Från cypressernas land till björkarnas– om italienska

Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel - Från cypressernas land till b... Sida 1 av 9
Från cypressernas land till björkarnas– om italienska
invandrare till Sverige
apr242013
Skrivet av Thomas Notini
Essäer
I Italien förekommer det sedan länge ett talesätt som säger, att den första person som
Christofer Columbus mötte, när han steg iland på den amerikanska kontinenten, var
en gipsfigurförsäljare från Lucca.
Detta säger något dels om att italienare sedan lång tid
tillbaka varit kända för att gärna vilja söka sig ganska
långa vägar bort från sin hembygd och sitt hemland och
etablera sig i andra länder, andra delar av världen. Det
säger dels också något om en typ av hantverk som sedan
länge varit mycket vanligt i just Lucca-regionen och
därifrån spritt sig till stora delar av världen. Men
gipsgjuteri är inte något enhetligt hantverk, det är viktigt
att hålla i minnet, och jag återkommer till det.
Sverige ligger dessutom i den yttre periferin av det
område där det förekommit italiensk invandring. De stora
italienska invandringsområdena har naturligtvis varit
USA, Canada, Sydamerika och så småningom Australien,
men även de europeiska länderna på kontinenten och
Domenico Notini (urspr. Nutini), 1803-1875,
stuckatör och ornamentbildhuggare, verksam i
Storbritannien har haft en proportionellt större italiensk
Stockholm och Göteborg
invandring än Sverige och det övriga Norden. Så sent som
1890 fanns i Sverige bara 69 registrerade personer som
var födda i Italien. Och på liknande sätt tycks det ha varit under de föregående decennierna. Det
var endast genom ströinvandring som italienare kom att bosätta sig här, och det är först efter andra
världskrigets slut, då Sverige hade ett starkt behov av arbetskraft inom främst verkstadsindustrin,
som man kan tala om en mer omfattande italiensk invandring hit. Den italienska kolonin vid
ASEA i Västerås på 50- och 60-talen – känd under namnet ” Little Italy” – kanske dem av oss
kommer ihåg som har minnen från den tiden, liksom de italienska arbetare som var med och
byggde de nya kraftverken.
När jag som nioåring flyttade till Stugun i Jämtland i januari 1956, då min far blivit kyrkoherde
där, fanns i byn en liten koloni av baracker, där det bodde italienska specialarbetare och deras
familjer. De lade just då sista handen vid det kraftverk som nyligen hade uppförts vid Indalsälven
och som strax skulle invigas och tas i bruk. När kraftverket var igångsatt, flyttade de därifrån, en
del av dem antagligen hem till Italien, andra tog arbete på andra platser i Sverige där det pågick
vattenkraftsutbyggnad, eller de fick andra arbeten inom framförallt verkstadsindustrin.
En del av de italienare som kommit till Sverige genom aktiv arbetskraftsimport efter kriget
återvände så småningom till Italien, men många blev kvar och rotade sig här. Den s.k.
” cykelkungen” Salvatore Grimaldi, bördig från Taranto längst ner i söder på Italiens ” klack” ,
växte upp i ” Little Italy” i Västerås. Hans ovanliga framgångssaga är välbekant, och man påminns
om den när man vandrar längs Djurgårdsbrunnskanalen och ser upp mot den magnifika,
palatsliknande Villa Geber, som idag är i hans ägo. Och den inte heller okända journalisten Amelia
Adamo, som är född i Rom, kom också till Sverige i samma italienska invandringsvåg.
http://tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu-57/riga-mainmenu-130/14656-fran-... 2013-04-24
Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel - Från cypressernas land till b... Sida 2 av 9
Går vi så långt tillbaka som vi kan komma när det gäller att med säkerhet
spåra italiensk invandring till Sverige, hamnar vi i Gustaf Vasas tid på 1500talet. Även här handlar det om hantverksyrken, i första hand glasblåsare, och
de som kom var uttryckligen efterfrågade som arbetskraft. 1556 uppfördes på
Gustaf Vasas nådiga befallning ett glasbruk på Norrmalm av två italienska
glasblåsarmästare, brödernRochus Niquedo och Andrea Niquedo Venetiano.
