Den våldsamma mediebilden av psykisk
ohälsa
Detta är en sammanställning av tre olika forskningssammanställningar om: Den
våldsamma mediebilden av psykisk ohälsa, Konsekvenser av den våldsamma
mediebilden samt Hur våldsbenägenheten ser ut. Använd dokumentet för att
fördjupa dina kunskaper om hur mediebilden påverkar stigmatiseringen av
människor med psykisk ohälsa.
Våldsbrott väcker känslor av avsky och avståndstagande. ”Det kan inte vara en
normal människa som begår ett våldsbrott.” Så tänker antagligen de flesta människor.
Men att påskina eller självklart konstatera att brottet enbart kan förklaras med en
psykiatrisk diagnos är att göra våld på verkligheten. Den våldsamma bild av psykiska
sjukdomar som vi matas med i media är både oproportionerlig och diskriminerande,
och får långt större negativa konsekvenser. Frågan går att jämföra med
förskjutningen i medierapporteringen kring kriminalitet och etnicitet från 1980-talen
till idag och dra lärdomar därifrån. Numera undviker pressen allt oftare att nämna
misstänkta eller konstaterade gärningsmäns etnicitet, bland annat för att etnicitet i sig
inte är en orsak till brott och för att en hel grupp individer inte ska skuldbeläggas. En
sådan försiktighet förekommer alldeles för sällan när det gäller rapportering om
psykisk ohälsa och brott, trots att en diskrimineringsgrund finns även i dessa fall.
Så ser mediebilden ut
Utvecklingen går mot att antalet medieinslag som handlar om psykiska sjukdomar
och våld minskar (Wahl, Wood, & al, 2002) men det är ändå runt 40 procent som har
temat farlighet, våld och kriminalitet. En siffra som kan öka upp till 60 procent vid
större brottshändelser. (Whitley & Berry, 2013)
För att visa hur rapporteringen kring stora brottsmål påverkar vår bild av psykisk
sjukdom och ohälsa valde vi att analysera mediebilden av norrmannen Anders
Behring Breivik. Vi valde att göra detta under ett långt tidsspann på över ett år för att
medier ska hinna ge en nyanserad bild. Analysen och rapporten har skrivits av Joel
Rasmussen, fil. Dr. i medie- och kommunikationsvetenskap vid Örebro Universitet.
Det som är intressant med att studera just detta fall, Skandinaviens största civila brott
i modern tid, är att en skulle förutsätta att pressen är försiktig med att benämna
specifika diagnoser som orsaksfaktorer då många människor har samma diagnoser
utan liknande agerande som Anders Behring Breivik.
Vilket fokus finns på sambandet mellan våld och psykisk ohälsa i pressen?
Rasmussens studie över hur svenska medier rapporterat kring Breivik och psykisk
ohälsa visar vilket fokus nyhetsrapporteringen har haft på psykisk ohälsa. Av 231
studerade artiklar som nämner både Breivik och psykisk ohälsa, så nämner över
Sida 1 av 13
hälften någon form av psykisk ohälsa i rubriken. I över 70 procent nämns någon form
av psykisk ohälsa i rubrik och/eller ingress. Detta rinner sedan ned i andra
ögonfångare i artiklarna såsom bildtexterna. Över 60 procent av bildtexterna som på
något sätt nämner psykisk ohälsa (kan även vara en rättspsykiatiker) finns i artiklar
rubriksatta med psykisk ohälsa. (Rasmussen, 2013, s. 8)
Andra internationella studier har tittat på placering av artiklarna i tidningen. En
genomgång av nyhetsrapporteringen i USA under 2002 visar att 39 procent av alla
artiklar om psykisk ohälsa fokuserar på farlighet och våld och att de flesta av dessa
placeras i tidningarnas främre nyhetssektioner eller på tidningens framsida.
(Corrigan, Watson, Gracia, & al, 2005)
Det är väl bara kvällspressen som gör fel?
