8
kognitiv semiotik
Forskningsprogrammet ”Centrum för kognitiv
semiotik” vid Lunds universitet tilldelades anslag av Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond
år 2009. Forskarna har bl.a. genom studier av
apor och barn analyserat på vilka sätt män­niskans kognitiv-semiotiska förmågor är specifika i förhållande till andra djur och hur dessa
förmågor utvecklas hos barnet respektive
män­niskosläktet. Centret har spelat en viktig
roll för att etablera ämnet kognitiv semio­tik
både inom Sverige och internationellt. Detta
är programmets slutrapport.
sonesson
rj : s skriftserie
i samarbete med Makadam förlag
ISBN 978-91-7061-194-0
rj
9
789170 611940
8
rj : s skriftserie
8
kognitiv semiotik
Slutrapport från ett forskningsprogram
göran sonesson
FORSKNINGSPROGRAMMET
KOGNITIV SEMIOTIK
Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 8: Kognitiv semiotik
© Göran Sonesson 2015
Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln
Kontakt: Makadam förlag, [email protected]
rj : s skriftserie
8
Göran Sonesson
KOGNITIV
SEMIOTIK
slutrapport från ett forskningsprogram
i samarbete med Makadam förlag
Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 8: Kognitiv semiotik
© Göran Sonesson 2015
Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln
Kontakt: Makadam förlag, [email protected]
makadam förlag
göteborg · stockholm
www.makadambok.se
RJ:s skriftserie nr 8. Slutrapport från Riksbankens Jubileumsfonds
forskningsprogram ”Kognitiv semiotik” (M2008-0408:1-PK)
© Göran Sonesson 2015
isbn 978-91-7061-694-5 (pdf)
INNEHÅLL
FÖRORD 7
1. VAD ÄR KOGNITIV SEMIOTIK? 9
1.1. Kognitiv semiotik: dess definition och historia 10
1.2. Från autonomi till experimentell semiotik 14
1.3. Den fenomenologiska metoden 15
1.4. Fenomenologi och experiment bland andra metoder 16
1.5. Bokens uppläggning 18
2. HUR MÄNNISKAN BLEV ETT ANNORLUNDA DJUR. Studier i kognitivsemiotisk evolution (Tema 1) 19
2.1. Några teoretiska förutsättningar 20
2.2. Imitation och emotionell synkroni 23
2.3. Identifikation av olika semiotiska resurser 26
2.4. Att tolka handlingar från bilder 31
2.5. Summering av studierna 34
3. HUR BARNET GENOM ARV OCH SAMHÄLLE IKLÄDER SIG
DEN SPECIFIKA ROLLEN SOM MÄNNISKA. Studier i kognitivsemiotisk utveckling (Tema 2) 35
3.1. Gestutveckling hos barn 36
3.2. Barns tolkning av bilder 40
3.3. Varseblivning förmedlad i speglar och video 43
3.4. Summering av temat 45
4. HUR EN APA BLIR ALLT MÄNSKLIGARE GENOM HISTORIEN.
Studier i kulturell evolution (Tema 3) 47
4.1. Mänskliga livsvärldar 1: Kultur, gester och språk 49
4.2. Mänskliga livsvärldar 2: Bilder, konst och berättelser 53
4.3. Mänskliga livsvärldar 3: Religion, urbanitet och vetenskap 54
4.4. Mänskliga livsvärldar 4: Möten med andra världar och empatins födelse 57
4.5. Summering av temat 59
5. LIVET I DET MYTISKA SKEDET. Studier i kognitivsemiotisk språktypologi (Tema 4) 60
5.1. Fenomenologiska motivationer inom språket 61
5.2. Emergenta grammatiska strukturer 64
5.3. Språklig påverkan på tänkandet och språklig relativitet 68
5.4. Ljudsymbolik 68
5.5. Summering 72
6. NÄR TID OCH RUM KOMMER SAMMAN. Studier i
den vuxnes kognitiv-semiotiska kompetens (Tema 5) 73
6.1. Nya studier i Kulesjov-effekten 74
6.2. Experimentell narratologi 76
6.3. Experimentell bildforskning 77
6.4. Sammansättningar som ”hawaiipizza” 78
6.5. Begreppsmodellering 79
6.6. Summering av temat 80
7. OM ATT INTE SE TECKNEN FÖR ALLA BETYDELSER.
Kognitiv-semiotisk teori 81
7.1. Världar, värden, egon och betydelser 81
7.2. Tecknet 84
7.3. Varseblivning som betydelseprocess 87
7.4. Från affordans till enaktion 89
7.5. Verkligheten som predikation 91
7.6. Summering 95
8. VID VÄGENS SLUT – MOT NYA AVTAGSVÄGAR. Uppnådda mål 97
9. LITTERATURLISTA 102
9.1. Programdeltagarnas publikationer (Urval) 102
9.2. Andra referenser 112
RJ:S SKRIFTSERIE 118
FÖRORD
Tack till alla medarbetare i programmet ”Centrum för kognitiv
semio­tik” som har bidragit till all forskning, alla empiriska studier
och all teoriutveckling som har åstadkommits under dessa sex fruktbara år. Och tack i synnerhet till Mats Andrén, Johan Blomberg,
Anna Cabak Rédei, David Dunér, Sara Lenninger, Michael Ranta,
Gunnar Sandin och Jordan Zlatev för hjälp med sammanställningen
av materialet till följande temata-kapitel och bidrag till texten. Tack
slutligen till Riksbankens Jubileumsfond för att ha finansierat detta
verkligt trans­disciplinära program under sex år.
Göran Sonesson
Ledare för programmet
[7]
1. VAD ÄR KOGNITIV SEMIOTIK?
Forskningen vid Centrum för kognitiv semiotik (CCS) har främst
bedrivits inom fem sammanlänkade temata:
1. Kognitiv-semiotisk evolution, eller hur människan blev annorlunda än andra djur.
2. Kognitiv-semiotisk utveckling, eller hur barnet genom arv och
samhälle ikläder sig den specifika rollen som människa.
3. Kulturell evolution, eller hur människans förändring från andra arter har fortsatt under historisk tid och/eller på gränsen
mellan denna och den biologiska evolutionen.
4. Kognitiv-semiotisk språktypologi, eller det typologiska studiet av det universella och specifika hos språk, i relation till
andra semiotiska resurser.
5. Experimentell semiotik, eller experimentella studier av semio­
tiska förmågor hos vuxna människor i nutid.
Som delar av dessa temata, och delvis överlappande, har vi också ägnat oss åt ikonicitet (likhetsrelationer) i språk och bilder, metaforer
och andra retoriska figurer inom olika semiotiska resurser, berättelsestrukturer och övergripande teoretisk-metodologiska frågeställningar.
Innan vi presenterar resultaten av dessa studier är det emellertid
viktigt att se lite närmare på vad kognitiv semiotik är och på dess
historia. Sedan mitten av 1900-talet har det förekommit två stora
försök till en syntes av human- och socialvetenskaperna, ibland med
[9]
Kognitiv semiotik
stöd av naturvetenskaperna, framför allt biologin, och med tillskott
från den filosofiska traditionen. I Sverige är ett av dessa transdisciplinära projekt, kognitionsvetenskapen, sedan länge välbekant och
framgångsrikt, medan det andra, semiotiken, inte har fått samma
genomslag. I många – framför allt latinska – länder har förhållandet
varit det motsatta. Under de senaste decennierna har flera initiativ
tagits, mer eller mindre oberoende av varandra, för att på något sätt
bringa samman dessa båda transdisciplinära projekt. Behovet av detta
har uppstått eftersom kognitionsvetenskapen ofta har framstått som
alltför reduktionistisk, medan semiotiken har saknat både vidare empiriska metoder och en integration med icke-humanistiska vetenskaper. Trots att de olika initiativen skiljer sig sinsemellan har resultatet
i allmänhet kommit att kallas för kognitiv semiotik.
1.1. KOGNITIV SEMIOTIK: DESS DEFINITION OCH HISTORIA
Kognitiv semiotik är en beteckning som under senare tid har införts oberoende av flera olika forskare och forskargrupper (om dessa
grupper kan man läsa mer här: Sonesson 2007a, b; 2009; Zlatev
2012; 2015a). Gemensamt för dessa initiativ är försöket att inom en
integ­rerad ram föra samman teorier, metoder och resultat från kognitionsvetenskapen, den kognitiva lingvistiken och semiotiken med
bidrag från traditionell humaniora och samhällsvetenskap. Kognitiv semiotik kan uppfattas som utvidgning av klassisk semiotik, det
vill säga studerandet av tecken eller betydelser i vidare bemärkelse,
som utmärker sig metodiskt genom att använda sig av experiment
och empiriska metoder, vilket ju vanligen förknippas med samhälls­
vetenskaperna. Men skillnaden mellan kognitiv semiotik och semiotik är också teoretisk, och det i dubbel mening. För det första är det
så för att forskningsfältet inte bara är de semiotiska strukturer som
karaktäriserar olika uttrycksmedel, utan också de förmågor som måste finnas hos människan (och i viss mån hos andra djur, framför allt
människoapor) för att ha tillgång till dessa strukturer. För det andra
[10]
1. Vad är kognitiv semiotik?
för att kognitiv semiotik undersöker semiotiska förmågor i förhållande till andra mentala förmågor såsom de framträder i evolutionen och
i barnets utveckling. Semiotiska strukturer är sådant som organiserar
betydelser, och semiotiska förmågor är vad individer behöver för att
kunna skapa och förstå semiotiska strukturer.
Kognitiv semiotik kan emellertid också ses som en utvidgning av
kognitionsvetenskapen. I kognitionsvetenskap uppfattas tänkandet
som något så brett och allmänt att det också kan utföras av datorer. Betydelser kommer då i skymundan liksom olika sätt på vilka
betydelser kan förmedlas. Den kognitiva semiotiken intresserar sig
för skillnader och likheter mellan olika semiotiska resurser med vars
hjälp tänkandet manifesteras och där betydelsen står i centrum för
alla kognitiva processer.
För det tredje kan kognitiv semiotik ses som en förlängning av
lingvistiken – en sådan förlängning som semiotiken var tänkt att vara,
men misslyckades med att förverkliga när den kom in på en bana inspirerad av Ferdinand de Saussure och Noam Chomsky, enligt vilken
man skulle studera ”det rent semiotiska”, i analogi med ”det rent
språkliga”, med bortseende från alla sociala, psykologiska och andra
så kallat främmande aspekter. Den kognitiva semiotiken kan kanske än mer exakt betraktas som en förlängning av kognitiv lingvistik
(Langacker 1987; Talmy 2000), som i sina hänvisningar till betydelsecentrerade närmanden som gestaltpsykologin och (mera underförstått) till fenomenologin, är närbesläktad med kognitiv semiotik.
I det senare avseendet bör utvidgningen av lingvistiken inte bara ses
som en integrering av andra semiotiska resurser än språk, men också
som en integrering av språk och andra semiotiska resurser i hela den
sociokulturella värld där människor tillbringar sina liv. Mer specifikt
kan man se kognitiv semiotik som ett slags återanknytning till den
språkvetenskap som föregick Saussures och Chomskys skolbildningar, och som ofta hade ett vidare perspektiv på språk som en helhet av
tänkande och beteende placerat i en historisk och samhällelig ram.
Vanligtvis sägs kognitionsvetenskap omfatta lingvistik, datave[11]
Kognitiv semiotik
tenskap, psykologi, neurovetenskap och (analytisk) filosofi (Gardner 1987). Fältet var ursprungligen starkt influerat av formalistiska
teorier inom lingvistik och artificiell intelligens. I sin tidiga fas vid
1900-talets mitt var kognitionsvetenskap i själva verket starkt beroende av datorn som en metafor för det mänskliga medvetandet (i den
vidare betydelsen av engelskans mind). Den har sedan dess genomgått
flera olika faser, varav den senaste, som utgår från medvetandefilosofin (philosophy of mind), inneburit ett inflöde av metoder som härrör från Edmund Husserls fenomenologi. Inspiration har på senare
tid också kommit från ekologisk psykologi, vilket är namnet på den
varseblivningspsykologi som grundades av James Gibson i mitten på
förra seklet, och som utmärker sig genom att betrakta varseblivningen som en pågående process som äger rum med hänsyn tagen till omgivningen som helhet (vilket är vad som gör den ”ekologisk”). Denna
fenomenologiskt och ekologiskt inspirerade riktning inom modern
kognitionsvetenskap överlappar på många sätt med vad vi här kallar
kognitiv semiotik (för mer detaljer, se Zlatev 2012). Många begrepp
som också mer allmänt spelar en roll i nutida kognitionsvetenskap,
såsom folkpsykologi, (en)aktion, situerad kognition, distribuerad
kognition och liknande, är också viktiga för kognitiv semiotik.
Semiotik har vanligen strävat efter att förena de traditionella
disciplinerna i humaniora inom ramen för en tradition byggd kring
de reflektioner över tecken och betydelser som först uppkom i den
grekiska antiken och som sedan utvecklades i de många ”traktater
om tecknen” som var populära inom skolastisk filosofi. Samma genre
återupplivades sedan med helt andra förtecken av många av upplysningstidens författare. Intresset för betydelser spelar också en grundläggande roll i nykantianska och fenomenologiska rörelser i början
av 1900-talet. Allt detta ledde fram till semiotikens numera mera
välkända manifestationer, Charles Sanders Peirces filosofi och den
strukturalistiska traditionen som har sitt ursprung hos Ferdinand de
Saussure.
Utmärkande för detta semiotiska tillvägagångssätt är att det läg[12]
1. Vad är kognitiv semiotik?
ger tonvikten dels på studiet av konkreta artefakter (texter, bilder
och dylikt), som är resultatet av människors meningsskapande (eller
semiosis), dels på de strukturer som ligger till grund för meningsskapandet (språksystem, regler för transformation av varseblivning till
bilder eller gester och så vidare). Utmärkande för kognitionsvetenskapen är att den åtminstone delvis arbetar med empiriska metoder
och att artefakter av intresse för semiotiken placeras in i ett större
sammanhang av mänskligt (och icke-mänskligt) tänkande. Målet för
kognitiv semiotik är att sammanföra alla dessa olika, kompletterande
tillvägagångssätt och låta dem påverka varandra.
Kognitiv semiotik i denna bemärkelse verkar ha uppfunnits flera gånger, oberoende av varandra. Som en speciell pionjär förtjänar
dock Thomas Daddesio (1994) att nämnas, för att han hävdade att
man, förutom studiet av semiotiska strukturer, borde undersöka de
förmågor som krävs för att kunna uppleva sådana strukturer (och
inte bara på den abstrakta nivån som svarar mot Saussures langue och
Chomskys kompetens) – något som i förlängningen också kan ses
som studiet av semiotiska förmågor i förhållande till andra mentala
och intersubjektiva förmågor, som kan vara en förutsättning för den
semiotiska förmågan, och omvänt.
Det finns därmed en rad olika sätt som man kan göra kognitiv
semiotik på. I sin översikt över ämnet listar en av våra forskare Jordan Zlatev (2012; 2015a) ett antal forskningscentra som representerar olika sätt att se på ämnet, varav ett svarar mot vårt program
i Lund. I Lund var den kognitiva semiotiken resultatet av en rad
forskningsprojekt som sammanförde forskare från semiotik, allmän språkvetenskap och kognitionsvetenskap. Här fanns projektet
”Språk, gester och bilder från ett semiotiskt utvecklingsperspektiv”
(SGB), under ledning av Göran Sonesson, Jordan Zlatev och Peter
Gärdenfors, finansierat av Humanistiska fakulteten mellan 2002 och
2005. Samma personer deltog, tillsammans med forskare från forskningscentra i Leipzig, London, Portsmouth, Marseille och Rom, i
det EU-finansierade projektet ”Stages in the Evolution and Develop­
[13]
Kognitiv semiotik
ment of Sign Use” (SEDSU), mellan 2004 och 2008. Också projektet
”Precursors to Sign Use in Intersubjectivity and imitation” (PSUII),
finansierat av Vetenskapsrådet mellan 2009 och 2012 och lett av Göran Sonesson med deltagande forskare från lingvistik, semiotik och
kognitions­vetenskap, kan nämnas. Det var emellertid Riksbankens
Jubileumsfonds program Centrum för kognitiv semiotik som gav oss
det nödvändiga utrymmet för att utveckla vår variant av kognitiv
semiotik.
Av senare kapitel kommer det att framgå att studiet av barnets
utveckling och människosläktets evolution är centralt för vår inriktning. I denna inledning ska vi dock i stället betona två egenheter
hos den kognitiva semiotiken i Lund, som i förstone kan verka dra
åt motsatta håll: den experimentella och på andra sätt empiriska inriktningen, och bruket av fenomenologin som ett vetenskapligt tillvägagångssätt.
1.2. FRÅN AUTONOMI TILL EXPERIMENTELL SEMIOTIK
Genom att ta hänsyn till experimentella resultat inom psykologi och
andra empiriska vetenskaper som undersöker semiotiska fenomen har
en del semiotiker sedan länge avvisat det så kallade autonomipostulatet, som innebär att man studerar språket i sig självt som struktur
eller kompetens, med bortseende från alla historiska, psykologiska
och sociala aspekter. Under 1960-talet när semiotiken för­nyades av
den franska strukturalismen, övertog man autonomipostulatet, trots
det paradoxala i att tillämpa detta på ett forskningsfält som omfattade
alla slags betydelser (Sonesson 1989).
Det är dock helt nyligen som semiotiker har tagit sig för att initiera egna experiment, i avsikt att utforma empiriskt prövbara situationer på sätt som är mer adekvata för de frågor som ställs i semiotisk
teori. Psykologiska experiment har bara i några sällsynta fall kommit
till användning inom semiotiken. Ändå är experimentella studier
utan tvekan särskilt ägnade att belysa de grundläggande frågorna
[14]
1. Vad är kognitiv semiotik?
inom semiotik, särskilt när det gäller evolutionen och utvecklingen
av tecken och andra betydelser. Under de senaste decennierna har ett
antal psykologer utfört experiment som är klart betydelsefulla för
semiotiska ämnen.
Två forskargrupper har lämnat särskilt viktiga bidrag till fältet.
För det första Judy DeLoache och hennes medarbetare, som studerat
barns förmåga att hitta föremål med hjälp av en modell av verklig­heten
(DeLoache 2000; DeLoache & Burns 1994). De resultaten har senare
jämförts med apors förmåga att använda sig av modeller (Kuhl­meier
& Boysen 2002). Den andra forskargruppen, Michael T
­ omasello och
hans medarbetare vid Max Planck-institutet för evolutionär antropologi i Leipzig, har ägnat sig åt uppkomsten av betydelse hos både barn
och apor i ett mer allmängiltigt perspektiv (Tomasello 1999, 2008).
Ett av målen med vårt program har varit att föra sådana här empiriska
studier vidare, men att tillföra dem en bättre analytisk genomlysning.
Om detta berättar jag mer i kapitel 2 och 3 nedan.
1.3. DEN FENOMENOLOGISKA METODEN
Programmet har arbetat med en fenomenologisk metod. Fenomenologi kan ses som en metod för systematisk beskrivning av allt som är
givet för medvetandet. Metoden bygger på det faktum att allt som i
normala fall är tillgängligt för (åtminstone det mänskliga) medvetandet är närvarande för denna medvetenhet som något som är utanför
det. Medvetandet är medvetande om något: om det där (som upplevs
som) utanför medvetandet.
Detta är känt som ”intentionalitet”, inte i betydelsen ”avsiktlighet”, utan som ”riktat-mot”. Således kan man beskriva en viss fas
i medvetandeströmmen som en akt i vilken något utanför medvetandet blir föremål för vårt intresse. När vi bedriver fenomenologi
vänder vi medvetandet mot medvetandet självt och tematiserar inte
föremålet som akten är riktad mot, utan själva akten i medvetandet.
Detta är vad Edmund Husserl beskriver som den ”fenomenologiska
[15]
Kognitiv semiotik
reduktionen”. Det finns flera andra metodiska moment i Husserls
fenomenologi, som epoché, upphävandet av tilltron till att objektet
som den studerade akten riktas mot existerar eller inte, och ”eidetisk reduktion”, som innebär att man intresserar sig för de allmänna strukturerna, snarare än egenarten, hos varje given akt. För att
uppnå denna nivå av generalitet, måste vi gå igenom fria variationer
i fantasin, även känt som ”ideation”, med vars hjälp vi varierar de
olika egenskaperna hos det vi studerar, för att kunna avgöra vilka
egenskaper som är nödvändiga i konstellationen och vilka som kan
avvaras utan att objektet förändras. Om vi, som Husserl, utgår från
varseblivningen, kan vi variera olika sätt att uppfatta en kub eller
tärning. Det finns faktiskt många medvetandeakter som fortfarande
är varseblivningar av en kub, och även mer specifikt, varseblivningen
av denna samma kub. Kuben kan förstås ses från olika sidor, ur olika
perspektiv, endast delvis från ett titthål, och så vidare.
Som beskrivningsmetod är fenomenologin mer systematisk än
andra närmanden. Fenomenologisk metod innebär genomförandet
av ett mödosamt arbete som måste göras om och om igen av olika
forskare för att fastställa ett tillförlitligt resultat. Åtminstone är det
hur Husserl i praktiken tog sig an uppgiften, vilket framgår av de
många volymer av Husserliana som publicerades efter hans död. Husserl går där metodiskt igenom samma beskrivningar och variationer
gång efter annan, utan att någonsin vara helt nöjd med resultatet.
I själva verket är resultaten av den fenomenologiska metoden alltid preliminära.
1.4. FENOMENOLOGI OCH EXPERIMENT BLAND ANDRA METODER
En grundläggande fråga är förstås varför kognitiv semiotik behöver
fenomenologi. Denna fråga kan besvaras på flera olika sätt. I förhållande till ett experimentellt närmande är fenomenologin en nödvändig förutsättning både för utformandet av en lämplig experimentell
situation, och för att göra resultatet begripligt, genom att relatera
[16]
1. Vad är kognitiv semiotik?
det till den livsvärld (den ”för-givet-tagna” världen) i vilken vi lever
(Sonesson 2013a; Blomberg & Zlatev 2014). Detta invecklade förhållande mellan teori och empiri är något som vi har beskrivit som den
begreppslig-empiriska spiralen (Zlatev 2012) och som dialektiken
mellan teori och praktik (Sonesson 2013a). På andra nivåer, som studiet av kultur, historia och evolution, är experimentella metoder till
ganska begränsad nytta. Detta är anledningen till att fenomenologin
blir allt viktigare som metod för att uppnå en beskrivning av de invarianta strukturerna för mänskligt liv och upplevelse, alltså de strukturer som kommer igen i alla variationer av vår upplevelse av världen.
I detta sammanhang är det viktigt att förstå att fenomenologi
inte är detsamma som introspektion. Introspektion är en metod att
genom det egna medvetandet (första personen som tillvägagångssätt) lära känna egenheter hos den egna personen (första personen
som ämne). Fenomenologin delar med introspektionen sitt tillvägagångssätt, som är genom det egna medvetandet, men det syftar till
att beskriva invarianta (det vill säga konstanta och inte föränderliga)
strukturer för alla (mänskligt) möjliga upplevelser (tredje personen).
I detta ingår dock de invarianta strukturerna för jagupplevelsen (första personen) liksom för det egna medvetandets relation till andra
subjekt (andra personen).
Tillvägagångssätt
Studerade fenomen
Första personen
Andra personen
Tredje personen
Första personen
Introspektion
Empati
Fenomenologi
Andra personen
Empati
Dialog
Reflektion i den
andre
Tredje personen
(Yttre beskrivning)
(Yttre beskrivning)
Experiment
Tabell 1. Olika tillvägagångssätt och olika studerade fenomen. Grundtanken i denna tabell är att
det är skillnad mellan det fenomen man är intresserad av (det ontologiska) och det sätt på vilket
man väljer att studera detta.
[17]
Kognitiv semiotik
Tabell 1 ovan är en förenkling. Det är i själva verket mycket svårt att i
praktiken hålla det fenomenologiska närmandet fritt från introspektion. Det är det som gör att fenomenologiska studier behöver upprepas, och att de ibland kan behöva hämta inspiration från experimentella metoder. Men det gör inte fenomenologin mindre fundamental
som närmande. Bara genom fenomenologin kan vi göra rättvisa åt
betydelsen som upplevelse, för bara i fenomenologin är den direkt
tillgänglig.
1.5. BOKENS UPPLÄGGNING
I kapitel 2 kommer jag att berätta lite om våra studier i kognitiv-semiotisk evolution, vilket i praktiken innebär en jämförelse mellan
kognitiv-semiotiska förmågor hos människor och människoapor
(Tema 1). Därefter följer ett kapitel om barnets kognitiv-semiotiska
utveckling, där vi särskilt har intresserat oss för språk, gester och bilder (Tema 2). I det följande kapitlet berättar jag framför allt om en
bok som är ett resultat av vår forskning, som undersöker kultur och
historia såsom ett slags kulturell evolution som både liknar och är olik
den biologiska evolutionen och samtidigt påverkar denna (Tema 3). I
kapitel 4 tar jag sedan upp våra studier av kognitiv-semiotisk språktypologi (Tema 4). Det sista temat (Tema 5) som handlar om kognitiv-semiotiska förmågor som de föreligger hos den vuxna männi­
skan, behandlas i kapitel 6, med tyngdpunkten på varseblivningen av
bildsekvenser och berättelsestrukturer. I kapitel 7 går jag kortfattat
in på den teoriutveckling som blivit följden av programmet, och i kapitel 8 handlar det om mer praktiska konsekvenser av programmets
genomförande.
[18]
2. HUR MÄNNISKAN BLEV ETT
ANNORLUNDA DJUR
STUDIER I KOGNITIV-SEMIOTISK EVOLUTION (TEMA 1)
I vårt första tema studerade vi ämnen som språkutveckling, begreppsutveckling, emotionell synkronisering och teckenbruk hos människor
och djur. Jämförelsen med andra arter är ett vanligt sätt att rekonstruera egenskaper hos människans förfäder. För dessa ändamål har vi
utnyttjat tidigare existerande samarbeten med Max Planck Institute
for Evolutionary Anthropology (Göran Sonesson) och Lunds universitets Primatforskningsstation i Furuvik (Tomas Persson), liksom ett
nytt samarbete med Tacugama Chimpanzee Sanctuary i Sierra Leone
(Elainie Madsen). Överlappningen av personal och intressen gjorde
det naturligt att under de två sista åren integrera det evolutionära i
detta tema och det ontogenetiska i vårt tema om hur barn genom
arv och samhälle ikläder sig den specifika rollen som människa. Våra
studier involverade barn och icke-mänskliga primater, och de var
inriktade på undersökningen av imitationens och intersubjektivitetens roll i utvecklingen av teckenbruk. Vår viktigaste gemensamma
artikel (Zlatev et al. 2013) är en milstolpe i tillämpningen av den
begreppslig-empiriska spiral som karaktäriserar kognitiv semiotik.
Undersökningen är nämligen ett skolexempel på hur vi utgår från
välkända semiotiska kategorier, utsätter dem för empiriska studier
och kommer fram till att det finns ett grundläggande misstag i det
sätt på vilka dessa kategorier traditionellt har ställts i relation till varandra (se vidare avsnitt 2.3).
[19]
Kognitiv semiotik
2.1. NÅGRA TEORETISKA FÖRUTSÄTTNINGAR
I vår evolutionärt inriktade forskning har vi använt Merlin Donalds
(1991; 2001) modell för människans specificitet i termer av olika
slags ”kulturer” eller faser, baserade på olika slags minnen. Donald
har hävdat att det episodiska minnet, det vill säga minnet för enskilda händelser, är något som människan delar med många andra
djur. Det mimetiska minnet – eller kanske snarare den specifika form
som det mimetiska minnet tar hos människan – förekommer bara hos
människor och deras förfäder, såsom Homo ergaster och/eller Homo
erectus. Vissa primatologer har hävdat att icke-mänskliga primater
kan ha en liknande kapacitet med avseende på verktygsanvändning,
imitation och tekniska färdigheter (de Waal 2006; Persson 2008).
