FN – ett problem?
Paper-uppgift
Emma Homanen
FN i världspolitiken
Linköpings Universitet
Innehåll
Inledning.................................................................................................................................................. 3
Tillvägagångssätt ..................................................................................................................................... 4
Bakgrund ................................................................................................................................................. 5
Förutsättningarna för FN ..................................................................................................................... 5
Analys...................................................................................................................................................... 9
Stormaktspolitik .................................................................................................................................. 9
Ekonomi ............................................................................................................................................ 11
Slutsats .................................................................................................................................................. 12
Källor ..................................................................................................................................................... 13
2
Inledning
Förenta nationerna är ett problem då organisationen är uppbyggt efter världsordningen efter
andra världskriget. Den nuvarande strukturen bidrar till ett något odemokratiskt FN som är
verkningslöst och med legitimitetsproblem. Världen förändras, vi lever inte i samma värld
som när FN bildades. Sedan Förenta nationerna bildades 1945 har världen påverkats av
händelser som format dagens världsordning. FN bildades i syfte till att upprätthålla
internationell fred och säkerhet efter att den gemensamma fienden var besegrad. Andra
världskrigets segermakter fick permanent medlemskap i FN:s säkerhetsråd och ur nationernas
förbund växte en organisatorisk grund fram till det FN som finns dag.
Sedan FN bildades har man undvikt ett tredje världskrig, men trots detta så har konflikter
gjort avtryck i historien som påverkat dagens världsordning. Kalla kriget var en i många
hänseenden en ideologisk konflikt mellan två stormakter vilket bidrog till en stark
polarisering mellan öst och väst, och viss stigmatisering i FN. Warszawapakten ledde till en
starkare östmakt till motvikt av västsidans bildande av NATO. Världsordningen har även
förändrats i och med att fler stater tillkommit och med avkolonialiseringen. Det har dessutom
tillkommit flertalet organisationer som fått en betydande roll på den internationella arenan,
Europeiska Unionen, OAU/AU och UNASUR är mellanstatliga organisationer som på en
geografisk grund har bildats för att upprätthålla en gemensam politik och marknad. Skillnader
mellan länder har sedan FN:s bildande bidragit till att man skiljer på I-länder och U-länder
samt tredje världen. Krig och konflikters typ har även förändrats, det är inte bara inbördeskrig
eller mellan två oeniga stater utan nya fiender framkommer, däribland kriget mot terrorismen
och det rådande klimathotet. Kriget mot terrorismen trädde fram under regeringen George
Bush med målet att eliminera al-Qaida och terroristanknutna grupper.
Vad finns det för problem med att FN är uppbyggt efter världsordningen efter andra
världskriget?
3
Tillvägagångssätt
Rapporten är uppbyggd med en empiridel, där huvuddragen i världspolitiken från 1945 till
idag gås igenom. Huvuddragen i världspolitiken bygger på The Globalization of World
Politics och huvuddragen rörande FN bygger på The Oxford Handbook on the United
Nations. Därpå följer en analysdel, där denna utveckling ställs mot förutsättningarna för FN
utifrån två huvudområden; stormaktspolitik och ekonomi. Självklart går dessa två områden in
i varandra, och påverkar varandra, men de underlättar ändå analysen. Därefter sammanfattas
analysen i en slutsats.
Det är inte möjligt att ge en komplett eller ens nära fullständig bild av hur förutsättningarna
för FN har förändrats från bildandet fram till idag, och det är inte heller denna rapports syfte.
Istället vill jag genom att en summering av världshistorien från FN:s bildande fram till idag,
lyfta fram några viktiga punkter. De är långt ifrån hela sanningen, men de kan ändå belysa
vissa aspekter som är betydelsefulla i hur man ser på FN.
4
Bakgrund
Förutsättningarna för FN
När grunden och riktlinjerna för FN drogs upp i samband med slutet av andra världskriget,
såg världen mycket annorlunda ut jämfört med idag. Den 26 juni 1945 undertecknades förenta
nationernas stadga i San Francisco. I dess artikel 24.1 överlämnar medlemmarna av FN på
säkerhetsrådet ” huvudansvaret för upprätthållande av internationell fred och säkerhet och
samtyck[er] till att säkerhetsrådet vid fullgörande av sina ur detta ansvar härrörande
förpliktelser handlar å medlemmarnas vägnar”. Säkerhetsrådets primära uppgift är att
upprätthålla fred och säkerhet på en internationell nivå och detta genom rekommendationer
och resolutioner i enlighet med FN-stadgan och rådets befogenheter. Vid grundandet bestod
FN av 51 nationer varav segermakterna ur andra världskriget, dvs. Frankrike, Kina, USA,
Storbritannien och Sovjetunionen, tilldelades permanenta platser i FN:s säkerhetsråd och fick
dessutom även vetorätt. Idag består Säkerhetsrådet av 15 medlemmar som ska representera
185 nationer. Utöver de permanenta medlemmarna finns tio medlemsländer som väljs i
roterande ordning för en mandatperiod på två år.
