Information om finansiella instrument och risker som hänför sig till dem
1. RISKER SOM HÄNFÖR SIG TILL FINANSIELLA INSTRUMENT
1.1 Allmänt om risker
Investeringar i finansiella instrument förknippas alltid med en ekonomisk risk.
Kunden ansvarar själv för risken i sina investeringar och skall därför skaffa
sig information om finansiella instrument och deras egenskaper samt de
villkor som hänför sig till investeringarna. Kunden skall också aktivt följa med
hur värdet på investeringarna utvecklas och vara beredd att vid behov
snabbt vidta åtgärder.
Samma gäller även då kunden i samband med investeringen fått personlig
rådgivning av Kapitalförvaltaren eller då Kapitalförvaltaren annars bedömt
investeringens lämplighet för kunden. Också då bär kunden riskerna med
investeringen. Kunden skall alltid innan han fattar sitt investeringsbeslut i
tillräcklig utsträckning bekanta sig med broschyren, villkoren och annat
produktmaterial för det aktuella finansiella instrumentet samt utreda riskerna,
beskattningen och övriga ekonomiska konsekvenser med investeringen.
Risken som hänför sig till placeringarna kan minskas genom att man sprider
placeringarna tidsmässigt, geografiskt samt enligt tillgångsslag och bransch.
Tidsmässig spridning minskar risken för att placeringen görs då kurserna är
relativt höga. Spridning enligt geografi, tillgångsslag och bransch minskar
risken då kursutvecklingen i olika världsdelar, tillgångsslag och branscher
inte korrelerar.
1.2. Olika riskbegrepp
Riskvärderingen som görs i samband med investeringsbeslutet och även
under innehavet förknippas med ett antal olika riskbegrepp och andra
faktorer som skall beaktas och utvärderas. Nedan finns en kort beskrivning
av några centrala riskbegrepp:
Marknadsrisk – risk för att de marknader man har investerat i, t.ex. den
finländska aktiemarknaden, försvagas.
Kreditrisk – risk för att betalningsförmågan hos emittent, borgensman eller
motpart visar sig vara otillräcklig och vederbörande inte kan fullgöra sina
åligganden.
Prisvolatilitetsrisk – risk för att stora förändringar i kursen/priset för ett
finansiellt instrument har negativ effekt på investeringen.
Kursrisk – risk för att ett finansiellt instruments kurs/pris sjunker.
Skatterisk – risk för att förändringar i skattelagstiftningen eller rättspraxis
eller tolkningar av dessa leder till överraskande konsekvenser för
investeraren.
Valutarisk – risk för att den utlandsvaluta till vilken innehavet är bundet
(t.ex. vid placeringar i värdepapper i amerikanska dollar) sjunker i värde.
Även fondplaceringar i euro kan innehålla valutarisk genom placeringsobjekt
som fonden har investerat i.
Hävstångsrisk – strukturen hos ett derivatavtal medför en risk för att
prisutvecklingen för den underliggande tillgången för derivatavtalet har stor
effekt på derivatavtalets kurs eller pris. Hävstångsrisk aktualiseras även när
placeringar görs med lånekapital. Då kan placeraren förlora mera än de
placerade medlen.
Regleringsrisk – risk för att de tillämpade lagarna eller andra
bestämmelserna är oklara eller förändras.
Likviditetsrisk – risk för att ett finansiellt instrument på grund av låg
omsättning inte kan säljas eller köpas vid en given tidpunkt eller att priset
som kan fås för det finansiella instrumentet kan vara lägre än vad det är köpt
för, om det inte finns tillräckligt efterfrågan eller utbud på marknaden.
Ränterisk – risk för att ett finansiellt instrument sjunker i värde på grund av
förändringar i marknadsräntan.
2. ALLMÄNT OM FINANSIELLA INSTRUMENT
2.1. AKTIER
2.1.1 Aktier och aktiebolag
Aktier i ett aktiebolag ger ägaren rätt till en andel av bolagets aktiekapital.
Om bolaget går med vinst ger bolaget i regel utdelning på aktierna. Aktier
ger även rösträtt på bolagsstämman som är det högsta beslutande organet i
bolaget. Ju fler aktier ägaren har, desto större andel av kapitalet, dividenden
och rösterna har han. Rösträtten och rätten till dividend kan variera
beroende på vilken serie aktierna tillhör. Det finns två slag av aktiebolag,
publika och privata (Abp, Ab). Börshandel är möjlig bara med publika
aktiebolags aktier.
