Hur kan vi hjälpas åt?

Dokumentation från
Hur kan vi hjälpas åt?
2007
Konferenser för kunskapsoch erfarenhetsutbyte om
personer med komplexa
vårdbehov på grund av
psykisk sjukdom
och missbruk
Göteborg 17–18 januari
Stockholm 14–15 februari
Karlstad 14–15 mars
Malmö 18–19 april
Umeå 9–10 maj
projekt
KPM
Innehåll
Inledning................................................................................................................................ 3
Hur möter vi inom psykiatrin behoven av stöd och hjälp
hos personer med komplex problematik? Ing-Marie Wieselgren........................................... 4
Hur möter vi inom missbrukarvården behoven av stöd och hjälp
hos personer med komplex problematik? Sven-Eric Alborn. ................................................. 5
10 punkter för en bättre vård................................................................................................. 7
Planera och handla – samtidigt Kajsa Lindberg och Ewa Wikström...................................... 8
Nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård............................................................. 9
Svenska Nätverket för Missbrukare med Psykisk ohälsa, Dubbeldiagnoser............................ 9
Rehabilitering en investering att ”räkna hem” Ingvar Nilsson................................................ 10
Länsstyrelsernas roll – tillsyn och stöd i utvecklingsarbete.................................................... 11
NU!-projektet tar över efter Nationell psykiatrisamordning.................................................... 11
Samverkan kräver ömsesidig förståelse Berth Danermark................................................... 12
Parallella seminarier
ACT-team och case management........................................................................................ 14
Tillämpning av case management i en vårdkedja som inleds med tvångsvård...................... 15
Att leva som hemlös............................................................................................................ 15
Rehabilitering – habilitering.................................................................................................. 16
Motivation och förändring.................................................................................................... 17
Neuropsykiatriska funktionshinder eller kognitiva svårigheter?.............................................. 18
Boende och boendestöd..................................................................................................... 19
Sysselsättning..................................................................................................................... 20
Bedömningar och utredningar............................................................................................. 21
Gemensam vårdplanering.................................................................................................... 21
Hur könsspecifik är den psykiska ohälsan?.......................................................................... 22
Ledarskap för samverkan – Att leda organisationer i samverkan.......................................... 22
Brukarmedverkan och brukarinflytande................................................................................ 23
Hur man man arbeta med komplexa vårdbehov i mindre kommuner?................................. 23
Unga vuxna med missbruk och psykisk ohälsa.................................................................... 24
Vårdkedjeprojektet – Från tvångsvård till frivillig vård............................................................ 25
Öppenvård för rättspsykiatrins och kriminalvårdens klienter................................................. 25
Vilken hjälp av och vem?..................................................................................................... 26
Avslutningsvis...................................................................................................................... 27
inledning
”Hur kan vi hjälpas åt?” var en serie regionala konferenser som anordnades första halvåret
2007. På fem platser i Sverige träffades sammanlagt närmare 1 000 personer som på ett
eller annat sätt arbetar med människor där samsjuklighet mellan psykiska sjukdomar och
missbruk dominerar. I den här skriften ges en översiktlig bild av vad som diskuterades på
konferenserna, dels vid föreläsningarna, dels vid de parallella seminarierna.
Konferenserna var en del i uppdraget som projekt
dagarskonferenser. Föreläsningar varvades med semina­
rier för utbyte kunskap och erfarenheter. Innehållet i fö­
reläsningarna och seminarierna utformades utifrån frågor
som lyfts och diskuterats vid projektträffar, i möten med
verksamheter, i en arbetsgrupp tillsammans med Svenska
Nätverket samt i projektets referensgrupp. Vi har försökt
ha samma föreläsare vid så många av konferenserna som
det varit praktiskt möjligt, medan seminarieledarna har
varierat. Vi ville engagera regionala och lokala seminarie­
ledare för att synliggöra all den kompetens som finns på
nära håll. Konferenser har anordnats i Göteborg, Stock­
holm, Karlstad, Malmö och Umeå. Vid fyra av dem har
Länsstyrelsen i länet varit medarrangörer tillsammans
med Socialstyrelsens regionala tillsynsenhet eller Nu!projektet vid Socialstyrelsen. Mobilisering mot narkotika,
Socialstyrelsen och några av länsstyrelserna har bidragit
ekonomiskt, vilket gjort det möjligt att hålla en låg delta­
garavgift för konferenserna.
KPM (Komplexa vårdbehov på grund av Psykisk sjukdom
och Missbruk) fick hösten 2005 av Nationell psykiatri­
samordning och Socialstyrelsen. I uppdraget har ingått
att tillsammans med Svenska Nätverket Dubbeldiagnoser
förstärka det utvecklingsarbete som pågår över hela lan­
det vad gäller målgruppen ”Personer med komplexa vård­
behov på grund av psykisk sjukdom och missbruk”.
Projekt KPM har bland annat inventerat vilken kunskap
som finns i landet bland de verksamheter som arbetar
med målgruppen. Vilka verksamheter finns det? Var finns
de? Hur arbetar man? Vilka samverkansformer fungerar?
Vilka svårigheter har man? Syftet med projektet har också
varit att stödja det utvecklingsarbete som pågår samt möj­
liggöra kunskaps- och erfarenhetsutbyte.
I flera av de län som haft pågående ”Milton-projekt”
riktade till personer med psykiatrisk problematik och
missbruk, har vi samlat projektgrupperna till träffar. De
har informerat varandra om sina projekt och diskuterat
olika frågeställningar som blivit aktuella under projekt­
tiden. En viktig fråga vid dessa träffar har varit att fundera
över på vilka sätt man kan arbeta för att utvecklingsarbe­
tet ska fortsätta även efter projekttidernas slut. Vilka sam­
verkansformer och nätverk behövs för att uppnå detta?
Som rubrik för konferenserna valde vi: ”Hur kan vi
hjälpas åt?” Vi tycker att det är en central fråga att ha som
utgångspunkt i vårt dagliga arbete oavsett inom vilken
verksamhet vi arbetar. Frågan är lika aktuell för behand­
lare och handläggare som för beslutsfattare. Om vi alla
gör oss delaktiga och har ett förhållningssätt som inne­
bär delat ansvar så har vi ett mycket gynnsamt läge att
arbeta utifrån när vi möter de människor som söker våra
verksamheter och även gentemot vårdgrannar och sam­
arbetspartners.
Vid möten med verksamheter och projekt runtom i
landet har det framkommit ett stort behov av att få träffa
andra som arbetar med personer där samsjuklighet mel­
lan psykiska sjukdomar och missbruk dominerar. För att
möjliggöra detta bjöd projekt KPM, tillsammans med
Svenska Nätverket Dubbeldiagnoser, in till regionala två­
Komplexa vårdbehov
Psykisk sjukdom
Missbruk
Lena Molin
Sven-Eric Alborn
Marie-Louise Litzén
Föreläsare: Ing-Marie Wieselgren
Gemensam
föreläsning vid
alla fem konferenserna
Hur möter vi inom psykiatrin behoven
av stöd och hjälp hos personer med
komplex problematik?
Ansvarsgaranti istället för vårdgaranti. Hitta
system för hur vi ska jobba ihop. Olika typer av
vårdformer.
– Och vi måste lära oss att alltid fråga om alkohol eller droger när vi möter en person med
psykisk sjukdom utan att det blir så laddat!
dubbel-blindstudier. Vi vet till exempel att det är svårare
att hjälpa människor som inte har någon bostad. Det be­
höver vi inte pröva oss fram till…
Personer med komplex problematik riskerar att ham­
na ”i springorna” mellan landstingens och kommunernas
insatser. En ansvarsgaranti, istället för vårdgaranti, skul­
le kunna vara ett sätt att komma till rätta med det. An­
Frågan ”Hur möter vi inom psykiatrin behoven av stöd
svarsgarantin innebär att en person som söker hjälp inte
och hjälp hos personer med komplex problematik?” be­
får avvisas utan ska få hjälp att hitta rätt. Inom en vecka
svarade Ing-Marie Wieselgren med ett kort: ”Inte så bra
ska den som fått kännedom om personens problem ha
som vi borde”.
ordnat ett möte med berörda inom såväl landsting som
Men samtidigt ser hon många möjlig­
kommun. Inom en månad ska personen
heter till förbättringar. En är att faktiskt
erbjudas vård.
”Vi vet till
våga fråga en person som söker för psy­
– Vi måste hitta system för hur vi ska
kiska problem, hur han eller hon har det
arbeta
ihop. Det är oerhört kostsamt med
exempel att det
med alkoholen eller andra droger. Med
människor som snurrar runt i systemet.
är svårare att
hjälp av enkla screeninginstrument eller
Gör vi rätt saker har vi nog råd med det.
särskilda stödsamtal är det lätt att upp­
hjälpa männistäcka för hög konsumtion.
Det finns olika skäl till att personer
kor som inte har blir missbrukare och psykiskt sjuka. Vad
– Vi vet att överkonsumtion av dro­
ger och alkohol ökar risken för psykisk någon bostad. Det som kom först är ointressant, menar Ingohälsa. Och den som drabbats av ohälsa,
Marie. Behoven av vård och stöd är de­
behöver vi inte
oavsett om den är psykisk eller somatisk,
samma. Det krävs både sociala och medi­
har en ökad risk för att överkonsumera
cinska åtgärder – vi är inte sociala eller
pröva oss fram
alkohol. Det borde vara det första vi frå­
biologiska varelser, utan både och.
till…”
gar om! Men det gör vi inte, konstaterar
Därför måste behandlingen av alla de­
Ing-Marie och poängterar att det är sär­
larna, de medicinska och de sociala, ske
skilt viktigt vid psykosvård. Även vid bi­
samtidigt och vävas ihop. Det ska finnas
polär sjukdom ska man alltid utreda eventuellt missbruk.
en resursgrupp runt personen.
Man kan inte se om någon nyinsjuknad också dricker.
– Och det är vi som ska följa personen. Han eller hon
ska inte behöva snitsla sig runt mellan oss. Ingen ska kunna
Det är landstingens ansvar att se och ta tag i de medi­
skada sig eller någon annan för att vi har tappat bort dem.
cinska delarna av en persons missbruksproblem. Då ska
Det är som en stafett där ingen får tappa pinnen!
det också finnas tillgång till attraktiv vård av olika slag
– slutenvård, boende, integrerade verksamheter, mobila
team, uppsökande verksamhet, med mera. Patienterna
Ing-Marie Wieselgren
Psykiater, har arbetat inom psykosvård och psykiatrisk rehar rätt till ett respektfullt bemötande och ska ha infly­
habilitering vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och varit
tande över sin vård där det är möjligt. Och vården ska vara
huvudsekreterare i Nationell psykiatrisamordning. Arbetar
kunskapsbaserad.
nu vid Sveriges Kommuner och Landsting med utvecklingsfrågor inom psykiatriområdet.
– Det innebär inte att ett program måste vara testat i
Gemensam
föreläsning vid
alla fem konferenserna
Föreläsare: Sven-Eric Alborn
Hur möter vi inom missbrukarvården
behoven av stöd och hjälp hos
personer med komplex problematik?
Integration, samverkan och multidisciplinärt
arbete är vad som behövs för att stödja personer
med missbruk och samtidig psykisk sjukdom.
Det betonade Sven-Eric Alborn som hade
missbrukarvårdens perspektiv på målgruppen.
Kunskapen om psykiatrisk samsjuklighet bland miss­
brukare och missbruks-/beroendeproblematik hos perso­
ner med psykiatrisk problematik kräver att vårdgivarna ser
till båda problemen samtidigt. Man måste också samord­
na sina insatser i enlighet med de ansvarsområden man
getts i uppdrag av samhället att sköta. Missbrukarvår­
den måste se de psykiatriska svårigheterna och psykiatrin
missbruket.
Inom psykiatrin har det alltid funnits personer med miss­
bruksproblem, liksom det alltid funnits personer med
psykiatrisk problematik inom missbrukarvården. Även
inom socialtjänsten i stort, kriminalvård och sjukvårdens
primärvård är andelen missbrukare hög.
Psykiskt störda missbrukare hör till en av samhäl­
lets mest utsatta grupper. Trots att både nationella och
internationella behandlare och forskare sedan 1970-talet
påpekat att adekvat vård och behandling i hög grad sak­
nas är det alltjämt en eftersatt grupp. Missbrukare med
psykisk störning är en av de grupper som framöver för­
väntas ha ett ökat vårdbehov inom psykiatrin. Psykiatrin
har samma ansvar för behandling av psykisk sjukdom hos
personer med missbruksproblem som hos personer som
inte missbrukar.
”Ansvaret för missbruksvården ligger sedan länge på
kommunerna. Primärvården ska ge socialtjänsten medicinsk service främst när det gäller missbrukare som inte
har en svår psykisk störning. Psykiatrins ansvar är att
erbjuda korttidsvård och avgiftning samt fortsatt vård av
missbrukare med svåra psykiska störningar. Utvecklingsarbete kring vården av de psykiskt störda missbrukarna
bör bedrivas i samverkan med berörda instanser”.
(Socialstyrelsens nationella översyn av psykiatrin 1997).
