4 PSÖ B-2015, S:TA EUGENIA, 26 APRIL
Joh 10:11-18
Guds översättare
H
ur skulle man framställa Jesus Kristus? Det
kanske var en fråga som de första kristna ställde sig.
Honom fick man ju framställa i bild. Inte Gud själv
förstås. För fornkyrkan var det judiska bildförbudet en
självklarhet. Den som ingen någonsin har sett – utom
Sonen – fick man inte göra en bild av. Gud förblir ett
mysterium, även om han har uppenbarat sig.
Men med Jesus förhöll det sig annorlunda. Han var ju
en historisk person av kött och blod. Människor såg
och upplevde honom, följde honom och vittnade om
honom. ”Det som var från begynnelsen, det vi har
hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och
med egna händer tog på, det förkunnar vi: om livets
Ord talar vi” (1 Joh 1:1).
Hur framställde de första kristna då Kristus? När
människor vill framställa någon eller något i konsten
försöker de ofta skapa bilder som gör intryck, som
utstrålar storhet och värdighet, vördnad och ibland
också fruktan. Med evangeliet i handen skulle de
!1
första kristna ha kunnat framställa Jesus som härskare,
lärare, kung eller domaren som tronar på himlens
moln. Men det gjorde de inte. I stället visade de första
bilderna Jesus som en herde som bär ett får på sina
axlar. Antagligen ett får som hade gått vilse och som
herden lyfter upp och bär hem.
Fornkyrkan hade all anledning att framställa Kristus
som den gode herden. Evangelierna vittnar om den
och inte minst GT, som ju Jesus är rotad i. Som sagt,
det fanns andra bilder i NT. Men de kristna valde just
den gode herden. Det verkar som om det första och
viktigaste de hade att säga om Jesus var just det.
Men det tillkommer ytterligare en motivering. Bilder
av den gode herden fanns långt innan de kristna
framställde Jesus så. Desförinnan var det någon annan
som hade framställts som en god herde: den grekiske
guden Hermes. Hermes var en sorts gudomligt
sändebud. Hans uppgift bestod i att föra över nyheter
från himlen till jorden. Dessutom skulle han översätta
för människorna det som gudarna ville dela med sig
av.
Man upprättade små monument åt honom vid lite
komplicerade vägkorsningar för att de resande inte
skulle fara vilse. Hermes var en vägvisare, inte bara
från stad A till stad B utan en vägvisare i djupare
bemärkelse. Han ledde människorna till det
gudomliga mysteriet.
!2
De kristna ”döpte” Hermes-bilden, som var väldigt
populär under antiken. När de framställde en ung man
med fåret över axlarna sade de till sina samtida: ”Det
ni tror om Hermes, tror vi om Kristus. Han är vår
Hermes – och mer än så. Han säger oss det som Gud
har att säga. Han översätter Guds vilja till ett språk vi
förstår.”
Det menar evangeliet när det berättar om Jesu ord:
’Jag är den gode herden. Jag känner de mina och de
mina känner mig, såsom Fadern känner mig, och
såsom jag känner Fadern’ (Joh 10:14). Kristus känner
människornas frågor, bekymmer och frestelser, deras
glädje, sorg och ångest. Inte ens för det onda står han
främmande eftersom han under hela sitt liv inte gjorde
någonting annat än att avslöja och besegra det. Han
känner människan ända ner i botten.
Men han är lika förtrogen med Gud. Att vara förtrogen
med Gud betyder inte att förfoga över någon sorts
hemlig kunskap som andra inte har. Att vara förtrogen
med Gud betyder i stället att i varje ögonblick känna
sig nära Gud och att handla i enlighet med denna
närhet. Det var just det som fick Jesus att vara så säker
när han talade om Gud eller handlade i hans namn.
Och han var lika säker när han väckte motstånd hos
sina samtida genom sina ord och handlingar.
Han känner Fadern såsom Fadern känner honom och
han känner oss såsom vi känner honom. Det innebär
att vi människor kan lära känna Gud på mänskligt vis.
!3
Såsom han var, är Gud. Det som han sa och gjorde,
hur han levde, visar oss vem Gud är och vad han vill.
På så sätt är Jesus Guds sändebud och översättare för
oss. Och därutöver är han den som sörjer för att det
blir bra med oss – en god herde.
Påfallande ofta (fyra gånger) talar Jesus i dagens
evangelium om att känna – han oss, vi honom, Fadern
honom och han Fadern. Jesu åhörare och de första
grekisktalande kristna förknippade mer med det än
vad vi gör idag. Att känna har i den bibliska världen
med älska att göra. Mannens och kvinnans möte
beskriver Bibeln mycket ömsint: ”Och mannen kände
sin hustru Eva, och hon blev havande” (1 Mos 4:1).
Jag kan bara lära känna någon om det finns sympati,
om jag vill honom eller henne väl. Först då vet jag
vem han verkligen är. Först då förstår jag henne
inifrån. Det är också förutsättningen för att lära känna
den gode herden som just en god herde.
När det gäller kärleken måste någon ta initiativet.
Jesus har redan tagit initiativet på sitt sätt som ingen
kan förbise. ’Den gode herden ger sitt liv för
fåren’ (Joh 10:11). Det är hans igenkänningstecken.
Jesus har gett sitt liv. Han har inte skonat sig själv för
att på ett oförfalskat sätt föra vidare det till oss som
han hade att framföra från Gud.
Det budskap från Gud han för vidare till oss är: ’Så
mycket är du värd för mig. Eftersom Jesus var som
jag är, kan du lita på den väg han visar. Ju mer du
!4
känner honom, desto mer känner du mig. Och du
kommer att inse att hans väg är den sanna vägen.’
Initiativet till det inbördes kännandet har han tagit.
Det initiativet består i kärleken och är oåterkalleligt.
Om en människa bekänner: ”Jag är kristen”, säger
hon: ”Det här initiativet släpper jag aldrig ifrån mig
och jag fortsätter med det.”
Dominik Terstriep S.J.
!5