Förutom säkerhetsrådet består FN av flera viktiga organ. Generalförsamlingen kan ses som en
typ av ett parlament där alla medlemsländer är representerade med varsin röst, det görs alltså
ingen skillnad mellan länderna om de är små eller stora, fattiga eller rika.
Generalförsamlingens uppgifter består i att besluta om frågor som rör internationell fred och
säkerhet, nya medlemsländer och om FN:s budget. Ekonomiska och sociala rådet(ECOSOC)
är ett FN-organ underställt generalförsamlingen med 54 medlemmar valda av
generalförsamlingen. ECOSOC ansvarar bland annat för humanitära, ekonomiska och
politiska frågor. ECOSOC spelar en viktig roll som koordinator för övriga FN-organ och
organisationer i ekonomiska och sociala frågor. De vidhåller även en länk mellan icke-statliga
organisationer vilket möjliggör en förbindelse mellan FN och det civila samhället. FN:s
sekretariat består av generalsekreteraren och internationella medarbetare, syftet med
sekretariatet är arbete för FN istället för nationer vilket innebär att de inte får ta instruktioner
från någon regering eller utomstående organisation. Den internationella domstolen är FN:s
huvudsakliga juridiska organ där alla FN:s medlemsländer är anslutna. Den internationella
domstolen syftar till att lösa tvister mellan stater, men även ge yttranden på begäran av
Säkerhetsrådet och generalförsamlingen.
Relativt snart ändrades förutsättningarna för samarbete och världspolitiken genom splittringen
mellan öst och väst, som efter de första meningsskiljaktigheterna om hur Europa och
framförallt Tyskland och Berlin skulle styras, i förlängningen kom att leda till det kalla kriget.
Under detta kännetecknades arbetet i säkerhetsrådet av en typ av handlingsförlamning på
grund av stormakternas vetorätt. I de flesta frågor så blev det stillestånd på grund av
motsättningarna mellan USA och Sovjetunionen. Dessa stormakter kämpade både för sina
egna intressen på den utrikespolitiska arenan, och det fanns en ideologisk konflikt mellan öst
och väst. Vidare var Frankrike och Storbritannien i mångt och mycket knutna till USA, och
Kina till Sovjetunionen, varför det blev svårt för dessa länder att utgöra en balanserad
ståndpunkt. Till det kom att även om de fem på papperet var lika betydelsefulla, kom USA
5
och Sovjetunionen att dominera till följd av sin militära, och i det förstnämndas fall, även
ekonomiska makt och särställning i världen.
Istället för att segrarmakterna inriktade sig på att samarbeta och skapa en bättre världsordning,
som de kunnat fokusera på efter kriget, fick de nu istället lägga mer energi och resurser på att
bekämpa varandra, om än till en början huvudsakligen på ett diplomatiskt plan. Utvecklingen
ledde till en tydlig polarisering i ett östligt block med Warzawapakten och det likadeles
kommunistiska Kina, och ett västligt med NATO som huvudaktör
Under det tidiga 50-talet dominerade Koreakriget världspolitiken, och den första större
väpnade konflikten mellan de stora maktblocken utkämpades. Den ekonomiska utvecklingen
tog rejäl fart i västvärlden. I Europa underlättades detta av Marshallplanen, och optimismen
efter kriget. I Europa togs även viktiga steg mot den framtida utvecklingen av världsdelen. I
och med Romfördraget 1958 upprättades Europeiska ekonomiska gemenskapen och
Europeiska atomenergigemenskapen. Den ekonomiska gemenskapen syftade till att skapa en
förenad marknad och en tullunion mellan medlemsländerna. Förutom detta var tanken även
att etablera en gemensam politik för bland annat jordbruk och rörlig arbetskraft. Ytterligare
en, och enligt många en av de absolut viktigaste punkterna, var att undvika ytterligare krig i
Europa i allmänhet, och i synnerhet mellan Frankrike och Tyskland. Den historiska rivaliteten
mellan dessa två makter hade kulminerat i och med de båda världskrigen, som båda om än på
olika sätt, vari förödande för Europa.