Specialiserad missbrukarvård finns, och har länge
funnits, inom såväl socialtjänst och sjukvård som inom
frivilligorganisationer. Mycket har dock, trots allt, föränd­
rats inom missbrukarvården de senaste decennierna. Jäm­
fört med tidigare så tar missbrukarvården i dag allt bättre
hand om, utreder och är mycket mer medveten om mål­
gruppens svårigheter och behov.
För 15– 20 år sedan kunde anställda inom missbrukar­
vården bli upprörda när man påpekade att en stor del av
de tunga missbrukarna också hade allvarliga psykiatriska
problem, som inte bara var relaterade till pågående miss­
bruk eller abstinens. Många såg missbruket i sig som enda
orsaken till problemen. Att ”psykiatrisera” missbrukarna
skulle kunna innebära att de ytterligare marginaliserades
och inte kunde återföras till ett ”normalt liv”. En i och för
sig god tanke. Men om man inte ser individers svårigheter
och handikapp för vad de är, är risken än större att man
lägger hela ansvaret för ”misslyckanden” i behandling på
individen. Man diskuterar individens motivation, snarare
än vad som är en adekvat åtgärd och vad som är ett rim­
ligt mål. Mål för insatser, insatsernas karaktär och längd är
helt beroende av vilken funktionsnivå, kapacitet och vilka
psykiatriska svårigheter individen har. Många har psykia­
trisk problematik innan missbruket, andra förvärvar såda­
na problem eller förvärrar de ursprungliga problemen via
missbruket. Men när väl en psykiatrisk störning /sjukdom
är etablerad och bestående ska den behandlas på samma
sätt oberoende av orsaken till att den utlösts.
I dag har cirka 25 procent av psykiatrins öppenvårdspa­
tienter och cirka 30 procent av slutenvårdens patienter
något slags missbruk som behöver tas i beaktande vid be­
handling.
För vissa särskilt sårbara grupper, som de som lider av
schizofreni, har andelen med någon form av missbruk
ökat från försumbara siffror till cirka 50 procent de se­
nare åren. Något man tror beror på ökad ensamhet, själv­
medicinering och att de slutna vårdformerna (och därmed
kontrollen av individens liv) minskat i omfattning. Inom
missbrukarvården är detta dock andelsmässigt en myck­
et liten grupp. En annan särskilt sårbar grupp patienter
inom psykiatrin är de med bipolär sjukdom, vilka ofta
missbrukar i samband med maniska faser. En större be­
fokningsstudie i USA (ECA) visar att cirka 56 procent av
dessa beräknas ha någon form av missbruk/beroende.
Det är viktigt att ha realistiska mål och att även kunna
se värdet av andra delmål och mål än nykterhet och drog­
frihet. Mål som handlar om att minska lidandet, förlänga
livet eller göra det mindre smärtsamt och destruktivt,
samt att stötta anhöriga och närstående.
För en del tyngre missbrukare med primär eller sekun­
där psykiatrisk problematik bör fokus för insatserna sna­
rare vara habilitering än rehabilitering. Rehabilitering för­
utsätter att man kan gå tillbaka till en funktionsnivå man
haft. Habilitering handlar om att bygga upp nya funktio­
ner eller vidmakthålla de funktioner man har kvar. Många
av de med komplexa problembilder har aldrig fungerat
fullt ut socialt, på arbetsmarknaden eller i privatlivet. De
har inget att rehabiliteras till.
Samarbete mellan socialtjänst, sjukvård och specialise­
rad missbruksvård behövs i allt missbruksarbete. För psy­
kiskt störda/sjuka missbrukare, gäller behovet av samar­
bete och koordination i ännu högre grad. Åtgärder kring
missbruket, den psykiatriska problematiken och den so­
ciala situationen måste sättas in samtidigt och koordine­
rat. Man kan inte behandla missbruket först och sedan
ta hand om resterande problem. Lika lite kan man för­
vänta sig att missbruket automatiskt ska vika om man
tar hand om de psykiatriska problemen. Om man dess­
utom underlåter att samtidigt ta hand om de grundläg­
gande psykosociala behoven, finns över huvud taget inga
förutsättningar för behandlingsinsatser, varken vad gäller
missbruksproblemen eller den psykiska störningen/sjuk­
domen.
Hur vanlig är då psykiatrisk samsjuklighet bland
människor med missbruk/beroende? ECA-studien visar
att nästan 40 procent av alkoholmissbrukarna och cirka
60 procent av narkomanerna lider av någon form av psy­
kiatrisk problematik. Motsvarande siffra i befolkningen i
stort är 20 procent.
Av de psykiatriska svårigheterna bland personer med
missbruk/beroende är personlighetsstörningar, depressio­
ner och ångesttillstånd vanligast förekommande. Ångest
och depressivitet är dessutom ofta en sekundär följd av
missbruk och överkonsumtion.
Posttraumatiskt stressyndrom (ofta kopplade till över­
grepp), ätstörningar och kroniska smärttillstånd är också
vanligt bland personer som utvecklat missbruksproblem.
Bland missbrukare finns även en hög förekomst av
neuro­psykiatrisk problematik som DAMP och ADHD.
Personer med missbruksproblem har en kraftigt ökad
självmordsrisk. Var tredje drogmissbrukare har någon
gång försökt ta sitt liv. (Russow 1994)
Missbruk finns i alla samhällsgrupper. Alkohol är den
klart dominerande drogen. Detta gäller även de missbru­
kare som har psykiatrisk samsjuklighet. Det flesta perso­
ner med missbruksproblem kommer dock aldrig till miss­
brukarvården. Många slutar dessutom på egen hand. Men
detta gäller i högre grad de som har en mindre belastan­
de bakgrund, bättre psykiska resurser och mindre sociala
problem. De som söker eller av omständigheterna mer
eller mindre tvingas till vård har i högre grad svårigheter
i alla dessa avseenden. För människor med mindre om­
fattande problem kan mer kortvariga och avgränsade be­
handlings- och rådgivningsinsatser ge goda resultat. Men
för de med mer omfattande problem behövs också mer
omfattande insatser, som inte bara består av avgränsade
kortare behandlingar.
Genom KPM-projektet har vi kunnat se att mycket
av de senaste årens utveckling i landet vad gäller insatser
till målgruppen, har handlat om att förbättra omhänder­
tagande och behandling för personer med psykossjuk­
dom. Detta har varit nödvändigt. Samtidigt är den nu­
merärt största gruppen de med personlighetsstörningar,
utagerande beteende och neuropsykiatrisk problematik.
Många har stora nedsättningar vad gäller vissa funktioner
men fungerar periodvis bättre vad gäller annat. Vad gäller
boende ”straffar” många ut sig, sysselsättningsmöjlighe­
ter brister och samarbetet mellan vård och omsorg/funk­
tionshinder inom socialtjänsten samt psykiatrin är dåligt.
Utveckling av insatser för dessa grupper behöver sättas
mycket mer i fokus framöver.
Sven-Eric Alborn
Människor med missbruksproblem är, som andra
människor, olika och behöver olika bemötande. Insatser
måste därför kunna individanpassas, bland annat med
hänsyn till kön, psykisk struktur, omfattning och typ av
missbruk. Screening och begränsad rådgivning är effek­
tivt vid hög konsumtion. Mer omfattande missbruk krä­
ver längre behandlingsinsatser. Mycket av de insatser som
primärt behöver sättas in för de psykiskt sjuka och/eller
socialt utslagna missbrukarna är åtgärder som egentligen
inte är att betrakta som direkt behandling. Snarare krävs
olika yttre stödjande och hållande åtgärder. Dessa kan i
sin tur ge förutsättningar för direkta behandlingsinsatser.
Sven-Eric Alborn
Leg. psykolog och leg. psykoterapeut. Är biträdande verksamhetschef inom beroendekliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Område Östra, Västra Götalandsregionen. Har
lång erfarenhet av beroendevård inom socialtjänst, institutionsvård, primärvård och psykiatri. Sven-Eric är också projektansvarig för KPM-projektet.
10
punkter
för en
bättre
vård
4
Alla ska ha makt över sitt eget liv
Målet för de integrerade insatserna är att per­
sonen ska återfå makten över sitt eget liv och
få en ökad delaktighet i samhället.
5
Anpassa organisationer och
verksamheter
De nationella samordnarna för psykiatri och narko­
tika­­politik har gjort en gemensam programförklaring
i 10 punkter. Syftet är att slå fast grundförutsättning­
arna för att bättre möta behoven hos personer med
både missbruk och psykisk sjukdom.
I de båda samordnarnas uppdrag har ingått att
identifiera problemområden och stödja utveckling
av vård- och behandlingsinsatser för personer med
missbruk respektive psykisk sjukdom. Båda har iden­
tifierat personer med missbruk och samtidig psykisk
sjukdom som en av de mest utsatta grupperna i sam­
hället. Trots detta finns det få vård- och behand­
lingsinsatser anpassade för denna grupp. Därför har
samordnarna gemensamt tagit initiativet till följande
programförklaring:
Organisationen och verksamheterna måste
anpassas. För lyckade resultat med personer med en
komplicerad problematik verkar det vara en fördel
att kunna erbjuda en integrerad verksamhet med ett
tydligt ansvar för personens hela livssituation.
6
Prioritera personer med dubbel
problematik
Risken för en allvarlig funktionsnedsättning
och negativ utveckling av den psykiska hälsan är stor
vid samtidigt missbruk och psykisk sjukdom varför
denna grupp ska prioriteras högt.
7
Gemensam behovsanalys krävs
Utifrån en bred utredning görs en gemensam
bedömning av behov och en samordnad plan
med berörda aktörer och resurser i nätverket. Konti­
nuitet är avgörande för framgång. Det ska alltid fin­
nas en ansvarig samordnare i det professionella nät­
verket och denna samordning ska alltid finnas och
inte släppa taget.
1
Öka medvetenheten
Psykisk sjukdom är vanligt förekommande hos
personer med missbruk. Missbruk förekommer
hos många med psykisk sjukdom och utgör en risk­
faktor för dålig prognos. Det måste finnas en med­
vetenhet om att denna dubbla problematik är vanlig
och att huvudmännen gemensamt har ansvar att er­
bjuda insatser som tar hänsyn till detta.
8
Samordna insatserna
Samordnade insatser över huvudmannagrän­
serna med långsiktigt helhetsperspektiv är
samhällsekonomiskt lönsamt och minskar person­liga
lidandet för såväl personen själv som närstående.
2
issbruk och psykisk sjukdom ska
M
behandlas samtidigt
Aktuell kunskap visar att missbruk och psy­
kisk sjukdom ska behandlas samtidigt i integrerade
program. Även kroppslig ohälsa måste uppmärksam­
mas och ges adekvat behandling. Det finns i dag ing­
et stöd för ett förhållningssätt där ett av problemen
måste vara behandlat innan nästa kan åtgärdas. För
de svårast sjuka är det helt nödvändigt att det finns
uppsökande verksamhet och uthålligt motiverings­
arbete.
9
Använd resurserna mer effektivt
I dag görs i många fall stora insatser för denna
grupp men på ett ineffektivt sätt. Befintliga
resurser måste användas på ett mer kostnadseffek­
tivt sätt men det behövs också ökade satsningar på
denna grupp för att på lång sikt uppnå samhällseko­
nomiska vinster.
10
Insatserna måste bygga på
gemensam grundsyn
3
Erbjud lättillgänglig vård
Behandlings- och stödinsatserna måste ges på
ett sådant sätt att de uppfattas som attraktiva
erbjudanden. Insatserna ska vara lättillgängliga och
erbjudas kontinuerligt under lång tid.
Gemensam grundsyn bland alla berörda
aktörer är en viktig förutsättning för effektivt sam­
arbete. Gemensamma utbildningar baserade på den
senaste forskningen är en väg att uppnå detta.
”Om organisering mellan organisationer – om samverkan, vårdkedjor och bedömningsinstrument”
var en av föreläsningarna på konferensen i Göteborg
den 17–18 januari
Planera och
handla –
samtidigt
Planera för samverkan och handla samtidigt.
Planering behövs för att skapa en gemensam
plattform och legitimitet, men händer det inget
snabbt är risken stor att allt rinner ut i sanden.
som arbetar med utsatta grupper och komplexa problem
arbeta över olika gränser, vilket startar gränsöverskridande
processer som kunskapsöverföring och samverkan.
Kajsa och Ewa berättade om några samverkanspro­
jekt som de har studerat. Ett är Högsboprojektet som
handlade om att utveckla vårdkedjan för äldre, oavsett
diagnos, i en stadsdel i Göteborg. 37 personer, framför
allt sjuksköterskor, i akutsjukvård, primärvård och social­
tjänst i stadsdelen skulle hitta gemensamma arbetssätt.
– Det var fascinerande att se hur dessa kvinnor med
liknande yrke och som arbetade med samma målgrupp
inom samma geografiska område pratade helt olika språk,
sa Kajsa.
Projektet kom igång snabbt och inom kort hade grup­
pen lyckats hitta enkla lösningar, till exempel telefonlis­
ta och instrument för avvikelserapporter. Lösningar som
inte hotade strukturer eller organisationer.