Det första svenskägda glasbruket, Melchior Jungs glasbruk, som låg på
Kungsholmen och drevs åren 1641-1678, var också i behov av italienska
glasblåsare, som tillsammans med sina familjer inbjöds att komma hit och
verka här. Men här berättas det, att det uppstod konflikter mellan dessa
glasblåsare och deras arbetsgivare, då de var ovilliga att lära ut sin konst till
svenska lärlingar. Det hela resulterade i att en del avskedades och andra
självmant återvände till sitt hemland. Verksamheten vid glasbruket låg då
nere c:a tio år, innan man kunde locka hit andra italienska glasblåsare som
arbetade här endast begränsad tid.
En annan viktig italiensk yrkesgrupp i Sverige, redan
från 1570-talet och framåt, var stuckatörerna. I
Sverige kallades stuckatörer vid den här tiden
kalksnidare, vilket i sig avslöjar en hel del om hur
detta konsthantverk faktiskt bedrevs. ” Kalk” tycks ha
varit en samlingsbenämning för de olika ofta
Francesco Uttini, 1723-1795, tonsättare och
sammansatta material av kalk, gips och olika
hovkapellmästare i Stockholm
stucksorter, förstärkta med olika härdnings- och
armeringsmaterial, som stuckatörerna, kalksnidarna, använde. Man göt ornament genom
avgjutning av modeller och sedan uppgjutning från formar, men det gällde i första hand fristående
ornament, som statyer, statyetter, lösa putti o.s.v. Det vanligaste, åtminstone när det gällde
väggfasta ornament, var att man modellerade dem på plats, i den ännu mjuka och formbara
stuckmassan. Än idag går det ibland till så, särskilt när äldre byggnader skall återuppföras eller
restaureras. Det var först i ett senare skede i stuckaturens historia, när byggverksamheten blev mer
omfattande och industrialiserad, som styckformning och gjutning i verkstad, eller direkt på
byggarbetsplatsen, av både mindre och större ornament blev det vanligaste arbetssättet. Så 15- och
1600-talens stuckatörer ” snidade” i kalk och stuck liksom träsnidarna snidade i trä.
Första gången som italienska stuckatörer nämns vid namn i Sverige är på 1570-talet, då de tre
bröderna Domenico, Francesco och Giovanni Pahr utförde stuckarbeten vid Uppsala och Kalmar
slott. Vid Skoklosters slott verkade den italienske stuckmästaren Giovanni Anthoni åren 16631664. En viss svacka i efterfrågan på stuckatörer kom sedan på 1700-talet, när den yviga
barockstilen ersattes av den mer återhållsamma rokokon, och nästa uppsving för
stuckaturhantverket kom under 1800-talet.
Italien var ju ännu på 1700-talet och fram till 1860-talet inte ännu ett enat land, utan ett lapptäcke
av en mängd mindre eller större s.k. stadsstater, däribland den då ganska omfattande Påvestaten.
Förbindelserna mellan Sverige och de italienska staterna var inte särskilt omfattande, och de hade
i regel ingen diplomatisk representation här. Italien fick ingen diplomatisk beskickning här förrän
efter 1870, då landets enande var helt genomfört. Det skedde i och med att Garibaldis armé hade
erövrat Rom och reducerat den tidigare Påvestaten till den territoriellt pyttelilla Vatikanstat som
består än idag. När t.ex. min anfader, Domenico Nutini – vars namn senare kom att stavas Notini –
fick brev från sin far och sin bror hemma i Lucca, fanns ingen annan möjlighet för fadern och
brodern än att sända breven till Spaniens beskickning i Stockholm. Hans adress kände de inte till,
och någon beskickning för storhertigdömet Toscana fanns inte i Stockholm.
