John Brauns 850320
Läkarprogrammet T1
28/10 2006
[email protected]
Cellbiologi Nyckelordlista (2:a revisionen)
Massverkans lag
Kemisk jämvikt och i detta fall beräkning
av jämviktskonstanten K. För reaktionen:
N 2 + 3H 2 ←⎯→ 2 NH 3 blir denna:
[ N 2 ] ⋅ [ H 2 ]3
där objekt inom [] står
K=
[ NH 3 ] 2
för koncentration av det aktuella ämnet
[mol/l]
Associationskonstant:
En typ av jämviktskonstant som används i
de allra flesta fall. Beräknar hur stor andel
av reaktanterna i en jämviktsreaktion som
deltar i förloppet.
Dissociationskonstant:
Motsatsen till Associationskontant, mäter
hur stor andel av reaktanterna som inte
deltar i en jämviktsreaktion. Detta
återspeglas genom en invertering av
divisionen för reaktionen.
Dipo-Dipol –bindning:
(+) (-)
(+) (-)
H—Cl ÅÆ H—Cl
När två polära molekyler interagerar
genom sina laddningar. Bindningen är inte
lika stark som en vanlig jonbindning då
endast en del av båda molekylerna
interagerar med varandra.
Jonbindning:
En bindning som ofta skapas mellan
metaller och icke-metaller genom att
metallatomen släpper en av sina elektroner
och blir en katjon. Icke-metallen har på
samma gång ofta en elektron under
ädelgastillstånd och är således väldigt
elektronegativa. Dessa tar gärna emot
elektroner och blir anjoner. Dessa joner
attraheras sedan genom sina elektrostatiska
laddningsskillnader och bildar en stark
bindning, dessa bindningar är starkare än
vätebindningar.
Lunds universitet
Konvalent bindning:
Även elektronparbindning, benämning på
bindning mellan atomer som uppkommer
genom att de delar elektronpar. Detta
uppkommer när elektronegativiteten är
väldigt liten eller icke-existerande.
Bindningstypen är väldigt vanlig.
Van der Waals -binding:
Svaga attraktiva krafter mellan atomer som
beror på att elektronerna i elektronmolnen
kring de växelverkande atomerna anpassar
sig så att de rör sig i takt med varandra
(s.k. elektronkorrelation). Härvid
uppkommer fluktuerande, attraktivt
riktade, dipoler i atomerna. De krafter de
ger upphov till kallas även Londonkrafter
eller dispersionskrafter. Att ädelgaser eller
oladdade molekyler utan permanenta
dipolmoment kan kondenseras till vätska
eller fast fas beror på denna typ av
bindningskrafter.
Vätebindning:
Bindning mellan två elektronegativa
atomer, förmedlad av en mellan dem
liggande väteatom.
Asymmetrisk kolatom:
En kolförening med centralt kol som
genom laddningsskillnader från någon
bunden atom förskjuter andra bundna
atomer i rummet och därmed bildar en
asymmetri.
Isomeri/Stereoisomeri/Strukturisomeri:
Fenomenet att olika kemiska föreningar
kan ha samma molekylformel.
Föreningarna sägs vara isomera eller
varandras isomerer. Isomeri uppträder
p.g.a. skillnader i molekylstruktur och kan
dels bero på skillnader i hur atomerna är
bundna till varandra (konstitutionsisomeri;
tidigare kallad strukturisomeri), dels på
Läkarprogrammets grundkurs
1/8
John Brauns 850320
Läkarprogrammet T1
28/10 2006
[email protected]
skillnader i hur atomerna är ordnade i
rymden (stereoisomeri).
Hydrolys:
Kemisk reaktion vid vilken en bindning
spjälkas genom reaktion med vatten.
Kondensation:
Kemisk reaktion vid vilken två molekyler
binds samman och en mindre molekyl
bildas som rest, t.ex. vatten, ammoniak
eller en alkohol.
