tomas peterson
Får man verkligen svar
som man frågar?
Jag föddes in i idrottsrörelsen och har alltid tillhört den. Men
jag har aldrig varit särskilt intresserad av idrott i sig, förutom när
det gäller fotbollen. Däremot har jag under de senaste årtiondena blivit alltmer intresserad och fascinerad av relationen mellan
idrott och samhälle. Bakom idrottens regler återfinns alltid mer
övergripande sociala regler för mänsklig samlevnad. Att idrottslig verksamhet utformas i – och påverkas av – den omgivande
samhälleliga kontexten är ett grundläggande axiom i sociologisk
idrottsrelaterad forskning. Som exempel kan nämnas att Norbert
Elias och Eric Dunning i flera verk kunnat påvisa hur idrottens
regler och förutsättningar har förändrats över tid som en följd av
mänsklighetens sociala utveckling (Elias & Dunning 1986) medan
Allen Guttman spårat tävlingsidrottens utformning i en allmän
rationaliseringsprocess i det mänskliga samhället som det moderna kapitalistiska systemet möjliggjort (Gutmann 2004).
Pierre Bourdieu har analyserat idrotten som ett klart avgränsat socialt fält, karakteriserat av ett utbud av idrottsutövning och
sportkonsumtion som möter en viss form av social efterfrågan
(Bourdieu 1990). Forskning om idrottens moraliska och normativa
utveckling på elitnivå har inspirerats av Emile Durkheims analyser
av social sammanhållning, moraliska band och moralens utveckling (Carlsson 2000). Idrotten har även studerats utifrån feministisk teori (Hargreaves 1994, Hedenborg 2008). Social­psykologisk
teori har använts för insiktsfulla studier av idrottens mikrokosmos
(Brännberg 1998, Fundberg 2003, Andreasson 2007).
Det gemensamma för alla dessa analyser är att de relaterar
verksamheten till samhället. Lika viktigt är dock att anlägga ett
”inifrånperspektiv”. Även om idrotten utformas och utövas mitt
i samhället, lever den i många avseende sitt eget liv. Varje idrotts157
Malmö15.Gall.l.indd 157
2015-10-13 16.09
praktik har sina egna regler, normer och logiker. Det vägs, mäts
och klockas, det tävlas och rangordnas. Till idrottslivet hör också
samvaro, resor och täta relationer över generationsgränser. Kring
träning och tävling skapas ofta hela miniatyrsamhällen med egna
värderingar och praktiker. Man kan vara sämst i skolan men samtidigt kung i ishockeyrinken. Man kan vara lågutbildad, arbetslös
och isolerad i samhället men samtidigt en uppburen föreningsledare. Många aspekter av det som sker inom idrotten förutsätter
således att verksamheten analyseras ”inifrån” och med utgångspunkt i idrottens egna premisser.
En grundläggande utgångspunkt för analysen är således att
idrotten måste betraktas som ett avgränsat socialt fält, identifierbart genom sin egen verksamhetslogik. Detta fält bestäms av ett
antal faktorer såsom det omgivande samhällets dominerande institutioner (stat, marknad och civilsamhälle), strukturella faktorer
(klass, genus, etnicitet m.m.) samt större samhälleliga processer
(kommersialisering och professionalisering). Metodologiskt tar en
analys av idrotten och samhället – vad i idrotten som förklaras av
idrotten självt och vad som förklaras av att idrotten är en del av
samhället – formen av ett ständigt fokuseringsskifte. Ju tydligare ett
fokus blir, desto mer angeläget blir det att flytta detta fokus för att
även se det andra, och relationerna dem emellan. För att ge några
exempel på denna relation mellan idrott och samhälle skall jag ställa
och sedan besvara fem frågor som handlar om relationen mellan
idrotten och samhället. Det spontana svaret torde i samtliga fall
vara nej, men låt mig få vända och vrida lite på saken så får vi se.
Tyder tråkig fotboll på ett tråkigt samhälle?
Idrottsliga framgångar ges vanligtvis idrottsliga förklaringar. För
det mesta finns också det största förklaringsvärdet på denna nivå.