Kung Adolf Fredrik, Gustaf III:s far, lät kalla hit ett antal
italienare som han behövde för den teaterkonst som var
under utveckling och som senare Gustaf III kom att
befrämja så starkt. En av dem var kompositören Francesco
Uttini, som redan 1754 kom till Stockholm som ledare för
ett italienskt operasällskap och som efter många års arbete
http://tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu-57/riga-mainmenu-130/14656-fran-... 2013-04-24
Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel - Från cypressernas land till b... Sida 3 av 9
på Stockholmsoperan utnämndes av Gustaf III till förste
hovkapellmästare 1881. Och en italiensk konstnär och
scenograf vid namn Donato Stoppani skapade sinnrika
dekorer på Drottningholms Slottsteater. 1795, några år efter
Gustaf III:s död, anställdes en balettdansare från Milano,
Giovanni Battista Ambrosiani, som balettmästare vid
Stockholmsoperan. Han gifte sig med en svenska, stannade
kvar i Sverige och blev anfader till släkten Ambrosiani, som
torde vara en av de äldsta ännu bestående italiensk-svenska
släkterna. Den mest kände av dess medlemmar idag är
arkeologen Björn Ambrosiani, som bl.a. lett den senaste
stora utgrävningen av Birka i Mälaren.
Under 1800-talet ökade invandringen från Italien till
Sverige, men inte heller då i någon större utsträckning, som
vi redan sett. Den italienska världsemigrationen blev eljest
mycket omfattande efter Italiens enande. Italien blev det
största av alla europeiska utvandringsländer, och man
räknar med att närmare 20 miljoner italienare mellan 1860
och 1940 lämnade Italien, drygt hälften av dem för gott.
Jacopo Foroni, 1825-1858, dirigent och
hovkapellmästare i Stockholm.
Vilka var då orsakerna till utvandringen?
Några känner vi till med rätt stor säkerhet, andra stannar på det hela taget vid spekulationer.
Fattigdomen som orsak till utvandring är väldokumenterad, även när det gäller den italienska
emigrationen under 1800-talet och ett stycke in på 1900-talet. En del av de italienska invandrarna
till Sverige förde med sig ett certificato di miserabilità, ett ” fattigdomsintyg” , som den lokale
kommunalborgmästaren, il sindaco, på deras hemort utfärdat, troligen med avsikt att underlätta för
emigranterna att söka arbete på de platser dit de utvandrade. I en del av de orter som drabbades
hårdast av utvandring, som områdena runt Parma och Piacenza, rådde korta men ända hårda
vintrar som man var illa rustad för att hantera. År med missväxt och stängning av gruvor och
andra företag som gett arbetstillfällen fick många att bryta upp och ge sig av. Skattetrycket i de
italienska stadsstaterna var erkänt hårt, och särskilt kännbar blev den omfattande jorddelning som
genomfördes vid arvsskiften, då ett flertal arvingar i de barnrika familjerna skulle dela på ett
kanske redan begränsat jordinnehav. Den omfattande utvandringen från städerna Parma och
Piacenza har fortsatt långt in på 1900-talet. Andelen invånare i yrkesverksamma åldrar är än idag
påfallande låg i de båda städerna.
Krig drabbade under 1800-talet i första hand de norra delarna av Italien, där stormakterna
Frankrike och Österrike ofta stred om herraväldet och lade under sig småstater, furstendömen och
stadsrepubliker. I krigshärjningarnas spår följde naturligtvis, som alltid, ekonomisk och social
turbulens.
Politisk förföljelse kände Italien av främst som en följd av den enhetsrörelse som grundades
omkring 1820 och hade ett enat Italien som mål. Rörelsen, som var liberalt sinnad, kallades
carbonari, ” kolbrännarna” , och deras mål var ett enat italienskt rike, från Sicilien i söder och till
Piemonte, Trentino och Lombardiet i norr. Rörelsens främsta ledare var de två som betraktas som
det moderna Italiens grundare, Giuseppe Mazzini och Giuseppe Garibaldi, och medlemmarna
rekryterades främst inom medelklassen och bland de intellektuella. Oavsett var i Italien dessa
enhetskämpar var verksamma – i de områden som erövrats av Frankrike eller Österrike eller i de
självständiga och feodalt präglade furstendömena – uppfattades de som revolutionärer och
http://tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu-57/riga-mainmenu-130/14656-fran-... 2013-04-24
Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel - Från cypressernas land till b... Sida 4 av 9
samhällsomstörtare. Många av dem måste fly för sina liv, och många hamnade framför
exekutionsplutoner.