Sannaprojektet var ett samverkansteam med företrä­
dare för socialtjänsten, försäkringskassan, arbetsförmed­
lingen, frivården och psykiatrin. Projektet startade 1995
och samverkan studerades utifrån tre perspektiv – organi­
sation, ekonomi och klientperspektivet.
Det var en av slutsatserna som Kajsa Lindberg och Ewa
Wikström kommit fram till när de följt olika samverkans­
projekt.
– I början av ett projekt är gruppen sämst rustad för att
sätta mål och göra planer eftersom de inte vet hur projek­
tet eller gruppen fungerar ihop. Därför bör mål och pla­
ner kunna arbetas om efterhand, beroende på hur samver­
kan utvecklas och klienternas behov förändras, påpekade
Kajsa och Ewa.
Det är också en anledning till att förändringsprojekt tar
tid och måste få ta tid.
I sin forskning ser de framför allt tre saker som krävs
för att man ska kunna arbeta tillsammans på ett bra sätt:
•Ett gemensamt sakengagemang; en idé eller en upp­
gift som man kan samlas kring
•Ett ”kontrakt” med gemensam åtgärds- och hand­
lingsplan
•Ett gemensamt språk, annars fortsätter vi med gräns­
sättandet
I dag är gränserna mellan organisationer tydligare än
förr. Gränserna kan vara administrativa, professionella
eller sociala. Exempelvis har decentraliseringen skapat
administrativa gränser och verksamheter vill ha en egen
identitet för att skilja sig från andra. Samtidigt behöver de
Det visade sig att man i början var noga med att mar­
kera sin egen tillhörighet och det tog mer än ett år innan
fokus förflyttats till att hitta gemensamma metoder och
arbetssätt. Först omkring 1999–2000 var nätverket runt
den enskilda klienten i fokus.
I början ökade kostnaderna när klienternas behov
blev synligt och aktiviteterna ökade. Men den kostnads­
puckeln kom projektet över efter en tid.
Modellkommunprojektet, som initierats av Mobili­
sering mot narkotika, pågår fortfarande. Här ingår Bot­
kyrka kommun, regionen Pite Älvdal samt Örebro och
Karlstad och projektet handlar om samverkan, vårdked­
jor och standardiserade bedömningsinstrument (ASI och
DOK).
– Här har vi till exempel kunnat se att projektet har lett
till en omedelbar kompetenshöjning hos personalen. De
blev attraktiva att rekrytera till andra kommuner, konsta­
terade Kajsa och gör en reflektion:
– Man pratar alltid om ”patientens eller klientens bästa”
i alla förändringsprojekt. Kan man inte få säga att ”det här
gör vi för att förbättra för personalen” – det kommer ju
även patienten/klienten tillgodo!
Nationella riktlinjer
för missbruks- och
beroendevård
I februari 2007 presenterades de nya nationella rikt­
linjerna för missbruks- och beroendevård. Det är för
första gången som Socialstyrelsen ger ut riktlinjer
som riktar sig till både socialtjänsten och hälso- och
sjukvården. I flera avseenden skiljer de sig från tidi­
gare riktlinjer för hälso- och sjukvården, inte minst
därför att socialtjänstens lagstiftning är av annan
karaktär än hälso- och sjukvårdens.
Riktlinjerna omfattar ett 50-tal rekommenda­
tioner för socialtjänst och hälso- och sjukvård. De
baseras på ett omfattande underlag från experter
på till exempel förebyggande arbete och behand­
ling för alkohol- eller narkotikaproblem.
Syftet med nationella riktlinjer för missbruksoch beroendevård är att utveckla och förbättra
denna typ av vård. Verksamheten ska bedrivas med
stöd av kunskap om vilka metoder och tekniker
som är mest effektiva, både ur patientens/klien­
tens synvinkel och ur ett samhällsekonomiskt per­
spektiv.
Riktlinjerna ska ses som en vägledning för social­
tjänstens och hälso- och sjukvårdens verksamhet
för personer med missbruksproblem.
Faktaunderlaget avser förhållanden fram till och
med våren 2004. Avsikten är att en revision av rikt­
linjerna kommer att ske senast under 2008.
Regionala konferenser om de nationella riktlin­
jerna för missbruks- och beroendevården hålls un­
der hösten 2007.
Läs mer på www.socialstyrelsen.se
Kajsa Lindberg och Ewa Wikström
Företagsekonomer och ekonomie doktorer, forskare vid
Handelshögskolan i Göteborg. Deras forskning är framför
allt inriktad på hur organisering och kommunikation mellan
organisationer går till. De studier de bedriver inom offentlig
sektor fokuserar bl.a. på organisatoriska fenomen som samverkan och vårdkedjor.
Mer om deras utvärderingar och studier finns att läsa på:
www.hgu.gu.se/fek/sos
www.handels.gu.se/gri/
www.mobilisera.nu
Svenska Nätverket – Dubbeldiagnoser (SN-DD) är en kunskapsbank och resurs för
att utveckla arbetet med personer med så kallad dubbeldiagnos och på så sätt uppnå
ett bättre bemötande av målgruppen.
SN-DD är en förening som för dialog med Sveriges Kommuner och Landsting,
Socialstyrelsen, Kriminalvårdsverket och Statens Institutionsstyrelse för att uppmärk­
samma målgruppens behov. Föreningen bevakar aktuell forskning och utbildnings­
utbud samt arrangerar konferenser.
Mer information finns på www.sn-dd.se
”Metoder för att organisera samverkan, en lönsam
investering” var en av föreläsningarna på konferensen i Stockholm den 14–15 februari och i Malmö
den 18–19 april
Rehabilitering
en investering
att ”räkna hem”
Kostnader för behandling är egentligen investeringar i social hälsa. Det går att ”räkna hem” rehabiliteringsinsatserna.
– Även om ekonomiperspektivet inte är det
viktiga, ger det oss argument när vi möter dem
som bestämmer, menar Ingvar Nilsson.
de här effekterna krävs förstås att insatserna fungerar. För
det är ett problem – vad är det som gör att det inte fung­
erar?
När det gäller personer med komplexa vårdbehov kan
det handla om att insatserna sätts in mot symtom som är
lösryckta ur sitt sammanhang, menar Ingvar Nilsson.
– Personen har ett vårdbehov, men också många andra
behov. Har ingen försörjning, ingen bostad, ingen sys­
selsättning, inget nätverk. Saknar vi den sista pusselbiten
fattar vi fel beslut, ger fel lösning som inte har effekt. Att
definiera rätt helhetsperspektiv är en förutsättning för att
lyckas.
Ingvar Nilsson har tillsammans med kollegan Anders Wa­
deskog gjort en modell för så kallade socioekonomiska
bokslut och räknat på vad kooperativen Vägen ut! och
Basta åstadkommer för samhällsekonomin. De har ock­
så gjort beräkningar på vad en missbrukare och psykiskt
funktionshindrad faktiskt kostar om han inte får behand­
ling och de har undersökt de ekonomiska effekterna av
personliga ombud.
Eftersom behovspanoramat är så brett krävs samver­
kan. Men då är tre faktorer hinder på vägen: stuprörstän­
kandet, kortsiktigheten och maktstrukturerna.
Välfärdsinstitutionerna är organiserade vertikalt. Så
länge man inte har en sammansatt och diffus problema­
tik är det inget problem. Men för en person som behöver
insatser från många aktörer är de värre. Han får springa
det socialpolitiska gatloppet.
Kortsiktigheten gör att vinster av samverkan sällan hin­
ner visa sig innan det är dags att avsluta projektet. Man ser
bara kostnadspuckeln som alltid uppstår i början.
– Ett projekt behöver minst 24–36 månader för att man
ska kunna se effekterna över tid och inte bara kostnader­
na, hävdar Ingvar.
Ett socioekonomiskt bokslut kan visa de positiva mer­
värden som inte registreras i ett ekonomiskt bokslut. Till
exempel vinsten för samhället att en narkoman inte behö­
ver stjäla ihop till dagsdosen varje dag och den minskade
belastningen på rättssystemet.
Enligt beräkningarna är det mycket lönsamt att inves­
tera i rehabilitering.
– Enligt modellen får en kommun som köper en be­
handlingsplats under ett år på Basta tillbaka sina pengar
efter 15 månader, staten efter två månader. Avkastningen
på insatt kapital, 800 kronor per dygn i 12 månader, är
630 procent. Efter fem år är den uppe i 3 150 procent!
Säg den aktie som ger det.
Men för att vård, behandling och rehabilitering ska ge
Maktstrukturerna kan vara väldigt subtila och inte av­
siktliga. Men för klienten på socialkontoret är de tydliga.
10
Många gånger är det av ren välvilja som socialsekreteraren
talar långsamt och tydligt, men den som bemöts på det
sättet kan lika väl känna sig kränkt.
En tydligare maktstruktur är den mellan organisatio­
ner. Men Ingvar tror inte att gemensamt huvudmanna­
skap är lösningen.
– Det handlar inte om strukturförändringar utan om
tillit. Det finns fördomar som hindrar samverkan och
mycket kan göras för att förbättra de personliga kontak­
terna. Det är mycket svårare att bråka med en man känner
och har druckit kaffe med.
Dessutom behövs samverkan om resurserna ska använ­
das mer effektivt. Och för en nationalekonom är det ald­
rig fel att tänka så.
Länsstyrelsernas roll
Tillsyn och stöd
i utvecklingsarbetet
Verksamhetstillsyn och att stödja och stimulera till
utvecklingsarbete är hörnstenar i länsstyrelsernas
uppdrag i arbetet med de sociala verksamheterna
i kommunerna.
Länsstyrelserna genomför verksamhetstillsyn
inom socialtjänstens olika delområden, till exempel
missbruksvård.
Dessutom fördelar länsstyrelserna statliga utveck­
lingsmedel för tidsbegränsade projekt. I många län
ordnas även konferenser och seminarier i aktuella
frågor. Därför har flera länsstyrelser engagerat sig i
KPM-projektets regionala konfernser.
Länsstyrelserna och Socialstyrelsen har i uppdrag
att vidareutveckla sitt samarbete för att både öka
samordningen mellan länsstyrelserna och mellan
den regionala och nationella tillsynen inom social­
tjänstområdet. De ska också öka samordningen vad
gäller tillsynen över socialtjänsten och hälso- och
sjukvården. I vissa län, till exempel Västra Göta­
lands, genomförs gemensamma tillsyner.
Sammanfattningsvis:
• Tänkt långsiktigt och agera tidigt.
• Prevention är billigare än reparation.
• Samverkan lönar sig.
• Rehabilitering är en lönsam affär.
• Egenmakt har en stark läkande kraft.
• Det handlar om många människor och mycket pengar.
Ingvar Nilsson
Nationalekonom och verksam som konsult. De senaste
20 åren har han arbetat med att planera, genomföra och
utvärdera samverkan inom verksamheter och organisationer på olika håll i landet.
NU!
-projektet tar över efter
Nationell psykiatrisamordning
Efter att Nationell psykiatrisamordning har slutfört sitt
uppdrag tar Socialstyrelsen ansvar för det fortsatta stödet
till utvecklingen inom sektorn. Det sker genom NU!projektet – Nationellt utvecklingsstöd till verksamheter
för personer med psykiska sjukdomar och funktionshin­
der. Projektet ska ge praktiskt och verksamhetsnära stöd
till socialtjänsten samt hälso- och sjukvården. Att ge fort­
satt stöd till och följa de pågående projektens arbete, samt
ta initiativ till nya insatser är en viktig del av detta.
Inom ramen för projektet ska bland annat detta ske:
• Ge fortsatt stöd till de utvecklingsprojekt som starta­
des inom ramen för psykiatrisatsningen under 2005 och
2006, samt bidra till att kunskap och erfarenheter från
projekten sprids över landet.
• Ansvara för den uppföljning av psykiatrisatsningen
som regeringen uppdragit åt Socialstyrelsen att utföra.
• I samarbete med IMS (Institutet för utveckling av me­
toder i socialt arbete) bidra till att metoder i det psyko­
sociala arbetet utvärderas och utvecklas och initiera nya
forskningsprojekt.
• I samverkan med övriga berörda avdelningar bygga
upp en strategi för informationsinsatser inom området.
Det gäller både att ta reda på vilken information som ef­
terfrågas och hitta effektiva informationskanaler.
• Ansvara för kontinuerlig samverkan med brukarorgani­
sationerna bland annat genom att fortsätta samarbetet med
det brukarnätverk som psykiatrisamordningen inrättat.
Mer information om NU!-projektet finns på
www.socialstyrelsen.se
11
”Samverkan – himmel eller helvete” var en av föreläsningarna på konferenserna i Karlstad 14–15 mars och
Umeå 9–10 maj
Samverkan
kräver ömsesidig
förståelse
Om samverkan ska fungera måste det finnas en
ömsesidig förståelse och kunskap om varandras
arbete. Och organisation och regelverk får inte
sätta käppar i hjulet.
– Samverkan är ett samspel mellan olika dimensioner och man stöter på många problem
som gör att risken att misslyckas i stor.
