Predikan i S:t Hans kyrka Kristi Himmelsfärds dag den 9 maj 2013
S:t Hans kyrkas 40-årsdag
det någon särskild tanke bakom att S:t
F anns
Hans kyrka invigdes just på Kristi himmelsfärds dag? Nej – i alla fall inte så vitt jag vet. Bygget
började bli klart och biskopen hade tid den dagen;
så enkelt var det. Det bara blev så.
Så har det varit också med en del annat. Man
inbjöd konstnärer att ge förslag till den konstnärliga
utsmyckningen och Pär Andersson i Stockholm,
sedermera Lidgatu, nappade. Han hade som barn
ofta suttit i Skellefte lands kyrka – det var på väckelsens tid – och fascinerats av bilden på ett lamm
på kyrkans altare. Bilden följde honom hela livet.
Han fann att lammet framför Guds tron finns skildrad i Johannes Uppenbarelses bok och när han
läste den, fann han en skildring av himlen som
tilltalade honom. Himlen är färgstark: Gud sitter på
den himmelska tronen, som är lik jaspis och karneol, och runt omkring är en regnbåge som syns
vara av smaragd. Runt om tronen finns tjugofyra
troner med tjugofyra äldste i vita kläder och med
guldkransar å sina huvuden. Från Gud på tronen
kommer blixtar och åska och framför brinner sju
facklor. Mitt för och runt om tronen är sexvingade
varelser täckta med ögon och med huvuden som
människa, örn, oxe och lejon (Upp 4:1-8). Himlen
är, såg S:t Johannes vidare, en stad – alltså inte en
lustgård – smyckad som en brud och av rent guld,
som är som glas, byggd med alla slags sköna ädelstenar. (Upp 21:1-2, 18-19).
Det står om gräshoppor också – som liknar
stridsberedda hästar(!) med liksom gyllene kransar
på sina huvuden och ansikten som människor, hår
som kvinnohår och tänder som lejontänder, bröstpansar som av järn och stjärtar
och gaddar som skorpioner.
Tack och lov tog Pär
Andersson inte med dem i sina
bilder här i S:t Hans.
Utifrån sin förtjusning över Uppenbarelseboken
och de mustiga och hejdlösa bilderna där gjorde
Pär Andersson ett förslag till den konstnärliga utsmyckningen – och byggnadskommittén tog det.
Dåvarande kyrkoherden Sture Tisell gjorde teologi
av det, den teologi som säger att när vi lever som
kristna, och särskilt när vi firar gudstjänst, praktiserar och närvarandegör vi himlen på jorden – och då
är det ju bra om den konstnärliga utsmyckningen i
kyrkan påminner oss om det. Man kan, om man är
pedagogiskt lagd, se det som en övning för himlen.
Jag säger inte att himlen ser ut som S:t Hans, men
jag säger att när/om vi kommer dit kommer vi som
hör hemma här att känna igen oss bättre där än de
flesta. Vi kommer att nicka igenkännande åt de
tjugofyra äldste med sina gyllene skålar; jo, det vet
vi väl att ni finns där kring Guds tron, eller de fyra
varelserna med alla ögonen eller den långa vita
dopdräkten, rättfärdighetens klädnad, som vi är
vana att vara omslutna av. Vi kommer att känna
igen ängeln med basunen och ängeln med budskapet om frälsningen. Vi kommer att vara väl tränade när den himmelska staden öppnar sina pärleportar.
Och så tänkte de som bestämde att den nya
kyrkan skulle kallas Uppenbarelsekyrkan. Men det
blev för likt Uppståndelsens kapell. Och Johanneskyrkan – efter namnet på Uppenbarelsebokens författare – gick inte heller, det var för likt Johannelund. Så då förkortade man S:t Johannes till S:t
Hans – och så fick kyrkan sitt namn.
Det finns annat som bara blev som det blev. Pär
Andersson målade ingen Jesus på väggen, fast det
står tydligt i Uppenbarelseboken att mitt bland de
sju lampställena – här är ju sex målade på väggen
och den sjunde finns i fönstret – står någon som
liknar en människoson, i fotsid klädnad och med ett
bälte av guld om bröstet. Hans huvud och hår är vitt
som snö, och Hans ögon som eldslågor. I sin högra
hand håller Han sju stjärnor, och ur Hans mun
kommer ett skarpt, tveeggat svärd, Hans ansikte är
som solen (Upp 1:12-16).
Varför målade inte Pär Andersson Jesus bland
lampställen på korväggen? Nej, det ville sig inte,
det blev inte bra, sade
han; krångligare än så
var det inte.
Han skickade mig en
liten målad bild på Jesus bland lampställen.
Jag tycker nog att
Eva Spångbergs Jesusbild,
vårt
processionskrucifix,
fungerar
bättre.
Eva avbildade Jesus med den vita fotsida klädnaden, det gyllene bältet och den blodröda konungsliga dräkten. Krucifixet här är lite annorlunda
mot de flesta av hennes andra krucifix. Oftast
gjorde hon Jesu huvud förhållandevis stort; hon
ville framhäva Hans ansikte och dess skönhet. Men
innan Eva Spångberg gjorde vårt krucifix var hon hit
och tittade och gjorde därefter proportionerna mellan huvud och kropp på krucifixet ungefär som på
de 24 äldste. Hon tyckte det blev bra. När hon var
här ett antal år senare stod hon en bra stund fram-
för krucifixet och mumlade sedan något om att hon
tyckte extra mycket om det.