Religionsförföljelse kan knappast ha varit en bidragande orsak till den italienska utvandring som
gick till Sverige. Den enda folkgrupp i Italien som var drabbad av förföljelser på grund av sin tro
var den lilla protestantiska valdenserkyrkan, men veterligen kom inga valdenser till Sverige under
vare sig 1700- eller 1800-talet. Valdensiska utvandrare slog sig mest ner i Rio de la Plata-regionen
i Argentina. De italienare som sökte sig till Sverige var i de allra flesta fall katoliker, och för dem
innebar omplanteringen här snarast att de måste finna sig i, att deras religion gjorde dem till ett
slags andra klassens medborgare. Om deras barn behöll sina föräldrars katolska tro, visste de att
de t.ex. aldrig skulle kunna få offentlig tjänst i stat eller kommun – t.ex. som lärare, läkare,
tjänstemän vid post eller järnväg o.s.v. En ordning som bestod i Sverige till – märk väl! – 1952.
Vad gäller talet om såkallad ” äventyrslusta” , är det väl mest ett sätt att
på mycket osäkra grunder beskriva vad man fördomsmässigt uppfattat
som en nationalkaraktär. Bakom generella påståenden om äventyrslust
och vagabonderande ligger troligen faktorer av privat natur: konflikter
med familj och överordnade, tragiska dödsfall, desertering från
armétjänst och mycket annat, som bara familjetraditioner och bevarade
dokument kan vittna om, ifall de alls finns bevarade.
Och till detta kommer alltså det periodvisa
aktiva sökandet efter specialkunnig arbetskraft,
som vi sett exempel på i bl.a. Sverige.
Under den tidigare delen av 1800-talet fortsatte
alltså den typ av invandring, som kan betecknas
Stuckornament i matsalen i Skoklosters slott, utförd c:a 1664 av
som sporadisk, i varje fall till Sverige. Det är
kalksnidaren Giovanni Anthoni. Foto Thomas Notini
alltså intressant nog först efter Italiens politiska
enande som en mer omfattande utvandring från Italien till olika delar av världen börjar. Inte bara
Nordamerika utan även sydamerikanska länder som Brasilien och Argentina tar under 1800-talet
emot stora strömmar av italienska nybyggare. I staden Trail i B.C. i Canada, där en kanadensisk
gren av Lucca-släkten Nutini finns, är 30 procent av befolkningen av italienskt ursprung, och i
Buenos Aires är 60 procent av namnen i telefonkatalogen italienska!
När Domenico Nutini (Notini) 1821 bröt upp från sin hembygd, 17 år gammal, begav han sig
enligt kyrkboken i Camigliano närmast till Frankrike. Det var inte helt oväntat, eftersom provinsen
Lucca vid den tidpunkten låg under franskt styre. Domenico var alltså i princip fransk undersåte.
Och hans färd genom Europa gick vidare; 1824 var han i Köpenhamn, och 1826 kom han till
Sverige, där han först tycks ha landat i Göteborg.
Hur reste han då? Vi vet genom samtida vittnesbörd, att de flesta unga italienare som utvandrade
inom Europa före järnvägens utbyggnad på 1850-talet gick till fots. För att klara av kost och logi
på resan utförde de olika dagsverken på de platser där de rastade.
