HÖGA VISAN

HÖGA VISAN
SHIR HA SHIRIM – CANTICUM CANTICORUM en kyrkoopera
HÖGA VISAN – SHIR HA SHIRIM – CANTICUM CANTICORUM - en kyrkoopera
MUSIK
Hans-Ola Ericsson
LIBRETTO
Klaus Röhring
Beställningsverk för Piteå Kyrkoopera genom Norrbottensmusiken, finansierat av Statens Kulturråd
samt forskningsprojektet ”Musikens vita fläckar” finansierat av Vetenskapsrådet.
Föreställningens längd ca 1 tim 20 min utan paus
Susanne Rydén SOPRAN
Lars Arvidson BAS
Dan Johansson KOREOGRAFI
Ingrid Lundmark DANS
Kjell Peder Johanson
OCH DANS
SKÅDESPELARE
Tommy Björk SLAGVERK
Hans-Ola Ericsson ORGEL
OCH MUSIKALISK LEDNING
Bo Thomassen LJUSDESIGN
Åsa Acking SCENOGRAFI OCH KOSTYM
Anders Hannus LJUDREGI
Lars-Göran Ehn LJUDASSISTENT
INSPELADE RÖSTER
Kjell Peder Johanson
TEXTER UR HÖGA VISAN
Hon: Susanne Fängström (svenska)
Han: Hans-Ola Ericsson (svenska)
Hon: Yael Feiler (hebreiska)
Han: Dror Feiler (hebreiska)
Hon: Gunilla Niska (latin)
Han: Staffan Sandlund (latin)
KLANGINSPELNINGAR
Eva Plumppu PRODUCENT
Rigmor Flodmark MARKNADSFÖRING
Hans-Ola Ericsson KONSTNÄRLIG LEDNING
Susanne Rydén
Eva Plumppu
Hans-Ola Ericsson
Anders Eklund SCENMÄSTARE
Lisa Liljedahl MASK
PROGRAMBOK
Juliane Backmann
Klaus Röhring
Dror Feiler
ÖVERSÄTTNING AV LIBRETTO
DRAMATURGI OCH TEOLOGISK RÅDGIVNING
REGI
SAMMANSTÄLLNING, ÖVERSÄTTNING:
Lena Weman Ericsson
Ulf B Johnsonn
GRAFISK FRAMSTÄLLNING:
Hans Nordlund
TRYCK: LULEÅ ALLTRYCK AB 2004
FOTO:
HANS-OLA ERICSSON tonsättare samt konstnärlig
ledare för Piteå Kyrkoopera
Till min älskade dotter Mindra
HÖGA VISAN – EN MUSIKALISK RESA
När Klaus Röhring, under en färd från
Jokkmokks vintermarknad 1999, utmanade mig med frågan om det inte vore
dags för mig att komponera en kyrkoopera och det över Höga visan avfärdade jag hans förslag med ett avmätt:
”Du kan väl sammanställa en synopsis,
så får vi väl se.”
Jag hade nyligen återvänt till kompositionsverkstaden och påbörjat arbetet med en stort upplagd orgelmässa,
”De fyra varelsernas Amen”, ett beställningsverk för Göteborgs internationella
orgelakademi 2000 i samband med
invigningen av den nya forskningsorgeln i Örgryte nya kyrka.
Min egen musik tystnade 1986,
ironiskt nog med körverket ”…och allt
som återstår är tystnad…”
3
Mina egna tankar om komposition
och den egna musiken fortsatte emellertid i tystnaden. Orgelmässan för
Göteborgs internationella orgelakademi
blev mitt första slutförda verk sedan den
självpåtvingade tystnaden 1986.
Interpretationen av andra samtida
tonsättares verk har varit extremt viktigt
för mig och jag kommer aldrig att ge
upp kampen för den ohörda musikens
krav på att få klinga. Vid sidan av min
verksamhet som interpret och pedagog
har jag emellertid alltid haft en stor
längtan tillbaka till kompositionsverkstaden. Under åren efter körverket
”…och allt som återstår är tystnad…”
har jag försökt finna vägar tillbaka.
Endast en kort tid efter vår Jokkmokksresa hade Klaus Röhring utarbetat
en synopsis. Hans effektiva och explosionsartade kreativitet har aldrig upphört att förvåna mig. Han har deltagit
som dramaturg och/eller librettist i alla
Piteå Kyrkooperas produktioner.
Men Höga visan? - en omtvistad erotisk berättelse som endast har fått vara
4
kvar i Bibeln därför att alla tider har
tolkat in sina bilder för att kunna njuta
vidare av denna sångernas sång. Jag
föreslog Jobs bok, Uppenbarelseboken
och andra konfliktfyllda berättelser, men
Klaus Röhring gav inte upp med att
framhärda utmaningen att ge sig i kast
med en positivistisk berättelse så som
den kommer till uttryck i Höga visan.
Nu, efter två års intensivt arbete och
sex libretti senare måste jag tillstå att
resan har varit djuplodande, utmanande
och mycket mer komplex och svårtydd än
jag först trodde att den skulle bli.
Klaus Röhring har med sitt libretto
fört in vår kristna historias olika interpretationer av Höga visan - upplysta texter
med tolkningar av Höga visan av
Bernhard av Clairvaux, Hildegard av
Bingen, Martin Luther, Johann Gottfried
Herder, Erich Fried och inte minst texter
av Klaus Röhring själv. På detta sätt är
interpretationen av denna kärlekslyrik
upp till er, ärade publik att infoga i era
egna liv. Därför är även affischen till
denna föreställning utformad som en
5
spegel där ni kan se er själva i paradisets trädgård, flankerad av enhörningen och lejonet.
Gobelängerna från Musée de Cluny med
”Damen och enhörningen” har varit en initialtändning för hela verket. Det mångtydiga sätt
som de fem sinnena redovisas i dessa epokgörande och mystiska gobelänger har varit
oerhört kreativa som utgångspunkt. Exempelvis är bilden av Hortus Conclusus med enhörningen utgångspunkt för interpretationen av
enhörningen symboliserande kärlek, vishet
och Kristus. Sökandet efter en klanglig
gestaltning av de fem sinnena ledde mig till
inspelningar av så fina ljud som man normalt
inte kan få registrerade i akustiska inspelningar. Inspelningarna av dessa ljud är därför gjorda i det akustikfria rummet vid Luleå tekniska
universitet. För att spela in ljudet av exempelvis ögonlockens klickande ljud krävdes en
absolut tyst atmosfär så som man kan finna i
ett akustikfritt rum. Klangen av ”Att känna” en smekning är så oerhört svag att man måste
skärpa alla sinnen. Men hur klingar hörseln?
Här har jag valt att gestalta den med hjälp av
vindens och vågornas ljud. Smak och lukt är
mer självklara.
6
Jag har försöka att förhålla mig så neutral
som möjligt till Höga visans poesi. Jag föreställer mig att denna berättelse är så intim att den
egentligen endast kan viskas mellan två älskande. Därför är ni ständigt omgivna av viskade
röster på svenska, hebreiska och på latin. De
viskande rösterna utgör egentligen för mig den
verkliga Höga visan.
Rollfiguren Angelus uppfyller samma funktion som evangelisten i barockens passioner
eller som vägvisaren Vergilius, den romerske
skalden som blir Dantes vägvisare genom helvetet och skärselden i hans Divina commedia.
Vergilius åtnjöt även anseende som magiker
och profet och ansågs ha förebådat Kristi
ankomst. I kyrkooperan ”Höga visan” är
Angelus den person som för berättelsen framåt
men är också i sin Janusgestalt den som ifrågasätter kärleken.
