DE VISE MÄNNEN
”Så säger Bileam, Beors son, så säger mannen med det slutna ögat, så säger
han som hör Guds ord och har kunskap från den Högste, som skådar syner
från den Allsmäktige när han faller ner och får sina ögon öppnade: Jag ser
honom, men inte nu, jag skådar honom, men inte nära. En stjärna träder
fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel.
(4 Mos 24:15-17)
När Jesus var född i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid, se, då kom
visa män från Östern till Jerusalem och frågade: ”Var är judarnas nyfödde
konung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe
honom.”
När kung Herodes hörde det, blev han förskräckt, och hela Jerusalem med
honom. Och han samlade folkets alla överstepräster och skriftlärda och
frågade ut dem, var Messias skulle födas. De svarade: ”I Betlehem i Judeen,
ty så är skrivet genom profeten: Du Betlehem i Juda land, inte är du minst
bland Juda furstar, ty från dig skall utgå en furste, som skall vara en herde
för mitt folk Israel.”
Då kallade Herodes i hemlighet till sig de visa männen och frågade ut dem
om när stjärnan hade visat sig. Sedan skickade han dem till Betlehem och
sade: ”Gå och sök noga efter barnet, och när ni har funnit det, underrätta
mig, så att även jag kan komma och tillbe det.”
De lyssnade till kungen och begav sig i väg. Och se, stjärnan som de hade
sett gå upp gick nu före dem, tills den stannade över den plats där barnet
var. När de såg stjärnan, uppfylldes de av mycket stor glädje. Och de gick
in i huset och fick se barnet med Maria, dess mor. Då föll de ner och tillbad
det, och de tog fram sina skatter och överlämnade gåvor till barnet: guld,
rökelse och myrra.
Och sedan de i en dröm hade blivit varnade för att vända tillbaka till
Herodes, tog de en annan väg hem till sitt land.
(Matt 2:1-12)
Vi har idag kommit fram till Trettondagen, den dag vi tänker på de vise männen
som följde stjärnan och fann Jesusbarnet. Och jag måste säga för mig
personligen, av alla personerna runt våra julkrubbor – herdar och änglar och
Josef och Maria – så är det de vise männen som fascinerar mig mest. Det som
fascinerar mig är inte bara en aspiration på att en dag bli en vis man , utan
kanske framför allt den personliga anknytningen – herdarna och Josef och
Maria, de är uppvuxna och hemtama bland Guds folk och Guds tempel, men de
vise männen och jag, vi har vuxit upp långt från Guds tempel och först efter ett
långt sökande hittat fram till Frälsaren, Jesusbarnet.
2
Men på senare år har jag upptäckt det som naturligtvis varit sant hela tiden: även
om jag var långt bort från Guds tempel, så var jag inte långt bort från Gud. Gud
finns inte bara här i Guds hus (där han möter oss på ett särskilt sätt), utan han
strömmar genom hela världen som Kärleken och Sanningen och Livet – eller
som Paulus säger, ”I honom är det vi lever och rör oss och är till” (Apg
17:27). Han fanns där hela tiden, fastän mina ögon – liksom många andras ögon
– var slutna.
VISA MÄN I ÖSTERLAND
Men så hörde vi i texten som Lars-Göran läste om en man som kallades
”mannen med det slutna ögat” – Bileam (han med åsnan, för er som gått i
söndagsskola). Det står att han fick skåda syner från den Allsmäktige och fick
sina ögon öppnade. Bileam var en hedning levde för väldigt länge sedan, på
Moses tid, 1400 år före Kristus. Han bodde i Irak, en vis man i Österland som
fick profetera om en stjärna och kungaspira som en dag skulle gå upp i Israel:
”Jag ser honom, men inte nu, jag skådar honom, men inte nära.” Så fick
Bileam tala Guds ord till sin generation och sedan gå till vila hos sina fäder.
Men så finns där, 1400 år senare, några andra visa män i Österland, i Irak eller
Iran, som kanske fortfarande minns den urgamla profetian (och några av Israels
förlorade stammar hade också blivit kringspridda där och haft med sig Guds ord
i Moseböckerna). Och så får de se Tecknet: en stjärna går upp med ljus över
Israels land och förkunnar: ett nytt skede i världshistorien är på väg. Gud har
visat sig.
