsiktsförklaring om att
öka täckningsgraden på såväl ny- som uppföljningsregistreringar. Dessa enheter har också arbetat
fram individuella målnivåer för några viktiga kvalitetsindikatorer som har identifierats av registret.
Detta projekt har initierat en omfattande aktivitet ute på enheterna runt om i landet. Satsningen har
inneburit att vi först genomförde en noggrann kartläggning av den initiala täckningsgraden på varje
enhet, för att på ett trovärdigt sätt kunna följa upp de förändringar som genomförs under året. Vi
formulerade också ett antal kvalitetsindikatorer som skulle ingå i avsiktsförklaringarna. Varje enhet
har sedan valt ut ett antal kvalitetsindikatorer att arbeta med, och utifrån deras tidigare resultat har
vi i dialog satt en målnivå för dessa kvalitetsindikatorer.
Under 2012 har arbetet med att färdigställa den nya, och avsevärt förändrade, versionen av Riksät
(Riksät 2.0) fortsatt. På grund av problemen med ReQua har dock arbetet blivit avsevärt fördröjt,
vilket inneburit en stor frustration för såväl registret, som för de enheter som skrivit under avsiktsförklaringar. Under året implementerades Riksät 2.0 i Stepwise (en teknisk plattform som innehåller
ett kvalitetsverktyg [SOMSED] som omfattar bedömningsstöd och uppföljning i form av halvstrukturerade intervjuer och frågeformulär, och där Riksät är en integrerad och obligatorisk del). SOMSED
används av majoriteten av de högspecialiserade ätstörningsteamen och -enheterna i landet och de
har därför inte berörts direkt av problemen med ReQua. Men för övriga enheter har förseningarna
inneburit att man inte kan mäta samtliga kvalitetsindikatorer, då flera indikatorer kan mätas först i
den nya frågeuppsättningen (Riksät 2.0). För nyanslutna enheter är problemet ännu allvarligare eftersom dessa enheter till följd av problemen med ReQua-plattformen inte kom igång att registrera
alls under 2012. Till följd av dessa problem, och beslutet om nedläggning av ReQua-plattformen,
beslutade Riksät under hösten 2012 att tillsvidare flytta all registrering till Stepwise-plattformen. Vi
skapade således en separat och Riksät-specifik inloggning i Stepwise-plattformen även för de Riksätenheter som inte använder SOMSED. Denna är nu i drift, och i skrivande stund (september 2013)
pågår överflyttning av samtliga enheter till Stepwise-plattformen. På sikt är dock vår ambition att
migrera till Inca, som övriga psykiatriska register.
Riksät 2.0
Under 2012 introducerades alltså RIKSÄT 2.0 (för de enheter som också registrerar i SOMSED). Den
största förändringen till följd av detta är att nyregistreringen genomförs direkt vid ett av bedömningsbesöken, med patienten i rummet. Detta eftersom Riksät nu innehåller ett diagnostiskt intervjustöd: Structured Eating Disorder Interview (SEDI), samt två självskattningsformulär som patienten
fyller i. Direkt efter registreringen skapas en rapport av systemet, där behandlaren tillsammans med
patienten kan gå igenom bedömningen och tillsammans titta på resultaten av den diagnostiska intervjun och självskattningarna. De två självskattningsformulären är:
•
Eating Disorder Examination Questionnaire (EDEQ; Fairburn & Beglin 1994) som i 36 frågor
mäter ätstörningssymptom i form av både psykologiska- och beteendeaspekter. Detta mått
används i en vuxen- (från 18 år) och en ungdomsversion (från 10 år). Formuläret har bra
psykometriska egenskaper och är den vanligast använda självskattningen för ätstörningssymptom i internationell forskning.
•
Clinical Impairment Assessment (CIA; Bohn, Doll, Cooper, O’Connor, Palmer & Fairburn,
2008) som mäter sekundär sjukdomsbelastning (funktionsnedsättning/sänkning av livskvalitet) med anledning av ätstörningssymptomen i kroppsliga, kognitiva och sociala avseenden.