Sångarna förtydligar, preciserar och förmänskligar min egen interpretation.
Dansarna förkroppsligar den fysiska närvaron av närhet, längtan och avstånd.
Orgeln och slagverket är tillsammans med
elektroniken bärare av den musikaliska grundidén.
7
En operaproduktion är och förblir en gemensam utmaning och
ansträngning där många personer
ger sitt yttersta av sin egen kompetens. Vi har arbetat på samma sätt i
Piteå Kyrkooperas samtliga produktioner, med största möjliga öppenhet, där samråd och lyhördhet för
den enskilde medverkandes egen
kreativitet har vart ledstjärnan.
Därför vill jag, som konstnärlig
ledare, för denna produktion välkomna er, ärade publik, till en föreställning som vill ta med er på en
resa in i kärlekens komplexa värld.
Att vara fri från kärleken är det
bra eller dåligt? Det är det värsta
som kan hända oss.
Vad är egentligen kärleken och
hur kan man definiera den? Det
sägs att Gud har sagt att han är
kärleken.
8
Lars Arvidson, Susanne Rydén, Kjell Peder Johanson
9
KLAUS RÖHRING
l i b re t t i s t , t e o l o g i s k r å d g i v a re o c h d r a m a t u r g
TEOLOGISKA TANKAR KRING HÖGA VISAN
”Världen är inte värdig den dag som Höga visan – Sångernas sång – gavs till Israel. Hela
Ketuvím är helig men Höga visan är heligare än det heligaste.” Med detta uttalande rättfärdigade Rabbinen Akiba att Höga visan ungefär år 90 e. Kr. togs med i den hebreiska
bibelns skrifter, i Ketuvím. Höga visan, en liten bok med erotiska kärlekssånger, som i sin
nuvarande kanoniserade form, går tillbaka till tiden 300-400 år före Kristus, men som i
många av dess bilder och poetiska former har betydligt äldre förebilder. Senare tillskrevs
den Kung Salomo som var bekant för sina vishetssånger. I åtta kapitel återfinns erotiska
kärlekssånger, som är fulla av poesi och som konstsånger framstår som lyrisk diktning av
absolut högsta kvalitet, ”un chef-d’oevre de Poésie pure“ (D. Buzy). De enskilda sångerna
är löst sammanfogade, men var och en är ändå sinnrikt ordnade och visar därmed på en
slutlig, i högsta grad konstnärlig, bearbetning.
Dessa sånger handlar om längtan mellan två älskande och längtans uppfyllande, om
sökande och att finna, och om de störningar som denna kärlek vederfars. De båda älskande framträder i ständigt nya gestalter och förklädnader. Ynglingen är kung Salomo
eller också en herde. Bruden är furstedotter eller trädgårdspiga, herdinna eller Sulamith.
Båda projicerar sina föreställningar på den andra så att sånger av beundran, skryt och
längtan uppstår. Deras erotiska kärlek skildras som en de fem sinnenas kärlek, som att se,
att höra, att känna, att lukta och att smaka. En sång full av magi och sinnlighet.
Detta var kring tiden för sångernas tillkommande något normalt. Ogenerat talade
man om Eros och sexualitet och såg i detta ingen motsägelse till den gudomliga världen
eftersom man på den tiden inte skilde på profant och heligt. Världen var som Guds värld
10
en värld, den var Jahves goda skapelse och till den hörde
också människans kärlek, även kärleken i dess erotiska
gestalt. Man fick och får därför uppfatta dessa sånger bokstavligt och ”kalla dem för deras rätta namn”.
Allegorisk tolkning
Att denna lilla bok blev kvar i Bibelns kanon och inte bannlystes när man under senare tid fann orden och bilderna
anstötliga, kan man tacka den särskilda tolkningstradition
som tog sin början med Rabbi Akiba år 90 e. Kr. Den brukar
benämnas den allegoriska uttydningen, eller ”läsning-påannat-vis”. Detta innebar att man såg ett hemligt skikt
bakom orden, ett skikt som gällde som nyckel till tolkningen. Det är applicerbart på många bilder i Höga visan självt,
när t ex den älskande kvinnan liknas vid en trädgård, och
hon uppmanar sin älskade att komma in i den. För att förstå detta måste man se att bakom orden finns en – i detta
fall – erotisk anspelning. Just denna ”läsning-på-annat-vis”
låter oss senare tolka kärleken mellan de båda älskande
som kärleken mellan Jahve och hans folk Israel. I kristen tid
ersatte Kristus Jahve och hans Kyrka Israels folk, eller, istället för den kollektiva kyrkan, den mänskliga individen, den
troende själen. Den egentliga grundaren till denna allegoriska tolkningstradition av Höga visan var Hippolytus från
Rom (†235). För honom handlade det om en dialog mellan
Kristus och synagogan. Kyrkofadern Origenes (†253/54)
11
tolkade Höga visan som ett dramatiserat kärleksmysterium mellan Kristus och kyrkan,
mellan Guds ord och den enskilda själen. Ambrosius från Milano (339-397) presenterade hundra år senare en Maria-centrerad tolkning, en mariologisk tolkning. I kyrkans
ställe framhävdes modern Maria såsom en urbild, en upphöjd förebild för det jungfruliga levernet. Denna tolkning var den förhärskande under medeltiden, och i synnerhet
Höga visan tolkades som en essay över mystisk Gudsbekännelse. Martin Luther tolkade
senare Höga visan på ett helt nytt sätt när han lade en politisk betydelse i texten, som
Salomos lovsång över staten Israel, som en politisk fredssång.
Typologisk tolkning
Vid sidan av den allegoriska tolkningstraditionen återfinns den typologiska som i synnerhet uppkom under medeltidens judiska utbredning. Utgående från den bokstavliga
betydelsen av texten såg man i de båda älskandes kärlek förhållandet mellan Israel och
Messias. Eller man läste Höga visan som förhärligandet av Salomos historiska bröllop
vilket därmed utgjorde en förebild för Kristi kärlek till sin kyrka.
Bokstavlig tolkning
Under historiens gång och i synnerhet i senare tid fick den bokstavliga och historiska
tolkningsarten genomslag. Många benämner den också den naturliga tolkningen. I
synnerhet den historiskt-kritiska utläggningen av Bibeln visar på Höga visan som en
samling av mänskliga kärlekssånger ”som helt och fullt och enbart handlar om ’köttslig kärlek’” (Helmut Gollwitzer). Denna tolkningstradition hade tagit sin
början med Johann Gottfried Herders berömda bok Lieder der
Liebe, Kärlekens sånger.
12
Hur man än uppfattar och tyder denna lilla bibliska bok,
allegoriskt, typologisk eller bokstavligt, skall man dock
aldrig spela ut tolkningarna mot varandra. De hör alla till
denna boks historia och visar endast på olika sätt att förstå
den. ”Omnis locus scripturae est infinitae intelligentiae”,
sade Luther ”…varje ställe i skriften präglas av oändlig
insikt; därför, det du känner igen skall du inte högfärdigt
göra gällande; bestrid inte en annans insikt och avbryt
honom inte! Det finns vittnesbörd och någon ser kanske det
du inte ser. På detta sätt skall man alltid förhålla sig till
bekännelsen av Skriften. I de olika tolkningarna framkommer
enbart skilda dimensioner av förståelsen av kärleken mellan Gud
och människan.”
