Sid. 1(8)
2007-07-02
Rom
fambs Mattias Broman
Italiens ekonomiska politik och tillståndet i ekonomin ett drygt år efter
regeringen Prodis tillträde
Sammanfattning
- Statsfinanserna saneras genom höjda skatter, regeringen hänvisar till
EU:s krav på minskade underskott
- Måttlig tillväxt i ekonomin efter flera år av stagnation
- Den svarta ekonomin nästan en femtedel av BNP, men regeringens
metod mot skattefusket impopulär bland småföretagen
- Omstruktureringar i näringslivet, men den generella
produktivitetsökningen fortfarande blygsam
- Liberaliseringar inom flera näringar, men många viktiga sektorer
återstår
- Reformer av socialförsäkringssystemen inkl. pensioner en valfråga
som kostar att infria i det korta perspektivet
Regeringen Prodi firade i maj i år ett år vid makten. Center-vänsterregeringen
tog över ett land i dåligt ekonomiskt skick. Italien offentliga statsskuld var
fortfarande en av världens högsta (108% av BNP), tillväxten hade varit nära
noll under fyra år, landets konkurrenskraft hade fortsatt att falla, och
ekonomer hade på allvar börjat diskutera om Italien på sikt skulle bli tvunget
att lämna den gemensamma europeiska valutan, euron.
Problemen i den italienska ekonomin har till stor del sin grund i en långsam
omställning till den pågående globaliseringen. De omstruktureringar som skett
2(8)
visar vissa lovande tecken, men skillnaderna mellan olika branscher och
landsändar är många gånger stor. Den allmänna stagnationen inom landet har
också skett på vitt skilda nivåer. BNP i Italiens fattigaste region Sicilien är
exempelvis mindre än hälften jämfört med den rikaste regionen i norr,
Lombardiet.
Trots den ekonomiska stagnationen var det med en knapp marginal som
Romano Prodi vann valet i april förra året. Regeringens majoritet i den ena
kammaren är ytterst tunn, vilket gör att samtliga åtta partier har en stark intern
förhandlingsposition, samtidigt som alla kan sägas vara varandras fångar om
man vill undvika ett förtida nyval. I det nuvarande parlamentet saknas
nämligen realistiska alternativ till den nuvarande regeringen, vars starkast
sammanhållande kraft är motståndet mot den förra center-högerregeringen
som leddes av Silvio Berlusconi och hans allians Friheternas hus.
Den ekonomiska politiken – budgetsanering och tillväxt
Trots det svåra parlamentariska läget och en regering med åtta partier, som
spänner från kommunister och gröna till sekulära radikaler, socialdemokrater
och kristdemokratiska partier, har regeringen hittills fört en relativt ansvarsfull
statsfinansiell politik. Den första statsbudgeten hade en tydlig inriktning på att
snabbt minska underskottet i de offentliga finanserna i syfte att åter, efter fem
år av för stora underskott, föra Italien innanför EMU:s uppställda krav på ett
högsta tillåtna underskott om tre procent. Årets besparingar på 15 miljarder
euro, vari även ingår många skattehöjningar, ser tillsammans med en
begynnande tillväxt ut att föra Italien mot ett offentligt underskott klart
under 3%. Detta skulle innebära att man initialt är på väg att klara ett av de
två grundläggande målen för den ekonomiska politiken.
Det andra grundläggande målet för regeringens ekonomiska politik har varit
att få Italiens ekonomi att åter börja växa. Förra året växte ekonomin med
1,9%, och i år spås den växa med lite drygt 2%, något som fått hoppet om en
begynnande ekonomisk återhämtning att börja spira. Den förbättrade
europeiska konjunkturen, omstruktureringar i flera sektorer med dålig
konkurrenskraft och en större internationalisering är de främsta faktorerna till
merparten av tillväxten – den nuvarande regeringens politik har i bästa fall
hunnit ge en positiv impuls, men knappast mycket mer. Den blygsamma
förbättringen av statsfinanserna har samtidigt lett till krav på olika
utgiftsökningar.
3(8)
Enligt den italienska centralbanken och det nationella statistikorganet Istat är
det dock för tidigt att bedöma om Italien har lämnat de senaste årens
ekonomiska stagnation bakom sig, även om det finns tecken som pekar i
denna riktning. Tillväxten och den blygsamma produktivitetshöjningen är
under alla omständigheter fortfarande under genomsnittet i EU.
Generella skattehöjningar, men sänkt skatt på arbete
Den nuvarande regeringen har framförallt satsat på att sänka skatten på
arbete, främst för låg och medelinkomsttagare. Ett vallöfte om 5% sänkning
av skatten på arbete införs successivt under året, varav 2/3 går till företagen i
form av lägre arbetsgivaravgifter. Högre inkomstskikt har samtidigt fått höjda
inkomstskatter, kommunbidragen har sänkts vilket för många resulterat i
högre kommunala skatter, arvsskatten har återinförts och beskattningen på
bilar med stora koldioxidutsläpp har skärpts. Bolagsskatten ligger oförändrat
på 33%, vilket är bland de högsta i EU.