I takt med tiden utvecklas gemenskapens institutioner och nya fördrag samt nya
medlemsländer har utvecklat det politiska samarbetet. I och med kalla krigets slut och
förändringarna i Europa blev nya frågor mer viktiga i gemenskapen, däribland den
ekonomiska och monetära unionen. Det politiska samarbetet blev betydelsefullare när
Maastrichtfördraget trädde i kraft 1993 vilket ledde till att Europeiska gemenskapen
ombildades till Europeiska Unionen. I och med den europeiska valutans införande
För världen utanför de stora maktblocken accelererade den utvecklingen mot
avkolonialisering som inletts strax efter andra världskriget. Medan de tidiga exemplen Indien
och Pakistan, frigjort sig genom en relativt oblodig självständighetsprocess, kom
avkolonialiseringen att bli betydligt våldsammare på andra håll. Vietnamkriget är förmodligen
det tydligaste, och åtminstone mest ihågkomna exemplet på detta. De franska och brittiska
kolonialväldena föll under i huvudsak tidsperioden 1947-1960, och kom att få till följd att en
mängd nya länder och stater uppkom. Dessa krävde också sin representation i FN.
70-talet var ett relativt sett lugnare årtionde på den världspolitiska scenen. Efter kalla krigets
stridigheter mellan öst och väst följde under 70-talet en period av avspänning, kallat detente, i
relationerna mellan USA och Sovjetunionen, och istället kom mycket fokus att ligga på
Mellanöstern. Under 60-talet samordnade man flertalet oljeexporterande nationer från
mellanöstern för att etablera en arena för oljepolitik, fram för allt i frågor om produktion och
exportpriser. OPEC och energikrisen gjorde att Mellanöstern kom att hamna i centrum för
världens uppmärksamhet på ett sätt de inte varit tidigare, och det tydliggjordes att den delen
av världen inte kunde lämnas utanför. Mot slutet av 70-talet inleddes även en period av
kraftigare och våldsammare konflikter i regionen. Israel-området hade visserligen varit utsatt
6
för många konflikter sedan Israel bildades, men i och med Sovjets invasion av Afghanistan
och det snart därpå följande Iran-Irak-kriget, blev konflikter mer omfattande och drog med sig
fler länder, och fick därmed större konsekvenser. Invasionen av Afghanistan och den därpå
följande kursändring i amerikansk politik i och med valet av Ronald Reagan till president.
Dessa händelser fick till följd att avspänningen mellan USA och Sovjetunionen helt kom av
sig, och relationerna blev markant sämre. I ovan nämnda Iran-Irak kriget kom de båda
parterna att, direkt eller indirekt, att stödja varsin sida, och det var förmodligen här som de
största meningsskiljaktigheterna dem emellan kom att utspela sig. Under i stort sett hela 80talet kapprustade de båda stormakterna, och enligt många bidrog detta till Warzawapaktens
fall. Det blev helt enkelt för kostsamt och resurskrävande att försöka hålla jämna steg med
USA och Nato.
Under 80- och 90-talen påbörjades stora förändringar som i förlängningen skulle skapa helt
andra förutsättningar för världsekonomin. Framförallt i Kina genomfördes många
grundläggande reformer, som grundlade en i sammanhanget extrem ekonomisk utveckling.
Även länder som Indien och Brasilien tog nu sina första kliv ut från sina tidigare mer
undanskymda positioner.
Mellanstatliga och regionala organisationer växer fram och får en mer betydande roll i den
internationella arenan, det är inte bara de europeiska länderna som samordnar sig i
samarbetsorganisationer. OAU, Organisationen för afrikansk enhet, grundades på 60-talet
som en afrikansk samarbetsorganisation för alla självständiga stater. Organisationen för
afrikansk enhet ersattes i slutet av 1990-talet av Afrikanska Unionen. OAU spelade en viktig
roll i kampen mot kolonialismen, apartheid i Sydafrika och rätten till självständighet i södra
Afrika. Syftet med samarbetsorganisationen var att skapa samförstånd och solidaritet mellan
staterna, bland annat med hjälp av en gemensam marknad. Afrikanska Unionen grundar sig i
OAU:s grundtanke och målsättningar, däremot skiljer sig vissa principer åt. Unionen består av
53 afrikanska stater vilket är alla stater i Afrika förutom Marocko, som i protest mot att
Västsahara inkluderas i unionen. AU arbetar bland annat med bevakning av mänskliga
rättigheter, bekämpning av korruption samt att fred bevaras. I vissa konflikter som berör
unionens regioner intervenerar AU, däribland i Darfur där AU-styrkor ersatte FN-styrkor.
