Predikan i S:t Hans Första efter Trefaldighet 2 juni 2002
Hesekiel 36:25-28 * Apostlagärningarna 8:26-39 * Matteus 3:11-12
Jesus döptes kom den Helige Ande över
N ärHonom.
Johannes Döparen berättar att han
"såg Anden komma ner från himlen som en duva
och stanna över Jesus" (Joh 1:32). Anden förblev
hos Jesus till Hans död på korset. Då, står det,
"böjde Han sitt huvud och överlämnade Anden"
(Joh 19:30).
Den Helige Ande hör ihop också med vårt dop.
Jesus döper oss med Helig Ande och eld, stod det
i evangeliet. Andens avsikt är inte heller för vår del
att finnas hos oss bara i dopögonblicket, utan Han
kommer för att stanna. Anden förblir. Han behöver
bara aktiveras, vilket alltså tillhör åtgärdslistan för
den som "lever i sitt dop". Till doplivet hör att låta
sig ledas, förnyas och präglas av Guds Helige
Ande.
Det är det predikan idag vill få sagt: Till doplivet hör att låta sig ledas, förnyas och präglas
av Guds Helige Ande.
Episteln berättade om den mäktiga hoveunucken som besökt Jerusalem för att tillbe Gud
och nu satt i sin vagn – vilket var lyxfordon på den
tiden – och läste Bibeln. När man ber och läser
Bibeln, aktiveras Guds Helige Ande. Denna gång
sände Anden Filippos. Hovmannen reagerade
riktigt och släppte ombord den enkle och för honom främmande Filippos, berättade sina funderingar, ställda sina frågor och lyssnade. Han begrep med ens talet om Jesus och ville bli döpt –
och blev det. Sedan behövde inte Anden Filippos
mer och ryckte därför bort honom från hovmannen, som för sin del fortsatte sin resa fylld av
glädje.
Berättelsen om Filippos och hovmannen är ett
exempel på hur den Helige Ande leder och styr.
Det sker ofta på ett sätt som man inte kan räkna ut
i förväg och ofta mot gällande konventioner, den
omgivande kulturens förväntningar och vad som är
politiskt korrekt. Det är å andra sidan inte flummigt
utan förnuftigt. Och det är, trots yttre bekymmer,
fyllt av glädje.
Att låta sig ledas av Guds Helige Ande är en
del i att, som vi säger, "leva i sitt dop". Sättet att
aktivera Anden och göra det möjligt för Honom att
handla är detsamma nu som då: att i tillit till Gud
och i förtröstansfull lydnad till Honom be, tillbe,
läsa Bibeln och fråga dem som kan lite mer.
I den Gammaltestamentliga texten sade Gud till
sitt folk: "Jag ska ta bort stenhjärtat ur kroppen på
er och ge er ett hjärta med kött, med min egen
Ande ska jag fylla er." Löftet kommer omedelbart
efter att Gud sagt att Han skall bestänka oss med
rent vatten, vilket kristen tro alltid har förstått som
ett ord om dopet. Att låta det ske att Gud tar bort
stenhjärtat och i stället ger ett hjärta fyllt med Hans
Ande tillhör också doplivet. Det gäller förresten
inte bara varje enskild människa utan också oss
som församling eller kyrka; Gud vill ge vår församling ett hjärta med kött, fyllt med Hans Ande.
Det är inte helt lätt. Det är tur att Guds Ande
förblir hos oss hela tiden, alltid över den döpte och
alltid i kyrkans nådemedel. Vi behöver ständigt låta
Honom arbeta med att ta bort stenhjärtat och ersätta det med ett levande hjärta. Det finns nämligen hos oss något som gärna vill behålla stenhjärtat. Då är det lättare att synda. Ett hjärta av
kött lider av det man ställer till med; det gör inte
stenhjärtat.
Men kristerligt är det inte att behålla stenhjärtat.
Jesus – och hela Guds Ord – är tydlig på den
punkten: Vi är skyldiga att älska. Det är förstås
egentligen också mycket bättre. Kortsiktigt kan det
löna sig att vara stendöd i hjärtat, men i längden är
det för tråkigt och leder bara till död, i slutänden till
den eviga döden.
Till doplivet hör definitivt att låta Guds Ande
arbeta med att ta bort stenhjärtat och ersätta det
med ett levande hjärta, fyllt av Guds Ande.
Det finns också en eld i sammanhanget. Jesus
döper med Helig Ande och eld, stod det. Elden är
en av Bibelns bilder för Guds Helige Ande. När
Gudsfolket gick ut från Egypten över Röda Havet –
för övrigt en av förebilderna till dopet – vid PiHachirot och sedan genom öknen fanns hela tiden
Anden där som en moln- och eldpelare. När
Anden på ett alldeles särskilt sätt föll över apostlarna den första Pingstdagen syntes tungor som
av eld över var och en av dem. Vi är alltså i gott
sällskap när vi här i S:t Hans har bilden av den
Helige Ande som en eldslåga – i korfönstret på
Gud Faders vänstra sida.
Andens eld är den goda elden. Den bränner
bort skräp; Anden kan ta bort onda begär, hätska
och orena tankar och annat elände. Framförallt ger
Andens eld liv. Han entusiasmerar och tänder
både stordådens brasor och det vardagliga stilla
brinnandet till Guds ära och till medmänniskornas,
församlingens och omgivningens både jordiska
bästa och eviga väl.
Om Trefaldighetstiden handlar om att leva
Jesus-livet är öppenheten för Guds Helige Ande
och Hans prägling, ledning och helgelseverk ett
grundläggande typiskt drag. Att leva i sitt dop är att
låta sig ledas, förnyas och präglas av Guds Helige
Ande.
Och bönen, den enskilda bönen, den gemensamma bönen, bönen när vi läser Bibeln, bönen vi
ber när vi firar sakramenten, bönen i tillit och öppenhet och lydnad för Jesus, Guds Son, är det
första och det sista vi för vår del har att göra för att
Anden ska kunna handla.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen.
Niklas Adell, präst
