Världshandelsorganisationen WTObakgrund och organisation
Vid andra världskrigets slut möttes förhandlare från de allierade länderna i den
amerikanska orten Bretton Woods för att diskutera hur de kunde upprätta ett
ekonomiskt regelverk som skulle säkra en framtida stabil och tillväxtbefrämjande
utveckling. I Bretton Woods föddes två institutioner: Världsbanken och
Internationella Valutafonden (IMF). Tanken var att IMF skulle fungera som en
kortsiktig kreditgivare till länder vid akuta kriser medan Världsbanken skulle arbeta
på ett mer långsiktigt plan med uppbyggnad och utveckling av länder.
Man drog också upp planer för ett ”tredje ben” i regelverket: ITO (International
Trade Organisation), som skulle verka för ett ökat handelsutbyte. Men
organisationen ITO blev aldrig verklighet, då senaten i USA inte accepterade
organisationen. Kvar blev enbart en del av planen, ett avtal vid namn GATT
(Allmänna tull- och handelsavtalet). GATT inrättades av västmakterna med syfte att
gemensamt agera för att sänka tullarna på varor mellan länderna och bryta den era
med protektionistisk politik som dominerat mellankrigstiden. I takt med att allt fler
länder anslöt sig till GATT kom det snart att etablera sig som ett internationellt
regelverk för internationell handel.
WTO – mer omfattande än GATT
GATT-avtalet handlade huvudsakligen om tullar etc. på industrivaror. Syftet var att
sätta upp ramar där olika länder förbinder sig för t.ex. en viss maxinivå på tullar.
Förhandlingar för att ta fram och utveckla avtal (komma överens om fler
tullsänkningar) fördes i så kallade rundor. Sammanlagt hölls sju stycken sådana
fram till åttiotalet. 1986 inleddes så den åttonde rundan, som kom att kallas
Uruguayrundan och som avslutades först 1994 efter långdragna förhandlingar.
Denna runda kom att leda till bildandet av Världshandelsorganisationen WTO (World
Trade Organisation) 1995.
WTO kom att bli mycket mer omfattande än GATT genom att långt fler områden
tillfördes, många av dem områden som låg långt bortom det som vanligtvis betraktas
som regleringar av handel. Man kom också i denna åttonde förhandlingsrunda att
besluta om en ny princip:
alla länder måste komma överens och skriva under samtliga avtal (med några
undantag - det finns ett par stycken frivilliga avtal). Tidigare hade det varit möjligt
att skriva under och delta i de avtal man ville och låta bli att vara med i andra.
Denna princip brukar kallas ”single undertaking” – allt eller inget. Som organisation
fick WTO en mycket fastare form än vad GATT hade haft.
Avtalen blev också starkare bindande genom att man upprättade ett så kallad
tvistlösningsorgan. Om ett medlemsland har klagomål på något annat land och
anser att det bryter mot något av WTO-avtalen är det tvistlösningsorganet som
hanterar dessa tvister inom ramen för WTO. Om ett land fälls av detta organ kan
det få finna sig i straff bestående av handelssanktioner från det land som har
drabbats.
WTO:s organisation
Cirka 160 länder är medlemmar i WTO. Enbart suveräna stater kan bli medlemmar,
under förutsättning att de skriver under organisationens alla delavtal. Alla länder
betalar medlemsavgifter och storleken på avgiften baseras på landets andel i
Forum Syd | Katarinavägen 20 | Box 15407 | SE-104 65 Stockholm | Sweden | tel: +46(0)8 506 370 00 | fax: +46(0)8 506 370 99 | www.forumsyd.org
världshandeln. Det högsta beslutande organet i WTO är Ministerkonferensen, som
utgörs av handelsministrar från de olika medlemsländerna vilket äger rum ungefär
vartannat år. Allmänna Rådet (General Council) fungerar som högsta kontinuerligt
arbetande grupp inom WTO och här sitter sakkunniga tjänstemän
medlemsländerna. Tvistlösningsorganet lyder också under Allmänna Rådet. Formellt
har varje land var sin röst om det skulle komma till omröstningar. I praktiken röstar man
dock inte i WTO utan alla beslut har tagits med konsensus.
Under rådet finns en lång rad arbetsgrupper för olika frågor. WTO har ett
sekretariat, baserat i Genève, som leder det praktiska arbetet.
Grundprinciper för WTO:s avtal
GATT (det allmänna tull- och handelsavtalet) ingår nu som en del av WTO och
reglerar handeln med varor. Nya avtal som tillkom genom WTOs bildande var t ex
avtal om immateriella rättigheter (patent)-TRIPS, avtal om handel med tjänster - GATS
och avtal
om handelsrelaterade åtgärder relaterade till utländska investeringar - TRIMS.
Ett centralt syfte för WTOs avtal är icke-diskriminering, dvs. att samma spelregler ska
gälla för
alla medlemmar oavsett storlek. För detta finns två viktiga principer: mest gynnad
nation och nationell behandling. ”Mest gynnad nation”-principen innebär att
länderna i WTO inte får erbjuda ett enskilt medlemsland bättre villkor än något
annat medlemsland. Det innebär att en fördel som ges eller en tull som sätts till ett
medlemsland även måste ges för lika varor till alla andra medlemmar i WTO.