Det finns en idealbild av vad samverkan bör bygga på
Det konstaterade Berth Danermark, professor vid institu­
tionen för handikappvetenskap vid universiteten i Örebro
och Linköping. Hans föreläsning hade rubriken ”Samver­
kan – himmel eller helvete” och han gjorde tidigt klart att
det inte är lätt att komma till samverkanshimlen.
– Samverkan har blivit något av ett modeord. Man tror
att samverkan ska lösa en massa problem, men det finns
en övertro på samverkan. Den är viktigt men är inget uni­
versalmedel.
Berth Danermark avfärdade snabbt ”personkemi” som
en anledning till att samverkan misslyckas. Att reducera
problemen till den nivån är bara ett sätt att skylla miss­
lyckandena på de enskilda medarbetarna.
– På den operativa nivån pratar man sällan om person­
kemi. Men ju högre upp i hierarkin man kommer, desto
vanligare är det att personkemi diskuteras. Det är ett sätt
att inte ta sitt ledningsansvar som handlar om att skapa
förutsättningar för samverkan.
Samverkan är ett samspel mellan flera olika dimensio­
ner, enligt Berth Danermark:
•De olika kunskaps- och förklaringsmodeller som
parterna ska komplettera varandra med.
– klientens bästa, konsensus, professionalism, ökad effek­
tivitet, med mera. Den bilden stämmer dock rätt sällan
överens med verkligheten.
– Klientens bästa har man för ögonen så länge det inte
hotar organisationens intressen. Även personliga intres­
sen, som gränser och karriärmöjligheter, förekommer.
Maktförhållanden är också centrala. I all samverkan finns
inslag av makt och maktutövning.
Skilda synsätt på till exempel vad ”helhetsperspektiv”
egentligen är och skillnader i språk är andra hinder för
samverkan.
– Varje profession utvecklar sina fackuttryck, sin jar­
gong. Det är inget konstigt med det, men det uppstår
problem när man tror att man pratar om samma sak, till
exempel ”allvarlig psykisk störning”. Har sjukvården och
socialtjänsten samma definition?
Två personer som ska samverka kan dessutom ha olika
bilder av vad de ska samverka om. De har ett uppdrag där
deras olika kompetenser och erfarenheter ska tas tillvara,
men tänker inte på att de måste hitta arbetsmetoder där
bådas kunskap kan användas samtidigt. I stället förstoras
problem för att någon annan ska ta initiativ. Till exempel
att de sociala myndigheterna säger att de inte kan göra
•De administrativa villkoren man arbetar under, som
budget, organisation och regelverk.
•Den psykologiska dimensionen – man får insyn i
varandras verksamheter, osäkerhet inför hur arbetet
kan förändras, med mera.
12
De senaste årens uppmärksammade händelser har lyft fram samverkan som en lösning för att förhindra
liknande saker ska kunna hända igen. (Bild från Berth Danermarks presentation.)
något om inte psykiatrin tar itu med de neuropsykiatriska
problemen. Eller tvärtom att psykiatrin inte kan göra nå­
got så länge de sociala problemen är olösta.
tre modellerna. En ny enhet behöver ha kontakt med sina
ursprungsverksamheter, bland annat för att få del av kun­
skapsutveckling, men det kan vara svårt. Projekt kan lät�­
tare hitta pengar, men ”projektarbetarna” får ofta problem
med dubbla roller. Nätverk, där man bygger upp infor­
mationsflödet och gör resurser tillgängliga för varandra,
ställer stora krav på ledningen.
Administrativa rutiner och regelverk är en ständig källa
till diskussioner i samverkan och många gånger tar små
detaljfrågor väldigt mycket plats. Det finns både formella
och informella regler. En del har myndigheten själv hittat
på – de kan alltså ändras.
– Ha alltid ett kritiskt förhållningssätt till ”så kan vi
inte göra, det har vi aldrig gjort”, uppmanade Berth Da­
nermark.
Han avslutade med att ytterligare betona ledningens
ansvar för att samverkan fungerar. Ett klart uttalat mål
som är mätbart är nödvändigt liksom tillräckligt med re­
surser. Skillnader måste identifieras och respekteras, alla
parter måste förstå dem.
– Har vi den grundläggande inställningen går vi in i
samverkan med helt andra förutsättningar att lyckas.
En vanlig situation vid samverkan är att en modell­
stark part möter en modellsvag. Den ena vet och kan mer
än den andra.
– Det som händer är att den som inte vet något tar över
den andres förståelse, vilket inte är bra för någon. Men det
handlar också om maktutövning, det är effektivt att få nå­
gon att tänka på samma sätt som jag själv.
Men vad ska man då göra för att få samverkan att fung­
era? Vilka faktorer är viktiga att arbeta med?
Berth Danermark kallar det ”Det demokratiska samta­
let”. Att olika synsätt ställs mot varandra utan att någon
slår näven i bordet, att det finns utrymme för argumen­
tation, inte bara påståenden. I botten måste det finnas
en vilja att komma överens, även om man inte måste ha
fullständig samsyn i allt.
– Jag är tveksam till samsyn när det gäller bilder, men
samsyn kan också vara att man är överens om att man har
olika bilder och att det gäller att förstå varandras bilder.
Den organisatoriska strukturen för samverkan kan se
olika ut. Man kan bilda en ny enhet, ofta med personer ur
två eller flera ”gamla” enheter. Ett projekt kan startas där
man är kvar i organisationen men lämnar sina ordinarie
arbetsuppgifter eller så kan man starta ett nätverk där man
är kvar i den löpande verksamheten.
Berth Danermark ser nackdelar och fördelar med alla
Berth Danermark
Professor i sociologi och verksam vid Institutet för handikappvetenskap, Linköpings och Örebro universitet. I sin
forskning har han bland annat fokuserat på samverkansprocesser och har i ett flertal böcker skrivit om möjligheter och
hinder för samverkan.
13
Parallella seminarier
På varje konferens hölls 12 (i Umeå 11) parallella seminarier. Dessa leddes av en eller
flera personer med kunskap och erfarenhet i ämnet. Många hade dessutom regional
och lokal anknytning. Tyngdpunkten i seminarierna låg på diskussioner mellan deltagarna. Här följer korta sammanfattningar av seminarierna och diskussionerna. En del av
föreläsarnas bilder och anteckningar finns att ladda ner från Svenska Nätverket Dubbeldiagnosers webb-plats, www.sn-dd.se.
ACT-team (Assertive Community Treatment) och case management
Hur arbetar man? Vilka målgrupper behöver vårdinsatser genom ACT-team och case management?
samt
ACT-team och case management ur ett organisatoriskt perspektiv
Vilka möjligheter och hinder finns? Samverkansstrukturer mellan vårdgivare och myndigheter.
Vad behövs för att samverkan ska fungera? Hur anpassa modellen till lokala förhållanden?
ACT-modellen riktar sig till personer med allvarlig och
långvarig psykisk sjukdom eller personlighetsstörningar,
som har flera funktionshinder och som inte kan tillgodo­
göra sig traditionell öppenvårdsbehandling.
Grunden för case-management enligt ACT-metoden
har i Sverige sitt ursprung från erfararenheter gjorda på
flera platser runt om i landet. Den samlade erfarenhe­
ten har visat att arbetet kring psykiskt störda missbrukare
med komplexa vårdbehov kräver:
•gemensam ledningsorganisation mellan landsting och
kommun som leder verksamheten
•multidiciplinärt sammansatta team som tillsammans
ansvarar för målgruppen
•en eller två anställda som tar ansvar för samtliga frågor
som rör individen
Detta ställer helt nya krav både på de anställda och de
organisationer som finns kring dem. Det kan handla om
att släppa ifrån sig ansvar, arbeta tillsammans med andra
för att finna insatser som passar individen och om att
frångå den praxis som gäller andra patientgrupper.
För att kunna finna individuella lösningar är det nöd­
vändigt att personer från de olika organisationerna med
beslutande makt tillsammans träffar teamen. Syftet med
dessa träffar i så kallade primärteam är att gemensamt
lösa frågor angående betalningsansvar, avsteg från norm
och annat som teamet ställs inför i det dagliga arbetet.
Genom primärteamen får ACT-teamet tillgång till hela
det stödsystem som behövs för att individen ska få bästa
möjliga omhändertagande. Viktigt i detta sammanhang
är att fundera på vilka representanter som behöver fin­
nas med för att så många typer av beslut som möjligt ska
kunna fattas vid sittande bord.
Case managern är metodansvarig och arbetar aktivt
uppsökande för att säkerställa en kontinuitet dels med
klienten, dels med de kontakter som finns runt klienten.
Motivationsarbete är ett viktigt inslag i behandlingen.
Målgruppen för insatserna måste vara klart definierad,
så att rätt person få ta del av dem. Insatserna ska ges un­
der lång tid, utan tidsbegränsning, och med en hög grad
av flexibilitet. En case manager är ofta ensam i sitt uppsö­
kande arbete, vilket gör det viktigt att CM har en förank­
ring på en arbetsplats.
Seminarieledare
Per Eng, mentalskötare, verksam vid Psykiatrisk öppenvårdsmottagning i Vårgårda, SÄS. Lång erfarenhet från psykiatrisk
vård. Går nu Case manager-utbildningen via Växjö universitet.
[email protected]
Maria Eriksson, case manager, Bodens kommun.
[email protected]
Lars Fridborg, gruppledare i CM-teamet, anställd vid Örebro
läns landsting. [email protected]
Margita Ganerud, case manager (landstinget), arbetar sedan
1998 i Dubbeldiagnosteamet, som är ett integrerat team mellan
kommun och landsting vid Rinkebymottagningen, beroendecentrum, Stockholm. [email protected]
14
I Malmö hade seminariet en annan inriktning:
Håkan Gille, processledare inom socialtjänsten i Örebro med
speciellt fokus på insatser för vuxna med missbruksproblem.
[email protected]
Tillämpning av case management i en vårdkedja som inleds
med tvångsvård
Anne Holmqvist, socionom, verksam som öppenvårdschef
inom Huddinge kommuns missbrukarvård och samordnare för
ACT-teamet och beroendemottagningen i Huddinge.
[email protected]
Annika Håkansson, sjuksköterska och enhetschef vid DDmottagningen, Beroendecentrum, Universitetssjukhuset MAS,
Malmö. [email protected]
Erfarenheter från en process för samverkan och gemensamt
synsätt. Vad innebar det för klienten och deras anhöriga? Vad
innebar det för de verksamheter som var delaktiga?
Jeanette Jonsson, socionom, med mångårig erfarenhet från
psykiatrin i Göteborg, bl.a. inom psykosvården som case manager. Arbetar f.n. som projektledare i ”Milton-projektet” Upplysningen samt som handledare i Integrerad psykiatri och lärare vid
Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet.
[email protected]
Seminarieledarna berättade om sina erfarenheter från ett
samverkansprojekt med syfte att försöka effektivisera ef­
tervården och fullfölja de behandlingsintentioner som in­
itierats under institutionsvistelsen enligt LVM.
Eftervårdssamordnare arbetade bland annat med att
• motivera klienten att vara fortsatt engagerad i sin be­
handling
• organisera insatserna runt klienten
• erbjuda olika former av stöd till klienten
Minna Koskivirta, behandlingsassistent (socialtjänsten), arbetar sedan 2002 i Dubbeldiagnosteamet vid Rinkebymottagningen, Stockholm. [email protected]
Isa Larsson, case manager, Missbruks- och beroendeenheten,
Luleå, Norrbottens läns landsting. [email protected]
Per-Yve Lisbo, psykiatrisjuksköterska, arbetar vid Vuxenpsykiatriska öppenvårdsmottagningen i Mark. Lång erfarenhet från
psykiatrisk vård. Går nu Case manager-utbildningen via Växjö
universitet. [email protected]
Elin Löfroth, socionom, verksam vid Dubbeldiagnos-teamet i
Skellefteå, ett integrerat team mellan landstinget i Västerbottens
län och Skellefteå kommun. Teamet arbetar enligt ACT-modellen.
[email protected]
Seminarieledare:
Marianne Larsson–Lindahl, socionom, tidigare projektledare
för ett samverkansprojekt (ESS) mellan 11 kommuner i Skåne
och tre SiS-institutioner. Forskar inom psykiatrisk behandlingsforskning vid medicinska fakulteten, Lunds universitet. Arbetar
också med utvecklingsfrågor vid socialnämnden i Helsingborg.
[email protected]
Jan Nilsson, socionom, projektanställd som case manager i
Tranemo, Svenljunga och Ulricehamns kommuner. Arbetat inom
socialtjänst med vuxna missbrukare, går nu Case managerutbildningen via Växjö universitet. [email protected]
Catarina Norman, socionom, verksam inom Beroendecentrum, Stockholm. Handleder vid Case manager-utbildningen via
Växjö universitet. [email protected]
Camilla Wallin, socionom, mångårig erfarenhet av fältarbete.
Har arbetat som case manager – eftervårdssamordnare i projekt
ESS, eftervård i SiS södra region. [email protected]
Mikael Ramnerö, socionom, verksamhetschef för CM-teamet
vid Örebro kommuns öppenvård för vuxna missbrukare.
