FRÅN RYSKA REVOLUTIONEN 1917 TILL 1939
Revolutionens kontext: det politiskt/ekonomiska systemet:
Ekonomiskt/administrativt ansträngande att delta i WW1 med miljonarméer,
ställer stora krav på kompetent ledning och planering. Militära bakslag!
Brist på gott ledarskap. Tsaren kontrollerade armé och byråkrati men då han
reste till fronten fick tsarinnan bestämmanderätt och hon motarbetade
Duman,
successivt allt större problem med bränsle- och livsmedelsförsörjningen och
allt större protester mot den sociala oordningen.
I mars 1917 upplopp i Petrograd/St Petersburg och soldater vägrade slå ned
dem. Duman tar initiativet och Nikolaj II abdikerade.
Liberal provisorisk regering etablerade allas lika rättigheter, bl.a. friheter
(religiös, yttrande, mötes-), rätt att bilda fackföreningar, dock ingen social
revolution.
Den provisoriska regeringen och senare Aleksandr Kerenskijregeringen ville
visserligen genomföra en efterlängtad jordreform, men det viktigaste var
krigföringen. Satsning på en offensiv:
den provisoriska regeringens energi gick åt till krigföringen istället för att
genomföra reformer.
Etablerade auktoritetsstrukturer försvagades eller föll bort:
1. Maktkamp mellan provisorisk regering och den starka Petrogradsovjeten
2. Bolsjevikpartiet hade i augusti 200.000 medlemmar, de skapar en egen militär
styrka, Röda gardet (i juli 10.000 man i Petrogad)
3. Petrogradsovjetens Arméorder Nr. 1, från mars 1917, underkände officerarnas
auktoritet och beordrade att makten tillhörde valda kommittéer av vanliga
soldater, dvs. armédisciplinen kollapsar. Den nya överbefälhavaren General
Kornilovs försökte att återställa ordningen med en motkupp i augusti men
detta motsatte sig Kerenskij, och Kornilovs misslyckande innebar att den
provisoriska regeringen inte hade några militära styrkor.
4. Efter punkt tre ovan: en allt mer anarkisk situation: soldater deserterade från
armén och återvände hem, på landsbygden tog bönder jordfastigheter, på
hösten fanns uppåt 900 sovjeter och i dem hade soldater ett stort inflytande.
Trotskij administrerade maktövertagandet. Bolsjeviker ledande i speciell
militär-revolutionär kommitté och 6-7 november 1917 togs med militära medel
makten över regeringsmakten och sedan i sovjetkongressen. Lenin ledande i
detta. Vald Konstituerande församling sammanträdde i januari 1918 men
upplöstes av rödgardister. Bolsjevikerna vann pga:
Allmän situation: anarkin mot slutet av 1917.
Ledarskap: Lenin och bolsjevikerna ytterst målinriktade och med ett starkt
ledarskap.
Mobilisering: bolsjevikerna appellerade till soldater och arbetare i städerna.
Hur kunde bolsjevikerna behålla makten? Vissa allmänna förhållanden:
Stödgrupper: Sedan sommaren hade jordbrukare delat den jord de tagit från
storgodsägare och kyrka. Lenin stödde jordbrukarna i detta. Lenin stödde
även arbetares krav på att ta över fabriker genom lokala arbetarkommittéer.
Kriget avslutas. Lenin accepterade att man förlorat kriget mot Tyskland och
slöt fred till ett högt pris. Efter förhandlingar går Centralkommittéen med på
Brest-Litovskavtalet i mars 1918: Polen, Finland, Estland, Lettland, Litauen
bildas. Då kriget avslutats kunde man fortsätta stärka bolsjevikernas, nu
kallade kommunisternas, makt i Ry.
Kommunisterna vann maktkampen i landet, se nedan.
Ryska inbördeskriget hösten 1918-senvintern 1921: Kontrarevolutionärerna,
den Vita opposition, fanns i de södra delarna, i Ukraina, Sibirien samt kring
Petrograd. De vita föreföll vinna i oktober 1919 men våren 1920 hade de
förlorat. Bland orsakerna var
att Röda armén var väl fungerande (Trotskij krigskommissarie mars 1918)
och med ett stort antal soldater, hade tung utrustningen som de vita saknade,
bolsjevikernas ekonomi inriktad på att vinna kriget.
Följder var bl.a. att
kring 1921 hade Röda armén återtagit de oberoende republiker som tidigare
tillhört imperiet (utom Finland, Baltikum och Polen med vilka separatfreder
slöts 1920-22)
cirka 1 miljon döda pga. av kriget, cirka 10 miljoner döda pga. epidemier och
svält under tidsperioden, cirka 1 miljon lämnade Ryssland 1917-1921.
Kriget mellan Ryssland och Polen från april 1920 slutade med Rigafördraget i
mars 1921 där gränserna fastställdes: stora områden med vitryska och ukrainska
folk tillkom den polska republiken.