Men oftare än vad som sker idag kan man också bakom förändringar inom en idrottsgren se förklaringsmönster som gör att
man måste sätta in dem i ett större samhälleligt sammanhang.
All idrott utövas av samhällsmedborgare och under betingelser
som skapas av samhället. Många av dagens rekordnoteringar vore
otänkbara utan samhällets teknologiska utveckling – tänk bara på
stoppuret, glasfiberstaven, Formel 1-motorerna, kikarsiktet och
plastskidorna. Vidare har den sociala organisationens utveckling
158
Malmö15.Gall.l.indd 158
2015-10-13 16.09
möjliggjort lagidrotternas effektivitetsutveckling. Att individen
kan springa, hoppa och simma fortare för varje år beror på bättre
träningsförutsättningar, träningsmetoder och bättre kunskaper
om kosthållning – men också på den medicinska utveckling som
gör det möjligt att påverka kroppen i prestationshöjande riktning
(på legala och illegala sätt). Elitidrottens inväxande i underhållningsindustrin via mediebevakningens snabba utveckling skapar
också nya förutsättningar för idrottens utformning och innehåll.
När klubb- och landslag i ett antal lagidrotter – exempelvis
bandy, volleyboll, handboll och fotboll – började prestera på
högsta internationella nivå från mitten av 70-talet, förklarades det
med att vi hade fått fram ovanligt skickliga (manliga) tränare –
Anders Kristiansson, Håkan Sundin, Roger Carlsson och Bengt
Johansson, Bob Houghton, Roy Hodgson och Sven-Göran
Eriksson. Men vad var det som de var skickliga på? Jag ser här
en samtidighet i sättet att organisera lagspel. I mina analyser av
svensk fotbolls utveckling (Peterson 1989, 1993, Billing & Franzén & Peterson 1999), där Bob Houghton och Roy Hodgsons
betydelse står i fokus, försöker jag argumentera för att deras sätt
att radikalt öka komplexiteten och effektiviteten i lagspelets organisering förutsatte att de hade kommit ”till rätt plats, vid rätt tidpunkt och med rätt budskap”. Det gjorde de eftersom idrotten
under efterkrigstiden hade påverkats av förändringar på en rad
samhälleliga områden – ideologiskt, organisatoriskt, utbildningsmässigt, ekonomiskt och socialt. Den gamla amatöridrotten hade
omvandlats så långt att åtminstone elitfotbollsföreningarna var
kapabla att låta engelsmännen verka i enlighet med sitt budskap
om ökad professionalisering.
Så tyder tråkig fotboll på ett tråkigt samhälle? Om vi tar bort
ordet ”tråkig” ur frågan blir svaret entydigt ja; idrott tyder på ett
samhälle, eftersom att man kan tänka sig ett samhälle utan idrott,
men man kan inte tänka sig idrott utan ett samhälle. Epitetet ”tråkig” anspelar på att den strid mellan olika fotbollsfilosofier som
följde på engelsmännens framgångar innehöll tydliga referenser till
den samhällspolitiska debatten. Många av de argument som användes var klart färgade av klimatet i den politiska konjunkturen under
andra delen av 70-talet, då folkhemsmodellen för första gången på
allvar utmanades av nyliberalismen. Den eviga motsättningen mellan individ och grupp flätades in i beskrivningarna av vad striden
159
Malmö15.Gall.l.indd 159
2015-10-13 16.09
handlade om: grå, tråkig, kollektivistisk betongfotboll ställdes mot
”champagnefotboll” med individen i centrum, lirarens klackar och
tunnlar ställdes mot den robotaktiga fyrbackslinjens monotona offsidefällor och leken och improvisationen ställdes mot det datorstyrda och programmerade. Så fler än en debattör tyckte nog att den
tråkiga ”svengelska” fotbollens segertåg passade väl in i det tråkiga
socialdemokratiska välfärdssamhället.
Bestämmer ditt stjärntecken din talang?