När allt är sagt och alla jämförelser är gjorda tycks det dock återstå
en betydande skillnad, eller som Thomas Suddendorf (2013) säger, ”a
gap”, mellan apors och människors mimetiska kapacitet. Det är också
vad våra studier tyder på (se avsnitt 2.3 och 2.4 samt Zlatev 2014a).
Den tredje kulturen eller minnesfasen, som Donald kallar för den
mytiska, är när språket uppstår. Den kallas så för att minnet här används för att sätta samman berättelser, och för att de första berättelserna kan antas ha varit just mytiska, det vill säga berättelser om
världens, gudarnas och människornas ursprung. Mera exakt innebär
den mytiska fasen att språket uppnått det stadium där det kan användas för att berätta historier. Den fjärde fasen är det teoretiska minnet,
som manifesteras i av kroppen oberoende artefakter, såsom bilder,
skift och (vetenskapliga) teorier.
En viktig aspekt av Donalds modell är att senare minnesskeden
kan återverka på tidigare, som när till exempel narrativitet, som antas uppstå ur språket, senare kan ges uttryck också i det mimetiska
minnet, till exempel genom gester. Den andra viktiga aspekten av
modellen är att de sista faserna av människans specificitet antas utvecklas inte bara i evolutionen, utan också fortsätta in i historisk tid.
Det mytiska stadiet befinner sig i detta avseende på gränsen, men
[20]
2. Hur människan blev ett annorlunda djur
det teoretiska stadiet är helt präglat av historisk-kulturell evolution.
I detta scenario skulle språket vara ett gränsfall: språkförmågan kan
mycket väl ha ett evolutionärt ursprung, men utvecklingen av särskilda språk är en del av historien. Det kan antas att olika mänskliga språk redan är en del av människans kulturella specificitet. Vi
vet exempelvis att olika ”dialekter” också finns i signalsystem hos
icke-mänskliga primater och fåglar som är olika varandra inom
samma art. Detta som ett resultat av lärandemiljön. Men skiljaktig­
heterna är långt ifrån jämförbara med dem som finns mellan mänskliga språk och kulturer.
(Genetisk/biologisk) evolution
Historia/Kultur
Ω
Ω
Tecken
Organismoberoende artefakter
Typ/instans
Språk
Indexikalitet
Gester
Ikonicitet
Bilder
Teoretiskt
Imitation
Mytiskt
Mimetiskt
Episodiskt
Verktyg
Skrift
Teori
Symbolicitet
Figur 1. Donalds evolutionsschema, sådant det rekonstruerats och utvecklats av Sonesson
2007a, b; 2015a. Termerna innanför ramen kommer från Donald, övriga har sitt ursprung i den
klassiska semiotiken. Vi kommer att ha mer att säga om termerna ovanför ramen i detta och
nästa kapitel samt i kapitel 7. Angående sista radens termer, se avsnitt 2.3 nedan.
Många väsentliga förändringar verkar dock inträffa under den fas
som Donald kallar den mimetiska fasen. Den första är det systematiska användandet av verktyg, vilket säkerligen kräver någon form
av mimetiskt minne (vilket rent konkret kan lagras direkt i kroppen,
[21]
Kognitiv semiotik
som handlingsmönster). Om verktygsanvändningen ska få spridning
i ett samhälle måste imitation ske, och imitation tycks kräva kapacitet att upptäcka typen bortom specifika instanser, eller, med andra
ord, att extrahera typen från en följd av episoder. När man således
ser någon använda en hammare, som är en instans av handlingen att
hamra, vilket i sig är en typ, måste man kunna abstrahera ifrån denna
enskilda handling och det särskilda fysiska och motiverande sammanhang där den äger rum, vilket är det som definierar denna instans
som just denna specifika instans. Det är först när man kan tänka sig
handlingen att hamra som en typ, som man kan överföra hammar­
användningen till andra sammanhang, och på så sätt ge upphov till
en andra instans, och en tredje, etc.
Vi vet nu att icke-mänskliga primater är mycket bättre på att använda verktyg än vad man tidigare trodde, men de verkar vara notoriskt dåliga på överförbar imitation – i meningen att lära sig nytt
beteende, naturligtvis inte att upprepa artspecifika handlingar.
Från semiotisk synpunkt händer något mycket radikalt i den
mimetiska etappen: framväxten av teckenfunktionen (se Sonesson
2007a, b; 2009a; 2015a). Detta skulle innebära att imitationen inte
används endast för att sprida en typ som först introducerades av en
viss instans, utan också för att representera en viss instans, till exempel den episod i vilken den första människan använde en sten som
verktyg. Nu står väl de flesta tecken snarare för typer än för instanser.
Men på denna nivå blir det lättare att se skillnaden mellan imitation
för inlärning och teckenanvändning. Att härma den kroppsrörelse
som används av någon annan person för att hamra in en spik, för
att man själv vill slå in en spik i ett föremål, är semiotiskt helt annorlunda än att imitera själva handlingen att hamra. Här vill man
illustrera hur detta ska göras eller förmedla idén om en person som
någon gång i tiden slog in en spik. Donalds nästa steg, det mytiska
minnet, inkluderar språket och skulle således redan kräva förmågan
att använda tecken.
Det är i den fjärde etappen, det som Donald kallar det teoretiska
[22]
2. Hur människan blev ett annorlunda djur
stadiet, som historien i trängre bemärkelse uppstår. Bilder, skrift och
teorier är de tre mänskliga produkter som typiskt manifesterar detta
skede. Det verkar dock som om icke-mänskliga primater och även
hundar kan lära sig att tolka bilder, och några av dem har verkligen
lärt sig att använda några mycket speciella typer av skrift (plastfigurer, datortangentbord med mera). Men ingen av dem har på egen
hand skapat några bilder eller något slags skrift, än mindre utvecklat
några teorier i pregnant bemärkelse. Det kan invändas att det möjligen finns grupper av människor som inte har utvecklat användningen
av bilder, och det finns säkert de som inte har använt sig av skrivande. Ändå är uppkomsten av dessa fenomen något som ligger inom
utvecklingspotentialen för alla människor, och de verkar utgöra en
signifikant del av vad det i dag innebär att vara människa.
2.2. IMITATION OCH EMOTIONELL SYNKRONI
I tidigare forskning har vi undersökt människans förmåga till teckenbruk, i avsikt att jämföra olika semiotiska resurser i förhållande till
deras ursprung i evolution och utveckling. Våra resultat tyder på att
imitation utgör ett naturligt första steg för att kunna använda tecken,
vilket dock kräver medvetenhet om differentiering och asymmetri,
både mellan mål och medel och mellan sig själv och andra. Dess­utom
verkar imitation och intersubjektivitet (det vill säga möjlighet att
dela erfarenheter med andra) vara nära besläktade (Zlatev 2008a).
Det är också sannolikt att gester, som en form av kroppsmimesis,
är den första semiotiska resurs som tydligt överskrider tröskeln till
teckenanvändning i både evolution och utveckling (Zlatev 2014a).
Vi har genomfört ett antal experiment avsedda att belysa betydel­
sen av imitation och intersubjektivitet för uppkomsten av tecken­
användning, vilket leder till förmågan att använda olika semiotiska resurser som bilder och gester. Försöken genomfördes med
icke-mänskliga primater, närmare bestämt schimpanser och orangu­
tanger, liksom med pre-verbala barn.
[23]
Kognitiv semiotik
En av våra experimentella studier undersöker ett utvecklings­
moment som skulle kunna vara en föregångare och en förutsättning
för både imitation och intersubjektivitet: emotionell synkroni (se vidare Preston & de Waal 2002). Beskrivet på ett i möjligaste mån teoretiskt neutralt sätt är detta en upprepning hos en individ av ett beteende (och eventuellt av motsvarande känsla) som tidigare har uppvisats
av en annan individ. Ett grundantagande i studien är att emotionell
synkroni kan exemplifieras genom gäspningar som ”smittar” mellan individer. Vi kallar detta fenomen för ”överförda gäspningar”.
I studien ingick 33 föräldralösa schimpanser i åldrarna 13 månader
till 9 år. Studien genomfördes vid Tacugama Chimpanzee Sanctu­­ary
i Sierra Leone, där verksamheten inriktas på att ta hand om schimpansungar som förlorat sina mödrar, ofta på grund av tjuvjakt, med
avsikt att så småningom kunna återföra schimpanserna till sina naturliga miljöer. Vid Tacugama har varje schimpans en mänsklig surrogatmamma, vilket gav oss unika möjligheter för vår studie i emotionell synkroni.
Vid varje försökstillfälle umgicks schimpanserna, som ännu inte
var fullvuxna, under ett antal minuter med en människa som regelbundet gäspade. I studien, som är den första av sitt slag, observeras
förekomst av överförda gäspningar mellan två arter av människoapor,
det vill säga mellan människa och schimpans (Madsen et al. 2013). Vi
tittade på två saker:
a) Om de unga individernas respons på en annan individs gäspning skiljde sig från de äldre individernas respons på densamma.
b) Om schimpanserna reagerade olika ifall den gäspande män­
niskan var någon de var emotionellt knutna till (deras surrogatmamma) respektive om den gäspande människan var en
tidigare okänd individ.
För att kunna dra slutsatser om huruvida gäspningen är ett beteende
med speciell relevans för emotionell synkroni, blev det nödvändigt att
[24]
2. Hur människan blev ett annorlunda djur
införa en annan distinktion. Schimpansernas respons på människans
gäspningar jämfördes med deras reaktion vid ett ”neutralt tillstånd”
(ett bastillstånd) då människan inte gjorde någon tydlig handling alls
och vid två kontrollbeteenden. Kontrollbeteendena var ”gapning”
(öppna och stänga munnen) samt ”näsavtorkning” (torka av näsan
med handen). Båda kontrollbeteendena är riktade mot ansiktet och
är ekologiskt relevanta för schimpanser men skiljer sig från gäspningen i avgörande avseenden.
Resultaten av studien visade att de allra yngsta schimpansernas
respons på andras gäspning skiljde sig från de äldre ungschimpansernas respons. Bara de äldre härmade gäspningen efter att ha umgåtts
med en gäspande människa. Studien visade dock inte någon tydlig
skillnad i schimpansernas reaktioner (med avseende på gäspningar)
när det var deras individuella surrogatmamma eller en för dem okänd
människa som gäspade. Att överförd gäspning inte påvisades hos de
yngre individerna är förenligt med andra liknande studier av överförd
gäspning mellan människor, liksom med andra djur, som till exempel
hundar.
En vanlig tolkning av detta resultat är att överföring av gäspning
hänger samman med utvecklingen av andra socialt grundläggande
faktorer som inte är medfödda utan utvecklas något senare i livet
(Anderson & Meno 2003; Helt et al. 2010; Millen & Anderson 2011).
Vårt resultat skulle alltså stödja tanken att det finns en utvecklings­
trend för känsligheten att reagera med överföring av gäspningar, men
det visar också att denna trend även gäller för överföring av gäspning
mellan olika arter av primater. Att känsligheten för överföring av
gäspning inte påvisade någon skillnad när den gäspande människan
var välkänd eller tidigare okänd för schimpanserna var överraskande
för oss.
Vi vill ändå poängtera att frånvaron av påvisbara överförda gäspningar i en studie inte utesluter att överföring av gäspning kan ske
om omständigheterna är de rätta – vilket kan vara problematiskt i den
artificiella miljö som en experimentell studie alltid utgör.
[25]
Kognitiv semiotik
Studien har redan lett till påbörjade parallella studier av överförda
gäspningar hos vargar, hundar, tigrar, pumor och lejon, som finansieras med medel från ett annat projekt. Vi gjorde också en motsvarande
barnstudie, men resultatet av denna är ännu inte färdiganalyserat.
2.3. IDENTIFIKATION AV OLIKA SEMIOTISKA RESURSER
I en annan studie har vi sökt bevis för förståelse av teckenbruk och /
­eller kommunikativa avsikter hos apor och barn när informationen
om var något intressant objekt var gömt förmedlades med hjälp av
olika typer av semiotiska resurser. När börjar barn förstå kommunikativa avsikter? Kan även andra arter göra detta, åtminstone i viss
utsträckning? Och hur påverkas en sådan förståelse, när den kommunikativa handlingen utförs med hjälp av olika medel såsom blickar,
pekningar, repliker eller bilder?
Från ett kognitiv-semiotiskt perspektiv är det nödvändigt att skilja de två första frågorna från den tredje frågan, som handlar om olika
semiotiska resurser (Zlatev et al. 2013). Dessa skiljer sig åtminstone
med avseende på följande fyra faktorer:
(i) Organ: kroppsligt eller ej (se organism-oberoende artefakter
i figur 1).
(ii) Semiotiska grunder: den motiverande relationen mellan uttryck och referent, som kan vara indexikal (bygger på närhet
eller förbindelser mellan delar och helhet, till exempel det pekande fingret som är i närheten av vad det pekar på, respektive
klockan över uraffären som är en del av det slags ting som
säljs i affären), ikonisk (likhetsbaserad, vilket enklast illustreras med bilder) eller symbolisk (konventionsbaserad, vilket är
fallet med de flesta ord i språket).
(iii) Riktning: om uttrycket utgör en vektor, det vill säga riktar
uppmärksamhet direkt mot referenten.
(iv) Teckenrelationen: om uttrycket medvetet uppfattas av ett
[26]
2. Hur människan blev ett annorlunda djur
subjekt som stående för ett visst objekt, handling eller händelse, vilket förutsätter att subjekten inser att uttrycket hänvisar
till innehållet utan att vara identiskt med det.
Primatologerna Michael Tomasello, Josep Call och Andrea Gluckman (1997) studerade detta med hjälp av en uppgift som går ut på att
välja ett av flera erbjudna föremål (object choice task). Resultatet både
stöder och ifrågasätter tidigare förklaringar (Zlatev et al. 2013). Genom att inkludera mindre barn i studien kunde vi visa att skillnaden
mellan människor och apor i förstone inte var så absolut som man tidigare hävdat. Vi använde fyra typer av semiotiska resurser (pekning,
markör, bild och replika, alltså ett tredimensionellt föremål av samma
typ som det föremål som söktes; se figur 2). En ”hjälpare” skulle på
dessa fyra olika sätt signalera till barn i tre olika åldersgrupper (18,
24, 30 månader) och till fyra schimpanser i vilken av tre olika behållare en belöning fanns gömd. En av två medhjälpare i försöket med
schimpanser var en djurskötare som var mycket bekant för djuren,
men resultaten visade ingen skillnad på grund av detta. 18-månaders
barn var rätt bra på att tolka pekning och markör, medan endast de
äldre två grupperna, och framför allt de 30 månader gamla, kunde
göra något större bruk av bild och replika. Indexikala signaler (pekning och markör) var alltså lättare att förstå än ikoniska (bild och
replika), men skillnaden mellan de två typerna av indexikala signaler
(pekning och markör) och de två typerna av ikoniska tecken (bild
och replika) var inte signifikant. Det fanns inga positiva resultat för
schimpanser på gruppnivå, även om vissa individer lyckades bra med
pekning och markör.
Ett syfte med studierna var att undersöka i vilken ordning barn
förstår de olika tecknen och i vad mån människoapor kunde begripa
dem. Enligt Charles Sanders Peirce är ikoner exempel på Firstness,
index fall av Secondness och symboler instanser av Thirdness (se tabell
2). Vi behöver här inte gå in på exakt vad Peirce menade med dessa
termer, utom att den första kategorin står för ett enskilt fenomen,
[27]
Kognitiv semiotik
Figur 2. Den experimentella uppställningen för schimpanser. I en av de olikfärgade och
olikformade lådorna finns en godsak gömd, och pekningen är ett av de sätt på vilka vi försökte
hjälpa barn och apor att hitta godsaken (se Zlatev et al. 2013).
den andra bygger på en relation, vilket förutsätter minst två fenomen,
och den tredje är något mer än bara en relation (se Sonesson 2012a
för ett försök till tolkning). Av namnen framgår att ikoner i någon
mening kommer först, sedan index, och slutligen symboler. Var denna ordning råder är inte alltid lätt att veta, men vi kan anta att den
åtminstone också motsvarar den ordning i vilken de olika kategorierna förekommer i tiden – vare sig vi tänker på den tid barnet utvecklas
eller på släktets evolution. Om en sådan tolkning är riktig, verkar det
rimligt att förvänta sig att förståelsen av ikoner kommer före förståelsen av index i barns utveckling och/eller i evolutionen (Deacon 1997).
Det finns dock mycket som tyder på att index i själva verket föregår ikoner, åtminstone i den meningen att de föregår ikoniska tecken
i barns förståelse. Vi undersökte detta och bekräftade vår hypotes att
indexikala tecken skulle vara lättare för barn att förstå än ikoner (Zla[28]
2. Hur människan blev ett annorlunda djur
tev et al. 2013). Vi hade teorin att index som är indikatorer (funge­rar
utpekande, har en tydlig riktning) är lättare att förstå än index beroende endast på närhet (bara placerade vid varandra), såsom dessa termer tidigare har definierats av Göran Sonesson (Sonesson 1996a, b).
Dessutom trodde vi att modeller eller replika (det vill säga en annan
instans av den typ som åsyftades) skulle förstås senare än bilder. Så
var fallet i de experiment som utformats av Judy DeLoache, där barn
skulle hitta gömda objekt i ett annat rum med utgångspunkt från antingen bilder eller modeller (som dock var skalförändrade, vilket inte
var fallet i vår studie). Men vi fick inga signifikanta resultat.
Firstness
Intryck
Secondness
Relation
Thirdness
Vana/regel
Firstness
Princip
Ikonicitet
—
—
Secondness
Grund
Ikonisk grund
Indexikalitet =
indexikalisk grund
Symbolicitet =
symbolisk grund
Thirdness
Tecken
Ikoniskt tecken
(ikon)
Indexikaliskt tecken
(index)
Symboliskt tecken
(symbol)
Tabell 2. Relationer mellan principer, grunder och tecken. En (fri) tolkning av Peirce i Sonesson
2009b. Vi följer Peirces idé att definiera fenomen genom att kombinera de tre kategorierna
Firstness, Secondness och Thirdness med varandra. Om vi tar den första kolumnen som exempel,
så är Firstness som sådan bara ett undflyende ögonblick i upplevelsen, medan Firstness med
Secondness innebär en jämförelse mellan två sådana ögonblick (då man kan bli varse likheten)
och Firstness med Thirdness är när de två intrycken sammankopplas till ett tecken med uttryck
och innehåll.
I syfte att särskilja stadier av utveckling och evolution använde
vi oss av en strikt definition av vad tecken är som har formulerats av
Göran Sonesson (1989). Enligt denna definition måste uttryck och
innehåll vara klart differentierade, det vill säga de får inte gå över i
varandra i varseblivningen, och de får inte uppfattas som två instanser av samma typ. Om man observerar ett föremål från olika håll,
[29]
Kognitiv semiotik
ser man olika aspekter av föremålet, och man skulle kunna säga lite
löst att vart och ett av dessa perspektiv är ett ”uttryck” för vilket
resten av föremålet är ”innehåll”. Men i ett tecken i egentlig mening
byter uttryck och innehåll inte plats i varseblivningen. I språket är
det alltid ljudet som står för tankeinnehållet och inte tvärtom. Den
andra sidan av saken är att uttryck och innehåll i ett tecken inte är
medlem av samma kategori. Bilden av bananen hör inte till klassen av
alla bananer. När barn och apor uppfattar det så, har de inte förstått
teckenrelationen. Vidare ska det råda en dubbel asymmetri mellan
uttryck och innehåll. Det betyder att uttrycket uppfattas som mer
direkt upplevbart än innehållet, men samtidigt att innehållet är det
som upplevs som det viktiga, som temat för medvetandet. Trots att
det jag hör när någon talar är ett ljud, är det inte ljudet som sådant
som vanligen intresserar mig, utan det som ljudet betyder. Det hind­
rar inte att det som jag kan direkt uppleva nödvändigtvis är ljudet. I
våra studier som refereras här och i det följande ska vi möta exempel
på detta teckenbegrepp.
Ikonerna i vår studie uppfyllde dessa kriterier, annars skulle de
över huvud tagit inte ha kunnat fungera, och i de fall där de inte fungerade var det troligen bristen på differentiering som hindrade detta.
För att vara mer konkret: om barnet eller apan tittade under lådan
på brickan som liknade bilden eller replikan, och inte försökte få tag
i bilden eller replikan som visades upp, så måste det/den ha förstått
teckenfunktionen.
Men för indexikaliteterna (de indexikala signalerna, pekningen
och markören i studien) gav resultaten oss ingen möjlighet att bestämma om det var frågan om indexikalitet eller indexikaliska tecken.
Anledningen är förstås att det ligger i de indexikaliska tecknens natur
att det råder en närhet mellan uttrycket och innehållet/referenten.
Det är svårt att säga om barnet eller apan uppfattade bara närhetsrelationen eller också det betydelsesamband som rådde mellan dem
(en del försökte gripa markörer i stället för lådan den markerade,
men då var deras intresse inte alls riktad på någon relation, utan på
[30]
2. Hur människan blev ett annorlunda djur
markören). Det är alltså möjligt att det bara är indexikaliter, alltså
indexikaliska relationer (grunder), inte indexikala tecken, som föregår ikoner i förståelseutvecklingen. Det behövs andra experimentella
studier för att avgöra detta.
Vi kunde alltså visa att indexikala tecken eller signaler är lättare
att förstå än ikoniska tecken. Men vi var förvånade över att de skillnader mellan bilder och replika och mellan pekningar och markörer
som vi fann inte var tillräckligt stora för att vara statistiskt signifikanta. Vi väntade oss att bilder skulle vara mer lättolkade än replika,
eftersom detta är något som Judy DeLoache fann i andra studier, visserligen med ett helt annat upplägg, och som också bekräftades i en
annan studie vi gjorde inom programmet (se avsnitt 3.2). Vi trodde
på grundval av mera teoretiska överväganden att pekningen, som ju
har en klar riktning från fingret till lådan, skulle vara lättare att tyda
än markören, som visserligen är nära lådan, men inte innebär någon
riktningsangivelse mot lådan. Detta behöver inte betyda att dessa
skillnader inte finns, men uppenbarligen får vi använda oss av någon
annan experimentell situation för att klargöra dessa.
2.4. ATT TOLKA HANDLINGAR FRÅN BILDER
Schimpansen Viki, som uppfostrades i en mänsklig familj, visade sig
kapabel att imitera handlingar som visades för henne på bilder, närmare bestämt i form av video, svartvita foton eller teckningar (Hayes
& Hayes 1953). Vi gjorde om denna studie med hjälp av schimpansen
Alex på Leipzig Zoo (Hribar, Call & Sonesson 2014) med mer systematiska tester och en mer definierad metodologi.
Vår studie antog att förmågan att imitera beteendet som återgavs
i bilder och videoklipp var en indikation på existensen av bildförståelse. I slutändan ledde detta till införandet av en ytterligare typ av variation: eftersom foton och teckningar, till skillnad från videor, bara
kan visa en enskild fas av en händelse eller handling, som utspelas i
tiden, så kan det vara viktigt vilken fas man väljer. Det idealiska hade
[31]
Kognitiv semiotik
förstås varit att testa alla olika faser i handlingen (med godtyckliga
mellanrum mellan faserna), men eftersom detta inte var görbart, så
valde vi att följa upp en tanke från den klassiska estetiken, enligt vilken det är skillnad på den sista och den näst sista fasen av handlingen.
Till detta återkommer jag nedan.
Resultaten tyder på att Alex förstod att filmerna, bilderna och
teckningarna representerade handlingar som vi ville att han skulle
efterlikna. Även om det fanns stora skillnader mellan de olika fallen utförde Alex alla handlingar, förutom dem som presenterades i
form av teckningar (som han dock visade sig se skillnad på), bättre än
slumpen. Försöket upprepades med olika storlek på bilder, samt med
svartvita i stället för färgfotografier, utan att vi fann några skillnader. Slutligen genomförde vi testen med bilder som visade handlingar som var ofullständiga och bilder av samma handlingar där målet
hade uppnåtts (det så kallade sluttillståndet). Det fanns inte någon
signifikant skillnad mellan dessa två bildstimuli. Samtidigt uppvisade
båda färre rätta svar än med en levande modell.
Det faktum att andelen framgångsrika försök med levande modell, videor och statiska bilder var så olika verkar tyda på att någon
form av tolkningsarbete pågick. I vilket fall som helst måste en stillbild som fungerar som ett incitament till en verklig handling verkligen betraktas som något som skiljer sig från handlingen, samtidigt
som den verkar ha uppfattats av Alex som att den ”stod för” den, vilket framgår av det faktum att han utförde den relevanta handlingen
och inte bara den avbildade fasen. Om så är fallet, finns det en klar
skillnad mellan uttryck och innehåll i hur Alex uppfattade bilderna.
En semiotiskt ”rik” tolkning av resultatet är att Alex inte bara kan
använda bilder och videor som tecken för handlingar i den verkliga
världen, utan att han också kan känna igen en komplett handling,
inklusive dess sluttillstånd, när han får se en tidigare fas i dess utveckling. Det betyder att han är i stånd att förstå en form av indexikalitet
(i detta fall tidsmässigt omedelbar närhet) indirekt genom tecknet.
[32]
2. Hur människan blev ett annorlunda djur
a)
b)
Figur 3. Några exempel på stimuli i Alex-studien. I a-fallet har handlingen ett klart sluttillstånd,
nämligen tungan så långt utdragen som det går. I b-fallet, där det bilden visar är en fas av
upprepat stampande, är detta inte lika uppenbart, eftersom stampandet upprepas cykliskt.
Fotografierna ledde till lyckade imitationer av hela handlingen, men vad gäller teckningarna
kan vi på sin höjd konstatera att Alex såg skillnad på dem, trots att de var framställda genom
vektorisering av fotografierna.
Det faktum att Alex var lika bra på statisk återgivning också när han
bara fick se delar av handlingen och – den näst sista och sista delen
eller fasen, sluttillståndet – kan tolkas positivt. Alex hade fått lära sig
att imitera fullständiga handlingar. Men om det enda som erbjuds är
en enstaka fas av handlingarna, då måste man ha reflexiv tillgång till
minnen av ögonblicken före och efter, eller med Edmund Husserls
ord, till protentioner och retentioner av andra faser, för att förstå vilka
[33]
Kognitiv semiotik
handlingar som är desamma (se Sonesson 1989). Vissa handlingar är
utan tvekan bara ett sätt att placera kroppsdelarna i ett givet statiskt
läge (vilket möjligen gäller för typ a-handlingar i figur 3), vilket är
den verkliga bäraren av mening. Men det faktum att den näst sista
fasen fungerar lika bra för att åstadkomma denna effekt kan visa att
en sådan identifikation inte är tillräcklig för att förklara resultatet.
Detta tyder på något slags teckenmedvetande hos Alex, men det
är oklart hur utvecklat det är. Uttryck och innehåll framstår som differentierade, men de behöver inte vara asymmetriska, som riktiga
tecken ska vara, det vill säga så att uttrycket är direkt upplevt, medan
det väsentliga i upplevelsen är innehållet (och/eller referenten). Det
behövs fler undersökningar för att klargöra detta.
Ett problem när det gäller tolkningen av Alex förmåga att förstå
en hel handlingssekvens, när bara en del av den är varseblivningsbar,
är bristen på jämförande studier av mänsklig förmåga på området.
Detta inslag i studien var inspirerat av en teori inom traditionell estetik utvecklad av 1700-talsfilosofen Gotthold Ephraim Lessing, enligt
vilket den näst sista fasen av en handling skulle vara mer informativ
vad gäller handlingens innehåll än den allra sista fasen, men detta har,
såvitt jag vet, aldrig prövats på människor.