Formuläret är 16 frågor långt och har bra psykometriska egenskaper.
Vid uppföljningsregistreringar får behandlaren två alternativ att välja mellan: att göra en fullständig
registrering med patientmedverkan, eller att göra en registrering utan patientmedverkan. Registrering med patientmedverkan rekommenderas, men i de fall patienten har avslutat behandling och
inte kan nås, eller enheten av andra skäl bedömer att det inte är möjligt att genomföra registreringen
med patientmedverkan blir den mindre omfattande registreringen ett alternativ för att minska bortfall. Patientmedverkan i registreringen kan göras på två vis: antingen kallas patienten till enheten för
ett uppföljande besök, eller så kontaktar behandlaren patienten för en SEDI-intervju via telefon, och
skickar sedan en länk (med engångslösenord) där patienten kan gå in och genomföra sina självskattningar. Vid uppföljningsregistreringar ingår samma två självskattningsformulär. Under 2013 kommer
vi dessutom att inkludera ett ytterligare formulär som mäter behandlingstillfredsställelse.
Deltagande enheter, anslutnings- och täckningsgrad
Bland ätstörningsspecialiserade enheter är anslutningsgraden till registret 100%. Merparten (47 av
53) av dessa enheter använder Stepwise, och inklusionen av patienter vid dessa enheter är hög
(>90%). Det är svårare att bedöma hur många av allmänpsykiatriska och barnpsykiatriska enheter
som är med i registret resp. bör vara med, eftersom det är ett behandlingsregister och det är inte
helt klart vilka enheter som i egentlig mening, inom respektive vårdgivare, erbjuder ätstörningsbehandling. RIKSÄT inkluderar ett betydande antal enheter av den typen, men hur många som borde
inkluderas är alltså oklart och varierar mellan olika landsting. Detta kan också vara en förklaring till
att inklusionen av patienter är lägre inom landsting som inte har vården organiserad i specialistenheter: organisationen kan av naturliga skäl vara mindre anpassad för att registrera och följa upp behandlingen av denna patientgrupp vid andra typer av enheter. Under 2012 har vi genomfört en kartläggning av hur ätstörningsvården är organiserad i de olika regionerna/landstingen, i syfte att identifiera enheter som bör vara aktuella för registret, och på så vis öka anslutningsgraden till registret.
Denna kartläggning syftar också till att lyfta upp frågan om regionala olikheter på dagordningen. I
Riksät har vi sett att andelen nyregistreringar/capita varierar mellan sjukvårdsregioner: skillnaden
mellan den lägsta och den högsta siffran är 434%.
Ett hundratal enheter är idag anslutna till Riksät. Av dessa tecknade 87 enheter en avsiktsförklaring
för 2012. 65 enheter rapporterade under 2012 in data till registret. Resterande enheter avvaktade
att börja registrera i Riksät 2.0, vilket alltså inte kom igång på hela 2012. De enheter som rapporterade in data till registret innefattar allt ifrån små allmänpsykiatriska enheter till stora ätstörningsspecialiserade enheter. I rapporten särredovisar vi data för enheter som under 2012 har genomfört minst
20 ettårsuppföljningar. I tabellen nedan visar vi antal nyregistreringar 2011 och 12månadersuppföljningar av dessa ärenden. Färgmarkeringarna till vänster indikerar täckningsgrad för
nyregistreringar under 2012. Grön markering innebär att enheten initialregistrerat minst 90% av förväntat antal patienter, gul markering innebär att enheten initialregistrerat mer än hälften, men
mindre än 90% av förväntat antal patienter och röd nivå att enheten initialregistrerat mindre än hälften av förväntat antal patienter.
Tabell 1. Antal nyregistreringar och uppföljningar för enheter som följt upp minst 20 av de patienter
som nyregistrerades 2011 .