Domenico kom till ett land, där antalet landsmän var få men höll tätt samman i små kolonier. De
behövde verkligen varandras stöd och hjälp; det kan inte ha varit en lätt omställning till en miljö
där språk, kultur, seder och klimat var så helt annorlunda än vad man var van vid söder om
Alperna. Bara de annorlunda matvanorna måste ha inneburit en smärre kulturchock. Och att få tag
på de råvaror som behövdes för det gamla hemlandets matlagning var inte alla gånger så lätt. Från
ett senare skede av 1800-talet vet vi, att vitlök och paprika tillhandahölls på apoteken och att
olivolja bara kunde inhandlas i välsorterade färghandlar. För svenskar var alltså paprikan och
vitlöken i bästa fall bekanta som läkeörter, och olivoljan användes troligen för att impregnera
olika slags träföremål och som bindemedel vid exempelvis temperamålning. Och ännu i min
barndom på 1950-talet såldes olivolja som livsmedel bara i vissa delikatessaffärer, dyrt och i små
flaskor med en pyttesmal droppkork.
http://tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu-57/riga-mainmenu-130/14656-fran-... 2013-04-24
Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel - Från cypressernas land till b... Sida 5 av 9
Bland de traditioner som de invandrade
italienarna var mest angelägna om att bevara
intog just maten den främsta platsen, och det
gällde även i italiensk-svenska ” blandfamiljer” .
De italienska männen lagade själva sällan mat,
men de lärde sina svenska hustrur att tillaga de
italienska rätter som gick att åstadkomma här,
framförallt olika slags pasta. Vinet, som ju varit
en vardagsdryck därhemma, var dyrt att
införskaffa i Sverige och dracks därför oftast
bara vid helger och fester. De som hade
möjlighet bryggde ofta eget vin av äpple. Men
de mer företagsamma övervann emellanåt
bristen på äkta vin på annat sätt. En på 1950talet invandrad norditaliensk man, som under en
följd av år var min arbetskamrat, brukade ibland
per tåg privatimportera en halv vagnslast
vindruvor från Italien. Han avhämtade lasten vid Italiensk positivspelare i Stockholm, början av 1900-talet
Centralen och transporterade den ut till sitt
sommarställe i Stockholms skärgård, där han egenhändigt trampade druvorna efter konstens alla
regler och beredde eget förstklassigt vin.
Innan tomater blivit så lättåtkomliga som de numera sedan länge är, kokade man ner de tomater
man lyckats komma över till en tjock, kittliknande massa som man lindade in i blad av vitkål till
knyten som förvarades i olivolja. Denna tomatmassa späddes efter hand med vatten och räckte på
så sätt till ett större antal tomatsåser under en del av året. De flesta invandrarna bodde inne i
städerna, men de som flyttade utanför stadsgränserna började odla pumpa, melon och andra mer
sydländska nyttoväxter i sina trädgårdar.
Med sig till Sverige hade Domenico Notini ett yrke, stuckatöryrket, som nu återigen började bli
efterfrågat, när byggnadsverksamheten i de större och mellanstora städerna började ta fart.
Nyklassicism och nyrenässans började komma till användning i den mer påkostade arkitekturen,
och det gav de skickligare stuckatörerna nya arbetstillfällen.
Och här kan det vara lägligt att göra en distinktion mellan de olika typer av gipshantverk som
invandrarna från Luccaregionen förde med sig.
Fram emot mitten av 1800-talet började ordet ” gipskatt” användas som skällsord eller nedsättande
benämning på italienska försäljare som gick runt på torg och marknader eller reste omkring i
landet och sålde olika slags figurer gjutna i gips, omålade eller målade: djur, människofigurer, små
kyrkor och byggnader, byster föreställande Napoleon, Carl XIV Johan eller någon annan kung,
små prydnadsreliefer o.s.v. De tillverkades i gipsgjuterier, där arbetet skedde på ett slags
halvindustriellt sätt. Man hade modeller i trä, keramik, bränd lera, porslin, gips, metall eller något
annat material. Mycket sällan formade man dessa modeller själv, man hade kommit över dem på
annat håll, och man gjorde helt enkelt avgjutningar i stora serier och sålde dem sedan som
prydnadsföremål. De som sysslade med detta hantverk behärskade enbart en grundläggande
gjuteriteknik, ingenting annat. De kallas i de officiella källorna ” gipsarbetare” eller
” gipsförsäljare” och blev ofta sedda över axeln av den stora allmänheten; det hände även
emellanåt, att de blev arresterade för dagdriveri under sina försäljningsrundor ute i landet.
