Hur går det till när vi ser och förstår vad vi ser?
Fungerar ögonen och hjärnan tillsammans på samma vis som en kamera så att den bild vi
ser av världen är en kopia av den riktiga världen? Eller liknar kanske synprocessen
snarare en detektiv som med utgångspunkt från några få ledtrådar, det ljusmönster som
ögat registrerar, bygger upp ett sannolikt scenario om hur världen ser ut (är?)?
I över tusen år var forskarna övertygade om att ögonen fungerade som små "speglar" som
kopierar de verkliga objekten och att "vi" (= våra "själar" eller våra "jag") i vår tur tittar på
våra ögon (-s baksidor). Men när man på 1600-talet för första gången kunde se själva det
avtryck som ljuset lämnar på näthinnan kände sig de allra flesta nödsakade att överge den
teorin. Vår upplevelse av världen ser ju inte ut som bilden på näthinnan. Den är inte
uppochner eller böjd.
Det vi ser är inte heller ett mönster av nervimpulser vilket är det som ögat skickar in i
hjärnan. Så vad händer? Hur blir ögats nervaktivitet till färggranna upplevelser av skogar,
hus och människor?
Våra upplevelser av världen är så mycket mer än färger, former, ljud och lukter. De är
upplevelser av saker som har namn, ett förflutet och med bestämda användningsområden
osv. Hur mycket av den kunskapen finns i perceptionerna? Är det så att vi ser att bil är av
märket "Toyota" eller är den vetskapen snarare att betrakta som en tanke eller ett omdöme
som vi lägger till perceptionen? Det verkar ju rimligt att anta att det är så eftersom sådana
egenskaper hos de fysiska objekten inte kan finnas representerar på näthinnan. Det står ju
knappast skrivet på kons flank att kon är en ko? Men samtidigt upplever vi det ju som om
vi faktiskt ser det direkt.
Ytterst handlar detta om hur man vill avgränsa perceptionen mot andra kognitiva
fenomen. Vill vi tex strikt skilja mellan å ena sidan tänkande och å andra sidan
perception. Om man tänker på det så får vi egentligen samma svårigheter oavsett hur vi
väljer att dra gränsen. Om vi föreställer oss att perception är detsamma som
förnimmande, att det endast är sinnesorganens registrering av energier som är relevant
här så uppenbarar sig frågan om hur vårt "tänkande" i form av kunskap om tingen kan
kopplas ihop med perceptionerna. Istället kan man välja att säga att "perception" är
detsamma som våra fulla erfarenheter av världen och att t ex sådant som "kunskap" och
"minne" hör hit och måste förklaras inom ramen för varje perceptionsteori.
En förutsättning för att förstå Helmholtz och Gregory är att man kan se på perceptionen
på samma vis som de gör. Varje objekt som vi varseblir kan ges fyra olika bestämningar.
Säg t ex att jag ser en vit Totyota på gatan. Den bil jag ser är inte identisk med den fysiska
bilen. Den fysiska bilen finns ute i världen och har en baksida och en insida såväl som en
framsida. Bilen finns oberoende av om jag tittar på den eller inte, oberoende av om det är
ljuset eller mörkt och den är alltid lika stor även om bilen-som-jag-ser ändrar storlek när
jag tittar på den genom en kikare. Vi kan således skilja mellan bilen som perceptuellt
respektive fysiskt objekt.
När vi står i fönstret och ser ut över gatan registrerar våra ögon det ljus som bilen
reflekterar. Ljuset som stimulerar nervcellerna i ögat är inte heller "samma sak" som den
fysiska bilen. Men det är det som ger upphov till vår perception av bilen, vi kan därför
kalla det för "distalt" stimuli (distalt=avlägset). Den nervaktivitet som ljuset startar i ögat
är inte identiskt med det ljus som stimulerar det och inte heller med vår upplevda
perception av bilen. Vi kallar nervernas impulser på i det här fallet näthinnan för
"proximalt" stimuli (proximalt = närliggande). I fallet med hörseln är det istället för ljus,
ljudvågorna som utgör det distala stimulit och trumhinnans svängningar det proximala.
Vi har alltså den fysiska bilen, det distala stimulit, det proximala stimulit och den
perceptuella bilen. Nu är frågan, vilken förbindelse råder mellan dessa fyra xx? Den
fysiska bilen står i något slags förhållande till det ljus den avkastar, detta ljus står i
förhållande till mönstret på näthinnan och allt detta har ju också något slags samband
med vår perception av bilen. Vilket är det exakta förhållandet mellan samtliga fyra? Hur
"lik" är t ex vår perception av bilen den fysiska bilen? Är den fysiska bilen t ex vit? Och
hur är det med märket? Är det t ex en egenskap hos den fysiska bilen att vara en Toyota.
Och hur "lik" är vår perception av bilen representationen av bilen i ögat?
Denna terminologi är tjänar alltså syftet att klargöra vilken "bil" i ordningen vi talar om.
Helmholtz och Gregory intresserade sig i första hand för förhållandet mellan proximala
stimuli och perceptuella objekt. Det perceptuella objektet är mycket rikare på
upplysningar om det fysiska objektets natur än vad rimligtvis det proximala stimulit kan
ange. Hur går det till?