Och vad gör de då? Vad skulle du göra? Jag menar, de hade ett bra liv där de
levde i Perserriket. De var rika och respekterade, folk bugade för de vise
männen. De var antingen i kunglig tjänst eller kungar själva – traditionen
framställer dem som Österns tre kungar med namnen Kasper, Melker och
Baltasar, och i kyrkokonsten brukar de målas som en vit, en svart och en gul –
europé, afrikan och asiat, söner till Sem, Ham och Jafet – för att uttrycka hur
jordens alla släkten söker sig till världens Frälsare i Israel. Det är en väldigt
vacker symbolik, även om de riktiga vise männen antagligen var perser allihop,
från Iran eller Irak.
SÖKA GUD
Hursomhelst, de vise männen hade ett gott liv där de levde. De behövde inte
följa stjärnan. De hade ett val: Bekvämlighet eller sanning. Likgiltighet eller
3
nyfikenhet. Följa världen eller söka Gud. Det var många som såg stjärnan, men
alla som såg den gav sig inte iväg. Men det var några som fann: Jo, vi behöver
faktiskt följa stjärnan. Där finns Någon som kallar på oss. Och att säga nej skulle
vara att förneka sitt innersta väsen. Det skulle vara att förlora sin själ.
Har du hört Honom kalla på dig? Eller, om du inte skulle uttrycka det så – har
du sett en glimt av stjärnan, känt en aning från en större och bättre värld? Det
sker på olika sätt för olika människor: I stillheten, i naturen, i musiken – i en
nära relation eller en gripande berättelse. Hur det än har gått till – om din
längtan har vaknat på det här sättet, vad gör du med din längtan? Inget skapat
och ingen människa kan fylla denna längtan när den vaknar. Som Augustinus
bad: ”Gud, du har skapat oss till dig, och våra hjärtan är oroliga tills de finner
vila i dig.”
Gud säger genom profeten Jeremia: ”Ni ska åkalla mig och gå och be till mig,
och jag vill höra på er. Ni ska söka mig, och ni ska också finna mig, om ni
frågar efter mig av hela ert hjärta. Ty jag vill låta mig finnas av er, säger
Herren.” (Jer 29:12-14)
Han vill. Vill du? De vise männen ville, fastän det innebar att de fick släppa
taget om sina bekväma liv. De var som köpmannen i liknelsen, han som sökte
den dyrbara pärlan, och när han fann den sålde han allt han ägde för att få den
skatt som hade gripit hans hjärta (Matt 13:45-46). Så är det när man söker Guds
rike – man kan inte klamra sig fast vid sitt eget, vid kontrollen över sitt liv, och
samtidigt söka Gud. ”Den som vill bevara sitt liv förlorar det.” Det är som
psalmen säger: ”Ljumma, lata sökare finner ej sin Frälsare”.
Men de vise männen gav sig av, och det skulle bli många månader på knöliga
kamelryggar där de hela tiden följde det lilla ljus de fått i stjärnan, tills de nådde
Jerusalem. Och naturligt nog, mänskligt sett, går de till kungapalatset för att
finna det nyfödda Kungabarnet.
BEROENDE AV MAKT OCH KONTROLL
Men där möter de kung Herodes, och här blir kontrasten så tydlig mellan de
renhjärtade sökarna och den maktberoende monarken. De säger: ”Var är
judarnas nyfödde konung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit
för att tillbe honom.” De har vandrat långa vägar för att få se Guds utvalde, för
att förundras över det Gud gör, för att få böja sig ner i tillbedjan och svära
honom trohet och bära fram hyllningsgåvor. Allt de vill är att få tillbe och visa
all den kärlek de är mäktiga.
4
Men den gamle bittre kungen sitter på sin makts tron med knutna nävar. Han
kan inte se något att förundras över, allt han ser är ett hot mot den makt som han
redan har dödat både fru och flera barn för att få behålla. Han är gammal och
kommer antagligen inte att leva tills denne nye kung är vuxen, men blotta tanken
på att bli ersatt är ett hot mot den maktposition som han har lagt ner sin själ i. Så
han bestämmer sig: Jesus måste dö. Om sanningen kommer i konflikt med hur
jag väljer att leva mitt liv, så är det sanningen som måste dö.