”Gud och hans evighet älskas av hela hjärtat, inte så att den
jordiska kärleken tränger sig in under eller försvagar den, utan på
sätt och vis som cantus firmus – den ledande melodin – till vilken
de olika kärlekarnas stämmor klingar kontrapunktiskt. Ett av dessa
kontrapunktiska teman, som har sin egen fulla självständighet,
men ändå kan härledas till cantus firmus, är den jordiska kärleken.
I Bibeln finns Höga visan, och det finns sannerligen ingen hetare,
mer sinnlig, mer glödande kärlek än den som det där talas om.
Det är verkligen bra att den återfinns i Bibeln, för alla som betraktar kristendomen genom lidandets raster. Där cantus firmus är klar
och tydlig, kan kontrapunkten utveckla sig hur vågat som helst.”
(Dietrich Bonhoeffer)
13
KLAUS RÖHRING libretto
OM LIBRETTOT
”Se här”, säger Bibeln, ”hör upp, hur dessa två förälskade gläder sig åt varandra, var
och en åt den andres olikartade kropp – se hur de hänryckt betraktar varandra, nakna
och blottade, från topp till tå – som de ser varandra efter de nattliga
omfamningarna och föreningarna, Adam och Eva i paradiset utan
skam, könets lycka – så är det menat: ”Som man och kvinna skapade
han dem (1 Mos 1:27). Hur kunde ni förfalla till att hålla detta för
syndigt, att likställa sinnlighet med osedlighet?
Se hur alla sinnen hos de båda är delaktiga:
seendet, hörandet, luktandet, smakandet,
beröringen! Denna sinnlighet är deras
kärleks sedlighet eftersom det är
kärleken såsom Gud önskade,
precis så, en mänsklig kärlek, ägnad
människan.” (Helmut Gollwitzer)
Librettot är skrivet med utgångspunkt i
Höga visans historia och de olika utläggningar och tolkningar, som med varandra
och bredvid varandra alla har sitt existensberättigande. På samma sätt är scenerna
strukturerade. Samlingen av kärlekssånger
14
Klaus Röhring, Hans-Ola Ericsson, Dror Feiler
15
och deras konstfulla gestaltning i Höga visan ger av sig självt
sådana scener som ger librettot en symmetrisk form där
kärntanken i Höga visan hamnar i den formella mittpunkten i denna kyrkoopera:
Bär mig som ett sigill vid ditt hjärta,
som ett sigill vid din arm.
Stark som döden är kärleken,
lidelsen obeveklig som graven.
Dess pilar är flammande eld,
en ljungande låga. (Höga v 8:6)
I den symmetriska speglingen av de olika
scenerna visar sig spänningsbågen mellan längtan efter föreningen med den
älskade - som den kommer till uttryck i
lovprisningen av den älskades skönhet –
och uppfyllelsen av denna längtan i kärlekens trädgård. Till detta hör också de
störningar som denna kärlek utsätts för,
som försvårar föreningen av de båda
älskande, som till och med hotar den.
16
Det kan vara genom grannar och vänner, genom den svartsjuka som uppkommer hos
de älskande eller genom främmande stämmor som löser upp den gudomliga cantus
firmus-stämman hos de älskande. Främmande stämmor som vill göra den mänskliga,
erotiska kärlekens kontrapunktiska stämma till cantus firmus.
Den symmetriska formen hos helheten och de enskilda scenerna symboliserar genom
talet sju en slags fullkomlighet, det ”paradisiska”. En tanke, som går tillbaka till
Johann Gottfried Herder ”När Gud skapade människan i paradiset, var kärlek hans
paradis… Den är vårt kungarike från paradiset”. På samma gång lyfter denna symmetriska uppbyggnad fram Höga visans bibliska karaktär. Det handlar inte om en
genomgående, rakt berättad historia, utan om ”pärlor på ett band” (Herder), dvs
enskilda scener som står för sig själva och som hör samman genom det gemensamma:
Kärlekens sång.
Prolog och ouvertyr
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
Kyssen (känna)
Salomo och flickan (se)
Jerusalems döttrar (lyssna)
Sigillet (den inre meningen)
Nattens sång (lyssna)
Salomo och Sulamit (se)
Kärleksträdgården (lukta och smaka)
Epilog
17
I dessa sju scener finns det olika skikt som illustrerar och låter Höga visans rika innehåll,
med dess olika tolkningar som berikat den under århundraden, komma till uttryck.
I. Den (bibliska) handlingens skikt
Här framträder speciellt de båda huvudfigurerna (Salomo och Sulamit),
Jerusalems döttrar, stadens väktare.
II. Angelus interpres skkt
Angelus interpres, den interpreterande ängeln, bär upp den mångfacetterade
tolkningstraditionen. Han gör det som en hermeneut, en tolk, som förmedlar olika
sätt att se och tolka skeendet på scenen. En sådan interpreterande ängel återfinns
i flera bibliska böcker, t ex i Sakarja och Johannes uppenbarelser. Angelus interpres
förtydligar och tolkar ord och bilder, avslöjar – låser upp - dess egentliga mening.
Denna interpret företräder den allegoriska och mariologiska tolkningstraditionen
som man finner i ”Sermones super Canticum Canticorum” av Bernhard av Clairvaux
eller den mystiska tolkningen i Hildegard av Bingens sånger, Martin Luthers ecklesiologiska och politiska tolkning, den bokstavliga – naturliga – tolkningen som man finner
hos Johann Gottfried Herder och Erich Fried. Angelus interpres förmedlar exempel på
de många, nästan oräkneliga utläggningar av denna Sångernas sång under århundraden.
III. De kontrapunktiska texternas skikt
Egna, korta poetiska texter dyker återkommande upp som motsägelser som stör och
förvillar kärlekens cantus firmus, som splittrar kärleken med dubbelmoral, som berövar den erotiska kärleken dess gudomlighet och gör den till något endimensionellt,
som degraderar den till enbart sex.
18
IV. Stämmornas och klangernas skikt
Till de många tolknings- och utläggningstraditionerna hör också de olika språken och alla översättningarna. Originalspråket hebreiska, översättningen till latin (Vulgata) och den svenska nyöversättningen (Bibel 2000) i kombination med översättningen av Viveka Heyman och ordagranna översättningar av Dror Feiler, tydliggör här de olika
tidsskikten.
V. De fem sinnenas skikt
De fem sinnena hör till de viktigaste uttrycksmedlen av kärleken i Höga visan. De älskandes
sinnlighet är deras sedlighet (Helmut Gollwitzer)
– att känna, att se, att höra, att smaka och att
lukta. Varje scen är ägnad ett sinne, som bokstavligen befäster dessa scenernas karaktär.
Förebilden till detta är gobelängerna från Musée
de Cluny ”Damen med enhörningen” som spelar på
dessa fem sinnen och deras betydelse för människans
varande. Enhörningen symboliserar också kärleken,
visheten och Kristus.
Med dessa scener och deras olika skikt av Höga visan
som kyrkoopera är det meningen att publiken under
ca 80 minuter skall få se in i och lyssna sig in i en
19
paradisisk trädgård, för att upptäcka vad mänsklig
kärlek egentligen kan vara och betyda. Därigenom,
och genom Angelus interpres, tydliggörs också varför denna Sångernas sång, varför den framgångsrika mänskliga kärleken, kunnat bli en symbol och
metafor för Guds kärlek till sitt folk (den judiska
tolkningen) och för Kristi kärlek till sin brud
(kyrka/Maria/mänsklig själ – dvs den kristna tolkningen) och tvärtom.
Den verkliga världen, som dagligen upplevs och
genomlids, är mothistorien som de älskandes möjligheter speglas i.
