Päivi Lemola-Lundmark
ÖVERLEVNADSPERSONLIGHET
och hur psykosyntesen kan hjälpa klienten att hitta sitt autentiska jag
Sammandrag av ett anförande och en diskussion vid Psykosyntesföreningens årsmöte
den 19.4.2012. Texten baserar sig på min examensuppsats med samma namn vid
HumaNova våren 2010. Av överlevnadspersonlighet har jag egna erfarenheter, därför
valde jag att titta närmare på ämnet.
Vad är en överlevnadspersonlighet (senare ÖP)?
-­‐ Allt börjar från tidiga, fundamentala upplevelser av att vi inte blivit sedda
sådana som vi är, så som vi skulle ha behövt bli sedda. Då bildas sår i det
grundläggande lagret av vårt psyke (Primal wounding).
-­‐ För att inte behöva återuppleva de här smärtsamma upplevelserna, alltså för
att överleva, formar barnet en personlighet som inte är ett uttryck av det
naturliga, autentiska självet, utan skapad att klara sig i de gällande
förhållandena, en Överlevnadspersonlighet.
-­‐ Förutom de smärtsamma och traumatiserande upplevelserna, tränger vi undan
också de värdefulla egenskaperna som var hotade då vi blev sårade. På det
sättet använder vi endast en liten del av vår potential.
-­‐ I praktiken kan orsakerna vara 1) allvarliga försummelser av barnet i
dysfunktionella familjer ELLER 2) det kan vara så att föräldrarna handlat i all
välmening, gjort så gott de kunnat, velat barnet väl men haft sina egna
empatiska blinda fläckar som gjort att barnet behövt utveckla en
skyddsmekanism.
-­‐ Om vårt beteendemönster fungerar bra och livet går i någorlunda jämn takt,
kan vi leva hela livet i ÖP utan att vara medvetna om det. En ÖP kan visa sig i
många former beroende på person och omgivning: allt från tillbakadragen och
passiv till ytterst aktiv och välfungerande. Nästan vilken typ av personlighet
som helst kan vara autentisk eller överlevande: allt beror på om den
kontrolleras av Självet eller av Primal Wounding.
-­‐
-­‐
Internationell forskning samt olika benämningar som används:
Survival personality (John Firman & Ann Gila) “Överlevnadspersonlighet
betyder I grund och botten brusten empati för oss själva”. En viktig sak är den
faktiska förändringen i vår upplevelse av verklighet – såsom vi av vana och
omedvetet skulle använda glasögon som filtrerar bort vissa höjder och djup av
vår sanna upplevelse.
True and false self (Donald Winnicott, Engl. barnläkare och psykoanalytiker):
Istället för att återuppleva stunderna av icke-exsistens, skär vi av de aspekter
av vår personlighet som drabbades och utvecklar en falsk personlighet.
Real/True Self and False/Co-dependent Self (Charles L Whitfield, USA,
pionjären i forskning av trauma och hur vi minns barndomens och andra
-­‐
trauman): Med våra föräldrars omedvetna hjälp och samhällets bidrag förnekar
de flesta av oss det Inre Barnet. När detta barn inte tillåts friheten att uttrycka
sig, utvecklas ett falskt själv. Vi börjar leva i en offerroll och har svårt att
hantera känslomässiga trauman.
Det falska självet (Patricia Tudor-Sandahl: Objektrelationsteori. Ett begrepp
format av Melanie Klein, Donald Winnicott. Donald Fairbairn 1952)
Det nyfödda barnet är redan väl utrustat för att ingå i och bidra till
meningsfulla relationer med andra vilket anses vara ett uttryck för människans
fundamentala behov av samhörighet. Dessa tidiga möten, oftast mellan
mamman och babyn påverkar starkt den väg som barnets utveckling tar och i
dem läggs grunden till barnets självkänsla och upplevelse av sitt eget värde.
Om ett barn inte får tillräckligt gensvar på sitt sanna själv trycks det undan.
Barnet lär sig att beskydda det genom att förneka det och istället utveckla dess
motsats, ”det falska självet”.
Vi alla bär en viss mängd ÖP i oss, 80 - 95 % av oss enl. Whitfield. Enligt hans
uppskattning får endast 5 – 20 % av oss under uppväxttiden en hälsosam
mängd av kärlek om omsorg.
För de flesta handlar det om roller, personlighetsdrag, delpersonligheter som
behövts i ett livsskede men som kan ”bli på” även då de inte alls skulle
behövas och således försvårar livet.
För en del av oss kan ÖP bli ’heltäckande’ så att personens autentiska jag blir
helt bakom ÖP:s ’skyddande’ men samtidigt isolerande mur.
-­‐
-­‐
-­‐
Överlevnadspersonlighet och delpersonlighet – vad är skillnaden?
Olika delpersonligheter är element inom ÖP. Därför kan vi jobba med oss själva
och gå i terapier och hela tiden göra det utgående från vår ÖP.
Det är svårare att ta avstånd från en ÖP än många andra personlighetsinnehåll
(Firman & Gila).
När börjar vi söka hjälp?
Då vi når BOTTEN eller TOPPEN. Efter sådana upplevelser känns det uppenbart
att vi inte kan leva som förr. Det gäller då att finna en Authentic Unifying
Center, en ny autentisk mittpunkt i t.ex. goda människorelationer, litteratur
eller en bra terapeut.
I terapirummet
Eftersom det är bristen på empati som förorsakat ÖP, är det endast genom
empati som kontakten till vårt sanna Jag kan återuppbyggas. Låter enkelt men
är inte alldeles lätt. Det är exakt vad vår överlevnadstaktik är gjord att undvika.
Det händer också att klienten slutar i terapin då det skyddande skalet av ÖP
riskerar att bli avslöjat. Rädslan för att återuppleva de undantryckta
smärtsamma känslorna blir för stor.
Terapeuten kan möta uttryck som ”Jag var på en tillställning och var säkert helt
social och normal, men det kändes som om det inte var jag som var där”.
Uttryck av skam för att vara på det där sättet ”falsk” och oäkta, försöka visa
att ”vara bättre än man på riktigt är”. ”Jag fick beröm men det kändes bara
pinsamt. ”
Med empatiskt bemötande och psykosyntesens arbetssätt kan klienten
varsamt ledas till större självkännedom och självacceptans. Då finns goda
möjligheter att klienten vågar öppna upp och släppa taget på sin
överlevnadspersonlighet. En hjälpande länk finns också i coaching, då vi
uppmuntrar adepten att använda hela sin potential.
