2
Till en smed
En son av Värmland kom en gång
till Hytta som vi säjer här i trakten.
Han fångades av smedjans sång, blev dess slav.
Ja, mången gång, trött han hemåt gick i dagar unga.
Så en dag, smedjans sång dog bort.
De revs ned de gamla husen
Och folk de flyttade till annan ort.
Men Du blev kvar. Du stannade hos oss.
Såg den gamla dammen frusen.
Sonja Öhrman Eriksson
2
3
1. BAKGRUND
Denna dokumentation är en beskrivning av Rönneshyttas historia
avseende gruv- och järnhanteringen. Tidigare dokumentation om
Rönneshyttas samhälles historia finns utgiven. Framtagning av
underlag till dessa dokument har skett i studiecirkelform. Avsikten
med den studiecirkel, som ligger till grund för detta dokument, var
att ge en helhetsbild av bergsbruket i Östra Lerbäcks Bergslag.
Tyngdpunkten ligger av naturliga skäl på den gruv- och
järnhantering som förekommit i Rönnehytta med omnejd, men som
är en del i en lång kedja av olika processer. För att till fullo förstå
den verksamhet, som fanns i Rönneshytta är det därför nödvändigt
att även kartlägga övriga delar av järnhanteringen. Vi skall således
följa järnets väg från malm i gruva till en järnprodukt.
2. JÄRNETS HISTORIA
Sannolikt upptäcktes järnet på Kreta omkring 1400 f.kr. I Norden
600 år f. kr.
Det äldsta kända järnföremålet som hittats i Sverige är munbettet
på ett betsel i ett fynd från Eskelhem på Gotland.
Bergsbruket i våra trakter, det som en gång kallades Östra berget
Stålberget, är känt sedan början av 1300-talet. Den 25 mars 1328
omtalas för första gången Stålberget i samband ett arvsskifte efter
den heliga Birgittas fader lagmannen Birger Persson.
Den 11 augusti 1346 upplät konung Magnus Eriksson till nunnorna
i Riseberga kloster mansions dictas hytto jn rönde amo et
skyoldäborgh. Betyder troligen: hyttorna i Rönneshytta, Åmme
och Skyllberg.
En förutsättning för att en bergslag skulle uppstå var inte bara
förekomsten av järnmalm. Det måste också finnas sjöar, vattendrag
och skog. Vattenhjulet var ju så gott som den enda kraftkälla man
hade tillgång till. Vatttentillgång och fallhöjd blev således de
faktorer, som blev bestämmande för ett företags
utvecklingsmöjligheter. Dessa förutsättningar fanns för verksamhet
i våra trakter. Bergsbruket omfattade omfattande malmletning,
inmutning, uppfordring av sjö- och myrmalm, malmbrytning,
järnframställning och bearbetning som resulterade i s.k.
manufaktursmide, som i vår trakt var spik-, lie, och saxsmide.
3
4
3. SJÖ- , MYRMALM OCH RÖDJORD
Sjö- och myrmalm
tillhörde de
tidigaste
malmfyndigheterna. Sjömalmen togs upp vintertid genom hål i
isen. Med rakor skrapades malm-bitarna upp från botten och fördes
till ytan.
Myrmalmen finner man i regel i ut-kanterna av myrar. Tecken på
att det finns järn i marken är t.ex. brunaktigt vatten i bäckar i
området. Myrmalmen letades upp genom att man stack käppar i
marken och känna om man passerade grus i den övrigt lösa myren.
Malmen grävdes fram och lades upp för torkning.
3.1 BEARBETNING
För att smälta järnet behövdes ugnar. En vanligt förekommande ugn i
våra trakter var gropugnen, som användes under förhistorisk tid och
en bit in i medeltid. Den var nedgrävd i marken för isoleringens skull
och fodrad med sten eller lera. Ugnen förvärmdes med träkol och
malmen upphettades s.k. rostning. Därigenom befriades malmen från
vatten och växtdelar, som underlättade själva smältningen.
När järnsmältan rivits ut färskades dvs. den bearbetades under
upphettning ren från kol och slaggämnen.