Afrikanska unionen är till stor del inspirerad av EU i den organisatoriska modellen med
sekretariat och kommissionen. ASEAN, Association of South East Asian Nations, är likt EU
och AU en regional organisation inrättad i slutet av 60-talet i Asien vars mål är att främja
samarbete i Sydöstasien för att bidra till fred, utveckling och välstånd. Liknande
organisationer som har spelat en viktig roll i världspolitiken men som inte är regionala
organisationer är exempelvis Arabförbundet och Latinska Unionen som grundar sig i en
kulturell enhet.
Den stora förändringen i slutet av 80-talet var dock Warzawapakten och Sovjetunionens
sönderfall. Från att ha varit en till synes jämstarkt motpol till det USA-ledda NATO, fick
dessa länder en betydligt mindre plats i världspolitiken. I vissa av länderna kunde en stark
ekonomisk utveckling inledas, men det följde även flera ekonomiska kriser, som den i
Ryssland under det sena 90-talet.
7
Under 2000-talet inleddes till viss del en ny era i världspolitiken genom det av USA
förklarade kriget mot terrorn, och då i huvudsak den terror som hade sitt ursprung i
Mellanöstern. Till viss del går det att se det här som en fortsättning på den utveckling som
inleddes under 70-talet, där Mellanöstern fick ökad betydelse. Under de senaste åren har
Mellanöstern fortsatt varit i fokus, men nu även grundat i det som kallas den arabiska våren,
och de stora omvälvningar som i många fall fortfarande pågår, och vars konsekvenser för
regionen och världen i stort, är mycket svåra att se.
Den ekonomiska utvecklingen i de så kallade tillväxtländerna, och då framförallt tidigare
nämnda Kina, Indien, Ryssland och Brasilien, fortsatte med stor styrka och visade med
eftertryck att de länderna var tvungna att tas med i beräkningen. Under den finanskris som
inleddes 2007/2008 blev detta än tydligare genom att många av tillväxtländerna klarade sig
betydligt bättre undan än de traditionellt starka ekonomiska makterna i västvärlden.
Finanskrisen tydliggjorde även på ett annat plan att världen var betydligt mer än någonsin
tidigare integrerad ekonomiskt sett. Små förändringar på ett håll, spred sig snabbt till andra
länder och delar av världen. Det gäller både genom de tidigare nämnda ekonomiska
samarbetena, och genom att många av de finansiella marknaderna i sig är integrerade. I likhet
med de ovan nämnda förändringarna i arabvärlden, är finanskrisen och dess efterverkningar,
fortfarande högaktuella, och det är mycket svårt att se vi sett slutet på händelserna, och i än
mindre grad vad de får för långsiktiga konsekvenser för världspolitiken.
8
Analys
Stormaktspolitik
Det torde stå klart att idag är det till viss del andra stormakter, eller åtminstone andra
stormaktskonstellationer, som dominerar världspolitiken. Om vi antar att säkerhetsrådet ska
fortsätta att ha fem permanenta medlemmar, är det naturligt att det borde vara de fem mest
betydelsefulla länderna som utgör denna grupp. Frågan är då om de fem som idag sitter, då är
rätt fem länder. När det gäller USA finns inte mycket som talar för att de inte skulle sitta med.
Det är fortfarande världens största ekonomi, och har ett politiskt inflytande som förmodligen
är det största i världen. I fallet med Kina borde det idag finnas mångt flera argument för att de
ska vara inkluderade idag, än det gjorde efter andra världskrigets slut. Då var de en nation
som förvisso stod på segermakternas sida, men i övrigt låg man mycket långt efter i frågor
kring politisk utveckling och ekonomi. Idag är det en av världens största ekonomier, och
definitivt en av de fem mest betydelsefulla länderna i världen. För Ryssland, som
Sovjetunionens ersättare, är det svårt att ifrågasätta den politiska betydelsen när det är
världens största land vi pratar om. Ekonomiskt är de inte på samma nivå som USA eller Kina,
men totalt sett får de ändå anses som klart kvalificerade.