2.5. SUMMERING AV STUDIERNA
Sammantaget tyder dessa studier på att steget mellan människan och
människoaporna, inklusive människans evolutionära föregångare,
inte är så oöverstigligt som en del har menat. Å andra sidan är övergången inte är så kontinuerlig som andra har velat hävda. Ett fåtal
studier kan förstås inte bevisa något. Men redan det faktum att vi
ibland inte vet om vi ska tolka in teckenförståelse hos apor eller ej
visar att förutsättningarna för teckenanvändning går tillbaka på andra, enklare beteenden. Samtidigt är det svårt att inte se en kvalitativ
skillnad mellan människans relation till betydelser och den som man
finner hos andra primater.
[34]
3. HUR BARNET GENOM ARV OCH
SAMHÄLLE IKLÄDER SIG DEN SPECIFIKA
ROLLEN SOM MÄNNISKA
STUDIER I KOGNITIV-SEMIOTISK UTVECKLING (TEMA 2)
Forskare som håller på med kognitiv-semiotisk teckentolkning studerar utvecklingen av kognitiv-semiotiska förmågor hos barn som
språk, gester, bilder och andra typer av semiotiska resurser. En huvudfråga i vår forskning har varit hur dessa förmågor förhåller sig
till varandra och till allmän kognitiv och semiotisk kapacitet. I vår
forskning har det varit väsentligt att tillämpa ett integralt synsätt
på utvecklingen, vilket innebär att vi har försökt se olika semiotiska förmågor i relation till varandra och till andra mentala förmågor.
Det har därför varit viktigt för oss att etablera begreppet semiotisk
utveckling för att beteckna en sådan omfattande studie av många olika
typer av semiotisk kompetens och kapacitet hos barn (vilket vi också
har gjort genom en workshop på temat och ett temanummer i tidskriften Cognitive Development: Lenninger, Sinha & Sonesson, 2015).
Våra studier av kognitiv-semiotisk utveckling (tema 2) är ett typfall
för den integration av semiotisk teori och empirisk forskning som
vi eftersträvar: samtliga studier har gällt flera begrepp som tecken,
betydelse, representation, kommunikativa intentioner, indexikalitet,
ikonicitet med mera.
Vid sidan av den forskning som redan har redovisats (i kapitel 2)
omfattade vårt andra tema (kognitiv-semiotisk utveckling) tre delprojekt med inriktning på språk och gester, bildförståelse samt teorier
om semiotisk utveckling.
Studiet av gest- och talutveckling hos thailändska och svenska
barn, baserad på en longitudinell videokorpus med naturalistiska in[35]
Kognitiv semiotik
teraktioner, har resulterat i flera publikationer, liksom i en internationellt uppmärksammad avhandling av Mats Andrén (2010), som nu
är styrelseledamot av International Society for Gesture Studies. Sara
Lenninger försvarade sin avhandling om bildförståelsens utveckling
under 2013. Tillsammans med Lenninger har Tomas Persson och Göran Sonesson också jämfört barns förståelse för vad de ser när de tittar
på något genom ett fönster, i en direktvideo, i en förinspelad video
och i en spegel. Forskningen visade att de två första fallen är nästan
lika lätta och de andra två nästan lika svåra. Denna studies originalitet består i att integrera förståelsen av spegelbilden i bildtolkningen,
inte enbart i jagbegreppet. Jordan Zlatev har dessutom både på egen
hand och tillsammans med andra författare framgångsrikt tillämpat
den kognitiv-semiotiska teorin om mimesishierarkin (Zlatev & Andrén 2009; Zlatev & McCune 2014; Zlatev 2013, 2014a), vilket är en
utveckling av Merlin Donalds tidigare redovisade modell för evolutionen tillämpad på barns utveckling (se avsnitt 2.1).
3.1. GESTUTVECKLING HOS BARN
Barns gestutveckling ses bäst i ljuset av hur gesterna relaterar till utvecklingen av andra semiotiska förmågor. Först och främst gäller det
en mångfald av samband mellan hur barns bruk av gester utvecklas
och hur deras talspråk används och utvecklas. Men det gäller även utvecklingsmässiga kopplingar till andra semiotiska förmågor/resurser
så som exempelvis lekhandlingar (en form av kroppsliga handlingar
som många gånger har föreställande egenskaper) eller förståelse av
hur olika kulturellt betingade artefakter brukas och hanteras, som de
sedan kan använda för semiotiska och kommunikativa syften i form
av gester som bär en likhet med just praktiska handlingar. Vidare
finns det utvecklingsmässiga kopplingar till barns begynnande kompetens i bildförståelse och bildproduktion, till exempel genom gester
som artikuleras genom att så att säga ”rita” en form eller en rörelses
färdväg med exempelvis pekfingret, vilket ofta sker när barn sitter
[36]
3. Hur barnet genom arv och samhälle ikläder sig den specifika rollen som människa
och ritar tillsammans med en förälder eller tittar på bilder i böcker.
I sin avhandling från 2010 presenterade Mats Andrén en omfattande analys av barns gestutveckling från 18 till 30 månader utifrån
ett brett semiotiskt utvecklingsperspektiv. Avhandlingen presenterar
å ena sidan ett semiotiskt ramverk som möjliggör en mer exakt beskrivning av gesters olika semiotiska komponenter än vad som hittills
funnits, både när det gäller barns och vuxnas gester. Å andra sidan
presenterar avhandlingen en rad resultat kring hur barns gestutveckling faktiskt ser ut och hur detta relaterar till talspråksutvecklingen. Det semiotiska ramverket skiljer sig från hur andra forskare har
analyserat barns gester. Även om det tycks råda närmast konsensus
bland gestforskare om att Charles Sanders Peirces tredelning mellan
in­dexikalitet (exempelvis deiktiska, det vill säga utpekande, gester),
ikonicitet och symbolicitet (till exempel konventionaliserade, det vill
säga allmänt vedertagna, gester; se vidare avsnitt 2.3) är av grundläggande betydelse för att karaktärisera gester, så har detta ofta tolkats
på ett ytligt sätt som rimmar dåligt med djupare kunskaper inom
semiotik. Andra barngestforskare har tämligen genomgående analyserat barns gester som antingen indexikala, ikoniska eller symboliska.
I själva verket kan dock en och samma gest ofta innehålla flera
sådana semiotiska grunder samtidigt, vilket får direkta konsekvenser för hur utvecklingen förstås (Zlatev & Andrén 2009). Ytterligare
en skillnad, jämfört med tidigare forskning, är att vi gör en tydlig
distinktion mellan den representationella komplexiteten hos gester, som
relaterar till sådant som differentiering mellan uttryck och innehåll
samt semiotiska grunder (indexikalitet, ikonicitet, symbolicitet), och
den kommunikativa explicitheten hos gester, det vill säga i vilken grad
och på vilket sätt en kroppslig handling är riktad till en annan person. Att tydligt särskilja dessa två betydelsemässiga aspekter av gester möjliggör upptäckten att det finns en lång rad handlingar som
är kommunikativt explicita, men som har en låg grad av representationell komplexitet, samt en lång rad handlingar där det omvända
gäller (se Zlatev et al. 2013). Exempel på det första kan man finna i
[37]
Kognitiv semiotik
instruktiva situationer där någon utför en praktisk handling av något
slag, i syfte att demonstrera för en annan person hur denna handling
utförs. Ett exempel på det andra kan vara när någon pekar enbart för
sin egen skull, kanske för att räkna antalet tallrikar som dukats fram
på ett bord.
Denna distinktion är ett bidrag till den grundläggande semioti­
ska frågeställningen om vad en gest är. I studiet av barnets utveckling, liksom på andra områden, är det värdefullt att inte betrakta en
kroppslig handling som antingen en gest eller ej, utan att medge att
det finns flera mellanliggande former på olika nivåer av kommunikativ explicithet och representationell komplexitet (Zlatev 2015b). På
så sätt behöver utvecklingen inte nödvändigtvis vara något som sker i
ett enda steg – till exempel genom en plötslig insikt hos barnet – utan
kan vara något som har en mer finkornig inre struktur och som sker
över tid.
Tidigare forskning om barns gester har rört den initiala uppkomsten av gester från slutet av första levnadsåret och fram till ca 20 månaders ålder. Vad som händer med gesterna vid 20 månaders ålder, då
talspråket tar fart på allvar med tvåordsyttranden och liknande, har
varit betydligt mindre känt. Detta trots att grundläggande forskning
om vuxnas gester visar att gester och talspråk är tätt integrerade med
varandra och utgör en kommunikativ enhet som tillsammans bildar
så kallade multimodala yttranden. Mats Andrén (2010) fann ett tydligt samband mellan faser i språkutvecklingen och hur barn använde
gester mellan 18 och 30 månaders ålder. Vid 24 månaders ålder når
barnens genomsnittliga yttranden en längd av två ord; det är alltså
vid denna ålder som barnen rutinmässigt sätter ihop mer än ett ord
till ett yttrande. Innan dess fanns en stark dominans av gester med en
deiktisk komponent (till exempel pekningar) ihop med ettordsyttranden. Hos barn yngre än 24 månader finner man fler yttranden som
inkluderar gester än yttranden som enbart består av tal, vilket i sig
vittnar om att gester under denna period fyller en central funktion.
Efter 24 månader blir för första gången yttranden som innehåller en[38]
3. Hur barnet genom arv och samhälle ikläder sig den specifika rollen som människa
dast tal vanligare än de som också innehåller gester, vilket alltså kan
förklaras med att barnen numera är förmögna att sätta ihop två betydelsekomponenter med hjälp av rent verbala medel och inte längre
har samma behov av att kombinera gest + ord. Ganska direkt efter 24
månader uppkommer en minskning av antalet gester per yttrande,
och i synnerhet av deiktiska gester, för att därefter plana ut. Gester
med symboliska och ikoniska komponenter ökar i stället – med andra ord, både sådana som bygger på konventioner och sådana som är
likhetsbaserade.
Vid omkring 27–28 månaders ålder, när det genomsnittliga talade yttrandet i stället består av tre ord, upprepar sig samma mönster.
Ganska direkt efteråt kommer en minskning av antalet gester per
yttrande, i synnerhet gester med deiktiska komponenter. Men denna gång minskar även antalet gester per yttrande med ikoniska och
konventionaliserade komponenter. Barnens talspråk blir tydligt mer
produktivt i det avseendet att ord sätts ihop på nya sätt, som kan ses
mer som ett resultat av regelföljande (grammatik) än rutinmässigt
utantill-inlärda ordföljder. Detta återspeglar sig också i hur konventionaliserade gester börjar kombineras med talspråket. Medan konventionaliserade gester hos barn yngre än ungefär 27 månader oftast
kombineras med en liten uppsättning rutinmässigt återkommande
ord (exempelvis huvudskakning ihop med ”nä” eller att slå ut med
händerna åt sidan och säga ”borta” eller ”slut”), så börjar därefter
konventionaliserade gester kombineras mer produktivt med tal­
språket samt även med andra konventionaliserade gester (exempelvis
huvudskakning ihop med ”vill inte ha den” eller ”usch”, eller att både
slå ut med händerna åt sidan och skaka på huvudet och säga ”han får
inte ta den”).
Jordan Zlatev och Mats Andrén (2009) undersökte gester med
ikoniska komponenter närmare hos 18, 22, och 26 månader gamla
barn i Sverige och Thailand, med särskilt fokus på deras mimetiska
egenskaper. De fann att många av barnens ikoniska gester är nära
relaterade till kulturellt grundade typer av handlingar som kan ana[39]
Kognitiv semiotik
lyseras som mimetiska schemata, det vill säga medvetna mentala representationer, som uppstår genom imitation av kroppsliga handlingar
som SOVA, ÄTA, SPARKA, KYSSA, och så vidare (Zlatev 2007; Zlatev 2014a). Gesterna härrör från en socialiseringsprocess varigenom
barnet blir bekant med en repertoar av handlingar och tillhörande
artefakter som präglar den kultur där de växer upp. Denna kulturella kunskap möjliggör sedan utförandet av gester som baserar sig på
dessa typer av handlingar. Det kan handla om att röra handen fram
och tillbaka längs armen som om man smörjde in sig med hud­lotion.
Dessa fynd står i kontrast till en annars populär idé om ikoni­ska gester som en typ av universella och kultur-oberoende kroppsliga uttryck
som är grundade i någon sorts spontan kreativitet, medan de i själva
verket på ett grundläggande sätt innehåller ett konventionaliserat och
kulturberoende element, vilket alltså snarare stödjer idén om ikoni­
ska gester som grundade i kroppslig mimesis, det vill säga en kulturberoende repertoar av kroppsbaserade handlingstyper. Dessa resultat
har uppmärksammats internationellt, och tesen att barns ikoniska
gester uppstår ur mimetiska schemata har fått viss uppmärksamhet.
3.2. BARNS TOLKNING AV BILDER
I sin avhandling från 2012 behandlade programmets forskare Sara
Lenninger bildförståelse hos barn upp till 3 års ålder. Hon undersökte
empiriskt 1,5- till 2,5-åringars förståelse av bildrelationer, såsom relationen mellan den verkliga världen (föremål i rummet) och bilden
av världen (bilden av föremål i rummet). I avhandlingen diskuteras
och prövas giltigheten av att identifiera teckenanvändning och andra betydelser som specifika meningsrelationer i studiet av barnets
semio­tiska utveckling.
I en serie studier prövade Lenninger om barn i åldrarna 1,5 till
2,5 år kunde använda informationen i en bild för att hitta ett föremål
(olika mjukdjur) i det verkliga rummet. Denna studie var en upprepning av det slags studier som tidigare utförts av Judy DeLoache
[40]
3. Hur barnet genom arv och samhälle ikläder sig den specifika rollen som människa
(2004), men med två viktiga skillnader: föremålet gömdes inte i det
verkliga rummet, eftersom det kunde vara tillräckligt svårt för barnet
att hitta föremålet i ett annat rum än det i vilket bilden betraktas,
utan att föremålet gömdes. Och studien utfördes inte i en speciellt inrättad experimentmiljö, utan i den förskola barnen var vana att vistas
i. Trots det bekräftades DeLoaches resultat, enligt vilket barn kunde
finna föremålet i det andra rummet om det visades i en bild först vid
2,5 års ålder.
Med samma barn undersöktes också om de kände igen ett föremål
(mjukdjur) som de såg i en bild också då föremålet var avbildat i en
annan bild, trots att bilderna skiljde sig åt genom att ha exempelvis
olika storlek och objekten var avbildade från olika sidor och mot olika
bakgrunder. I båda försöken saknade barnen tidigare erfarenhet av att
ha sett eller rört vid mjukdjuren som ”riktiga objekt”. Barnen hade
alltså erfarenhet av dessa specifika mjukdjur enbart som bilder då de
skulle söka djuret antingen i en annan bild eller i ett rum de kände till
väl. Inget barn fick heller träna på uppgiften i förväg. Resultatet visar
att barnen kunde känna igen ett föremål som samma föremål i olika
bilder vid en lägre ålder än de kunde använda bilden som information
för att hitta ett föremål i det verkliga rummet. Det verkar alltså som
att det är lättare för små barn att uppfatta samband i betydelser mellan två bilder än mellan en bild och den verkliga världen. Fler studier
behövs för att styrka detta och för att undersöka variablerna mellan
dessa relationer.
En annan fråga av relevans för barnens försök att använda bil­
den för att finna ett föremål i rummet gäller själva likhetsrelationen
(ikoniciteten). I kontrast till tidigare liknande studier (DeLoache &
Burns 1994) är det viktigt att uppmärksamma möjligheten att även
andra typer av samband kan påverka det lilla barnets användning
av bilden som information om världen. Det visar sig att inte bara
likhetsrelationen mellan bilden och verkligheten kan påverka utfallet utan även erfarenheten av en närhetsrelation (att ett objekt har
varse­blivits nära ett annat objekt) mellan bilden som ting och den
[41]
Kognitiv semiotik
plats bilden avbildar. Även förhållandet mellan dessa relationer måste
undersökas vidare.
Ett tredje förhållande som diskuteras genom hela avhandlingen
gäller betydelsen av konventionalisering och bilden som kommunikativ resurs. Studier visar att fastän barnet redan under sitt första
levnadsår kan uppfatta avbildade objekt på en bildyta, kommer det
att ta lång tid innan de använder bilden som en kommunikativ resurs
med andra eller som information om en värld utanför bilden (vilket
normalt betyder verkligheten). Vuxna använder gärna bild i samspel
med små barn – men bildvana vuxna och bildnaiva barn behöver för
den sakens skull inte förstå bilden på samma sätt.
I avhandlingen belyses nödvändigheten av att beakta det semiotiska perspektivet vid studiet av bildförståelse och barns utveckling
av detta. I tidigare litteratur ser vi motsägande påståenden om villkor
för bildförståelse. Det ena påståendet betonar nödvändigheten av en
konvention för att alls ”se” en bild. I sin mest extrema form innebär
det att den som ser en bildyta för första gången inte kan ”se in” ett
avbildat föremål utan att vara hjälpt av en konvention som pekar ut
likheten mellan bilden och det avbildade objektet. Den andra extremen uppfattar att likhetsrelationen med identifiering av ett avbildat
föremål inte behöver någon konvention för att urskiljas men drar
därifrån även slutsatsen att denna varseblivningserfarenhet bekräftar
bildförståelse. I avhandlingen lyfts innebörden av att förstå bilden
som ett tecken. När barnet förstår bilden som ett tecken förstår barnet också mer om hur bilden förhåller sig till det som den avbildar.
Teckenrelationen är en meningskonstruktion där uttrycket (som till
exempel den varseblivna bilden) är påtagligt skilt från innehållet (den
”värld” eller föreställning som bilden visar uppfattad som tillhörande
annan meningskategori än bilden själv) sett från det tolkande subjektets synpunkt.
När bilder används av bildvana vuxna, eller av pedagoger i skolan,
tas innebörden av bildens teckenrelation ofta för given. Studierna i
denna avhandling visar att mer forskning behövs här för att förstå
[42]
3. Hur barnet genom arv och samhälle ikläder sig den specifika rollen som människa
variationerna i hur bild tolkas och vilken bildens potential som kommunikativ resurs är.
3.3. VARSEBLIVNING FÖRMEDLAD I SPEGLAR OCH VIDEO
Psykologer har varit intresserade av spegelbilden i huvudsak som en
anordning som gör det möjligt att upptäcka en representation av sig
själv, en upptäckt forskare har tolkat som en indikation på existensen av ett jagbegrepp hos till exempel ett litet barn eller ett djur. Semiotiker har förnekat att spegelbilden alls är ett slags tecken, med
argument som att spegelbilden inte står i stället för referenten utan
framför den. Det har varit nödvändigt för oss att utveckla ett mer
sofistikerat semiotiskt ramverk för att kunna göra en detaljerad jämförelse mellan varseblivningsverkligheten observerad, direkt, genom
ett titthål (som en öppning i en vägg) eller via spegelbilder, liksom
från strömmande eller förinspelad video (Lenninger et al., under utgivning; Sonesson & Lenninger, 2015).
I vår studie jämförde vi barnens respons, inom en grupp med
2-åringar, i en valsituation mellan fyra separata – men relaterade –
sätt att visuellt presentera samma information om samma händelser.
De fyra sätten som jämfördes var strömmad video (SV), förinspelad
video (FIV), spegelbilder (SP) och slutligen direkt observerad händelse sedd genom en öppning i en vägg (Bas). Närmare bestämt jämförde vi sannolikheten att barnen valde rätt kopp för att finna ett dolt
föremål efter att ha bevittnat hur föremålet gömdes under en av två
koppar (med olika utseende) antingen via SV, FIV, SP eller i Bas.
Det experimentella upplägget byggde på en avskärmning med
en öppning genom vilken föremålen kunde betraktas medan de blev
gömda, antingen direkt genom öppningen (Bas) eller på en datorskärm som monterats i öppningen (SV och FIV). När gömningen
visades med hjälp av en spegelbild förslöts öppningen i skärmväggen
med en lucka och en spegel placerades i rummet så att barnet kunde
använda spegelbilden för att ”tjuvtitta runt hörnet”, det vill säga se
[43]
Kognitiv semiotik
gömningen bakom den avgränsande skärmen i spegelbilden. Liksom i
tidigare liknande studier av Patrizia Potì och Martina Saporiti (2010)
var platsen där informationen kunde inhämtas skild från platsen där
barnet kunde söka efter det dolda objektet. Men i vår studie fanns en
liten risk att barnen skulle uppleva platsen för sökande som densamma
som platsen för att inhämta information. Detta undveks genom att
båda platserna förblev inom barnens varseblivningsfält under hela
studien samtidigt som uppgifterna vid de olika platserna krävde att
barnen ändrade inriktning på uppmärksamhet och kropp.
Det underliggande antagandet i vår studie var att skillnaderna i
sannolikheten att göra ”korrekta” val motsvarar olika svårighetsgrader i att använda den information som förmedlas av olika semiotiska
resurser. Den åldersgrupp som vi studerade gjorde det möjligt för
oss att fälla ett avgörande mellan resultat från två olika psykologer.
Enligt Jean Piagets klassiska studier börjar barn att använda teckenrelationer runt 18 månader, vilket innebär att barnen i vår studie var
nära den relevanta åldersgränsen. Å andra sidan, vilket framgår av
DeLoaches studier (nämnda ovan i avsnitten 2.3 och 3.2), förstås bilder och skalmodeller på det sätt som vuxna förstår dem vid en långt
senare ålder, vid 2,5 respektive 3 års ålder. Visserligen har Lenninger
(2009) visat att en tolkning inom den slutna bildvärlden kan föregå
en förståelse som inbegriper referenten i världen utanför bilden (se
avsnitt 3.2). Men om den differentiering som definierar tecknet står
för potentiell diskontinuitet, som föreslås i vår teckendefinition (se
avsnitten 2.3 och 7.2), kan kontinuitet, och mer generellt omedelbar
närhet, göra det möjligt att komma fram till en fungerande betydelse
i ett specifikt sammanhang utan att det finns någon verklig förståelse
av tecknet som sådant.
Om så är fallet kan man förvänta att informationen från försöken
med bastillståndet (titthål utan mediering) i vår studie, som ligger
närmast vanlig varseblivning (även om titthålsarrangemanget inför
en viss modifikation), ska vara den enklaste för 2-åringarna att använda för att hitta det dolda föremålet. Även information via ström[44]
3. Hur barnet genom arv och samhälle ikläder sig den specifika rollen som människa
mande video förväntades ge möjlighet till många ”korrekta” val. Det
nära sambandet (i tid och rum) till den faktiska gömningen, dess
presentation på skärmen och valsituationen i rummet medgav uppfattningen av en kontinuitet som låg nära kontinuiteten som präglade
bastillståndet.
Även om ett slags kontinuitet presenteras också av spegelbilden
är denna av ganska indirekt slag, och vi antog därför att spegelbilden
skulle vara svårare för 2-åringarna att använda. Förinspelad video, å
andra sidan, är klart diskontinuerlig och kan därmed förväntas kräva förståelse av teckenrelationen för att ge användbar information i
sammanhanget. Analysen av resultaten visade att den genomsnittliga
andelen korrekta val vid bastillståndet (titthålet) och strömmad video
var betydligt högre än den genomsnittliga andelen korrekta val för
förinspelad video och spegelbild. Resultaten visar också att det endast
är vid bastillståndet och strömmad video som sannolikheten att barnen hittar det dolda föremålet ligger över slumpen.
Den slutsats vi kan dra är att kontinuitet, vilket är motsatsen till
den differentiering som definierar tecknet, fortfarande är viktig för
att möjliggöra förståelsen av uppgiften hos barn i denna ålder.
En parallell studie av apor gav inga användbara resultat, men vi
planerar att försöka på nytt med en annan experimentell uppställning.
3.4. SUMMERING AV TEMAT
Våra studier är svåra att sammanfatta, eftersom de berör så många
aspekter av barnets kognitiv-semiotiska utveckling, men de tenderar
att visa att utvecklingskurvan är mer komplex än man skulle förvänta
sig. I våra geststudier (se avsnitt 3.1) gjorde vi en distinktion mellan
representativ komplexitet, som har att göra med i vilken mån uttryck
och innehåll är differentierade och om de sammanbinds av ikonisk,
indexikal eller symbolisk grund, och kommunikativ komplexitet, som
har att göra med den grad av avsiktlighet med vilken teckenanvändare
riktar sig till en teckenmottagare.
[45]
Kognitiv semiotik
Vi ser att barnets bildvärldar från början inte nödvändigtvis omfattar den referentiella verkligheten, det vill säga att denna initialt
inte behöver uppfattas som relaterad till den verkliga tredimensionella varseblivningsvärlden i vilken barnet lever sitt liv. Med tanke
på att små barn i vårt samhälle tillbringar en stor del av sina liv med
att betrakta bilderböcker, tv och andra bildmedier, är det kanske inte
förvånande om de upplever bildvärlden som en värld för sig, där bilder bara refererar till bilder. Men vi behöver göra ytterligare studier
för att belägga detta fenomen. Ett annat resultat som behöver leda
till vidare undersökningar är den skillnad vi hittade, knappt mellan
verkligheten (till vilka många vill föra spegelbilden) och filmmedier,
men mycket klart mellan verkligheten och strömmande video å den
ena sidan och spegelbilden och förinspelad video å den andra. Det
tyder åtminstone på att spegelbilden inte har titthålets omedelbarhet,
i alla fall inte för små barn, och att det i stället är titthålet och den
strömmande videon som, tack vare sin anslutning till kontinuiteten
(indexikaliteten) i varseblivningsvärlden, står i motsats till de mer
differentierade, och alltså teckenliknande, medier som representeras
av spegelbilden och den förinspelade videon.
[46]
4. HUR EN APA BLIR ALLT MÄNSKLIGARE
GENOM HISTORIEN
STUDIER I KULTURELL EVOLUTION (TEMA 3)
Forskningen inom vårt tredje tema, hur människans förändring
från andra arter har fortsatt under historiskt tid, rör de universella
mänskliga egenskaper som inte enbart är biologiska. Den handlar om
människans kultur och hur den har utvecklats till att bli något unikt
mänskligt.
Med hjälp av ett kultursemiotiskt angreppssätt kan man tydligare
relatera historiestudiet till teorier om ontogeni (utvecklingen under
perioden mellan befruktning och könsmognad) och fylogeni (artens
evolutionära bakgrund), det vill säga människans biologiska utveckling och uppbyggnad som individ respektive art. På så sätt skulle man
kunna förklara framväxten av kultur som just en sorts minnesmekanism som delvis går tillbaka på särskilda biologiska förutsättningar.
Kultursemiotiken är närmare bestämt studiet av relationer mellan kulturer, vilket först föreslogs av den så kallade Moskva/Tartu-­
skolan och sedan utvecklades av programmets forskningsledare
Göran ­Sonesson med flera (Sonesson 2000; 2002; 2012a, b; 2013a;
Sonesson under utgivning c; Cabak Rédei 2007; figur 4). Tanken är
att alla kulturer utgår från sig själva som centrum och uppfattar andra
kulturer som mer eller mindre avvikande.
[47]
Kognitiv semiotik
Ego
Kultur
vs
Uteslutningsmekanism
Natur (Ickekultur
Kaos
Alter
Översättningsmekanism
Text
Icke-text
Oordning
Barbari
Inneslutningsmekanism
Innanför
vs
Utanför
Figur 4. Detta är den modell över kulturen i förhållande till naturen (icke-kulturen) som kan
härledas ur Tartuskolans arbeten. Sonesson (2000) kallade den för den kanoniska modellen
för att sätta den i motsats till mer komplicerade modeller som han utvecklade. I denna modell
är jaget (egot) alltid inne i kulturen. Det som inte finns inne i kulturen uppfattas som kaos och
barbari. Artefakter (här kallade texter) kan ofta inte föras in från icke-kulturen (icke-texter), eller
så måste de översättas och därigenom deformeras (Sonesson 2013a, b).
De minnesmekanismer som kulturerna kan relateras till har beskrivits av neuroforskaren Merlin Donald som ett antal minnen. För
det första det episodiska minnet, som människan delar med en del
andra djur. För det andra det mimetiska minnet, som har att göra
med gester, imitation och verktygsanvändning, där skillnaden mellan
människan och hennes närmaste släktingar börjar framträda. För det
tredje det mytiska minnet, som speciellt utmärker språket, som gör
det möjligt att berätta myter och andra historier. Och slutligen det
teoretiska minnet, som är det första som är oberoende av den egna
organismen, såsom i fallet med bilder, skrift och teorier, och som
enbart förekommer hos människan (se avsnitt 2.1).
