Kontraproduktiv antirasism
Vart håller den antirasistiska kampen på att föra samhället? I den bästa av världar mot ett bättre,
mer tolerant och inkluderande samhälle som vilar på övertygelsen om människors lika värde. I den
sämre versionen, dessvärre den version som kan tillämpas på nuvarande diskurs, konstruerar många
tongivande antirasister en uppdelning mellan människor som baserar sig på samma faktorer som den
antirasistiska kampen syftar till att omintetgöra.
I den sistnämnda versionen är det nämligen inte den gemensamma kampen mot rasismen som är
central, avgörande är istället vilka grupper som för kampen framåt. I praktiken har det gått så långt
att enbart vissa tillåts yttra sig. Legitimiteten vilar därmed inte längre på åsikter och värderingar utan
på något så diffust och irrelevant som (etnisk) grupptillhörighet. Så för att göra det hela begripligare,
att tilldela människor egenskaper och åsikter på grund av härkomst är å ena sidan något som ska
bekämpas, å andra sidan enkelbiljetten till problemformuleringsprivilegiets förlovade land.
Det antirasistiska forumet ”Rummet” som nyligen startades av fyra unga kvinnor fångar
problematikens kärna. Forumet välkomnar människor som utsatts för rasism, men bara om dessa
inte är ”vita”. Vad som menas med ”vita”, eller deras motsats i form av de ”icke-vita”, är svårt att
ringa in.
Men bör inte grundpremissen rimligen vara att ”icke-vita” kan vara rasistiska mot andra ”icke-vita”
eller ”vita”, för den delen, precis på samma sätt som ”vita” kan vara rasistiska mot andra ”vita” eller
”icke-vita”? Dessvärre leder besattheten vid människors hudfärg knappast till ett mer färgblint
seende utan snarare tvärtom. Vem gynnas av det?
Samma slutsats låter sig dras beträffande andra antidiskrimineringskamper som istället för att luckra
upp ramarna enbart befäster problemet. Det bästa exemplet rör feminismens kritik av patriarkatet
som också den enbart tillåts inrymma de frågeställningar som bekräftar den egna hypotesen. Överlag
riskerar fokus på förenklade strukturer enbart leda till att helhetsbilden fragmenteras och
upplevelser som inte anses uppfylla normen exkluderas.
I alla tider har människor som upplevt snarlika händelser sökt sig till varandra för tröst och förståelse,
inget konstigt i detta. Det som gör engagemang som ”Rummet” problematiskt är idén om
exkludering, dels av ”vita” som per se inte anses kunna falla offer för diskriminering, dels av
människor överlag som oavsett hudfärg skulle vilja bidra till kampen mot rasism. En utveckling mot
att den som inte själv utsatts inte kan aktivera sig till följd av bristen på personlig erfarenhet är bara
kontraproduktiv.
”Att vara rädd för att människor ska reagera just på att vi använder ordet "vit" kan liksom inte hindra
oss. Det är en del av problemet att vita och "icke-vita" särskiljs och det är därför en självklar del i
diskussionen.” säger en av grundarna till “Rummet” i en intervju (P3 9/1). Frågan som hänger sig kvar
är varför enbart vissa ska komma till tals med hänvisning till det särskiljande? Är inte det rasism i sig?
Alice Teodorescu
Borgerlig opinionsbildare och samhällsdebattör, jurist och verksam hos Företagarna. Grundare av det
kvinnliga nätverket ”En plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra”.