Den stora frågan när det gäller sammansättningen är huruvida om både Frankrike och
Storbritannien ska vara representerade. Relativt sett utgör länderna en mindre del av
världsekonomin idag än de gjort under hela efterkrigstiden, och en liknande utveckling torde
också kunna antas när det gäller politiskt inflytande. Inte minst med tanke på
avkolonialiseringen. Vid krigsslutet omfattade de brittiska och franska kolonialväldena
enorma landområden, och England och Frankrike kunde då ses som representanter för vad
som idag är mängde av olika länder som har sin egen representation i FN. Sedan tillkommer
det faktum att genom det europeiska samarbetet, är världsdelen mer integrerad än någonsin
tidigare. Och i EU har man en samarbetsorganisation som saknar motstycke bland övriga
världen. Det är därför lätt att se varför det skulle ”räcka” med en permanent europeisk
representant i säkerhetsrådet. Arvet från kolonialtiden skulle möjligen kunna tala för att båda
länderna är representerade, genom att de före detta kolonierna härigenom har viss
representation i säkerhetsrådet, även om det är indirekt och får räknas till det något långsökta.
Så, om man antar att Europa har en plats, vem ska då ta den femte? Det är svårt att se en
enskild nation som idag har ett så pass starkt inflytande världen över att det skulle meritera en
permanent plats i säkerhetsrådet. Ser man geografiskt så är det tydligt att det saknas
representation från Afrika och Sydamerika. I det förstnämnda fallet kan argumenteras mot
representation, att det saknas politisk stabilitet och att det därmed skulle innebära problem
med representation. Möjligen skulle Sydafrika kunna komma på tal. I Sydamerikas fall torde
Brasilien ligga närmast till hands. Faller man tillbaka på kolonialspåret borde Sydamerika
ligga närmare än Afrika, då deras kolonialmakter – Spanien och Portugal – inte finns
representerade i säkerhetsrådet. Även om det då återigen är ganska långsökt.
En synpunkt på att det inte görs några förändringar av sammansättningen av de permanenta
medlemmarna, är att själva säkerhetsrådet blir ett sätt för de inkludera nationerna att hålla
kvar lite av det inflytande i världspolitiken de än gång hade. England och Frankrike torde idag
9
ha ett generellt sett något mindre inflytande än de hade vid andra världskrigets slut, men de
kan fortfarande påverka världspolitiken i stor utsträckning genom vad de gör i säkerhetsrådet.
Ovan förda diskussion rör bara den permanenta delen av sammansättningen i FN:s
säkerhetsråd. Hur är det då med själva uppbyggnaden av FN, med säkerhetsråd,
generalförsamling och olika utskott och råd? För att ge en något så när komplett bild, skulle
ett betydligt större arbete krävas, än vad som ryms inom denna rapports ramar, så jag
inskränker mig till att diskutera FN i stort.
FN har visat på en stort styrka genom att världen under efterkrigstiden undvikt allt i
konfliktväg som storleks- och betydelsemässigt kommer i närheten av de två världskrigen.
Det kan alltid diskuteras huruvida det är FN:s förtjänst, eller hur mycket de bidragit till
världsfreden. Men faktum kvarstår att FN funnits under hela den här tidsperioden, och utgjort
ett forum för världens nationer att diskutera större och mindre tvistemål, och att lösa
konflikter som redan hunnit bryta ut. Som alltid så kan det bara spekuleras i hur det hade sett
ut om FN inte funnits, möjligen att det sett än bättre ut finns ju, men det blir som sagt bara
spekulationer. Vi vet att FN funnits och hur det är utformat, och vi vet hur världen sett under
den tidsperioden. Dessutom finns den aspekten att det kan vara bra att det finns något som är
konstant och inte förändras – även om 67 år är en relativt kort tidsperiod ur ett världshistoriskt
perspektiv, har ändå enorma förändringar hunnit ske på kortaretid än så. Har man då något
stabilt att luta sig tillbaka mot, borde det tala för att det ska underlätta konfliktlösning.