Det väsentliga för oss i detta sammanhang är att det fjärde stadiet
(samt delar av det tredje) inte faller innanför den biologiska evolutionen, utan hör till det vi vanligen kallar (för)historia. Men eftersom
[48]
4. Hur en apa blir allt mänskligare genom historien
det ändå hör till det som utmärker människan till skillnad från andra
djurarter, så kan man kalla den process i vilken det uppstår för kulturell evolution.
Många enskilda bidrag kan nämnas här, men det viktigaste resultatet av vår forskning är Human Lifeworlds: The Cognitive Semiotics of
Cultural Evolution (Dunér, D. & Sonesson, G., red., Peter Lang, under
utgivning), som består av tio kapitel om evolutionär kultursemiotik,
mimesis, språk, religion, urbanitet, bild, konst, narrativitet, vetenskap och kulturmöten. Bokens olika kapitel har skrivits av forskarna
inom temat, i olika konstellationer, men under ständig diskussion
med varandra.1
Arbetet inom temat ledde dessutom till tre lyckade avknoppningar: Amazonasprojektet, som undersöker språk, kultur och identitet (nu
med egen finansiering), ett kulturmötesprojekt (numera finansierat av
Wallenbergstiftelsen), och ett narratologiprojekt (ännu utan finansiering).
4.1. MÄNSKLIGA LIVSVÄRLDAR 1: KULTUR, GESTER OCH SPRÅK
Forskningen som vi presenterar i boken Human Lifeworlds är ett kognitiv-semiotiskt närmande till kulturell evolution. I fokus står några
1. Här följer en innehållsförteckning: 1. Göran Sonesson. Lifeworlds: The
Cognitive Semiotics of Culture; 2. Jordan Zlatev. Mimesis: Bodily Mimesis and
the Evolution of Human Culture and Language; 3. Gerd Carling. Language: From
Mimetic to Mythic to Theoretic – The Role of Culture; 4. Sara Lenninger. Picture:
The Picture and the Subsidiary Awareness of a Communicator; 5. Michael Ranta.
Art: On the Evolutionary Foundations of Art and Aesthetics; 6. Anna Cabak Rédei
& Michael Ranta. Narrativity: Ontogenetic and Phylogenetic Aspects of Narrati­
vity; 7. Andreas Nordlander. Religion: The Semiotics of the Axial Age; 8. Göran
Sonesson & Gunnar Sandin. Urbanity: The City as the Specifically Human Niche;
9. David Dunér. Science: The Structure of Scientific Evolutions; 10. David Dunér &
Göran Sonesson. Encounters: The Discovery of the Unknown; 11. Göran Sonesson.
Epilogue. Cultural Evolution: Human History as the Continuation of Evolution by
(Partially) Other Means.
[49]
Kognitiv semiotik
nyckelfaktorer i den kulturella evolutionen av människans uppfattningsförmåga och semiosis eller teckenanvändande. Det som gör
människor unika inom vår biosfär är inte bara den biologisk-genetiska utvecklingen av mänskliga kognitiva förmågor, utan också det
mänskliga samspelet med omgivningen, livsvärlden. Människan har
utvecklat ”kultur”, det vill säga förmågan att lära sig av andra tän­
kande varelser, att kunna överföra erfarenheter, kunskaper, åsikter
och perspektiv till nya generationer. I vår forskning har vi analyserat
olika kognitiv-semiotiska artefakter och mänskliga kulturella förmågor, såsom mimesis, språk, bilder, konst och berättande, samt uppkomsten av religion, stadsbyggande och vetenskap i mänsklig kultur
– och slutligen kulturmötenas kulturella semiotik. Ett nyckelbegrepp
här är ”livsvärlden”, i dess fenomenologiska förståelse såsom världen som den är given för vår upplevelse. Ett annat centralt begrepp
för vår förståelse av människans uppfattningsförmåga och kultur är
”evolution”, inte enbart som en biologisk utan också en kulturell utveckling eller förändring. Människan är närmare bestämt en produkt
av en bio-kulturell samevolution.
vs Alter
kultur
Ego-kultur
Uteslutningsmekanism
Ego
Alius-kultur
Alius
Alter
Kaos
Alius
Översättningsmekanism
Egotext
Alter-
Alius-
text
text
Oordning
Barbari
Inneslutningsmekanism
vs
Innanför
Utanför
Figur 5. Den utvidgade modellen inom kultursemiotiken (Sonesson 2013a, b). Till skillnad från
den kanoniska modellen förutsätter denna att det finns två domäner av utanförskap i relation till
Ego-kulturen, den som man kan samtala med (Andra personen/Alter) och den som man bara
talar om (Tredje personen/Alius).
[50]
4. Hur en apa blir allt mänskligare genom historien
Begreppen livsvärld, kultursemiotik och evolution, inklusive kulturell evolution, är centrala för förståelsen av uppkomsten av mänsklig kultur. Den fenomenologiska förståelsen av livsvärldens betydelse
för människan kan förenas med en bearbetad version av den klassi­
ska kultursemiotiken, bland annat genom att använda sig av Husserls
uppdelning av livsvärlden i ”Hemvärlden” (eller ”Ego-kultur”) och
”Främlingsvärlden”, som vi visar är av två mycket olika typer: ”Alter-kultur” och ”Alius-kultur” (se figur 5).
Ur Ego-kulturens synvinkel är Alius-kultur kulturen hos den
grupp som Egot behandlar som ett ting, medan Alter-kulturen är en
grupp, som skiljer sig från Egots egen, men som det ändå är möjligt
att umgås med. Ett slående exempel, som Sonesson har studerat i tidigare skrifter (Sonesson 2000), är skillnaden i attityd mellan de två
mest kända ”erövrarna” av Amerika. Columbus uppfattar den kultur
som han har stött på som en Alius-kultur. När han skriver hem till
kejsaren gör han långa listor med de värdefulla resurser han har hittat, och där förekommer de olika folkslagen i uppräkningen huller
om buller med kryddor, guld and andra ting. Han säger också att de
inte har någon religion eller språk, så det kommer att bli lätt att göra
dem till trogna kristna undersåtar till den spanske kejsaren. Cortés
kommer till skillnad från Columbus att uppfatta den nya kulturen
som en Alter-kultur, en kultur som består av människor med vilka
man kan umgås. Det första han gör är att hitta ett sätt att göra sig
förstådd på nahuatl, aztekernas språk. Genom en spanjor som varit
fången hos mayaindierna och en mayakvinna som talar nahuatl kan
han konversera med aztekerna, och upptäcker då att det finns en myt
om den vite guden som ska komma över havet – och genast låter han
förstå att det är honom det är frågan om.
Kultursemiotiken kan sammankopplas med människans kognitiva och kulturella evolution. Förståelsen av Egot som det subjekt
som positionerar sig inom sin specifika kultur och relaterar denna till
andra kulturer kan därmed relateras till klassiska hermeneutiska och
fenomenologiska teorier om empati. I programmet drar vi av detta
[51]
Kognitiv semiotik
slutsatsen att förhållandet mellan Ego och Alter kan se olika ut. Det
kan svara mot den klassiska inferensteorin, enligt vilken varje Ego
känner sig själv och bara kan tolka Alter med hjälp av analogier och
generaliseringar baserade på kännedom om självets egenskaper. Eller
så kan det svara mot den klassiska empatiteorin, enligt vilken Ego
kan ha en direkt tillgång till Alters upplevelser, till exempel se glädjen
direkt i den andres leende. Det kan också svara mot en modell, som
har återupptäckts i samtida kognitionsforskning, enligt vilken såväl
Ego som Alter bara hypotetiskt kan rekonstrueras av Ego – där alltså
Ego bara kan ha hypoteser om såväl sig själv som den andre. Slutligen
kan det vara som i Michail Bachtins modeller, enligt vilka bara Alter
kan ha en klar översikt av Ego – eftersom bara den andre kan, i orda­
grann bemärkelse, se hela Egot, eller i alla fall Egots kropp, medan
Ego själv har en begränsad tillgång till detta.
Att det finns en evolutionär anpassning hos människan för
”kroppslig mimesis” – det vill säga den avsiktliga användningen av
kroppen som en representativ mekanism – har bland annat klargjorts
av Jordan Zlatev (2007; 2008a,b; 2009; 2013; 2014a, b). Förmågan
till mimesis, att kunna ”härma”, är en förutsättning för utvecklingen av människans kultur, samt för det som gör oss unikt mänskliga,
och är det som möjliggör människans förspråkliga funktioner som
(över)imitation, pedagogik, avsiktlig kommunikation och representationsförmåga. Dessutom var det mimesis som gjorde det möjligt att
utveckla ett språk. Talförmågan baseras på kroppslig mimesis, via en
övergångsfas av multimodalt protospråk. Denna hypotes stöds av den
omfattande närvaron av ljudsymbolik i moderna språk, dess psyko­
logiska verklighet för talare av språket och dess bidrag till språkinlärning (se vidare avsnitt 5.4).
Utvecklingen av det mänskliga språket har alltså sin förutsättning
i specifika kognitiva förmågor och kulturella faktorer. Forskningen
om språkutveckling och ordförråd har traditionellt sett fokuserat på
olika grundläggande delar av ordförrådet, det vill säga lexem (ord/
ordstammar) för universella eller nästan universella lexikala objekt,
[52]
4. Hur en apa blir allt mänskligare genom historien
till exempel kroppsdelar, släktskapstermer, samt grundläggande rörelser och sinnesförnimmelser. Men denna forskning om språkutveckling och ordförråd tar sällan hänsyn till lexem för grundläggande objekt i omgivningen, såsom verktyg, som förmodligen spelar en
viktig roll i språkutvecklingen, men vars förekomst skiljer sig alltför
mycket åt i olika språk för att kunna relateras till eller jämföras med
varandra med hjälp av språkuniversella grundläggande ordlistor, såsom Swadesh- och Leipzig-Jakartaordlistorna. En mer dynamisk syn
på proto-vokabulär, samt en analys av kulturella nischer och miljöer,
krävs för att spåra utvecklingen av tidiga språk (Carling, under utgivning; Carling et al. 2013).
4.2. MÄNSKLIGA LIVSVÄRLDAR 2: BILDER, KONST OCH BERÄTTELSER
Bilder är semiotiska resurser som kan förstås utifrån mänsklig kulturell evolution (Lenninger 2012). Den materiella bilden (bildtinget)
kan undersökas både som ett perceptuellt objekt och som en kommunikativ resurs. Urskiljandet av bilden som en kommunikativ resurs
har haft (och kan fortfarande ha) en vital, men också distinkt, funktion i den mänskliga strävan att utforska teckenrelationerna. Dess
särprägel består inte i att vara den ursprungliga eller den tidigaste
semiotiska resursen i förhållande till andra semiotiska resurser som
utvecklats i mänsklig kommunikation. Snarare härrör dess specifika roll ur en kombination av visuella och kommunikativa betydelser
som används i bilder, som gör att den kan utnyttja sina inneboende
egenskaper av att ha en ”naturlig mening”, men samtidigt inte enbart
vara en ”naturlig upplevelse”.
Bilder och föremål har också använts för mänskliga estetiska strävanden. Vanligtvis har man försökt att definiera estetiska nyckelbegrepp, som ”konst”, ”estetiskt värde” och ”skönhet”, genom att söka
efter deras kärnegenskaper eller nödvändiga och tillräckliga villkor
(Ranta 2015). Ändå har konsthistorien ofta utmanat dessa begrepp,
vilket till synes verkar göra dessa strävanden ouppnåeliga. Konst kan
[53]
Kognitiv semiotik
i stället bättre förstås som ett öppet begrepp eller – i Wittgensteinska
termer – som ett nätverk av likheter, det vill säga ”familjelikheter”.
Det kan dock fortfarande vara rimligt att leta efter underliggande
strukturer, såsom (konst)historiska berättelser, vilket till exempel har
föreslagits av filosofen Noël Carroll. Sådana berättelser kan fungera som ramar för konstituerandet eller konsoliderandet av konst.
Trots alla fördelar med sådana historiskt och begreppsligt mer flexibla redo­görelser, så måste utgångspunkten för en sådan analys ändå
vara de (kulturella) evolutionära grunderna för denna konstpraxis.
Merlin Donalds schema för människans kognitiva utveckling verkar
till exem­pel kunna belysa de grundläggande mimetiska intressen som
ingår i alla konstskapande verksamheter i vår evolutionära historia.
Förmågan och viljan att berätta har haft en viktig funktion i den
mänskliga kulturen, både i ett individuellt och i ett socialt perspektiv. Framväxten av narrativa strukturer har samband med det tidiga
samspelet mellan spädbarn och vuxna. Viljan att berätta har också
en självklar grundval i betydelsen för långtidsminnet. Berättelsernas
sociala funktioner och relevans kan förstås ur en kulturell evolutionär synvinkel, bland annat genom att sammanföras med Donalds
minnesschema. Berättelserna spelar med andra ord en viktig roll som
kognitiva verktyg, de bidrar till att upprätta såväl individuella som
kollektiva identiteter, och de utgör ett sätt att förstå och manipulera
olika förhållanden som människor stöter på i sin omgivning (jfr Ranta 2011; 2013a, b, c; 2014; Cabak Rédei, under utgivning).
4.3. MÄNSKLIGA LIVSVÄRLDAR 3: RELIGION,
URBANITET OCH VETENSKAP
Kognitiva semiotiska resurser används också i utvecklingen av sådant som så tydligt utmärker mänsklig kultur som religion, städer
och vetenskap. Eftersom de reduktiva tendenser man finner i många
evolutionär-kognitiva teorier om religion utan tvekan är alltför begränsande, så måste detta synsätt kompletteras med en förnyad upp[54]
4. Hur en apa blir allt mänskligare genom historien
märksamhet på det mänskliga medvetandet. Först då kan kulturell
evolution beaktas fullt ut i uppkomsten och utvecklingen av religion.
En allmän ram för en kognitiv semiotisk teori om religion kan skisseras utifrån Merlin Donald och religionsforskaren Robert Bellah.
Med utgångspunkt i dessa bägge tänkare kan man förmoda att ursprunget till religionen kan återfinnas i utvecklingen från mimetiskt
till mytiskt medvetande, men också att det är genom uppkomsten av
berättande och teori som religionen utvecklas till den form i vilken
vi känner den i dag. Utvecklingen av religioner under den period
som Bellah kallar den axiala, nämligen det första årtusendet f.Kr., kan
ses som en aspekt av teoretiskt medvetande. Föreställningen om en
radikal transcendens uppfattas som avgörande för denna utveckling,
eftersom en sådan föreställning är involverad både i framväxten under den axiala tidsåldern av en sociopolitisk kritik som hänvisar till
en högre rättvisa och i rörelsen mot etisk universalism.
En annan produkt av mänsklig kultur, som förändrat inte bara
människans fysiska livsförutsättningar utan också hennes tänkande
och hennes förståelse av andra människor, är staden. Staden är med
andra ord inte bara en samling byggnader, utan även en arena där specifika beteenden spelas upp, vilket kan ses som utgörande en sen fas
av den kulturella evolutionen av mänsklig unicitet (Sonesson 2013c).
Boulevarden (som i dag till stor del motsvaras av gågatan) svarar mot
den beskrivning som Richard Sennett (1977) ger av kaffehuset som
en plats där personer från olika sociala grupper, klasser och landsdelar kan mötas på lika villkor utan att deras individuella historia eller
personlighet har någon betydelse. Man skulle alltså kunna säga att
Sennetts formel kan generaliseras till det moderna stadslivet (urbaniteten). För studiet av dessa miljöer kan man använda sig av litterära
och filmiska berättelser om livet i staden. Men det är också möjligt att
uttrycka Sennetts tanke i mer formella termer, med en blandning av
Torsten Hägerstrands tidsgeografi och idéer från den moderna rumssemiotiken. Boulevarden/gågatan är också plats för kommunikation
mellan ting och människor, det vill säga för det som psykologen Ja[55]
Kognitiv semiotik
mes J. Gibson kallar affordanser (Sandin 2012; 2014; 2015). En del
ganska nya arkeologiska fynd visar å ena sidan att de första städerna,
såsom Çatalhöyük, kan ha saknat offentliga platser, å andra sidan att
det offentliga rummet, såsom i fallet Göbekli Tepe, kanske föregår
städerna och även någon form av stillasittande liv förenat med jordbruk, som traditionellt anses vara en förutsättning för staden.
Liksom religion och städer kan även sentida uttryck för mänsklig kultur, som vetenskapens framväxt, förstås som ett resultat av
en samverkan mellan mänskliga kognitiva förmågor och förändrade
miljöförhållanden. Vetenskapen är, kan man säga, ett ordnat sätt att
studera den mänskliga livsvärlden, genom att använda vissa kognitiva
och kulturella förmågor som har utvecklats genom en bio-kulturell
samevolution (Dunér 2013a; 2014).
Även om det vetenskapliga tänkandet är en del av det mänskliga
tänkandet, försöker det överskrida den subjektivt och kulturellt färgade mänskliga livsvärlden, i riktning mot en intersubjektiv, gemensam livsvärld, grundad på universella särdrag i det mänskliga medvetandet. Vetenskapligt tänkande uppstår i ett dynamiskt samspel
mellan människor och deras miljö, mellan tänkandet, medvetandet
och erfarenhetsvärlden. Våra kognitiva resurser – som också används
i andra mänskliga och vardagliga tankeoperationer – utnyttjas till
stor del i vetenskapligt tänkande, vilket inte minst blir tydligt under
1600- och 1700-talets naturvetenskapliga verksamhet, den så kal­
lade ”vetenskapliga revolutionen”. Inom den moderna vetenskapen
som då växte fram användes bland annat externa verktyg för att förbättra tänkandet (distribuerad kognition och utvidgat medvetande).
Man upptäckte nya världar (situerad kognition), förbättrade sinnena
(varse­blivning), fick en starkare koppling mellan orsak och verkan
(kausalitet), fick nya sätt att se något som något annat (metaforer),
fick ett förnyat intresse för systematisering och klassificering (kategorisering), vilket ledde till nya möjligheter till samarbete mellan medvetanden (intersubjektivitet).
[56]
4. Hur en apa blir allt mänskligare genom historien
4.4. MÄNSKLIGA LIVSVÄRLDAR 4: MÖTEN MED
ANDRA VÄRLDAR OCH EMPATINS FÖDELSE
Människans möten med okända miljöer utmanar det mänskliga
medvetandet. De tvingar henne att försöka förstå tidigare okända
fenomen genom att använda vissa kognitiva och semiotiska resurser.
Dessa möten med okända ting, landskap och levande varelser kan
inte bara förklaras av sociala, politiska eller ekonomiska förhållanden, eller genom att extrapolera från givna biologiska förutsättningar. I stället bör mänskliga möten ses som en del av en bio-kulturell
samevolution av människans kognition, som en del av en ständig
växelverkan mellan det mänskliga medvetandet och dess omgivning
(Dunér 2013b; 2014). I historiska reseskildringar kan man finna spår
av vissa kognitiva fenomen som uppstår vid människors möten med
okända miljöer. Med kultursemiotiken kan man närmare förklara den
specifika semiosis som sker vid dessa kulturmöten, hur människor i
en viss kultur, Ego-kulturen, kan komma till rätta med den okända,
främmande kulturen (Sonesson 2012a, b).
Eftersom kampen för tillvaron är ett av de mest karaktäristiska
dragen i evolutionsteorin, kan den senare tyckas svår att förena med
altruism. Det ställer också till problem för kultursemiotiken, för om
det finns något sådant som Alter-kultur, så krävs ett visst mått av
altruism eller åtminstone empati. Den i dag dominerande varianten
av evolutionspsykologi, även känd som sociobiologi, har numera fått
konkurrens av mer komplexa versioner. Ett exempel är Stephen Jay
Goulds teori om exaptation, som handlar om hur det naturliga urvalet formas inte bara för att anpassa sig; förändringen leder också till
nya förmågor.
I motsats till ett annat karaktäristiskt drag i den klassiska evolutionsteorin menar genetikern Eva Jablonka att förvärvade egenskaper kan ärvas, främst för att gener kan stängas av och sättas på rent
biologiskt, men också tack vare det kulturella arvet av beteenden och
artefakter. Ytterligare exempel är teorin om urval på flera nivåer for[57]
Kognitiv semiotik
mulerad av Elliott Sober och David Sloan Wilson (1998) och teorin
om bio-kulturell evolution som försvaras av Peter J. Richerson och
Robert Boyd (2005). Den förra säger att det inte nödvändigtvis är
individen (som i klassisk darwinism) som är den enhet som det naturliga urvalet tillämpas på, och inte heller genen (som i sociobiologin), utan att det mycket väl också kan vara gruppen som är urvals­
en­het. Detta möjliggör altruism inom gruppen och egoism i relation
till andra grupper. Det skulle alltså stämma med kultursemiotikens
kanoniska modell.
Teorin om bio-kulturell evolution säger att kulturell evolution
kan påverka biologisk evolution (som när människans strupe anpassas till att producera tydligt tal). Kanske kan kulturens påverkan på
biologin på något sätt göra Alter-kulturen möjlig. Med utgångspunkt
i de paralleller mellan biologisk och kulturell evolution, som listas
av Peter J. Richerson och Robert Boyd, visar vi närmare på vilket
sätt semiotiska strukturer spelar en roll för att göra den kulturella
evolutionen, i motsats till den biologisk-genetiska evolutionen, till
mänsklighetens historia.
Är det som Sober och Wilson har hävdat på grundval av spelteoretiska överväganden, att ett altruistiskt samhälle (en Ego-kultur
med våra termer) bara är möjligt i opposition till en annan grupp i
förhållande till vilken gruppegoismen råder (det vill säga med våra
termer, en Alius-kultur)?
Programmets forskare Michael Tomasello argumenterar för samarbetets, snarare än konkurrensens, företräde i den mänskliga evolutionen. Men också för Tomasello är altruism och empati till sist bara
möjligt inom den egna gruppen. Man behöver därför lägga till en
historisk dimension på Donalds mytiska minnesnivå och framför allt
teoretiska nivå, för att förklara hur ett sådant samarbete kan förlängas
utöver den primära gruppen (Sonesson 2007a, b; 2012c; Sonesson
under utgivning c).
Genom kognitiv-semiotiska metoder kan man alltså visa hur det
unikt mänskliga, som gett uttryck i språk, bilder, berättande, religion,
[58]
4. Hur en apa blir allt mänskligare genom historien
städer, vetenskap och så vidare, har växt fram genom ett samspel mellan biologiska och kulturella faktorer, det vill säga den bio-kulturella
samevolutionen. På så sätt kan man säga att den kognitiva semiotiken
förenar naturvetenskap och humanvetenskap, och därmed överbryggar en uppdelning som länge splittrat människans förståelse av sig
själv.
4.5. SUMMERING AV TEMAT
Det som gör den mänskliga arten till människa är de semiotiska och
kulturella färdigheter med vars hjälp hon skänker sin livsvärld mening. Detta visar vi i Human Lifeworlds, där vi presenterar vår kognitiv-semiotiska teori om kulturell evolution. Boken är vårt försök att
utveckla studiet av kulturell evolution, betraktad som en utvidgning
av naturlig evolution med delvis förändrade förtecken.
[59]
5. LIVET I DET MYTISKA SKEDET
STUDIER I KOGNITIV-SEMIOTISK SPRÅKTYPOLOGI (TEMA 4)
I vårt fjärde tema lade vi ett kognitiv-semiotiskt perspektiv på mänskliga språk i allmänhet, och på ”språktypologi” (studiet av det universella och specifika i alla världens språk) i synnerhet.
Vad innebär ett sådant perspektiv? För det första, att försöka förklara återkommande språkliga drag med hjälp av kognitiva och kommunikativa principer (som ikonicitet och effektivitet), i stället för
att åberopa någon medfödd ”universell grammatik”, som är mycket
svår att förena med ett evolutionärt synsätt. Ett exempel på ett sådant
drag skulle kunna vara ”den dubbla artikulationen”: att alla (talade) språk har både betydelseskiljande (fonem) och betydelsebärande
(morfem) element. Eftersom språk till stora delar består av semantiska och grammatiska konventioner, som motiveras men aldrig till
fullo bestäms av de ovan nämnda principerna, så gällde det också att
studera den språkliga variationen, och dessutom att undersöka till
vilken grad den korrelerar med icke-språkliga kulturella drag (Sinha
2011; Toyota 2012).
I linje med den integrerade synen på språk och kognition inom
den kognitiva semiotiken, och därmed antagandet att samspelet mellan språk och medvetande går i båda riktningarna (language-consciousness interactionism), så kan man, för det andra, förvänta sig en viss grad
av språklig påverkan på tänkandet.
Till sist ifrågasätter det kognitiv-semiotiska perspektivet på språk
den ”Saussureanska dogmen” (Jakobson 1965) om att språkliga tecken är helt godtyckliga, och därför undersöker vi fenomenet ljudsym[60]
5. Livet i det mytiska skedet
bolik (sound symbolism). Till var och en av dessa fyra aspekter svarade
ett ”delprojekt” inom temat, som vi nedan sammanfattar.
5.1. FENOMENOLOGISKA MOTIVATIONER INOM SPRÅKET
Som vi förklarade i kapitel 1 är fenomenologin främst en systematisk
metod för att undersöka den upplevda erfarenheten. Inom kognitiv
lingvistik betonas det ofta att språk är baserat på en sådan erfarenhet,
grundad i till exempel varseblivning och kroppslig rörelse. Detta yttrar sig på många olika sätt, men kanske främst i meta­forik och andra
”figurativa” yttranden. Just avsaknaden av fenomenologisk metod
har emellertid gjort det svårt för kognitiva lingvister att komma överens om hur sådana ska analyseras, vilket lett till att man inom vissa
delar av den kognitiva lingvistiken utvecklat teoretiska modeller som
bortser från upplevelsen och medvetandet som sådant. I stället har
man ofta sökt förklaringar som på ett tämligen grovt sätt är inspirerade av neuro­vetenskapen (Zlatev 2010).
I en första studie skilde Jordan Zlatev, Johan Blomberg och Ulf
Magnusson (2012) mellan tre typer av teorier för metaforiska uttryck:
a) Universalistiska, där skillnaderna mellan språk förväntas vara
minimala, då motivationerna är detsamma (till exempel är
närhet och likhet förknippade i uttryck som ”Detta var nära
vad jag menade”)
b) Relativistiska, där potentiellt godtyckliga kulturella begrepp
kan leda till att metaforer skiljer sig mycket åt (olika språk placerar exempelvis kärlek metaforiskt i olika kroppsdelar, såsom
i hjärtat, i ögat, i magen).
c) Interaktionella, där en balans mellan universella motivationer
och språkspecifika konventioner antas äga rum.
Författarna analyserade rörelsemetaforer för känslor (i uttryck som
”Hon driver honom till vansinne”) på svenska, engelska, bulgariska
[61]
Kognitiv semiotik
och thai, och fann starkast stöd för den interaktionella teorin. Vissa
grundläggande rörelsetyper som UPP och NER var förknippade med
positiva respektive negativa känslor i alla språken. På svenska kan
man tänka på satser som ”Stämningen steg allt mer” och ”Nästa dag
kände hon sig ännu mer nere”.
Men samtidigt fanns det ett stort antal metaforer specifika för
ett av språken, vilket är i linje med den interaktionella teorin. Ju mer
skilda språken var kulturellt och geografiskt, desto färre metaforer
delade de. Svenska och engelska hade störst överlappning, och närmast dessa kom bulgariska medan thai var mest avlägsna. I fortsatta
studier med romanska och finno-ugriska språk har modellen varit
framgångsrik.
Det bör också noteras att analysen av olika typer av rörelser, med
hjälp av tre olika parametrar (förflyttning, avgränsning, kausalitet)
hade varit omöjlig utan en ”eidetisk” analys, med andra ord en analys av någots tillhörighet till en viss typ, som inspirerades direkt av
fenomenologin (se avsnitt 1.3 och Zlatev, Blomberg & David 2010).