Det är lätt att anta och beskylla kvällspressen för all negativ rapportering. Och visst
pekar studier på att ett kortare tabloidformat är mer negativa och inkorrekta.
(Nawková & et al, 2012, s. 34) Men att skylla all negativ rapportering på
kvällspressen är att förenkla. Intressant i sammanhanget är Breivik-rapporten som
visar att rapporteringen på ledar-, kultur- och debattsidor har haft ett mer politiskt än
psykologiskt fokus men använder ändå ett mer moraliserande och sensationsartat
språk. Mer än en tredjedel av artiklarna på dessa sidor använder till exempel
diskriminerande ord som ”galen” och ”galning”, vilket kan jämföras med ordet
”blatte” i en annan diskrimineringsdiskurs. (Rasmussen, 2013, ss. 17-18)
Genomgången av amerikansk nyhetsrapportering under 2002 visade att 15 procent av
ledar- och andra opinionssidor handlade om våldsbrott och psykisk sjukdom medan,
mot förmodan, bara 8 procent av nöjessidorna med teve- och filmartiklar. (Corrigan,
Watson, Gracia, & al, 2005)
Gärningsmän och psykiatriska diagnoser
Det tycks inte finnas någon insikt om att medias oförsiktighet i sin psykologiserande
rapportering kring gärningsmän leder till att åtskilliga andra individer känner sig
utpekade som potentiella gärningsmän. Rasmussens studie beräknar i vilken
omfattning rapporteringen kring Breivik har handlat om psykisk ohälsa jämfört med
andra ämnen. Här visar det sig att fler artiklar använder politiska begrepp än ett rent
psykologiskt språkbruk, men bara när det gäller hela artikeln. Det är fler artiklar som
använder enbart psykologiska begrepp i rubriker och ingresser. (Rasmussen, 2013, s.
6)
Majoriteten, 60 procent, av artiklarna som nämner både Breivik och psykisk ohälsa
nämner också en diagnos. Media är alltså inte försiktiga med att blanda in specifika
diagnoser när de rapporterar om brottmål. Det tycks också som att en psykiatrisk
diagnos har ett stort nyhetsvärde i den här typen av rapportering. Granskningen visar
att av de artiklar som har psykisk ohälsa i fokus i rubrik eller ingress nämner 67
procent en specifik diagnos. (Rasmussen, 2013, ss. 9-10)
Sida 2 av 13
Vilken bild vi får av olika psykiatriska diagnoser? I 88 procent av alla artiklar som
benämner en psykiatrisk diagnos beskrivs också symtom, egenskaper samt personoch karaktärsdrag hos Breivik (Rasmussen, 2013, s. 11). I lika stor utsträckning, 89
procent, nämns också Breiviks brott (Rasmussen, 2013, s. 13). Vi matas alltså med
nya bilder av olika psykiatriska diagnoser som nu bottnar i Breiviks brott och person.
Det får konsekvenser för alla individer med samma diagnos liksom för alla individer
som ännu inte sökt hjälp för sina psykiska problem.
Joel Rasmussens undersökning visar att över 89 procent av de studerade artiklarna
(231 stycken) aktualiserar psykisk ohälsa och våldsbrott utan att förklara att mycket
få personer med psykisk ohälsa begår våldsbrott. (Rasmussen, 2013, s. 13)
Vems verklighet blir sanning?
När media skriver om stora brottmål där rättspsykiatrin är inkopplad blir experter
från professionen dominerande, vilket också Rasmussens Breivik-rapport visar. Men
det ger slagsida för vem som har tolkningsföreträde. Brukar- eller patientföreningar
tycktes inte vara experter att förklara aktuella diagnoser i Breivik-rapporteringen.
