Vad gör gudstjänsten med oss?
Anders Arborelius
På engelska frågar man ibland: Where do you worship? På svenska har vi svårt att hitta ett bra och
naturligt ord för detta worship. Tillbe, dyrka, ja, inget ord ligger oss så naturligt i munnen. Kanske det
just visar på något vi ofta missar? Gudstjänsten skall få oss att gå ut ur oss själva och inte så mycket
tänka på vad den säger oss och gör med oss utan inrikta oss på att ge Gud den tillbedjan som
tillkommer honom.
1. Vad är gudstjänst - diakonia?
Vi firar en gudstjänst i glädje över att Gud är Gud och att vi får tjäna, tacka och tillbe honom för vad
han är i sig själv. Han förtjänar vår kult och tillbedjan. Han har rätt till vår tjänst. I gudstjänsten får alla
former av mänsklig bön sin plats: tillbedjan, ånger, jubel, lovsång, förbön, tacksägelse etc. I
gudstjänsten förflyttas tyngdpunkten från oss själva till Gud, och det är den största tjänst vi kan göra
oss själva. Vi befrias från vårt behov att ”känna, få ut något”.
2. Gud och vi – koinonia
Gudstjänsten är alltid en vi-erfarenhet. Kyrkans vi, hennes gemenskap, tar gestalt i gudstjänsten inför
den Gud som själv är treenig gemenskap. Jag finner mitt djupa och sanna jag i Kristus och samtidigt i
gemenskap med hela den universella gemenskap som Kyrkan är. Min identitet är alltid ecclesial,
kyrklig, jag är delaktig av helig gemenskap som blir tydligt i gudstjänsten. Jag sänds ut och rustas för
tjänst i världen, i samhället. Jag får del av Kristi frälsande uppdrag varje gång jag firar gudstjänst.
3. Gudstjänstfirande identitet – liturgia
Den döpta människan är en homo liturgicus, ett levande tempel åt den treenige Guden. Redan
genom skapelsen är hon en tillbedjande varelse. Vi får gå upp i det som är större, i Den som är
oändligt mycket större, i hänförelse, hänryckning, ”nykter berusning”. Denna extas sker framför allt i
gudstjänsten, på trons, hoppets och kärlekens teologala plan. Vi är söner i Sonen och får träda in i
Sonens innersta relation till Fadern och säga: Fader vår. Vi får överlåta oss och tjäna den Gud som i
Kristus har tjänat oss. Vi får ta ut den himmelska liturgin i förskott varje gång vi firar gudstjänst. Tid
och evighet knyts samman i nu-ögonblicket.
Bilaga till punkt 3
Liturgia
Den liturgiska renässans som föregick det Andra Vatikankonciliet fick sin bekräftelse i
konciliedokumenten. Denna betoning och vördnad för liturgin är ingenting nytt utan något konstant
i hela den kristna historien. Bibeln är liturgiskt präglad och står i sin tur helt central i all kristen liturgi.
”Kyrkan har alltid vördat de heliga skrifterna lika mycket som Herrens kropp och upphör inte, särskilt
i den heliga liturgin, att från bordet med Guds ord och Kristi kropp ta emot livets bröd och räcka det
åt det troende” (Dei Verbum, 21). Bibelns ord får en särskild kraft när det proklameras i liturgins
förtätade atmosfär. När vi sedan närs av Kristi kropp och blod får de heliga ord som förkunnats en
ännu mer närande och uppbyggande kraft i vårt liv. Liturgin måste mer och mer bli en livsnerv i vårt
personliga liv liksom det är i kyrkans liv. Samtidigt vet vi att vår tids människor måste fostras in i
liturgins heliga monotoni, som ibland kan tyckas främmande för somliga. Det är en av kyrkans stora
pastorala utmaningar i en tid, då man överöses med stimuli från alla håll. Men när väl en människa
upptäckt liturgins sanna väsen, faller hon ofta till ro och gläds över dess djupdimension bortom allt
känslosvall och all mångordighet.
All jordisk liturgi ger oss en föraning och försmak av den himmelska liturgi, som är det yttersta
målet för vår existens. Det är just denna djupa, men svårförklarade föraning om evigheten som ger
människan en frid och glädje som ingenting kan rubba. ”Innerligast blir vi förenade med den
himmelska kyrkan, när vi tillsammans firar det gudomliga majestätets lov i ett samfällt jubel. Detta
gäller särskilt i den heliga liturgin… När vi firar det eukaristiska offret, är vi allra innerligast förenade
med den himmelska kyrkans gudstjänst” (Lumen Gentium, 50). Människan är skapad för att
förhärliga och lova Gud i all evighet. Därför är det viktigt att redan här och nu börja öva in vår eviga
existens. Genom dopet är vi liturgiska varelser, ett heligt tempel åt Gud. Inom oss väller lovsång och
tacksägelse upp. Vi får alltid ansluta oss till Sonen i hans ständiga förhärligande av Fadern. Den döpta
människan har som homo liturgicus fått en värdighet som gränsar till det otroliga. Treenigheten bor i
henne som i sitt eget hem. Hon får leva i ständig bön. Det är bara att förbli kvar vid det levande
vattnets källflöde som ständigt väller upp inom henne. Himlen har redan börjat här på jorden
alltsedan den dag då vi sänktes ner i dopkällan. Dopvattnet torkar liksom aldrig upp. Vi är indränkta
av levande vatten.
