28
Det handlar om barn in-11.indd 28
2012-05-24 19.53
Vem är det som är apatisk?
David Qviström
februari 2012. I rummet på övre våningen med de mörkt röda
tapeterna ligger Dunja, ihopkrupen och vänd in mot väggen.
Jag vet att hon snart är fjorton år, alltså lika gammal som min
egen dotter, men Dunja har slutat leva även om hon inte är död.
Jag värjer mig. Hopplöshet hör till det svåraste som finns att
möta hos människor.
Hennes axlar och armar är tunna som på ett yngre barn. Föräldrarna får i henne lite mat ibland, om de matar henne. Hon
är det fjärde barnet med liknande symtom jag för anteckningar
om denna fredag, och då har vi har bara åkt några mil. Nu väljer
jag i stället att se: taklampans tjuvkoppling, kondensfukten vid
fönsterbågarna, snön och byn därutanför.
Fegis. Du har skrivit om dessa barn förut. Kom igen nu, se
henne.
Inne i rummet börjar Dunjas mamma gråta. Hon är rädd. Att
släppa in en journalist kan innebära fara, man kan inte lita på
29
Det handlar om barn in-11.indd 29
2012-05-24 19.53
någon ju, kanske kommer han att avslöja var de gömmer sig?
Tänk om polisen kommer? Pappa Radan håller om henne. Men
journalisten måste ju få berätta, tröstar han, det är viktigt. Bakom dem studsar Dunjas tolvårige bror Sima lite nervöst med
stjärten i sin säng. Här inne sover alla fyra syskon. Han kastar
en generad blick mot mig, som att han ville ursäkta hela scenen.
Därutanför en mellansvensk glesbygd inbäddad i snö och
skog där alla vet vilka som bor i detta hus, och vilka barnen är
som nu kommer till skolan, men hittills har ingen ringt polisen.
Nu sitter föräldrarna på Dunjas sängkant och ber tillsammans. Det är en av få handlingar som hopplösheten inte rår
på. Två rädda föräldrar lägger sina händer på sin flickas späda
kropp och vädjar att Gud ska låta henne komma tillbaka till
livet. Dunja rör inte ett finger.
Ett barn som inte får mat svälter och tynar bort. Med barn som
inte känner hopp kan ungefär detsamma ske.
Rapporterna om de asylsökande barnen med uppgivenhetssymtom började komma för drygt tio år sedan. År 2005 rapporterades 188 fall. Ökningen började innan en enda artikel om
dessa ”apatiska barn” ännu hade publicerats. Däremot sammanföll ökningen av antalet apatiska barn med en period då andelen
avslag på asylansökningar i första instans ökade kraftigt, från 38
procent (1997) till över 91 procent (2004).
Det apatiska tillståndet bland flyktingbarnen började kallas
både epidemi och ett fenomen som bara fanns i Sverige, och
30
Det handlar om barn in-11.indd 30
2012-05-24 19.53
inte sällan fanns där en underton. Det florerade rykten om att
barnen var uppe på nätterna och sprang. Eller att det cirkulerade instruktioner för hur man som asylsökande förälder kan
försätta sitt barn i ett tillstånd så allvarligt att det inte äter, inte
klarar toabesök, eller överhuvudtaget reagerar. Vi skulle naturligtvis aldrig göra något sådant mot våra barn. Men de, de tänker
kanske annorlunda, inte sant, deras kultur ju är en annan, vilken
den nu är?
Inget fall av manipulation kunde någonsin påvisas. Fenomenet visade sig varken vara mystiskt eller unikt för Sverige, utan
ett allvarligt depressivt tillstånd som kan drabba såväl vuxna
som barn, ofta i krig, ofta efter svåra traumatiska upplevelser,
och ofta där tillit och grundtrygghet försvunnit.
Sent 2005 kom den tillfälliga lagstiftningen, amnestin, och
många av de sjuka barnen fick stanna.
Och sedan? Sedan blev det tyst.
Men de apatiska barnen finns fortfarande år 2012. Hur många
vet ingen. Socialstyrelsen har ingen koll eftersom barnens tillstånd fortfarande saknar enhetlig diagnos. Den enda myndighet som samlat in statistik är Migrationsverket som hösten 2011
kände till ett 70-tal barn i mottagningssystemet som uppvisade
uppgivenhetssymtom, varav 22 så allvarligt att de låg i ett helt
apatiskt tillstånd och ofta sondmatades. Antalet barn hade ökat
under året.
Men mörkertalet är betydande. Barn som fått uppehållstillstånd men som fortfarande är sjuka ingår inte i statistiken. Det
31
Det handlar om barn in-11.indd 31
2012-05-24 19.53
gör inte heller barn som Dunja, eftersom familjen gömmer sig.