Undantag från denna regel finns dock, exempelvis om man ingår i en tullunion som
EU eller ett frihandelsområde som NAFTA (North American Free Trade Agreement).
Den andra principen ”nationell behandling” betyder att importerade varor (tjänster,
kapital) måste ges minst lika gynnsam behandling som likadana inhemska
produkter. Man kan således om man vill ge gynnsammare villkor till utländska
företag och produkter än till inhemska men inte tvärtom.
Att det upprättas spelregler så länder förhindras ta till godtyckliga ageranden mot
varandra är en viktig anledning att ha multilaterala handelsregler. ”Icke-diskriminering”
kan i detta sammanhang förefalla
som en självklar och positiv princip. Detta fundament är dock mer komplicerat och
omdiskuterat, särskilt i relation till kapitalflöden än vad som först förefaller vara
fallet. Detta eftersom icke-diskriminering i handelspolitiken (”nationell behandling”) t ex
förhindrar olika åtgärder som kan innebära en positiv särbehandling av inhemskt
ägande eller åtgärder som kan
vara viktiga ur utvecklingssynpunkt, viktiga för att stödja ett särskilt utsatt grupp etc.
Noteras kan att begreppet ”ickediskriminering” uttolkas annorlunda inom FN-systemet
än inom WTO-systemet.
(se nedan för avtal som finns inom WTO).Inom FN-systemet anses positiv
särbehandling ibland vara motiverat och inte strida mot icke-diskriminering.
Utvecklingsländer kritiserar bristande demokrati
Många fattigare länder, liksom folkrörelser världen över, kritiserar den bristande
demokratin i WTO. Uruguayrundan dominerades helt av de rika länderna medan
fattiga länder i syd, som inte hade resurser att delta i förhandlingarna på alla
områden, hade mycket mindre möjlighet att påverka avtalen. Förhandlingarna
skedde i praktiken ofta i slutna rum dit bara vissa hade tillträde.
Dessa problem har fortsatt genomsyra WTO:s verksamhet. Problemet består av
flera olika delar. En del handlar helt enkelt om bristande resurser i fattiga länder.
Dussintals möten hålls varje vecka i Genève. Fattigare länder har mycket små
delegationer jämfört med i-länderna och därmed mycket mindre möjlighet att
påverka utformningen av förslag. Ett femtontal medlemsländer har ingen permanent
delegation alls i Genève. Många fattigare länder har inte heller kapacitet att tillräckligt
analysera vad som långsiktigt blir följden av olika avtalsförslag.
Men problemet består också av att det fortfarande hålls möten i slutna rum,
det görs ingen ordentlig dokumentation av diskussioner, skickas inte ut
dagordningar i förväg etc. I början av WTO:s historia styrdes organisationen i
praktiken nästan helt av den s.k. ”Quaden” (USA, EU, Japan och Kanada). Efter
hand har den geo-politiska situationen förändrats, de växande ekonomierna (till
exempel BRICS- Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) har fått allt större
inflytande. Fattigare länder har också skapat fler och effektivare koalitioner som
förhandlar gemensamt.
Några av WTO:s viktigaste avtal är:
• Jordbruksavtalet AoA, som reglerar handeln med jordbruksprodukter
• Avtalet om handel med tjänster GATS – ett ramverk som reglerar handeln med
tjänster
• Avtalet om handelsrelaterad intellektuell egendomsrätt TRIPS, som
behandlar ländernas regler kring intellektuell egendom som patent, copyright,
varumärken och industridesign
• Avtalet om handelsrelaterade investeringsåtgärder TRIMS reglerar vilka krav
ett land tillåts (och inte tillåts) ställa på ett företag som vill investera i landet
• Avtalet om textilier och beklädnad ATC, som föreskriver att restriktionerna
kring handeln med textilier successivt ska tas bort. Dessa varugrupper var
undantagna GATT-avtalet
• Avtalet om sanitära och fytosanitära åtgärder SPS förtydligar vad som är
”nödvändigt för att skydda djurs, växters och människors liv och hälsa” för att
harmonisera lagstiftningen och motverka förtäckt protektionism
• Avtalet om tekniska handelshinder TBT, som reglerar vilka tekniska krav ett
land får ställa på importerade varor, exempelvis av säkerhets-, hälso- eller miljöskäl
• Avtalet om subventioner och uppvägande åtgärder SCM reglerar
subventioner, både exportsubventioner och subventioner till producenter
• Tvistlösningsmekanismen DSU reglerar hur handelstvister mellan
medlemsländer ska hanteras
• Mekanismen för granskning av handelspolitik TRPB, som ska granska hur väl
medlemsländernas handelspolitik överensstämmer med WTO-avtalen
• Anti-dumping avtalet – ett speciellt avtal om utförandet av artikeln i GATT
om anti-dumping