[email protected]
Att leva som hemlös
Är det något man väljer? Vilken hjälp finns att erbjuda? Var går gränsen mellan
samhällets ansvar och individens integritet?
Köpenhamns arbete med hemlösa lyftes fram som ett
fungerande sätt att arbeta. Köpenhamn har mycket upp­
sökande verksamhet som flyttar ut till de behövande, i
stället för att kräva att de utsatta ska söka upp. Inlednings­
vis tar kommunen ett stort ansvar för den hemlöse, men
sedan lämnas ansvaret över successivt till individen.
Frågor som diskuterades var bland annat: Vilken slags
hjälp ska man erbjuda? Vilken hjälp vill de ha? Överens­
stämmer deras upplevda behov med det vi anser att de
behöver?
Bland annat konstaterades att vissa människor inte vill
eller klarar av att vara med andra. Vi tror att alla vill ha ett
boende, men det är inte säkert att det är så. Den vanliga
”mallen” passar inte för de personerna. Därför är det vik­
tigt att hitta rätt ställen till rätt personer, tänka habilite­
Seminariet hölls
endast i Malmö
ring i stället för rehabilitering och göra vad man kan. Och
om man söker upp hemlösa och motiverar till förändring
– finns det resurser att ge det stöd de behöver?
Seminarieledare:
Pia Bergius, verksamhetschef vid Stadsmissionen i Malmö. Distriktssköterska till professionen, många års yrkeserfarenhet från
missbruksbehandling på olika nivåer.
[email protected]
Magnus Lindberg, socionom, arbetar i Mobila enheten i socialtjänsten i Malmö med uppsökande arbete riktat till hemlösa med
förmodad psykisk sjukdom, ett samarbete med regionens psykiatri i ett ”Milton-projekt”. [email protected]
Steinar Rong, pedagog vid Specialinstitutionen Forchhammersvej, Köpenhamns kommun. Arbetar med uppsökande
verksamhet bland psykiskt sjuka och socialt utstötta missbrukare som är hemlösa och inte har anknytning till Köpenhamns
kommun (bl.a. nordiska medborgare). [email protected]
15
Rehabilitering – habilitering
Vad är skillnaden? Hur väl sammanfaller individens behov med nuvarande organisationers mål och uppgifter?
Kräver olika funktionshinder olika förhållningssätt? Vilka mål är rimliga?
Habilitering är utveckla ny förmåga, behålla den förmåga
man har. Rehabilitering är återvinnande av förlorad för­
måga.
Vi kallar ofta alla hjälpande insatser för rehabilite­
ring/behandling när det snarare är habilitering och stöd.
Många i målgruppen behöver livslångt stöd, som vid an­
dra handikapp.
Det finns risk att vi har för höga eller orealistiska krav
på klientens förändringsprocess. Därför är det viktigt att
skilja på vad som är handläggarens mål och vad som är
den enskildes mål.
Tillit och hopp är viktiga inslag i förändringsprocessen
– den som har det tar lättare emot hjälp. Många inom
målgruppen saknar i hög grad detta.
Det är viktigt att habilitering/rehabilitering sätts in re­
dan innan drogfrihet uppnåtts. Man måste ha innehåll
i livet för att kunna sluta droga. Alla kan inte heller ha
drogfrihet som mål. Rätten till sociala sammanhang är
viktig liksom att få bidra efter förmåga till samhället, att
få vara till nytta för andra snarare än att ”sysselsättas”.
Diskussionerna handlade också om svårigheten att fin­
na arbete/sysselsättning i området mellan aktivitetshus
och vanliga arbetsmarknaden. Arbetsförmedling och för­
säkringskassa blir ofta kontraproduktiva gentemot var­
andra för den enskilde. Dessutom har arbetsmarknaden
hårdnat. ”Diversearbete” finns inte längre. Socialtjänsten
arbetar inte aktivt med att leta efter sådana jobb. Dock
finns möjlighet att hitta alternativa jobb om man arbetar
aktivt med det och arbetsgivare är i allmänhet positiva.
Kanske skulle man ha något liknande ”skolpeng” för varje
individ som man kan använda vid sysselsättning?
Samverkan mellan de olika huvudmännen kan spara
pengar. Problem med de båda ramlagarna är att de inte
blir ”förpliktigande” när det inte finns pengar. Hinder
uppstår lätt utifrån avgränsning av olika ansvarsområden
och lagstiftning.
Det finns dock, på många håll, stor vilja till samverkan.
När samverkan fungerar har den politiskt och organisato­
riskt stöd – är beslutad och har fasta rutiner. Det är lättare
med informella kontakter i mindre kommuner.
Konsultativa kontakter, till exempel mellan sjukvård,
socialtjänst och kriminalvård, bör utnyttjas mer för att
samla ihop insatserna och hjälpen runt den det gäller. Det
kan även ske med avidentifierade klienter.
Det vore önskvärt med gemensamma utbildningar för
personal från de inblandade huvudmännen. På vissa håll
är man redan igång. Det behövs utbildningar som går
över längre tid.
Brukarorganisationer, som FMN, glöms bort. Det är
viktigt att ha med brukarorganisationer i såväl vårdsam­
manhang som utvecklingsarbete.
Det är stor skillnad mellan att arbeta i en storstad och
en liten kommun. Kortare beslutsvägar i mindre kommu­
ner ger större möjlighet till utveckling av samarbetet, men
resursbristen är ett hinder. Det är till exempel svårare hitta
bostäder samt större läkarbrist. Det är också svårare att
differentiera vård och stöd efter individuella behov.
Vi måste utveckla ett ökat samarbeta mellan mindre
kommuner, men även mellan storstädernas stadsdelsför­
valtningar, för att kunna differentiera vård och stöd efter
individens behov.
Seminarieledare
Sven-Eric Alborn, psykolog vid Beroendekliniken, SU/ÖS, Göteborg. Mångårig erfarenhet av behandlingsarbete inom beroendevård. [email protected]
Mia Fältsjö, behandlingsassistent, och Anders Dahlman,
skötare. Båda arbetar sedan 1999 vid Dubbeldiagnosteamet Pilen, ett samverkansteam mellan öppenvårdspsykiatrin i Västervik
och socialtjänsten Västerviks kommun. [email protected]
Robert Gustafsson, socionom, SDF Lundby, Göteborg. [email protected]
Per Hjelm, socionom, arbetar med sysselsättning och arbetsrehabilitering för personer med psykisk ohälsa, SDF Lundby, Göteborg. [email protected]
Ulla Trygg, enhetschef vid Resursenheten för Vuxnas Rehabilitering, Eskilstuna kommun. [email protected]
16
Motivation och förändring
Varför blir det så besvärligt med vissa klienter/patienter? Vem är motiverad och vem är inte? Vilken anpassning av bemötande och förhållningssätt behövs utifrån olika målgruppers/diagnosgruppers behov? Vilka faktorer är viktiga för att möjliggöra
förändring? Tidsperspektiv på förändringsprocesser. Kan vi acceptera att människor inte orkar förändras eller vill ta emot
hjälp?
Kort från seminarierna:
Seminarieledare
•Vi måste utgå från var individen befinner sig och vilka
behov av hjälp och stöd individen har, annars finns
det risk att man skapar misstro och frustration
•Att ta fasta på drömmar och önskemål är viktigt för
att skapa motivation.
•Om det sker en anpassning till klientens behov med
hög grad av flexibilitet så kan man börja skapa en till­
tro till att förändring är möjlig.
•Motivation leder till förändring som i sin tur påver­
kar motivationen. Det är en process som bland annat
handlar om att förmedla hopp och stödja den förmå­
ga som finns.
•Viktigt att arbeta med personens självkänsla och själv­
förtroende, många har liten tilltro till sin egen förmå­
ga att påverka sin livssitution.
•Ett långsiktigt perspektiv är nödvändigt liksom ett
icke-konfrontativt, reflekterande och stödjande för­
hållningssätt.
•Det är viktigt att ha realistiska delmål och att det tyd­
ligt märks när man uppnått det man önskat – det
stärker känslan av självbestämmande.
•Förändring innebär känsla av utsatthet och risktagan­
de, så det måste finnas en acceptans för återfall utan
att det betraktas som misslyckande.
•Grundtrygghet, till exempel i form av att ha ett bo­
ende, är en nödvändighet för att kunna förändra sin
situation
•Ha ett helhetsperspektiv och skapa organisatoriska
förutsättningar för att individerna ska få den hjälp
som behövs.
•Viktigt att kontinuerligt arbeta med, skapa samt stöd­
ja motivationen även hos beslutsfattare, exempelvis
genom att förmedla kunskap, berätta om hur arbetet/
projektet utvecklas, vilka resultat man kan förvänta
sig och som man uppnår.
Gunilla Cruce, socionom med erfarenhet av bl.a ett samverkansteam för personer med psykisk sjukdom och missbruk. Nu
projektledare i ett ”Milton-projekt” riktat till samma målgrupp.
Doktorand i psykiatri. [email protected]
Ulf Eek, psykiatrisjuksköterska, verksamhetschef/samordnare
vid BoP-teamet (Teamet för Beroende och svår Psykisk störning), som är ett integrerat team mellan landstinget i Jönköpings
län och Jönköpings kommun. [email protected]
Kajsa Jernqvist, sjuksköterska, verksam i POM-teamet (psykos och missbruk), ett samverkansteam mellan kommun och
region, Lund. [email protected]
Hans Kleine, psykiater med mångårig erfarenhet från beroendevård inom psykiatrin, Landstinget i Värmland, i samverkan
med socialtjänsten, Karlstad kommun. [email protected]
Elin Löfroth, socionom. Har arbetat 12 år i DD-teamet i Skellefteå, ett integrerat team mellan psykiatrin inom landstinget och
Skellefteå kommun. [email protected]
Sonny Strand, arbetar med behandling i BoP-teamet, anställd
av Jönköpings kommun. [email protected]
Krister Stål, behandlingskonsulent, verksam inom Kurage öppenvårdsprogram, Karlstad kommun. [email protected]
Johan Wallgren, socionom, arbetar inom öppenvården vid Beroendecentrum, Östersunds kommun.
[email protected]
17
Neuropsykiatriska funktionshinder eller kognitiva svårigheter?
Vad är vad? Vad behöver utredas? Varför är det så viktigt med en diagnos? Vad är viktigt i bemötande och behandling?
Diskussionerna kom mest att handla om neuropsykiatris­
ka funktionshinder, främst ADHD, och hur de bör han­
teras. Snabbare möjligheter till utredning och behandling
inom sjukvården var ett önskemål. I en grupp konstatera­
des att det händer att såväl primärvården som psykiatrin
hänvisar patienter med neuropsykiatrisk problematik till
vuxenrehabiliteringen. Även inom barn- och ungdoms­
psykiatrin kan det vara svårt att få hjälp, eftersom de en­
dast tar emot barn med mycket svåra problem.
Betydelsen av att få en diagnos är stor, framför allt för
att diagnosen leder till att patienten, såväl som omgiv­
ningen, kan få ökad förståelse för de individuella behoven
av stöd och hjälp. Det finns flera uppfattningar om hur
omfattande utredning som måste göra för att kunna ställa
en diagnos. Det poängteras att det är viktigt att inte utre­
da om man inte också kan erbjuda stöd- och behandlings­
insatser. Vad som är rätt hjälp går inte att generalisera, det
beror på vilket funktionshinder man har samt vem man är
som individ. Viktiga hörnstenar är dock struktur och stöd
i vardagen, kunskap samt anpassning från omgivningen i
förhållande till funktionshindret.
Medicinering och program med Concertabehandling
diskuterades också. En komplikation i det sammanhanget
är att hjälpa patienten att bli drogfri innan behandling.
Initialt är det dessutom svårt att över huvud taget skilja på
ett missbruksbeteende och ett neuropsykiatriskt beteende
utan tillgång till pålitliga uppgifter från anhöriga och en
barndomsanamnes.
Samverkan mellan socialtjänst, landsting och behand­
lingshem är viktigt inom området. Genom att skapa re­
sursteam med neuropsykiatrisk kompetens kan verksam­
heter som inte har specialistkompetensen inom sin egen
organisation får stöd på olika sätt, exempelvis genom kon­
sultation och handledning.
Seminarieledare
Jenny Daleryd, psykolog, Beroendecentrums Neuropsykiatriska team, Örebro. [email protected]
Per Anders Hultén, psykiater, verksam i Borås, SÄS, vid Öppenvårdsmottagning för beroendesjukdomar och på PSLteamet
(Psykiskt störda lagöverträdare). Har tidigare arbetat vid Neuropsykiatriska utredningsenheten i Borås. Häktesläkare sedan
1985. [email protected]
Carl Johan Jarnestad, skötare vid Beroendesektionens öppenvård, Psykiatri Nordvästra Skåne. Långvarig erfarenhet från
arbete inom missbruksvård, arbetar nu sedan 1,5 år med ADHD
och missbruk. [email protected]
Anneli Karlsson, sjuksköterska, administrerar bl.a. Concerta,
Beroendecentrums Neuropsykiatriska team, Örebro.