20
Kjell Peder Johanson, Susanne Rydén, Lars Arvidson
21
DROR FEILER regissör
Höga visan är den första - och nästan den enda - erotiska text jag som israelisk pojke
kom i kontakt med i det puritanska israeliska samhället på tidigt sextiotal. Samtidigt
som texten var, och fortfarande är, utmanande är den en del av den judiska kulturen.
Texterna används till folkmelodier som jag själv till och från fortfarande nynnar på.
Samtidigt var min första reaktion när jag fick uppdraget att regissera operan ”Nej, det
är omöjligt!”. Anledningen till denna omedelbara reaktion är den uppenbara kitschvarningen. Vi människor har alltid haft en större talang för att beskriva helvetet än
paradiset. Vi känner, genom personlig erfarenhet, bättre till helvetet än det paradisiska. Ta till exempel Hieronymus Boschs målningar, där helvetesskildringarna genomgående är starkare och bättre konst än hans paradisskildringar.
Parallellt med denna reaktion fanns en lust att göra det omöjliga, det svåra. Under
ett tjugotal år har jag samarbetet med Hans-Ola Ericsson. Vi har spelat ett stort antal
konserter tillsammans och han är den musiker som har spelat min musik mer än någon
annan och ständigt återkommit till den. Därför kändes det viktigt och rätt för mig att
ge mig in i hans musik och interpretera den såsom regissör. Det är samma typ av nödvändighet som när vi tillsammans gav oss in i det omöjliga uppdraget att iscensätta
Bachs Matteuspassionen och där också infoga min egen musik.
Bland mina första tankar i arbetet med ”Höga visan” var att i iscensättningen till
varje pris försöka undvika kitsch genom att närma mig operan känslomässigt distanserad och på samma sätt föreställa mig scenbilden som konkret och naken.
I librettot beskrivs kärleken men också kärlekens död, dess erodering, hur den slits
sönder och mals ner. För mig personligen har librettot starka paralleller med sviten av
de tre bibliska böckerna Höga visan, Predikaren och Ordspråksboken, som alla enligt
Dan Johansson, Ingrid Lundmark
22
judisk tradition sägs vara av kung
Salomo där han beskriver kärleken i
olika faser av en människas liv, som
ung, medelålders och gammal. I
librettot finns alla dessa parametrar. Det börjar med att visa på kärleken såsom den beskrivs i Höga
visan men slutar med ”Vad är den
(kärleken) egentligen?”. Att vara
fri från den är det bra eller
dåligt?”. Det vill säga, vi slutar med
fler frågor än från början. Då, i
styckets början, är det en ungdomlig, naiv förhoppning att man skall
förstå kärleken och dess natur.
Men ju längre in i operan man
kommer desto mer inser man att
skuggorna är en del av kärleken
själv.
Ljussättningen har i insceneringen av Höga visan en mycket stor
betydelse. Det paradisiska ligger i
ljussättningen som med klara färger är ställföreträdande för just
paradiset. Prologen och epilogen
har samma typ av vardaglig belysIngrid Lundmark
23
ning för att understryka brottet mellan vardagen och drömmen om kärlek.
En nyckel till operans utveckling är när
Angelus i sitt andra inpass säger ”Det är en
lovsång till freden. Och är inte varje kyss ett
fredens tecken?” Kyssen är dubbelbottnad,
där finns också Judas kyss, kyssen som tecken
på kärlek men också kyssen som förråder. Ett
första frö till en process som aldrig stannar av.
För varje scen har jag ett nyckelord:
Vem - Är – Vad - Det – Vad – Är - Vem
Genom dessa ord bildas två frågor som
står i kontrast till sigillet, avtalet, överenskommelsen. Man rör sig fram mot sigillet, överenskommelsen men trots sigillet återkommer frågorna. Man är inte räddad bara för att det
finns ett avtal. Genom musiken, som på ett
raffinerat sätt framställer det vackra mot en
mörk bakgrund, och i mittsatsen Sigillet bryter
sig fram emot ett triumfatoriskt G-durackord.
Ett ackord som på ett ”Hollywoodartat” sätt
glittrar åt alla håll.
En vokalis, en ordlös sång, avslutar operan
som en symbol för kärlekens natur som ordlös.
Dan Johansson
24
GARY VERKADE professor i orgel och tonsättare
HÖGA VISAN – NÅGRA KOMMENTARER
OM MUSIKEN
Per definition sätter en tonsättare samman olika byggstenar, ett arbete som i mångt
och mycket liknar en arkitekts som fritt kan välja design och material. Tonsättaren väljer material, bestämmer vilka instrument och musiker som skall arbeta med materialet
och ger sig i kast med att ordna de musikaliska händelserna. Eftersom tonsättaren har
friheten att välja och ordna så blir resultatet ett uttalande; ett uttalande om tonsättarens ämne och om tonsättarens förhållande till detta ämne. Med andra ord, resultatet
är personligt och i detta specifika fall en personlig glimt in i ”kärlekens trädgård”.
Efter Angelus introduktion hör vi de första klangerna från bandstämman: ihåligt mullrande, röstlikt sjungande, med jämna intervall orgelliknande flöjtklanger. Det är en
mystisk början som bygger upp mot en klimax med orgel och slagverk varefter styckets
första klanger återvänder.
Scen 1 karakteriseras av en musikalisk cell – cell 1 – som används som en refräng kopplad till idén ”Kyss mig”. Den musikaliska cellen består av duettmusik, med vilken den
första refrängen börjar, och en serie orgelackord. Det återkommer fyra gånger under
scenen. I mitten av scenen hör vi sången ”Caritas abundant in omnia” av Hildegard av
Bingen. Den klingar som ett eko, påminner oss om de ihåliga klangerna från ouvertyren och bildar en bro mellan dåtid och nutid. Musiken av Hildegard av Bingen är det
första citatet av redan existerande musik.
25
Scen 2 inleds med en duett för sopran och bas,
precis som scen 1. I duetten är den refrängliknande
musiken från den förra scenen inlemmad. Denna
scen har emellertid en annan musikalisk cell – cell 2
– som även är avsedd att återkomma senare i verket: ”Min vän är som knytet…” ackompanjeras av
en serie orgelackord som utnyttjar ett intervall som
sammanbindande element nämligen septimintervallet. Mot slutet av scen 2 återfinner verkets första
aria: ”Kom, kom, vintern är över…”. Det är komponerat i 3/4-takt med en stabilt figurerad orgelstämma och därtill ackompanjerad av slagverk. Även
denna musik återkommer senare.
I scen 3 används båda de musikaliska cellerna som
tidigare berörts, orgelackord som använder septimintervallet (”vem är hon som strålar”) som återfinns i scenens början, och cellen ”Kyss mig”, nu
kopplad till ”Vänd dig”. ”Dina sandalklädda fötter” är konstruerat på samma sätt som musiken av
Hildegard av Bingen, dvs som en slags gregoriansk
recitativisk melodislinga. Här kan vi finna melodiska fraser, några av dem upprepas (lägg särskilt
märke till musiken till ”som ett smycke”). I dessa
recitativiska sektioner, som dyker upp Scenerna 5,
6 och 7, finner vi traditionell teknik hur man kan
26
manipulera en melodi såsom retrograd rörelse
(melodin baklänges), inverterad rörelse (samma
musik men upp och ner) och retrograd och inverterad rörelse (samma musik men baklänges och
upp och ner). Dessa tekniker ger oss enhet och
sammanhang. Vi hör samma musik men den klingar inte på samma sätt. Kanske är den mest iögonfallande delen i denna scen de korta citaten av
Heinrich Schütz. De återkommer tre gånger och
har samma funktion som den refrängliknande
musiken i scen 1.