Ur ett demokratiperspektiv blir FN mer problematiskt. Som helhet så strävar FN efter att
inkludera alla länder, och i stor utsträckning har så skett när nya länder tillkommit, oavsett om
det skett genom väpnad revolt, fredlig avkolonialisering, eller folkomröstning. Problemen
uppkommer när sammansättningen i säkerhetsrådet förs på tal. De fem permanenta
medlemmarna är inte valda demokratiskt, men FN är en organisation som förespråkar
demokrati. Hur ett demokratiskt urval skulle se ut är dock en betydligt svårare fråga, och det
finns en uppenbar risk för att själva valprocessen skulle stjäla alltför mycket energi och
resurser, som annars skulle kunnat användas till det som FN faktiskt är till för. Dessutom
finns risken att det är andra faktorer som styr vilka som då hamnar som permanenta
medlemmar.
När det gäller länder utanför stormaktspolitiken får FN sägas ha lyckats. Under den aktuella
tidsperioden har, som tidigare nämnts, mängder av nya länder uppkommit. Inte minst genom
avkolonialiseringen. I väldigt hög grad har dessa och andra nya länder inkluderats i FNsamarbetet, och de har kunnat få en röst i världssamfundet genom generalförsamlingen.
10
Ekonomi
På det ekonomiska planet har, om än inte lika mycket som på det politiska planet, skett under
efterkrigstiden. Från att ha gått från en världsbild där USA var den tveklöst starkaste
ekonomiska makten, via en period med stark utveckling i Västeuropa och Japan, till dagens
situation med starka tillväxtländer som på många områden gått om de ekonomiskt traditionellt
starka länderna.
Om man ska dra generaliserande drag över den här perioden, torde globaliseringen vara den
starkaste utvecklingstendensen. Det har lett till mindre skillnader mellan länder, samtidigt
som en kraftigt ökad integration, och ett större beroende länder emellan är tydliga inslag i den
nya världsbilden. Detta har inte minst de senaste årens finanskris tydligt visat. Att denna
utveckling även lett till att det blir mer och mer viktigt att ta hänsyn till alla länder, torde stå
klart. Grekland, med sin i sammanhanget lilla ekonomi, kan få illustrera detta. Deras
statsfinansiella situation har fått kraftiga efterverkningar över hela Euroområdet, och i
ekonomier som är betydligt större. Finanskrisens inledning i och med bolånekrisen i USA är
ett annat exempel på den ökade ekonomiska integrationen.
Är då detta grund för att förändra FN? Ett stort problem med att eventuellt använda ekonomi
som grundval för representation i FN är att ekonomi, och utvecklingen av denna, i högsta grad
är en föränderlig process. Konjunkturer kommer och går, och länders ekonomisk a betydelse
ändras över tiden. Den ökade ekonomiska makten hos oljeproducerande länder är ett exempel.
FN kan dock ha en mycket viktig roll att spela utifall de ekonomiska frågorna och kriserna,
får politiska följder. Tänkbara exempel på detta skulle kunna vara ekonomiska kriser som
leder till politiska konflikter mellan länder.
När det gäller representation utifrån ekonomisk betydelse, följer resonemanget mångt och
mycket det ovan i analysdelen om stormaktspolitik. Frankrike och Englands permanenta
medlemskap i säkerhetsrådet skulle exempelvis kunna ifrågasättas även utifrån den
ekonomiska synvinkeln; varför ska EU ha två representanter när det ändå är en så pass
integrerad organisation.
11
Slutsats
Huruvida FN bör förändras eller inte är som synes ovan en enormt svår fråga. Det torde stå
klart att världen i mångt och mycket har förändrats sedan FN bildades. Och det är lätt att finna
argument för att det bör ge FN en anledning till förändring.
Men, det är i stort sett lika lätt att hitta argument för den andra sidan. Världen har trots allt
under den period som FN funnits, undvikit ett tredje världskrig och andra konflikter av den
storlek som kännetecknar mycket av den tidigare världshistorien. Och om man har något som
fungerar, åtminstone relativt bra, varför förändra denna organisation?
Oavsett vilken av dessa ståndpunkter man väljer att inta, är det av största vikt att frågan
diskuteras och hålls levande. En så viktig beståndsdel i världspolitiken som FN är, måste och
mår bra av, att granskas och diskuteras.
12
Källor
Thomas G. Weiss & Sam Daws (eds.), The Oxford Handbook on the United Nations (Oxford:
Oxford University Press, 2007).
John Baylis & Steve Smith, The Globalization of World Politics (Oxford: Oxford University
Press, 2006)
13