[email protected]
Anita Lidström Lind, psykolog, verksam inom ett utredningsteam vid Barn- och Ungdomspsykiatriska kliniken i Västerbotten.
Arbetar f.n. med konsultationer till skolorna i länet vid misstanke
om neuropsykiatriska funktionshinder. [email protected]
Göran Löfstedt, psykiater, Beroendecentrums Neuropsykiatriska team, Örebro. [email protected]
Lars Nordgren, psykiater vid Beroende sektionens öppenvård,
Psykiatri Nordvästra Skåne. [email protected]
Monica Nordlander, kurator med flerårig erfarenhet från ett
neuropsykiatriskt team i Lindesberg, Beroendecentrums Neuropsykiatriska team, Örebro. [email protected]
Sölvi Schmidt, psykolog, arbetar vid avgiftningsenheten opiatmissbrukare och substitutionsmottagningen, Beroendekliniken
SU/ÖS, Göteborg. Mångårig erfarenhet av arbete med neuropsykologiska utredningar och behandling av personer med komplexa vårdbehov. [email protected]
Eva Skeppstedt, arbetsterapeut med erfarenhet av funktionsbedömningar gällande personer med neuropsykiatriska funktionshinder, Beroendecentrums Neuropsykiatriska team, Örebro.
[email protected]
Erling Thernström, psykiater, verksam inom Beroendecentrums neuropsykiatriska team, arbetar med neuropsykiatriska
utredningar. [email protected]
Marja-Leena Virtanen, psykolog, arbetar inom Beroendecentrum Stockholm. Ingår i BCS:s neuropsykiatriska team och
arbetar med neuropsykiatriska utredningar. Deltar även i olika
forskningsprojekt inom ramen för Magnus Huss-mottagningen
forskning. [email protected]
18
Boende och boendestöd
Vad gör man när någon inte klarar av att bo? Vilken anpassning av boenden och boendestöd behövs utifrån olika målgruppers behov? Vilken kompetens behövs i arbetet på boenden och som boendestödjare? Var går gränsen mellan boende och behandlingshem? Hur tillvaratas boendepersonalens kunskap och erfarenheter i samverkan? Vilket stöd behöver boendestödet?
Seminarieledare
Inledningsvis presenterades olika boendeformer av semi­
narieledarna. Synpunkter och frågor som därefter kom
upp till diskussion:
Det är trögt att få igång den samverkan som det pratats
om så många år gällande boendefrågor. Samtidigt är var­
aktiga och välfungerande samarbetsformer mellan kom­
mun och landsting nödvändiga för att skapa förutsätt­
ningar för ett bra arbete inom olika boendeformer. Skriv
avtal och förankra dem hos chefer och politiker! Gör an­
svarfördelningen tydlig och tänk långsiktigt!
Hur mycket får ekonomin styra utvecklingen? Arbete
med målgruppen och tillskapandet av bra boendeformer
tar tid och måste få göra det.
Hitta alternativa boendeformer till boendetrappor, följ
klientens önskan och behov. Det måste finnas hög tole­
rans för att klienterna ska få pröva sina egna vägar, perso­
nalen måste våga tänka nytt!
Differentiera målgrupperna och skapa boenden som är
anpassade utifrån olika behov. Individuella insatser med
boendestöd i egna lägenheter är alternativ som fungerar
bättre för vissa målgrupper. Det måste också gå att hitta
tillfälliga lösningar när det krisar i boendet, med respekt
för den boende. Förbered sådana lösningar för kriser och
akutsituationer som kan uppstå. Trygghet och tillit i bo­
endet är mycket viktigt.
Det är också viktigt med hög tolerans och individu­
ell anpassning vad gäller missbruk och psykiatri. Hur ska
man hantera missbruk/bruk av alkohol och droger i bo­
endet? När är det viktigt att arbeta med krav på drogfri­
het och när behövs en tolerans för att det inte är möjligt
att uppnå drogfrihet? Kravnivåerna i boendet ligger till
grund för personalens frustration och är viktiga att få dis­
kutera.
Sysselsättning, kontakt med anhöriga och ett nätverk är
också viktigt. Brukarinflytandet bör ökas både på individ­
nivå och vad gäller övergripande frågor.
Ett område som också diskuterades handlade om vil­
ken utbildning och kompetens som behövs när man ska
arbeta som boendestödjare. Engagerad och kompetent
personal som får kontinuerlig kompetensutveckling är en
förutsättning för verksamheterna.
Bo Bäcklund, mentalskötare/boendestödjare vid Åsens gruppboende, Bodens kommun. [email protected]
Björn Carlsson, socialsekreterare, har arbetat med träningslägenheter i fyra år vid Bandhagshemmet stödboende, socialtjänstförvaltningen, Stockholm.
[email protected]
Thomas Coenning, sektionschef vid Strandgatans boende,
SDF Limhamn/Bunkeflo, Malmö. [email protected]
Marit Grönberg-Eskel, doktorand vid avdelningen för sociala studier, Karlstad universitet. Forskningsområde: vardagsliv
och psykiska funktionshinder. Har utvärderat gruppboendet vid
Rönngården i Karlstad. [email protected]
Helena Gustavsson, beteendevetare, enhetschef på hästskons boendeenhet i Tyresö kommun. Tidigare arbetat som handläggare på missbruksenheten och varit med i utvecklandet av
Tyresö modell för arbete med personer som har komplex problematik. [email protected]
Elizabeth Hjälmarsted, socionom, verksam som institutionschef vid Krukis/Örnsberg.
[email protected]
Anders Isberg, mentalskötare/boendestödjare vid Åsens
gruppboende, ett boende med inriktning mot brukare med psykisk ohälsa och samtidig missbruksproblematik och/eller kriminalitet inom socialpsykiatrin, Bodens kommun.
[email protected]
Anita Jönsson, enhetschef vid Mor Marnas LSS-gruppboende
i Malmö stad, ett samarbete mellan Malmö kommun och Region
Skåne/Rättspsykiatriska kliniken. [email protected]
Eva Larsson, socionom, arbetar vid Avdelningen för socialpsykiatri i Karlstad. Tidigare enhetschef med ansvar för uppbyggnad
av Rönngårdens boende. [email protected]
Elsie Lucas, enhetschef vid Stödhuset, ett SoL-boende i Malmö stad. Lång erfarenhet som psykiatrisjuksköterska inom rättspsykiatrisk vård. [email protected]
Daniel Nygren och Stefan Karlsson, boendestödjare vid NEPO-teamet, boendestöd i hemmet för personer med neuropsykiatriska funktionshinder, Skellefteå kommun.
[email protected]
Per-Anders Olsson, socionom, projektledare Röda Tråden,
Göteborg. Flerårig kommunal erfarenhet från arbete med boende, sysselsättning och boendestöd.
[email protected]
Marie-Louise Svensson, psykiatrisjuksköterska, projektledare
Röda Tråden, Göteborg. Lång erfarenhet från socialtjänst och
beroendevård. [email protected]
Birgitta Sjögren Öhlund, frilansskribent och föreläsare med
egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Verksam inom ISPS (Skellefteortens Intresseförening för Schizofreni och andra Psykiska
störningar). Arbetar bl.a. med brukarinflytande och brukarmedverkan, t.ex. genom att medverka i ett brukarrevisionsprojekt
som bland annat rör boendestöd. [email protected]
19
Sysselsättning
Vad är meningsfull sysselsättning? Hur skapar man meningsfull sysselsättning för personer med
psykiatriska problem och missbruk/beroende? Vad är viktigt vad gäller innehåll och struktur?
Olika verksamheter för sysselsättning och arbetsrehabi­
litering presenterades i början av varje seminarium. Un­
der diskussionerna lyftes bland annat följande synpunkter
fram:
• Delaktighet och sammanhang är av största betydelse.
•Individuella och skräddarsydda lösningar behövs, både
långsiktigt och i det dagliga med till exempel anpass­
ning till vad personen klarar av för stunden.
•Viktig att de individuella behoven tillgodoses, till ex­
empel om man klarar att arbeta tillsammans med an­
dra eller om man behöver få vara för sig själv
•Det finns behov av sysselsättning på olika nivåer vad
gäller komplexitet och flexibilitet i de sysslor som ska
utföras.
•Stöd behövs både för studier, sysselsättning och arbete.
•Sluta arbeta i stuprör, samordna mellan myndigheter!
•Dela inte upp sysselsättningsverksamheter för olika
grupper, till exempel missbrukare och psykiskt sjuka,
tänk nytt! Våga pröva otraditionella lösningar
• Sysselsättning måste vara meningsfull!
•Satsa på arbete i stället för sysselsättning, sociala ar­
betskooperativ är en väg där man kan arbeta 100 pro­
cent av sin förmåga – som till exempel kan vara 4 tim­
mar i veckan.
•Samarbeta med folkhögskolor och företagarorganisa­
tioner.
• Lyssna till individen, stärk egenmakten.
Seminarieledare
Marie-Louise Berg, sociolog, arbetar som enhetschef vid Psykiatriska Beroendeteamet, ett integrerat team mellan kommun
och landsting inom psykosöppenvården i Södertälje. Teamet arbetar med personer med komplexa vårdbehov.
[email protected]
Marie Björup, instruktör vid Arbetskollektivet, Malmö stad, som
erbjuder en daglig meningsfull sysselsättning för personer med
ett långvarigt dokumenterat psykiskt funktionshinder.
[email protected]
Sussanne Blomdahl, projektledare Sunderbyn Folkhögskola,
Luleå. Arbetar sedan 1997 med att skapa mötesplatser för att
stimulera människor att ta ansvar för sin framtid och arbete.
[email protected]
Olle Enochsson, skötare inom socialpsykiatrin i Falun. Har varit
med och byggt upp 3D-projektet (dagverksamhet för dubbeldiagnoser) i Falun. [email protected]
Mats Fernström, skötare inom socialpsykiatrin i Falun, medarbetare i 3D-projektet. [email protected]
Kerstin Hagberg, arbetsterapeut vid Rättspsykiatriska vårdkedjan SU/ÖS, Göteborg. Arbetar med rehabilitering utifrån bedömning och träning av aktivitetsförmåga hos dömda personer
med olika psykiska funktionshinder och samtidig missbruksproblematik. [email protected]
Karin Haster, verksamhetschef för området Social ekonomi,
inom Arbetsmarknads- och socialförvaltningen, Karlstad.
[email protected]
Veronica Höijer, handledare inom Arbetsmarknads- och socialförvaltningen, Karlstad bl.a inom ett Solakoop, som är ett arbetskooperativ med café och ”bed and breakfast”.
[email protected]
Janeth Jowancic-Persson, alkohol- och drogterapeut från
kooperativet Framtid i Helsingborg. [email protected]
Inger Meijgren, instruktör vid Arbetskollektivet, Malmö stad.
[email protected]
Birgitta Ravens, arbetsterapeut, mångårig erfarenhet av habilitering – rehabilitering av personer med komplexa vårdbehov
inom Beroendekliniken, SU/ÖS, Göteborg.
[email protected]
Pia Sjöstrand, enhetschef för den kommunala delen Grengårdens öppenvårds- och rehabiliteringsenhet i Södertälje, samt arbetskooperativen Klippan och Briggen.
[email protected]
Pernilla Svebo, verksamhetschef Vägen ut!, Göteborg. Vägen ut!-kooperativen är sociala företag som har till syfte att bl.a.
skapa arbete för människor som står utanför arbetsmarknaden.
[email protected]
20
Bedömningar och utredningar
Vad ska utredas? Varför? När? Av vem? Måste alla verksamheter göra sina egna utredningar och bedömningar?
Riskerar våra klienter/patienter att drabbas av utredningsutmattning?
använda bedömningsinstrument, men i diskussionerna
framkom att det är viktigt för den kliniska verksamheten
att ha en modell att utgå från. Då har man en struktur att
hålla sig till i det praktiska arbetet. Viktigt att inte objekti­
fiera klienten/patienten vid bedömningen, utan skapa ut­
rymme för delaktighet.
Under seminarierna konstaterades att det finns en mängd
olika instrument för bedömningar och utredningar. Del­
tagarna räknade upp mer än ett 30-tal, från ASI till
WURS. Variationen beror dels på att verksamheterna
styrs av olika lagar och riktlinjer, men också på att en del
arbetar primärt med missbruk medan andra arbetar med
andra patientgrupper där missbruk förekommer mer säl­
lan. Samverkan och utveckling var ett övergripande tema
i diskussionerna.
Det som bedöms och utreds är missbruk och beroen­
detillstånd, psykiska svårigheter, personlighetsstörning,
neuropsykiatriska tillstånd och funktionsnivå. Seminarie­
deltagarna föreslog att man ska ta vara på tidigare bedöm­
ningar, både inom den egna och hos andra verksamheter,
till exempel Kriminalvården. Samtidigt är det viktigt att
skilja historik från aktuell funktion och situation. Utred­
ningar och bedömningar är delvis färskvaror. Förändras
situationen inom ett område kan en bedömning behöva
upprepas inom just det området.