Totalt har skattetrycket i Italien höjts från 40,6 % till 42,3 % av BNP sedan
regeringen Prodis tillträde. Under 2007 beräknas det stiga med ytterligare en
halv procentenhet och därmed börja närma sig den historiskt högsta nivån
från år 1997 - det år då regeringen införde en särskild ”euroskatt” för att
kvalificera Italien för euron.
Som en reaktion mot det höjda skattetrycket har ett missnöje i framförallt
norra Italien växt fram gentemot skattepolitiken. Flera av de mer
reforminriktade partierna i regeringen, bla socialdemokratiska Democratici di
Sinistra och det kristdemokratiska La Margherita, liksom den opolitiske
finansministern Padoa-Schioppa, har aviserat att man i högre grad måste
förlita sig på att skära i utgifterna i kommande statsbudget. Partierna längre till
vänster i regeringen har uttalad en större tillfredställelse med den första
budgetens profil och agerar generellt för att bromsa utgiftsminskningar.
Liberaliseringar med konsumenten i fokus
Den italienska marknaden har länge kännetecknats av starka
intressegrupperingar och lite fokus på konsumentpolitik. Som en följd härav
har näringsfriheten varit en av de mest restriktiva i den utvecklade världen.
Regleringar och hinder har bidragit till en dålig konkurrens i många viktiga
sektorer. Regeringen Berlusconi gjorde föga för att ändra detta tillstånd, något
som även dess egna företrädare medgivit i ett flertal debatter.
4(8)
En av regeringens absoluta prioriteringar i näringspolitiken har varit att bryta
upp denna situation genom att liberalisera viktiga näringar och allmänt verka
för ökad konkurrensen på marknaden. Detta har lett till ett starkt motstånd
från olika håll, inte minst från de yrkesgrupper som direkt har berörts.
Samtidigt har ansatsen fått många ekonomer, nationellt och internationellt,
och företrädare för konsumentintressen att berömma regeringen för att föra
en nödvändig och riktig närings- och konsumentpolitik.
Åtgärder i liberaliserande riktning har redan införts för ett flertal näringar, bl.a.
taxi, apotek, advokater och notarier. Andra ekonomiskt viktigare områden står
på tur. Lagförslag finns exempelvis för större konkurrens på
energimarknaden, inom allmänna kommunikationer på lokal nivå samt vissa
områden inom offentlig förvaltning, men inom dessa områden tycks
motståndet betydligt större.
Frihandelsvänlig linje
En mer frihandelsvänlig linje i den internationella handelspolitiken, jämfört
med sin föregångare, kan utan tvekan tillföras den nya regeringens
kännetecken. I den pågående Doha-rundan önskar Italien främst generella
minskningar av tullar på industrivaror och tjänstehandel, samtidigt som man
verkar för införandet av geografiska ursprungsbeteckningar för
jordbruksprodukter (ex. parmaskinka, parmesanost mfl).
Premiärminister Prodi och utrikeshandelsminister Emma Bonino mfl
ministrar har bl.a. besökt Kina, Indien och Nordafrika med stora italienska
företagsdelegationer. Bl.a. Prodi, Bonino och näringslivsorganisationen
Confindustrias ordförande Montezemolo, menar att det finns ingen annan väg
än en ökad internationalisering för de italienska företagen för att återta tappad
konkurrenskraft. Vägen dit går över fler italienska investeringar utomlands
och en förmåga att dra till sig utländska investeringar. I det sistnämnda ligger
Italien rejält på efterkälken gentemot övriga större länder i EU.
Italien har för närvarande ett mindre underskott i handelbalansen gentemot
omvärlden (7 miljarder euro för perioden januari-april 2007) men trenden är
att underskottet minskar.
Export- och importandelen till och från Sverige utgjorde 1,1% i den italienska
handelsstatistiken, vilket innebar en underskott för Italien med 48 miljoner
euro för perioden januari-april 2007.
5(8)
För Sverige är Italien en jämförelsevis större handelspartner än vad som gäller
för motsatsen. År 2006 hade 3,4% av den svenska exporten Italien som
destination medan 3,2% av importen kom från Italien. Det placerar Italien på
tio-i-topp för såväl import som export över Sveriges handelspartner i världen.