Ännu mer beroende av fenomenologin var Johan Blombergs (2014,
samt Blomberg under utgivning) undersökning av uttryck för faktisk
och ”icke-faktisk” rörelse i svenska, franska och thai. Den senare typen av rörelse utgörs av grundläggande dynamiska egenskaper hos
medvetandet, som protentioner och retentioner i varseblivningen (se
förklaring i avsnitt 2.3) och variationer i fantasin (som ofta kallas
”mentala simuleringar” i litteraturen). Till exempel är ett uttryck som
”Vägen går genom skogen” inte nödvändigtvis en metafor – vilket
skulle vara fallet om den statiska figuren, här alltså vägen, presenterades som om den rörde sig likt en levande varelse – utan kan mycket
väl vara motiverat av icke-språkliga erfarenheter.
Johan Blomberg och Jordan Zlatev (2014) analyserade tre sådana
erfarenhetstyper, och föreslog att det till synes allmänna språkliga
draget att använda uttryck för icke-faktisk rörelse är ett slags ”hybridfenomen” utan en homogen förklaring. I stället kan det språkliga
fenomenet förväntas ha flertalet olika motivationer ur erfarenheten
[62]
5. Livet i det mytiska skedet
som olika språk sedermera profilerar olika i enlighet med språkspecifika konventioner. Mycket förenklat skulle man kunna säga att det
antingen är frågan om att man själv rör sig längs det som man säger
rör sig (enactive perception, i exemplet ovan ”vägen går genom skogen”), att man tänker sig att man följer något med blicken (visual
scanning, som i ”bergskedjan går hela vägen från Mexiko till Kanada”,
där man knappast kan tänkas följa bergskedjan på vägen) eller en
explicit metafor (där sätter enbart fantasin gränserna, men man kan
tänka sig något sådant som ”byn dansade ner för sluttningen”).
Även om uttryck av faktisk rörelse varit en återkommande domän i semantisk typologi har detta inte utvidgats till tvärlingvistiska
jämförelser av icke-faktisk rörelse. Blombergs originella bidrag var
att undersöka detta empiriskt genom att utveckla ett verktyg för att
samla språkliga beskrivningar av icke-faktisk rörelse. I de tre språken svenska, franska och thai visade det sig att icke-faktisk rörelse
uttrycktes lika ofta med likartad fördelning mellan de tre motivationerna. Skillnader mellan de tre språken återfanns däremot i hur det
uttrycktes (se Blomberg 2014). I linje med vad Jordan Zlatev, Johan
Blomberg och Ulf Magnusson (2010) fann för metaforiska känslo­
uttryck kan detta tolkas som stöd för att språklig betydelse är grundad i den förspråkliga erfarenheten, men anpassas till språkspecifika
normer och konventioner. Det finns alltså en universell nivå i språket,
men den är åtminstone delvis förspråklig, och det finns också en nivå
som är specifik för varje språk och varje språktyp.
Inom detta delprojekt kan till sist det korta men produktiva deltagandet av Line Brandt nämnas. Tillsammans med Esther Pascual har
Brandt fortsatt att studera icke-faktiska fenomen i språklig diskurs,
som sträcker sig långt bortom rörelse. I detta inkluderas så kallad
fiktiv interaktion, vilket till exempel är när en talare strukturerar en
monolog som en ”låtsasdialog”, alltså som ett samtal med en fiktiv
samtalspartner (Brandt & Pascual, under utgivning).
[63]
Kognitiv semiotik
5.2. EMERGENTA GRAMMATISKA STRUKTURER
Inom ramen för den språkteori som initierades av Noam Chomsky
betraktas grammatisk struktur som resultatet av en medfödd och oberoende språkmodul. Ett problem med detta är att det lägger en stor
börda på generna som informationsbärare, en börda som i allmänhet
anses orimlig (Johansson 2005). Samtidigt har syntaktisk forskning
i Chomskys efterföljd under det senaste halvseklet bidragit med ett
flertal intressanta generaliseringar som är falsifierbara, icke-triviala
och empiriskt robusta.
Utmaningen för forskargruppen blev att försöka modellera ett
system som kan bygga på allmänna kognitiva principer, men som
är förenliga med de empiriska generaliseringarna som härrör ur den
språkteori som utvecklats i Chomskys efterföljd. Enligt Chomsky är
rekursion den helt avgörande egenskapen som skiljer språk från andra
semiotiska resurser. Rekursion illustreras tydligast med att en sats
kan vara del av en annan sats, till exempel vid relativsatser (ett extremt fall vore ”This is the rat that ate the corn that lay in the house
that Jack built”, etc.).
Binariteten (tvådelningen) har präglat språkvetenskapen före
Chomsky, inom den strukturalistiska språkvetenskapen speciellt i
studiet av språkets ljudsida, men i Chomskys grammatik kom den
främst att prägla det sätt på vilket satsen delades upp, det vill säga
i två delar som sedan delas i två mindre delar, och så vidare. Enligt
den version av Chomskys arbete som utkom 1981, Government and
Binding Theory, består satser universellt av en fast hierarkisk binärt
grenande struktur i flera led, som i olika språk fungerar delvis olika,
men där nivåerna i stort sett är identifierbara från språk till språk.
Denna kartografiska syn (att positioner i satsen kan vara identifierbara oavsett vad som finns i dem; se figur 6) går tillbaka på tidigare
forskning (Drach 1937; Diderichsen 1946). Det nya med Chomskys
syn var att modellen byggs upp hierarkiskt ur binaritet och rekursion,
[64]
5. Livet i det mytiska skedet
snarare än att vara en platt linjär struktur. Strukturens tillämpning på
svenska illustreras i figur 6.
CP 3
Spec C' Idag 3 C° IP har 3 Spec I' studenterna3 I° VP 3 Spec V' alla 3 V° NP köpt böcker Figur 6. Exempel på kartografisk struktur i den Chomskyanska språkteorin. Binariteten innebär
här att en av de två delarna fortsatt delas i två. Rekursiviteten är att detta sker om och om igen.
För resonemanget i texten är det inte nödvändigt att förstå vad de olika bokstäverna står för, bara
att varje enhet hela tiden delas i två, och att denna delning upprepas. För den som ändå vill veta
kommer här en ytterligare förklaring:
Enligt denna modell består satsen av tre hierarkiska nivåer, där varje nivå är uppbyggd på
samma sätt: nivån CP (från engelskans complementizer phrase, frasen där komplementeraren
intar huvudpositionen), som i en svensk huvudsats bl.a. sörjer för att ge utrymme åt funda­
mentet, dvs. den del av satsen som betonas, och åt subjekt-verb-inversion (omvänd ordföljd),
har således samma uppbyggnad som IP (inflection phrase, dvs. böjningsfras) eller VP (verbfras).
Varje fras har namn efter det element som intar huvudpositionen i frasen (verbet i verbfrasen,
etc.). Denna gemensamma uppbyggnad lämnar utrymme för en subjektsliknande position på
varje nivå (vilken brukar kallas Spec för specificerare), som används för fundamentet i CP, för
subjektet i IP och för eventuella subjektsrelaterade kvantifierare i VP. Den innehåller också, på
varje nivå, en huvudposition, som dels definierar vad nivån gör, dels beskriver vilka sorters led
som brukar återfinnas där. C° är komplementhuvudet och får sitt namn av att komplementeraren
(complementizer) sitter där i en bisats. I exemplet ovan sitter det böjda verbet där i stället, vilket
är det gängse sättet att fånga skillnaden mellan huvudsatsordföljd och bisatsordföljd, dvs. att
omvänd ordföljd bara kan förekomma i huvudsatser, medan bisatser följer den s.k. BIFF-regeln,
enligt vilken ’inte’ och andra satsadverb går före finit verb i bisats. Samma förklaring fångar
också bl.a. tyskans skillnader mellan huvudsatsordföljd och bisatsordföljd. I° är böjningshuvudet
som brukar användas för hjälpverb och verbböjning (denna positions användning syns tydligast
i engelskan, där den bl.a. används för do-konstruktionen). Systemets huvudsakliga värde är som
verktyg för att visualisera hur satsen fungerar i mellanspråkliga jämförelser.
[65]
Kognitiv semiotik
Chomsky menar att denna struktur är en del av en medfödd, genetiskt kodad språkförmåga, och skillnader mellan olika språk kan
grovt beskrivas som resultatet av hur talare av olika språk tillämpar
denna universella modell. Utöver vissa ytliga skillnader anses grundstrukturen vara medfödd.
Inom ramen för temat presenterade Arthur Holmer (2011) en
tolkning av den kartografiska strukturen i figuren, som inte förutsätter att strukturen är medfödd, utan är det automatiska resultatet
av det effektivaste sättet att bygga upp så mycket satsstruktur som
möjligt med så få antaganden som möjligt. Han vidareutvecklade
systemet (2012a) för att ta sig an en annan tvistefråga inom syntaxforskning, som initierades av Guglielmo Cinque (1999), enligt vilken
samtliga adverb i en sats är universellt ordnade i en liknande sorts
struktur som i figur 6, vilken dock är större och omfattar ett drygt
40-tal olika nivåer, som alla är uppbyggda på samma sätt men har
olika funktioner beroende på vilket adverb som finns där. Eftersom
adverb är fraser som kan expanderas (skickligt > oerhört skickligt) måste
de befinna sig i de så kallade Spec-positionerna på motsvarande nivå
(jämför där ordet alla befinner sig i figur 6).
I de formosanska språken som talas i Taiwan uttrycks adverbiella betydelser systematiskt som hjälpverb (man säger ”Lisa ’oftar’ att
läsa böcker” eller ”skräddaren ’skickligade’ att sy en kostym”). Holmer (2012) påpekar att detta bara kan förklaras med att formosanska
språk faktiskt använder sig av just de huvudpositioner som Cinques
system förutsäger. Ändå varierar ordningen mellan adverbiella verb
lika mycket som ordningen mellan adverb i exempelvis engelska, och
av samma anledningar. Detta kan inte förklaras om strukturen är universellt medfödd, men följer naturligt om strukturen är uppbyggd
på basis av de allmänna principer som presenteras i Holmer (2011).
Följden blir att språkstruktur är en konsekvens av förstaspråksinlärarens försök att med de enklaste kognitiva metoderna abstrahera ett
grammatiskt system ur den språkliga input som den utsätts för under
sina första år. Vilka konsekvenser variationen av olika input kan få,
[66]
5. Livet i det mytiska skedet
i synnerhet i utrotningshotade språk där barnet endast hör ett fåtal
talare och där input är begränsad, diskuteras av Holmer (2013).
Det är känt att det finns en robust korrelation mellan ordningen
mellan verb och objekt och ordningen mellan preposition och dess
rektion. Språk som uppvisar ordningen läser böcker har nästan alltid
också ordningen på bordet, som fallet är i svenska – turkiska, japanska
och baskiska har motsatt ordföljd för båda konstruktionerna. Detta
kan härledas ur en generell spegelvändning av ordningen mellan vissa led som diskuterats ovan. Men hittills har man inte hittat någon
korrelation när det gäller subjektets placering. Arthur Holmer och
Anastasia Karlsson (2012) kan emellertid visa att subjektets placering korrelerar såväl med informationsstruktur (det vill säga huruvida NY eller GAMMAL information tenderar att placeras tidigt i
satsen) som med prosodisk typ (det vill säga om prosodin framför
allt syftar till att markera emfas, eller om den primärt används för
att markera gränser mellan olika fraser). Med gammal information
menas det som lyssnaren förväntas känna till (vad yttrandet handlar
om), medan ny information syftar på det som yttrandet egentligen är
tänkt att förmedla (vad man vill säga om det).
Enligt detta synsätt tenderar ett språk som föredrar att presentera
gammal information först att ha subjektet först i satsen, medan ett
språk som föredrar att presentera ny information först tenderar att ha
subjektet sist i satsen (exempel på sådana språk återfinns bland de formosanska språken i Taiwan och malagasy i Madagaskar). I vissa fall
återspeglas detta även av hur satsens intonation fungerar (se vidare
Karlsson & Holmer 2011, 2012, 2013).
I teorin kan vi vänta oss att liknande principer styr andra kognitiva resurser och återspeglas i till exempel musik. Man kan då tänka sig
att strukturella skillnader mellan språk skulle återspeglas i motsvarande skillnader mellan motsvarande kulturkretsars musik. Detta har
visats för klassisk musik av Annirudh Patel (Patel et al. 2006). Våra
forskares försök att utveckla liknande undersökningar för folkmusik
fick problem eftersom melodislingor och tonaliteter gärna lånas mel[67]
Kognitiv semiotik
lan kulturer oberoende av likheter och skillnader i språklig struktur.
Denna forskning om paralleller mellan språk och musik har sedan
knoppats av som ett eget projekt (”In the Borderland between Song
and Speech”, med Håkan Lundström som projektledare).
5.3. SPRÅKLIG PÅVERKAN PÅ TÄNKANDET OCH SPRÅKLIG RELATIVITET
Den klassiska frågan om språkets påverkan på tänkandet var inte i
direkt empiriskt fokus inom projektet. Vårt mer blygsamma bidrag
till den debatten har främst varit ett begreppsligt klargörande. Redan
i ett utgångsskede skiljde Johan Blomberg och Jordan Zlatev (2009)
mellan fyra olika typer av teorier om språklig påverkan på tanken,
enligt två dikotomier: relativistiska (olika språk, olika påverkan) eller
universalistiska (språk som sådant påverkar) och kontext-specifika
(språk påverkar ”ibland”) eller generella (språk påverkar alltid). Denna typologi utvecklades med fler exempel på mer och mindre framgångsrika modeller – och med djupare diskussioner om relationen
mellan språkliga och kulturella faktorer (Zlatev & Blomberg 2014).
På basis också av en egen studie, i vilken svenska och franska talare
inte skilde sig i sin kategorisering av rörelsesituationer, trots väsentliga språkliga skillnader, så stöder Blomberg och Zlatev möjligheten att språk påverkar tänkandet, fast enligt en enligt en Vygotskij-­
inspirerad, icke-relativistisk och kontext-specifik modell, som innebär
att tänkandet existerar oberoende av språket, men konfronteras med
det i utvecklingen, och att påverkan sker i vissa specifika situationer
(Zlatev, Blomberg & David 2010).
5.4. LJUDSYMBOLIK
Synen på språk som konventionsbaserade semiotiska system som
samtidigt inte är alltigenom godtyckliga eller arbiträra är svår att
förena med tesen att även relationen mellan enkla uttryck och deras
betydelser är arbiträr eller godtycklig. Denna tes, som tillskrivs Saus[68]
5. Livet i det mytiska skedet
sures klassiska Cours de linguistique générale, har varit allmänt antagen
men har haft sina kritiker (Zlatev, under utgivning). I förordet till
2015 års upplaga av den svenska översättningen skriver Göran Sonesson (2015c) att det är paradoxalt att Saussure förknippas med tesen
om tecknets arbitraritet (godtycklighet), eftersom arbitraritetstesen
hade tagits för given under flera sekel i europeisk språkvetenskap då
Saussures bok gavs ut. Boken är dessutom en samling anteckningar
och tillskrivna citat. Ändå var det mot Saussure som många revolterade, när den stora utbredningen av ”ljudsymbolik” (olika former av
motiverade relationer mellan uttryck och innehåll på ljudnivå) i världens språk blev känd (Dingemanse 2012). Dessutom har det visats att
även subtila likheter/motivationer i språken uppfattas av talare och
vad det verkar även av småbarn (Imai & Kita 2014).
Inom CCS-programmet undersökte vi detta vidare genom att
kombinera begreppsliga och empiriska studier.
Figur 7. Bouba och Kiki enligt Ramachandran & Hubbard (2001). Detta var en mer systematisk
studie som byggde på en insikt först presenterad av gestaltpsykologen Wolfgang Köhler. Om
man visar dessa figurer för försökspersoner och frågar dem vilken av figurerna som kunde kallas
”bouba” och vilken som skulle kunna heta ”kiki”, så anser praktiskt taget alla att den vänstra
figuren bör ha det senare namnet och den högra det förra.
Felix Ahlner och Jordan Zlatev (2010) undersökte det så kallade bouba-kiki-fenomenet (Ramachandran & Hubbard 2001), som också är
känt som maluma-takete-fenomenet när det först introduceras av Wolfgang Köhler). Försöken går ut att försökspersoner får välja mellan två
påhittade benämningar på runda och spetsiga figurer. Det visar sig att
[69]
Kognitiv semiotik
de allra flesta väljer att benämna runda figurer ”bouba” och de spetsiga
för ”kiki” (se figur 7). I programmets forskning varierade Ahlner och
Zlatev systematiskt både konsonanter och vokaler i stavelsekombinationer som till exempel mumu-kiki och fann att båda har betydelse för
vilka figurer som stavelsekombinationerna korrelerades med. ”Mjuka”
stavelsekombinationer kopplades till ”mjuka” former och tvärtom.
Figur 8. Exempel på bild (primär ikonicitet) respektive ”droodle” (sekundär ikonicitet). Vi ser alla
genast att det avbildade till vänster är en elefant. Bilden till höger kan föreställa nästan vad som
helst. Men om någon talar om för oss att det är frågan om en trombonspelare som gömmer sig
i en Ikea-garderob, så kan vi se både det och var de olika delarna (trombonen och garderoben)
befinner sig.
Felix Ahlner och Jordan Zlatev förklarade att detta kan bero på en
likhet (ikonicitet) mellan ljud och bild som relaterar olika sinnen:
cross-modal iconicity. Det intressanta med denna form av ikonicitet är
att den ligger på en mellannivå i relation till vad Göran Sonesson
(1996b) kallar den primära och den sekundära ikoniciteten. I den primära ikoniciteten förekommer realistiska bilder (figur 8), som man
direkt ser vad de föreställer. I den sekundära ikoniciteten kan man se
det Sonesson kallar den ikoniska grunden, det vill säga likheten, först
när man får veta vad bilden föreställer – som till exempel en man som
spelar trombon i en Ikea-garderob (figur 8).
Felix Ahlner och Jordan Zlatev antog att det var känslan av luftens
passage i talorganen som fungerade som förmedlare av likheten mel[70]
5. Livet i det mytiska skedet
lan syn och hörsel. Som figur 9 visar är luftpassagen mycket friare vid
produktionen av öppna vokaler, som o, än slutna, som a. Dessutom
visade de i en experimentell studie att både vokaler och konsonanter,
var för sig, bidrar till att människor kan uppfatta likheten mellan en
form och ett ljud.
Figur 9. Luftstrupens gestaltning vid produktionen av slutna vokaler såsom i och o respektive
öppna som a. Den öppenhet respektive slutenhet som man tillskriver vokalerna svarar direkt
mot det läge i vilka de artikuleras i luftstrupen.
I en annan studie fann Niklas Johansson och Jordan Zlatev (2014)
stöd för tesen att demonstrativa pronomen, som denna/detta, har en
tendens att följa en ikonisk motivation. I de flesta språk (dock inte
i svenska) så använder det ”närmare” uttrycket en mer sluten vokal
som i och det ”bortre” ordet en mer öppen som a. Detta är exempelvis fallet med engelskan ”this” respektive ”that”. Med andra ord så
innehåller i regel det ord som visar på något som befinner sig närmare
talaren den mera slutna vokalen. Beroende på vilket sätt man valde
att mäta skillnaden mellan vokalerna visade sig, i en studie omfattande 101 språk, mellan 44,1 och 55,6 procent vara ikoniska, mellan 19,8
och 29,5 procent visade en omvänd relation, och mellan 22,5 och 33,5
procent var, liksom i svenskans fall, neutrala.
Studien använde en klassisk språktypologisk metod. 101 språk valdes ut så att de var väl spridda bland världens ca 7 000 levande språk.
Även om vissa språk som svenskan var neutrala, var det mer vanligt
[71]
Kognitiv semiotik
med en så kallad ikonisk mappning än motsatsen, vilket betyder att
de flesta språk i uttrycken för exempelvis demonstrativa pronomen
använder ljud som är till viss del ikoniska och alltså härmar föreställningen om närhet respektive avstånd. I en annan studie, som byggde
på historiskt material, visade Johansson & Carling (2015) hur detta
fenomen tenderar att uppstå i den historiska utvecklingen av språk.
5.5. SUMMERING
Mänskliga språk uppvisar kontinuitet med andra semiotiska resurser
som gester, och forskningen ger därmed stöd för språkets post-mimetiska karaktär, alltså att språket både evolutionärt och ontogenetiskt
kommer efter och är beroende av ett tidigare mimetiskt stadium (se
kapitel 2 och 3). Att språk är motiverade i stället för godtyckliga (arbiträra) gör dem också mindre avvikande i ett semiotiskt perspektiv.
Samtidigt bekräftas nödvändigheten av att se språk i relation till sociala faktorer som konventioner, och att tillskriva dem strukturella
egenskaper som förklaras som emergenta, i stället för att reduceras
bort. Med andra ord: även om språket bygger på andra semiotiska
resurser som imitation och gester, innebär det samtidigt något kvalitativt nytt. Detta är förenligt med Donalds tanke att språket inleder
ett helt nytt stadium i evolutionen, det mytiska, som gör det möjligt
att sätta samman berättelser, och detta kan nu generaliseras till barnets utveckling. Det är detta som gör det möjligt för språk att inte
bara påverkas av kognitionen, utan att också påverka den. Vi kan se
en påverkan av tänkandet på språket exempelvis i ljudsymboliken.
Språket påverkar tänkandet genom att obligatoriskt kräva att vissa
saker ska ges uttryck; i till exempel franska måste man berätta om
en rörelse leder in eller ut (entrer vs sortir), men behöver inte säga
hur rörelsen sker (springande, gående, släpande, krypande eller något
annat) medan språk som svenskan snarare gör det obligatoriskt att
beskriva hur rörelsen ser ut.
[72]
6. NÄR TID OCH RUM KOMMER SAMMAN
STUDIER I DEN VUXNES KOGNITIV-SEMIOTISKA
KOMPETENS (TEMA 5)
Vår avsikt med tema 5 var att bygga vidare på hjärnavbildnings­
metoder inom neurolingvistik och att utvidga dessa till andra semio­
tiska resurser som gester och bilder. Men eftersom Merle Horne och
Michael Roll, våra medarbetare med mest kompetens inom detta
område, fick annan finansiering för sina neurolingvistiska studier bestämde vi oss för att flytta fokus till experimentell visuell semiotik, som
avser stillbilder (ritningar och fotografier), rörliga bilder, icke-verbala
former av mänsklig kommunikation (ansiktsuttryck), verbala och visuella berättelser och semantisk/pragmatiska tolkningsnivåer (på till
exempel matförpackningar).
En av våra studier visade vad kognitiv semiotik kan tillföra filmvetenskapen. Det var en ögonrörelsestudie som undersökte den
emotionella kontextens effekt på betraktarens tolkning av en skådespelares ansiktsuttryck, och den gjordes av Daniel Barratt, Anna
Cabak-Rédei, Åse Innes-Ker och Joost van de Weijer.
I samarbete med forskare vid Copenhagen Business School utförde Jordan Zlatev och Daniel Barratt ett antal studier av språkliga
sammansättningar som bornholmkex och hawaiipizza, där förleden
syftar på en plats och efterleden på en typ av livsmedelsprodukt, såsom de tolkas i olika språkliga och visuella kontexter. I det följande
berättar vi mer utförligt om resultaten.
[73]
Kognitiv semiotik
6.1. NYA STUDIER I KULESJOV-EFFEKTEN
Den studie som utfördes av Daniel Barratt, Anna Cabak-Rédei, Åse
Innes-Ker och Joost van de Weijer är en upprepning av ett klassiskt
filmexperiment som gjordes av den ryske filmskaparen Lev Kule­sjov
i början av 1900-talet. Experimentet är mytomspunnet, eftersom
resultaten inte skrevs ner och det ursprungliga filmmaterialet inte
återfunnits. Den så kallade Kulesjov-effekten beskriver den inverkan
kontexten har på hur vi emotionellt uppfattar neutrala stimuli. För
att undersöka detta lät Kulesjov, enligt historien, utforma en studie
som började med en kort filmsekvens av den ryske skådespelaren Ivan
Mozjukins neutrala ansiktsuttryck som monterades ihop med tre olika emotionellt laddade filmsekvenser: en liten flicka som leker med
en docka, en död kvinna i en kista och slutligen en skål med soppa.
Dessa tänktes representera i tur och ordning glädje, sorg och hunger
(eller tankfullhet, källorna är på denna punkt inte riktigt klara). Efter
att försökspersonerna fått se dessa olika filmer i sin helhet frågade
man dem om vilket ansiktsuttryck skådespelaren i den första filmrutan hade. Svaren lär då ha pekat i riktning mot en Kulesjov-effekt,
det vill säga försökspersonerna tillskrev Mozjukins neutrala ansiktsuttryck känslor i enlighet med den film de just sett.
Detta har använts på ett mer eller mindre troget sätt vid ett par
tillfällen i såväl filmvetenskapliga (se nedan) som psykologiska sammanhang för att studera huruvida en Kulesjov-effekt verkligen finns,
men ingen studie har entydigt kunnat påvisa effekten. Det har endast
gjorts två tidigare experiment som i egentlig mening har försökt replikera (upprepa identiskt) det ursprungliga försöket, och dessa har
gett antingen motstridiga eller opålitliga resultat, både när studierna
gjorts inom neuro- och filmvetenskap.
Vår studie kan i det närmaste liknas vid en indirekt upprepning
av experimentet, i den meningen att studien strävar efter att replikera Kulesjovs intention. Vi har förbättrat och utökat det empiriska
filmmaterialet (stimulus) och designen så att den uppfyller de krav
[74]
6. När tid och rum kommer samman
som ställs på experiment inom den moderna psykologin och kognitionsforskningen. I förbättringen av designen ligger en utökad filmsekvens där det neutrala ansiktet i första filmrutan återkommer efter
kontext-sekvensen.
Medverkande rekryterades på Copenhagen Business School (18
kvinnor, 18 män, medelålder 22,7 år). Ögonrörelserna mättes under
tiden de olika filmklippen på en total längd av nio sekunder visades,
och efter varje filmsekvens ombads de medverkande att fylla i tre frågor, som handlade om vilket känslouttryck de upplevde att personen
i den första första filmrutan hade, och hur upphetsad denna person
upplevdes vara. För dessa frågor användes ett frågeformulär där de
medverkande ombads kryssa i det alternativ som bäst stämde med
den egna uppfattningen. För det tredje bad vi de medverkande att
identifiera vilken typ av emotion denna person upplevde.
Studien tyder på att Kulesjov-effekten finns. Det resultat som
främst styrker detta är svaren på fråga 3, de emotionella kategorierna. För var och en av de fem emotionella betingelserna tenderade de
medverkande att välja den passande emotionen oftare än de andra
alternativen. Effekten var som störst vad gäller sorg. Till exempel
uppfattades ansikten som presenterades i en sorgsen kontext som mer
negativa och mindre upphetsande än de ansikten som presenterades
i begär-kontexterna.
Mot bakgrund av detta bidrar studien till filmteorifältet, men studien har också bidragit till kognitiv semiotik, där vi länge intresserat
oss för kontexternas betydelse för meningsskapande processer. Utan
stöd av kontext blir vår förmåga till tolkning av komplexa skeenden
som mänsklig interaktion mycket svårare. Likaså behöver vi stöd av
kontexten i vår förståelse av tecken, såsom ord, (rörliga) bilder, gester
och andra uttryck för mänsklig kommunikation.
[75]
Kognitiv semiotik
6.2. EXPERIMENTELL NARRATOLOGI
I en annan studie över bildnarrativitet utförd av Michael Ranta
(2012) fick försöksdeltagare se bilder med antingen korrekta eller
felaktiga titlar, vilket resulterade i olika blickmönster. Denna pilotstudie presenterades under en kongress arrangerad av International
Association of Empirical Aesthetics (IAEA) i augusti 2012 i Taipei.