Vid sidan av dessa gipshantverkare
fanns de egentliga stuckatörerna,
ibland även kallade
http://tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu-57/riga-mainmenu-130/14656-fran-... 2013-04-24
Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel - Från cypressernas land till b... Sida 6 av 9
ornamentbildhuggare. Deras
huvuduppgift var att utföra
utvändiga och invändiga ornament
till olika slags hus och byggnader.
De måste inte bara kunna
gipsgjutningens konst, de
behärskade även olika dekorativa
och arkitektoniska stilar, och när de
nått så långt i sin yrkesskicklighet
att de var i stånd att arbeta helt
självständigt, kunde de även själva
modellera de ornament som de
sedan använde som modeller att visa
upp och erbjuda sina kunder:
arkitekter, byggherrar och
privatpersoner. De arbetade ibland
Positivspelarnas härbärge, Lilla Glasbruksgatan 16 i Stockholm, början av 1900fritt ur minnet, ibland utifrån tryckta talet
förlagor. Det är i denna kategori av
konsthantverkare vi finner Domenico Notini, hans båda söner och fyra av hans sonsöner. Man kan
livligt föreställa sig, att de ogärna ville bli förväxlade med de kringvandrande gipsfigurförsäljarna,
men bådadera var som sagt ofta bördiga från Luccaprovinsen.
Domenico Notini var inte ensam i sitt yrke bland sina invandrade landsmän. Den med honom
jämnårige stuckatören Giovanni Barsuglia, som han umgicks med och troligen också samarbetade
med, hade liksom Domenico sin verkstad vid Drottninggatan i Stockholm. Barsuglia medverkade
även som bröllopsvittne när Domenico gifte sig med en svensk torpardotter Anna Catharina
Fryckman från Vänersborg. En annan vän och stuckatörkollega med efternamnet Nardi var
verksam i Malmö. Andra stuckatörer från Lucca och övriga delar av Norditalien under 1800-talets
lopp hade namn som Viotti, Buglia, Conte, Scaglioli, och mot slutet av århundradet Antonio
Bellio.
Antonio Bellio öppnade även en populär italiensk taverna, Taverna degli Artisti, som samtidigt
fungerade som vinbutik. Den hade adress Norrmalmstorg 4, på samma plats där det nyinrättade
Nobis Hotel ligger idag, och den tillkom i samband med Stockholmsutställningen 1897. Där kunde
genuint italiensk mat avnjutas, och italienska viner som Bellio specialimporterade. Som namnet
antyder, blev tavernan ett populärt ställe för konstnärer och musiker, i ädel konkurrens med
närbelägna Operabaren. Av lätt insedda skäl kunde Bellios taverna endast bli samlingspunkt för de
mer välbeställda delarna av den italienska kolonin.
Bellio började sin verksamhet i Stockholm 1884, alltså samma år som Domenico Notinis son Axel
Notini uppförde sitt kända hus på David Bagares gata 10, och var verksam fram till 1914, samma
år som Axel Notini dog. Bellio fick i uppdrag att utföra stuckornamenteringen i bl.a. Berns
Salonger, Restaurang Riche, Nationalmuseum, Kungliga Teatern och sist men inte minst det nya
Riksdagshuset. I samband med sina arbeten i Nationalmuseum kom Carl Larsson att samarbeta
med Bellio, som han trots en del kritiska synpunkter blev god vän med. I sina minnen återger Carl
Larsson bl.a. en episod med Bellio, som tycks ha varit en tämligen originell och egensinnig
person:
Han led mycket av reumatism. Så fick han för sig att om han haft tillfälle få bada i Adriatiska
havet skulle detta hjälpa. Men som han inte hade tillfälle få resa dit, beställde han ett par tunnor
av dettas vatten. Långt om länge kom det till Stockholm, men ruttet och stinkande. Publikanerna
kräktes och svuro hämnd: de debiterade Antonio för ”apoteksvaror”, som höjde räkningen till en
svindlande summa. Då blev vännen Antonio vild av ilska.
http://tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu-57/riga-mainmenu-130/14656-fran-... 2013-04-24
Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel - Från cypressernas land till b... Sida 7 av 9
-Nå, frågade jag slött och antog historien vara slut.