Nisse Liedholm, som ju var dedikerad amatörastrolog, skulle nog
ha svarat ja på den frågan. De flesta av oss andra skakar säkert på
huvudet. Men stjärntecknen är knutna till när man är född på året,
och det har i sin tur tydliga kopplingar till vad som betraktas som
talang. I en femtonårig uppföljningsstudie (Peterson 2011) har jag
tillsammans med ett antal kollegor följt årgång 1984 genom barnungdoms- och seniorfotbollen. Ett av de mest entydiga resultaten
från studien är att biologisk ålder förklarar individuella framgångar inom fotbollsförbundets utbildningsverksamhet (13–19 år).
Sett utifrån den selektionsstege som börjar med lokala zonläger,
fortsätter med regionala läger, över de nationella elitlägren och
vidare genom ungdomslandslagen påvisas att ju tidigare man är
född på året, desto större sannolikhet att klara sig vidare till nästa
steg. De skillnader som normalt uppstår inom en ålderskull, mellan den som är född tidigt respektive sent på året, kan uttryckas
som skillnader i olika aspekter av mognad – fysisk, psykisk, social
etc. Vi vet att detta till exempel generellt medför bättre skolbetyg
för de tidigt födda. Inom idrotten är det emellertid den fysiska
mognaden som står i förgrunden – enkelt uttryckt som höjd,
bredd, tyngd och motorisk utveckling. Genom att förbundets
selektionssystem startar vid tretton års ålder (när de medicinskt
normala skillnaderna inom en ålderskull är som störst), genom
att systemet är så effektivt och stängt som det är och genom att
fysisk mognad inte påverkas av träning får den fysiska mognaden
en näst intill absurd betydelse för fotbollens talangjakt.
Vårt material tyder på att selektion utifrån fysisk mognad
startar redan i föreningarnas barnverksamhet (5–12 år), att den
redan har fått tydliga effekter vid 13 års ålder och att den fortsätter och förstärks på föreningsnivå upp till 16 års ålder. Ännu tyd­
160
Malmö15.Gall.l.indd 160
2015-10-13 16.09
ligare fungerar denna selektion inom förbundets utbildnings- och
landslagsverksamhet (från lokala zonläger till och med ungdomslandslagen). Sammansättningen på seniorlagen är annorlunda.
Framför allt sker det en dramatisk förändring i övergången mellan
junior- och seniorspelare. Förmodligen beror detta, fysiskt sett,
på att alla har växt färdigt och att de sent födda spelarna till slut
kan konkurrera på ”lika villkor”, vilket tidigare inte har varit fallet.
Genom att selektera efter fysisk mognad, och genom att göra den
avgörande in- och utsorteringen vid en tidpunkt då skillnaderna i
fysisk mognad är som störst, verkar det som att fotbollen frivilligt
avhänder sig stora delar av den talang som vid födelseögonblicket
finns i varje ålderskull. De som har denna talang och är födda sent
på året blir systematiskt missgynnade, förbigångna och mindre
uppmuntrade inom verksamheten. En stor andel av dem kommer
förr eller senare, som ett resultat av detta, att sluta spela fotboll.
De som utsätts för denna utsortering, men som väljer att inte
ge upp, har å andra sidan en jämförelsevis god prognos. Det är
bland dessa, som får ta sig fram ”vid sidan av allfartsvägen”, vi
finner de som blir träningsnarkomaner och utvecklar ett mycket
starkt tävlingspsyke, som knyter näven i byxfickan och bestämmer sig för att inte lita på de vuxnas bedömningar, som går sin
egen väg och lär sig sätta långsiktiga målsättningar och envetet
arbeta mot dem, det är bland dessa som vi tio år senare kommer
att finna många av elitseriernas spelare. Men de har då inte blivit
elitspelare tack vare svenska fotbollsförbundets utbildningsverksamhet,
utan snarare trots denna. För var och en som inte ger upp finns
det allt för många som gör det, tack vare det existerande selektionssystemet. Det motverkar således syftet att realisera all den
fotbollstalang som finns inom varje ålderkull flickor och pojkar.
Det strider också mot idrottens och samhällets målsättning att så
många som möjligt skall vara med så länge som möjligt, och att
var och en skall utvecklas efter sina egna förutsättningar. Paradoxalt nog kopplar det också stjärntecknen till talangbegreppet.