Oxidation/Reduktion/Redox:
När en molekyl/atom/jon förlorar en
elektron Æ Oxidation
När en molekyl/atom/jon erhåller en
elektron Æ Reduktion
Tensider:
Samlingsnamn på substanser som sänker
ytspänningen för t.ex. vatten. Dessa ämnen
består av en hydrofob (vattenavvisande)
och en hydrofil (vattenlöslig) del. Den
hydrofoba delen är vanligtvis av
kolvätekaraktär. Den hydrofila delen kan
vara elektriskt laddad (anjonisk eller
katjonisk) eller oladdad (nonjonisk). Ett av
de största användningsområdena för
anjoniska tensider omfattar
rengöringsmedel och vätmedel.
Hydrofil:
(grek. Vattenvän) Term använd om ämnen
med sådana egenskaper att de växelverkar
attraktivt med vatten. I allmänhet är ett
hydrofilt ämne därför vattenlösligt.
När två molekyler oxideras resp. reduceras
samtidigt så att samtliga elektroner avges
och tas upp kallas det för Redoxreaktion.
Hydrofob:
(grek. Vattenfruktan) term använd om
ämnen med sådana egenskaper att de
repelleras från en vattenfas. Ordet kan även
användas om en del av en molekyl, ett
aggregat av molekyler eller en
makroskopisk kropp som inte väts
nämnvärt av vatten.
(Det förekommer dock exempel då en
reaktionen klassas som redox utan
elektronutbyten)
Hydrofob effekt:
En effekt som hos opolära molekyler får
dessa att attraheras till varandra i en
omgivande vattenmiljö. Detta ses tydligt
när olja bildar egna större fläckar på en
vattenyta. Detta omfattar också bildning av
tvålagrade konstruktioner som såpbubblor.
Amfifil:
En molekyl om den innehåller både polära
(vattenlösliga) och opolära (vattenolösliga)
delar. Exempelvis Fosfolipider i
cellmembran.
Detergent:
Ämne som har en utpräglad tendens att
anrikas på gränsytor mellan faser, t.ex.
mellan luft och vatten eller mellan fasta
ytor och vatten. Vid adsorptionen till
gränsytan fås oftast en kraftig sänkning av
ytspänning och ytenergi, vilket är
värdefullt för fysikaliska processer som
vätning av fasta ytor, emulgering av oljor,
dispergering av partiklar och penetration
av vätskor i porösa material. (ibl. Tensid).
Lunds universitet
Hyperton:
Term använd om en vätska vars osmotiska
tryck är högre än en annan vätskas. Inom
medicin åsyftas oftast saltlösningars
förhållande till blodet; en hyperton
saltlösning har en saltkoncentration som
överstiger blodets, vilken är ungefär 0,9 %.
Hypoton:
Se Hyperton, omvänt förhållande.
Läkarprogrammets grundkurs
2/8
John Brauns 850320
Läkarprogrammet T1
28/10 2006
[email protected]
Isoton:
Vätska med samma osmotiska tryck som
annan jämförande vätska.
Micell:
Aggregat av ett ytaktivt ämne i vatten eller
annan polär vätska, t.ex. glycerol. Ett
ytaktivt ämne består oftast av en lång
kolvätekedja (vanligen med 8-20
kolatomer) och en mindre, polär grupp.
Denna polära grupp kan vara av mycket
skiftande kemisk sammansättning men har
alltid god affinitet till vatten och andra
polära vätskor. För en micell i vatten är det
ytaktiva ämnets polära del riktad ut mot
vätskefasen, medan micellens inre
innehåller de hydrofoba kolvätekedjorna.
Miceller bildas först då det ytaktiva ämnets
koncentration överstiger ett visst värde,
kallat kritisk micellbildningskoncentration,
CMC (eng. critical micelle concentration).
Strax över CMC är micellerna vanligen
sfäriska och innehåller 30-100 molekyler.
Vid ökande koncentration av det ytaktiva
ämnet ökar antalet molekyler per micell
och micellformen övergår ofta från sfärisk
till stavformig.
Osmolalitet:
Indirekt mått på osmotiskt tryck,
huvudsakligen använt inom biokemin.
Osmolaliteten för en lösning av ett ämne
med det osmotiska trycket p är den
molalitet av ämnet som, om lösningen vore
ideal, skulle ge lösningen det osmotiska
trycket p. Osmolaritet har samma innebörd
men med koncentrationsmåttet molaritet
(mol/dm3 lösning) i st.f. molalitet (mol/ kg
lösningsmedel).