När vi skulle placera krucifixet tänkte vi först
ställa det rakt bakom altaret, ”mitt bland lampställen”. Men det blev inte bra. Då upptäckte vi det blå
fältet till höger och insåg att den platsen stod tom
för att krucifixet skulle stå där. Och när vi hade ställt
det där såg vi att vi hade fått hela Treenigheten
framför oss, med Gud Fader på tronen i själva altartavlan, Sonen Jesus på krucifixet och Anden i
form av lågan i korfönstret. Den hade Pär Andersson tänkt som vår församlings låga av de sju eldslågor som Uppenbarelseboken talar om, men eldslågan är, insåg vi, också en bild för den Helige
Ande. Så då hade vi Treenigheten framför oss –
och triangeln som finns i altaret och som vi inte
reflekterat över förut fick en ny funktion, att liksom
återspegla den Treenighet som finns avbildad
bakom altaret.
Jesus är i himlen på Guds högra sida, står det.
Vi tänker att det är sett från Guds håll – och då blir
det ju fel så som vi har det. Men Björn Frennesson
vet bättre, att i det bibliska och judiska tänket tänker
man tvärtom: Jesus är på Guds högra sida sett från
vårt håll. Också det blev alltså rätt, så där mest
utan att vi gjort något åt det.
Och när vi ville ha ett sakramentsskåp tänkte jag
först ett skåp på väggen nedanför korfönstret, där
den röda lyktan skulle stå. Men då tyckte grabbarna
på fastighetsavdelningen att det vore bättre att ta
bort en tegelsten i väggen och sätta in ett enkelt
förvaringsfack, hur smidigt som helst. Vi gjorde så –
och så fick vi Jesus där mitt bland lampställen, fast
Jesus på riktigt – så länge det finns invigt nattvardsbröd i skåpet, tabernaklet om man vill kalla det så.
Det bara blir. Fast så är det ju inte. Det vi har
sett är ju bara det sätt så som Gud handlar på: Han
rår och Han handlar och för oss gäller det mest att
hänga med, se vad som kommer från Honom och
inte luras till något annat. Men annars tacka, ta
emot och förvalta väl.
Om man utifrån det perspektivet, att Gud styr
och ställer, undrar om det ändå fanns någon tanke
bakom att S:t Hans invigdes på just Kristi himmelsfärds dag, så tror jag ju det. Det finns en koppling
som är relevant. Så här:
Gud finns överallt. Samtidigt knöt Han förr sin
närvaro särskilt till Jerusalems tempel. ”Himlen,
himlarnas himmel, rymmer Dig inte, än mindre detta
hus som jag har byggt”, sade kung Salomo vid
tempelinvigningen (2 Krön 6:18) och Gud sade:
”Jag har utvalt detta hus och gjort det till en helig
plats, där mitt namn skall vara för evigt” (2 Krön
7:16).
Det templet är numera Jesus. Evangelisten Johannes, alltså S:t Hans, berättar att Jesus en gång
sade att Hans kropp är det tempel som nu efterträtt
Jerusalems tempel som platsen för Guds särskilda
närvaro (Joh 2:19-21).
Från det Jesus försvann ur vår åsyn vid sin himmelsfärd är Guds särskilda närvaro knuten till den
kristna kyrkan, ty kyrkan är Hans kropp. Jesus lämnade den jordiska existensformen vid himmelsfärden, och kyrkan klev in i historien som Jesu
kropp. Himmelsfärden var för apostlarna och de
andra lärjungarna vad dopet är för oss – då blev de
och vid dopet blir vi lemmar i Kristi kropp, den som
Gud knyter sin närvaro särskilt mycket till, den heliga plats där Hans namn är för evigt.
Vi är kyrka och församling därför att vi församlas
och firar gudstjänst, allra mest när vi firar mässa
och bryter och delar brödet som är Kristi kropp. Vi
är Kristi kropp därför att vi äter Kristi kropp tillsammans. När vi firar mässa är Jesus och Hans kropp
synlig på jorden.
Så är det från Kristi himmelsfärd. Vid himmelsfärden aktiverades nattvardens sakrament – för
övrigt också de andra sakramenten.
Så visst finns det en synnerligen relevant koppling mellan Kristi Himmelsfärd och kyrkhuset där
kyrkan samlas.
Det beror inte på huset. Kyrkan kan fira gudstjänst var som helst. Men det är praktiskt med ett
hus. Och huset kan bli liksom inpyrt med det vi
håller på med; det är så fint när människor säger att
bönen sitter i väggarna här, trots att vi haft bara
ynka 40 år på oss för saken; de som hör hemma i
filialen inne i stan har det lättare med den saken.
Kyrkhuset också är ett tecken utåt; ert hus kommer
att rivas sist av alla i Ekholmen, sade någon på
stadsplanekontoret en gång; det står för evigheten,
livet som fortsätter härefter, alltså himlen.
Himlen på jorden är vad Gud har tänkt för kyrkan och det sakramentala livet här. Guds evighetshimmel på Guds skapade jord var Jesus när Han
var synlig på jorden. Jesu himlaliv idag i den del av
Guds skapelse som är vår är det liv vi lever. Och
kallelsen vi har är att ta det på allvar, i glädje och
sorg, i stort och i smått, på djupt allvar och med
himmelsk glädje, i tillbedjan, lovsång, bön och bekännelse till Jesus Kristus, vår och hela världens
Frälsare och Herre. Vi är en ikon av himmelriket, i
liturgin men också i vårt vardagliga liv. Det är inte vi
som skapar det, vi knappt ens rår över det. Men vi
behöver vara öppna för det, inte hitta på något annat eller ställa oss i vägen – eller kanske rättare
sagt: vi får liksom anstränga oss för att ge Gud
plats – och då upptäcka, kanske mest i efterhand,
att Gud gör så att det bara blir som det blir.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