Scen 4, ”Sigillet”, är den centrala scenen. Texten
”Bär mig som ett sigill” återkommer som refräng
vid ” Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven”, “Dess pilar är flammande eld, en
ljungande låga”, ”Mäktiga vatten kan inte släcka
kärleken”, och “floder kan inte svepa bort den”.
Ackompanjerade av täta, åttastämmiga, parallella
ackord från orgeln framstår denna refräng som
unik och som centrum för hela verket och understryker därmed dess centrala idé.
Scen 5 inleds med Schütz-citatet, som totalt kan
höras fyra gånger. Det följs av nykomponerad
musik i samma recitativiska stil som scen 3.
Tommy Björk
27
Därefter hörs den musikaliska cellen med septimintervallet (cell 2). Därpå följer operans andra aria.
Den är snarlikt den första till sin konstruktion, men
skiljer sig åt vad gäller taktart. 6/8-takten blandas
med takter i 7/8 och 5/8, vilket leder till en slags
haltande rytm som helhet. Arian följs av ytterligare
en recitativisk sektion – ”Jag stiger upp” – som i sin
tur följs av Schütz-citatet. Scenen närmar sig sitt
slut med orgel, slagverk och bandstämma. Bandstämmans material är här hämtat från tonsättarens
bandstämma till ”De fyra varelsernas Amen –
mässa för orgel och tonband”. Detta är ytterligare
ett exempel på bruk av redan existerande material,
en teknik som många tonsättare inklusive Johann
Sebastian Bach använde sig av. Scenen avslutas som
den började med att åter använda Schütz-citatet.
Scen 6 börjar med recitativisk musik som i sig självt
har en refräng, nämligen frasen ”Vad du är skön,
min älskade, vad du är skön” som återkommer fem
gånger och alltid till samma musik. Här är konstruktionen av denna passage - eller ”Dina sandalklädda fötter” - snarlik Scenernas konstruktion när
det gäller bruket av refränger. Arian som snart följer upplevs som snarlik de andra två. Orgelns figurerade stämma är likadan och arian har t o m
samma jämna rytmik som den första (fast 2/4 istället för 3/4). Här har vi dock en duett mellan sopran
Overture
Scene 1
Scene 2
Scene 3
ihåligt mullrande
röstlika klanger
orgelliknande klanger
refräng/cell 1: KYSS MIG
celll 1: SÄG MIG
cell 2: MIN VÄN ÄR SOM
KNYTET
cell 2: VEM ÄR HON SOM
STRÅLAR
cell 1: VÄND DIG
refräng: Schütz-citat
Band: Caritas abundat
(Hildegard av Bingen)
recitativisk musik:
DINA SANDALKLÄDDA
FÖTTER
Aria 1 (bas)
och bas. Recitativisk musik följer – ”Kom min vän”
– varefter scenen avslutas med ett parti för orgel
och slagverk.
sopranen (”Et in secula seculorum, Amen”) i form
av Caritas abundat in omnia” av Hildegard av
Bingen.
Scen 7 inleds med cell 2 (orgelackord som bygger
på septimintervallet), åtföljt av cell 1 (”Kom, kom”)
som utvidgas och utvecklas. Den fjärde arian (för
bas, ”Jag kommer till min trädgård”) hämtar material från den andra arian och omformar det till en
ny, men kortare, helhet. Därefter följer en ordlös
vokalis i extremt högt register.
Verket är organiserat så att vi som lyssnare skall
kunna förstå det. Återkommande musikaliska celler, referenser till redan existerande musik, bruket
av en refrängliknande struktur i alla Scenerna samt
bruket av samma typ av övergångsmusik mellan
Scenerna gör att lyssnaren inte skall behöva gå
vilse under promenaden i kärlekens trädgård – vi
befinner oss inte i en förvirrande labyrint. som
utvidgas och utvecklas (”Vakna nordanvind”).
Operans avslutning ljuder från bandstämman tillsammans med Angelus (”Var kärleken bor?”) och
Scen 4
Scene 5
refräng: BÄR MIG SOM ETT
SIGILL
unika orgelackord: STARK
SOM DÖDEN ÄR KÄRLEKEN
cell 2: JAG SOV MEN MITT
HJÄRTA VAR VAKET
refräng: Schütz-citat
Scene 6
Scene 7
cell 2: EN INHÄGNAD
TRÄDGÅRD
cell 1: KOM, KOM
cell 1 & 2 utvecklade:
VAKNA NORDVIND
recitativisk musik:
PÅ MIN BÄDD OM NATTEN
recitativisk musik:
JAG STIGER UPP
recitativisk musik:
VAD DU ÄR SKÖN
recitativisk musik:
KOM, MIN VÄN
Band: Caritas abundat
(Hildegard av Bingen)
Aria 2 (sopran)
Orgel/Slagverk/Band: från
De fyra varelsernas Amen
Aria 3 (sopran/bas duett)
Aria 4 (bas)
ÅSA ACKING
SCENOGRAFI OCH KOSTYM
Scenbilden består av en
svagt krökt, reflekterande
aluminiumfond, 10 meter
bred och 5,7 meter hög.
Den bildar bakgrund till
spelplatsen. Själva spelplatsen är en silveryta som
reflekterar ljuset upp på de
agerande. De agerande
befinner sig på tre olika
plan: på scengolvet, under
scengolvet eller i de torn av
aluminiumrör som står på
scengolvet. I scengolvet finns oregelbundet placerade
hål. När de agerande står på golvet under scengolvet
kan de visa sig i dessa hål. När hålen inte utnyttjas är
de dolda av en öppningsbar lucka.
För att scengolvet ska synas tydligt lutar det ner
mot publiken. I scengolvet finns också två svarta remsor som kontrasterar mot det speglande golvet. De är
en visuell fortsättning på två vertikala slitsar, med
mörka backprojektionsdukar i aluminiumfonden.
30
Åsa Acking
På projektionsdukarna kan stillbilder
projiceras eller närbilder av de agerande,
eller publiken.
Kostymen som Angelus - berättaren,
evangelisten - bär, är beige, neutral. Han
är en sliten vandrare. De övriga agerande
har kostymer i olika grå toner. Kostymerna är högt uppslitsade på armar, ben och
kropp för att förstärka de agerandes
rörelser.
Den neutrala fonden, golvet och de
neutrala scenkostymerna möjliggör en
ljussättning där man kan använda olika
ljus för att färga kläderna, dels med
direktljus dels med ljus reflekterat från
scengolv och fond.
31
Lars Arvidson
32
M
E
D
V
E
R
K
A
N
ÅSA ACKING
scenografi och kostym
Född 1941 och har gedigen utbildning
och erfarenhet inom arkitektur, grafik
och scenografi. Började sin bana vid
Peter Celsing Arkitektkontor, Stockholm i slutet av 60-talet och var under
20 år delägare i MAF Arkitektkontor
AB i Luleå. Har sedan mitten av 1970talet samtidigt arbetat med scenografi för Lule Stassteater och Sveriges
Television där hon bland annat gjort
scenografin till Café Luleå i SVT 2
samt varit rekvisitör vid TV-serien
Bondånger. Åsa Acking var ansvarig
för scenografi, kostym och affischer i
Norrbottensmusikens uppsättning av
Tove Alsterdals barnmusikal Sagan om
Vintern samt var kostymör vid Kiruna
amatörteaters uppsättning av Det
magnetiska hjärtat. Vid Piteå Kyrkooperas uppsättning ”Lidandet enligt
Matteus” ansvarade hon för scenografin. Dessutom har hon medverkat
som scenograf, grafisk designer och
kostymör vid en rad olika amatör-
D
E
teateruppsättningar i Norrbotten.