Hermann von Helmholtz
levde mellan 1821 och 1894. Han var i början av sin karriär fysiolog, men var även
intresserad av filosofi. Han kom med tiden att bli en av de allra första psykologerna, dvs
en som undersöker det mänskliga medvetandet med experimentella metoder. Som
fysiolog gjorde han sig känd genom en rad betydande insatser. 1850 var han t ex den
förste som lyckades mäta nervsignalers hastighet. Före honom hade man trott att signaler
från sinnesorganen når hjärnan omedelbart, utan någon som helst fördröjning. Helmholtz
resultat visade dock att nervledningen går förhållandevis långsamt, endast med en xx av
ljudets hastighet. Tillsammans med Young kom han på färgteori xxx. etc.
Helmholtz teoretiska utgångspunkt var att det att se, höra, känna, dvs varsebli eller
percepiera är något helt annat än att blott registrera ljus, ljud, mekanisk energi etc
eftersom våra perceptuella objekt innehåller så mycket mer egenskaper än vad som
rimligtvis kan registreras av sinnesorganen. Detta måste bero på, resonerade Helmholtz,
att de proximala stimuli genomgår en grundlig bearbetning av något slag innan de blir
perceptuella objekt. Den intressanta frågan är: Hur bearbetas informatinen? Kanske det är
så att det perceptuella systemet utgår från det proximala stimulit och lägger till sådant
som inte finns med där, som avstånd, färg, art osv så att det proximala stimulit på så vis
utgör "skelettet" hos det perceptuella objektet? Men då har vi kommit fram till nästa fråga:
hur kan systemet i veta vad som bör läggas till? Perceptionssystemet måste veta vad
stimulit föreställer för att kunna lägga till de rätta sakerna, samtidigt som det måste ta
hänsyn till det unika i varje stimulisituation. En bra perceptionsteori måste kunna göra
reda för en varseblivningsapparat som kan generalisera när det behövs, men även bevara
det unika i varje perception, som tex perspektiv och ljusförhållanden.
Om vi ska vara på frågan om hur systemet kan tro sigveta vad det ska lägga till kommer
svaret i bästa fall också att handla om kunskap i någon form. När man formulerar en
fråga på ett särskilt svar förväntar man sig oftast en lösning i samma termer. Att t ex först
fråga efter hur det perceptuella systemet kan veta vad det ser och sedan servera en teori
som handlar om hur neuroner överför impulser är inte helt lyckat om vi inte samtidigt
förklarar hur nervimpulserna representerar kunskap. Helmholtz ansåg att de intressanta
perceptionsteoretiska problemen främst handlar om hur perceptionen kan representera
vår kunskap om världen. Helmholtz övergav således delvis sin fysiologiska modell.
Perception är, enligt Helmholtz, en process som hanterar kunskap om yttervärlden, som
lär sig av sina misstag och gör det möjligt för oss att förstå vår omgivning. För att förklara
hur det går till när vi ser och hör räcker det inte att studera ögat och hjärnan, vi måste
studera psyket.
Psykologi på Helmholtz tid -kolla upp
Helmholtz övergick sålunda från att vara fysiolog till att vara psykolog. Att ta klivet över
från fysiologi till psykologi var nu inte bara att byta institution, för Helmholtz innebar det
snarare att skapa ett helt nytt ämne. I Helmholtz dagar fanns knappt en psykologi värd
namnet. Psykologin på Helmholtz tid handlade endast om medvetandet och de processer
som Helmholtz ville undersöka är inte medvetna. Psykologin förlitade sig på
introspektion som metod, försöksobjekten fick själva rapportera om sina upplevelser
under olika expriment, men även denna metod var olämplig för Hemholtz syften
eftersom perceptionsprocessen inte är tillgänglig för introspektion. Helmholtz var sålunda
tvungen att omdefiniera både psykologins arbetsområde och som en följd av detta, dess
metoder.
Omedvetna slutledningar
Helmholtz antog att våra perceptioner medieras av omedvetna slutledningar.
Perceptionsprocessen fungerar på samma vis som när vi drar slutsatser i vabnliga fall,
men i det här fallet vet vi inte om att vi gör det. Perceptionsapparaten drar en slutsats
med utgångspunkt från stimuli om vilket fysiskt objekt som detta stimuli reprsenterar. De
perceptuella objekten är sålunda inte kopior av världen utan antaganden, om än på goda
grunder, om hurdan den är egentligen.