2.1.2 Aktiekurs
Kursen (priset) på en aktie påverkas framför allt av utbudet och efterfrågan
på aktien. Utbud och efterfrågan i sin tur styrs, åtminstone på lång sikt, av
bolagets framtidsutsikter. Aktiens värde stiger eller sjunker närmast enligt
hur investerarna analyserar aktien och hur de bedömer bolagets möjligheter
att göra vinster i framtiden.
Också det aktuella ränteläget har en stor effekt på priset. Om
marknadsräntorna stiger ger samtidigt emitterade nya räntebärande
finansiella instrument bättre avkastning. Normalt sjunker kurserna för både
aktier som utgör föremål för handeln och redan emitterade utelöpande
räntebärande finansiella instrument. Detta beror på att den högre
avkastningen på emitterade ränteinstrument är relativt sett bättre än
avkastningen på aktier och gamla räntebärande finansiella instrument.
Dessutom påverkas bolagets aktiekurs negativt av att bolagets
räntekostnader ökar när marknadsräntorna stiger, och detta minskar
bolagets vinstmöjligheter.
Också andra omständigheter som direkt rör bolaget, bl.a. förändringar i
bolagets ledning och organisation, produktionsstörningar osv. kan påverka
bolagets framtida förmåga att skapa vinster på såväl kort som lång sikt.
Aktiebolag kan i värsta fall gå så dåligt att de måste försättas i konkurs.
Aktiekapitalet, dvs. aktieägarnas insatta kapital, är det kapital som sist får
utdelning i bolagets konkurs. Detta leder ofta till att aktierna i bolaget blir
värdelösa.
Även kurserna på vissa större utländska börser eller andra handelsplatser
kan inverka på kurserna i Finland, bl.a. därför att många finländska
aktiebolag noteras även på utländska marknadsplatser. Aktiekursen för
bolag i samma bransch påverkas ofta av kursförändringarna hos övriga
bolag i branschen. Denna påverkan kan även gälla bolag verksamma i olika
länder.
Investerarna på marknaden har olika behov av att placera sina tillgångar
eller få fram likvida medel. Dessutom har investerare ofta olika uppfattning
om hur kurserna i olika marknadslägen kommer att utvecklas eller vad ett
enskilt bolags värde är. På basis av dessa uppfattningar kan investerarna
agera både som köpare och som säljare. Om investerarna däremot är av
samma uppfattning om kursutvecklingen vill de antingen köpa, varvid det
uppstår ett köptryck från många köpare, eller sälja, varvid det uppstår ett
säljtryck från många säljare. Vid köptryck stiger kursen och vid säljtryck faller
den.
Handelsvolymen, dvs. hur mycket en viss aktie köps och säljs, påverkar
också aktiekursen. Om handelsvolymen är stor och man kan sälja eller köpa
stora antal aktier utan att det påverkar kursen kraftigt, har aktien en god
likviditet och den är lätt att köpa och sälja.
Uppgifter om köp- och säljkurser samt handelsvolymer publiceras i
dagstidningar, text-tv och på olika Internetsidor som upprätthålls av
marknadsplatser, värdepappersföretag och medieföretag. Dessa
kursuppgifter kan vara mer eller mindre aktuella beroende på
publiceringssättet.
2.1.3 Olika aktieserier
Det kan finnas olika aktieserier, t.ex. A- och B-aktier. I regel hänvisar serien
till rösträtten hos aktien. Skillnaderna i rösträtt beror på att man vill bibehålla
de ursprungliga grundarnas eller ägarnas inflytande i bolaget genom större
rösträtt när ägandet utvidgas. Nyemitterade aktier får således då en mindre
rösträtt och några gånger som kompensation rätt till högre dividend än den
ursprungliga aktieserien.
2.1.4 Börslistning
Börslistning innebär att ett bolags aktier tas upp till handel på
aktiemarknaden på en börs eller ett multilateralt handelssystem (MTF).
Allmänheten erbjuds en möjlighet att teckna (köpa) bolagets aktier. Oftast är
det fråga om ett redan existerande bolag vars aktier tidigare inte funnits till
Aktia Bank Abp, Mannerheimvägen 14, PB 207, 00101 Helsingfors, tfn 010 247 5000, FO-nummer 2181702-8, www.aktia.fi
Information om finansiella instrument och risker som hänför sig till dem
salu på en reglerad marknad eller en annan handelsplats och vars ägare har
beslutat utvidga ägarbasen och underlätta handeln i bolagets aktie.