Och så de skriftlärda. De har koll på hela Bibeln i sitt teologiska system och
svarar snabbt som ett rinnande vatten: ”Betlehem, där ska Messias födas!” –
men som Anna förundrade sig i en trettondagspredikan för några år sen, så går
de inte med för att faktiskt se sin Messias! Dessa teologer var nöjda med att sitta
där i sitt tempel och kunna sin Bibel utan och innan, men de gick inte ut för att
möta Livet självt. Och Jesus sade senare till fariséerna: ”Ni forskar i Skrifterna
därför att ni tror att ni har evigt liv i dem. Det är dessa som vittnar om mig,
men ni vill inte komma till mig för att få liv.” (Joh 5:39-40)
HELA VÄGEN FRAM
Men de vise männens uppenbarelse kunde bara ta dem så långt, hit till Jerusalem
– sen behövde de den särskilda uppenbarelsen i Guds ord för att komma hela
vägen fram till Betlehem. Även vi behöver inte bara den andliga erfarenheten,
utan också vägledning från Skriftens ord och Guds folk för att förstå livet och
komma rätt på vår andliga resa. Och de vise männen hade följt Guds ord och
slagit in på vägen till Betlehem, så fick de se stjärnan igen – en bekräftelse på
vägen när de såg hur det stämde överens mellan deras andliga erfarenhet och
Bibelns vittnesbörd. Då fylldes de av mycket stor glädje.
Det står att stjärnan nu gick före dem tills den stannade över den plats där barnet
var. Och det finns olika förklaringar till hur det till, både astronomiska som att
stjärnan nu stod i syd, över Betlehem från Jerusalem sett, och mer övernaturliga
som att stjärnan var en ängel som ledde de vise männen (änglarna liknas ofta vid
stjärnor i Gamla Testamentet).
Men hur det än nu gick till, så kom de fram till Betlehem och så står det så
vackert: de såg barnet. Herodes såg inte barnet, han såg bara ett hot mot hans
makt, och de skriftlärda såg inte barnet, de såg bara en bekräftelse på deras
teorier. Men de vise männen såg barnet. De kunde ha fäst sig vid smutsen och
fattigdomen – som vi sjöng innan,
För vise män som ridit långt
syns dörren låg och rummet trångt.
5
Men: vise män sig böjer ner
och kungliga gåvor åt barnet de ger.
(Sv. Ps. 128:5)
De visar att de med rätta kallas de vise männen – jag menar, som utländska
finklädda VIP-gäster kunde de lätt ha begärt att fattiga Josef och Maria skulle
buga för dem! De kunde ha börjat berätta om sig själva, att de är så rika och
berömda och så smarta som hittat barnet hela vägen från Persien. Men det finns
inget av självhävdelse i deras hjärtan, och därför gäller löftet: Saliga är de
renhjärtade, de ska se Gud (Matt 5:8).
DE RENHJÄRTADE SKA SE GUD
Saliga är de renhjärtade. Hur har vi det i våra hjärtan? Är det inte så att vi alla, i
större eller mindre grad, förställer oss – för att skydda oss från människor, från
Livet, från Gud som är Livet? Det finns en trygghet i att ha en försvarsmur. Men
man möter inte Livet och ser inte Gud.
Gud vet hur rädda vi är. Därför kommer han till oss, inte rustad som en krigare,
utan utlämnad som ett spädbarn. Han börjar med att dela sin sårbarhet, och nu
ser de små, rena ögonen hoppfullt på dig. Han sviker dig inte om du ger ditt
hjärta till honom. Han är sårbarhetens Konung, och han säger: Kom till mig,
alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er
mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna
ro för era själar. (Matt 11:28-29)
Gud är ljus och inget mörker finns i honom. Om vi vandrar i ljuset, liksom
han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra och Jesu, hans Sons,
blod renar oss från all synd.
(1 Joh 1:5)
Så låt oss nu böja våra hjärtan med de vise männen. Om vi ger honom hans rätta
plats och låter honom vara allt det han är, så finner vi vår rätta plats där vi får
vara allt det vi är. Låt oss nu var och en ge honom vår gåva, av guld, rökelse och
myrra, av tro och kärlek och ärlighet. Amen.