Osmos:
Transport av vatten mellan två utrymmen
med olika koncentration av upplösta
ämnen och där utrymmena är åtskilda av
ett semipermeabelt membran som bara
släpper igenom vattnet. Vid en förekomst
av en större molekyler på ena sidan av
membranet kommer man, genom verkan
av termodynamikens andra lag, att se hur
Lunds universitet
vattnet förs över till andra sidan för att lösa
det andra ämnet till ett ekvilibrist tillstånd.
Bas/Syra:
Baser, ämnen som kan ta upp protoner
(H+). Motsatsen, ämnen som kan avge
protoner, kallas syror.
Man skiljer ofta på starka och svaga syror.
Starka syror har höga Ka värden vilket
innebär att jämviktsreaktionen förskjuts
långt åt höger vilket innebär en stark
dissociation av syrans vätejoner. Till starka
syror hör bland annat; salt- och svavelsyra.
Svaga syror blir bara delvis dissocierade
och har därmed också väldigt låga Ka
värden, de flesta organiska syror är svaga.
Buffert:
Inom kemi ämnen som upplösta ger
lösningen egenskapen att dess surhetsgrad
(pH-värde) är i det närmaste okänslig för
utspädning och endast långsamt ändras vid
tillsats av syror eller baser. En
buffertlösning består i regel av en svag
syra och en motsvarande svag bas. Blod
och andra kroppsvätskor innehåller ett
antal buffertämnen.
Protolys/Syra-Basjämvikt:
(grek. ly´sis 'upplösning')
Inom kemin är protolys den reaktion, vid
vilken en vätejon avges från en molekyl
(en syra). Om denna molekyl befinner sig i
vatten, reagerar vätejonen omedelbart med
en vattenmolekyl och bildar en
oxoniumjon, H3O+.
Exempelvis protolyseras ättiksyra till sin
korresponderande bas, acetatjon, enligt
CH3COOH A CH3COO- + H+
De sägs bilda ett syra–baspar.
Ämnen som kan genomgå
protolysreaktioner kallas protolyter.
Eftersom protoner inte uppträder fritt i
kemiska system måste två syra–baspar
samverka vid en kemisk reaktion. I en
vattenlösning av ättiksyra sker förutom
ättiksyrans protolys ovan även reaktionen
Läkarprogrammets grundkurs
3/8
John Brauns 850320
Läkarprogrammet T1
28/10 2006
[email protected]
H+ + H2O A H3O+
där vattenmolekylen fungerar som en bas,
som med en proton bildar den
korresponderande syran, oxoniumjonen
H3O+. Summan av de två reaktionerna
CH3COOH + H2O A CH3COO- + H3O+
kan allmänt skrivas
syra(1) + bas(2) A bas(1) + syra(2)
Denna kemiska jämvikt kallas
protolysjämvikt eller syra–basjämvikt.
genom den additiva inversen av dess 10logaritm, genom symbolen pKa
(motsvarande pH).
Syrakontant:
Den speciella jämviktskonstant, Ka, som
används för att indikera den mängd
vätejoner som dissocierar från en särskild
syra till sin lösning (ofta vatten). Syran
betecknas i regel HA för Acid och H för
vätejonen. Därmed skrivs den generella
formeln:
HA(aq) + H2O(l) → H3O+(aq) + A−(aq)
|
C=O
|
CH3
Baskonstant:
I likhet till syrakonstanten så mäts
baskonstanten, Kb, omvänt då varje syra
har en motsvarande bas, A-. Således är den
generella formeln:
Amfolyt:
En amfolyt är ett kemiskt ämne som
beroende på omgivningen, kan fungera
antingen som en syra eller en bas. Det
viktigaste exemplet är vatten, som fungerar
som en bas och tar emot vätejoner då man
löser en syra; medan det fungerar som en
syra och avger vätejoner då ett basiskt
ämne finns närvarande.
Syrakonstant:
Syrakonstanten (Ka) är en specifik typ av
jämviktskonstant som indikerar hur mycket
en syra kan protolyseras, det vill säga hur
stor andel av syran som reagerar och bildar
oxoniumjoner (H3O+) i vattenlösning.