Hon har dessutom legat bakom de
arkitektoniska idéskisserna till
Sunderby Sjukhus samt ombyggnationer av Hertsökyrkan och tidningen
NSD, Norrbottensmusiken med mera.
Arbetade i två år som stadsarkitekt i
Pajala.
LARS ARVIDSON
basbaryton
Efter examen från Operahögskolan i
Stockholm 1996 har Lars Arvidson
varit en eftersökt sångare såväl i
opera- som i konsertsammanhang.
På Kungliga Operan har han senast
sjungit titelrollen i Figaros Bröllop
samt medverkat i Prokofjevs
Brinnande ängeln. Lars Arvidson har
framträtt på flera av landets övriga
operascener. Somrarna 2000 och 2002
sjöng han Leone i Drottningholmsteaterns uppsättning av Händels
Tamerlano under ledning av
Christophe Rousset. På Norrlandsoperan har han sjungit Leporello i
Don Giovanni. När scener ur Wagners
Niebelungens Ring framfördes på
Dalhalla sjöng Lars Arvidson rollen
som Wotan. Lars Arvidson har även
medverkat i ett flertal av Folkoperans
uppsättningar. Där har han sjungit
Colline i La Bohème, Marchese i La
Traviata. Under våren 2003 återvände
Lars Arvidson till Kungliga Operan för
fler föreställningar av Brinnande Ängeln, varefter han skall sjunga rollen
som Balstrode i Peter Grimes vid konsertanta framföranden i Göteborg.
Hösten 2003 innefattade Sciarrone
och Angelotti i Tosca på Folkoperan.
Lars Arvidson har etablerat sig som en
av Sveriges mest anlitade konsertsångare och har framträtt med samtliga stora symfoniorkestrar i landet och
har arbetat med dirigenter som EsaPekka Salonen, Christopher Hogwood,
Eric Ericson, Andrew Manze och Tönu
Kaljuste.
33
TOMMY BJÖRK
slagverk
är uppvuxen i Hälsingland men bor
sedan 25 år i Stockholm. Började sin
musikerbana som självlärd rocktrummis med turnéer från Sönderborg på
Jylland i söder till bion i Pajala i norr.
Tommy Björk har slagverksutbildning
och slagverkspedagogexamen vid
Musikhögskolan i Stockholm med examen 1980. Han är improvisationsmusiker och sedan 1977 medlem i gruppen
Lokomotiv Konkret som turnerat i
Skandinavien, Europa, Asien och USA.
Tommy Björk är verksam som slagverkare inom opera, teater, balett,
modern dans, performance, symfonisk
musik, kammarmusik med mera.
HANS-OLA ERICSSON
orgel
Föddes i Stockholm 1958. Hans-Ola
Ericsson studerade musik i Stockholm
och Freiburg och fördjupade sina
studier i USA och Venedig. De lärare
som har varit mest betydelsefulla för
honom är Torsten Nilsson, Klaus
Huber och Luigi Nono. Hans-Ola
Ericsson har konserterat i hela Europa,
34
Japan, Kanada och USA. Hans interpretationskonst är dokumenterad vid
talrika inspelningar. Nämnas bör en
internationellt lovordad inspelning av
Olivier Messiaens orgelverk. 1989 blev
han utnämnd till professor vid Musikhögskolan i Piteå. Sommaren 1990
undervisade han vid sommarkurserna
i Darmstadt och blev belönad med det
ansedda Kranichsteiner Musikpreis.
Han har samarbetat med ett flertal
ledande tonsättare i interpretationen
av deras orgelverk, t ex John Cage,
György Ligeti, Olivier Messiaen och
Bengt Hambraeus. Hans-Ola Ericsson
är även ofta efterfrågad som sakkunnig i orgelfrågor, som jurymedlem i
internationella orgeltävlingar, och
som gästlärare vid ett stort antal
högskolor och konservatorier. Han har
innehaft gästprofessurer vid konservatorierna i Riga, Köpenhamn, Helsingfors och Amsterdam samt föreläst och
konserterat vid ett stort antal ledande
orgelfestivaler och akademiska symposier över hela världen, envist försvarande den nya konstmusikens kvalitet
och krav på uppmärksamhet. 1996
blev han utnämnd till stadigvarande
Dror Feiler, Hans-Ola Ericsson
gästprofessor vid Hochschule für Künste i Bremen.
Han belönades med Föreningen Svenska
Tonsättares interpretpris 1999 och 2000 invaldes
han som ledamot av Musikaliska Akademien.
Hans-Ola Ericsson är sedan 2001 ”Principal guest
organist” för orgelfestivalen i Lahtis.
DROR FEILER
regi
Född 1951 i Israel och bosatt i Sverige sedan 1973.
Dror Feiler är en musikalisk globetrotter som
under de senaste 25 åren även varit verksam i
Ryssland, Israel, Holland, Norge, Tyskland,
Frankrike, Japan, Colombia och USA. Han har
bland annat utbildat sig i nutida musik och dess
interpretation vid institutet för ny musik Fylkingen
och i komposition vid Kungliga musikhögskolan i
Stockholm. Han är idag internationellt sett en av
de mest efterfrågade svenska tonsättarna. Dror
Feiler spelar sopranino-, sopran-, alt-, tenor- och
kontrabassaxofon, B-klarinett, bassethorn, kontrabasklarinett samt arbetar med datoriserade ljudsystem. Han har samarbetat med Ensemble
Modern, Zeitkratzer Ensemble i Berlin, Kammarensemble från Stockholm, X-pol Ensemble från
Bremen, Kroumata, Stockholms saxofonkvartett
med flera. Dror Feiler har skrivit filmmusiken till
Stig Larssons Kaninmannen samt till ett flertal teaterföreställningar vid Kungliga Dramatiska Teatern
35
i Stockholm samt Teater Tribunalen.
Han har samarbetat med koreograferna Susanne Jaresand, Per Jonson,
Christina Caprioli, Kennet Kvarnström
och Virpi Pahakinen i Sverige,
Ryssland & USA. Dror Feiler är grundare av den fria improvisationsgruppen
Lokomotiv Konkret samt är grundare
och konstnärlig ledare för gruppen
The Too Much Too Soon Orchestra.
Han har samarbetat med Piteå kyrkoopera tidigare då han regisserade
Lidandet enligt Matteus".
I januari 2004 riktades enorm nationell och internationell uppmärksamhet mot Dror Feiler. Tillsammans med
Gunilla Sköld Feiler hade han skapat
”Snövit och sanningens vansinne”
som fanns med på utställningen
”Making differences” på Historiska
museet.
ANDERS HANNUS
Föddes i Jakobstad, Finland 1972.
Efter studentexamen vid Jakobstads
Svenska Gymnasium flyttade han 1993
till Piteå för att studera till ljudingenjör vid Musikhögskolan. Fortsatte med
en påbyggnadstermin inriktad mot
36
inspelning av pop/rock samt klassisk
musik. Jobbar från 1997 vid Musikhögskolan i Piteå som ljudingenjör
och nätverksadministratör där han
administrerar Windows Server 2003
AD nätverk och Exchange 2000, SQL
2000, IIS6 servrar vid Musikhögskolan i
Piteå med ca 120 PC arbetsstationer
och servrar. Startade år 2000 ”dust
production” som främst jobbar med
inspelningar, PA-teknik samt mastering. Anders Hannus har ett brett verksamhetsfält. Som musiker och kompositör på cd-produktionerna ”thoughts
– nothing comes out of nothing”
(1991) och ”dust – impressions” (1996)
Som ljudtekniker vid inspelningar
med Hans-Ola Ericsson, Luleå
Kammarkör, Troendegruppen, Mikael
Svarvar och Old Town Gospel Choir.