Syftet med en utredning/bedömning måste vara tydligt
och klart för klienten/patienten. En öppen bedömnings­
process kan ge patienten allt för stora förhoppningar. Be­
dömningen måste ge en realistisk bild av behandlingsmöj­
ligheterna. Genom att återföra resultatet av bedömningen
till patienten/klienten kan arbetet bli mer intressant för
honom/henne.
Ibland finns ett motstånd mot att över huvud taget
Seminarieledare:
Sophia Eberhard, läkare vid Psykiatriska kliniken, Lund. Forskar kring alkoholvanor bland psykiatrins patienter. Arbetar f.n. kliniskt i ett ”Milton-projekt” med utredning av och samverkan kring
patienter med psykisk sjukdom och missbruk.
[email protected]
June Haldeborg, socionom, arbetar i ett team bestående av
socionomer, läkare och psykolog med utredning, bedömning
och samordning kring personer med misstänkt samsjuklighet.
[email protected]
Karina Mattsson, socionom med ADDIS-behörighet. Verksam
i projekt Resursteamet, Nordvästra Skåne, med syfte att främja
samverkan för individer där ordinarie insatser ej fungerar, främst
personlighetsstörningar och ADHD. [email protected]
Björn Philips, psykolog, fil.dr, verksam vid Beroendecentrum,
Stockholm. Psykoterapiforskare, kursledare, har tidigare arbetat
inom vuxenpsykiatrin. [email protected]
Elisabeth Punzi, psykolog och doktorand vid Psykologiska institutionen, Göteborg. Forskar inom ämnet substansmissbruk
och beteendeproblem, där bedömningsmetoder ingår som en
del av forskningsarbetet. [email protected]
Peter Wennberg, docent i psykologi, arbetar vid Beroendecentrum, Stockholm, med forskning och utveckling bl.a. kring mätmetoder och kvalitetsregister. [email protected]
Gemensam vårdplanering
Seminariet hölls
endast i Umeå
(ersatte ”Bedömningar och utredningar” i Umeå som utgick p.g.a. sjukdom)
I Umeå arbetar man sedan flera år med vårdteam, där
socialtjänst, psykiatri och viktiga personer i personens liv
ingår, runt en klient. Med hjälp av två vårdteamskonsulter
(en representant från vardera huvudman) planerades vård­
teamet runt klienten samt att man tillskapade en struktur
för planering och uppföljning av insatserna. Numera an­
ses arbetssättet vara så pass integrerat bland all personal
inom Socialtjänstens Vuxenenhet och Beroendepsykiatrin
att funktionen som vårdteamskonsult kan tas bort.
Diskussionen handlade bland annat om
•betydelsen av att undersöka hur målgruppen ser ut
och vilken vårdnivå som behövs innan man börjar
ett förändringsarbete
•hur viktigt det är med ett helhetsperspektiv, långsik­
tighet och kontinuitet
•att hitta bärande strukturer som skapar trygghet för
individerna (och även för personalen) och då kan
ett vårdteam som har gemensamma uppföljningar,
eventuellt med glesa intervaller, ha stor betydelse för
klienten/patienten.
Seminarieledare
Lena Häggström, Beroendepsykiatriska enheten, Norrlands
universitetssjukhus, Umeå. [email protected]
Ulf Lindbergh, Beroendepsykiatriska enheten, Norrlands universitetssjukhus, Umeå. [email protected]
Hans Tjerngren, Bocialtjänstens Vuxenenhet, Umeå,
[email protected]
21
Hur könsspecifik är den psykiska ohälsan?
Vilka problemområden behöver vi medvetandegöra? Hur kommer det sig att vissa diagnoser
är mer förekommande bland män respektive kvinnor?
På seminariet hävdades bland annat att kvinnor inte är
sjukare än män, men de har en bättre realitetsanpassning.
De könsspecifika skillnaderna finns mer i typen av pro­
blem, inte i graden av problem. Exempelvis har kvinnor
mer depressionsdiagnoser medan män har mer alkohol­
diagnoser.
Den ökande ohälsan bland unga diskuterades också.
Unga kvinnors självskadebeteende ökar och unga män
gör fler självmordsförsök. Den höga arbetslösheten under
Seminariet hölls
endast i Stockholm
1990-talet kan vara en förklaring – det har varit svårt att
bli en del av samhället och utslagningen har ökat.
Seminarieledare
Ulla Bertling, psykolog, leg. psykoterapeut, sedan många år
verksam inom Behandlingsenheten för alkohol och narkotikaberoende, Stockholm stad. Även forskat inom området ”Psykisk
ohälsa hos missbrukare och ur ett könsperspektiv”.
[email protected]
Ledarskap för samverkan
Att leda organisationer i samverkan
Seminariet hölls
i Stockholm,
Karlstad, Malmö
och Umeå
Vilket är ledningens ansvar för att planera och följa samverkansprocesser i verksamheten?
Vilka är de grundläggande förutsättningarna för en lyckad samverkan?
Vilken är den optimala organisationen av samverkansprocesser? Förutsättningar, möjligheter, hinder.
Det finns olika faser i samverkansprocessen som ledaren
måste ta ansvar för:
•tydliggöra vilka problem som ska lösas, vilken mål­
grupp arbetet gäller och vilka mål som är tänkta att
uppnå genom samverkan
•skapa strukturer på alla nivåer inom organisationerna
utifrån det uppdrag som ska utföras
• i stryrgrupper/ledningsgrupper måste det finnas en
symmetri mellan roller och mandat
• underlätta kontakter
• hantera allt från bagateller till svåra konflikter
•skapa förtroende och tillit, lära känna varandra, finns
inte förtroendet fungerar inte samverkan
• underlätta arbetet
Att organisera samverkan i små kommuner där det inte
ens finns en läkare kan vara svårt. De olika organisations­
modellerna som presenterades på konferensen blir inte
ens aktuella, eftersom många modeller tar för givet en viss
volym. I enhetsmodellen, där en ny enhet bildas ur flera
andra, måste det finnas en nära kontakt mellan ”moder­
organisationerna” så att den nya enheten inte börjar leva
sitt eget liv.
Kontakterna i moderorganisationerna på ledningsnivå
måste fungera. Man måste också informera varandra om
förändringar i sina organisationer. Det glöms ofta bort.
Ledningen måste även kunna hantera konflikter. Att re­
gelverk krockar är vanligt. Det fordrar gott samarbete på
chefsnivå för att lösa konflikter i samverkansgrupper. Att
vara chef för en verksamhet är att verka i ett hierarkiskt
system, men chefen måste även ta ett horisontellt ansvar
vid samverkan. Samverkan sker inte smärtfritt. Samver­
kan innebär alltid att man måste ge upp något för att få
något annat.
Är man rustad för att ta konsekvenserna av vad som
kommer ur samverkan? Till exempel att målgruppen man
vänder sig till är större än beräknat och att det dessutom
skapar ytterligare behov. Något att ta i beaktande innan
man startar ett samverkansprojekt.
Tid är en viktig aspekt när det gäller förändringsarbete.
Ha inte för bråttom. Processen från idé till att starta ett
projekt tar mellan 1 och 1,5 år. Det är viktigt att se det
som en lärandeprocess, att det som inte fungerar inte be­
traktas som ett misslyckande utan ger möjlighet till kun­
skap och lärande.
Seminarieledare:
Berth Danermark, professor i sociologi. Verksam vid Institutet
för handikappvetenskap, Linköpings och Örebro universitet bl.a.
med forskning om samverkansprocesser.
[email protected]
Ingvar Nilsson, nationalekonom, verksam som konsult.
[email protected]
22
Brukarmedverkan och brukarinflytande
Vad gör det för skillnad? På vilka sätt kan brukarinflytande påverka för den enskilde?
För utformandet av behandlingen? För organisationerna?
Brukarmedverkan och brukarinflytande handlar om
medverkan på två nivåer; en kollektiv och en individu­
ell nivå. På den kollektiva nivån är brukarorganisationer
involverade som remissinstans, deltar i brukarråd eller
fungerar som konsulter med mera. På den individuella
nivån betonas vikten av bemötande som gör det möjligt
för den enskilde att bli delaktig, få information om olika
behandlingsmodeller och ta ställning till de insatser som
erbjuds.
Delaktighet befrämjar möjligheten att ta eller återta
makten över sitt liv. Genom att ge stöd till de initiativ
och förslag som kommer från brukaren stärks känslan av
egenmakt hos personen.
I diskussionen betonades vikten av att känna sig väl­
kommen och att alla använder sig av ett språk som är
begripligt för både brukare och personal. De svårigheter
som finns vad gäller att få med intresseorganisationer för
personer med missbruksproblem togs också upp till dis­
kussion.
Vården blir bättre om man använder sig av själverfar­
nas och närståendes erfarenheter. I dag förekommer ex­
empelvis brukarrevisioner (utvärdering, uppföljning) där
brukarna formulerat frågeställningarna. Brukare fungerar
som konsulter och utbildare i vården och som mentorer
för nyinsjuknade. På flera håll i landet utbildas personer
inom kommunerna för att arbeta som brukarinflytande­
Seminariet hölls
i Karlstad, Malmö
och Umeå
samordnare, BISAM, bland annat för att medverka till att
starta brukarråd. Brukarinflytande handlar om:
• demokrati och rättigheter
• kvalitet
• egenmakt och återhämtning
Läs mer på www.inflytandeguiden.se
Seminarieledare
John De Bie, personligt ombud i Nybro kommun och länsordförande i RSMH, Kalmar län. [email protected]
Vasti Ekholm, brukarinflytandesamordnare, Karlstad kommun, [email protected]
Inger Eriksson, konsult, Vännäs. [email protected]
David Ershammar, projektledare vid Nationella psykiatrisamordningens projekt om brukarinflytande.
[email protected]
Anna Koskinen, personligt ombud i Nybro kommun med erfarenhet av personalutbildningar i brukarperspektiv.
[email protected]
Kristina Lindgren, konsult och föreläsare kring psykosproblematik. Medverkar i personalutbildningar om bemötande och brukarinflytande, medförfattare till dokumentet ”För dialog och förändring”. [email protected]
Kerstin Persson, brukarinflytandesamordnare, Karlstad kommun; [email protected]
Gunilla Röding, socionom/psykoterapeut vid psykiatriska kliniken Norrlands Universitetssjukhus, Umeå. Leder kurser för personal inom psykiatri och socialpsykiatri i Umeå om bättre bemötande och ökat brukarinflytande. [email protected]
Hur kan man arbeta med komplexa vårdbehov
i mindre kommuner?
Seminariet hölls
endast i Umeå
Förutsättningar, möjligheter, hinder.
Exempel på hur man samordnat insatserna för personer
med komplexa vårdbehov inom sina respektive kommu­
ner presenterades. En fördel för mindre kommuner är att
personalen ofta känner varandra. En nackdel kan däre­
mot vara att det är svårt med subspecialiteter och special­
kunskaper. Därför är det viktigt med samverkan mellan
alla resurser som finns tillgängliga inom och även mellan
kommunerna och respektive landsting. Seminariet visade
bland annat hur primärvården kan få en central roll i sam­
verkan. Gemensamma utbildningar är en viktig del för
samverkan och för att fördjupa kompetensen runt mål­
gruppen. Det bör finnas en plan för kunskapsöverföring
och mandat att arbeta utifrån ny kunskap. I diskussionen
framkom också ett behov av att få ta del av aktuell forsk­
ning och hur man kan använda den i sina verksamheter.
Seminarieledare
Lisa Ask, sjuksköterska med erfarenhet från öppenvårdspsykiatri. Projektledare för ett av Dalarnas länsprojekt med Miltonmedel, Väven. [email protected]
Annelie Bergström, sjuksköterska inom öppenvårdspsykiatrin
i Leksand, Landstinget i Dalarna. [email protected]
Birgitta Holmgren, distriktssköterska med lång erfarenhet
även från öppenpsykiatrisk vård i Kiruna kommun. Har varit projektledare för ett projekt där man inom varje kommun byggt upp
och arbetat med ett kontaktnät för de personer som har komplexa vårdbehov. [email protected]
Maria Laag, socionom, har tidigare arbetat vid ett mobilt team
inom Östersunds kommun, delprojektledare för ett Miltonprojekt
i Östersund. [email protected]
Odd Lian, psykiatrisjuksköterska med lång erfarenhet från psykiatri och missbruksvård. Arbetar i ett dubbeldiagnosteam inom
vuxenpsykiatrin i Östersund. [email protected]
23
Unga vuxna med missbruk och psykisk ohälsa
Hur kan man upptäcka problemen och hjälpa så tidigt som möjligt? Vilket perspektiv utgår vi från
när vi möter unga vuxna inom socialtjänsten eller psykiatrin? Vilka insatser bör erbjudas och av vem?
Seminariet hölls
i Stockholm,
Karlstad, Malmö
och Umeå
Kort från seminarierna:
Seminarieledare
•Skolan och skolhälsovården har en viktig roll för att
komma in så tidigt som möjligt. Missbruket börjar
ofta under grundskoletiden och därför behövs utbild­
ning och stöd till skolpersonal.
•Viktigt med bra kommunikation med ungdomar och
en stor acceptans för målgruppen utifrån det utveck­
lingsskede de befinner sig i.