(Rasmussen, 2013, s. 15)
Förhållandet ser likadant ut i andra länder. En genomgång av nyhetstidningars
rapportering i Kanada om psykisk sjukdom mellan 2005 och 2010 visar också att
personer med egen erfarenhet inte kommer till tals. Bara 17 procent av de studerade
artiklarna hade ett citat eller uttalande från någon med egen erfarenhet. (Whitley &
Berry, 2013, p. 110)
Men i mediarapporteringen är det inte enbart den psykiatriska expertisen som
diagnosticerar personer som misstänks för kriminella handlingar. Breivik-rapporten
visar till exempel att neuropsykiatriska diagnoser inte nämns i rapporteringen förrän
ett vittne i rätten berättar att Breivik troligen har någon av dessa diagnoser.
(Rasmussen, 2013, s. 13) Även den kanadensiska studien visar samma tendens.
Tidningar rapporterar om misstänkta gärningsmäns olika psykiatriska diagnoser med
hjälp av uppgifter från grannar, polismän eller journalisters egna spekulationer.
(Whitley & Berry, 2013, p. 109)
Det slentrianmässiga, eller är det en insinuant sammankoppling?
Det finns en etablerad föreställning som antar ett orsakssamband mellan psykisk
sjukdom och farlighet. Det är otvetydigt att medier riskerar att förstärka denna
föreställning genom att rapportera eller kommentera om en misstänkt eller
konstaterad gärningsman är eller kan vara psykiskt sjuk. Ett vanligt sätt att göra det
på är att kort konstatera att en rättspsykiatrisk undersökning ska genomföras.
Om vi sållar bort stora brottshändelser (som Breivik och Mangs) så förekommer
begreppet ”rättspsykiatrisk undersökning” i nära hälften av alla artiklar som skrivit
om rättegångar till allvarliga våldsbrott under en två-årsperiod i Sverige. Ytterligare
Sida 3 av 13
16 procent av artiklarna använder begreppet ”sinnesundersökning” som är ett
föråldrat begrepp inom rättsjuridiken (avskaffades sannolikt i och med brottsbalkens
införande 1965). Totalt handlar detta om i genomsnitt 3 600 artiklar under ett år över
hela landet. Medan ungefär 550 personer genomgår en rättspsykiatrisk undersökning
varje år. (Lerdell investigations, David Lerdell;, 2012, ss. 5,15)
När 100 slumpvist valda artiklar granskats närmare framgår det att 77 procent av
artiklarna nämner att en rättspsykiatrisk undersökning ska genomföras, och 23
procent berättar om resultatet av en rättspsykiatrisk undersökning. Vidare visar
närläsningen att 72 procent av artiklarna är notiser eller av notiskaraktär. (Lerdell
investigations, David Lerdell;, 2012, ss. 16-21) Det tycks alltså som att begreppet
används ofta i ett kort rapporterande som sannolikt mest förstärker sambandet mellan
våldsbrott och psykisk sjukdom.
Kort skola om ”sinnesundersökning”
Många gånger används begreppet ”liten sinnesundersökning” i media (men även av
myndigheter som Polisen och Socialstyrelsen) istället för paragraf 7-undersökning,
eller personutredning i brottmål, som det också heter. Liksom ”stor
sinnesundersökning” används att motsvara en rättspsykiatrisk undersökning.
Problemet med att förenkla och ersätta en paragraf 7-undersökning med begreppet
”liten sinnesundersökning”, rättspsykiatrisk undersökning eller ”liten rättspsykiatrisk
undersökning” är att skillnaden mellan de två olika undersökningarna är stor. En
paragraf 7-undersökning görs av en psykiatriker eller rättspsykiatriker under en
timmes samtal. Syftet med undersökning är att ge underlag för domstolens beslut om
straffpåföljd eller beslut om att en rättspsykiatrisk undersökning ska utföras. En
rättspsykiatrisk undersökning görs av ett team experter under 4-6 veckor. Under ett
år görs i cirka 1 650 paragraf 7-undersökningar och 550 rättspsykiatriska
undersökningar och det är en fallande siffra (http://www.rmv.se/?id=157).