Kan ett fält läcka?
De senaste regeringarnas särskilda satsningar på idrottens barnoch ungdomsverksamhet – Handslaget och Idrottslyftet – har
inneburit ett kraftfullt stöd till Sveriges största och mest aktiva
161
Malmö15.Gall.l.indd 161
2015-10-13 16.09
folkrörelse. Vem kan ha några invändningar emot det? Själv tycker
jag att satsningarna har varit både bra och nödvändiga. Utom i ett
avseende, och just på den punkten är jag så mycket mer kritisk.
Det gäller det intensifierade samarbetet med skolorna, eller rättare
sagt de projekt som utspelar sig på schemalagd skoltid. Skol­dagen tillhör
skolan, inte föreningsidrotten. Här korsas plötsligt två sociala fält i
Bourdieus mening, två fältlogiker, med en rad principiella problem
som följd. Enligt Bourdieu borde fältens korsande ge upphov till
en rad problem eftersom de är konstituerade på olika sätt. I vårt
fall finns det en rad viktiga principiella skillnader mellan skolan och
föreningsidrotten (Bourdieu 1997). Skolan är en av de centrala statliga apparaterna medan föreningsidrotten är en folkrörelse inom
det civila samhället. Som statlig apparat är skolan en byråkrati med
detaljreglerad verksamhet (läroplan) och undervisningen ges av
professionell personal. Skolans verksamhet vilar också på ett av
samhällets få kvarvarande obligatorium – skolplikten. Barn- och
ungdomsidrotten bedriver en verksamhet som i dessa avseenden
är skolans motsats. Varje förening har rätt att självständigt tolka de
verksamhetsidéer Riksidrotts­förbundet står för, nästan all verksamhet bygger på ideellt arbete, den peda­gogiska utbildningsnivån är
generellt sett låg och verksamheten bygger på frivillighet. Trots att
det som står i centrum kallas idrott är förutsättningarna således vitt
skilda för skol- och förenings­idrotten. Samma ord har olika innebörder beroende på vilket fält man rör sig.
I en studie av de fjorton handslagsprojekt som genomfördes
på schemalagd skoltid i Malmö kommun höstterminen 2005
och vårterminen 2006 (Peterson 2007) bekräftades min skepsis.
Verksamheten nådde hälften av Malmös skolor, men endast en
minoritet av eleverna. De flesta elever som berördes fick ta del
av föreningarnas ordinarie verksamhet. Endast i tre av projekten
kunde jag finna en utformning som påminde om de ”nya pedagogiska former” som RF:s instruktioner till föreningarna talade
om. Vad projektet ersatte på skolschemat varierade – en del av
den ordinarie skolundervisningen, ordinarie idrottstimmar, förlängd skoldag, timmar till förfogande, Elevens val, tematimmar,
timmar avsatta för hälsa och kost. Handslagets konsekvenser för
nyrekrytering till föreningarna kan sammanfattas med att ”det
kom färre än vad jag hade trott.” Endast två av projekten ansåg att
de både uppfyller målsättningen att alla skall röra sig mera och att
162
Malmö15.Gall.l.indd 162
2015-10-13 16.09
de nådde sådana som vanligtvis inte rör sig. Dessa två projekt var
också de enda som vände sig till alla eleverna i den berörda skolan.
Min slutsats blev att om Handslaget skulle bidra till att öka
möjligheterna för att aktivera barn och ungdomar som inte redan
är fysiskt aktiva och skapa intresse för en fortsatt aktivitet utanför
skolan, skulle temat ”utökat samarbete med skolorna” inte omfatta
projekt på schemalagd skoltid. Regeringarna vill ta föreningsidrotten till hjälp för att lösa skolans problem. Fältet läcker således i den
änden och det är detta som gör skolprojekten så problematiska.