Omstrukturering av näringslivet
På senare år har många företag tvingats till omstruktureringar då man hamnat
i en kostnadskris pga ökad konkurrens från omvärlden. Många små
familjeägda företagen i Italien är ofta specialiserade i branscher med relativt
lågt förädlingsvärde, och innovationsgraden och produktiviteten är ofta lägre
än det europeiska genomsnittet. Överlevnadsförmågan baseras i dessa fall ofta
på en låg arbetskraftskostnad. Denna grupp av små familjeägda företag
innefattar en dryg tredjedel av Italiens alla företag och generellt rör det sig om
företag som är något mindre än genomsnittet och som har en produktivitet
och intjäningsförmåga som är endast en tredjedel av genomsnittet. Andelen är
störst i den södra delen av landet och typiska sektorer är detaljhandel, hotell,
restauranger och tillverkningsindustri (ex de mest typiska för ”Made in Italy”,
såsom livsmedel, textil och kläder, läder, skor, trä och möbler).
En dryg femtedel av de italienska företagen har, däremot, såväl en god
produktivitet som en god intjäningsförmåga och generellt rör det sig ofta om
små tjänsteföretag i norra delen av landet. I den här mest välmående gruppen
finns också ett starkt inslag av fria yrkesutövare och enmansföretagare.
Sammantaget har många italienska företag slagits ut de senaste åren, men
samtidigt finns lovande tecken på att ett större antal framgångsrikt har börjat
att ställa om, framförallt i norra Italien. Större satsningar på innovationer, en
ökad internationalisering och öppenhet för att flytta verksamhet utomlands är
några viktiga gemensamma faktorer för många av de företag som går bättre.
Kamp mot skattefusk
Regeringen har prioriterat åtgärder mot skattefusk. Resultat av kampanjen har
redan givit resultat i statens finanser , dels pga fler kontroller, men främst
genom att fler självmant har börjat att betala skatt. En högre skattemoral
anses vara en nyckelfråga för en förbättring av statsfinanserna och för
möjligheten att framöver kunna sänka vissa skatter. Totalt räknar regeringen
med ökade skatteintäkter på 8 miljarder euro i år, vilket man är på god väg att
uppnå. Samtidigt växer kritiken från alltfler småföretagare mot ett av
instrumenten mot skattefusk, de sk studi di settore . Dessa ”sektorsstudier”
innebär förenklat att staten schabloniserar skatteunderlaget inom en viss
6(8)
sektor och ett givet geografiskt område. Kritiken har främst riktat sig mot att
staten på detta vis sägs skapa schabloner för en slags minimiskatt. Regeringen
försvarar sig med att det är frivilligt att ansluta sig till schablonerna och att
möjligheten finns att istället lämna in en egen beräkning.
Skattemyndighetens helt färska beräkningar för år 2004 tyder på att nästan en
femtedel av ekonomin är svart i Italien (det nationella statistikorganet Istat
räknar med 15-17%), vilket uppges vara bottenrekord inom EU. Annorlunda
uttryckt undandras 270 miljarder från beskattning varje år, vilket gör att staten
går miste om närmare 100 miljarder i skatteintäkter. Det effektiva
skattetrycket är därmed ca tio procentenheter högre än det officiella eftersom
staten räknar in den svarta ekonomin i den officiella BNP-siffran.
Ändringar i socialförsäkringssystemen (pensioner, avgångsvederlag)
Ett flertal internationella institutioner, däribland OECD, har påpekat att
Italien måste reformera sitt pensionssystem för att klara den snabbt åldrande
befolkningen. Italien har idag världens näst äldsta befolkning efter Japan. På
hundra personer under 15 år går det 141 personer över 65 år, samtidigt som
det för närvarande föds endast 1,3 barn per kvinna.
1995 beslutade Italien om en reform av pensionssystemet, som skrevs under
av alla parter på arbetsmarknaden, som innebar att pensionsutbetalningarna
vart tionde år skulle räknas om med hänsyn till förändringar i
medellivslängden för att garantera en finansiell stabilitet i systemet. Den
uppgörelsen efterlevdes dock ej 2005. Istället genomdrev den tidigare
regeringen en pensionsreform som innebar att pensionsåldern den 1 januari
2008 höjs från 57 år till 60 år, en sk trappa (scalone).
Den nuvarande regeringen gick till val på att förändra den senare reformen
och förhandlingar pågår med fackförbunden om förändringar samt hur man
skall tillämpa överenskommelsen från 1995 om förändra utbetalningarna med
hänsyn till den längre medellivslängden. En höjning av de lägsta pensionerna
är prioriterat för regeringen och fackförbunden och inriktningen på övriga
förändringar är att successivt höja pensionsåldern över tiden. Detta kan bli
kostsamt för statskassan i det korta perspektivet om man inte samtidigt inför
tillräckliga ekonomiska incitament till att frivilligt stanna längre i arbetslivet.
En annan stor förändring är möjligheten för anställda vid företagen är att låta
flytta de ackumulerade avgångsvederlagen (trattamento di fine rapporto- TFR) i
företagen till pensionsfonder. Regeringen räknar statsfinansiellt
7(8)
överföringarna som inkomster i statsbudgeten, vilket minskar det offentliga
underskottet men samtidigt ökar statens framtida åtaganden.