Finns det ett starkt allmänintresse att veta det aktuella läget i rättsprocessen är det
bästa att förklara paragraf 7-undersökningen såsom, ”att domstolen skickat
handlingar i målet för rättspsykiatrisk bedömning” (http://www.rmv.se/?id=157).
Är medias inflytande överdrivet?
Över 30 internationella medieforskningar visar att nyhetsrapporteringen är en stor
källa till information för befolkningen i stort, inklusive personer med egen erfarenhet
av psykisk sjukdom. (Pirkis & Francis, 2012, p. 21)
Ytterligare handlar frågan om medias roll och ansvar. Det nyhetsredaktioner
förmedlar i press, radio och teve blir en gemensam bild av vår verklighet. Även om
det inte är medias intention blir en negativ inramning av en grupp individer en del i
en strukturell diskriminering som sprider föreställningar och vidmakthåller
diskrimineringen. (Corrigan, Watson, Gracia, & al, 2005)
Sida 4 av 13
Det här är konsekvenserna
Den negativa mediebilden har djupgående negativa följder på självbild, tendensen att
söka hjälp samt återhämtning för personer med psykisk sjukdom. Bilden spär också
på rädslor och fientlighet från andra medborgare liksom brister på stödjande riktlinjer
och policies. (Stuart, 2006)
En australiensisk studie från 2009 berättar en hel del om hur vi som individer agerar
utifrån olika mediebilder. Om vi minns mediehistorier om våldsbrott begångna av
personer med psykisk sjukdom visar vi mer motstånd till att berätta om egna
psykiska problem. Minns vi historier där kända personer avslöjar sin psykiska ohälsa
tror vi att personer med psykiska problem är just sjuka och inte svaga. Ingen av
historierna ökar dock benägenheten att söka hjälp. (Morgan & Jorm, 2009)
En amerikansk studie från 2004 visar också hur olika mediebilder påverkar
allmänheten. Studien bygger på undervisningar med tre olika bildspel: det första om
våldsbrott och psykisk sjukdom, det andra om stigma och psykisk sjukdom och det
tredje har ingen relation alls till psykisk sjukdom. Resultatet visar att personer som
undervisats om våld tenderar att ge stöd för behandlingsprogram som förespråkar
tvångsbehandling och avskiljer personer med psykiska problem från samhället.
Gruppen visar även ökad benägenhet att vägra hjälpa och undvika kontakt med
personer med psykisk sjukdom. (Corrigan, Watson, Warpinski, & Gracia, 2004)
Hjärnkolls egna befolkningsundersökningar visar också hur avståndstagandet ser ut.
Nära 23 procent kan inte tänka sig att arbeta tillsammans med någon som har en
psykisk sjukdom och 22 procent skulle inte bjuda in en person till sitt hem om de
visste att hen har en psykisk sjukdom. 1 Några frågor handlar även om allmänhetens
rädslor och uppfattningar om personer med psykisk sjukdom som farliga. Siffrorna
visar att 30 procent anser att man ska vara rädd för människor som besöker
närområdet för psykiatrisk vård, 24 procent tycker att människor med psykisk
sjukdom är farligare än vad de flesta tror, och hela 36 procent tycker att det borde
betonas att samhället ska skyddas från människor med psykisk sjukdom2. Översätter
1
Hjärnkolls befolkningsundersökning 2009-2012, 2012 års siffror, inget kampanjlän, tabell 12.
Hjärnkolls befolkningsundersökning 2009-2012, 2012 års siffror, inget kampanjlän, tabell 11. I
studien svarar befolkningen att de helt eller delvis inte instämmer i påståenden. 30 procent
instämmer INTE i påståendet att den lokala befolkningen behöver inte vara rädd för de människor
som besöker deras närområde för att få psykiatrisk vård, 24 procent tycker INTE att människor med
psykisk sjukdom är mycket mindre farliga än vad de flesta tror och 36 procent tycker INTE att det
borde betonas mindre att samhället ska skyddas från människor med psykisk sjukdom. Vi har valt att
förenkla negationerna i frågeställningarna för att det ska bli enklare att läsa.