Syftet med studien var att undersöka den berättelseförmedlande potential som statiska bilder kan tänkas ha. Som en objektiv referens
genomfördes ögonrörelsemätningar.
Deltagarna i studien var 33 svensktalande studenter och lärare
från Lunds universitet (15 kvinnliga, 18 manliga, åldersgrupp 22–60
år, medelålder 27 år). En initial kontrollgrupp visades sex enkla, figurativa bilder som valts ut för sin tänkbara berättelsepotential. Varje
bild presenterades separat under 7 sekunder. Under bildexponeringen registrerades deltagarnas ögonrörelser (fixeringar och språngvisa
blickförflyttningar, så kallade sackader). Två efterföljande testgrupper visades däremot samma bildmaterial men med bildtitlar som
kunde vara antingen felaktiga eller korrekta. Dessa tre försök upprepades med samma bildstimuli, men bilderna var nu spegelvända.
Efter samtliga försök blev deltagarna ombedda att fylla i skriftliga
formulär och svara på följande frågor:
a) Vad tror du händer i bilden?
b) Vad tror du har hänt förut?
c) Vad tror du kommer att hända efteråt?
d) Tror du att titeln motsvarar bildens faktiska innehåll? [inte
kon­trollgrupperna]
Resultaten tydde på en tydlig inverkan av de felaktiga bildtitlarna
på blickmönster, jämfört med fria visningsförhållanden utan titlar.
Inverkan tycktes även variera beroende på bildernas kompositionella aspekter (sådant som horisontalitet vs diagonalitet, symmetri vs
asymmetri) eller bildbeståndsdelarnas prominens (deras storlek eller
[76]
6. När tid och rum kommer samman
position). Blickmönster under fria visningsförhållanden eller med
korrekta titlar föreföll till en anmärkningsvärd grad likartade. Motsägande bildtitlar verkade dock ha en större påverkan på bilder med
en asymmetrisk och ”riktad” kompositionsstruktur, där en bildaktör
utförde en målinriktad handling. De muntliga rapporterna, som noterades i de skriftliga formulären ifyllda av deltagarna, överensstämde
till viss del med ögonrörelsemätningarna.
Narratologisk forskning har traditionellt fokuserat på verbala medier och i viss mån film. Empiriska undersökningar av statiska bilders
berättandepotential har däremot bara undantagsvis genomförts. På så
vis uppvisar denna pilotstudie en viss originalitet, inte minst genom
begagnande av avancerad utrustning för ögonrörelsemätningar, som
finns tillgänglig i humanistlaboratoriet på Lunds universitet. Eftersom denna studie mestadels hade kvalitativ karaktär, vore det inom
ramen för projektansatsen fruktbart att i ett senare skede genomföra
mer kvantitativa analyser.
6.3. EXPERIMENTELL BILDFORSKNING
Lars Kopp arbetade i programmet med att ta fram, och teoretisera
kring, ett mjukvaruprogram för att slumpvis ändra abstraktions­grader
i så kallade Mooney-bilder – uppkallade efter Craig M. Mooney, vars
reduktioner dock inte följde en konsekvent algoritm (se figur 10). I
litteraturen förekommer dessa bilder enbart som Mooney-ansikten,
men vi ville utvidga studien till att också omfatta andra ting, som är
nära till hands i den mänskliga livsvärlden: ting som rör sig, levande
varelser, människor sedda i andra perspektiv än ansikten och så vidare. Till skillnad från de studier som har förekommit inom psyko­login
var tanken att utveckla en datoralgoritm för att systematiskt sänka
mängden information som blev kvar i bilden efter filtering. Vi ville
få fram ett stimulusmaterial för att testa (genom att mäta reaktionstider) hur mycket information vi behöver för att se vad en bild visar, i
relation till vad som avbildas, och hur lång tid vi behöver för att tolka
[77]
Kognitiv semiotik
bilden som föreställande något, respektive motsatsen. Inom ramen
för programmet utvecklade Kopp en algoritm, men han har ännu inte
testat den med försökspersoner.
Figur 10. Exempel på Mooney-bild. Mooney använde enbart bilder av ansikten, men i våra studier
avsåg vi att tillämpa reduktionen på olika vardagliga föremål, för att se om det fanns skillnader i
när igenkänning blev omöjlig.
I kognitiv-semiotiska termer utformades alltså ett test för att mäta
relationen mellan ikonicitet (likhetsrelationer) i bilder och varseblivningen hos betraktaren. Detta arbete, inklusive flera modifieringar
av grundidén, resulterade i ett antal projektansökningar, dock utan
framgång så här långt. Pilotprojektet har emellertid gett erfarenheter
för vidare studier (se Kopp & Cabak Rédei 2011).
6.4. SAMMANSÄTTNINGAR SOM ”HAWAIIPIZZA”
I en annan serie studier gav sig programforskarna Jordan Zlatev och
Daniel Barratt tillsammans med forskare vid Copenhagen Business
School i kast med flera relaterade frågor angående hur människor
tolkar nya (och ibland okända) substantiv-substantiv-sammansätt[78]
6. När tid och rum kommer samman
ningar som refererar till matprodukter (Zlatev et al. 2010; Smith,
Barratt & Zlatev 2014). Detta har praktisk relevans eftersom det
händer att konsumenter vilseleds av vissa namn; till exempel kan
konsumenter tro att parmaskinka verkligen kommer från Parma.
Studien fokuserade på sammansättningar, där förleden betecknar en
plats och huvudleden betecknar en typ av mat, som ”bornholmkex”
och ”hawaiipizza”. Forskarna frågade sig under vilka förutsättningar konsumenterna trodde att en produkt härstammar från platsen
som betecknas av förleden. De manipulerade variabler som geografisk
närhet till den nämnda platsen, den språkliga kontexten (betydelsen)
hos sammansättningen, samt den visuella informationen (bilden) på
ett simulerat paket, och kunde visa att vissa språkliga konstruktioner
och bilder påverkade testpersonernas tolkningsbana.
Den teoretiska relevansen för studier som denna har att göra med
debatten om gränsen mellan konventionell semantik (bokstavlig betydelse) och pragmatik (kontextuell betydelse). Resultaten tyder på
att det inte finns någon klar gräns mellan bokstavlig betydelse och
dess omtolkning i kontexten, utan att de bildar slutpunkterna på en
skala, där tolkningen av nya uttryck är föremål för förhandling mellan
kommunikationspartnerna.
6.5. BEGREPPSMODELLERING
Teorier om begrepp är en viktig underavdelning av den medvetande­
filosofi som är inriktad på att förstå naturen hos systematiskt och
krea­tivt tänkande (Evans 1982). Inom kognitionsvetenskapen är detta
område känt under benämningen kunskapsrepresentation. Klassiska
frågeställningar inom området har varit huruvida begrepp förutsätter
språk och om de är baserade på definitioner eller på sinnes­intryck,
samt om vissa aspekter av begreppsstrukturen är medfödda eller om
de i sin helhet stammar från erfarenheten.
Ett kognitiv-semiotiskt perspektiv på begrepp kan hjälpa till att
förklara hur begrepp både är beroende och oberoende av språk. Det
[79]
Kognitiv semiotik
handlar om vilka egenskaper som är unika för människan och vilka
som inte är det. Eller om hur begrepp kan vara både representationer
(abstrakta reifierade objekt) och förmågor (aktiva processer). Samt
om hur begrepp kan verka stabila men samtidigt är i kontinuerlig
förändring och hur begrepp upprättar gränser där det existerar en underliggande kontinuitet, eller hur begrepp avslöjar världen samtidigt
som de döljer den för oss.
Med utgångspunkt i Peter Gärdenfors (2004) teori om Conceptual
Spaces har Joel Parthemore (2013, 2014, 2015) utvecklat en modell
som avser att tillföra större formell stringens och att lägga grunden
för en metod för att relatera alla begrepp till varandra i en enda gemensam struktur.
6.6. SUMMERING AV TEMAT
I förhållande till de övriga temata som vi studerade inom programmet, framstår tema 5 som ofärdigt och spretigt, men samtidigt kan
det mycket väl innehålla mer utvecklingspotential än något av våra
andra temata. Studiet av Kulesjov-effekten och försöket till ett experimentellt närmande till bildens narratologi handlar på olika sätt
om människans tidsupplevelse, såsom den framstår i vår vardags­
erfarenhet, till skillnad från hur den av psykologer har blivit uppmätt
i termer av bråkdelar av sekunder. Analysen av abstraktionsgrader i
bilder är i högsta grad relevant för att undersöka i vad mån vår spontana förståelse av bilder beror på att vi är det där speciella djuret som
lever i en viss ekologisk nisch som kallas människor. Studiet av hur
språkliga sammansättningar för kommersiella produkter påverkar
konsumenten visar hur språk samverkar med bilder och andra typer
av kontexter. Studierna har potential att inleda ett nytt forskningsparadigm, och torde ha konsekvenser för alla försök att i framtiden
modellera begrepp.
[80]
7. OM ATT INTE SE TECKNEN
FÖR ALLA BETYDELSER
KOGNITIV-SEMIOTISK TEORI
Stora delar av vårt arbete har ägnats åt utvecklingen av den kognitiv-semiotiska teorin, dels för att sammanföra fakta och begrepp från
lingvistik, kognitionsvetenskap och semiotik, dels för att relatera detta till evolutionsteorin. Detta har lett oss till att ställa upp ett antal
modeller för kognitiv semiotik med inriktning på evolution och utveckling. Det har varit nödvändigt för att å ena sidan ta hänsyn till
biologin och utvecklingsläran, å den andra behålla den humanistiska
tanken på människan (och för övrigt i viss mån också andra djur, inklusive fästingen, som vi ska se) som ett aktivt och betydelsesökande
subjekt. Ett flertal artiklar, av framför allt Jordan Zlatev och Göran
Sonesson, behandlar denna tematik.
7.1. VÄRLDAR, VÄRDEN, EGON OCH BETYDELSER
Upprätthållandet av livet är ett biologiskt värde i Gerald Edelmans
(1992) mening. Med detta menade han att allt levande är inriktade
på att bibehålla livet. Edelmans idé låter sig generaliseras utöver
den biologiska nivån. I vidaste mening är betydelse den upplevelse
ett subjekt har av sin omgivning. Förhållandet mellan en individ
och omgivningen bestäms av ett värde (Zlatev 2009; Zlatev, under
utgivning; Sonesson, under utgivning a). Biologiskt är detta värde
livet, mer specifikt upprätthållandet och reproduktionen av livet,
och motsvarande subjekt är organismen. Detta svarar enligt programmets forskare Jakob von Uexküll mot den funktionella cykeln,
[81]
Kognitiv semiotik
som är grundläggande för den så kallade biosemiotiken (se t.ex. Kull
2009).
von Uexküll illusterar tanken på en betydelsemättad biologi med
fästingen, som enligt von Uexküll bara har tre slags varseblivningar
och tre slags handlingar som den utför i sitt liv. Varseblivningar och
handlingar är korrelerade med varandra i den funktionella cykeln.
Fästingen förhåller sig helt passiv på en stjälk eller gren, tills den känner lukten av smörsyra. Smörsyra är ett ämne som utsöndras av alla
däggdjur. När detta händer låter sig fästingen falla nedåt, och om
den har tur hamnar den på ett däggdjurs kropp. I så fall kommer den
nu att ha sin andra upplevelse i livet: den känner värmen från det
pulserande blodet. Då börjar den röra sig tills den finner ett ställe på
däggdjurets kropp som inte är alltför täckt av hår. Detta är den tredje
upplevelsen i fästingens liv. Då borrar den sig in i däggdjurets kropp
och börjar suga blod. Inget av detta förutsätter att fästingen har ett
begrepp för däggdjur. Men dess sinnesorgan är så att säga på utkik
efter vissa fenomen som kan kategoriseras som någon av betydelserna
smörsyra, värme och låg grad av hårighet. Samtidigt framstår allt vad
fästingen gör som ytterst automatiserat.
Vi och alla andra däggdjur delar denna organisationsnivå med
fästingen. Det är vad von Uexküll och biosemiotikerna kallar för en
Umwelt. I det följande använder vi termen ”värld” för alla relationer
mellan ett subjekt och dess omgivning förmedlade i varseblivningsakter och handlingar (se figur 11).
Nästa nivå är den naturliga livsvärlden, som förutsätter ett medvetande och något slags avsiktlighet (eller i alla fall intentionalitet,
i betydelsen av ett medvetande riktat mot ett objekt), motsvarande
det minimala egot. På denna nivå finns det en större grad av frihet
både med avseende på vad som kan varseblivas och vilka handlingar
som kan utföras. Varseblivningar och handlingar behöver inte äga
rum i en given ordning, som i fästingens värld. Men de är fortfarande
bestämda av de förutsättningar som naturen har gett djuret i fråga.
Just för att detta förutsätter en större grad av frihet använder vi här
[82]
7. Om att inte se tecknen för alla betydelser
Husserls term ”livsvärld” (Lebenswelt). Men det förblir en naturbestämd värld.
Därefter kommer vi till den kulturella livsvärlden, som svarar mot
ett kultiverat ego, och som bestämds av ett kulturellt värde. Det nya
värdet här svarar närmast mot upprätthållandet av en grupp i opposition till andra grupper, ett kulturellt Ego i motsats till ett Alter
eller Alius. Många kulturella betydelser är dock inte tecken, i den
pregnanta bemärkelsen att de innehåller (minst) två differentierade
och asymmetriska delar, så nästa nivå är därför den teckenbrukande
livsvärlden vars värde är tecknet (se avsnitt 7.2). Exempel på kulturella betydelser som inte är tecken är själva uppdelningen i Ego-kultur,
Alter-kultur och Alius-kultur. Med andra ord: en kulturell betydelse
är något som att se en person som främling eller en av våra egna
(Ego), och som främling av olika grad (Alter/Alius). Vid den andra
extremen kan man räkna in sådana sentida konventioner som på vilken sida av vägen man ska köra sin bil i olika länder. Den fjärde nivån
är alltså teckennivån. Då måste betydelsen klart skilja på ett uttryck
och ett innehåll.
Den femte nivån svarar mot språket och alla andra (verkliga och
möjliga) teckensystem, som är mer eller mindre konventionella. Vad
som kommer till här är framför allt att tecknen inte är ensamma och
isolerade, utan ingår i ett system och således påverkar varandras betydelser. Och eftersom de föreligger i ett system behöver de inte nödvändigtvis stöd som ikonicitet eller indexikalitet.
Dessa nivåer tänker man sig svarar mot såväl ontogenesis, det vill
säga barns utveckling från befruktningen, och fylogeni, arternas uppkomst. Många djur har uppenbarligen kultur i dess minimala bemärkelse. Vi vet ännu inte i vad mån vissa djur, i synnerhet människoapor, har förmåga att använda tecken, men teckensystem verkar bara
existera hos människor, om man bortser från en eller annan mänskligt uppfostrad apa eller papegoja. Och det är i dessa system som
strukturella värden verkar.
[83]
Kognitiv semiotik
Egon
Världar
Betydelser
Organism
Umwelt
Instinkter
Minimalt ego
Naturlig
livsvärld
Kulturell
livsvärld
Naturliga
affordanser
Kultiverat ego
Teckenbrukande ego
Lingvistiskt
ego
Teckenbrukslivsvärld
Diskursivt
universum
Kulturella
affordanser/vanor/
habitus
Tecken
Språk
Figur 11. Egon, världar och betydelser (olika utvecklingsmoment i Zlatev 2009; Zlatev, under
utgivning; Sonesson, under utgivning a). Se texten för förklaring av dessa termer.
Mot de olika världarna svarar i denna hierarki de olika själven
(egon). Att gå från världarna till de olika typerna av egon är att förflytta sig åt psykologins håll. Att gå därifrån till betydelser är däremot
att gå in på semiotikens klassiska domäner.
Som vi såg i exemplet ovan är alla betydelser i vår mest grundläggande Umwelt närmast att betrakta som instinkter. I den naturliga världen är de naturliga affordanser (exempelvis något som ser ut
som ett ting som kan gripas). I den kulturella livsvärlden kan de vara
allt från kulturella affordanser (till exempel något som ser ut som en
brevlåda, kan användas för att posta ett brev, till skillnad från något
som ser ut som papperskorg) till vanor, habitus, konventioner och
lagar (konstitutiva, som reglerna för att spela schack, eller regulativa,
som på vilken sidan av vägen man ska köra). Mot den teckenbrukande livsvärlden svarar tecken och mot det diskursiva universum svarar
språk.
7.2. TECKNET
Tecknet karaktäriseras traditionellt som något som står för något annat (aliquid stat pro aliquo) – eller, med Roman Jakobsons omskrivning
av den tidigare formeln, som en hänvisning (renvoi) till något annat.
[84]
7. Om att inte se tecknen för alla betydelser
Dessa bestämningar förblir dock alltför vaga för att kunna tjäna som
kriterier på om något är tecken eller inte, särskilt om man vill tillämpa dem i experimentella studier. Hos filosofen Edmund Husserl och
psykologen Jean Piaget kan man däremot finna några mera explicita
kriterier på teckenkaraktären som låter sig kombineras och som vi har
arbetat på att göra än mer explicita under programmets gång.
Enligt Husserl och andra fenomenologer består ett tecken av två
sammanfogade element, varav ett upplevs som direkt närvarande för
medvetandet utan att vara dess tema, medan det andra uppfattas som
indirekt närvarande, och är tematiserat, det vill säga är det som intresset är huvudsakligen riktat mot (Luckman 1980). Piaget nöjer sig
med att hävda att för att något ska kunna bilda ett tecken, så måste
dess uttryck vara klart åtskilt – differentierat – från dess innehåll (Piaget 1945, 1967, 1970).
Piagets term för detta är den semiotiska funktionen och han daterar dess uppkomst i ontogenesen till omkring 18 månaders ålder.
När Piaget talar om den semiotiska funktionen påpekar han att barnet givetvis är förmöget till betydelseupplevelser långt innan dess,
men då med vad barnet uppfattar är betydelser som inte förutsätter
någon differentiering mellan tecknets två enheter. Närmare bestämt
talar Piaget om en subjektiv differentiering. Men Piaget tycks själv förbise vikten av subjektets synvinkel i sitt resonemang. I stället för att
använda en sten för att beteckna en sötsak kunde ju barnet i sina
lekar göra bruk av en fjäder som representant för en höna. I så fall är
uttrycket (i detta fall fjädern) ”objektivt” sett en del av innehållet –
hönan – men det hindrar inte att den förra, från barnets subjektiva
synvinkel, klart hålls isär från den senare. Om barnet exempelvis i
en symbolisk lek väljer att låta en hönsfjäder representera varje höna
på den tänkta hönsgården, så finns det ju ett del-/helhetsförhållande
mellan fjädern och hönan, men det behöver inte hindra barnet från
att förstå att det är frågan om ett tecken, och inte om själva det betecknade tinget.
På liknande sätt kunde man säga ifråga om avbildningar, att så
[85]
Kognitiv semiotik
länge djuret eller det lilla barnet uppfattar spegelbilden som en annan
individ, har det inget bildseende – och det skulle inte heller de medlemmar av så kallade ”primitiva” kulturer ha som, enligt (tvivelaktiga) historier berättade av tidiga antropologer, behandlade fotografier
av anhöriga som vore de verkliga människor.
I själva verket kan man analysera subjektiv differentiering i åtminstone två kriterier: tecknet (vilket då närmast gäller bilder eller
andra ikoniska tecken) är inte identiskt med vad det står för. Man kan
inte äta bilden av bananen med samma framgång som den verkliga
bananen. Med andra ord, uttryck och innehåll måste vara av olika
slag. Och uttryck och innehåll går inte över i varandra. När jag ser ett
föremål från ett håll, så uppfattar jag mer eller mindre klart vad för
slags föremål det är, och alltså hur det ser ut från andra håll. Men när
jag vänder det runt och verkligen ser dessa sidor så har jag inte gått
från uttryck till innehåll, utan från en betraktelse av föremålet till en
annan. Om alltså barnet vänder på bilder av nallebjörnen för att se
björnens bak, så betraktar det uppenbarligen bilden som en verklig
björn.
Därmed kan vi minimalt definiera tecknet med följande egenskaper:
a) Det innehåller (minst) två delar (uttryck och innehåll) och är
som helhet relativt oberoende av det som det står för (referenten).
b) Dessa delar är differentierade, från de i den semiotiska processen deltagande subjektens synvinkel, även om de kanske inte
är så objektivt sett, det vill säga i livsvärlden (med undantag
för tecken som ingår i livsvärlden).
c) Det finns en dubbel asymmetri mellan de två delarna, eftersom uttrycket är mer direkt upplevt än innehållet.
d) Innehållet är mer i fokus än uttrycket.
e) Tecknet i sig är subjektivt differentierat från referenten, och
referenten är mer indirekt upplevd än tecknet.
[86]
7. Om att inte se tecknen för alla betydelser
Bilden (och andra ikoniska tecken) är utan tvivel det klaraste testfallet för detta studium, eftersom den, till skillnad från det språkliga
tecknet, måste innehålla både likheter och skillnader. Experiment
har visat att barn vid 5 månaders ålder tittar längre på en docka än
på bilden av dockan (DeLoache & Burns 1994). Här får vi väl följa
DeLoache i att anta att barnet betraktar dockan som en verklig del
av livsvärlden. Detta resultat visar att bilden och dess objekt ses som
olika, men inte nödvändigtvis att de skiljer sig åt som delarna av ett
tecken. Den verkliga dockan är kanske en mer prototypisk instans av
den relevanta kategorin – eller också är kanske det verkliga objektet
bara mer intressant på grund av att att det har fler varseblivbara egenskaper. Bildens centrala roll i våra undersökningar har åtminstone
delvis att göra med att skillnaden är så stor mellan att uppfatta den
som tecken eller inte.
7.3. VARSEBLIVNING SOM BETYDELSEPROCESS
Termen betydelseskapande (semios) har en mer vidsträckt innebörd
än termen tecken, men andra sorters betydelseskapande är förutsättningar för tecknets uppkomst, vilket vi diskuterade tidigare. Också
den vuxne uppfattar trädgrenen som skjuter ut ovanför trädgårdsmuren som en del av det träd han inte kan se snarare än ett tecken
för det, precis som barnet gör med de bitar av föremål som skjuter
ut över vaggans horisont. Det är bara på teatern – eller retrospektivt,
när något i efterhand visar sig ha varit ett bedrägeri – som grenen kan
skiljas från trädet och fungera som tecken för det. Fallet med trädet
är ett särskilt åskådligt exempel på vad som händer i varseblivningen:
under varseblivningsprocessen fyller vi mer eller mindre omedvetet
ut luckorna i den information som rent fysiskt sett når våra sinnen.
Även så långt våra ögon når ser vi inte allt, synbilden tonar ut vagt
åt alla håll, men vad som bara finns antytt vid dess gränser kan preciseras om vi vänder på huvudet. Ett föremål som vi bara uppfattar
i dess allmännaste utformning kan vi föra närmare till ögat för att
[87]
Kognitiv semiotik
undersöka dess detaljer. Och ett ting som vänder en eller ett par sidor
till oss kan vi vrida på eller, om det är för stort, gå runt för att betrakta
det från andra håll.
Modern varseblivningspsykologi – och före den fenomenologisk
filosofi – uppfattar därför också varseblivningen som en betydelseprocess. Därmed inte sagt att den vilar på teckentolkning. Snarare
är det en fråga om att upprätta sammanhang. Gestaltpsykologerna
menar till exempel att vi tilldelar fysiskt isolerade stimuli en mening
när vi uppfattar dem som formande en gestalt. Åtta punkter, organiserade på ett visst sätt, frammanar illusionen av en cirkel. Den cirkel
vi ser är, som gestaltpsykologerna brukar säga, något mer än sina
delar. Sambandet tillkommer.
Från en annan synvinkel så organiseras alla föremål i varseblivningen i typer, vilket kan uttryckas som att de hör till samma grupp,
sammanförd av något slags likhet (eller ikonisk grund). I matematik,
logik och filosofi kan man förstå grupper, vars sammanbindande likhetsrelation är långtifrån självklar. Men de grupper som är direkt givna för varseblivningen vilar på ett eller annat sätt på ganska uppen­
bara likheter. Varseblivningen såsom vi upplever den är kontinuerlig
på så sätt att föremål befinner sig i närheten av andra föremål, och
varje föremål består också av olika delar och/eller kan uppfattas som
delar av andra föremål med mer eller mindre strikt samhörighet mellan delarna.
Varseblivningen är alltså grundad på närhetsrelationer, varav
relationen mellan delar och helhet är ett särfall. Den är ett särfall
för att vår varseblivning är så funtad att den uppfattar vissa fenomen som ”substanser”, i den mening som psykologen James Gibson
(1979) lägger i termen, det vill säga som som oberoende enheter.
Men både närhet och del-helhetsförhållandet kan uppfattas som utslag av indexi­kalisk grund. Vissa närheter kan vi skapa själva, som när
vi pekar på ett föremål. Det finns då ingen förut given grupp av utpekade föremål, utan varje instans uppstår i utpekningsögonblicket
(performativ indexikalitet). I andra fall måste närheten mellan två olika
[88]
7. Om att inte se tecknen för alla betydelser
fenomen tillskrivas det förflutna, framtiden, eller kanske bara vanan.
Ser vi alltså en trädgren som skjuter ut över ett staket, så förväntar
vi oss att det ska finnas en trädstam på andra sidan staketet (abduktiv
indexikalitet). Den senare typen av indexikalitet verkar stå på gränsen
till symbolicitet, som är betydelse härledd ur regelbundenheter, som,
åt den andra extremen, kan bli till regler, normer och lagar. Språk
har sina regler, men om vi börjar lära oss språket som barn eller med
hjälp av den så kallade naturliga metoden, så tar vi dessa regler till oss
i förstone som regelbundenheter, vilket inte är alldeles lätt att skilja
från abduktiv indexikalitet.
I denna mening är varseblivningsverkligheten genomsyrad av ikonicitet, indexikalitet och symbolicitet i olika kombinationer. Det betyder inte att varseblivningen är uppfylld av tecken (även om det finns
en hel del sådana också). Allt som oftast är dessa ikoniska, indexi­kala
och symboliska grunder inte differentierade. Ofta är de inte ens dubbelt asymmetriska. Men för det lilla barnet som följer den vuxnes
ögonrörelser eller apan som rättar sig efter huvudets vridning, så kan
det mycket väl finnas ett fokus bortom blicken eller huvudhållningen,
utan att vi därför måste anta någon differentiering. Det är därför vi
kan fråga oss (som i kapitel 3) om det lilla barnet verkligen behärskar
indexikala tecken, eller kanske bara indexikaliter, före ikoniska tecken
(se tabell 2). Från en annan synvinkel kan man också undra om det
är frågan om en instinkt, en naturlig affordans, en kulturell affordans,
eller ett tecken (se figur 11).
7.4. FRÅN AFFORDANS TILL ENAKTION
Att varsebli ytor är viktigt för djurs överlevnadsmöjligheter. Det är
genom att bestämma ytornas ömsesidiga förhållande som djur kan
orientera sig i världen. Men enligt James Gibson (1980) är det endast människan som intresserar sig för märken gjorda på ytan. Det
kan röra sig om färgfläckar, linjer eller projicerade skuggor, som kan
åstadkommas med fingrarna eller med mer komplicerade verktyg
[89]
Kognitiv semiotik
som en tryckpress eller projektor. Märkena kan vara oordnade, och är
då möjligen smutsfläckar. Om de är mera symmetriska eller på annat
sätt regelbundna utgör det något slags ornament. Men om märkena
är av sådant slag att de kan uppfattas som refererande till en möjlig
varseblivningsscen, så har vi att göra med en bild.
Bilder är tecken, eller som Gibson säger, referentiella betydelser.
De flesta betydelser i varseblivningsvärlden är dock affordanser. Gibson beskriver affordansen som ”en specifik kombination av egenskaperna hos dess innehåll och dess ytor med hänsyn taget till ett djur”.