Men läckan är också förutsättningen; med ett starkt idrottsämne
hade denna verksamhet inte behövts. För att åtgärda det övergripande problemet, att våra barn och ungdomar rör sig för lite, borde
regering och riksdag istället satsa på att stärka skol­idrottsämnet:
utöka timantalet, se till att det finns behöriga lärare och adekvata
idrottslokaler på varje skola, ge ämnet ett kvalitativt bättre och mer
allsidigt innehåll, kanske skall man endast ge betyg på de teoretiska
delarna i ämnet. Det positiva som handslags- och idrottslyftsprojekten har att tillföra idrottsämnet bör således in­arbetas i läroplanerna,
skolan bör ha det juridiska och peda­gogiska ansvaret för dem och
de skall erbjudas alla elever på samma villkor. Från en sådan styrkeposition skulle idrottslärarna sedan också kunna bli motorer i ett
arbete för att elevernas fysiska aktivitet blir hela skolans angelägenhet. Skolan skulle också utifrån en sådan position kunna etablera
ett omfattande samarbete med föreningsidrotten, men på sina egna
villkor, utan att det läcker.
Kan det finnas kontrakt som bara gäller
om man inte skriver ned dem?
Muntliga kontrakt är inte ovanliga och i många fall är de lika giltiga som om de vore nedskriva. Inom idrotten gällde länge ett
handslag lika bra som namnteckningar på ett papper. Men kontrakt som bara gäller under förutsättning att de inte skrivs ned?
Enligt idrottsstödsutredningen (Peterson & Norberg 2008) är
den svenska idrottspolitiken baserat på ett sådant. Utgångspunkten är att det finns en grundläggande konfliktdimension som alltid
uppstår när staten beviljar statsbidrag till ideella organisationer.
Problemet kan sammanfattas som en motsättning mellan statens
behov av att styra offentliga medel och idrottsrörelsens intresse av
163
Malmö15.Gall.l.indd 163
2015-10-13 16.09
självbestämmande. Statens stöd till idrottsrörelsen inrymmer ett
demokratiskt dilemma. Styrning i den statliga bidragsgivningen
kan endast ske på bekostnad av idrottsrörelsens oberoende. Samtidigt kan frånvaro av styrning få till följd att statens politik inte
efterlever de mål som riksdag och regering beslutat om. Oavsett
hur staten följaktligen väljer att agera, leder politiken således till
att grundläggande ideal i det svenska demokratiska systemet både
uppmuntras – och utmanas.
Hur har då staten och idrottsrörelsen lyckats hantera spänningen mellan statlig styrning och föreningsfrihet? Här är svaret att båda parter alltid betraktat det statliga stödet utifrån föreställningen om ett partnerskap. Vissa delar av detta partnerskap
blev tidigt formaliserade, framförallt via utförliga regleringsbrev.
Andra inslag fick istället karaktären av vaga eller outtalade förväntningar. Tillsammans har de dock skapat vad som närmast är
att betrakta som ett implicit kontrakt mellan staten och idrotts­
rörelsen. Staten har av respekt för idrottsrörelsens självständighet
undvikit mer långtgående styrning men däremot varit noga med
att uttrycka sina förväntningar på att idrottsrörelsen ska bedriva
en samhällsnyttig verksamhet. På motsvarande sätt har idrotts­
rörelsen fått relativt stora möjligheter till självbestämmande – men
samtidigt tvingats acceptera att förekomsten av statligt stöd även
öppnat upp för en dialog med staten om innehållet i idrottsrörelsens samhällsnytta och egenansvar. Båda parter har följaktligen
accepterat det implicita kontraktets dubbla karaktär av rättigheter
och skyldigheter, av frihet under ansvar.
Det finns således i båda parters legitima intressen inslag som
strider mot den andra partens legitima intressen. I det ögonblick
ett kontrakt skulle skrivas ned, skulle obönhörligen den ena parten få överhöghet över den andre och det tysta, underförstådda
skulle sluta att fungera. Så den statliga idrottspolitiken bygger på
ett kontrakt som aldrig skrivits ned. Å andra sidan har det fungerat utmärkt i snart hundra år.
Kan man starta ett företag utan att vilja gå med vinst?