2
Sida 5 av 13
vi siffran till Sveriges befolkning som helhet innebär det att minst 2-3 miljoner
människor tycker att personer med psykisk sjukdom är farliga på något sätt.3
Negativ bild av återhämtning och vård – ökar rädslan?
Kopplat till bilden av den våldsamma och farliga människan är uppfattningar om
möjligheter för förändring. Anta att det finns en koppling mellan känslor av rädsla
och avståndstagande till kunskaper om återhämtning samt tilltro till vårdens hjälp
och stöd. En tysk studie från 2006 visar en sådan koppling om schizofreni. Det är en
växande trend att peka på biologiska orsaker bakom sjukdomen. Men ju mer media
lyfter fram biologiska orsaker desto mer tänker befolkningen att personen med
schizofrenisjukdom saknar självkontroll, är oberäknelig och farlig, och desto mer
ökar rädslan och önskan om avståndstagande. (Dietrich, Matschinger, &
Angermeyer, 2006)
Hjärnkolls befolkningsundersökningar visar att bara 58 procent av allmänheten tror
att människor med allvarliga psykiska problem kan återhämta sig och bara 28
procent tror att de flesta får professionell hjälp inom sjukvården.4 (Oroväckande i
sammanhanget är att vårdstudenter inte har en bättre bild.5) Frågan är vad effekterna
blir av den negativa mediebilden av den psykiatriska vården i samband med
våldsbrottsrapportering. (Rasmussen & Höijer, 2005, s. 14) Kommer den
tillsammans med våldsrapportering lär det inte öka kraven på mer resurser till den
psykiatriska vården. Den amerikanska utbildningsstudien från 2004 visar att gruppen
som undervisats om våld och psykisk sjukdom inte visade en ökad tendens att stödja
finansiering av rehabiliteringstjänster. Något som däremot gruppen som undervisats
om stigma gjorde. (Corrigan, Watson, Warpinski, & Gracia, 2004)
Något som måste påpekas är att personer med psykisk sjukdom till en början av sin
sjukdomsperiod har samma gemensamma bild av psykisk ohälsa och psykiska
sjukdomar som allmänheten i stort. En tankeväckande bild av vad det innebär ges i
Greg Philos bok Media and Mental Distress. En man berättar där att när han blev
diagnostiserad med schizofreni blev han vettskrämd. ”Jag trodde jag var någon sorts
monster”, berättar han. Trots att han inte kände sig som ett monster tänkte han på
Jeckyll och Hyde-historier och sitt framtida liv utan jobb och bostad. ”Döda dig
själv” var det som uppfyllde hans tankar. (Philo, 1996)
3
Beräknat utifrån befolkningsmängden augusti 2013 som är 9 616 429.
4
Hjärnkolls befolkningsundersökning 2009-2012, 2012 års siffror, inget kampanjlän, tabell 14.
Sammanfattande utvärdering av Hjärnkolls utbildningsinsatser på Psykiatriska
omvårdnadsprogrammet vid Mittuniversitetet i Sundsvall samt Sammanfattande utvärdering av
Hjärnkolls utbildningsinsatser på Omvårdnadsprogrammet vid Komvux i Vänersborg.
5
Sida 6 av 13
Så ser våldsamheten ut
Senare tids forskning har frågat sig om det finns andra faktorer som spelar in när en
person med psykisk sjukdom begår en våldshandling. Det skulle i sådana fall betyda
att det också finns andra orsaker än själva sjukdomen.
