Predikan i S:t Hans kyrka Trettondedag Jul den 6 januari 2006
Jesaja 60:1-6 * Kolosserbrevet 1:11-14 * Matteus 2:1-12
man ett ”ljus” i en ”mörk och farlig värld”?
H ur ärKring
en så allmän fråga kan man fundera eller
predika på många sätt. Risken är att det blir så allmänt att
det inte berör oss. Fast man kan också säga att det som är
allmänt gäller och berör oss alla, även om det i praktiken
ser olika ut. Därför blir denna predikan, avsiktligt, rätt
allmän med utgångspunkt i den en smula vidlyftiga frågan
”Hur är man ett ’ljus’ i en ’mörk och farlig värld’?”
Först något om den ”mörka och farliga världen”. I
den gammaltestamentliga texten stod det ”att jorden är
höljd i mörker, och töcken omger folken”. I episteln skrev
Paulus om att vara räddad ”ur mörkrets välde”, och i
evangeliet berättades, med all önskvärd tydlighet, hur farlig
världen var för Jesus redan som liten. Dagens texter ger
alltså flera exempel på att talet om världen som mörk och
farlig tillhör biblisk och klassisk kristen tro.
Det finns olika slags mörker och farligheter. Alla blir
inte jagade av landets kung så som Jesus, Maria och Josef
blev.
Om jag säger att växthuseffekten, den som alla känner
till men få bryr sig om, är ett riktigt mörkt hot för mänskligheten eller att de normer som massmedia och makthavare
låter prägla vårt samhälle är livsfarliga eller att den kristna
kyrkan i vårt land är marginaliserad och svag och att det
därför är tufft att vara kristen – så är det bara några av de
mörker och faror som finns i världen. Det finns mer. På
nära håll ser det ännu mer olika ut. För någon är sorgen
eller ensamheten ett verkligt mörker. För någon annan är
sjukdom eller ångest en reell fara för livet. För ytterligare
någon gör trögheten och oförmågan att göra gott livet
mörkt och farligt. För de flesta är skulden och felstegen
man gjort mörka och tunga.
Min avsikt är inte att beskriva allt mörkt och farligt.
Fast med ett visst eftertryck vill jag säga att vi inte ska
låtsas som om mörkret och dess välde inte fanns eller som
om livet inte vore farligt att leva. Vi har en tendens att göra
så, vi människor. Vi talar hellre om de tre vise männen än
om kung Herodes, för att säga det så, fast också Herodes
och hans mörka hot sannerligen finns med i evangeliet.
Annorlunda uttryckt: Det är inte kul att världen är mörk
och farlig eller att livet har sina knepiga och mörka sidor.
Men kristen tro har en annan lösning på det problemet än
att blunda för det, käckt sparka bort det eller be staten åtgärda det.
Här måste jag nu göra en parentes. För tänk om
någon sitter här och är nyförälskad eller just har fått ett
jobb eller är allmänt lycklig över vintervädret eller något
annat – och så handlar predikan om att världen är mörk
och farlig. Och parentesen säger: Världen är också
underbart skapad, människan är krönt med ära och
härlighet och livet har sina härliga sidor. Poängen för
kristen tro är att det är sant, samtidigt som det är sant att
världen är mörk och livet är farligt. En bit av konsten att
vara människa är att ta vara på, bejaka, handskas med alla
sanningarna om världen och om livet. Slut parentes.
Trettondedag Jul talar om det ljus som Gud låter
lysa i den mörka världen – och det är det andra i predikan.
Det ljuset är tydligt relaterat till Jesus.
Den gammaltestamentliga texten idag är en profetia.
Med den kristna trons ögon gick den profetian i uppfyllelse
med Jesus. Profetian är riktad till Guds folk, Israel, och
särskilt till den heliga staden Jerusalem. Gud lovar att
skicka hjälp och komma med rättfärdighet, frihet och friskt
liv. När det händer, ska Guds folk resa sig och stråla i ljus,
Herrens härlighet ska visa sig, och från jordens alla hörn
ska folk samlas till Guds stad. I berättelsen om Jesus, från
födelsen och framåt, sägs: ”nu har det hänt, nu har ljuset
kommit”. När Jesus föddes lyste Herrens härlighet om
ängeln som förkunnade för herdarna vad som hänt.
