EN GREKISK FLYKTINGHISTORIA (publicerad i Ny Tid 23.04.2011)
- Jag föddes i en grekisk familj i Uzbekistan i Sovjetunionen. Jag berättar det här för att du ska
förstå varför jag kom hit och hur jag har uppfattat mänskorna här. Inna Sarigiannidis sitter i sitt
vardagsrum i Aten och serverar mig grekiskt kaffe och grekisk konfekt. Hennes historia
representerar på sätt och viss historien om alla de greker som har fötts utanför det gamla Grekland.
Förändringar i de politiska styrkeförhållandena i världen har i olika repriser kastat dem i famnen på
moderlandet.
-Jag växte upp i en familj där drömmen att en gång komma till Grekland var väldigt stark. Så det
var en drömmarnas uppfyllelse för mig personligen och för mina föräldrar, som numera är döda, när
jag i slutet av år 1991 kom till Grekland tillsammans med min dotter.
Innas familj kommer ursprungligen från Pontos, en region söder om Svarta havet , som Grekland
avträdde till Turkiet år 1923. Hennes farföräldrar arbetade i silvergruvorna nära huvudstaden
Trebisond. När silvergruvorna stängdes sökte sig mänskorna till andra sidan Svarta havet och
därifrån vidare till Krim eller Kaukasus.
På vägen dit, i Turkiet, föddes Innas pappa. Innas mor föddes i Krim. Bägge familjerna hade det
mycket bra och var t.o.m. relativt förmögna. År 1917 utbröt revolutionen och de förlorade allt de
ägde.
De greker som stannade kvar i Pontos fick slåss för sin existens ända fram till år 1922, ett år som i
grekisk historia går under benämningen ”katastrofen”. Det var då den grekiska armén slutligen
förlorade kriget i Mindre Asien och Pontos och de andra områdena i Anatolien blev turkiska. Över
en miljon mänskor flydde till Grekland. De som inte lyckades fly gick ett okänt öde till mötes. Man
räknar med att 680 000 greker dödades av den turkiska armén.
Det var svårt för den grekiska staten att ta hand om så många flyktingar. I praktiken togs de inte om
hand utan fick klara sig med hjälp från den redan utblottade ortsbefolkningen. De fick bo i tält i
flyktingläger. En femtedel av dem dog under det första året i sjukdomar som malaria, kolera och
tyfus.
Miranda Terzopoulous föräldrar hör till dem som överlevde. Själv är hon född i Aten men har vuxit
upp omgiven av drömmar om Pontos.
- Bland den äldre generationen pågår det en ständig jämförelse mellan vad som är bra eller dåligt
här och där, vad som är likt och vad som är olikt. Som det här med smöret t.ex. I Mindre Asien höll
sig folk på landsbygden med kor medan hushållningen i Grekland traditionellt bygger på får och
getter. I Pontos använde man följaktligen smör i matlagningen medan man i moderlandet Grekland
använder olja. – Ett fattigdomsbevis om du frågar min gamla mor, skrattar Miranda.
Inna Sarigiannides dröm om Grekland fick näring av det öde som drabbade pontosgrekerna i det
gamla Sovjetunionen. Stalinregimen skickade dem till arbetsläger i Uzbekistan, Kazakstan och
Sibirien. Inna och hennes bröder föddes i Uzbekistan.
- Jag har alltid, alltid, alltid känt mig som grek, säjer hon . Det talades grekiska hemma hos oss. I
Stalins Sovjetunionen upplevde grekerna sig som främlingar och icke-önskvärda element. Ibland
fick familjen besök av KGB som ville veta vad de hade och vad de gjorde.
Då Sovjetunionen föll sönder var Inna en av de tusentals greker som ville komma till Grekland,
Utopia, moderlandet, som de hade drömt om hela tiden, men aldrig sett.
Tyvärr blev den första kontakten med verkligheten i det nya landet en besvikelse. Inna säjer att hon
själv var lyckligt lottad. Hon kunde ryska och engelska och den grekiska hon hade lärt sig hemifrån.
Hon fick genast ett jobb inom invandraradministrationen. Där såg hon hur svårt det var för många
från det gamla Sovjetunionen.
- De här immigranterna talar knappt nån grekiska, de talar ryska eller georgiska. Många av dem är
välutbildade men de kan inte få ett jobb då de inte talar språket. De har det svårt och hankar sig
fram i dåligt betalda jobb.
De gamla flyktingarna från Pontos har det bra idag. De är mycket stolta över den gamla pontiska
kulturen: danserna, sångerna och en egen dialekt.
Miranda Terzopoulous far var ordförande i en av de pontiska föreningar som grundades för att hålla
liv i minnet och traditionerna. När han dog spelades det säckpipa, ett av de traditionella
instrumenten i Pontos, på hans grav.
För Miranda har de här traditionerna inte samma betydelse. Hon är antropolog och har studerat
nationalismens olika uttryck. – Om man driver de här särdragen och skillnaderna för långt är det lätt
hänt att de utnyttjas i propagandasyfte och leder till större konflikter, mellan stater.
Ärren från det förflutna är svåra att släta ut. Så sent som år 2009 efterlyste pontosgrekerna en
officiell ursäkt av Turkiet för det de kallar ett folkmord, med hänvisning till förtrycket av de kristna
grekerna fram till år 1923.
Också på grekisk mark har det uppstått kulturella motsättningar mellan nya och gamla ”flyktingar”.
De gamla pontiska flyktingföreningarna har försökt integrera inflyttarna från det gamla
Sovjetunionen i den pontiska kulturen. I viss mån är det ett försök att hämta nytt blod till de gamla
föreningarna där medelåldern börjar vara rätt hög och de levande minnena rätt få. Men
nykomlingarna betraktas som ryssar eftersom de ”dricker på ryska och känner på ryska” ,som en
pontisk föreningsmedlem uttrycker det.
Också Inna har känt av den här attityden:
- Nu har taxichauffören slutat fråga mig varifrån jag kommer när jag talar grekiska med en konstig
accent, säjer Inna. I början kändes det förödmjukande att tvingas förklara att jag är grek trots att jag
inte talar perfekt grekiska. När de kallade mig ryss ville jag bara gråta.
Inna har fått anstränga sig för att förstå hur det grekiska samhället fungerar. -Livsstilen är
annorlunda, sättet att tänka ,mentaliteten är helt annorlunda här jämfört med Ryssland. Men
eftersom det ändå har varit min dröm, så har jag tålamod.
Det har däremot inte de som kom till Grekland i hopp om att bli rika snabbt .De har varit missnöjda
med allt, berättar Inna.
- När jag lyssnar på dem, brukar jag undra varför de inte packar sina ägodelar och flyttar tillbaka till
Ryssland. Men väldigt få gör det. Efter att ändå ha bott här i ett tiotal år har de vant sig vid hur det
här systemet fungerar, de har vant sig vid livsstilen. Den andra och viktigaste orsaken till att de
stannar är att de har barn som har rotat sig här. Barnen skulle aldrig flytta till Ryssland.
Text & Foto
Henrietta Clayhills