Etikkommissionen, ett ideellt nätverk för mänskliga rättigheter, kom i kontakt med 34 barn när de gjorde sin lägesrapport
Barnen utan röst i januari 2012. Många av barnen i lägesrapporten hade upplevt grov misshandel, dödshot, våldtäkt eller
kidnappningar. Många av dem hade också fått avvisningsbeslut
från Sverige, ofta med hänvisning till att vård finns i hemlandet.
– I Skellefteå var vi två gånger i veckan hos bup. Men nu sitter
vi här, mamma och jag, och talar med Dunja. Vi tror att det är
bättre att vi talar med henne.
– Svarar hon?
– Någon gång. Men sedan blir hon rädd igen.
Och rädda är de ju alla, säger pappa Radan. I Serbien var de
rädda för albanerna, här är de rädda för att polisen ska komma.
Bägge familjerna här i vardagsrummet är, liksom många andra
asylsökande de senaste åren, romer från Balkan. Deras asylskäl
brukar kallas diskriminering, att de i praktiken är rättslösa, att
de ställs utanför samhället. Men diskriminering når så gått som
aldrig upp till det som lagen kallar förföljelse, åtminstone inte
som migrationsdomstolarna tolkar lagen. Mindre än två procent av de asylsökande romerna från Serbien får stanna.
Familjerna i vardagsrummet kommer från Bujanovac i fattiga
södra Serbien, en albanskdominerad bygd med stor romsk minoritet. Jovan, 16 år, berättar hur han brukade springa för fullt
32
Det handlar om barn in-11.indd 32
2012-05-24 19.53
för att komma förbi den albanska skolan på väg till sin egen –
fick de fatt i honom blev han misshandlad, han visar knivärret.
– Jag har varit i Bujanovac, jag har sett hur romerna lever, säger jag och minns lägret med skjul av byggbråte och plast, och
containrarna som blivit bostäder.
– Men berätta om din dotter. Hur gick det till när hon blev
sjuk?
– När vi var i Serbien var allt bra. Men en dag kom Dunja inte
hem från skolan … för hon blev stannad den dagen.
Dunja, då tolv, blev alltså stannad av några äldre albanska
pojkar.
Radan ser förtvivlad ut, trots att ordvalet är försiktigt.
– Sedan kunde hon inte sova om nätterna. Hon sa: ”Albanerna
kommer, albanerna kommer … ”
Polisen? Om man går till polisen så är han alban. De gör aldrig något, för polisen känner mannen som har begått brottet,
eller så är han släkt med honom, eller hans kusiner. Radan fnyser till. Polisen skriver inte ens någon anmälan, eller så kommer
den bort. Och sedan när de kommer till Sverige frågar myndigheterna: har ni bevis?
– När dina barn kommer hem varje dag gråtande, när de slår
dem och annat, då kan du inte se dem i ögonen till slut. Barnen
är rädda att gå i skolan, och går någon romsk kvinna på gatan i
kort kjol kan män komma och göra vad de vill med henne.
Radan själv hamnade i en fejd med en albansk man. Så de
åkte till Sverige. De kom till Skellefteå i november 2010, fick av33
Det handlar om barn in-11.indd 33
2012-05-24 19.53
slag, och gömde sig. Polisen tog dem i Norrköping och avvisade
familjen till Serbien. I Bujanovac kom samme albanske man
dagligen med nya dödshot. Så de återvände till Sverige igen, där
alla är snälla och där barnen vågar gå i skolan, men där man
måste gömma sig.
Orsaken till att barnen insjuknar är komplext, men förutom
kränkande och traumatiska upplevelser i hemlandet tycks en
annan stark gemensam nämnare finnas: föräldrarna som inte
längre orkar förmedla hopp och trygghet. Ofta finns ett beslut
om avvisning, och ofta mår också föräldrarna psykiskt dåligt.
Men det är ju sant att vård finns i hemländerna, åtminstone
där Migrationsverkets landinformation överensstämmer med
tillämpad verklighet? Är verkligen uppehållstillstånd nödvändigt för att dessa barn ska bli friska?
Henry Ascher, ordförande i Svenska Barnläkarföreningens
arbetsgrupp för flyktingbarn, säger att uppehållstillstånd knappast är en medicinsk behandling, men att tillfrisknandet handlar om hopp och återvunnen tillit som måste förmedlas via familjen. I de flesta fall är därför uppehållstillstånd nödvändigt,
även om det inte blir någon hokuspokuslösning som snabbt gör
barnen friska.