Kod
Enhet
Nyregistreringar
12-mån uppf
%
A01
Stockholms centrum för ätstörningar (SCÄ)
696
224
32
A04
Capio Anorexi Center, Sthlm
157
93
59
B01
Mando, Sthlm
123
53
43
C03
Ätst.teamet Barnsjh,Akademiska Uppsala
21
21
100
D03
Psykiatriska kliniken, ABE, Nyköping
40
38
95
E12
Ätstörningsteamet, BUP-kliniken, Linköping
66
25
38
H01
Anorexi-Bulimicenter, Kalmar
44
44
100
K08
Ätst.enheten, Blekinge
36
24
67
M10
Region Skånes ätstörningscentrum, Lund
107
38
36
N02
Ätstörningsvården södra Halland
29
28
97
N05
Capio Anorexi Center, Varberg
49
26
53
N07
Ätstörningsvården norra Halland
29
22
76
O03
Ätst.enheten Korallen, U-valla
36
33
92
O07
Anorexi- och bulimimott.vuxna, Gbg
31
27
87
O09
Anorexi-Bulimi ÖV, Drottn. Silvlias, Gbg
78
38
49
P04
Vågen, Borås
26
26
100
R01
S:ta Helenamott., Skövde
48
33
69
T01
Ätst.enheten Eriksbergsgården, Örebro
120
50
42
U02
Humlegården Västerås
90
23
26
W01
MHE-Kliniken, Mora
30
28
94
Å04
Freja, anorexi/bulimicentrum, Umeå
33
21
64
Övriga
378
165
44
2267
1080
48
Totalt
Tabellen visar på en stor variation när det gäller bortfallet för ettårsuppföljningen (mellan 32-100%)
för de olika enheterna och detta är viktigt att ha i åtanke när man studerar eller tolkar resultaten
framförallt avseende behandlingsutfall och resultat. Icke uppföljda patienter riskerar att i större grad
vara de som avbrutit behandlingen och för vilka det inte finns tillförlitliga data. Målnivån för uppföljningar 2012 var är 75 % och här finns alltså ett betydande utrymme för förbättringar. Det är också
viktigt att påpeka att jämförelser mellan enheter generellt är svårt att göra eftersom det är stora
variationer i patientunderlag och uppdrag mellan enheterna. För att få en rättvisande bild bör därför
(i de flesta fall) jämförelser göras mellan någorlunda likvärdiga enheter.
Registerdata: Demografiska och socioekonomiska aspekter
Patientens ålder vid första besöket varierar mellan 9 och 66 år (m:22,9 sd:8,1). Genomsnittlig ålder
vid tidpunkten för första besöket har legat relativt konstant ända sedan 2001. Av 2267 nyregistrerade
patienter var 632 (28 %) under 18 år vid första besöket. Dessa räknas i rapporten som ungdomar och
de övriga (n=1635, 72 %) som vuxna.
Av den totala gruppen var 4,5 % pojkar/män (n=103) fördelat på 7,0% bland ungdomar (n=44) och
3,6% (n=59) bland vuxna patienter. Andelen pojkar är något lägre än vad man kan förvänta sig utifrån
såväl nationella som internationella epidemiologiska studier (Hudson et al., 2007; Weltzin et al.,
2005). Forskning tyder också på att incidensen bland pojkar/män ökar (Gadalla, 2009).
Så gott som alla under 18 år studerade (97 %) och 4 % var helt eller delvis sjukskrivna, varav hälften
(2 %) från sina studier. Bland 18-24-åringar var ca 18 % helt eller delvis sjukskrivna och 78 % uppgav
studier och förvärvsarbete som sysselsättning. Bland de över 25 år var 26 % helt eller delvis arbetsoförmögna och 71 % angav att de studerade eller förvärvsarbetade.