•Många riskanvändare finns bland ungdomar som sö­
ker för psykiska problem – viktigt att fråga om alko­
hol- och droganvändande.
•Det kan vara svårt att få hjälp av psykiatrin om man
nämner att det finns ett missbruk med i bilden.
•Det finns behov av gemensamma utbildningar för so­
cialtjänst och psykiatri.
•Vid behandling av föräldrar med missbruk finns det
inte alltid rutiner för anmälan till socialtjänsten angå­
ende barnens situation.
•Socialtjänstens och sjukvårdens anmälningsskyldighet
till varandra borde vara lika självklar som polisens an­
mälningsskyldighet till socialtjänst och sjukvård.
•Man måste arbeta med missbruk och psykiatri samti­
digt och utse vem som ansvara för att samordna insat­
serna med andra aktörer.
•Förekomsten av långa väntetider bland annat hos BUP
borde lyftas som en politisk fråga på nationell nivå.
•Risk för glapp i övergången mellan ungdoms- och
vuxen­verksamheter.
•Hur kan man hitta alternativa lösningar, till exempel
under väntetid? Inom Svalövs kommun i Skåne, har
man i väntan på att få BUP-kontakt organiserat en ak­
tiv barn- och ungdomsgrupp som arbetar i nära sam­
arbete med skolan under väntetiden.
• Viktigt att stödja föräldrarna.
Christina Caspar, socionom, Måns Wretblad, socionom,
Annelie Granquist, enhetschef. Samtliga arbetar vid Maria
Malmö, en mottagning för ungdomar upp till 25 år med missbruksproblematik. [email protected], mans.wretblad@
malmo.se, [email protected]
Peter Kristian, specialistläkare i vuxen – samt barn och ungdomspsykiatri. [email protected]
Christina Nehlin, socionom, verksam som avdelningschef vid
PLUS-mottagningen, Uppsala, för unga 16 – 25 år med både
psykisk ohälsa och missbruk. Mottagningen drivs gemensamt
av Uppsala kommun och landstinget i Uppsala län.
[email protected]
Ann-Sofie Nordenberg, socionom, verksam som enhetschef
vid Nexus – öppenvård för unga, Karlstad kommun.
[email protected]
Marie Ohm-Hedlund, barn – och ungdomspsykiater, har varit
projektledare för projekt Pilen, Karlstad, verksam som konsultläkare vid ett LSU-hem i Värmland. [email protected]
Jan Renberg, projektledare för Miltonprojektet Unga vuxna i
Pite älvdal. Arbetar nu i Piteå som samordnare för förbättringsarbete inom AF, FK, Primärvården och Piteå kommun.
[email protected]
Stefan Sparring, psykiater, arbetar som överläkare vid Maria
Ungdom, Beroendecentrum Stockholm. [email protected]
24
Vårdkedjeprojektet – Från tvångsvård till frivillig vård
Seminariet hölls
endast i Karlstad
Erfarenheter från en process för samverkan och gemensamt synsätt. Vad innebar det för klienten?
Vad innebar det för de olika verksamheterna som var delaktiga?
Vårdkedjeprojektet är ett försök att stärka och öka kva­
liteten på vården under och efter institutionstid, (LVM).
Projektet är frivilligt och omfattar ett år. Huvudman för
projektet är SiS. Vårdkedjesamordnarens uppgift är att
vara med från början som klientens ombud och se till att
vården följs upp enligt den överenskommelse som gjorts
tillsammans med klient, institution och socialtjänst. Alla
som ingår i vårdkedjan arbetar gränsöverskridande utifrån
klientens behov. Man kan även samverka inom olika om­
råden, till exempel med gemensamma utbildningar och
gemensamt förhållningssätt för att främja utvecklingen av
eftervårdsarbetet. Diskussionen handlade bland annat om
brist på avgiftningsplatser, svårigheter att få myndigheter
att samverka till exempel vad gäller att få fram en bostad
efter vårdtiden. Det är svårt att få vårdkedjan att hålla
hela vägen. Ibland saknas tydliga uppdrag och – det akuta
prioriterar sig själv.
Seminarieledare
Bengt-Enar Andersson, socionom, Vårdkedjeprojektet, SiS.
[email protected]
Öppenvård för rättspsykiatrins och
kriminalvårdens klienter
Seminariet hölls
endast i Stockholm
Vad händer med klienter som av domstolen ådömts en föreskrift om psykiatrisk vård? Vem ska ta
emot de av kriminalvårdens klienter som har ett utagerande, aggressivt och krävande beteende?
Kan psykiatri och beroendevård säga nej till besvärliga klienter?
Seminarieledare
Frågeställningar som kom upp på seminariet handlade
bland annat om:
•De begränsade tvångsmöjligheterna för klienter som
fått föreskrift om öppen psykiatrisk vård.
•Det finns ett behov av att ta hand om såväl psykiatriska
som somatiska åkommor på anstalterna som inte till­
godoses. Kriminalvården har ingen skyldighet att ut­
föra hälso- och sjukvård, men gör så gott man kan.
•Det är vanligt att andra myndigheter släpper taget när
klienten fått kriminalvård av något slag.
•Det saknas överlappning mellan olika system – vi för­
söker samarbeta och överbrygga för att kompensera för
bristerna i den organisatoriska överbyggnaden.
•Ibland måste psykiatri och beroendevård kunna säg nej
till våldsamma klienter – men vem tar hand om dem i
stället? Blir särskilt aktuellt med dem som hotar psyk­
vården och som påföljd får föreskrift om öppen psy­
kiatrisk vård. Rättspsykiatrins öppenvård i Stockholm
är ett försök att tillgodose detta behov.
Stefan Guteklint, kurator vid Rättspsykiatriska vårdsektionen,
Stockholm. [email protected]
Eva Klint, verksamhetsutvecklare inom Stockholms frivård.
[email protected]
25
Vilken hjälp och av vem?
Seminarierna hölls
endast i Göteborg
På fyra parallella seminarier diskuterade med utgångspunkt från fallbeskrivningar vilka
insatser och olika former av samarbete som krävs för att de individuella behoven av hjälp
och stöd ska tillgodoses.
Fallen beskrev olika scenarier med personer med olika
bakgrund, diagnos och aktuell situation. Några slutsatser
var gemensamma för diskussionen i alla fyra fallen:
•Utgå från personen och hennes/hans möjligheter och
önskemål
• Samla resurserna runt personen, skapa nätverk
• Insatserna ska vara samtidiga och samverkande
•Använd resurser hos frivilliga verksamheter och brukar­
organisationerna
Bland annat föreslogs att den aktör som först möter
personer ska ta ansvar för att samverkan påbörjas. Det
måste finna förtroende och tillit till varandras bedöm­
ningar och kompetens – i dag finns brister i förståelse
och respekt myndigheterna emellan. Organisationerna
har ansvar för att ge de professionella handlingsutrymme
för samverkan.
Den samverkan som finns beskrevs på ett av seminari­
erna som mycket positiv. Dock är det stor skillnad mellan
stora och små kommuner.
Några tips:
•Skapa skriftliga rutiner för samverkan, ett slags gemen­
sam checklista. Man ska inte underskatta behovet av
sådana checklistor för att få en effektiv samverkan.
•Samverkan måste ske parallellt på olika nivåer i de sam­
verkande organisationerna, så att problem som inte kan
lösas på en nivå kan hänvisas ett steg uppåt.
•Kriminalvården är många gånger en outnyttjad arena
där en del klienter med stora behov tillbringar mycket
tid. Frivården kan hjälpa till att lotsa andra aktörer.
•Undvik begreppet ”behandlingshem” i psykiatriska
ärenden. Använd hellre korttidsboende, HVB-hem etc,
annars kan det bli otydligt med betalningsan­svaret.
Seminarieledare:
Per Nerman, socionom, arbetar som kurator inom Rättspsykiatriska vårdkedjan SU/ÖS, Göteborg. Lång erfarenhet från psykiatrisk vård. [email protected]
Margareta Regnér, socionom, leg. psykoterapeut, forskare
och lärare vid Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet. Har arbetat inom socialtjänsten och med familjerådgivning.
Arbetar med handledning i psykosocialt arbete, bl.a. inom psykiatrin. Forskar om familj och socialtjänst.
[email protected]
Anette Skårner, socionom, verksam som universitetslektor vid
Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet. Har tidigare arbetat inom narkomanvården. Forskningsområden är narkotikamissbruk, sociala nätverk och behandling.
[email protected]
Malin Östling, socionom, verksam som Kriminalvårdschef inom
Frivården, Göteborg. Mångårig erfarenhet från anstalt, häkte och
frivård inom Kriminalvården. [email protected]
Medverkande från brukarorganisationer
Solveig Kaspersson, FMN, [email protected]
Valdemar Ryggmark, KRIS, [email protected]
Torbjörn Gaxum, RSMH, [email protected]
Gert Andersson, Riksförbundet Attention,
[email protected]
26
avslutningsvis
För oss som arrangörer av konferensen ”Hur kan vi
tionernas representation vid konferenserna varit för liten.
Vi är de första att hålla med om detta! Tyvärr har vi haft
svårt att finna fungerande spridningsvägar för konferens­
inbjudningarna. Möjligheterna att komma i direktkon­
takt med de brukarorganisationer som är aktuella för mål­
gruppen har varierat i landet. Vi hoppas och tror att det
förändringsarbete som nu pågår vad gäller brukarmed­
verkan och brukarinflytande innebär att kontaktvägarna
kommer att bli mer tydliga!
hjälpas åt?” är det naturligtvis mycket roligt att det har
funnits ett så stort intresse för konferenserna att platserna
har tagit slut innan anmälningstiden har gått ut. Dess­
värre har det inneburit att vi inte kunnat bereda alla som
så önskade möjlighet att delta vid konferenserna.
Utvärderingen av konferenserna samt de spontana kom­
mentarer vi fått på plats har visat att det finns ett mycket
stort behov av att få träffas för att utbyta erfarenheter. Att
varva föreläsningar med seminarier har uppskattats av de
flesta. Många har kommenterat att man gärna haft ytter­
ligare tid för diskussion i seminarieform.
Den låga konferenskostnaden verkar ha medfört att
flera personer från samma arbetsplats kunnat komma till
konferensen, vilket har uppfattats som mycket positivt.
Vid några av konferenserna har även ansvariga chefer och
politiker kunnat delta. Detta har deltagarna sett som en
bra utgångspunkt för fortsatta diskussioner. Många av
deltagarna har också påpekat att chefer och politiker i än
högre grad borde ha varit med på konferensen då flera frå­
gor som diskuterades berörde organisatoriska aspekter.
Det utvecklingsarbete som påbörjats för personer
med komplexa vårdbehov på grund av psykisk sjukdom
och missbruk ska fortsätta även efter att ”Milton-projek­
ten” och projekt KPM:s tid är ute. Alla vi som arbe­
tar inom berörda verksamheter har en möjlighet och ett
ansvar att fortsätta det utvecklingsarbete som påbörjats i
lokala, regionala och nationella projekt och verksamhe­
ter. Vi bör arbeta vidare i den anda som initierats genom
Nationell psykiatrisamordning och genom de förslag som
framförts i deras slutrapport. Ing-Marie Wieselgren avslu­
tade sina föreläsningar med bilden av ett stafettlopp där
pinnen alltid måste överlämnas till någon annan. Hur går
vi vidare? Vilka aktörer på våra respektive hemorter kan
medverka till att utvecklingsarbetet fortgår?
Vi har även fått kommentarer om att deltagarna vid
flera av orterna saknat representanter från land­stinget. Det
är något vi också uppmärksammat. I genomsnitt har cir­
ka 20 procent av konferensdeltagarna varit landstingsan­
ställda. Vad beror detta på? Har spridnings­vägarna inom
landstinget inte fungerat, har programmet inte nått ut?
Har landstinget svårare att frigöra personal för att åka på
konferens? Eller motsvarar den procentuella fördelningen
andelen verksamma personer som arbetar med målgrup­
pen inom respektive huvudman?
Dessutom har vi fått synpunkter på att brukarorganisa­
Länsstyrelserna i flera av de län vi förlagt konferen­
serna till har tillsammans med Socialstyrelsens regionala
tillsynsenheter uttryckt ett intresse för att fortsätta med­
verka till att möjliggöra mötesplatser för kunskaps- och
erfarenhetsutbyte. Svenska Nätverket Dubbeldiagnoser
finns med i egenskap av nationellt intressenätverk och
NU!-projektet inom Socialstyrelsen finns att tillgå på na­
tionell nivå. Vi kan alla hjälpas åt!
27
Arrangörer
Dokumentation finns från och med juli 2007 i tryckt form. Denna kan
beställas från länsstyrelserna på den ort där konferenserna ägt rum.
Länsstyrelsen i Västra Götalands län
[email protected]
Länsstyrelsen i Värmlands län
[email protected]
Länsstyrelsen i Skåne län
[email protected]
Länsstyrelsen Västerbotten
[email protected]
[email protected]
Dokumentationen kan också beställas från:
[email protected]
Produktion: E Gustafsson Information AB, juni 2007