I ett modernt samhälle består varje sektor av ett antal organisationer eller byråkratier. Som exempel finns inom den offentliga
sektorn vården och skolan, inom den privata sektorn finns mark164
Malmö15.Gall.l.indd 164
2015-10-13 16.09
naden och inom den ideella sektorn finns organisationer som
Riksidrottsförbundet. Varje organisation/byråkrati är uppbyggd
och fungerar enligt sin egen, unika logik. Jag har tidigare använt
Bourdieus fältmetafor för att uttrycka samma sak – att det som
händer på ett fält endast kan förstås utifrån detta fälts egna förutsättningar. I det sammanhanget gällde det en mycket stark påverkan från ett socialt fält – idrottens – över till och in på ett annat
– skolans. Det läckage som gjort denna påverkan möjlig uppstår
i de flesta andra fall inte. Istället formuleras ofta samhällskritik i
termer av att dessa organisationer är stängda emot varandra och
tvingar samhällsmedborgaren att vandra mellan dem för att ständigt hänvisas vidare (som en rundgång).
Det finns emellertid ett både upplevt och uttryckt behov av
aktörer som kan agera i institutionella mellanrum, det vill säga
mellan dessa organisationer – både inom samma sektor och mellan olika sektorer som exempelvis den offentliga verksamhet och
den privata arbetsmarknaden. Allt oftare talas det om sådana
aktörer - individer, föreningar eller företag – och deras verksamhet som finns i mellanrummen – i termer av social innovation och
socialt entreprenörskap. Ibland tar organisationer och byråkratier
själva initiativet till sådan verksamhet.
Utvärderingarna av Handslaget och Idrottslyftet har gett
vid handen att det finns ett antal projekt som kan karakteriseras
som socialt entreprenörskap (Hedenborg et al. 2012, Peterson &
Schenker 2015). Utgångspunkten för denna definition är en diskussion om gränsöverskridandet. Bestämningen utgår också ifrån
en förståelse för hur idrottsrörelsen är relaterad till andra delar av
samhället. Ottesen och Ibsen (1999) har förenklat beskrivit hur
aktiviteter organiseras i samhället. Idrottsrörelsen är en del av den
ideella sektorn som angränsar till den offentliga, den kommersiella och den civila sektorn. De sociala ordningarna är i sin tur
åtskilda genom sociala dimensioner: offentlig–privat, profit–nonprofit, och formell–informell.
Dessa projekt, som lyckats med att skapa en ny och originell
verksamhet, uppvisar det gemensamma problemet att verksamhetsformen befinner sig och verkar i gränslandet mellan samhällets olika sektorer. Det har inneburit att man för att kunna bedriva
den verksamhet man tror på har varit tvungna att på ett kreativt
sätt komponera ihop relationer som inte tidigare funnits och kor165
Malmö15.Gall.l.indd 165
2015-10-13 16.09
sat gränser som inte självklart ska korsas. De har skapat nya verksamhetsformer, vilket är en viktig förutsättning för att nå grupper av barn och ungdomar som av olika anledningar står utanför
idrotten, men som kan uppleva projektens verksamhet som till­
talande och tillgänglig. Kortfattat följer här en teoretisk grund­
bestämning av idrott och socialt entreprenörskap:
1. Socialt entreprenörskap inom idrotten karakteriseras av en
verksamhet som korsar gränser mellan samhällets olika
sek­torer.
2. Detta korsande av gränser medför att analysen av socialt
entreprenörskap inom idrotten grundar sig på ett konfliktperspektiv.
3. Socialt entreprenörskap inom idrotten använder idrotten
som medel, inte som mål.
4. Det ”sociala” inom idrottens sociala entreprenörskap är
definierat utifrån statens mål för idrottsverksamheten, och
har samma innehåll som begreppet föreningsfostran.
5. I socialt entreprenörskap används pengarna (vinsten) som
medel, inte som mål.
Vad som räknas till det ”sociala” i projektens sociala entreprenörskap kan således definieras utifrån statens mål för idrottsverksamheten. Målen handlar om att öka det livslånga intresset för
och möjligheterna till motion och idrott, främja god hälsa och
integration genom idrott, främja en jämställd idrott och god etik
samt motverka doping. Vidare ska verksamheten bedrivas ur ett
barnrättsperspektiv. Så ja, bland dessa projekt finns exempel på
företag som har startats utan att motivet har varit att skapa vinst.