En undersökning som vägt in andra faktorer är en ofta citerad amerikansk studie från
2009, ”The intricate link between violence and mental disorder” (Elbogen &
Johnson, 2009). Författarna förklarar inledningsvis att undersökningar som kommit
fram till att personer med psykisk sjukdom är mycket våldsammare än andra är
tveksamma av flera skäl. Ofta är studierna gjorda på inneliggande patienter. Det gör
att den stora gruppen personer med psykisk sjukdom6 som inte är intagen på sjukhus
utelämnas.
Deras studie visar att personer med psykisk sjukdom har en marginellt högre risk att
begå våldshandlingar i framtiden jämfört med övriga befolkningen. Däremot leder
kombinationen missbruk och psykisk sjukdom till ungefär fyra gånger så stor risk att
begå våldshandlingar i framtiden jämfört med om man bara har en psykisk sjukdom.
Ännu större är risken om den som har psykiskt sjukdom begått våldshandlingar
tidigare, är man, har brister i det sociala nätverket, saknar bostad, är arbetslös eller
nyskiljd.
Martin Grann var en av Sveriges främsta forskare på sambandet mellan psykisk
sjukdom och våld. Tillsammans med svenska och engelska forskare gick han igenom
forskningen på området från 1970 till 2009. (Singh, Grann, & Fazel ) (Grann & fl,
2005) Deras genomgång visar att det finns en ökad risk för våldsamt beteende hos
personer med schizofreni och andra psykoser. Den risken är kraftig vid samtidigt
missbruk. Däremot finns det inte någon skillnad mellan dem som har diagnosen
schizofreni/psykos och missbruk och dem som enbart är missbrukare. De menar att
det innebär att schizofreni och psykoser inte så att säga adderar något till det
våldsamma beteendet.
På andra sidan finns forskarröster som opponerar sig mot att förminska problemen.
Den australiensiske forskaren och psykiatern Paul Mullen menar att våldsbenägenhet
och missbruk mycket väl kan vara en direkt eller indirekt följd av den psykiska
sjukdomen, liksom olika personlighetsdrag och levnadssätt. Därför ska dessa faktorer
inte separeras från sjukdomen. Bättre är att beräkna den totala korrelationen mellan
psykisk sjukdom och andra faktorer och sedan ställa sig frågan varför den existerar.
I Elbogens studie ingår schizofrenisjukdom, bipolaritet och omfattande depressioner (major
depression).
6
Sida 7 av 13
Därefter måste vi ta itu med problemen där den psykiatriska vården har ett ansvar att
minska våldet inom patientgruppen. Följden blir, enligt Paul Mullen, att hela gruppen
personer med schizofreni bör farlighetsbedömas, även om högriskgruppen bland dem
är liten. Dessa personer ska sedan få ett strukturerat behandlingsprogram som tar
hänsyn till personlighet, beteendemässiga störningar, sociala problem, missbruk
liksom den psykiska sjukdomen. Om det görs skulle det allvarliga våldet i samhället
minska och personer med schizofreni skulle inte hamna i fängelse eller inom
rättspsykiatrin i samma utsträckning. (Mullen , 2006)
Sammanfattningsvis går det att urskilja tre olika grupper av forskningsresultat:
de som visar att det finns ett svagt samband mellan våld och psykisk sjukdom
de som visar att det finns ett starkt samband mellan våld och psykisk sjukdom
men att det i första hand förklaras av missbruk och andra miljöfaktorer
de som visar att det finns ett starkt samband mellan våld och
schizofrenisjukdom och att komponenter finns i schizofrenisjukdomen som så
att säga ”driver ” våldsbeteendet.
Även om det finns forskningsstöd för de tre olika resultatgrupperna pekar de flesta
referenser till den forskning som säger att det finns ett samband mellan psykisk
sjukdom och våldsbenägenhet men att det i första hand förklaras av andra faktorer än
den psykiska sjukdomen i sig. Av dessa faktorer omnämns oftast missbruk.
Forskare pekar även på vikten av att ge en balanserad bild oavsett forskningsresultat.
