Predikan i S:t Hans kyrka Andra söndagen i Fastan den 28 februari 2010
1a Kungaboken 19:1-8 * Första Korinthierbrevet 10:12-13 * Lukas 7:36-8:3
tminstone två typer av kristen tro får vi oss till del i
texter, den ena hos Elia i den
gammaltestamentliga texten, den andra hos kvinnan hos
farisén Simon i evangeliet.
Jag börjar med henne. Ibland sägs att hon är Maria
Magdalena, bland annat därför att Maria Magdalena, som
ni hörde, nämns i anslutning till händelsen hos farisén Simon. Men så är det nog ändå inte. Namnet på kvinnan
hos Simon vet vi helt enkelt inte.
Jesus var hembjuden till Simon. Man ”låg till bords”,
stod det; det betyder att det var fint. Till vardags satt
man. Att ligga till bords krävde uppassning och var ett
tecken på att man var en fri man med lite ställning.
När man ”låg till bords”, ställde man tre bord i U-form
och vid dem var sin lång och bred bänk med dynor och
kuddar. Man stödde sig på vänster armbåge och åt med
höger hand. Man hade kroppen snett ut från bordet. Det
var lätt tala med den man hade till höger om sig. Värden
hade oftast sin plats i mitten på bordet till vänster om
ingången. Hedersgästen hade platsen närmast till höger
om honom. Man kan tänka sig att Jesus hade den platsen vid besöket hos farisén Simon. Oftast stod ytterdörren öppen, och folk kom och gick; det fanns ofta mat och
bord att sitta vid längre in i huset, och den orientaliska
gästfriheten var stor redan på den tiden. Hos Simon var
Jesus i praktiken närmast dörren, så det var inte svårt för
kvinnan att komma in och ställa sig vid Jesu fötter.
Men det hon gjorde var chockerande: hon låter sina
ögons tårar droppa på Jesu fötter, hon löser upp sitt hår
(vilket var en intim, närmast inbjudande gest, här dessutom inför en hel samling av karlar), hon böjer sig ned
och torkar Jesu smutsiga, tårfuktade fötter med sitt utslagna hår. Jesus gör ingenting, vilket betyder att Han
accepterar hennes handlande. Kvinnan kysser Jesu
fötter, vilket inte minst vid den tiden var en nästan outhärdligt självförödmjukande handling, och sedan smörjer
hon Hans fötter med välluktande balsam, det man egentligen har för sitt ansikte. Med ett pinsamt tydligt kroppsspråk säger kvinnan ”Jag är din slav, jag älskar dig, jag
tillber dig”.
Jesu uppfattar, säger Han till Simon lite senare, kvinnans handlande som uttryck för stor kärlek som i sin tur
beror på att hon fått mycket förlåtelse. Han illustrerar det
med liknelsen om de två låntagarna.
Att kvinnan blir förlåten beror inte på hennes kärlek,
inte heller på hennes syndabekännelse. Förlåtelsen
hänger på hennes tro. ”Din tro har frälst dig”, sa Jesus.
Jesus kunde ha sagt ”Jag har frälst dig”. Men det sade
Han inte. Fast det är ju sant att syndernas förlåtelse,
evigt liv och nåden att leva heligt och saligt livet finns hos
Honom och beror på vad Han har gjort. Poängen är att
hon tog emot det. Det gjorde däremot inte farisén och
hans andra gäster, fast Jesus ordnat också med deras
förlåtelse och eviga liv. När Jesus berättar hur Simon inte
tog emot Honom enligt god sed när Han kom – med
vatten till fötterna, olja för huvudet och en välkomstkyss –
så är det en bild för att farisén inte heller tog emot Jesus
som den Han djupast sett är: Guds Son och världens
Frälsare.
Det gjorde, som sagt, däremot kvinnan. Därför sade
Jesus till henne: Din tro, din tillit till vem jag är och vad
jag har gjort (eller rättare sagt: är här för att göra) gör att
min frälsning är din.