Diagnostiska och kliniska aspekter
Den vanligast förekommande diagnosen är Ätstörning utan närmare specifikation (UNS), vilken ges
till 55 % av samtliga patienter (62 % i ungdomsgruppen och 52 % i vuxengruppen) vilket stämmer väl
överens med internationella studier vilka visat att mellan 40-60 % av patienterna får denna diagnos.
Efter revideringen till DSM-5 kommer andelen UNS sannolikt att minska något men studier tyder på
att diagnosen fortfarande kommer vara den i särklass vanligaste framförallt bland ungdomar
(Birgegard et al., 2012).
Andelen patienter med AN är högre bland ungdomar än bland vuxna patienter (se fig 1), medan det
motsatta gäller för BN, där andelen ungdomar med denna diagnos är väsentligen lägre än bland vuxna patienter. Patienter som inte uppfyller kriterier för AN eller BN får alltså en UNS-diagnos, vilken i
sin tur delas in i olika undergrupper. Patienter med en huvudsakligen anorektisk problembild, som
inte uppfyller kriterier för AN får diagnoserna UNS typ 1 eller 2. Denna diagnos får var tredje ungdom, medan endast 14% av de vuxna patienterna får denna diagnos. Patienter med en huvudsakligen bulimisk problembild som inte uppfyller kriterier för BN får diagnosen UNS typ 3, vilket är tre
gånger så vanligt bland vuxna patienter som hos ungdomar. UNS typ 4 får patienter som regelbundet
använder olämpligt kompensatoriskt beteende efter endast små mängder mat, medan UNS typ 5
innebär att man tuggar och spottar ut mat. Patienter som får dessa diagnoser är relativt lika fördelade mellan vuxna och ungdomar. Riksät har inte skiljt på dessa diagnoser i registreringen, vilket är
olyckligt. I den nya frågeuppsättningen som nu har introducerats redovisas dessa diagnoser separat.
Diagnosen Binge-eating-disorder (BED) innebär att man hetsäter utan efterföljande kompensatoriskt
beteende. Denna diagnos är ovanlig bland ungdomarna (endast 4 ungdomar har fått denna diagnos
varför de inte återfinns i cirkeldiagrammen i fig 1), medan den är oftare förekommande bland vuxna
patienter. Utöver dessa undergrupper till UNS så finns också möjligheten att ange att patienten har
en problembild som inte överensstämmer med någon av dessa undergrupper. Det kan exempelvis
röra sig om patienter som växlar mellan en anorektisk och bulimisk problematik. Dessa patienter
återfinns i diagnosgruppen ANNAT.
Figur 1. Procentuell diagnosfördelning vid behandlingsstart uppdelat på ungdomar och vuxna patienter.
Väntetider och vårdgaranti
När det gäller väntetider och uppfyllande av vårdgarantin så har dessa mått, sett till data från hela
landet, fortsatt att förbättras sedan tidigare rapporter. För ungdomar är den genomsnittliga väntetiden mellan remiss och första besök 23 dagar (s.d.=27,1) och 98 % uppfyller kravet från vårdgarantin.
För vuxna är motsvarande väntetid i genomsnitt 46 dagar, dvs. dubbelt så lång, och andelen som
uppfyller vårdgarantin är 90 %. För ungdomarna uppnås därmed målnivån (>93%) och den uppnås i
princip även för vuxengruppen (>91%). Det skall även noteras att väntetiderna inte är justerade för
att patienter själva kan ha valt att vänta på ett första besök.