”Krigskommunism”: Genom dekret sent 1917 och till mars 1921 överfördes
jord till bönderna, privata banker, handelsflottan och större industrier m.m.
nationaliserades. Målsättningen var
att centralisera ekonomin (vilket ansågs vara mer effektivt än en kapitalistisk
ekonomi),
att tillintetgöra basen för en politisk motmakt.
Effekterna blev
Omfattande inflation vilket gjorde att människors besparingar försvann.
Tvångsarbete infördes.
Brist på bostäder, bröd och andra livsmedel. Bönders livsmedel beslagtogs
vilka dessa motsatte sig. Bönder begränsade såningsarealen pga. att man inte
fick betalt för sina produkter varför spannmålsproduktionen sjönk än mer.
1921 var SU starkt försvagat: torka, omfattande svält 1921-22 (fick faktiskt
bl.a. amerikanskt nödhjälp), mycket låg industriproduktionen.
Åtgärden var NEP (nya ekonomiska politiken) från mars 1921: En delvis fri
marknadsekonomi infördes vilket stärkte jordbruk och industri. Bönder sålde
sina varor på marknaden, även småhantverkare och -köpmän återkom. Redan
1926 var industriproduktionen större än den 1913.
I SU påbörjades 1928 en genomgripande moderniseringspolitik med femårsplaner. Satsning på tung industri. Enligt Mats Bladh, Ekonomisk historia,
genomfördes ”den snabbaste och djupaste omvandlingen av jordbruket någonsin
i fredstid.” (s. 388).
Målet (som inte var realistiskt utan ett slags propaganda) för den första planen
var att
öka den totala industriproduktionen med 250%,
öka jordbruksproduktionen med 150%,
20% av bönderna ge upp sina privata jordlotter och ingå i socialistiska
kollektiva farmer. Senare kom detta att gälla alla bönder.
Varför detta?:
Anhängare av revolutionen, man trodde på denna och ville expandera den.
Ville stimulera den ekonomiska tillväxten.
Försöka komma ifatt västvärlden, som uppfattades som fientlig.
Preventivt krig mot bildandet av en konservativ bondeklass som skulle hota
regimen. Kollektiviseringen var en tvångspolitik enligt vilken bönder skulle
ingå i statligt kontrollerade företag. Politiken genomfördes: 1938 hade 93%
av bondefamiljerna flyttats till kollektiva farmer. Var inte längre något
politiskt hot.
Enligt Bladh kan en satsning på en industritillväxt göras på olika sätt:
1. Bjud in kapital från utlandet. Gick inte då SU var isolerat.
2. Utvecklingen i jordbruket. Ökad produktivitet ger ett överskott som kan
exporteras och kan betala import av investeringsvaror till industrin. Man ville
inte göra det, man ville inte ha en kapitalistisk bonde som kunde bli en
politisk kraft.
3. Exploatering av bönderna, sänk deras konsumtion, flytta resurser till
industrin.
Man satsar på nr. 3.
Industrialiseringen var mycket snabb. 1937 fyra gånger högre produktionen
jämfört med 1928. Tung industri stod i centrum.
Resultat: Politiken katastrofal: Folk svalt till döds, t.ex. svalt cirka 5-6 miljoner
i Ukraina pga. tvångsleveranser av säd och dåligt väder. Folkmängden sjönk:
borde ha haft 196 miljoner invånare 1939 (räknat på tidigare befolkningstillväxt)
men var bara 171 miljoner – dvs. cirka 15-16 miljoner dog av svält och hunger
och utrensningar. I december 1939 var arbetslägren fulla, cirka 12 miljoner
människor. (Bladh s. 389-390).
Livet i det sovjetiska samhället
Hårt liv: dålig mat, brist på varor (dock fanns alltid vodka). Stor bostadsbrist.
Samtidigt stor idealism i landet. Man byggde det första socialistiska landet.
Många personer från väst kom till SU.
Social situation: Fri pension, fri läkarvård, fri utbildning, fri barnomsorg.
Ingen arbetslöshet. Social mobilitet möjlig genom utbildning.
Kvinnor bättre position. Bl.a. var 1950 75% av alla läkare i SU kvinnor, men
samtidigt var kvinnan tvungen att arbeta utanför hemmen då man inte kunde
leva på en lön. Mobiliseringen av kvinnorna var speciellt för den sovjetiska
staten.
1930-talet: kulturen förlorar sin autonomi. Konstant propaganda och
indoktrinering.
Terror: Kommunistpartiet rensades. Moskvarättegångar 1936 och 1937. 8
miljoner personer arresterades, flera miljoner av dessa avrättades eller sattes i
arbetsläger. Moskvaprocesserna 1936-38 innebar att Stalins fiender på högeroch vänsterkanterna eliminerades.