En affordans kan alltså vara gripbarheten eller ätbarheten hos ett
föremål. Gripbarheten kan uppfattas som en potential för att bli gripen. Ätbarhet ska tolkas som egenskapen att kunna bli äten. Äpplet
står inte för sin egen gripbarhet eller ätbarhet. Till skillnad från vad
som är fallet med tecknet, så finns inte något föremål som direkt kan
uppfattas utan att vara i fokus och som pekar mot något mer indirekt
upplevt som också är mer tematiserat. Snarare är gripbarheten eller
ätbarheten egenskaper hos äpplet.
Gibsons begrepp affordans svarar på många sätt mot den i dag
populära uppfattningen om betydelsen som handling (enaktion; Hutto & Myin 2013). Handlingen skiljer sig från referensen, och därmed
från den typ av betydelse som förmedlas av tecken, för att den relaterar till vad vi kan göra med saker i världen snarare än hur vi betraktar
dem. Gibson påpekar att affordanser är både psykiska och fysiska och
beror både på det berörda subjektet (människan hos Gibson och vilket djur som helst hos von Uexküll) och på dess miljö. De är en del
av det som gör Gibsons psykologi till ”ekologisk” det vill säga, en
teori byggd på interaktion med miljön. En djupgående brist i Gibsons förståelse av affordanser är att han inte tar hänsyn till skillnaden
när en sådan affordans interagerar med den kulturella snarare än den
naturliga världen.
Våra kunskaper om den naturliga världen är fullt tillräckliga för
att vi ska kunna förstå vad en kub kan användas till. Men anta att det
är en relativt liten kub och att den har olika antal prickar på de olika
[90]
7. Om att inte se tecknen för alla betydelser
sidorna. Man måste leva i en speciell värld för att förstå att detta är en
tärning, och för att veta vilka handlingar som kan utföras med denna.
Icke desto mindre är sådana betydelser inte tecken utan de är klart
och tydligt givna i själva varseblivningen av tärningen. En behållare
med en springa må naturligt förmedla till alla subjekt möjligheten att
stoppa något i springan. Men i den kulturella värld i vilken vi lever
ser vi omedelbart om behållaren är en papperskorg eller en brevlåda
och handlar normalt därefter.
Förutom sina ikoniska egenskaper har bilden också andra egenskaper, som ofta kallats plastiska, och eftersom de är egenskaper hos
bilden som föremål, så ligger det nära till hands att uppfatta dessa
som ett slags affordanser. De kan därför uppfattas som fysiognomiska egenskaper, i den mening termen har använts i psykologi, det vill
säga som former och färger som blir bärare av någon känslomässig
och ofta synestetisk betydelse (Sonesson 2013d; Sonesson, under utgivning b). Det kan till exempel vara rundade eller spetsiga former,
som i figurerna som parades ihop med ljudföljderna Maluma/Bouba
och Takete/Kiki.
7.5. VERKLIGHETEN SOM PREDIKATION
De som jämför bilder och språk som resurser brukar som regel förneka att bilden kan påstå något, eller mer formellt uttryckt att den
kan innehålla en proposition. Än mer självklart är att varseblivningsverkligheten inte kan innehålla några påståenden (Sonesson 1996b,
2014). Det finns förstås de som har intagit en annan ståndpunkt. Den
tidige Wittgenstein menade att propositioner svarade mot verkligheten och kallade till och med detta för bilder. Även om Wittgenstein
tänkte om senare så har inte andra gjort det. Till exempel såg Charles
Sanders Peirce inte bara bilder utan verkligheten själv som uppbyggd
av tecken och utsagor som formade sig till slutledningar. Frederik
Stjernfelt (2007; 2014) har argumenterat för det riktiga i Peirces uppfattning när det gäller såväl bilder som varseblivning. Även Husserls
[91]
Kognitiv semiotik
verk ger utrymme för en sådan tolkning. I klassisk semiotik, som hos
Algirdas Julien Greimas, grundas verkligheten i den så kallade ”naturliga världen” (vilken omfattar också det vi ovan kallade livsvärlden) på en viss nivå på en narrativ grammatik, och berättelser är ju
när allt kommer omkring ett slags påståenden, nämligen påståenden
om händelser i tiden.
Uppenbarligen är bilden oförmögen att påstå något, om man definierar påstående som något som görs med hjälp av språk. Om vi definierar ett påstående som en verbal konstruktion, så är det trivialt sant
att bilden inte kan påstå något. Om emellertid påståendet uppfattas
mer allmänt definierat som en transaktion medelst vilken en specifik
egenskap tilldelas en viss enhet, så är det möjligt för bilden att göra
påståenden på bilders sätt. Även detta kan tyckas omöjligt, om det är
sant att bilder endast kan återge världen som den är. Genom att framställa en likhet, ett ikoniskt tecken, till exempel en bild, så upprättar
man ett avstånd mellan tecknet och verkligheten, som också är ett
område av frihet, vilket möjliggör en kommentar eller ett perspektiv,
i en innebörd av denna term i vilken inte bara språket, utan också en
målning eller teckning innehåller en synvinkel på det refererade objektet. Det ligger i själva ikonicitetsbegreppet att det ikoniska tecknet
samtidigt visar på sin likhet och sin olikhet i jämförelse med objektet
det refererar till. I förstone skapar tecknet en förväntan om en identitet som det i nästa moment nödvändigtvis måste svika (Sonesson
2012d: 2014a).
Om vi väljer att använda oss av Husserls term predikation så låter
det sig sägas att bilder kan göra påståenden på bilders sätt:
a) genom att ställa upp en identitet och/eller en likhet (en ikonicitet).
b) genom att införa en olikhet och/eller en divergens.
c) genom att överföra godkännandet från a till b.
I Frederik Stjernfelts tolkning verkar Peirceanska ”dicisign” (den
term Peirce använder för proposition/predikation) göra just detta.
[92]
7. Om att inte se tecknen för alla betydelser
Dessa tjänar nämligen till att associera ett predikat (en egenskap)
med ett subjekt (ett föremål). Detta resonemang kan användas för
att förklara att reklamen för Absolut Vodka i serien ”European Cities”
tycks hävda att detta märke av svensk akvavit är djupt förankrat i de
värden som härrör från hela det europeiska kulturarvet. Detta sker
genom att man i olika scener i europeiska städer låter ting forma sig
till Absolut-flaskan; duvorna på S:t Markus-platsen sitter i denna formering och en vespa på Roms gator visas i en vinkel som är misstänkt
likt flaskan (Sonesson 1996b).
Även om bilder kan åstadkomma en predikation så finns det två
viktiga skillnader mellan en bild och varseblivningsverkligheten. För
det första möjliggör en bild en jämförelse mellan sig själv och den del
av verkligheten som den åberopar. Varseblivningar kan inte jämföras
med något annat. För det andra har en bild en ram, vilket också innebär att den åtminstone har en elementär mekanism för att utesluta
de delar av verkligheten som inte är relevanta, och för att organisera
verkligheten inom den ramen i termer av tema och marginaler, me­
dan perceptuell verklighet inte har några bestämda gränser (den har
bara än mer yttre och inre horisonter) och dess fokus är vagt och/
eller kontinuerligt skiftande. Vi kan kalla den första skillnaden för
jämförelsekravet och den andra för inramningskravet. Då kan man säga
att inte bara en bild, men också ett skyltfönster och en konstnärlig
”installation”, uppfyller inramningskravet, och om de består av före­
mål som är anordnade på ett sätt som klart skiljer sig från det som
är vanligt i livsvärlden, så uppfyller de också jämförelsekravet. Den
vanliga livsvärlden uppfyller dock inte något av dessa krav.
Ändå finns det ett sätt på vilket varseblivningserfarenheten kan
sägas motsvara en proposition: en proposition som saknar predikativ
funktion, med andra ord som inte hävdas av någon – därav Husserls
(1939) term ”förpredikativ erfarenhet”. Det vill säga att varseblivningen i vissa avseenden har samma struktur som en proposition eller ett påstående, men det finns ingen person som gör predikationen
och tar ansvar för dess sanningsvärde och inte heller någon särskild
[93]
Kognitiv semiotik
tid eller plats då predikationen görs. Eller än enklare uttryckt: varseblivningen sänder inte några meddelanden. Normalt är den bara där.
När det gäller en sådan förpredikation kan man hålla med Aron
Gurwitsch (1957; 1974) som menade att predikationen (till exempel
”X är röd”), som Husserl tänker sig som en ”syntes”, det vill säga
ett tillförande av nya egenskaper till ett okänt X, i verkligheten är en
”analys”, det vill säga ett sätt att göra explicit vad som redan finns i
de inre och yttre horisonterna hos det varseblivna föremålet. Detta
­skulle innebära att förpredikativ erfarenhet består av något liknande
”det här fenomenet (som förutom obligatoriska tärning-egenskaper
är rött, avrundat på kanterna, ganska stort för en tärning) är rött”.
Man ser först, åtminstone vagt, hela föremålet, och snävar sedan in
uppmärksamheten på en eller ett fåtal egenskaper. Till skillnad från
en språklig predikation börjar varseblivningserfarenheten från helheten och går vidare till egenskaperna, det vill säga genom att koncentrera varseblivningens fokus (Gurwitsch 1957; 1985; Arvidson
2006).
En av de mest klassiska exemplen på en proposition som involverar bilder från Peirces skrifter är porträtt med en bildtext. Är detta ett
påstående, eller endast en proposition som skulle kunna användas för
att göra ett påstående? Utan tvekan fungerar bildtexten som ett index
här, men det är inte självklart att den behövs för att göra porträttet
till en proposition. Peirce medger att fotografier (men konstigt nog
inte andra bilder) redan i sig innehåller båda delarna av ett dicisign,
det vill säga både subjekt och predikat. Betyder detta att de är propositioner eller bara potentiella sådana? Med andra ord: Är fotografiet
bara strukturerat som en proposition eller finns det någon person
som ansvarar för dess sanningshalt och som befinner sig på en viss
plats vid en viss tid?
Det verkar ganska naturligt att säga att ett spionfotografi eller
foton som automatiskt tas vid mållinjen för en tävling måste ses som
påståenden (Sonesson 2015d). Men det är specialfall, som är klart
förankrade i tid och plats, och det finns ett ansvarigt subjekt (i fallet
[94]
7. Om att inte se tecknen för alla betydelser
med mållinjen måste man dock gå tillbaka till personer som arrangerade kameran så att den tog en bild vid mållinjen).
Den riktigt knepiga frågan är dock om och i så fall när ett percept
kan vara ett påstående. Med inspiration från Aron Gurwitschs (1957)
tankar om ”medvetandefältet” kan man tänka sig att blicken kan ha
en predikativ funktion, i den meningen att den del av varseblivningsverklighten som den riktas mot kan uppfattas (Sonesson 2012a). Det
är här Michael Tomasellos (1999, 2008) arbeten angående gemensam
och/eller delad uppmärksamhet blir relevanta, eftersom de visar hur
förmågan att dela uppmärksamheten med en annan individ (normalt
en förälder) och att bli medveten om det egna och den andres delande av uppmärksamheten är något som så småningom utvecklas
hos det lilla barnet. Om man ser uppmärksamhet som en anordning
för att hävda ett påstående, det vill säga utförandet av en perceptuell
handling, ligger det nära till hands att uppfatta detta som ett slags
hävdande som den varseblivande gör för sig själv. När jag tittar i en
viss riktning framställer jag för mig själv det föremål som min blick
möter som föremålet X som framträder med egenskapen Y. Det är
dock ett viktigt faktum att människan är ensam bland alla djur om att
ha ögonvitor, vilket gör att andra närvarande människor kan uppfatta
vart de riktar sin uppmärksamhet, till skillnad från när bara huvudets
inriktningar kan iakttas, som är fallet med människoaporna (Tomasello 2009; 2014). Detta är naturligtvis vad som gör gemensam och
delad uppmärksamhet möjlig. Man kan uppfatta en sådan riktad blick
som är öppen för andras uppmärksamhet som ett hävdat påstående
om hur världen ser ut.
7.6. SUMMERING
Kognitiv semiotik har att analysera inte bara betydelsestrukturer, som i den klassiska semiotiken, utan också de förmågor hos
människor (och eventuellt andra djur) som gör det möjligt att ta till
sig sådana strukturer, vilket mera har förekommit inom psykologin
[95]
Kognitiv semiotik
och kognitionsvetenskapen (se avsnitt 1.1). För att åstadkomma detta
behöver vi ta till den experimentella metoden, men vi behöver också
förfina terminologin för att tala om semiotiska fenomen. Vi behöver
ha termer för att skilja det som människan kan göra från vad som förekommer hos andra djur. Vi behöver också sådana termer för att studera barnets semiotiska utveckling genom olika stadier. I de tidigare
kapitlen har en del av denna terminologi kommit till användning. I
föreliggande kapitel var avsikten att mycket förenklat fördjupa denna
analys för att göra vidare empiriska studier möjliga. Mänskliga (och
många djuriska) erfarenheter kan inte förstås utan den betydelse som
vi tillskriver verkligheten, men det slags betydelser vi tillskriver vår
erfarenhet är av många olika slag, och den varierar med individens
ålder och den situation den befinner sig i. Detta kapitel måste förstås
som en steg i den begreppslig-empiriska spiralen på vägen från teori
till en framtida empiri.
[96]
8. VID VÄGENS SLUT – MOT
NYA AVTAGSVÄGAR
UPPNÅDDA MÅL
Det främsta målet för programmet Centrum för kognitiv semiotik
(CCS) var att etablera ett forskningsområde som fokuserar på betydelse, genom att kombinera begrepp och metoder från semiotisk teori,
lingvistik och kognitionsvetenskap. Empiriska metoder och fenomenologisk analys används för att belysa de teoretiska frågor som uppstår i detta möte.
Huvudfrågan var: Vad är specifikt för mänskligt betydelse­ska­
pande?
Det finns inget enkelt svar på den frågan, det är snarare en fråga
som initierar en problematik. För att besvara den har vi emellertid
undersökt de biologiska och historisk-kulturella processer som gjort
oss annorlunda andra djur.
Det preliminära svaret låter sig enklast formuleras i en negation:
inte bara språket är unikt för människan, utan också förståelsen med
hjälp av gester och bilder och till och med (som vi såg i avsnitt 7.5)
sättet att varsebli och att uppmärksamma själva varseblivningsakten.
Det är missvisande att framställa människan som, vilket ofta har
gjorts, ett språkbegåvat djur eller ett symboliskt djur – för ikoniciteten och indexikaliteten spelar också en stor roll för människan, såväl
i utveckling och evolution som i det dagliga livet.
Vi formulerade inledningsvis två allmänna hypoteser:
[97]
Kognitiv semiotik
a) Att människans kognitiv-semiotiska specificitet inte ligger i
språket enbart, utan i medlen för att förmedla betydelse mer
generellt.
b) Att både biologiska anpassningar och historisk utveckling är
faktorer av vikt för att förklara människans specificitet.
Vår forskning har bekräftat dessa hypoteser. Vi har visat att många
språkliga kategorier är förankrade i fenomenologisk erfarenhet, till
exempel vad gäller rum och rörelse, och vi har påvisat att gester och
bilder är lika specifika för människan som språk. Den kulturella evolutionens roll betonas i en kommande bok som handlar om mimesis,
språk, bilder, religion, urbanitet och kulturmöten (Dunér & Sonesson, under utgivning). Dessutom har våra seminarier och våra publi­
kationer bidragit till utvecklingen av kognitiv semiotik som ett fält,
liksom till integrationen av fenomenologiska och experimentella metoder.
På ett mer praktiskt plan var vårt mål att förena den experimentella tekniken som har karaktäriserat psykologisk och kognitionsvetenskaplig forskning med den teoretiska förfiningen i semiotisk terminologi, liksom att ställa semiotiska fenomen i relation till andra mentala
egenskaper hos människan. Vi har kunnat genomföra ett antal experimentella studier, där experimentsituationen delvis var inspirerad
av semiotiska begrepp, och som har gjort det möjligt för oss att dra
slutsatser av vikt för semiotisk teori. I detta avseende har vi förstås
bara påbörjat en utveckling som nu måste få fortsätta på andra vägar.
Vad gäller institutionalisering har programmet varit en klar framgång. Sedan 2013 är kognitiv semiotik ett av ämnena för forskar­
utbildning vid Lunds universitet samt en inriktning inom master­
utbildningen i språk och språkvetenskap. Efter två års verksamhet är
det också den inriktning inom språkmastern som lockat flest studenter. Efter att ha organiserat en kongress för Nordiska föreningen för
semiotiska studier (NASS) 2011 på temat ”Mot kognitiv semiotik”,
tog programmet ledningen vid upprättandet av International Associ[98]
8. Vid vägens slut – mot nya avtagsvägar
ation for Cognitive Semiotics (IACS) under 2013, och Jordan Zlatev
blev dess förste president. Göran Sonesson är en av fem medlemmar
i redaktionen för tidskriften Cognitive Semiotics (deGruyter), och Sonesson och Zlatev är redaktörer för bokserien Advances in Cognitive
Semiotics som publiceras av Peter Lang. I september 2014 organiserade vi den första internationella IACS-kongressen, med över 140
deltagare från 29 länder, från Japan och Taiwan i öst till Colombia
och Mexiko i väst. CCS organiserade också ett antal internationella workshoppar om kognitiv-semiotisk utveckling (2012) samt om
språktypologi och kognition (2013).
En direkt avknoppning från arbetet i vårt första och andra tema är
det VR-finansierade projektet ”The chameleon effect as a facilitator
of intra- and cross-species imitation” som leds av Elainie Madsen
med totalt tre medlemmar från CCS. Studiet av förståelse hos djuren
för andra semiotiska resurser än symboler/språk har inspirerat flera nya forskningsfrågor och en del nya samarbeten, exempelvis med
Juli­anne Kaminski vid University of Portsmouth som flyttat över vår
studie av spegelbildstolkning som tecken på schimpanser i Ngamba,
Uganda.
Samarbetet med Tacugama Chimpanzee Sanctuary har fortsatt.
Vi har upptäckt potentialen i ögonrörelsemätning i semiotiska studier på djur och kommer att utveckla denna i framtiden. Vi söker
för närvarande finansiering för ett projekt ägnat åt bildsemiotikens
utvecklingsaspekt, som är en direkt uppföljare till vår forskning inom
tema 2.
Det kultursemiotiska förhållningssättet till kulturmöten inom
vårt tredje tema ledde till ett projekt med titeln ”The Making of
Them and Us (MaTUs)”, finansierat av Stiftelsen Marcus och Amalia
Wallenbergs Minnesfond 2014–2016. Denna forskning kommer att
öka vår kunskap om kognitiv-semiotiska mekanismer i bilder som
skildrar den andra och självet i olika kulturer. Vår forskning har också
bidragit till en djupare förståelse av berättelser i människans kognitiva processer, särskilt narrativitet förmedlad i bilder.
[99]
Kognitiv semiotik
Vår studie av ikonicitet inom det fjärde temat visar att språklig
ljudsymbolik är både mer utbrett och mer psykologiskt effektivt (till
exempel i språkinlärning) än man tidigare trott, och detta bör utredas
vidare, med naturlig anknytning till studiet av ikonicitet i gester och
bilder (som studerats i tema 1 och 2 ur utvecklingssynpunkt) och i
teckenspråk. Dessutom har temat visat på möjligheter att se på grammatik från ett fenomenologiskt perspektiv.
Som nämndes i början har programmet bidragit till att driva på
det internationella forskarsamhället att sammanföra forskare som är
intresserade av dessa frågor i International Association of Cognitive Semiotics. Många utländska forskare har inbjudits att ge föredrag
vid vårt seminarium, och många av oss har också bjudits in till andra forskningscentra och som plenarföreläsare vid kongresser. Dess­
utom har vi organiserat empiriska studier i samarbete med lingvister
i Paris, kognitionsvetare i Lublin och Torun, primatologer i Leipzig,
psykologer i Köpenhamn och Portsmouth och så vidare. På andra
nivåer har vi haft samarbeten med semiotiker i Århus, Köpenhamn,
Tartu och Liège. Vi har också haft gästforskare hos oss under längre
perioder från Kina, Polen och Rumänien. Slutligen gav Göran Sonesson och Jordan Zlatev kursen ”Introduction to Cognitive Semiotics”
vid institutionen för kognitionsvetenskap i Lublin, Polen, i maj–juni
2014 och igen under maj–juni 2015.
Programmet har resulterat i ett stort antal artiklar, som finns förtecknade på vår webbsida http://projekt.ht.lu.se/en/ccs/publications/.
Tre doktorsavhandlingar har presenterats (Andrén 2010; Lenninger
2012; Blomberg 2014). I ett antal publikationer har vi skrivit om vad
vi menar med begreppet kognitiv semiotik (Zlatev et al. 2013; Hribar et al. 2014; Sonesson & Lenninger, 2015; Lenninger, Persson &
Sonesson, under utgivning).
När vi avslutar programmet kan vi konstatera att detta inte är slutet, om det också inte helt är början. Vi har inte uppfunnit kognitiv
semiotik, bara en variant av den, men vi har väsentligen bidragit till
att etablera ämnet internationellt, både genom grundandet av IACS
[100]
8. Vid vägens slut – mot nya avtagsvägar
(International Association for Cognitive Semiotics) och genom våra
publikationer i ämnet. Vi har satt Lund och Sverige på kartan. Vi har
dessutom etablerat ämnet kognitiv semiotik som en forskarutbildning vid Lunds universitet och som en inriktning inom språkmastern
vid samma universitet. I båda sammanhangen ser vi att vi drar till oss
väldigt många internationella studenter. Så när vi formellt avslutar
programmet, är vi intellektuellt bara i början av en resa.
[101]
9. LITTERATURLISTA
9.1. PROGRAMDELTAGARNAS PUBLIKATIONER (URVAL)
För en mer fullständig lista av programmets egna publikationer, se
http://projekt.ht.lu.se/en/ccs/publications/ eller programmets sida på
RJ:s webbplats: http://anslag.rj.se/sv/anslag/38082.
De flesta av våra artiklar finns att ladda ner på programmets egen
webbsida, på Lunds universitets hemsidor för publikationer (LUP)
eller på våra individuella webbplatser på ResearchGate eller Academia.edu.
Ahlner, F & Zlatev, J. (2010). Cross-modal iconicity: A cognitive semiotic approach to sound symbolism. Sign System Studies, 38(1/4),
298–348.
Andrén, M. (2010). Children’s Gestures Between 18 and 30 Months. Diss.
Lund: Centre for Languages and Literature, Lund University.
Andrén, M. (2011). The organization of children’s pointing stroke endpoints. Integrating Gestures: The Interdisciplinary Nature of Gesture.
Stam, G. & Ishino, M. (red.), 153–162. Amsterdam: John Benjamins.
Andrén, M. (2012). The social world within reach: Intersubjective manifestations of action completion. Journal of Cognitive Semiotics, 4(1),
139–166.
Andrén, M. (2014). Children’s Gestures in Sweden. Body – Language – Communication: An International Handbook on Multimodality in
Human Communication. Volume 2, Müller, C., Cienki, A., Fricke, E.,
Ledewig, S., McNeill, D. & Bressem, J. (red), 1282–1289. Berlin: De
Gruyter Mouton.
Andrén, M. (2014). On the lower limit of gesture. From Gesture in Conversation to Visible Action as Utterance: Essays in honor of Adam Kendon.
Seyfeddinipur, M. and Gullberg, M. (red.), 153–174. Amsterdam:
John Benjamins.
Barratt, D. (2014). The geography of film viewing: What are the implications of cultural-cognitive differences for cognitive film theory?
[102]
9. Litteraturlista
Routledge/AFI Film Reader in Cognitive Media Theory. Nannicelli, T. &
Taberham, P. (red.), 62–82. New York: Routledge.
Barratt, D., Cabak Rédei, A., Innes-Ker, Å. & van de Weijer, J. (under
utgivning). Does the Kuleshov effect really exist? Revisiting a classic
film experiment on facial expressions and emotional contexts. Perception.
Blomberg, J. (2014). Motion in Language and Experience: Actual and
Non-actual Motion in Swedish, French and Thai. Diss. Lund: Lunds universitet.
Blomberg, J. (under utgivning). Non-actual motion in Swedish, French
and Thai. Cognitive Linguistics.
Blomberg, J. & Zlatev, J. (2009). Linguistic relativity, mediation and the
categorization of motion. Studies in Language and Cognition. Zlatev,
J., Andrén, M., Johansson Falck, M. & Lundmark, C. (red.), 46–61.
Newcastle: Cambridge Scholars.
Blomberg, J. & Zlatev, J. (2014). Actual and non-actual motion: Why
experimental semantics needs phenomenology (and vice versa). Phenomenology and Cognitive Sciences, 13(3), 395–418.
Brandt, L. & Pascual, E. (under utgivning). Imagined dialogue in advertising: The you-say-it-you-buy-it marketing strategy. The Conversation
Frame: Forms and Functions of Fictive Interaction. E. Pascual & S. Sandler (red.). Amsterdam: John Benjamins.
Cabak Rédei, A. (2007). An Inquiry into Cultural Semiotics: Germaine de
Staël’s Autobiographical Travel Accounts. Diss. Lund: Lunds universitet.
Cabak Rédei, A. (2014a). Review of Language, Music, and the Brain: A
Mysterious Relationship. Psychomusicology: Music, Mind, and Brain,
24:3, 255–263.
Cabak Rédei, A. (2014b). Cognition and stereotypes in Guess Who is
Coming to Dinner: A semiotic and social psychological perspective.
A Semiotic Reader: Papers from the Southern Semiotic Review Issues One
and Two, 2014. Sykes, G. (red.), 251–270.
Cabak Rédei, A. (2015a). Film, music and experimental psychology:
Reflections and further directions. Music and the Moving Image, 8(2),
81–86.
Cabak Rédei, A. (2015b). Cognitive and semiotic aspects of endings in
self-narration: The example of Germaine de Staël. Signata – Annales
des sémiotiques, 5, 315–332.
[103]
Kognitiv semiotik
Carling, G. (under utgivning). Proto-language or proto-language? Bridges and deadlocks in reconstructing language evolution in prehistory.
Carling, G., Eriksen, L., Holmer, A. & van de Weijer, J. (2013). Contrasting linguistics and archaeology in the matrix model: GIS and
cluster analysis of the Arawakan languages. Approaches to Measuring
Linguistic Differences. Borin, L. & Saxena, A. (red.). Berlin: De Gruyter Mouton.
Dunér, D. (2013a). Den kognitiva vändningen: Idéhistoria och det
mänskliga tänkandets historia. Slagmark. Tidsskrift for idéhistorie, 67,
49–76.
Dunér, D. (2013b). Introduction: Extraterrestrial Life and the Human
Mind. The History and Philosophy of Astrobiology: Perspectives on Extra­
terrestrial Life and the Human Mind. Dunér, D. & Parthemore, J. (red.),
1–25. Newcastle-upon-Tyne: Cambridge Scholars Publishing.
Dunér, D. (2014). Interstellar Intersubjectvity: The Significance of Shared Cognition for Communication, Empathy, and Altruism in Space.
Extraterrestrial Altruism: Evolution and Ethics in the Cosmos. Vakoch, D.
A. (red.), 141–167. Heidelberg: Springer.
Dunér, D. & Sonesson, G. (red.) (under utgivning). Human Lifeworlds:
The Cognitive Semiotics of Cultural Evolution. Berne & Pieterlen: Peter
Lang.
Fagard, B. Zlatev, J., Kopecka, A., Cerruti, M. & Blomberg, B. (under
utgivning). The Expression of Motion Events: A Quantitative Study
of Six Typologically Varied Languages. Proceedings of the 39th Annual
Meeting of the Berkeley Linguistics Society.
Holmer, A. (2011). Deconstructing generative grammar. Paper presenterat på Grammatik i Fokus, Lund.
Holmer, A. (2012). Evidence from Formosan for a unified theory of adverb ordering. Lingua, 122(8), 902–921.
Holmer, A. (2013). Parallel grammars: On being separated by a common
language. Language Acquisition and Use in Multilingual Contexts. Norrby, C. & Flyman Mattsson, A. (red.), 50–59. Lund: Travaux de l’institut de linguistique de Lund 52.