Hur går vi till väga när vi drar en sådan slutsats? Våra perceptioner grundar sig på
tidigare erfarenheter av liknande situationer. Ett exempel är vår uppfattning av avstånd
som beror av våra tidigare erfarenheter. Ta fallet med kon i hagen. När vi ser kon ser vi
även avståndet till kon, vi ser kon på ett visst avstånd. Att vi kan göra det beror på att vi
redanvet hur stor en ko är och det har vi, i sin tur, lärt oss tidigare i vårt liv (genom att ta
på den eller se den stå bredvid någonting annat vars storlek vi redan känner till). Det
proximala stimulit i sig självt representerar inte objekts absoluta storlek. Exempelvis kan
det proximala stimulit som representerar en fluga respektive en ko täcka ett lika stort
område på näthinnan när kon står en bit bort och flugan är irriterande nära. Trots detta
tycker vi inte att kor och flugor är lika stora. Vi väger in vår kunskap om djurens storlek
när vi bedömer avstånden till dem. Detta fenomen kallas "storlekskonstans". Vi
kompenserar storlek med avstånd så att människor på ett visst avstånd ser ut som
normalstora människor på avstånd och inte som mini-människor. Konstansfenomenet är
ganska svårt att förklara om man anser att perceptionen rätt och slätt "kopierar" de fysiska
objekten. Bilden på näthinnan anger en liten människa medan vi upplever en stor.
Helmholtz teori om omedvetna slutledningar kan däremot förklara detta genom att de
perceptuella objekten helt enkelt inte är identiska med stimulin.
De perceptuella objekten är inte ens delvis identiska med stimulin. Den perceptuella kon
har inget "skelett" gemensamt med det proximala stimulit. Det sinnesorganen registrerar
är endast att betrakta som utgångspunkten för ett resonemang.
I de allra flesta fallen blir sinnesförnimmelser genast korrelerade med "rätt" minnesbilder
och tolkade i termer av dessa, men ibland gör vi fel. Vi tycker att vi ser en ko, men inser
plötsligt att det är en häst. Eftersom den information ögonen förser oss med är relativt
knapphändig är det i själva verket konstigt att det inte blir fel oftare.
Perceptionsprocessen är felbar på samma vis som alla andra resonemang vi för med oss
själva.
Hur upptäcker vi att vi ser fel? Man måste komma ihåg att stimulin inte kommer i
"färdiga paket", ett åt gången. När vi rör oss förändrar vi våra intryck hela tiden. När
världen rör sig förändras den också. Ett perceptuellt objekt backas alltså kontinuerligt upp
av nya proximala stimulin som i vissa fall reviderar en tidigare uppfattning. I enstaka fall
vet vi att något är fel, men klarar ändå inte av att korrigera oss. Vissa sk "optiska
synvillor" fortsätter att "lura oss" hur mycket vi än anstränger oss för att tolka dem "rätt".
Det beror på att vi inte klarar av att tolka stimulit på ett tillfredsställande sätt. Vi kan inte
konstruera ett rimligt alternativ (mer om detta nedan)
Slutledningarna äger rum på en nivå under den medvetna. Vi märker inte av allt det som
enligt Helmholtz anser föregår våra medvetna varseblivningar. För vårt medvetna jag ter
det sig som om vi ser världen direkt. Kan det verkligen vara rimligt? Hur kan det gå så
snabbt? Om de omedvetna slutledningarna liknar de medvetna borde vi väl uppleva en
fördröjning från att vi fäster blicken på något till att vi ser? Helmholtz svarar att de
omedvetna slutledningarna helt enkelt går mycket snabbare, på samma vis som många
andra omedvetna processer.
Det är lite konstigt att tänka sig att även om det känns som om vi ser världen direkt, så
går vi i själva verket runt och tittar på våra egna konstruktioner av den. xx
Psykiskt eller fysiskt.
På Helmholtz tid gjorde man traditionellt en tydlig skillnad på vad som är "kropp" och
vad som är "själ". Den mest välkände förespråkaren och i viss mån grundare till detta
synsätt som kallas "dualism" är filosofen René Descartes som levde på 1600-talet. Han
ansåg att världen består av två olika substanser, kroppar och själar. Kropparna
kännetecknas av att de går att ta på och att de tar plats i rummet. Själarna däremot är
osynliga och finns inte heller på någon speciell plats i rummet. (De finns t ex inte "i
hjärnan"). Allting som finns är antingen av det första eller andra slaget. Det finns alltså
ingenting som är både "kropp" och "själ" samtidigt och inte heller något som varken är
kropp eller själ.
Enligt denna modell består själen av allt det som vi är medvetna om. Dvs alla tankar,
minnen, önskningar, perceptioner etc. Descartes teori säger också att själen endast
inbegriper det vi är medvetna om. Det kan alltså inte finnas något som är både omedvetet
och själsigt på samma gång. När det gäller perceptionen så föreställde sig Descartes
följaktligen att de perceptuella objekten är själsliga eftersom vi är medvetna om dem,
medan förnimmelserna eller de proximala stimulina tillhör kroppen, dels för att vi inte är
medvetna om dem, men också för att de är lokaliserade till en bestämd plats i rummet,
nämligen till sinnesorganen.
Denna uppdelning bröt Helmholtz med genom att postulera existensen av processer som
är både psykiska och omedvetna. Varför var det så för viktigt för Helmholtz att
slutledningarna är psykologiska? Varför kan de inte vara "fysiologiska" och omedvetna? Så
att vi är omedvetna om dem på samma vis som vi är omedvetna om vissa andra
kroppsliga förlopp. I så fall skulle det vara helt förenligt med då rådande uppfattningar.