Behandlingsutfall
Andel diagnosfria vid ettårsuppföljning
Variationen i behandlingsutfall/andel diagnosfria är stor vid behandlingsslut. Det kan dock finnas
flera förklaringar till variationen som inte handlar om effektivitet i själva behandlingen. Exempelvis
kan det skilja mellan hur länge de olika enheterna har kontakt med patienten. En del patienter med
goda behandlingsresultat kan avsluta sin behandling även om de inte är helt diagnosfria. Det finns
generellt sett också stora olikheter när det gäller själva bedömningen av när en patient inte längre
har en ätstörningsdiagnos vilket påverkar möjligheten till jämförelser, inte bara mellan deltagande
enheter i Stepwise/Riksät utan generellt inom forskning kring utfall och behandling. Exempelvis finns
det ingen undre gräns för när någon har en ätstörning (UNS) och det råder oenighet om hur länge en
patient bör ha varit symtomfri, dvs. om man bör avvakta och se att tillfrisknandet är stabilt. En annan
fråga handlar om huruvida det räcker med att vikt och ätande stabiliserats eller om även alla kognitiva symtom skall ha försvunnit.
Skillnader i behandlingsutfallet kan också bero på enheternas uppdrag och casemix. En slutenvårdsenhet har betydligt lägre andel diagnosfria eftersom patienterna vanligtvis endast har en del av sin
behandling på enheten för att senare fortsätta behandlingen på någon annan form av vårdenhet.
Tabell 2 visar fördelningen av ätstörningsdiagnoser (inkl remission/diagnosfri) vid 12månadersuppföljning för de enheter som följt upp minst 20 patienter under 2012.
Tabell 2. Antal i remission och diagnosfördelning vid 12-månadersuppföljning uppdelat per enhet
med minst 20 12-månadersuppföljda patienter 2012.
Enhet
A01
A04
B01
C03
D03
E12
H01
K08
M10
N02
N05
N07
O03
O07
O09
P04
R01
T01
U02
W01
Å04
övr
Total
Remission An
131
52
39
8
7
14
12
12
22
1
11
2
8
5
16
0
13
21
9
20
7
67
477
Bn
13
6
3
1
6
2
4
7
2
5
5
7
9
3
6
6
10
3
2
5
2
24
131
BED
Uns
16
4
1
0
4
1
3
1
3
2
1
2
3
9
5
3
1
4
1
0
2
7
73
56
27
10
12
19
8
24
4
9
20
9
11
13
10
11
17
9
22
11
3
9
64
364
N
8
4
0
0
2
0
1
0
2
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
1
3
21
224
93
53
21
38
25
44
24
38
28
26
22
33
27
38
26
33
50
23
28
21
165
1080
Efter 12 månader är 44,2 % av samtliga patienter diagnosfria (n=477). Detta är en förbättring jämfört
med tidigare års resultat (35,2% diagnosfria 2009-2010 och 39,8% år 2011). Andelen diagnosfria var
högre bland barn/ungdomar 47,6% (n=152) än vuxna patienter 42,7% (n=325). Målnivåerna för indikatorn ligger på 38% för barn/ungdomar och 34 % för vuxna och är därmed uppfyllda sett till hela
landet.
Uppdelat på enheter (med minst 20 uppföljningsregistreringar) varierar andelen diagnosfria mellan
0-74%. Den enhet som inte hade några diagnosfria patienter hade dock en hög andel patienter som
fått diagnos ätstörning uns typ annat vid uppföljning, vilket kan tolkas som att enheten har valt att
sätta den diagnosen på patienter som inte längre uppfyller en klinisk diagnos.
Figur 2. Andel patienter i remission (diagnosfria) vid 12-månadersuppföljning uppdelat per enhet med
minst 20 12-månadersuppföljda patienter 2012.