Liturgin är i första hand alltid – och det måste sägas bestämt och uttryckligt – förhärligande av
Guds upphöjda majestät. Det är vår heliga plikt och samtidigt vårt största privilegium att vi i
gemenskap med hela kyrkan får lovsjunga och upphöja den treenige Guden. Vi deltar i mässan först
och främst eftersom vi vill tillbe och tacka, ära och förhärliga Gud. På så sätt träder vi ut ur den
självcentrering som präglar oss alltsedan syndafallet. Det är en oerhörd befrielse för oss när vi befrias
från tvånget att hela tiden känna efter hur det känns eller inte känns. Vi blir fria att glädja oss över att
Gud är Gud och att vi får ge honom aldrig så litet av den tillbedjan som tillkommer honom av all
evighet. Vi får andas evighetsluft i liturgin, den renaste luft som finns eftersom den är helt fri från
syndens miljöförstörelse. Men det fordras en mentalitetsförändring av stora mått för att lära sig tillbe
och fira liturgi. Det är inte så lätt för oss nutida människor, som så lätt fastnar i självanalys och kravet
att hela tiden få uppleva något i stället för att bara leva till Guds ära och så finna ro för vår oroliga
själ.
”Fastän liturgin först och främst är tillbedjan av Guds majestät, innehåller den likväl mycket
undervisning av det troende folket. I liturgin talar nämligen Gud till sitt folk och i den förkunnar
Kristus alltjämt sitt evangelium. Folket å sin sida svarar Gud med sång och bön” (Sacrosanctum
Concilium, 33). Vi kan till och med säga att ingenting ger oss så djup insikt och kunskap som att få
förhärliga Gud. Gud lär man bättre känna på knä än genom boklig lärdom. Den undervisning som vi
tar emot i liturgins klimat påverkar oss på en djupnivå, som ligger bortom alla ord och begrepp.
Därför är den eukaristiska liturgin livsviktig för att vi verkligen skall växa in i det kristna livet. Den
östkyrkliga traditionen ser på liturgin som en livslång katekes, där vi får växa allt djupare in i
kunskapen om Gud. Genom att fira trons mysterier får vi del av den mystagogi, som gör oss alla till
mystiker in spe
Man brukar säga att i liturgin är det två linjer som möts: den latreutiska, alltså den tillbedjande,
och den soteriska, den frälsande. Gud har stigit ner till oss för att frälsa oss och genom frälsningens
nåd blir vi i stånd att tillbe honom som vi bör. I liturgin möts dessa båda linjer och blir oskiljaktiga. I
liturgin är det alltid Kristus som är den handlande och genom frälsningen får vi förena oss med
honom i hans tillbedjan av hans och vår himmelske Fader. När vi lyssnar uppmärksamt på de
liturgiska bönerna, märker vi att de nästan alltid är riktade till Fadern genom hans Son. Vi är ”söner i
Sonen” som kyrkofäderna säger. Vi är infogade i Kristi mystiska kropp, kyrkan, som samtidigt är hans
brud. Vi får vara med, Vi är redan nu delaktiga av den tillbedjan av Gud som en gång skall bli
fulländad i den himmelska härligheten.
Ite missa est - mässans avslutning leder över till mission. Missa och missio hör alltid ihop. Också
vardagens glädje och möda har en liturgisk prägel. Vi sänds ut för att medverka i Guds skapande och
frälsande arbete på att rädda världen genom vårt arbete. Bön och arbete hör ihop. Liturgia och
diakonia går in i vartannat. Himmel och jord förenas i lovsång till Guds ära. ”När det nya och eviga
förbundets överstepräst, Kristus Jesus, antog människonatur, förde han till sin landsflykt här på
jorden med sig den lovsång som i de himmelska boningarna ljuder i all evighet. Han fogar hela den
mänskliga gemenskapen samman med sig till en enhet för att tillsammans med den sjunga denna
himmelska lovsång” (Sacrosanctum Concilium, 83). Genom vår evangelisation och vårt arbete för att
bygga upp den mänskliga gemenskapen till en enhet i fred och rättvisa får vi medverka med Kristi
frälsningsverk och samtidigt ljuder den himmelska lovsången inom oss, så att vi just här och nu kan ta
ut den eviga härligheten i förskott.
