Syst 201, Dogmatik, Sebastian Rehnman
Johannelunds teologiska högskola
2006-09-19
Johanna Dahl
Skapelse och syndafall
1. Definiera termen ’skapelse ur intet’ (ex nihilo).
Skapelse ex nihilo betyder att Gud har skapat hela världen ur ingenting. Världen kom alltså
inte till av redan befintlig materia som Gud formade, inte heller är världen en emanation ur
Gud själv.
2. Definiera termen ’Guds avbild’.
Människan skapades till Guds avbild, vilket innebär att hon har en särställning i skapelsen och
i förhållande till Gud. Beroende på hur man exegetiskt och hermeneutiskt förhåller sig till 1
Mos 1:26 samt skapelsen på ett empiriskt plan finns flera möjliga slutsatser vari avbilden och
likheten ligger. I jämförelse med djuren kan människan antas, i högre grad än dessa, ha en
immateriell och oförgänglig substans genom vår förmåga att tänka och känna: det som vi
kallar vårt jag. Utifrån bibelkontexten kan avbilden och likheten ligga i att vara herre över den
övriga skapelsen, liksom Gud är Herre över allt. Enligt kristen tradition kan avbilden och
likheten förstås som en ursprunglig rättfärdighet i förnuft, vilja och känsla: liknande så som
Gud är rättfärdig. I reformatorisk teologi menas att avbilden och likheten gått förlorad och
idag således inte kan sökas i den fallna människans natur. Genom frälsning och helgelse
återställes Gudslikheten genom Kristus och genom den helige Andes verk i den pånyttfödda
människan.
3. Definiera termerna ’arvsynd’ och ’verksynd’.
Synd kallas den sedan syndafallet förvärvade egenskap som gör att människans gemenskap
med Gud är bruten.
’Arvsynd’ kallas den synd som, sedan syndafallets brott mot Guds befallande auktoritet, utgör
ett fullständigt fördärv av människans natur och innebär människan är alltigenom styrd av
synden med en grundläggande oförmåga att tro på Gud, sätta sin tillit till honom utan istället
söka och ha begär efter det onda. Arvsynden, ursprungssynden eller huvudsynden som den
också kallas, är dock inte lika med den mänskliga naturen själv utan åtskillnad måste göras.
Annars vore det inte möjligt för Kristus att ha mänsklig natur och således inte möjligt att döda
synden i människan utan att döda människan. Läran om arvsynden får som konsekvens att
inte endast en yttre, gärningsmässig, uppfyllelse av Guds lag kan överbrygga brottet i
gudsgemenskapen utan fördärvet går så djupt att människan inte själv kan omvända sig till
Gud.
1
Syst 201, Dogmatik, Sebastian Rehnman
Johannelunds teologiska högskola
2006-09-19
Johanna Dahl
Arvsyndens grundläggande bortvändhet från Gud yttrar sig i ’verksynd’: brister i
människans etiska förhållningssätt genom onda tankar, ord och gärningar. Verksynd kan
indelas i både överträdelsesynd och underlåtelsesynd. Överträdelsesynd är sådant vi gjort men
inte borde ha gjort (t ex stulit). Underlåtelsesynd är när vi inte gjort vad vi borde ha gjort (t ex
låtit bli att anmäla barnmisshandel).
4. Förklara varför en rätt förståelse av människans natur är
avgörande för en rätt förståelse av synden.
En ’rätt’ förståelse av människans natur och en ’rätt’ förståelse av synden förstår jag som vad
som utläggs i Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Begreppet ’synden’ kan innefatta såväl
arvsynd som verksynd. Begreppet ’människans natur’ handlar om vem människan är och kan
både syfta den mänskliga naturen så som den var före syndafallet och så som den blivit i och
med syndafallet, dvs. fördärvad av arvsynden.