Holmer, A. & Karlsson, A. (2012). Information structure and prosody in
Puyuma NP-internal word order. Paper presenterat på Austronesian
Formosan Linguistics Association, Taipei.
[104]
9. Litteraturlista
Hribar, A., Call, J. & Sonesson, G. (2014). From sign to action. Studies in
chimpanzee pictorial competence. Semiotica, 198, 205–240.
Johansson, N. (2014). Tracking Linguistic Primitives: The Phonosemantic
Realization of Fundamental Oppositional Pairs (Master thesis). Lund:
Lunds universitet.
Johansson, N. & Carling, G. (2015). The De-Iconization and Rebuilding
of Iconicity in Spatial Deixis: An Indo-European Case Study. Acta
Linguistic Hafniensia, 47(1), 4–32.
Johansson, J. & Zlatev, J. (2013). Motivations for Sound Symbolism in
Spatial Deixis: A Typological Study of 101 Languages. Public Journal
of Semiotics, 5(1), 3–20.
Karlsson, A. & Holmer, A. (2011). Interaction between word order, information structure and intonation in Puyuma. Papers in Austroasiatic
and Austronesian Linguistics, Mitsuaki Endo (red.), 28–38.
Karlsson, A. & Holmer, A. (2012). Functions of word order and intonation in information structuring in Puyuma. Paper presenterat på
Speech Prosody, Shanghai.
Karlsson, A. & Holmer, A. (2013). Correlation between word order and
intonation in two verb-initial Formosan languages. Poster presenterat på ICCP, Tokyo.
Kopp, L. & Cabak Rédei, A. (2011). Tentative Notes on Experimental
Semiotics: A Phenomenological and (Cognitive) Psychological Approach. Bidrag till Ninth Conference of the Nordic Association for Semiotic
Studies: ”Towards Cognitive Semiotics: A semiotic perspective on cognition –
a cognitive perspective on semiosis”, May 6–8, 2011, Lund, Sweden.
Lenninger, S. (2009). In search of differentiations in the development
of the picture sign. Communication: Understanding / Misunderstanding,
Volume 2, Proceedings of the 9th Congress of the IASS/AIS 2007. Tarasti, E.
(red.), 893–952. Helsinki: Acta Semiotica Fennica.
Lenninger, S. (2012). When Similarity Qualifies as a Sign: A Study in Picture
Understanding and Semiotic Development in Young Children. Diss. Lund:
Lunds universitet.
Lenninger, S. (2012). Pictoriality in early picture comprehension. Proceedings of the 10th World Congress of Semiotics (AISS-AIS), A Coruña 2009.
Cantero, P. C., Veloso, G. E., Passeri, A. & Paz Gago, J. M. (red.).
Publicerad på cd-rom. Coruña: Universidade da Coruña.
Lenninger, S., Persson, T. & Sonesson, G. (under utgivning). Do two
[105]
Kognitiv semiotik
years old children use information from video and mirror images to
find a hidden object? The factor of contiguity in young children’s
perception of reference in primary iconic signs.
Lenninger, S., Sinha, C. & Sonesson, G. (red). (under utgivning). Temanummer om kognitiv-semiotisk utveckling av tidskriften Cognitive
Development.
Madsen, E. & Persson, T. (2012) Contagious yawning in domestic dog
puppies (Canis lupus familiaris): The effect of ontogeny and emotional closeness on low-level imitation in dogs. Animal Cognition, 6(2),
233–240.
Madsen, E. A., Persson, T., Sayehli, S., Lenninger, S. & Sonesson, G.
(2013). Chimpanzees show a developmental increase in susceptibility
to contagious yawning: A test of the effect of ontogeny and emotional closeness on yawn contagion. PloS one, 8(10), e76266.
McCune, L. & Zlatev, J. (under utgivning). Dynamic systems in semiotic
development: The transition to reference. Cognitive Development.
Parthemore, J. (2013). The unified conceptual space theory: An enactive
theory of concepts. Adaptive Behavior, 21, 168–177.
Parthemore, J. (2014). From a sensorimotor to a sensorimotor++ account
of embodied conceptual cognition. Contemporary Sensorimotor Theory:
Studies in Applied Philosophy, Epistemology and Rational Ethics. Bishap,
M. & Martin, A. (red.), 137–158. Berlin: Springer.
Parthemore, J. (2015). Specification of the unified conceptual space, for
purposes of empirical investigation. Applications of Conceptual Spaces.
Zenker, F. & Gärdenfors, P. (red.), 223–244. Berlin: Springer.
Persson, T. (2008). Pictorial primates: A search for iconic abilities in great apes.
Lund: Lunds universitet.
Persson, T. (2009). Tests of true pictorial competence in chimpanzees:
The case of drawings. Studies in Language and Cognition. Zlatev, J.,
Andrén, M., Johansson Falck, M. & Lundmark, C. (red.), 73–90.
Newcastle: Cambridge Scholars.
Persson, T. (2011). Do animals have imagination? Using pictures to study
the representational abilities of great apes. The Irish Times (4 september 2011), El Pais (13 september 2011), Frankfurter Allgemeine Zeitung
(23 september 2011).
Ranta, M. (2011). Stories in Pictures (and Non-Pictorial Objects): A
Narratological and Cognitive Psychological Approach. Contemporary
[106]
9. Litteraturlista
Aesthetics, 9. http://www.contempaesthetics.org/newvolume/pages/
article.php?articleID=619&searchstr=ranta, hämtat 13 oktober, 2015.
Ranta, M. (2012). An Exploratory Pilot Study on Pictorial Narrativity and Eye
Scan Patterns. National Taiwan Normal University (NTNU) / International Association of Empirical Aesthetics (IAEA). Chan, J. (red.),
66–87. Taipei: National Taiwan Normal University.
Ranta, M. (2013a). (Re-)Creating Order: Narrativity and Implied World
Views in Pictures. Storyworlds: A Journal of Narrative Studies, 5, 1–30.
Ranta, M. (2013b). Narrativity and Fiction in Pictures. Reflections on Narrative: Interdisciplinary Storytelling. Stansbie, L. & Borlescu, A. (red.),
85–97. Oxford: Inter-Disciplinary Press.
Ranta, M. (2013c). Stories in Pictures (and Non-Pictorial Objects): A
Narratological and Cognitive Psychological Approach. Diversities in
Aesthetics: Selected Papers of the 18th Congress of International Aesthetics.
Ye, L., J. Gao, J. & Peng, F. (red.), 678–698. Peking: Peking University.
Ranta, M. (2014). Iconography, Narrativity, and Tellability in Pictures.
Art Theory as Visual Epistemology. Klinke, H. (red.), 81–93. Newcastle:
Cambridge Scholars Publishing.
Ranta, M. (2015). Art, Aesthetic Value, and Beauty: On the Evolutionary
Foundations of ”Narrative Resemblance Concepts”. Proceedings of
19th ICA 2013. Krakow: Naturalizing Aesthetics. Wilkoszewska, K. &
Chudoba, E. (red.), 59–69. Kraków: Jagiellonian University.
Sandin, G. (2012). The Construct of Emptiness in Augé’s Anthropology
of ”Non-places”. Sense of Emptiness: An Interdisciplinary Perspective.
Toyota, J., Hallonsten, P. & Shchepetunina, M. (red.), 112–127.
Newcastle upon Tyne: Cambridge Scholars Publishing.
Sandin, G. (2014). Temporal Merging of Actantial Models of Space. A
Matter of Design: Making Society through Science and Technology, 185–
200. STS Italia Conference proceedings, www.stsItalia.org, Milano:
Politechnico.
Sandin, G. (2015). Den evolutionära periferin: Arkitektonisk visualisering av affordance i urbana periferier. Från konstnärlig högskola till
universitet: Konstnärlig forskning – Årsbok 2015. Lind, T. (red.), 128–148.
Stockholm: Vetenskapsrådet.
Sinha, C. (2011). A life without time. New Scientist, 8 October, 47.
Smith, V., Barratt, D. & Zlatev, J. (2014). Unpacking noun-noun com[107]
Kognitiv semiotik
pounds: Interpreting novel and conventional food names in isolation
and on food labels. Cognitive Linguistics, 25(1), 99–147.
Sonesson, G. (1989). Pictorial Concepts: Inquiries into the Semiotic Heritage
and its Relevance for the Analysis of the Visual World. Lund: Lund University.
Sonesson, G. (1996a) Indexicality as perceptual mediation. Indexicality:
Papers from the third bi-annual meeting of the Swedish Society for Semiotic
Studies. Pankow, C. (red.), 127–143. Göteborg: SSKKII Report 9604.
Sonesson, G. (1996b) An essay concerning images: From rhetoric to
semiotics by way of ecological physics. Review of Groupe µ, Traité
du signe visuel. Pour une rhétorique de l’image. Semiotica, 109(1–2),
March 1996, 41–140.
Sonesson, G. (2000). Ego meets alter: The meaning of otherness in cultural semiotics. Semiotica, 128, 537–559.
Sonesson, G. (2002): Dos modelos de la globalización. Criterion, 33,
107–134.
Sonesson, G. (2007a). From the meaning of embodiment to the embodiment of meaning. Body, language and mind. Vol. 1: Embodiment. Zimke,
T., Zlatev, J., & Frank, R. (red.), 85–128. Berlin: Mouton.
Sonesson, G. (2007b). The extensions of man revisited: From Primary to
Tertiary Embodiment. Embodiment in Cognition and Culture. Krois, J.,
Rosengren, M., Steidle, A. & Westerkamp, D. (red.), 27–56. Amsterdam & Philadelphia, PA: Benjamins.
Sonesson, G. (2009a). The view from Husserl’s lectern: Considerations
on the role of phenomenology in cognitive semiotics. Cybernetics and
Human Knowing, 16(3–4), 107–148.
Sonesson, G. (2009b). New considerations on the proper study of man
– and, marginally, some other animals. Cognitive Semiotics, 4, Spring,
133–168.
Sonesson, G. (2012a). Anthroposemiotics. A More Developed Sign. Favareau, D., Cobley, P. & Kull, K. (red.), 25–28. Tartu: Tartu University
Press.
Sonesson, G. (2012b). Between homeworld and alienworld: A primer of
cultural semiotics. Sign Culture – Zeichen Kultur. Festschrift for Roland
Posner. Hess-Lüttich, E. W. B. (red.), 315–328. Würzburg: Königshausen & Neumann.
Sonesson, G. (2012c). Semiosis beyond signs: On two or three missing
[108]
9. Litteraturlista
links on the way to human beings. The Symbolic Species Evolved.
­Schilhab, T., Stjernfelt, S. & Deacon, T. (red.), 81–96. Dordrecht:
Springer.
Sonesson, G. (2012d). The foundation of cognitive semiotics in the phenomenology of signs and meanings. Intellectica, (58)2, 207–239.
Sonesson, G. (2013a). The Natural History of Branching: Approaches to
the Phenomenology of Firstness, Secondness, and Thirdness. Signs
and Society, 1(2), 297–326.
Sonesson, G. (2013b). Divagations on alterity. Writing, voice, text:
Festschrift for Augusto Ponzio. Petrilli, S., (red.), 137–142. New York:
Legas.
Sonesson, G. (2013c). Spaces of urbanity revisited: From the boulevard
to the mobile phone network. Acts of the European Regional Conference of the IAVS, Lisbon, 26–28 September 2011. Degrés, 153,
e1–e16.
Sonesson, G. (2013d). Aspects of ”physiognomic depiction” in pictures.
From macchia to microgenesis. Culture & Psychology, 19(4), Special
issue on Werner and Kaplan’s Symbol formation, 533–547. Sage Online Editions, cab.sagepub.com/content/vol19/issue4/.
Sonesson, G. (2014a). Still do not block the line on inquiry: On the
Peircean way to cognitive semiotics. Cognitive Semiotics, 7(2), 281–
296.
Sonesson, G. (2015a). Phenomenology meets Semiotics: Two Not So
Very Strange Bedfellows at the End of their Cinderella Sleep. Metodo,
3(1), 41–62.
Sonesson, G. (2015b). From Remembering to Memory by Way of Culture. A Study in Cognitive Semiotics. Southern Journal of Semiotics
– Special issue: ”Memory as a Representational Phenomenon”, 5(1),
25–52.
Sonesson, G. (2015c). Några ord om Ferdinand de Saussure och hans
Kurs i allmän semiotik. [Inledning till] Ferdinand de Saussure, Kurs i
allmän lingvistik, 9–16. Lund: Arkiv förlag.
Sonesson, G. (2015d). Semiotics of photography: The state of the art. International Handbook of Semiotics. Trifonas, P. (red.), 417–483. Berlin:
Springer.
Sonesson, G. (under utgivning a). Thirdness as the Observer Observed:
[109]
Kognitiv semiotik
From Habit to Law by Way of Habitus. Habits. West, D, (red.),
Springer.
Sonesson, Göran (under utgivning b). Signs and Gestalten. From Visual
Thinking to Pictorial Concepts. Gestalt Theory.
Sonesson, G. & Lenninger, S. (2015). The psychological development of
semiotic competence. From the window to the movie by way of the
mirror. Cognitive Development, 36, 191–201.
Toyota, J. (2012). Concept of time: Future tense and emptiness. Sense of
Emptiness: An Interdisciplinary Perspective. Toyota, J., Hallonsten, P. &
Shchepetunina, M. (red.), 187–208. Newcastle upon Tyne: Cambridge Scholars Publishing.
Zlatev, J. (2007). Language, embodiment and mimesis. Body, language,
mind. Vol. 1: Embodiment. Ziemke, T., Zlatev, J. & Frank, R. (red.),
297–337. Berlin: De Gruyter.
Zlatev, J. (2008a). The coevolution of intersubjectivity and bodily mimesis. Zlatev, J., Racine, T., Sinha, C. & Itkonen, E. (red.), The Shared
Mind: Perspectives on Intersubjectivity, 215–244. Amsterdam: John
Benjamins.
Zlatev, J. (2008b). From proto-mimesis to language: Evidence from primatology and social neuroscience. Journal of Physiology – Paris, 102,
137–152.
Zlatev, J. (2009). The semiotic hierarchy: Life, consciousness, signs and
language. Cognitive Semiotics, 4, 169–200.
Zlatev, J. (2010). Phenomenology and cognitive linguistics. Handbook of
Phenomenology and Cognitive Science. Gallagher, S. & Schmicking, D.
(red.), 415–443. Dordrecht: Springer.
Zlatev, J. (2012) Cognitive Semiotics: An emerging field for the transdisciplinary study of meaning. Public Journal of Semiotics, 4(1), 2–24.
Zlatev, J. (2013) The mimesis hierarchy of semiotic development: Five
stages of intersubjectivity in children, Public Journal of Semiotics, 4(2):
47–70.
Zlatev, J. (2014a). Bodily Mimesis and the Transition to Speech. The Evolution of Social Communication in Primates. Pombo, O. & Gontier, N.
(red.), 165–178. Berlin: Springer.
Zlatev, J. (2014b). The coevolution of language, intersubjectivity and
morality. The Social Origins of Language. Dor, D., Knight, C. & Lewis,
J. (red.), 249–266. Oxford: Oxford University Press.
[110]
9. Litteraturlista
Zlatev, J. (2015a). Cognitive semiotics. International Handbook of Semiotics.
Trifonas, P. (red.), 1043–1067. Berlin: Springer.
Zlatev, J. (2015b). The emergence of gestures. The Handbook of Language
Emergence. MacWhinney, B., & O’Grady, W. (red.), 458–477. Malden, MA: Wiley-Blackwell Publishing.
Zlatev, J. (under utgivning). Cognitive Semiotics and Language: Evolution,
Development and Embodiment. London: Bloomsbury.
Zlatev, J. & Andrén, M. (2009). Stages and transitions in children’s
semiotic development. Studies in Language and Cognition. Zlatev, J.,
Andrén, M., Lundmark, C. & Johansson Falck, M. (red.), 380–401.
Newcastle: Cambridge Scholars.
Zlatev, J. & Blomberg, J. (2014). Die Möglichkeit sprachlichen Einflusses
auf das Denken. Zeitschrift für Semiotik, 35 (1–2), 63–84.
Zlatev, J., Blomberg, J., David, C. (2010). Translocation, language and
the categorization of experience. Space in Language and Cognition: The
State of the Art and New Directions. Evans, V. & Chilton, P. (red.), 389–
418. London: Equinox.
Zlatev, J., Blomberg, J. & Magnusson, U. (2012). Metaphors and subjective experience: Motion-emotion metaphors in English, Swedish,
Bulgarian and Thai. Moving ourselves – moving others: Motion and
emotion in consciousness, intersubjectivity and language. Foolen, A., Luedke, U., Racine, T., & Zlatev, J. (red.), 423–450. Amsterdam: John
Benjamins.
Zlatev, J., Madsen, E. A., Lenninger, S., Persson, T., Sayehli, S., Sonesson,
G. & Weijer, J.v.d. (2013). Understanding communicative intentions
and semiotic vehicles by children and chimpanzees. Cognitive Development, 28, 312–329.
Zlatev, J. & McCune, L. (2014). Toward an integrated model of semiotic development. Cognitive Development: Theories, Stages, Processes and
Challenges. Chen, R. (red.), 59–76. New York: Nova Publishers.
Zlatev, J., Smith. V., van de Weijer, J. & Skydsgaard, K. (2010).
­Noun-noun compounds for fictive food products: Experimenting
in the borderzone of semantics and pragmatics. Journal of Pragmatics,
42(10), 2799–2813.
[111]
Kognitiv semiotik
9.2. ANDRA REFERENSER
Anderson, J. R. & Meno, P. (2003). Psychological influences on yawning
in children. Current Psychology Letters, 11, 1–7.
Arvidson, S. (2006). The Sphere of Attention: Context and Margin. London:
Kluwer Academic.
Chemero, A. (2009). Radical Embodied Cognitive Science. Cambridge, MA:
MIT Press.
Chomsky, N. (1980). Lectures on Government and Binding. Dordrecht:
­Foris.
Cinque, G. (1999). Adverbs and Functional Heads. Oxford: Oxford University Press.
Daddesio, T. C. (1994). On Minds and Symbols: The Relevance of Cognitive
Science for Semiotics. Berlin: Mouton de Gruyter.
Deacon, T. (1997). The Symbolic Species. New York: Norton.
Diderichsen, P. (1946). Elementær dansk grammatik. København: Gyldendal.
Dingemanse, M. (2012). Advances in the cross-linguistic study of ideo­
phones. Language and Linguistics Compass, 654–672.
DeLoache, J. S. (2000). Dual Representation and Young Children’s Use
of Scale Models. Child Development, 71(2), 329–338.
DeLoache, J. S. (2004). Becoming symbol-minded. Trends in Cognitive
Sciences, 8(2), 66–70.
DeLoache, J. S. & Burns, N. (1994). Early understanding of the representational function of pictures. Cognition, 52(2), 83–110.
Donald, M. (1991). Origins of the Modern Mind: Three Stages in the Evolution
of Culture and Cognition. Cambridge, MA: Harvard University Press.
Donald, M. (2001). A Mind so Rare: The Evolution of Human Consciousness.
New York: Norton.
Drach, E. (1937). Grundgedanken der deutschen Satzlehre. Frankfurt am
Main.
de Waal, F. (2006). Our Inner Ape: A Leading Primatologist Explains Why
We Are Who We Are. New York: Riverhead Books.
Edelman, G. (1992). Bright Air, Brilliant Fire: On the Matter of the Mind.
New York: Basic Books.
Evans G. (1982). Varieties of Reference. Oxford: Clarendon Press.
[112]
9. Litteraturlista
Gardner, H. (1987). The Mind’s New Science: A History of the Cognitive Revolution. ([New ed.]). New York: Basic Books.
Gibson, J. J. (1979). The Ecological Approach to Visual Perception. Boston,
MA: Houghton Mifflin.
Gibson, J. J. (1982). Reasons for Realism. Reed, E. & Jones, R. (red.), Hillsdale, NJ: Lawrence Erlbaum.
Greenberg, J. (1966). Some universals of grammar with particular reference to the order of meaningful elements. Universals of Language,
Greenberg, J. (red.), 73–113. Cambridge, MA: MIT Press.
Gurwitsch, A. (1957). Théorie du champ de la conscience. Bruges: Desclée de
Brouver.
Gurwitsch, A. (1974). Phenomenology and the Theory of Science. Evanston,
IL: Northwestern University Press.
Gurwitsch, A. (1985). Marginal Consciousness. Athens, OH: Ohio University Press.
Gärdenfors, P. (2004 [2000]). Conceptual Spaces: The Geometry of Thought.
Cambridge, MA: Bradford Books (MIT Press).
Hayes, K. J. & Hayes, C. (1953). Picture Perception in a Home-Raised
Chimpanzee. Journal of Comparative and Physiological Psychology, 46(6),
470–474.
Helt, M. S., Eigsti, I. M., Snyder, P. J. & Fein, D. A. (2010). Contagious
yawning in autistic and typical development. Child Development, 81,
1620–1631.
Husserl, E. (1913). Logische Untersuchungen. Halle: Max Niemeyer. (Först
utgiven 1900–1901).
Husserl, E. (1939). Erfahrung und Urteil. Prag: Academia Verlagsbuch­
handlung.
Husserl, E. (1954). Die Krisis der europäischen Wissenschaften und die transzendentale Phänomenologie: Eine Einleitung in die phänomenologische
Philosophie. Husserliana: Gesammelte Werke VI (Andra upplagan.).
Haag: Nijhoff.
Hutto, D. & Myin, E. (2013). Radicalizing Enactivism: Basic Minds without
Content. Cambridge, Mass.: MIT Press
Imai, M. & Kita, S. (2014). The sound symbolism bootstrapping hypo­
thesis for language acquisition and language evolution. Philosophical
Transactions of the Royal Society B.
[113]
Kognitiv semiotik
Jakobson, R. (1965). Quest for the essence of language. Diogenes, 21–38.
Johansson, S. (2005). Origins of Language: Constraints on Hypotheses. Amsterdam: John Benjamins.
Kuhlmeier, V. A. & Boysen, S. (2002). Chimpanzees (pan troglodytes)
recognize spatial and object correspondences between a scale model
and its referent. Psychological Science, 13(1), 60–63.
Kull, K. (2009). Vegetative, Animal, and Cultural Semiosis: The semiotic
threshold zones. Cognitive Semiotics, 4, 8–27.
Langacker, R. W. (1987). Foundations of Cognitive Grammar: Theoretical
Prerequisites. Stanford, CA: Stanford University Press.
Luckman, T. (1980). Lebenswelt und Geschichte. Paderborn: Schöning.
McWhorter, J. H. (2014). The Language Hoax: Why the World Looks the
Same in any Language. Oxford: Oxford University Press.
Merleau-Ponty, M. (1945). Phénoménologie de la perception. Paris.
Merleau-Ponty, M. (1964). Les relations avec autrui chez l’enfant. Bulletin de Psychologie, 236, XVIII, 3–6, 295–335.
Millen A. & Anderson J. R. (2011). Neither infants nor toddlers catch
yawns from their mothers. Biology Letters, 7, 440–442.
Mobbs, D., Weiskopf, N., Lau, H. C., Featherstone, E., Dolan, R. J. &
Frith, C. D. (2006). The Kuleshov effect: The influence of contextual
framing on emotional attributions. Scan, 1, 95–106.
Patel, A., Iversen, J. R. & Rosenberg, J. C. (2006). Comparing the rhythm
and melody of speech and music: The case of British English and
French. Journal of the Acoustical Society of America, 119, 3034–3047.
Peirce, C. S. (1998). The Essential Peirce, 2 vols. Ed. Peirce Edition Project.
Bloomington, IN: Indiana University Press.
Piaget, J. (1945). La formation du symbole chez l’enfant. Neuchatel: Delachaux & Niestle. Tredje upplagan 1964.
Piaget, J. (1967). La psychologie de!’ intelligence. Paris: Armand Colin.
Piaget, J. (1970). Epistémologie des sciences de l’homme. Paris: Gallimard.
Preston S. & de Waal, F. (2002). Empathy: Its ultimate and proximate
bases. Behavioral and Brain Sciences, 25, 1–72.
Prince, S. & Hensley, W. E. (1992). The Kuleshov effect: Recreating the
classic experiment. Cinema Journal, 31, 59–75.
Potì, P. & Saporiti, M. (2010). A Capuchin Monkey (Cebus apella) Uses
[114]
9. Litteraturlista
Video to Find Food. Folia Primatologica: International Journal of Primatology, 81, 16–30.
Ramachandran, V. S. & Hubbard, E. M. (2001). Synaesthesia. A window
into perception, thought and language. Journal of Consciousness Studies,
3–34.
Richerson, P. J. & Boyd, R. (2005). Not by Genes Alone: How Culture Transformed Human Evolution. Chicago: University of Chicago Press.
Schütz, A. (1962–1966). Collected Papers, 1–3. The Hague: M. Nijhoff.
Schütz, A. (1974). Der sinnhafte Aufbau der sozialen Welt: Eine Einleitung in
die verstehende Soziologie. Frankfurt am Main: Suhrkamp. (Först utgiven 1932.)
Sennett, R. (1977). The Fall of Public Man. Cambridge: Cambridge University Press.
Sober, E. & Wilson, D. S. (1998). Unto Others: The Evolution and Psychology
of Unselfish Behaviour. Cambridge, MA: Harvard University Press.
Sokolowski, R. (1974). Husserlian Meditations. Evanston, IL: Northwestern University Press.
Stjernfelt, F. (2007). Diagrammatology: An Investigation on the Borderlines of
Phenomenology, Ontology, and Semiotics. Dordrecht: Springer.
Stjernfelt, F. (2014). Natural Propositions: The Actuality of Peirce’s Doctrine of
Dicisign. Boston: Docent Press.
Suddendorf, T. (2013). The Gap: The Science of What Separates Us from Other
Animals. New York: Basic Books.
Talmy, L. (2000). Toward a Cognitive Semantics (Vol. 1). Cambridge, MA:
MIT Press.
Thompson, E. (2007). Mind in Life: Biology, Phenomenology, and the Sciences
of Mind. Cambridge, MA: Belknap Press. (Ny uppl. 2010.)
Tomasello, M. (1999). The Cultural Origins of Human Cognition. Cambridge, MA: Harvard University Press.
Tomasello, M. (2008). Origins of Human Communication. Cambridge, MA:
MIT Press.
Tomasello, M. (2009). Why We Cooperate. Cambridge, MA: MIT Press.
Tomasello, M. (2014). A Natural History of Human Thinking. Cambridge,
MA: Harvard University Press.
Tomasello, M. Call, J. & Gluckman, A. (1997). Comprehension of novel
[115]
Kognitiv semiotik
communicative signs by apes and human children. Child Development,
68(6), 1067–1080.
Uexküll, J. von (1956). Streifzüge durch die Umwelten von Tieren und
Menschen: Bedeutungslehre. Hamburg: Rowohlt.
Varela, F. J., Thompson, E. & Rosch, E. (1991). The Embodied Mind: Cognitive Science and Human Experience. Cambridge, MA: MIT Press.
Zahavi, D. (2014). Self and Other: Exploring Subjectivity, Empathy, and Shame. Oxford: Oxford University Press.
[116]
RJ:S SKRIFTSERIE SLUTRAPPORTER FRÅN RJ:S FORSKNINGSPROGRAM
1. Staden, guden och havet (2014)
isbn 978-91-7061-156-8
2. Avancerad andraspråksanvändning (2014)
isbn 978-91-7061-162-9
3. Att förstå mänsklig handling (2014)
isbn 978-91-7061-167-4
4. De samhälleliga institutionernas kvalitet (2015)
isbn 978-91-7061-182-7
5. Demokrati bortom nationalstaten? (2015)
isbn 978-91-7061-183-4
6. Kunskapsintegration och innovation i en
internationaliserande ekonomi (2015)
isbn 978-91-7061-190-2
7. Att organisera marknader (2015)
isbn 978-91-7061-193-3
8. Kognitiv semiotik (2015)
isbn 978-91-7061-194-0