Helmholtz svarar att perceptionen arbetar med kunskap och skiljer sig på så vis från t ex
blodomloppet. Hjärtat "vet" inte vad blod är och vad det ska göra med det i samma
mening som en människa "vet" att Madrid är huvudstad i Spanien. (Vi vet inte heller vad
blod är på samma vis som vi vet hur det känns när vi har slagit oss på knät. Vi har en
annan sorts kunskap om smärtan än om blodet.) Det är detta som är den avgörande
skillnaden, Helmholtz drar gränsen mellan det psykiska och det fysiska, själ och kropp
vid förmågan att hantera kunskap istället för där Descartes drog den, vid vad vi är
respektive inte är medvetna om. De perceptuella slutledningarna är "psykologiska" i
betydelsen "kognitiva", dvs de representerar kunskap.
Att kunna och att veta
Helmholtz syn på vad som är psykologi återfinns i den moderna kognitiva psykologin.
Psykologins studieobjekt utgörs inte endast av de medvetna processerna, som 1800-tals
psykologerna ansåg, utan av alla processer som i en eller annan mening hanterar
kunskap. Vad menar man då med kunskap i dessa sammanhang? I vilken mening
hanterar t ex perception kunskap?
En person kan uttrycka att hon eller han är i besittning av en viss kunskapsmängd genom
att säga något, t ex "Månen snurrar runt jorden". vilket då under normala omständigheter
betyder att personen i fråga vet att månen snurrar runt jorden. Låt oss kalla detta
teoretisk kunskap ("att veta något"). Om vi istället frågar ett barn om hon/han kan cykla
och får svaret "jag kan cykla" så är vi inte riktigt nöjda. Att bara kunna säga "jag kan
cykla" räcker inte som bevis på att man faktiskt kan cykla (att säga det uttrycker istället att
man vet att man kan cykla vilket förmodligen är något annat). Då är det bättre att sätta sig
upp på cykeln och visa sina färdigheter. Vi kan kalla den kunskap som bättre låter sig
visas än sägas "praktisk kunskap" ("att kunna något").
Det är också ganska typiskt för den praktiska kunskapen att vi inte kan beskriva hur vi
gör när vi utövar en färdighet. Det är svårt att berätta i detalj hur man gör för att hålla
balansen på en cykel, eller hur man gör när man läser eller talar för den delen. Den
praktiska kunskap är icke-verbal till sin karaktär.
I den mån perceptionen hanterar kunskap verkar det ligga närmare till hands att anta att
det fråga om praktisk än teoretisk sådan. Vi kan inte i ord formulera den kunskap som
ligger till grund för slutledningarna och vi kan definitivt inte beskriva hur vi gör när vi
drar slutledningar om vad vi ser och hör. Den perceptuella kunskapen verkar alltså inte
vara av den teoretiska sorten. Betyder det att det är praktisk kunskap eller är det frågan
om någon tredje sorts kunskap? Perception skulle kunna beskrivas som en färdighet, ett
kunnande. Vi kan identifiera en särskild lukt, känna igen en människa eller en smak, men
vi kan inte ge en verbal beskrivning av hur vi gör. Vi vet hur man gör, i betydelsen att vi
kan utföra färdigheten, men kan inte tala om det.
Mycket av det vi i dag kan, har vi en gång vetat. Teoretisk kunskap kan med tiden övergå
till att bli praktisk kunskap. När vi lär oss köra bil måste vi först lära oss saker i form av
vetande innan det blir ett kunnande. Bilskoleläraren säger: "Ettan ligger framåt och till
vänster". Och när hon sedan frågar oss: "Var ligger ettans växel" så upprepar vi vad hon
sade. Om någon som har haft körkort i 10 år får samma fråga måste förmodligen hon eller
han först föreställa sig att hon faktiskt lägger i växeln och först sedan skriva om detta i
ord. I det här fallet föregås alltså "vetandet" av ett "kunna". Enligt Helmholtz är det
samma sak med perceptionen. Slutledningarna liknar till en början andra tankeprocesser,
dvs vi är medvetna om att vi drar dem och skulle också kunna tala om hur vi gör och vad
som ligger till grund för dem. Men med tiden övergår dessa processer till att bli
omedvetna på samma vis som bilkörandet. Man kan säga att vi automatiskt drar en slutsats
om vad stimuli representerar.
Ett sätt att förstå det hela är således att betrakta de omedvetna perceptuella
slutledningarna som automatiserade färdigheter som vi utför utan medveten kunskap om
hur vi gör eller ens att vi gör dem.
Richard L. Gregory
När Richard L. Gregory (född 1923) började studera perception hade psykologi-ämnet
genomgått stora förändringar. Forskningen handlade inte längre uteslutande om de
medvetna tankarna. Man kan säga att Helmholtz lade grunden för det som senare skulle
bli den kognitiva psykologin, istället för att avgränsa ämnet vid "det medvetna" lade man
det teoretiska snittet vid "det kognitiva", precis som Helmholtz hade gjort. Men man bytte
ut det problematiska kunskapsbegreppet mot ett annat - information.
Perceptioner som hypoteser
Helmholtz teori sade att perceptionen är en slutledningsprocess. Med hjälp av de
erfarenheter vi tidigare gjort oss av världen formulerar vi en hypotes om vad det är vi ser
och hör just nu. Men hur ser dessa slutledningar ut lite mer i detalj? Helmholtz sade att de
måste bygga på induktion snarare än deduktion och Gregory har specificerat detta
antagande.