Som ljudtekniker vid festivaler som
Piteå Dansar och Ler, Festspel i Pite
Älvdal, Kyrkooperan ”Natt av ångest”
samt ett stort antal framföranden av
”De fyra varelsernas amen” (Hans-Ola
Ericsson) i Sverige, Tyskland och
Lettland.
KJELL PEDER JOHANSON
skådespelare
är underhållare, musiker, skådespelare
och radiojournalist som med sin sköna
värmländska dialekt har förgyllt
Norrbottens musik- och teaterliv
under flera decennier. Det började
med rockgruppen Aldrig i livet och
har sedan fortsatt med bland annat
kultgruppen Acne från Avan. Under
senare år har han arbetat som skådespelare och berättare tillsammans
med Norrbottens Kammarorkester
samt regissör för Piteå Kammaroperas
uppsättningar av Pajazzo och
Historien om en soldat. Kjell Peder
Johanson är också välkänd över hela
landet som programledare för
Karlavagnen i Sveriges Radio P4.
I januari 2004 medverkade Kjell Peder
Johanson som skådespelare/berättaren och regissör av Norrbottens
Kammarorkesters kritikerrosade
operaprojekt Nisse tillsammans med
sångarna Katarina Fallholm och Ulric
Björklund som gick upp på länets
gymnasieskolor.
DAN JOHANSSON
Född 1977 och utbildad vid Svenska
Balettskolan, både klassisk och
modern inriktning, samt vid Danshögskolan. Dan Johansson bedriver en
omfattande verksamhet som dansare
med huvudsaklig inriktning mot
modern dans. Han har samarbetet
med koreografer som Örjan Andersson, Per Jonsson, Helena Franzén,
Phlippe Blanchard, Åsa Unander
Scharin, Eva Lundkvist, Irene Hultman
och Birgit Cullberg. Dan Johansson är
också verksam som pedagog och
workshopsledare men även som
koreograf.
Kjell Peder Johanson
INGRID LUNDMARK
är utbildad vid Yrkesdansarutbildning,
Svenska Balettskolan i Stockholm,
årskurs 4 och 5, 1992-94, Estetiska
programmet, gren dans, Mimerskolan
i Umeå, 1998-99 samt vid Yrkesdansarutbildning, inriktning modern nutida
dans, Svenska Balettskolan i Stockholm, 1999-2002. Ingrid Lundmark har
i stort fokuserat sin verksamhet på
modern dans och framträtt i föreställningar som Ljusdykare (Eva Lund-
qvist); Somebody gave us this title och
Walking, båda med Moose Dance
Company; Gränsfall och Gabok (Per
Jonsson). Hon har också deltagit vid
flera internationella sommarkurser
och workshops samt under några
månader hösten 2003 studerat i
London på The Place, Greenwich
Dance Academy samt Jerwood Space.
SUSANNE RYDÉN
sopran
sjunger musik från renässans till nutid,
med en särskild förkärlek för barockens rika och färgstarka repertoar. Hon
samarbetar med många framstående
dirigenter och ensembler –
Christopher Hogwood och Academy
of Ancient Music, Bach Collegium
Japan och Masaaki Suzuki, Roy Goodman, Nicholas McGegan, Lars Ulrik
Mortensen och Cantus Cölln, för att
nämna några. Susanne är återkommande gäst på många av Europas
musikfestivaler och konsertscener.
Med tiden har det också blivit ett
stort antal inspelningar för TV, radio
samt närmare fyrtio CD. Susanne har
gästat Drottningholmsteatern, Norr-
38
Susa
anne Rydén
landsoperan, och ett flertal fristående
och även utländska operascener.
Under 2004 kommer hon förutom
engagemanget i Christinas resa, att
gästa Philharmonia Baroque Orchestra
i San Fransisco samt sjunga Messias i
Japan tillsammans med Bach Collegium Japan. För henne skrivs också
titelrollen i en opera av Hans-Ola
Ericsson baserad på Höga visan , vilken framförs i Piteå kyrkooperas regi.
Vid operan i Ystad gör hon Euridice i
Glucks opera ”Orpheus och Euridike”.
Under 2005 är hon bl a engagerad för
att sjunga Meleagros parti i Händels
opera Atalanta vid Händelfestspelen i
Göttingen.
KLAUS RÖHRING
föddes 1941 i Ansbach. Efter teologistudier arbetade han som församlingspräst Nürnberg och i München inom
den evangeliska kyrkan i Tyskland.
Han har därefter arbetat som, som
studieledare vid prästutbildningarna i
Tutzing och Hofgeismar där han senare även innehade posten som direktor. Sedan 1989 är han Oberlandeskirchenrat inom den evangeliska kyr-
kan i Kurhessen-Waldeck. Sedan
många år har Klaus Röhring engagerat sig för den samtida musikens,
särskilt orgelmusikens, roll och funktion i kyrkan och tillsammans med
bland andra Klaus Martin Ziegler har
han organiserat kurser och festivaler
på detta tema – ”neue musik in der
kirche” i Kassel och ”Internationalen
Frühjahrsakademie für zeitgenössische
Orgelmusik”. Sverige har han gästat
ett flertal gånger, bland annat för
föreläsningar vid Musikhögskolan i
Piteå. Alltsedan Piteå kyrkooperas
start har han varit dess teologiske rådgivare. Klaus Röhring har skrivit och
publicerat ett stort antal teologiska,
filosofiska, musikvetenskapliga och
konstvetenskapliga böcker och uppsatser. Sedan 1996 är han redaktör för
tidskriften ”Musik und Kirche”.
BO THOMASSEN
har bakgrund som ljussättare inom
teater, balett, opera, film, tv och shower. Han har bl a samarbetet med så
vitt skilda kulturpersonligheter som
Dario Fo och rockgruppen "Yes".
39
T
I
D
I
G
A
R
Natt av ångest
ett sceniskt passionsdrama
med musik från Torsten
Nilssons Nox angustiae och
Johann Sebastian Bachs
Johannespassion
E
ORGEL
P
R
O
D
U
Hans-Ola Ericsson
GAMBA
Lena Weman Ericsson
Erik Westberg
DIRIGENT
SCENOGRAFI, KOSTYM, LJUS
Stina Tornberg,
ALT Mechthild Seitz,
TENOR Staffan Galli
SOPRAN
Erik Westbergs Vokalensemble och kör från
Musikhögskolan i Piteå
Röhring
SOLISTER UR ERIK WESTBERGS
PRODUCENT
Anna-Karin
Öquist, Pelle Olofson,
Anders Eriksson, Anders
Petterson, Lars Nilsson
KONSTNÄRLIG LEDNING
VOKALENSEMBLE
40
Bengt Gomér
REGI Nils Spangenberg
LJUD- OCH LJUSTEKNIK Live
Sound, Piteå
TEOLOGISK RÅDGIVNING
Klaus
Kjell Englund
Hans-Ola
Ericsson
5-10 april 1998
K
T
I
O
O
N
E
R
A
V
P
I
T
E
Å
K
Y
R
K
O
O
P
E
R
A
Att kombinera passionsmusiken ”Nox angustiae” av Torsten Nilsson med
brottstycken ur Johann Sebastian Bachs ”Johannespassion” innebär en
textlig, musikalisk och innehållsmässig spänning som är medvetet vald av
den konstnärliga ledningen för kyrkooperan. Man har därigenom inte
bara velat göra passionsberättelsen i form av dessa olika musikverk rättvisa, utan också velat föra in det obeskrivliga lidande som människan
upplevt, inte minst under 1900-talet och göra det synligt.
