Nyfiken på skolan

Nyfiken
på skolan
Lek på allas villkor, sidan 14
Lånade till hjälpmedel, sidan 15
Från högstadiet till gymnasiet, sidan 16
Oklart om stöd i vuxenutbildning, sidan 18
Här får alla lära sig teckenspråk, sidan 19
Nya möjligheter i Etiopien, sidorna 20-22
tema: utbildning »
auris nr 8• 09
13
foto : peter kroon
»
tema: utbildning
Tove och Kent Johansson lånade över 100 000 kronor för
att köpa ett hörseltekniskt system som deras dotter Maja,
13, behöver för att klara sin skolgång.
– Vi har påtalat problemet för landstinget i två år och
när inget hände så kände vi oss tvingade att köpa ett själva, säger Tove Johansson. text: ulrika nilsson
Lek på
allas
villkor
Elsa Röman, 5, kan själv ställa
om hörapparaterna till t-läge
och vet varför hon behöver göra
det ibland. Hon har två rosa
apparater med gnistrande rosa
stenar i insatserna. När Auris
hälsar på har hon bara den ena
på sig. Den andra fick stanna
hemma.
– Den ska vila, förklarar hon.
foto : peter kroon
Trio i bus. Femåringarna Catja Arvidsson, Rebekka Kold Erlandsson och Elsa Röman, är bästisar på förskolan Motetten.
elsa går på motettens förskola, på
avdelningen Pantern, som är särskilt
anpassad för barn med hörapparater eller
cochlea implantat, ci. Där är talad svenska första språk men alla är bekanta med
teckenspråk. Just nu är det tio barn som
går här.
Lokalerna är anpassade med hänsyn till
barnens behov. Det finns dämpande plattor i taket, hörselslinga i flera av rummen,
förstärkta ljud- och ljussignaler till telefon och ytterdörrar. Trämöbler bidrar
också till lugnare ljudmiljö och det finns
gott om textilier, i form av dukar, mattor
och gardiner, som dämpar.
– Det är inte det bästa ur städsynpunkt,
men vi prioriterar akustiken, säger förskollärare Kristina Axelsson.
Glöms inte bort
Slinga till tv och musikspelare och mikrofon vid högläsning är självklarheter som
aldrig glöms bort.
– Vi brukar också teckentolka om vi
visar en film, berättar Kristina.
Det finns barn som åker ända från sydöstra Skåne för att kunna gå på Motetten,
men Elsa har ganska nära. Hon bor i Bara,
en grannkommun till Malmö, med sin
mamma och pappa, storasystrarna Ebba
(som har ci) och Ellen samt kaninerna
Jackson och Roxy. Kaninerna är sköna att
gosa med och deras favoritmat är morötter, berättar hon på teckenspråk. Själv
äter hon helst köttbullar.
Hon skiftar obehindrat mellan språken
när hon berättar.
Kärntrupp
På fritiden går hon på gymnastik, och så
har hon gått på simskola, får vi veta.
Hennes bästisar på dagis heter Rebekka
och Catja. De dyker upp emellanåt under
intervjun. Rebekka är döv och tecknar
bara. De tre tjejerna bildar en liten kärntrupp som har roligt tillsammans. En
jämnårig kille hänger på ibland också.
Elsa berättar att hon tycker det är kul
på dagis. Allra roligast är att rita.
Hon håller upp dagens alster, en färgsprakande tomte. Julen nalkas och förberedelserna inför lucia har satt igång.
Men först är det annat firande som ska
äga rum. 9 december är det nämligen
Elsas födelsedag.
ulrika nilsson
”Viktigt lära barnen hur utrustningen fungerar”
motettens förskola startade i
början av 1970-talet med döva och hörselskadade barn som integrerades med övriga. Genom åren har arbetssättet förändrats, bland annat till följd av att
teckenspråket fått status som eget språk.
Tre specialavdelningar har bildats för att
bättre tillgodose barnens behov.