Frågeställningen tar sin utgångspunkt i människans natur som grund för
förståelse av synden. Då synden i nuläget är en del av människans natur, även om synden och
människans natur inte är förenade till ett, bör synden studeras mot bakgrund av människans
natur såsom den beskrivs före syndafallet. Annars skulle studium av människans natur mer
komma att innebära ett studium av synden, såsom konkreta konsekvenser av människans
natur (Människan syndar för att hon är fördärvad av synd). Människans natur före syndafallet,
såsom den beskrivs 1 Mos 1-3, utgör en bättre bakgrund för förståelse av syndens karaktär. I
Edens lustgård var människan Guds avbild, en god skapelse, men valde ändå att överträda
Guds godtyckliga bud: att inte äta av frukten från kunskapens träd. Den goda/rättfärdiga
människan gjorde ett val som innebar att människan satte sin auktoritet över Guds auktoritet.
Hon hade således potential att, även som rättfärdig, välja det onda. Människan som inte längre
ville lyda Gud förlorade sin ursprungliga goda och rättfärdiga natur, eftersom rättfärdigheten
inte väljer det orättfärdiga även om den har potential att göra så, och Gudsavbilden
fördärvades. Sedan detta val är människan inte längre fri att välja ont eller gott, utan kan bara
välja det onda. Människan har blivit slav under synden, med en obetalbar skuld gentemot
Gud, genom skulden som brottet mot Guds bud och auktoritet innebar. Människans tankar,
ord och gärningar blev onda som en följd av hennes orättfärdiga natur och hennes villkorliga
odödlighet gick förlorad. Varje ny människa som föds på jorden är organiskt förenad med
övriga mänskligheten samt den förste Adam och delar de livsförutsättningar som är en följd
av syndafallet inklusive skulden, den förstörda ursprungliga rättfärdigheten gentemot Gud,
genom att människan även fortsatt sätter sin auktoritet före Guds.
2
Syst 201, Dogmatik, Sebastian Rehnman
Johannelunds teologiska högskola
2006-09-19
Johanna Dahl
Relevansen av en rätt förståelse av synden ligger i kopplingen mellan denna och
en rätt förståelse av frälsningen. Kunskap om synden handlar ytterst om att känna till att det
finns en Gud som människan står i relation/skuld till. Ur ett pastoralt perspektiv är det särskilt
viktigt att veta att arvsynden från Guds perspektiv är åtskild från människans natur samt att se
att arvsyndens skada på människans natur är total. Människans natur är helt fördärvad av
arvsynden, men inte ett med arvsynden. Om åtskillnad inte görs mellan arvsynden och den
mänskliga naturen är människan ett med sin synd och sin skuld, vilket innebär att frälsning
från synden och skulden omöjliggörs eller även innebär ett tillintetgörande av personen. Det
är dock viktigt att inse att den mänskliga naturens fördärv även innebär att människan aldrig
på egen hand kan återställa sin egen Gudsavbild och så återvända in i en god gemenskap med
Gud. Vi har förnekat vår Gud och kan inte förlåta eller upprätta oss själva. Vi kan inte göra
Adams och Evas val ogjort. Människan är död i synden, inte endast sjuk. Liksom en död inte
kan uppväcka sig själv kan vi inte välja det goda eller Gud. Vi kan inte med egen rättfärdighet
uppfylla lagens krav. Således är människan beroende av Gud för att återställelse av
syndafallets fördärv.
Avslutningsvis innebär alltså en rätt förståelse av människans natur en
förklaring till varför världen och våra liv är präglade av orättfärdighet: vi har valt vår egen
auktoritet före Guds och ser som en följd av vår fördärvade natur inte hur stort fördärvet är.
Dessutom innebär en rätt förståelse av synden pessimism inför människans potential att själv
återställa vår fördärvade natur. Endast Gud själv kan verka detta i människans natur, vilket
sker genom Kristus och den helige Ande. En rätt förståelse av vår natur, såsom förstörd,
förklarar varför människor vill tro att vi är fria och fortfarande har valet: att välja eller inte
välja Gud. Vi vill själva ha kontrollen över Gud, auktoriteten över honom, som vi ”tog” i och
med syndafallet.
3