Perceptionen kan enligt Gregory jämföras med den naturvetenskapliga
forskningsprocessen. Man utgår från fakta som man samlar in från världen, man
formulerar teorier med utgångspunkt från dessa fakta och förklarar sedan nya fakta med
hjälp av sin teori. I det här fallet är sinnesförnimmelserna fakta, och våra perceptuella
objekt teorier. Detta tål att förklaras närmare.
Perception, liksom naturvetenskap, bygger på tidigare erfarenheter av liknande
situationer till skillnad från t ex matematik som inte bygger sin kunskap på empiriska
undersökningar utan endast på formella resonemang. Att dra en slutledning på basis av
vad man sett och hört tidigare kallas induktion medan de satser som matematiken arbetar
med bevisas genom deduktion. När man drar deduktiva slutledningar gäller det att känna
till reglerna för hur sådana slutsatser dras. Om man behärskar reglerna och följer dem
ordentligt kan man alltid vara säker på att slutsatsen är riktig under förutsättningen att
reglerna är korrekta. Från premisserna A och B får man t ex dra slutsatsen: A och B.
Induktiva slutledningar lyder inte under några formella regler på samma vis. De är mer
öppna till sin karaktär. En liten forskningsgrupp som studerar kor har iakttagit 100
svartvita kor och tycker sig ha bevis nog att bilda en teori som säger att alla kor är
svartvita vilket är ett exempel på induktion.
Teorier som bygger på induktiva principer är aldrig helt vattentäta. Det finns alltid
åtminstone en liten möjlighet att det dyker upp något som man inte har sett tidigare,
någonting som gör att man måste omformulera sin teori. En dag träffar vår
forskningsgrupp för första gången på en röd ko och blir då tvungna att revidera sin teori
om vilka färger kor kan ha.
Nu bygger ju många av våra resonemang på både induktion och deduktion. Teorier som
skapas genom induktion kan sedan användas som premisser för nya slutledningar, denna
gången av mer logisk karaktär. Ko-forskargruppen hade först en teori som löd: Alla kor är
svartvita. Med utgångspunkt från den teorin kunde de svara på frågor om kor som
allmänheten ställde till dem. Om någon frågar "Vilken färg har Rosa om Rosa är en ko?"
så kunde de svara att "Rosa är svartvit". Detta en korrekt logisk slutledning och givet att
teorin är sann så är också slutsatsen sann . Något år senare när ko-färgs-teorin hade blivit
mer komplex så svarade forskningsgruppen på frågan om vilken färg Rosa har att
antingen är Rosa svartvit eller så är hon röd eftersom den nya teorin lyder: Alla kor är
svartvita eller röda, men inte både röda och svartvita samtidigt."
Logiken och matematiken är sådana ämnen som arbetar med deduktiva slutledningar
medan naturvetenskaperna arbetar med en kombination. Naturvetenskapernas sätt att
bilda teorier om världen bygger på att man börjar med att göra iakttagelser om världen,
sedan bildar man en teori utifrån vad man har iakttagit - som sedan används för att
förklara och förutsäga ytterligare iakttagelser. Man skulle alltså säga att man bildar
premisser (= teorier i det här fallet) (Ex. alla fysiska kroppar faller neråt) som grundar sig
på erfarenheten och sedan drar deduktiva slutsatser utifrån premisserna. (Om kon är en
fysisk kropp så kommer hon att falla neråt.)
Enligt detta mönster fungerar också perceptionsprocessen menar Gregory (och
Helmholtz!). Att Gregory väljer att jämföra perception med naturvetenskap och inte
matematik är lätt att förstå. Naturvetenskaperna är empiriska, grundar sig på
erfarenheten och erfarenhet i sin tur är eller bygger på perception. Men medan perception
i det första fallet utgör den yttersta förutsättningen för att syssla med en sådan
verksamhet, är perception i det andra fallet verksamheten själv. Gregory flyttar alltså hela
verksamheten "in i människan". "Vetenskapens" data blir våra sinnesförnimmelser och
teorierna de perceptuella objekten.
Hur går det till?
Sinnesorganen tar emot signaler från yttervärlden och gör om dem till nervsignaler som
skickas vidare in i hjärnan. Sinnesorganen är alltså analoga med andra vetenskapliga
mätinstrument som t ex seismografer. En seismograf mäter vågrörelser i jordskorpan och
en baromater mäter luftfuktighet. Instrumenten är alltså känsliga för en typ av energi eller
dyligt och mäter den. Vetenskaparnas uppgift är att tolka dessa signaler vilket görs med
utgångspunkt från vad vilka teorier man har om det fenomen man mäter. På samma vis
fungerar sinnesorganen, de registrerar signaler från omvärlden som sedan tolkas i
enlighet med vad man redan vet om världen. Nervsignalerna som bär information om
yttervärlden används alltså som utgångspunkt för det slutliga perceptuella objektet som
förklarar signalerna från yttervärlden på samma vis som en geologisk teori förklarar vad
de signaler man har fått genom seismografen betyder.