Skrivs det att under ett år står personer med diagnosen schizofreni för en femtedel av
alla fällande våldsbrott i befolkningen bör det samtidigt förklaras att 99,7 procent av
alla personer med diagnosen schizofreni inte kommer att fällas för något våldsbrott
under samma tid. (Walsh & Buchanan, 2002)
Gör så här
Uppdatera spelreglerna för press, radio och teve. Idag beaktar reglerna andra
diskrimineringsgrunder, men inte fysisk och psykisk funktionsnedsättning. Det är
hög tid att förändra det!
Vi eftersöker ett mer eftertänksamt rapporterande kring stora brottshändelser och
rättsprocesser. Överdriv inte ett samband mellan våld och psykisk sjukdom. Det är
inte läge att insinuera eller spekulera över något utan fakta. En rättspsykiatrisk
undersökning säger ingenting om en gärningsman har en psykisk sjudom eller inte.
Det är en del i en rättsprocess för att ta reda på hur ett brott ska bedömas juridiskt.
Ge undervisning till redigerare att inte lyfta upp specifika psykiatriska diagnoser som
det viktiga i rubriker, ingresser och bildtexter.
Sida 8 av 13
Reflektera över vems röst som påverkar vår gemensamma bild av verkligheten. När
det är ett vittne, polis eller närstående som uttalar sig om sina egna spekulationer
kring olika psykiska sjukdomar, överväg om det ska med i historien, ta reda på vad
andra säger om den slutsatsen.
Fundera över om du skulle rapportera likadant om en person om det vore en ung
person. En amerikansk studie från 2007 visar att rapporteringen om barn och unga är
mer korrekt jämfört med artiklar om vuxna med psykisk sjukdom. (Pirkis & Francis,
2012, p. 8)
Reflektera över ditt språkbruk och om du använder kränkande och negativt laddade
ord som galning, skogstokig eller störd. Vilket har visat sig inte vara en ovanlighet
på opinions- och kultursidor. Vad säger det om din redaktions kunskaper? Skulle ni
använda kränkande och negativt laddade ord som ”blatte”?
I stora brottsmål. Var försiktig med att utpeka specifika diagnoser som orsaksfaktorer
då många människor har samma diagnoser utan att begå brott.
Var speciellt noggrann i det korta utrymmet. Korta artiklar är mer negativt vinklade
och inte lika korrekta utan kan använda felaktiga begrepp som ”schizofren” istället
för ”en person med schizofrenisjukdom”. (Nawková & et al, 2012, s. 34) Det tycks
också som att det kortare formatet cementerar föreställningar om ett självklart
samband mellan psykisk sjukdom och våldsbrott då det i så stor uträckning är notiser
som berättar att en rättspsykiatrisk undersökning ska genomföras.
Sida 9 av 13
Bakgrund
Sedan april 2010 har kampanjen Hjärnkoll analyserat medias rapportering kring
psykisk ohälsa. Syftet med kampanjens pr-arbete är att nyansera, avdramatisera och
kunskapshöja bilden av psykisk ohälsa i media. Detta sker med hjälp av
undersökningar och kampanjens nätverk av privatpersoner, ambassadörer, med egen
erfarenhet av psykisk ohälsa. Medieanalyserna mäter bland annat om artiklar utgår
från första persons version samt om personbeskrivningar framställs positivt, negativt
eller neutralt. Från första början fanns en övervägande andel negativa artiklar. När
analyserna började ämneskategorisera medieinslagen blev det tydligt var de negativa
artiklarna kom ifrån: brottsrapporteringen.
Sida 10 av 13
Från och med juli 2011 utvecklades analyserna på två sätt. Dels rensades
rapporteringen kring psykisk ohälsa och brottslighet från dubbletter, för att
förändringarna annars riskerade att ”drunkna” i all brottsrapportering, dels
redovisades ett antal nya kategorier förutom brott: diagnos, forskning, kultur och
politik.