2.1.5 Aktieemission
När ett aktiebolag vill utvidga sin verksamhet eller ibland även när bolagets
verksamhet har varit förlustbringande, kan det behöva öka sitt aktiekapital.
Det kan bolaget göra genom att emittera nya aktier i en nyemission
(emission mot vederlag). Vanligtvis ges de gamla aktieägarna
teckningsrätter, som berättigar till teckning av aktier i nyemissionen, i
allmänhet i relation till hur många aktier aktieägaren äger sedan tidigare. För
de nya aktierna betalar tecknaren ett pris (nyemissionskurs), som kan vara
lägre än marknadskursen. När teckningsrätterna lösgörs från aktierna har de
ett marknadsvärde. De aktieägare som inte tecknar nya aktier kan sälja sina
teckningsrätter under teckningstiden, i allmänhet på den marknadsplats där
aktien är föremål för handel. Efter att teckningstiden har gått ut förfaller
teckningsrätterna och blir oanvändbara och värdelösa.
Aktiebolag kan genomföra också riktade aktieemissioner. De förverkligas på
samma sätt som en vanlig emission men riktas till en utvald krets
investerare. Aktiebolag kan även genom en apportemission ge ut nya aktier
för att förvärva andra bolag, verksamheter eller tillgångar av annat slag än
pengar. Såväl i riktade emissioner som i apportemissioner sker en så kallad
utspädning av de gamla ägarnas röstandelar och aktiekapital, men detta
påverkar inte de gamla ägarnas aktieantal.
Ett aktiebolag kan överföra vinstmedel eller en värdeökning på sina
tillgångar till aktiekapitalet genom en fondemission (vederlagsfri emission).
Antalet nya aktier aktieägarna erhåller i en fondemission beror på hur många
aktier aktieägarna äger sedan tidigare. I en fondemission får aktieägaren
mera aktier, men hans andel av bolagets ökade aktiekapital förändras inte.
Efter en fondemission sjunker aktiekursen vanligen men eftersom antalet
aktier ökar, bibehålls värdet på aktieägarens innehav.
3. MASSKULDEBREVSLÅN
Med ett masskuldebrevslån avses ett skuldebrevslån som emitteras av t.ex.
staten, en kommun eller en bank eller annat företag och som erbjuds till
allmänheten. Masskuldebrevslånen kan indelas i sådana som avkastar ränta
och s.k. strukturerade masskuldebrevslån eller indexlån (se punkt 3.1).
Vanligen tecknar man masskuldebrevslån i samband med att de emitteras,
men man kan även köpa och sälja dem på den s.k. eftermarknaden under
lånetiden.
På ett masskuldebrevslåns kapital betalar emittenten en nominell ränta, som
anges i lånevillkoren (s.k. kupongränta). Det är enkelt att på förhand beräkna
avkastningen på traditionella masskuldebrevslån som avkastar ränta.
Masskuldebrevslånen berättigar till en fordran på låntagaren (emittenten).
Det finns olika slag av masskuldebrevslån beroende på emittent, eventuell
säkerhet som ställts för lånet, lånetiden till förfallodagen och hur ränta
betalas. Räntan betalas vanligen en gång per år.
Till masskuldebrevslån hänför sig under lånetiden en risk för en eventuell
kursförändring (kursrisk) ifall marknadsräntorna förändras. En annan risk är
att emittenten kanske inte kan återbetala lånet (kreditrisk eller emittentrisk).
Lån, för vilka full säkerhet har ställts, innebär således en mindre risk än lån
utan säkerhet. Generellt kan man säga att förlustrisken med masskuldebrev
är mindre än med aktier, därför att masskuldebrevshavaren har bättre
förmånsrätt i emittentens konkurs än en aktieägare. Ett finansiellt instrument
som avkastar ränta och är emitterat av en emittent med en hög
kreditvärdighet kan således vara ett gott alternativ för en investerare som vill
minimera risken för att gå miste om kapitalet. När det gäller kortfristigt
sparande är detta i allmänhet att föredra. Även vid långfristigt sparande där
man inte är beredd att riskera kapitalet är räntebärande investeringar väldigt
allmänna. Typiskt för masskuldebrevslån är att räntan kan vara relativt låg i
jämförelse med den avkastning man på lång sikt kan få på
aktiemarknaderna.