Vid sjön Multen, i en sandbank som vetter mot Dons mosse, finns
rester av blästerugnar. En av ugnarna ” räddningsgrävdes” 1989. Två
kolprov togs i ugnsbotten och daterades med C 14-metoden. Det ena
provet visade på en ålder av c:a 1850 år. Det andra på c:a 2300 år.
4
5
5
6
4 BERGSBRUK
4.1 MALMLETNING
Malmletning är
systematisk sökning av
malmer med användande av geologiska eller
geofysiska metoder.
Markytans beskaffenhet bestämmer vilka
geologiska observationer som är möjliga.
I bergstrakter ligger
ofta stora delar av bergytan bara och tillgängliga för observation.
Fyndigheter kunde ofta
finnas i nedisningens
spår i form av lösa
malmstycken här och
var i naturen. Även i
söndervittrade lösa
bergarter kunde man
finna rester av malmförekomster. Det förefaller troligt
att det var så våra förfäder kunde finna exempelvis järnmalm. Det
förekommer även uppgifter om malmletning med slagruta, men hur
effektiv den metoden var finns inget belägg för.
4.2 BRYTNING
Malmbrytningen skedde fram till början av 1700-talet med eldsättning s.k. tillmakning. Den innebar att man först hettade upp
stenen genom att tända eldar, som gjorde stenen spröd. Därefter
hällde man på vatten och man kunde bryta loss bitar med spett.
Metoden slukade enorma mängder ved samtidigt som man skulle
förse hyttor och stångjärnshammare med träkol. I särskilt svåra fall
ledde detta till skogsskövling så att driften vid en del gruvor måste
läggas ned i väntan på skogens återväxt. Ett annat sätt att spränga
berg var att borra hål i stenen. Sedan slog man ner träplugg, som
6
7
vattnades. Träpluggarna utvidgade sig med sådan kraft att stenen
sprack.
Så småningom kom krutet till användning fram till 1865 då
nitroglycerin användes en tid. Det var emellertid mycket farligt att
handskas med, så att det förbjöds redan 1868. Därefter användes i
huvudsak dynamit, men sprängning med krut och tillmakning
förekom även under 1800-talet där så var lämpligt.
4.3 GRUVDRIFT/GRUVARBETE
Ett grundläggande problem var vattnet i gruvorna, som ständigt
kom från sprickor och källådrar. Till en början användes en s.k.
häst- eller kreaturskonst för utpumpning av vatten. Metoden visade
sig med tiden vara otillräcklig och kostsam. Man började istället att
använda vattenhjul, som kraftkälla. Vattenhjulets energi överfördes
med hjälp av en stånggång till gruvhålet för drift av pumparna. I
Venafältet vid södra delen av Åmmelångens strand finns rester
efter en stånggång. Ett vattenhjul kunde ha en diameter på 8-9 m
och var ofta av överfallstyp. Vattnet leddes med ränna. Ett
vattenhjul av den storleken kunde utveckla 50-70 hkr., men större
delen av kraften förbrukades p.g.a. friktion på vägen fram till
pumparna. Högst 20 hkr. återstod för driften av pumparna.
7
8
4.4
GRUVOR I RÖNNESHYTTAS NÄRHET
Våren 2004 gjorde studiecirkeln deltagare en gruvutflykt i
Rönneshyttas omnejd. Avsikten var att kartlägga de gruvor som
finns i Rönneshyttas närområde. Se bifogad karta. SIDA 9-10
Följande gruvor besöktes:
Kattkärret (1), Sjöfallet(1), Bråten(1), Karstorp(3), Högmon(3)
Siffrorna inom parentes anger hur många gruvhål som hittades. Det
är inte möjligt att avgöra vilka gruvhål som är skärpningar och
vilka som bearbetats. Det finns emellertid belägg för att det brutits
järnmalm i Karstorpsområdet och att järnmalm levererats till Rönne
hytta. De olika gruvhålen framgår av vidstående karta. Djupet på
dessa gruvor lär ej ha överstigit 5 famnar. ( 1 famn = 1,78 m). 1799
upphörde allt arbete i Karstorpsfältet. Övriga gruvhål får nog
betraktas som skärpningar, som inte visat sig ha brytvärdig malm.