Arbetsmarknaden
Antalet arbetslösa (6,8%) är det lägsta under de senaste tretton åren och
arbetsdeltagandet har ökat med ca 7% till totalt 59% under den senaste
tioårsperioden. Framförallt har antalet tillfälliga anställningar ökat på senare år
och de utgör nu ca 12% av alla anställningar, vilket är några procentenheter
under det europeiska genomsnittet. De sk. Biagilagarna, som år 2003 införde
mer flexibla anställningsformer, är kritiserade från vänsterhåll och dess
arkitekt, arbetsrättsjuristen Marco Biagi, mördades 2002 av de Röda
Brigaderna. Prodi har uttalat sig för att i första hand förbättra det sociala
skyddsnätet för de med tillfälliga anställningsformer, utan att därmed minska
flexibiliteten på arbetsmarknaden.
Arbetsdeltagandet i Italien är fortfarande klart lägre än genomsnittet i Europa
( 59% jmf med 66%) och särskilt lågt är det i södra Italien och bland kvinnor.
Endast 31% av kvinnorna i södra Italien deltar i den reguljära
arbetsmarknaden. I vissa regioner i södra Italien är dessutom vart femte
arbete svart, enligt officiella siffror.
Rapporter om utnyttjande av illegala emigranter, ofta med dåliga villkor och
en osäker arbetsmiljö har också blivit allt vanligare under senare år, i takt med
att alltfler båtemigranter från Afrika når de italienska kusterna. I spåren av
flera uppmärksammade dödsfall har regeringen infört fler kontroller av bl.a.
vägbyggen för att stävja den illegala marknaden.
Ett annat aktuellt tema för arbetsmarknaden är befordran efter förtjänst.
Många är överens om att det inte är de bästa som premieras i dagens system. I
januari undertecknade regeringen och de tre centrala fackföreningarna ett
memorandum om att tjänstetillsättningar i det offentliga i högre grad skall
grundas på meritokrati och effektivitetskriterier. Även i näringslivet finns
utrymme för förbättringar, särskild bland de små företagen med bra idéer,
men som ofta saknar nödvändig kompetens för att växa.
Skillnaden mellan nord och syd består
Skillnaderna i ekonomisk utveckling mellan den norra och södra landsändan
består. Om man jämför statistiken i Istats senast rapport över arbetstillfällen,
inkomst, produktivitet, eller hur många som slutar skolan i förtid, är de bästa
8(8)
resultaten i södra Italien (il Mezzogiorno) alltid sämre än de sämsta resultaten i
norra Italien.
Skillnaden mellan de relativt välmående norra och centrala delarna av Italien
och den ekonomiska eftersläpningen av den södra landsändan kan också
illustreras av att sju italienska regioner år 2004 hade en BNP/capita som var
över 125% av EU:s genomsnitt, alla i norra och centrala Italien (i fallande
ordning: Lombardiet, Bolzano, Lazio, Emilia-Romagna, Valle d’Aosta, Veneto
och Trento), medan fyra hade en BNP/capita under 75% av genomsnittet
(Sicilien, Kampanien, Kalabrien och Apulien). Italien som land hade en
BNP/capita på 107,4% av EU:s genomsnitt (jmf Sverige 120,4%).
En illustration av maffians fortsatt starka ställning i delar av Mezziogiorno är
den napolitanska camorrans grepp om sophanteringen i Neapel med omnejd,
med resultat i form av stinkande sopberg på gatorna och kostnader som
skjuter i höjden. Svårigheter att finna för lokalbefolkningen acceptabla platser
för nya sophanteringsstationer har bidragit till en situation som beskrivits som
förnedrande och vanärande. Den av regeringen utsedda särskilda
kommissarien, som har till uppgift att lösa ”nödläget”, har otvivelaktigt en
mycket vansklig uppgift.
I kristallkulan
Italien har en lång väg att vandra för att nå toppen i konkurrenskraftsligan i
Europa och i världen. Premiärminister Prodi har visat goda intentioner, men
bromsas såväl av element i sin egen regering som av en konfrontatorisk
opposition och ett svårt parlamentariskt läge.
Även om Italien har brutit den ekonomiska stagnationen i BNP-termer, har
ekonomin ännu inte omstrukturerats tillräckligt för att kunna fastställa att
Italien i sin helhet utvecklas väl i ekonomiska termer. Det finns inte idag
politisk kraft för att grundligt sanera landets finanser och satsa tillgängliga
resurser på en tillväxtfrämjande och en långsiktigt hållbar ekonomisk
utveckling. Ett krismedvetande finns onekligen, men insikten kan inte ännu
betraktas som tillräckligt djup och bred.
BJURNER