Åtminstone inte för vinstens egen skull.
Avslutning
Så får man verkligen svar som man frågar? Idrotten är en del av
samhället men lever samtidigt sitt eget inre liv. Som jag har försökt visa ger vare sig frågorna eller svaren oss någon entydighet.
Ska man peka på något som till slut och oåterkalleligen skiljer
idrotten från samhället är det idrottens absoluta karaktär. För den
166
Malmö15.Gall.l.indd 166
2015-10-13 16.09
engagerade, utövaren eller åskådaren, inrymmer den både leken
och allvaret, rationaliteten och spektaklet. Tävlingen innehåller
det oförutsägbara, spänningen, engagemanget. Resultatet innebär det absoluta, oemotsägbara; etta, tvåa eller sist, vinst, förlust eller oavgjort. Idrotten erbjuder således både den absoluta
otryggheten och den absoluta tryggheten, till skillnad från resten
av livet som vanligtvis inte tillhandahåller någondera.
167
Malmö15.Gall.l.indd 167
2015-10-13 16.09
Referenslista
Andreasson, J (2007): Idrottens kön:
genus, kropp och sexualitet i lag­
idrottens vardag Lund: Sociologiska
institutionen, Lunds universitet.
Billing, P & Franzén, M & Peterson,
T (1999): Vem vinner i längden?
Hammarby IF, Malmö FF och svensk
fotboll. Lund: Arkiv förlag.
Bourdieu, P (1990): In other Words.
Stanford University Press.
Bourdieu, P (1997): Kultur och kritik.
Göteborg: Daidalos.
Brännberg, T (1998): Bakom kulisserna: en socialpsykologisk studie av
en idrottsförening. Floda: Zenon
förlag, 1998.
Carlsson, B (2000): Excitement, Fair
Play and Instrumental Attitudes.
Images of Legality in Football,
Hockey and PC-Games. Lund Series
in Sociology of Law no. 10.
Elias, N & Dunning, E (1986) Quest
for Excitement. Sport and Leisure in
the Civilising Process. Oxford: Basil
Blackwell.
Fundberg, J (2003): Kom igen gubbar!
Om pojkfotboll och maskuliniteter.
Stockholm: Carlssons
Guttman, A (2004): From Ritual to
Record – The Nature of Modern
Sports. Columbia University Press.
Hargreaves, J (1994): Sporting females.
Critical issues in the history and
sociology of womens sports. London:
Routledge.
Hedenborg, S (2008): Arbete på stallbacken: nittonhundratalets svenska
galoppsport ur genus- och generationsperspektiv. Malmö: idrottsforum.
org.
Hedenborg, S & Jonasson, K & Peterson, T & Schenker, K & Tolvhed,
T (2012): Utvärdering av Idrottslyftet: Svenska Ridsportförbundet,
Svenska Klätterförbundet, Svenska
Orienteringsförbundet, Svenska
Simförbundet och Svenska Taekwondoförbundet. Riksidrottsförbundet.
Johanneshov: MTM, 2013. Digital
talbok (DAISY 2.02).
Peterson, T (1989): Leken som blev
allvar. Halmstads Bollklubb mellan
folkrörelse, stat och marknad. Lund:
Arkiv förlag.
Peterson, T (1993): Den svengelska
modellen. Svensk fotboll i omvandling
under efterkrigstiden. Lund: Arkiv
förlag.
Peterson, T (2007): När fälten korsas
– om Handslagsprojekt på skoltid.
Riksidrottsförbundet.
Peterson, T & Norberg, J.R (2008):
Föreningsfostran och tävlingsfostran.
En utvärdering av statens stöd till
idrotten. Betänkande av Idrottsstödsutredningen. SOU 2008:59.
Peterson, T (2011): Talangutveckling
eller talangavveckling? Stockholm:
SISU idrottsböcker.
Peterson, T & Schenker, K (2015)
KIOSK (forthcoming).
168
Malmö15.Gall.l.indd 168
2015-10-13 16.09