Eftersom konstanten varierar mycket i
storlek mellan olika syror visas den ofta
Lunds universitet
Acetylgrupp:
Acetylgrupp är en funktionell grupp som
kan ingå i organiska föreningar. Den består
av en karbonylgrupp och en kolvätegrupp
och kan enklast beskrivas genom att säga
att hydroxylgruppen i ättiksyra är utbytt
mot en kolvätekedja.
Aldehyd:
En aldehyd är ett kolväte med en
aldehydgrupp. Denna grupp består av en
kolatom med dubbelbindning till en
syreatom och en väteatom. Gruppen
betecknas vanligen -CHO (lägg märke till
skillnaden mot -COH, som är en
alkoholgrupp).
Acetaldehyd:
Acetaldehyd eller etanal är en aldehyd och
en brandfarlig vätska med summaformeln
CH3CHO. Ämnet är en mellanprodukt vid
nedbrytning av alkohol i levern och
magsäcken. Ämnet har en sötaktig lukt
som man kan känna i andedräkten hos
personer som druckit alkohol (etanol) då
den diffunderar ut i lungorna från blodet.
Alkohol:
Alkoholer är organiska ämnen där
molekylerna är uppbyggda så att en eller
flera hydroxylgrupper (-OH) är bundna till
en alifatisk (öppen) kolkedja. I dagligt tal
avses med alkohol etylalkohol eller etanol,
C2H5OH , vilken är den typ av alkohol som
finns i spritdrycker. En annan alkohol är
metylalkohol eller metanol (även kallat
träsprit), CH3OH.
Alkohol Å Aldehyd Å Syra:
Om man oxiderar en primär alkohol (Kolet
som binder OH-gruppen får bara binda till
en annan kolaton) så får vi först en aldehyd
Läkarprogrammets grundkurs
4/8
John Brauns 850320
Läkarprogrammet T1
28/10 2006
[email protected]
för att vi vidare oxidation få en
kaboxylsyra.
för alkoholer jämförelsevis hög
vattenlöslighet. Alla alkoholer har en viss
giftverkan, men etanol är den minst giftiga
av de envärda alkoholerna.
Alkylgrupp/Metylgrupp/Etylgrupp:
Alkylgrupper är uppbyggda av kolatomer
och väteatomer. Formeln för en alkylgrupp
erhålls genom att ta bort en väteatom från
formeln för en alkan .
Namngivningen följer på motsvarande vis
alkanerna, med ändelsen -an ersatt med -yl.
Den alkylgrupp som motsvarar kolvätet
metan, CH4, är sålunda metylgruppen,
CH3-. En etylgrupp är sålunda -CH2CH3.
Vattnets dissociation/jonprodukt:
Vattenmolekyler dissocierar till H+ (H3O+
då väten inte förekommer fritt i kemiska
system) och OH- joner. Vattnet kan
därmed agera som både en syra och en bas,
ett sådant ämne kallas amfolyt.
Jonprodukten hos vatten är den kemiska
reaktion i vilken två vattenmolekyler
reagerar för att bilda en oxoniumjon, H3O+
och en hydroxidjon, OH-. Reaktionen ser
ut som följer;
Amidbindning:
Även kallat peptidbindning, skapas mellan
två molekyler när karboxylgruppen på den
ena molekylen reagerar med aminogruppen
hos den andra molekylen och bildar vatten
som restprodukt (kondensationsreaktion).
Bindningens utseende: CO-NH.
Etrar:
Inom organisk kemi är etrar ett
samlingsnamn på ett antal föreningar med
generell strukturformel:
R - O - R'
där R och R' är kolvätegrupper. I
narkosmedlet dietyleter, som vardagligen
kallas eter, är både R och R' en etylgrupp,
C2H5. Observera att om någon av
kolatomerna närmast syret också har ett
dubbelbundet syre, till exempel
CH3COOCH3, är ämnet en ester, inte en
eter.
Fenylgrupp:
Med fenylgrupp förstås den ringformade
kemiska gruppen -C6H5. Förkortas ofta Ph
i strukturformler, från engelskans phenyl.