Klaus Röhring
41
T
I
D
I
G
A
R
E
P
Lidandet enligt
Matteus
Matteuspassionen av Johann
Sebastian Bach med nyskriven
musik av Dror Feiler
Johan Christensson EVANGELIST
Arne Lundmark KRISTUS
Johan Christensson EVANGELIST
Arne Lundmark KRISTUS
Kör I
Susanne Rydén SOPRAN
Mikael Bellini ALT
Olof Lilja TENOR
Anders Fredljung BAS
Kör II
Margareta Brilioth SOPRAN
Anna Zander ALT
Anders Eriksson TENOR
Staffan Sandlund BAS
FLICKKÖR Maria Svanberg, Emilia
Dahlström, Malin Engström, Lina
Öhman, Katja Jama
INSTUDERING: Monica Wasberg
1-10 april 2001
42
Dror Feiler MUSIKER
Tommy Björk SLAGVERK
R
O
D
U
K
T
I
O
N
E
Orkester I
Lena Weman Ericsson / Bjørg Ollén
/ Christina Larsson / Gunnar
Månberg / Fredrik Anderberg /
Frank Lind / Lars Brolin / Kari
Ottesen / Hans Bergqvist / Anders
Löfgren / Peter Söderberg / HansOla Ericsson
Orkester II
Olle Torssander / Mia Mattsson
Hamrin / Maria Sundström / Ulla
Lundquist / Roger Konradsson /
Mats Skåreby / Jörgen Sandlund /
Mattias Sandlund / Piotr Siwek /
Lars Sjöstedt
Hans-Ola Ericsson
/ Petter Sundkvist
DIRIGENT Petter Sundkvist
REGI Dror Feiler
MUSIKALISK LEDNING
TEOLOGISK RÅDGIVARE OCH DRAMATURGI
Klaus Röhring
KOREOGRAFI Susanne Jaresand
SCENOGRAFI Åsa Acking
KOSTYM Åsa Acking i samarbete
med AnnKathrin Enberg
PRODUCENT Eva Plumppu
KONSTNÄRLIG LEDNING Hans-Ola
Ericsson
R
A
V
P
I
T
E
Å
K
Y
R
K
O
O
P
E
R
A
”Jag har alltid längtat efter att få framföra Johann
Sebastian Bachs mest djupsinniga och omvälvande verk,
Matteuspassionen. Varje gång jag har deltagit som musiker
vid olika framföranden av verket har det, av olika skäl, inte
lyckats skaka om mig på det sätt jag är övertygad om att
det gjorde i Leipzig 1727. Då var man förskräckt över passionens tonspråk och dess vågade affekter och effekter. Nu
har vi med oss nästan 300 års ljud- och känslointryck i bagaget. Genom att ställa Bachs musik i relief mot nyskriven och
ohörd musik vill jag åter ge musiken en känslomässig
direkthet och tydlighet i vår tid.”
Hans-Ola Ericsson
43
T
I
D
I
G
A
Nattens liturgi
Leçons de ténèbres av François Couperin
Tenebrae I & II av Gary Verkade
Susanne Rydén SOPRAN
Mikael Bellini COUNTERTENOR
Hans Nilsson DANSARE
Lena Weman Ericsson VIOLA DA GAMBA
Hans-Ola Ericsson CEMBALO OCH ORGEL
Susanne Jaresand
Klaus Röhring
SCENOGRAFI OCH KOSTYM Charles Koroly
KLANGREGI Gary Verkade
PRODUCENT Eva Plumppu
KONSTNÄRLIG LEDNING Hans-Ola Ericsson
REGI OCH KOREOGRAFI
TEOLOGISK RÅDGIVARE
10-23 nov 2002
Nattens liturgi
44
R
E
P
R
O
D
U
K
T
I
O
N
E
R
A
V
P
I
T
E
Å
K
Y
R
K
O
O
P
E
R
A
EN DYMMELONSDAG I VERSAILLES I BÖRJAN AV 1700-TALET. DET ÄR KVÄLL
OCH MÖRKRET HAR LAGT SIG. I SLOTTSKYRKAN CHAPPELLE ROYAL LYSER 15 LJUS I EN
TRIANGULÄR KANDELABER SOM STÅR FRAMME I KORET INTILL DET NAKNA
OCH FÖR DEN STILLA VECKAN AVKLÄDDA ALTARET. I KORET FINNS EN LITEN GRUPP
MUSIKER, TVÅ SÅNGARE, EN GAMBIST OCH EN ORGANIST.
45
T
I
D
I
G
Visioner om Gud,
kosmos och
människan
Musikaliskt kammarspel med text och
musik av Hildegard av Bingen
Klaus Röhring
Lasse Zilliacus
Hans-Ola Ericsson
LIBRETTO
ÖVERSÄTTNING
MUSIK
SÅNGARE
Anna Zander
Kjell Peder Johanson,
Sara Nygren, Åsa Simma
SKÅDESPELARE
ORGEL
Hans-Ola Ericsson
Jalle Lindblad
Claudia Phillip
DRAMATURG Klaus Röhring
KLANGREGI Anders Hannus
PRODUCENT Eva Plumppu
KONSTNÄRLIG LEDARE Hans-Ola Ericsson
REGI
SCENOGRAFI
10-21 okt 2003
46
A
R
E
P
R
O
D
K
T
I
O
N
E
R
A
V
P
I
T
E
Å
K
Y
R
K
O
O
P
E
R
A
Visioner
av Gud, kosmos
och människan
Ett musikaliskt kammarspel
med texter och sånger av
Hildegard
von
Bingen
ADCD 2003 / 700LG
U
Klaus Röhring | LIBRETTO
Anna Zander | MEZZOSOPRAN
Åsa Simma, Sara Nygren,
Kjell Peder Johansson | SKÅDESPELARE
Claudia Phillip | SCENOGRAFI / KOSTYMÖR
Bo Thomassen | LJUSDESIGN
Hildegard av Bingen var en mycket
fascinerande person. Hon var en
framstående naturvetare, hon var
humanist, författare och teolog, och
hon var tonsättare. Hon hade mod
att tillrättavisa makthavare på ett
för sin tid nästan livsfarligt sätt.
Hennes visioner är färgstarka och
omtumlande. Som tonsättare var
hon banbrytande.
Hans-Ola Ericsson | MUSIK OCH ORGEL
Lena Weman Ericsson | GAMBA/FLÖJT
Christoph Nix | REGI
M U S I K - O C H D A N S T E AT E R
NORRBOTTENSMUSIKEN
ÄR EN DEL AV
NORRBOTTENS LÄNS
LANDSTING
Hans-Ola Ericsson
47
LULEÅ Domkyrkan söndag 14 mars 18.00
ÖSTERSUND Nya kyrkan tisdag 16 mars kl 19.00
SKELLEFTEÅ Landsförs. kyrka torsdag 18 mars kl 19.00
UMEÅ Tegs kyrka fredag 19 mars kl 19.00
ÖRNSKÖLDSVIK Kyrkan söndag 21 mars kl 20.00
Box 972, 971 29 Luleå • Tel 0920-23 66 66 • Fax 0920-23 66 67
www.norrbottensmusiken.nu