Om marknadsräntorna stiger sjunker kurserna på redan emitterade
masskuldebrevslån med fast ränta, eftersom räntenivån på nya lån följer de
rådande marknadsräntorna och ränteavkastningen på dem således är högre
än på redan emitterade finansiella instrument. Och omvänt, när
marknadsräntan sjunker stiger kurserna på redan emitterade lån.
Lån emitterade av finska staten eller kommuner anses allmänt ha en låg
kreditrisk. Andra emittenter än stat och kommun kan ibland ställa säkerhet
för sina lån antingen i form av andra finansiella instrument eller i form av
egendom (realsäkerhet).
Det finns även masskuldebrevslån med större kreditrisk än vanliga
masskuldebrevslån, såsom till exempel debenturer. Dessa har enligt sina
villkor sämre förmånsrätt än emittentens övriga förbindelser, men å andra
sidan är avkastningen på dem i allmänhet bättre än på vanliga
masskuldebrev.
Om investeraren besluter att avstå från sin investering redan före
förfallodagen kommer den slutliga avkastningen att bero på den allmänna
räntenivån på försäljningsdagen. En investerare som vill sälja sitt
masskuldebrev före förfallodagen kan också drabbas av en likviditetsrisk ifall
det inte finns tillräckligt med köpare på eftermarknaden.
Risken med masskuldebrevslån emitterade av banker är större än risken
med bankdepositioner, men mindre än risken med aktieinvesteringar. Å
andra sidan är avkastningen vanligen högre än för bankdepositioner.
Avkastningen påverkas av emissionskursen. Emissions- eller
teckningskursen är antingen lika med, under eller över 100 % av
masskuldebrevslånets nominella värde. En emissionskurs på under 100 %
förbättrar och en emissionskurs på över 100 % försämrar avkastningen på
masskuldebrevet. Emittenten fastställer emissionskursen på basis av den
rådande marknadssituationen.
3.1 Indexlån
Ett indexlån är ett masskuldebrevslån, där avkastningen inte är en ränta utan
beror på t.ex. ett aktieindex. Ifall indexutvecklingen är positiv följer
avkastningen denna utveckling direkt eller enligt någon koefficient, t.ex.
multiplicerad med 0,5. Om indexutvecklingen är negativ får investeraren inte
nödvändigtvis någon avkastning alls och beroende på lånevillkoren kan
investeraren även förlora investerat kapital.
Lånet återbetalas dock i regel på förfallodagen till sitt nominella belopp och
förlustrisken är därför begränsad jämfört med till exempel aktier och
fondandelar. Ett indexlån kallas då också kapitalgaranterat eller
kapitalskyddat. Avsikten med dessa begrepp är att beskriva att lånets
nominella belopp, i allmänhet det investerade beloppet minskat med
eventuellt betalad överkurs och eventuell teckningsavgift, återbetalas på
förfallodagen oberoende av om lånet ger avkastning eller ej. Detta eliminerar
dock inte kreditrisken, dvs. risken för att emittenten av indexlånet inte kan
fullgöra sina åligganden.
Indexlån kan gå under olika benämningar, såsom aktieindexlån, aktielån,
kreditkorglån, räntekorglån, valutakorglån osv. eller aktie-, råvaru- eller annat
certifikat, beroende på vilken underliggande tillgång lånets avkastning
baseras på och hurudan instrumentets struktur är. Dessa instrument har
även en gemensam benämning, strukturerade produkter.
Andra typer av masskuldebrevslån är t.ex. optionslån och konvertibla
skuldebrev, som medför en rätt att teckna emittentens aktier eller konvertera
lånebeloppet helt eller delvis till emittentens aktier.
4. DERIVATAVTAL
Derivatavtal, såsom optioner, terminer, futurer, swappar m.fl. kan ha olika
underliggande tillgångar, såsom till exempel aktier, lån, råvaror, index och
valutor. Derivatavtal kan användas som hjälpmedel för att begränsa eller öka
risken i en investeringsportfölj.