GAF-förändring
Patienters övergripande funktionsnivå har skattats med hjälp av GAF (Global Assessment of Functioning), som är en del av DSM-IV (axel V). I GAF skattar bedömaren patientens psykiska symtom och
sociala funktionsnivå på ett kontinuum från 0 och 100, för att mäta psykisk ohälsa. Värden under 50
poäng skattas som allvarliga symtom, värden mellan 50 till 60 poäng som måttliga symtom och värden omkring 70 som lindriga symtom. För patienter som nyregistrerades under 2011 och för vilka en
12-månadersuppföljning har genomförts förändrades GAF-värdet i genomsnitt från 48,7 till 61,6. En
av de kvalitetsindikatorer som ingår i Öppna jämförelser är GAF-skillnad, alltså förändring i GAFvärde från nyregistrering till 12-månadersuppföljning. GAF-skillnaden vid 12-månadersuppföljning för
patienter som nyregistrerats under 2011 var alltså 12,9 poäng, vilket är en ökning jämfört med föregående års värden (11,9 för patienter som nyregistrerades 2008-2009 och 12,1 för 2010). Uppdelat
på barn/ungdomar och vuxna så förändrades GAF-värdet för barn/ungdomar från 49,2 till 63,8, alltså en GAF-skillnad på 14,6, medan motsvarande förändring för vuxna patienter var 12,2 (från 48,5 till
60,7). I de avsiktsförklaringar som enheterna arbetat med under året sattes målnivån till 18 poäng
för barn/ungdomar, och 15 poäng för vuxna patienter. Sammanfattningsvis ser vi alltså en årlig förbättring i GAF-skillnad de senaste åren, men den når inte riktigt upp till de målnivåer som sattes.
Referenser
Birgegård A., Björck C., Clinton, D. (2009). Kvalitetssystem i psykiatrin som tillför användbar information. Läkartidningen, 49, 3317-3318.
Birgegård A., Björck C., Clinton D. (2010). Quality assurance of specialised treatment of eating disorders using large-scale Internet-based collection systems: Methods, results and lessons learned from
designing the Stepwise database. European Eating Disorders Review, 18, 251-259.
Birgegard, A., Clinton, D., Norring, C., (2012) DSM-IV vs DSM-5: Implementation of proposed DSM-5
cirteria in a large naturalistic database. International Journal of Eating Disorders 45, 353-361.
Bohn, K., Fairburn, C.G. (2008). Clinical impairment assessment questionnaire (CIA 3.0). In C. G. Fairburn (Ed.), Cognitive behavior therapy for eating disorders (pp. 315-317). New York: Guilford Press.
Candefjord, I., Larsson, M. (2005). GAF-projektet 2005, Öppenvård. Patientuppgifter. En sammanställning av enheternas grunddata.
Fairburn, C.G., Beglin S.J. (1994). The assessment of eating disorders: Interview or self report questionnaire? International Journal of Eating Disorders, 16, 363-370. Swedish translation by Ghaderi, A.,
& Scott, B. University of Uppsala 1999, 2000, 2001.
Hudson, J.I., Hiripi, E., Pope, H.G., Jr., Kessler, R.C., (2007). The prevalence and correlates of eating
disorders in the National Comorbidity Survey Replication. Biol Psychiatry 61, 348-358.
Fichter, M.M., Quadflieg, N. (2004)Twelve-year course and outcome of bulimia nervosa. Psychol
Med, 34:1395–1406.
Machado, P.P., Machado, B.C., Goncalves, S., Hoek, H.W. (2007). The prevalence of eating disorders
not otherwise specified. International Journal of Eating Disorders, 40, 212-217
Gadalla,T.M. (2009) Eating Disorders in Men: A Community-Based Study. International Journal of
Men´s Health, 8, 72-81.
Steinhausen, H.C. (2002). The outcome of anorexia nervosa in the 20th century. American Journal of
Psychiatry, 159 (8), 1284-1293.
Svenska psykiatriska föreningen (2005). Ätstörning – kliniska riktlinjer för utredning och behandling.
Svensk Psykiatri, nr 8. Stockholm: Svenska Psykiatriska Föreningen.
Weltzin, T.E., Weisensel, N., Franczyk, D., Burnett, K., Klitz, C., Bean, P. (2005). Eating disorders in
men: update. Journal of Men's Health & Gender, 2 (2), 186-193.
Download
Random flashcards
Svenska

105 Cards Anton Piter

Multiplacation table

156 Cards Антон piter

Create flashcards