Naturvetenskapens yttersta syfte är att förstå hur världen egentligen är beskaffad. Vad
består världen av? Vad är den minsta beståndsdelen? Hur gammalt är universum? Hur
stort är universum? I de allra flesta fall kan vi inte få direkt kunskap om dessa saker. Vi
kan inte själva se universums slut eller dess början. I stället måste vi förlita oss på andra
tecken som i sin tur tyder på att det förhåller sig på det ena eller det andra sättet. Det
kräver ju att vi har en teori om hur dessa tecken ska tolkas. Att universum utvidgas xxx. T
ex mäter vi avstånd genom elektromagnetisk strålning. I och med att vi vet hur fort ljusets
färdas kan vi med utgångspunkt från det xxxxx. ??? Det perceptuella systemet skulle
också kunna vara designat att förstå världen, att tillgodose organismen med kunskap om
vad som finns runt omkring för att därigenom göra det möjligt att handla på ett optimalt
vis.
Vi får kontakt med omvärlden tack vare att vi är utrustade med sinnesorgan som är
känsliga för olika energier. Sedan behandlar vi t ex ljusmönster som tecken på något
annat. Det är ju oftast inte ljuset självt vi är intresserade av utan det objekt som reflekterar
det. Genom långvarig kontakt med ljus, ljud och mekanisk energi har vi funnit vissa
lagbundna samband i dessa flöden och med utgångspunkt från dessa har vilka vi har
bildat oss teorier om vad som orsakar dessa samband.
När vi bildar oss våra teorier om yttervärlden sammanställer vi fakta från olika
sinnesmodaliteter. Våra visuella perceptuella hypoteser i dag är inte alltså inte endast
bildade med utgångspunkt från våra visuella stimuli. Det perceptuella objektetet "äpple"
innehåller t ex information om hur äpplet smakar och hur det känns, hur det låter om
man kastar det mot ett träd, hur det känns om man stryker det mot kinden, att det går att
äta, förutom vilken färg och form äpplen har. Vi kan alltså dra nytta av våra erfarenheter
från en sinnesmodalitet när vi varseblir i en annan. Samtidigt finns det något unikt för
varje sinne; att se ett äpple är inte detsamma som att smaka det. Det visuella "äpplet"
skiljer sig från t ex det taktila i det att det syns och inte känns. (Vi ser hur det smakar
snarare än känner det.)
Hypoteser och illusioner
Eftersom de perceptuella objekten är slutresultatet av en induktiv slutledningsprocess är
det inte helt säkert att de är riktiga med avseende på det de ska representera. Dvs det är
inte säkert att det perceptuella objektet är så likt det fysiska objektet som man hade
önskat. De perceptuella objekten är teoretiska antaganden, Gregory kallar dem för
perceptuella hypoteser. Mycket riktigt så ser och hör vi ju ofta fel. Vi kanske tyckte att vi
såg någon vi kände, men när gestalten kommer närmare upptäcker vi att vi tog miste.
Lika lätt är det ju att höra fel. Enligt Gregory beror felseenden på att vi har tolkat våra
förnimmelser felaktigt och därmed genererat en falsk hypotes. Vanligtvis korrigerar vi
våra misstag, det perceptuella systemet levererar en ny hypotes som stämmer bättre, t ex
hypotesen om att det är en främling vi möter i stället för hypotesen om att den vi ser är
Åsa. I vissa speciella fall dröjer sig den felaktiga tolkningen kvar, vi blir offer för sk
perceptuella illusioner eller "synvillor".
Det typiska för illusionen är att felseendet är systematiskt, det går inte att korrigera. Trots
att vi märker att någonting är galet så kan vi inte sluta att se "fel". De illusioner som man
lätt kan åstadkomma med papper och penna brukar kallas geometriska illusioner
eftersom de leker med xxx. Ett välkänt exempel på en geometrisk illusion är den sk
"Müller-Lyers illusion." De bägge linjerna ser ut att vara olika långa, men om man mäter
dem så ser man (om man tittar på linjalen) att de är precis lika långa. Av någon anledning
förleds vi att se den ena som längre (och den andra kortare). Hur kommer detta sig? Och
även när vi vet att det faktiskt är lika långa så fortsätter den ena att se längre ut.
Varje perception kan vara falsk, säger Gregory, på samma vis som en slutsats är falsk, det
kan antingen bero på att premisserna är falska eller att något led i slutledningen är
felaktigt. Illusionerna utgör särskilt intressanta fall i och med att felet är så systematiskt. I
fallet med illusionerna är det därför det troligaste att det är premisserna snarare än själva
slutledningskedjan som är felaktiga. All observation - genom instrument eller
sinnesorgan - lider av tillfälliga störningar, som beror av felinställda instrument eller att
man gör fel vid en enstaka uträkning. De varaktiga avvikelserna har däremot troligen sitt
urspring i en felaktig teori eller en felaktig tolkningsprocedur för data. Falska teorier
utgör vilseledande antaganden om verkligheten. Att det blir fel ibland i fallet med
Müller-Lyers illusion förklarar Gregory med att en premiss är felaktig, nämligen den som
säger att alla x former
ligger längre bort än y former och denna premiss har det perceptuella systemet kommit
fram till genom induktion (det brukar funka). Det proximala stimulit av pilarna skulle
lika gärna kunna häröra från två hörn ett där väggarna går emot oss och en där de går
ifrån oss. Nu tror systemet att det är detta som föreställs och "förstorar" det hörn som
ligger längre bort enligt principen om storlekskonstans (se avsnittet om Helmholtz).