När man investerar i derivatavtal ska man beakta att de till sin konstruktion
är sådana att pris- eller kursutvecklingen för den underliggande tillgången
påverkar derivatavtalets kurs eller pris. I förhållande till investeringen (erlagt
premium) är prispåverkan ofta kraftigare än värdeförändringen för den
underliggande tillgången. Priseffekten kallas därför hävstångseffekt och den
kan medföra en högre avkastning på det investerade kapitalet än en
investering direkt i den underliggande tillgången. Å andra sidan kan
hävstångseffekten lika bra leda till en större förlust än värdeförändringen i
den underliggande tillgången, om prisutvecklingen för den underliggande
tillgången avviker från vad man hade väntat sig. Investeraren måste för att
skydda sina intressen vara redo att agera snabbt, ofta samma dag, om en
Aktia Bank Abp, Mannerheimvägen 14, PB 207, 00101 Helsingfors, tfn 010 247 5000, FO-nummer 2181702-8, www.aktia.fi
Information om finansiella instrument och risker som hänför sig till dem
investering i ett derivatavtal ser ut att utvecklas i ofördelaktig riktning. När
man tar ställning till risken är det även viktigt att beakta att möjligheten att
sälja positionen/innehavet kan vara svårare ifall prisutvecklingen är negativ.
4.1 Warranter och teckningsoptioner
En warrant är ett värdepapper som har utfärdats av en bank eller annan
emittent och som hänför sig till en viss underliggande tillgång, till exempel en
aktie, en ränta, en valuta, en råvara eller ett index som baserar sig på dylika
tillgångar. Warranten handlas under en på förhand bestämd tid och den har
ett på förhand bestämt inlösningspris.
När en investerare köper en köpwarrant köper han rätten att köpa aktier till
ett på förhand bestämt inlösningspris på warrantens slut- eller förfallodag.
Men till skillnad från situationen vid optionshandel får den som köper en
warrant inte äganderätten till själva aktierna. För att köpwarranten skall ha
ett värde på slutdagen måste den underliggande tillgångens kurs stiga över
inlösningspriset. Om inlösningspriset inte överstigs är warranten värdelös
när den förfaller. Man kan dock sälja warranten redan före förfallodagen.
Warrantens kurs påverkas även av tidsvärdet - ju längre löptiden är, desto
större är warrantens tidsvärde.
Börsbolag kan notera teckningsoptioner t.ex. på OMX Helsingfors
handelslista. Det handlar oftast om så kallade personaloptioner, som
bolagen har tilldelat sin personal. När man köper en teckningsoption köper
man rätten att teckna aktier i bolaget under teckningstiden till ett pris enligt
optionsprogrammet. Teckningsoptionerna kan köpas och säljas på börsen
precis som aktier. I samband med börslistningen har bolaget meddelat när
teckningsoptionen kan handlas på börsen, när teckning av aktier kan ske
och teckningspriset. Teckningspriset kan ändra om bolaget betalar dividend
under tiden teckningsoptionen är i kraft.
En investerare kan således använda en köpwarrant eller teckningsoption för
att spekulera i en uppgång i aktiekursen och på motsvarande med en
säljwarrant för att spekulera i en kursnedgång. Det är dock skäl att minnas
att en warrant och en teckningsoption på grund av hävstångseffekten i
allmänhet är mer riskfylld än en investering direkt i den underliggande aktien.
Om en warrant förfaller värdelös eller om en teckningsoption inte utnyttjas
under teckningstiden förloras hela det investerade kapitalet.
En separat redogörelse för risker som hänför sig till derivat finns tillgänglig
hos tjänsteleverantören.
5. PLACERINGSFONDER OCH FONDANDELAR
En placeringsfond är en "portfölj" som innehåller olika finansiella instrument,
till exempel aktier eller masskuldebrevslån. Placeringsfonden ägs av alla
fondandelsägare tillsammans som investerat i fonden och den förvaltas av
ett fondbolag.
Ett av syftena med placeringsfonder är att då placeringsfonden i enlighet
med sina stadgar investerar i flera, t.o.m. tiotals olika finansiella instrument,
är fondandelsägarens risk mindre än risken för en sådan investerare som
investerar endast i ett eller några få finansiella instrument.
Fondandelsägaren behöver inte heller själv välja, köpa, sälja och övervaka
enskilda finansiella instrument eller på annat sätt förvalta eller förvara dem.
Placeringsfondens investeringsverksamhet sköts av en eller flera
professionella portföljförvaltare och fondbolaget svarar för värdeberäkningen
för fondandelarna och förvaring av investeringsobjekten hos ett specifikt
förvaringsinstitut (en bank).
en placeringsfond kan både öka och minska i värde. Därför är det inte säkert
att investeraren får tillbaka hela det kapital han har investerat.