Fenylgruppen är hydrofob, och på grund av
dess aromaticitet tämligen stabil.
Etanol:
Etylalkohol C2H5OH, är en alkohol, som
genom att den har så kort kolkedja har en
Lunds universitet
Följande reaktion har en jämviktskonstant
som skrivs Kw. Vid kemiska reaktioner i
vatten är dess molaritet (koncentrationen)
praktiskt sett konstant och utelämnas
därmed ofta från den jämviktskonstant som
utgörs av det reagerande/lösta ämnet.
Kw = [H3O+] [OH-] där
[H3O+] = koncentrationen av väte eller
oxoniumjoner.
[OH-] = koncentrationen av hydroxidjoner.
Kw, vid 25°C = 1.0 × 10-14
Amin, primär/sekundär/tertiär/d:o :
Organiskt ämne som fungerar som en typ
av funktionell grupp genom sin
kännetecknande centrala kväveatom.
Primära aminer uppkommer då en av de tre
vätebindningarna i ammonium (NH3) byts
ut mot en organisk molekyl/kedja.
Sekundära aminer har två organiska
substitut bundna till kvävet tillsammans
med ett återstående bundet väte. Den
tertiära strukturen hos aminer är
följaktligen då samtliga tre bindningar fått
organiska substitut.
Läkarprogrammets grundkurs
5/8
John Brauns 850320
Läkarprogrammet T1
28/10 2006
[email protected]
Aromatisk förening:
organisk-kemiska föreningar vars
elektronstruktur ger dem en ovanligt hög
grad av stabilitet. Aromatiska föreningar
förekommer mycket allmänt i naturen, t.ex.
i form av alkaloider, färgämnen,
aminosyror och nukleinsyror. Syntetiska
aromatiska föreningar har utomordentligt
stor teknisk användning i läkemedel,
färgämnen, plaster m.m.
Etrar:
organisk-kemiska föreningar med den
generella formeln R4O4Rm, där R och Rm
utgör organiska grupper. Etrar med låg
molekylvikt är lättflyktiga vätskor med
behaglig lukt, medan de med högre
molekylvikt är högkokande vätskor eller
fasta ämnen. Etrar är normalt tämligen
oreaktiva ämnen. Dock kan de vid längre
tids förvaring i närvaro av luft delvis
oxideras till explosiva peroxider, som
måste avlägsnas före destillation för att
undvika risk för svåra explosioner. Enkla
etrar framställs genom inverkan av
svavelsyra på alkoholer.
Eter:
en vardaglig benämning på vätskan
dietyleter (C2H5)2O, som också kan kallas
etoxietan.
Eter var ett av de första narkosmedlen och
användes första gången 1842 av läkaren
Crawford Long för att söva en patient
medan han opererade bort en tumör från
patientens nacke.
Lunds universitet
Disulfidbindning:
En disulfidbindning är en binding mellan
två cysteiners (aminosyra) tiolgrupper.
Från att cysteinerna är i sin -SH form så
kommer två cysteiner tappa sina
väteatomer och slå ihop sig så att en -S-Sbindning bildas. Denna bindning kommer
att stabilisera proteinet så det behåller sin
tredimensionella struktur. Man kan tillsätta
reduktionsmedel för att ta bryta
disulfidbindningen så att det blir två fria
cystein igen.
Formaldehyd:
metanal, färglös gas med stickande lukt.
Formaldehyds löst i vatten kallas formalin.
Formaldehyd används industriellt bland
annat vid framställning av flera olika typer
av plaster och som desinfektionsmedel.
Formaldehyd är giftig vid inandning,
hudkontakt och förtäring samt allergi- och
cancerframkallande enligt
kemikalieinspektionen.
Estrar/Esterbindning:
En ester i organisk kemi och biokemi är en
förening med funktionell grupp där R och
R' är två godtyckliga grupper, vanligen
bestående av vardera en kolvätegrupp; ett
streck är en enkelbindning och två en
dubbelbindning.