När jag talar med Migrationsverkets rättschef Mikael Ribbenvik påstår han att de flesta barn med svåra uppgivenhetssymtom faktiskt också får stanna – till slut. Problemet är i stället att domstolarna påfallande ofta säger att de sjuka barnen inte
34
Det handlar om barn in-11.indd 34
2012-05-24 19.53
har skäl att stanna, eftersom vård finns i hemlandet. Men man
kan ju fråga sig, säger Ribbenvik: även om vård finns i hemlandet, kan barnet verkligen tillgodogöra sig vård där otryggheten
och traumat uppstod?
När domstolen har prövat skälen är Migrationsverket bundet
till detta, så länge inga nya skäl finns. Så när en familj i nästa
steg ansöker om att en avvisning inte ska verkställas eftersom
barnet är sjukt, då räknas detta som redan prövade skäl. Familjen åker ändå inte hem, deras situation blir ännu mer hopplös,
och barnet allt sjukare – tills tillståndet ett eller två år senare är
så alarmerande att lagens undantagsregler kan användas.
Då kan man fråga sig: vad har hänt med barnen under den
tiden? Vad händer med barn som ligger under hela puberteten?
Det värsta är att han inte kan säga till sin egen organisation
att avslagen är felaktiga, fortsätter Mikael Ribbenvik. Det är inbyggt i lagstiftningen att bara mycket allvarliga sjukdomar ska
ge tillstånd. Samtidigt kan man erfarenhetsmässigt tidigt ana
hur det kommer att sluta, att om två år kommer familjen att
vara helt förstörd, och då får de tillstånd.
– … ja, jag kan inte svara på din fråga bättre än så. Jag tycker
att den här frågan är riktigt jobbig. Och det begränsar sig inte
bara till apatiska barn, utan det gäller också andra riktigt svåra
sjukdomar. Och var finns stödet från Socialstyrelsen här? Den
här frågan har funnits i tio år nu, ibland låter det fortfarande
som att det är ett nytt fenomen. Var finns kartläggningarna,
var finns diagnosen? undrar Mikael Ribbenvik, som egentligen
35
Det handlar om barn in-11.indd 35
2012-05-24 19.53
är så kritisk en statlig chefsjurist kan vara utan att krypa ur
kläderna.
Men Henry Ascher håller inte med om att så gott som alla
barn med uppgivenhetssymtom får stanna, Etikkommissionens
lägesrapport visade på motsatsen. Han tycker att det visst finns
utrymme i lagar och förarbeten som skulle kunna ge uppehållstillstånd åt barnen tidigare – om man bara var modig nog att
inte alltid välja den mest restriktiva tolkningen. Och framförallt måste barnens egna asylskäl prövas från första början, nu
kommer de ofta fram först i slutet av asylprocessen.
– På det sättet kan man säga att man osynliggör de här barnen.
Asylprocessen är inte rättssäker om man missar barnens egna
asylskäl, säger Henry Ascher.
I rummet på övre våningen med de mörkt röda tapeterna ligger
Dunja, ihopkrupen och vänd in mot väggen. Var finns du just
nu, Dunja? Lyssnar du efter något särskilt?
Ska jag berätta för dig om de andra barnen, de som ligger
bara några kilometer bort från detta ditt rödmurriga universum,
och som jag träffar samma eftermiddag som jag möter dig? Om
Nadya som är lika gammal som du, och som brukade ljuga för
sin lillasyster Aisha om att de hade fått uppehållstillstånd så att
hon inte skulle vara sjuk längre? Aisha blev så arg när hon förstod att det inte var sant; nu ligger hon i det mindre rummet i
gäststugan där de gömmer sig, där det står två våningssängar för
syskonen, med slangar genom näsan för hennes näringslösning.
36
Det handlar om barn in-11.indd 36
2012-05-24 19.53
Eller ska jag berätta om David och Emil, som nu är tolv och
tretton år, men som har legat med sondmatning i tre år – trots
att de fick uppehållstillstånd för två år sedan? De börjar må
bättre nu, Emil kan gå om han får stöd av två personer, och han
svarar ja och nej på frågor. Hans storebror berättade det för mig,
han som talar till dem på Skype varje dag, och som också han
ljuger och bara berättar glada nyheter om uppehållstillstånd
och hus och jobb, fast han inte har det?
Alla är ni romer.
Medierna har tystnat, Socialstyrelsen räknar er inte, någon
enhetlig diagnos finns inte – men har du riktig tur får du en
dag tillhöra de knappt två procent romer från Serbien som får
stanna, bara du mår lite sämre först. Och ärligt talat – också jag
känner impulsen att titta bort, för du förstår, jag har en dotter
som är lika gammal som du.
Frågan är vem som egentligen är apatisk.
(Namnen i artikeln är fingerade)
37
Det handlar om barn in-11.indd 37
2012-05-24 19.53