201107-201206 201207-201306
Brott
Diagnos
Forskning
Kultur
Politik
697
101
258
224
166
565
27
263
141
336
Positivt
Negativt
Neutralt
241
406
289
129
234
132
Eller, uttryckt i ett stapeldiagram:
Sida 11 av 13
Referenser
Corrigan, P. W., Watson, A. C., Gracia, G., & al, e. (2005). Newspaper Stories as
Measures of Structual Stigma. Psychiatric Services, 56(5), ss. 551-556.
Corrigan, P. W., Watson, A. C., Warpinski, A. C., & Gracia, G. (May 2004).
Implications of Educating the Public on Mental Illness, Violence, and Stigma.
Psychiatric Services, 55(5), ss. 577-580.
Dietrich, S., Matschinger, H., & Angermeyer, M. C. (2006). The relationship
between biogenetic casual explanations and social distance toward people
with mental disorders. International Journal of Social Psychiatry(52), ss.
166-74.
Elbogen, E. B., & Johnson, S. C. (2009). The intricate link beteween violence and
mental disorder. Arch Gen Psychiatry, 66(2), ss. 152-161.
Grann, M., & fl, m. (Nov 2005). Statens beredning medicinsk utvärdering. Hämtat
från www.sbu.se:
http://www.sbu.se/upload/publikationer/content0/1/riskbedomning_psykiarin.
pdf 2013
Lerdell investigations, David Lerdell;. (2012). Medias rapportering om
rättspsykiatri.
Morgan, A., & Jorm, A. (2009). Recall of News Stories About Mental Illness by
Australian Youth: Associations with Help-Seeking Attitudes and Stigma.
Australian and New Zeeland Journal of Psychiatry, 43, ss. 866-872.
Mullen , P. (12: 239-248 2006). Hämtat från
http://apt.rcpsych.org/content/12/4/239.short
Nawková, L., & et al. (2012). The Picture of Mental Health/Illness in the Printed
Media in Three Central European Countries. Journal of Health
Communication, 17(1), 22-40.
Philo, G. (1996). Media and Mental Distress. New York: Addison Wesley Longman
Limited.
Pirkis, J., & Francis, C. (2012). Mental illness in the News and Information Media: A
critical Review. Canberra: Commonwealth of Australia.
Sida 12 av 13
Rasmussen, J. (2013). Mediebilden av psykisk ohälsa i samband med terrordåden i
Norge 2011. En innehållsanalys av nyhetspressens rapportering. Stockholm:
Handisam/Hjärnkoll.
Rasmussen, J., & Höijer, B. (2005). Mediebilden av psykisk sjukdom och psykiatrin i
samband med våldsbrott - en studie av DN, Aftonbladet och Rapport.
Stockholm: Riksförbundet för Social och Mental hälsa, Örebro Universitet,
Handikappförbundens samarbetsorgan och Paraplyprojektet.
Singh, J. P., Grann, M., & Fazel , S. (u.d.). Plos one. Hämtat från www.ploseone.org:
http://www.plosone.org/article/info%3Adoi%2F10.1371%2Fjournal.pone.00
72484 2013
Stuart, H. (2006). Media Portrayal of Mental Illness and its Treatments. CNS Drugs,
20(2), ss. 99-106.
Wahl, O., Wood, A., & al, e. (2002). Newspaper coverage of Mental Illness: Is It
Changing? Psychiatric Rehabilitaion Skills, 6(1), ss. 9-31.
Walsh, E., & Buchanan, A. (2002). Violence and schizophrenia: examining the
evidence. The British Journal of Psychiatry(180), ss. 490-495.
Whitley, R., & Berry, S. (2013). Trends in Newspaper Coverage of Mental Illness in
Canada: 2005-2010. The Canadian Journal of Psychiatry, 58(2), pp. 107-112.
Sida 13 av 13