Resultatet blir att en illusion uppstår, näthinnebilden är inte en projektion av två hörn
utan av två 2D figurer som är lika långa. I det perceptuella objektetet kommer den ena att
vara längre.
Varför fortsätter vi att "se fel" fast vi vet att det är fel? "Vi" vet att linjerna i figuren är lika
långa, varför kan vi då inte formulera en ny teori? Gregory har inget bra svar på det. De
omedvetna slutledningarna bygger på medvetna och i princip kan en medveten
slutledning "gå ner" och operera bortanför medvetandet efter träning. Det som skulle
kunna förklara det här misstaget skulle möjligtvis kunna vara bristen på träning. Detta är
ett specialfall i perceptionen, inget vi är vana vid att se och vi har därför inte hunnit skapa
en ny teori som kan användas som premiss i de här fallen. Vi är vana vid riktiga hus och
rum. De omedvetna processerna opererar snabbare under normala omständigheter, men
är mycket mindre flexibla än de medvetna. Men om de är så till den milda grad tröga som
det här fallet visar förefaller det otroligt att man har hunnit lära sig så mycket som man
faktiskt har under sin livstid.
Hypoteserna är modeller av verkligheten.
En perceptuell hypotes är en modell av verkligheten som har skapats genom vår erfarenhet
av världen. Man kan säga att en sådan modell är en representation av den riktiga (fysiska)
världen. En representation är någon slags notation, ett tecken eller dylikt som står för
något annat när detta andra är frånvarande. Ett språkligt uttryck “katt“ står för det där
djuret med päls, svans, tassar, morrhår etc. Om man vill säga något om detta djur kan
man använda det språkliga uttrycket i stället för att peka på djuret självt. Ett annat
exempel på representation är en bild, en bild av en katt kan också sägas representera
djuret. Bilden betyder katt i kraft av att den har vissa strukturella likheter med katt-djuret.
En sådan representation brukar kallas "analog". Relationen mellan ordet "katt" och det
den representerar är mer godtycklig, att man kan mena katt när man säger "katt" bygger
på vilka konventioner man lever med. I Tyskland menar man katt när man säger "Katze".
I vilken mening är de perceptuella hypoteserna representationer? De står för något ute i
världen, (men inte i dess frånvaro utan endast i dess närvaro). På samma vis som ordet
"katt" betyder katt eller bilden av en katt betyder katt, betyder vår perception av en katt
också katt. (??) Hur ser de perceptuella representationerna ut? På vilket vis hänger den
perceptuella katten ihop med den riktiga? Är den en bild av katten eller ett ord? Det
förefaller mest rimligt att anta att den är en bild snarare än ett lingvistiskt uttryck, att
"katten" är lik kattem, men det är ju inte alls nödvändigt. Den visuella representationen av
en katt ter sig inte alls likadan som den auditiva eller taktila och frågan är vilket
perceptuellt objekt som är mest likt den verkliga?
Men vilken typ av representation är mest effektiv, vilka egenskaper i världen behöver vi
koda för att kunna hantera den någorlunda effektivt? Visuella perceptuella objekt "ser ut",
men de anger ju även egenkaper hos objektet som inte syns och inte bara färg och form.
En modell av en katt anger även hur den känns att ta på, om man orkar bära den på den,
hur den luktar. Modellen anger också vilken ras katten tillhör och vad den heter, det kan
knappast en bild göra. Gregory säger att de perceptuella objekten liknar vetenskapliga
teorier. Man kan ju tänka sig att all information om ett visst objekt, den sk hypotesen finns
lagrad i form av en kod där det åskådliga materialet bara utger en bråkdel.
Varför?
Det kan vara intressant att ta ställning till vad nyttan är med (perceptuella) hypotes. Vad
ska de vara bra för? Perceptuell förmåga i sig verkar vara bra om man ska överleva. Alla
organismer (åtminstone de som kan röra på sig) behöver få information om världen runt
omkring dem för att deras rörelseförmåga ska bli meningsfull. Vart ska jag gå? Är denna
sak jag ser framför mig mat eller en fiende? Bör jag röra mig mot den eller ifrån den?