Stjärnan ledde de vise männen från ett av jordens alla hörn
till Jesus. Den fyllde dem dessutom med stor glädje.
I Johannesevangeliet berättas att Jesus en gång rakt
ut, enkelt och starkt sade: ”Jag är världens ljus”. ”Jag är” är
namnet på Gud. Jesus är Guds ljus i världen.
Det är samma ljus som Gud skapade först av allt, till
och med före solen och månen. I Johannesevangeliets
julberättelse står att Jesus är Ordet, att Ordet är hos Gud
och är Gud – och att allt har blivit till genom det. När Gud
sade ”Ljus, bli till” (”Varde ljus” i den gamla bibelöversättningen) skedde det alltså genom Jesus. Det skapade
ljuset, förutsättningen för allt liv, kommer från Honom. När
vi säger att Jesus är världens ljus – därför att Han själv
sagt att Han är det – är själva skaparljuset, förutsättningen
för världen och livet, en del av det Han är.
Ännu tydligare är Jesus-ljuset ljuset i himlen, det som
väntar de heliga efter döden, då när profetian hos Jesaja
blir definitivt sann, när alla kommer till Jesus och alla folk
bekänner Hans namn och förkunnar Hans ära. När vår vän
Johannes, S:t Hans, såg in i himlen och såg det himmelska
Jerusalem, klädd som en brud, förmodligen smyckad med
myrra och guld och omgiven av rökelse, då var det en stad
i ljus. Inget mörker där skall vara. Där behövs varken sol
eller måne, ”ty Guds härlighet lyser över den, och Lammet
(Jesus alltså) är dess lampa och folken skall leva i detta
ljus”, som det står (Uppenbarelseboken 21:23-24).
Detta Jesus-ljus står till vårt förfogande. Det kan vi
tacka Gud Fader för, som, stod det i episteln, har gjort oss
värdiga att få del i det arv som väntar de heliga i ljuset. Han
har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin
älskade Sons rike.
Så enkelt är det. Att vara kristen i en mörk och farlig
värld är att hålla sig till Jesus.
Det är också grundmodellen i de praktiska konsekvenserna. Det absolut viktigaste för en kristen är att i tro, i bön
och gudstjänst hålla sig till Jesus och på det sättet leva i
Guds ljus, det som Gud med avsikt placerat här i världen i
och med Jesu födelse. Vi behöver inte förneka eller ens fly
det mörka och farliga. Det mest angelägna är inte att
slippa mörkret utan att, låt vara mitt i mörkret, leva i
ljuset. Det är den kristnes grundhållning gentemot det som
kryper en in på livet, farorna som hotar, kriserna och katastroferna som kommer, motgångarna, sorgerna, sjukdomarna, vad ni vill. Det mest angelägna är inte att slippa
mörkret utan att leva i ljuset. Konkret betyder det, mer än
något annat, att leva i bön.
Jag menar också, med bestämdhet, att det är
grundmodellen också i de större sammanhangen. Jag
nämnde förut miljöförstöringen, vårt samhälles normsystem
och avkristningen och menar alltså att det första, viktigaste,
mest angelägna för oss också i de sammanhangen är att
be och fira gudstjänst. Vi kan försöka hitta på annat, ordna
kampanjer, organisera grupper, dela ut missionspamfletter
– och allt kan vara riktigt – men det som ger effekt, det som
verkligen betyder något, är att vi ber och firar gudstjänst.
Ska världen i stort överleva behöver den kristna kyrkan
vara ljuset här – genom att be och fira gudstjänst. Ska
människor i vår egen närhet, alltså här i Ekholmen, hitta
Guds ljus, finna en mening med sina liv och ett livsmönster
som tåls att leva och slutligen komma till det himmelska
ljuset, så behöver vi be och fira gudstjänst – i tro och
tillbedjan till Jesus – här. Så är vi Guds ljus i en mörk och
farlig värld.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu
och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