-Jo, jag badade i det, fortsatte han till min häpnad, och blev genast återställd och frisk.
Se, det är kolartro!
Men även en rad andra yrkesgrupper finns
företrädda bland de italienska invandrarna under
1800-talet. Kringvandrande musiker, däribland
även positivspelare, var en grupp som var lika
omskriven och omtalad som
gipsfigurförsäljarna.
I sin bok ” Gamla Stockholm” (1879) har August
Strindberg lämnat denna kortfattade och närmast
oslagbara beskrivning av positivet:
I början af detta århundrade anländer positivet
till Sverige. Det var ett lättskött och
demokratiskt instrument som höll allmänheten i
kunskap om operans repertoar.
Bellios Taverna vid Norrmalmstorg i Stockholm, början av 1900talet
I Stockholm bodde de flesta av de italienska
positivspelarna i ett kvarter på Lilla Glasbruksgatan 16 på Söder. Inte många av positivspelarna är
kända mer än till namnet, men en av dem, Antonio Franchi, även kallad Franke, har Hasse Z
beskrivit i sina memoarer. Han berättar bl.a. att Franchi ”var italienare, en brunhyad vacker karl
med en röst och ett par ögon, som kommo alla husets pigor att handlöst lämna disken och spisen
så länge han fanns på gården”. Hasse Z vittnar också om hur positivspelarskrået var organiserat:
Han var positivhalarekungen och det sades, att det var han som ägde alla positiven i staden. Han
hyrde ut dem till de andra och förtjänade mycket pengar. Man var också liksom generad över att
kasta ned pengar till honom. Fattiga femöringar och tvåöringar till en sådan karl. Franke spelade
och sjöng italienska visor, som ingen förstod, men som rörde allas hjärtan med sin vemodigt
klagande ton.
Positiven, som oftast var av tysk tillverkning, var dyra att köpa. De flesta av positivspelarna var
därför anställda av ” impressarier” som ägde instrumenten och hade ett tjugotal positivspelare
anställda. Lönen bestod i att de fick behålla större delen av intäkterna och lämna resten i ” arrende”
till impressarien – och en sådan entreprenör var således Antonio Franchi. Ofta fick positivspelarna
även mat och husrum hos sin arbetsgivare, och kvarteret Lilla Glasbruksgatan 16 i Stockholm var
ett sådant positivspelarkollektiv och kallades ” Positivspelarnas härbärge” .
Bland de kringvandrande musikerna och gårdsmusikanterna finner vi också sådana som spelade
fiol, dragspel, klarinett och trumma men även syditalienska folkmusikinstrument som säckpipa
och skalmeja. Både manliga och kvinnliga musikanter förekom.
En stor del av 1800-talets och det tidiga 1900-talets italienska invandrare sysslade med olika
arbeten under olika årstider. Kombinationer som musiker, gipsgjutare och försäljare eller
” gårdsfarihandlare” var inte ovanliga.