Perceptuell förmåga i sig verkar alltså vara bra att ha om man ska överleva, men vad är
meningen med hypoteserna? Skulle det inte vara bättre om vi hade direkt tillgång till
världen och inte behövde deducera oss fram till hur den ser ut? En vetenskaplig hypotes
skapas för att förklara något i världen som vi tycker verkar lite skumt och med hjälp av
denna förklaring kan vi ibland lära oss att kontrollera det fenomenet. Vi kan göra
förutsägelser och kanske styra dess förlopp. Perceptionens uppgift är måhända
densamma. En av Gregorys utgångspunkter är att sinnesförnimmelserna i sig själva inte
ger tillräcklig information om världen. Det är först när de har tolkats som de blir
användbara för oss. En huvudpoäng i Gregorys teori är att det viktigaste för oss är inte
hur objekt ser ut utan hur de kan användas, om de är farliga eller åtråvärda och detta syns
inte på objekten själva, vi måste ha testat dem för att komma underfund med det. Av den
anledningen är det ett synnerligen bra system att våra tidigare erfarenheter lagras i
perceptionsapparaten så att vi kan dra nytta av dem nästa gång vi kommer i kontakt med
samma sak.
Samtidigt måste modellerna vara flexibla. De måste kunna anpassas till varje ny och unik
situation. Perceptionsupplevelser hade varit ganska enahanda om t ex en standardmodell
av en ko dök upp varje gång vi på något vis kom i närheten av en ko. De hade inte heller
varit särskilt effektiva med avseende på organismers överlevnad. Om jag möter en tjur är
det i allra högsta grad viktigt för mig att t ex veta hur långt bort den står och om den
verkar arg eller likgiltig.
Så vad är stabilt och vad är flexibelt hos en modell? Enligt Gregory är ett objekts
användningsmöjligheter ett ganska stabil egenskap hos en modell. En mugg kan
användas att dricka ur, den kan användas till att sätta blommor i, etc. Läge, avstånd och
storlek hos objekt är dock flexibla egenskaper hos modellerna. Det perceptuella systemet
måste anpassa dessa egenskaper hos modellerna för att passa varje ny situation.
En uppenbar nackdel med att använda sig av interna modeller är att de trots allt är
modeller av det förflutna och på så vis konservativa. Om den nuvarande sitationen är
tillräckligt lik den situation vilken modellen en gång konstruerades att passa för, kan det
hända att systemet blir systematiskt vilselett av sin egen modell som i fallet med MüllerLyers figur. Det proximala stimulit i det fallet var så likt ett annat sorts proximalt stimuli
att systemet använder fel hypotes eller modell för att förklara det. Resultatet blir som vi
har märkt en smula misslyckat.
Det psykiska och det fysiska
Den tradition som Helmholtz bröt med när han introducerade begreppet "omedvetna
psykiska slutledningar" gjorde, som vi har sagt, en strikt åtskillnad mellan det som var
psykiskt och det som var fysiskt. När det gäller perceptionsförloppet tog det sig bl a
uttryck som att förnimmelserna var fysiska och percepten psykiska, dvs någonstans på
vägen mellan dessa två stadier i perceptionen sker en mystisk och radikal
övergång från fysiologi till psykologi. Detta är en variant av det klassiska "kropp-själ"
problemet. Hur blir något fysiskt till något psykiskt? Erbjuder Helmholtz och Gregory
någon lösning på det problemet genom sina teorier? - Nej. Gregory ställer själv frågan:
"Hur översätts ögats informationer till nervtermer, till hjärnans språk, och återskapas till
erfarandet av omgivande föremål?"1 Det är ett fascinerande, men en smula svårsmält
påstående, att hypoteserna som är psykologiska entiteter testas mot data som har formen
av neurala aktiveringsmönster. Det skulle betyda att vi har kunskap om den kod enligt
vilken man kan direkt översätta neurala tillstånd till psykiska tillstånd, och denna
omedvetna kunskap är själva nyckeln till kopplingen mellan hjärnan och medvetandet.
1
Gregory, R L (1966) Öga och hjärna: seendets psykologi. s 7 I översättning av J. Ivarsson. Stockholm:
Aldus/Bonneirs. Orginalets titel: Eye and Brain (1966)
Gregory föreställer sig att nervimpulserna kan översättas till ett psykologiskt språk
ungefär som man översätter tyska till svenska och att hypoteserna sedan testas mot det
översatta materialet.
Summering
Enligt Helmholtz och Gregory är varseblivning i grund och botten detsamma som
problemläsning. Varje given stimulisituation presenterar ett nytt problem för det
perceptuella systemet. Vad föreställer dessa data? Vilka ledtrådar finns? I normala fall
sker allt detta omedvetet och automatiskt, men vid enstaka tillfällen ställs systemt för så
svåra problem att processen plötsligt blir medveten. "Vad föreställer det där egentligen?"
(Exempel med dalmatinern). När vi väl har nått en lösning behöver vi inte anstränga oss
så igen, i fortsättningen går även tolkningen av den figuren omedvetet. Vissa visuella
figurer gör oss medvetna om att det finns flera lösningar på samma problem. Det faktum
att samma mönster på näthinnan ena stunden kan se ut som en hare och nästa som en
anka visar hur vi söker efter en lösning eller ett svar och prövar olika förklaringar i hopp
om att finna den rätta. När två svar är lika troliga alternerar perceptionsapparaten mellan
båda dessa. Vi kan aldrig vara säkra på att det vi ser överensstämmer med vad som finns
i verkligheten, alla våra perceptuella objekt är enligt Helmholtz och Gregory blott
antaganden eller hypoteser om vad det är som har gett upphov till en retning på våra
sinnesorgan.