5
MEDELTIDA JÄRNHANTERING
5.1 HISTORIK
Det var utvecklandet av masugnen och utnyttjande av vattenhjulet,
som var grunden för att man i Sverige på 1200-talet kunde använda
bergmalm. De medeltida masugnarna anlades i dalgångar med
magra jordbruksmarker nära Närkes slättbygder. Vid medeltidens
slut räknar med att vår region omfattade ett nordligt bergslag
bestående av Nora, Lindes-berg och Lekeberg samt i söder
Lerbäcks bergslag. Kända masugnar i det område som utgjorde
Lerbäcks kommun var Rönne, Norra och Södra Svaldre, Emme,
Släte och Trehörnings masugnar. I dag finns endast rester av
Svaldre masugn. Trehörnings masugn däremot anses vara en av
landets bäst bevarade masugnar.
8
9
9
10
Gruvor i Rönneshyttas närhet
Kattkätter
Bråten
Högmon
10
11
5.2 DE ÄLDSTA MASUGNARNA
De äldsta svenska masugnarna var halvt ingrävda i en
backsluttning vid ett mindre vattendrag. De hade timrade
masugnsfötter på en bristfällig grund med en höjd av 6-7 alnar ( 1
aln= 59,38 cm) och en utvändig tvärsektion av 8x8 alnar. Man
använde läderbälgar som bläster. De tyska masugnarna som
infördes på 1600-talet var större och samtidigt var de försedda med
ett bättre fundament än de svenska masugnarna.
Ugnarna hölls ihop med timmer. Blästern åstadkoms med träbälgar.
De franska masugnarna byggdes av vallonerna på stadig, väl
dränerad och helt av sten. Pipan hade cirkulär sektion och en höjd
av 14-15 alnar. Alla tre ugnstyperna användes under 1600-talet.
Ur tyskugnen utvecklades så småningom 1800-talets mulltimmermasugnar, ( Exempelvis Trehörnings masugn i Mariedamm) som
var billiga i anläggningskostnad. De uppfördes vanligen av
bergsmännen själva.
5.3 MASUGNSPROCESSEN
Masugnens uppgift var att smälta järnmalm och därigenom skilja
järnet från andra bergarter. Utöver järnmalm var de viktigaste
råvarorna träkol och kalk för att minska kiselhalten i järnet. Själva
masugnsprocessen föregicks av en rostningsprocess. Syfte med den
var att dels driva ut vatten och kolsyra ur malmen och dels att
avlägsna ämnen som svavel. Tidigt skedde rostningen i en grop i en
backsluttning. Senare i tiden användes rostugnar.
11
12
Den första byggdes i Sverige 1808. Masugnsprocessen innebär att
syret avlägsnas ur malmen genom tillsats av kol. Nedtill i masugnen införes blästerluft. Järnet tar upp en del kol. Detta kolhaltiga
järn – c:a 4% kol – smälter lättare än rent järn. Bergarten bildar en
lättflytande slagg. Den värme som erfordras för att smälta järn och
slagg erhåller man genom kolets förbränning.
Masugnsanläggning
Malm
Rostugn
Masugn
Tackjärn
PRINCIPSKISS ÖVER EN MASUGNSANLÄGGNING
12
13
5. RÖNNESHYTTA SMÄLTSMEDJA
5.1 LANCASHIREPROCESSEN
Lancashiremetoden började att utformas i Sverige på 1830-talet.
Det är ett sätt att bearbeta tackjärnet på och förvandla det till stål
genom färskning. Man använder en särskild eldhärd där elden
hålls vid liv genom blästeranordningar. På en hylla i den övre
delen av härden förvärmdes tackjärnet. I ugnen smälts järnet och
slås sedan ihop. Efter färskning och hopslagning värmdes järnet
åter upp i en annan ugn innan det smiddes ut till stångjärn. Det nu
smidbara stångjärnet gick till de många små gårdssmedjorna i
trakten där man tillverkade spik, liar yxor mm. Stångjärnet gick
även till valsverk för tillverkning av spik och tråd.
Lancashiresmedja (Smältsmedjan)
Tackjärn
Skrot
Stångjärn
Härd
Mumblinghammare
Stångjärnshammare
Valsverk
Stångjärn