Olika placeringsfonder har olika placeringsinriktningar. Med
placeringsinriktning avses i hurudana finansiella instrument placeringsfonden
investerar. Samtidigt kan risknivån i olika placeringsfonder variera betydligt
beroende på deras placeringsinriktning. Nedan en kort beskrivning av de
vanligaste typerna av placeringsfonder.
Aktiefonder investerar sina medel huvudsakligen i aktier. En aktiefond kan i
sina stadgar ytterligare vara inriktad på ett geografiskt område (t.ex. Europa,
Ryssland) eller en bransch (skogsindustri, läkemedelsindustri, IT osv.).
Räntefonder fungerar enligt samma princip som aktiefonder – för att
diversifiera risken görs investeringarna i olika finansiella instrument som
avkastar ränta. Placeringsfonden förvaltas i enlighet med en analys av
framtida ränteförväntningar och kreditrisk. En korträntefond investerar i regel
sina medel i penningmarknadsinstrument, såsom ränteinstrument med kort
återstående lånetid, vanligtvis under ett år, emitterade av staten, banker eller
företag. Till korträntefonder räknas även s.k. penningmarknadsfonder och
korta penningmarknadsfonder, vars placeringar omfattas av strängare
bestämmelser.
Långräntefonderna investerar sina medel huvudsakligen i långfristiga
(lånetid över ett år) masskuldebrevslån emitterade av staten, offentliga
samfund eller företag.
Blandfonderna investerar i både aktier och räntebärande objekt och dessa
placeringsfonder kan variera tyngdpunkten mellan dem enligt situationen på
marknaderna. Andelen ränte- och aktieinvesteringar och deras
variationsintervall bestäms i placeringsfondens stadgar.
En fond i fond (sk. fondandelsfond) är en placeringsfond som investerar i
andelar i andra placeringsfonder. En fond i fond kan ses som ett alternativ till
att investera i flera olika placeringsfonder. Den erbjuder en möjlighet att
uppnå en motsvarande riskdiversifiering som man kan uppnå med en väl
sammansatt portfölj av fondandelar. Fond i fonder kan ha olika
placeringsinriktningar och risknivåer. Då man tar ställning till
totalkostnaderna ska man observera att de kan bestå av såväl fond i
fondens egna kostnader som de underliggande placeringsfondernas avgifter.
Hedgefonderna har friare investeringsmöjligheter än de traditionella
placeringsfonderna. Skillnaderna mellan olika hedgefonder kan vara stora.
Det finns hedgefonder med låg risknivå, men en hedgefond kan lika väl vara
en placeringsfond med hög risk, eftersom dessa placeringsfonder oftare än
traditionella placeringsfonder får använda derivat och skuldhävstång. Vissa
hedgefonder strävar till att uppnå positiv avkastning oberoende av om aktieeller räntemarknaden stiger eller sjunker.
Indexfonder är placeringsfonder som inte förvaltas aktivt enligt
portföljförvaltarens syn på marknaderna, utan de strävar i sin
investeringsverksamhet efter att noga följa sammansättningen i ett bestämt
index.
En placeringsfond möjliggör i allmänhet också investering med en mindre
summa pengar än till exempel en direkt aktieinvestering. Allra lättast är det
att sköta investerandet genom att ingå ett avtal om fondsparande. Då flyttas
ett överenskommet belopp regelbundet t.ex. varje månad från bankkontot till
den placeringsfond investeraren har valt. Att på detta sätt diversifiera
investeringarna över tiden är samtidigt ett sätt att på längre sikt hantera den
marknadsrisk som hänför sig till tidpunkten när man gör sina investeringar.
Fondandelsägaren erhåller så många fondandelar som motsvarar det
investerade kapitalets andel av placeringsfondens totalkapital. Andelarna
kan köpas och inlösas t.ex. i en sådan banks kontor, med vilken fondbolaget
samarbetar, eller via Internet. Fondbolaget beräknar regelbundet, i regel
dagligen, fondandelens värde, som baserar sig på kursutvecklingen för de
finansiella instrument som placeringsfonden äger. Kapitalet man investerar i
Aktia Bank Abp, Mannerheimvägen 14, PB 207, 00101 Helsingfors, tfn 010 247 5000, FO-nummer 2181702-8, www.aktia.fi