Egentligen vet vi inte så mycket om kvinnans tro –
inget om hur hon fått veta om Jesus eller vad som fick
henne att lita på Honom (detta skedde ju dessutom före
påsken). Rimligen visste hon sig vara en syndare; visste
Simon det, visste hon det sannolikt själv bättre än han.
Det hindrade henne inte från att komma till Jesus, fast
Å dagens
Simon och många med honom genom alla år tänkt att
synden och skammen gör det svårt eller olämpligt att
komma till Jesus. Kvinnan betedde sig oanständigt ödmjukt med en tillbedjan som verkade/verkar obegriplig i
mångas ögon. Men det var äkta, tänk vilket misstag det
varit om något sagt åt henne att hon inte skulle vara så
ödmjuk eller att hon var bra sådan hon var.
Uppenbarligen hade hon starka känslor, hon grät, hon
grejade. Det är tydligen helt OK. Vad hon tänkte med sitt
förnuft berättas inte – eller är det möjligen så att förnuftet
och känslorna hängde ihop, så att hon också med sitt
förstånd visste vad hon gjorde – och därför gjorde det.
Hur visste hon att Jesus skulle dö för hennes skull?
Hur visste hon att de tårar hon fällde föll över fötter som
lite senare skulle spikas upp på ett kors just för att hon –
och vi andra – därmed skulle bli frälsta från synden,
skammen, döden, djävulens makt och annat elände? Vi
vet inte hur hon visste – men hon visste det, enligt Jesus.
Inte kunde Han låta bli att dö efter kvinnans tårar över
Hans fötter??
Temat den här söndagen är den kämpande tron. Fast
jag vet inte om kvinnan hos Simon själv uppfattade situationen som kämpig. Att andra tyckte hennes beteende
var chockerande eller förödmjukande eller att de såg ner
på henne verkar ju inte ha besvärat henne. Hon tog förstås en risk att Jesus skulle skjuta bort henne. Men det
gjorde Han ju inte – visste hon kanske det redan i förväg?
Hon verkar ha varit präglad av en alldeles salig glädje.
Andra, mer präktiga människor får ofta kämpa mer för
att verkligen våga tro att Jesus har dött för våra lite enklare men fullt så usla, våra lite mer dolda men fullt så fula
synder. Men Jesus dog också för dem. Och det är fullständigt tillåtet att gråta över Jesu fötter, kyssa dem,
torka dem med sitt hår – eller vad man nu hittar på i sin
saliga glädje över att Jesus lever, har dött och uppstått
för vår skull.
Den andra typen tro i dagens texter är Elia; det blir lite
kortare nu om honom. Men särskilt de delar av hans liv
som dagens gammaltestamentliga text berättade om är
mer än kvinnan hos Simon ett exempel på trons kamp.
Först fick Elia kämpa mot missmodet, uppgivenheten och
klentron och mot den andliga trögheten och sömnen.
Gud ville inte att Han skulle förbli i det och skickade därför en ängel att röra vid Elia. Gud anklagade inte Elia för
hans missmod eller tröghet, det är kanske inget konstigt
eller oväntat utan bara något som tillhör trons väg. Gud
vill bara få oss upp ur det – och sänder fortfarande änglar
och andra för att få oss att vakna.
När Elia sedan pallrade sig upp ur det eländet fick han
gå i fyrtio dagar och fyrtio nätter på ett enda mål mat.
Här stämmer inte berättelsen riktigt. Det är cirka 50 mil
från Beer Sheva till Horeb och det går man på sådär 14
dagar. Elia gick i 40 – det är som om han bara gick och
gick och aldrig kom fram. Läser vi berättelsen som en
berättelse om hur tron fungerar var Elia hungrig och trött,
törstig och fattig på sin vandring och bara längtade efter
att komma fram – alltså ungefär så som Jesus beskriver
saligheten och tron i bergspredikan: Saliga är de fattiga,
saliga är de som hungrar och törstar, saliga är de som
sörjer eller blir jagade för rättfärdighetens skull.
Det är alltså den andra typen tro som presenteras för
oss denna söndag. Kvinnans saliga glädje och Elias
hungriga vandring, kvinnans tårar och Elias missmod.
Och båda är alltså äkta tro.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu
och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