En ester framställs genom att blanda en
alkohol med en karboxylsyra, och tillsätta
en katalysator (i många enkla fall fungerar
svavelsyra bra). Resultatet blir en s.k.
esterbrygga enligt bilden, där gruppen R'
kommer från alkoholen. Se nedan:
Läkarprogrammets grundkurs
6/8
John Brauns 850320
Läkarprogrammet T1
28/10 2006
[email protected]
karbonylgruppen kallas α-kol. Ketoner kan
allmänt beskrivas med formeln:
R1(CO)R2.
R - C - O - R'
||
O
CH 3
C - O - CH
||
3
O
Strukturformeln för en keton ser ut enligt
följande:
Glycerol:
Propantriol, även känt som glycerin eller c
är ett kemiskt ämne med strukturformel
CH2OH - CHOH - CH2OH och den
enklaste trevärda alkoholen. Vid
rumstemperatur är den en mycket
tjockflytande vätska med sötaktig smak.
Propantriol ingår i alla fetter i form av
estrar med fettsyror (större karboxylsyror).
Estern med salpetersyra kallas
nitroglycerin. Vidare används den i många
hudcremer och dylikt som
konsistensgivare.
Fetter sägs ofta vara triglycerider och
föreningar med endast en karboxylsyra
bunden till glycerol sägs analogt vara
monoglycerider.
Karboxylsyra/Dikarboxylsyra:
En stor grupp av organiska föreningar som
innehåller en eller flera karboxylgrupper COOH. Dessa syrors styrka påverkas till
stor del av hur resterande delen av
molekylen är uppbyggd. Karboxylsyror är i
allmänhet mycket svagare än oorganiska
syror som t ex saltsyra och svavelsyra,
endast ungefär 1% av syramolekylerna är
protolyserade.
Dikarboxylsyror är organiska föreningar
som med två karboxylgrupper. Vid
utskrivning åskådliggörs detta i regel som:
HOOC-R-COOH där R vanligtvis är en
alkyl.
Keton:
En keton är antingen en funktionell grupp
karakteriserad av en karbonylgrupp mellan
två kolatomer, eller en förening som
innehåller denna funktionella grupp.
Kolatomerna som sitter närmast
Lunds universitet
där R och R′ står för två identiska eller helt
olika kolkedjor. Syreatomen O har för
övrigt två fria elektronpar som dock inte
visas på bilden ovan.
Mättad/Omättad kolkedja:
En kolkedja som enbart hålls samman av
enkelbindningar kallas mättad.
Motsvarigheten, omättad, innehåller en
eller flera dubbelbindningar vilket talar för
att flera atomer sannolikt kan binda till
kedjan.
Metanol:
(molekylformel: CH3OH), eller
metylalkohol, även känt som träsprit, är en
mycket giftig alkohol som ofta används
som lösningsmedel i industrier och
labratorier. Metanol är ett mycket
effektivare lösningmedel än etanol och
förgiftar genom huden.
Metanol påverkar kroppen indirekt.
Metanol bryts i levern ner till bland annat
myrsyra och formaldehyd, vilka är de
ämnen som orsakar de flesta skadorna.
Myrsyran bidrar bland annat till acidos där
blodets pH-värde sjunker till en farligt låg
nivå, formaldehyden misstänks vara det
ämne som skadar synorganen.
Läkarprogrammets grundkurs
7/8
John Brauns 850320
Läkarprogrammet T1
28/10 2006
[email protected]
Schiff-bas:
En kemisk förening som innehåller en
dubbelbindning mellan kol och kväve.
Kväveatomen är även bunden till en aryleller alkylgrupp men aldrig till väte.
R1R2C=N-R3
Syraanhydrid:
Kemisk förening som ofta är produkten av
en dehydration (vätejonsavgivning) av
syra. Det vanligast förekommande är att de
bildas när en syra blandas med vatten. En
grundläggande formel för denna typ av
reaktion är:
2 XOH → X2O + H2O
Tiol:
Merkaptaner, är inom kemin en grupp av
organiska föreningar som innehåller
tiolgruppen eller merkaptogruppen, SH. De
kan ses som alkoholens svavelanaloger där
en syreatom bytts ut mot en svavelatom.
Lunds universitet
Läkarprogrammets grundkurs
8/8