Glass var en läckerhet som kunde njutas redan vid Gustaf III:s hov. Före frysteknikens tid kunde
den endast anrättas med hjälp av något slags kylblandning och var länge förbehållen de mer
välbeställda. Men från slutet av 1800-talet blev glassen mer allmänt tillgänglig och började kunna
inhandlas på olika platser i Stockholm och andra städer, och de som sålde var italienska
glassmakare. En sådan var musikern Augusto Mengarelli, som tröttnat på att hela året flacka runt i
http://tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu-57/riga-mainmenu-130/14656-fran-... 2013-04-24
Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel - Från cypressernas land till b... Sida 8 av 9
landet som restaurangmusiker och som därför slog sig på att tillverka och sälja en av sitt hemlands
mest attraktiva delikatesser, glassen. Hans märke hette Mengis Glass, och han hade ett flertal
försäljningsställen runtom i staden. Augusto Mengarelli var gift med en finska, Emma Mykäänen,
och familjen var – som så många italienska familjer vid den här tiden – ganska barnrik. De yngre
sönerna Julius och Mario och dottern Rose-Marie blev dansare vid Stockholmsoperan. RoseMarie gifte sig med operaregissören Bengt Petersson, och parets son Mikael Mengarelli gick i
moderns och morbrödernas spår och blev så småningom premiärdansare vid Operan.
Under 1800-talets lopp var också ett flertal klassiska musiker verksamma i landet.
Stockholmsoperan, som tidigare haft Francesco Uttini som förste hovkapellmästare, fick 1848
hans landsman Jacopo Foroni som efterträdare. Foroni var en mycket uppskattad musiker, men
hans tid här blev kort. Han dog redan 1858, drabbad av den hårt grasserande koleraepidemin.
August Blanche skrev en mycket lovordande dödsruna till hans minne. Musiker som Gottardo och
Guido Vecchi och Tullio Voghera har också gjort minnesvärda insatser i det svenska musiklivet.
Brokigt och mångsidigt, brett och smalt, högt och lågt! Vi som bor i Stockholm behöver inte vara
särskilt gamla för att någon gång ha mött italienska ballongförsäljare utanför Skansens entré eller
på Gamla Stans julmarknad. Det är en handel som legat i italienska händer sedan 1800-talets
början. När jag i början av 1970-talet var bosatt ett år i Enskede, bodde i villan strax intill familjen
Donatello. De hade sedan årtionden tillbaka drivit försäljningen av ballonger, snurror och enklare
leksaker vid Skansenentrén. En stor del av deras villa upptogs av deras enorma varulager.
I ljuset av vår tids debatter om rasism och främlingsfientlighet kan vi slutligen fråga oss, hur de
italienska invandrarna under 1800-talet och det tidiga 1900-talet blev bemötta i Sverige. Ingenting
tyder på att den sorts brutala våldsdåd som förekommit i vår tid drabbade dem. Men visst har
tidvis glåporden haglat och fördomarna grasserat. Och det ganska långt in i vår egen tid. För ett
antal år sedan träffade jag den tidigare omnämnde premiärdansaren Mario Mengarelli. Det var på
hans ålders höst, och den tidigare så vigilante dansaren hade nu svårt att gå p.g.a. ledförslitning i
knäna. Vårt samtal kom naturligtvis in på sverigeitalienska frågor, och han sade bl.a.: ” Det var
inte lätt att heta Mario Mengarelli på 30- och 40-talet!” När jag ganska förvånad undrade varför,
svarade han med ett enda ord:
” Mussolini.”
Men idag är allt detta historia, som det brukar heta, och när vi idag, för det mesta utan att tänka
närmare på det, ser de avtryck som Italien lämnat i vår miljö – i arkitektur, musik, konst, mode,
mat, litteratur, design, industri och mycket annat – är det inte svårt för oss, vare sig vi är Italienättlingar eller inte, att älska landet Italien, med alla dess gåvor och förtjänster men också med alla
dess fel och brister.
Thomas Notini
Litteratur
Christian Catomeris: Gipskattor och positiv. Italienare I Stockholm 1896-1910. Stockholm 1988.
Thomas Notini (huvudredaktör): Släkten Notini. Historien i ord och bild om en
ornamentbildhuggare från Lucca och hans svenska efterkommande. Huvudredaktör. Stockholm
2002.
http://tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu-57/riga-mainmenu-130/14656-fran-... 2013-04-24
Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel - Från cypressernas land till b... Sida 9 av 9
Inline article positioning by Inline Module.
Nästa >
http://tidningenkulturen.se/artiklar/ess-mainmenu-57/riga-mainmenu-130/14656-fran-... 2013-04-24