Förutom Pantern, där Elsa går, finns
Tuppen, för barn som har teckenspråk
som första språk. Avdelningen Sälen är
för hörande barn med hörselskadade/
14 döva föräldrar eller syskon. Där läggs
extra vikt vid träning av talet.
Kristina Axelsson, 50, har arbetat på
Motetten sedan 1981. Hon har sett hur de
pedagogiska riktlinjerna skiftat.
Förändringar
– Jag är inte den som varit här längst,
säger hon och skrattar. Det är god trivsel
här och det är nog därför man stannar
helt enkelt. Det är inte ovanligt att barn
som gått här kommer och hälsar på när
de blivit större, berättar hon.
När Kristina började på Motetten fanns
inte ens ci. De första ci-opererade barnen
kom i mitten av 90-talet.
– ci har förstås inneburit en stor förändring i vårt arbetssätt.
Hon berättar att det är en stor fördel att
personalen är van vid de tekniska hjälpmedlen. De kan lösa enkla problem och
hjälpa de små barnen som inte kan ändra
programläge själv.
– En viktig del i vårt arbete är att lära
auris nr 8• 09
barnen hur den tekniska utrustningen
fungerar. De ska känna sig säkra på sina
hjälpmedel när de går vidare till skolan.
Valmöjligheter
Efter Motetten kan barnen fortsätta på
specialskolor som Östervångskolan i
Lund, Nya Stenkulan i Malmö eller
Silviaskolan i Hässleholm.
För en del blir det integrerad skolgång
närmare hemmet.
ulrika nilsson
auris nr 8• 09
föräldrarna är besvikna och
tycker att det är dåligt att landstinget
inte ställt upp för flickan.
– Maja har varit inskriven i hörselvården sedan hon var 10 månader. Vi
har skrivit brev och påmint hörselvården vid våra möten om att hon behöver hjälpmedel sedan två år tillbaka.
I våras sa de att pengarna ”var frysta”
och då anmälde vi ärendet till
Patientämnden. Innan sommarlovet
fick vi besked om att de tittar på
lämpliga system och att vi skulle vänta på besked. Nu har vi väntat hela
hösten, men de har inte kontaktat oss,
säger Tove.
Innan Maja Johansson började sjuan
på Bjurbäckskolan i Emmaboda gick
hon i en mindre skola i Långasjö. Där
var det bara åtta-tio elever i klassen
och Maja klarade sig med den utrustning som fanns och en assistent som
tolkade.
– Men nu går hon i en stor grupp
med 24 elever och hon har olika klassrum och lärare, berättar mamman
Stort stöd
Enligt verksamhetschefen för hörselvården i Kalmar, Karl Stensland, har
man utvärderat olika system och ska
nu göra en upphandling. Han räknar
med att utrustningen ska vara på plats
i skolorna under våren 2010.
– Vi har inte fått några besked från
dem. Maja kan ju inte vänta en och en
halv termin på att få utrustning så att
hon kan fungera bra i skolan. Jag reagerar också på att de inte utvärderat
utrustningen förrän nu eftersom den
har funnits på marknaden i två år, säger Tove. Det känns konstigt att vi
föräldrar ska vara mer ”up to date” än
de som bestämmer
och styr över vilka
hjälpmedel som ska
köpas in.
Sedan lokaltidningarna skrivit om ärendet har telefonen gått
Maja
varm hemma hos
Johansson.
familjen.
– Vi har fått ett fantastiskt stöd från
alla håll. Vi kunde aldrig drömma om
att det skulle bli ett sånt rabalder. Det
känns dock viktigt att visa att funktionshindrade barn blir utan hjälp för
att deras ärende hamnar i en gråzon
mellan beslutsfattarnas stolar.
Jan-Olof Jäghagen (S) är ordförande
i bildningsnämnden i Emmaboda.
– Så här får det inte gå till. Jag visste
ingenting om detta förrän jag läste om
det i tidningen. Då ringde jag upp
familjen och sa att vi måste lösa det
här. Bildningsnämnden har beslutat
att skicka en skrivelse till landstinget
med en uppmaning om att det ska ta
sitt ansvar.
Kommer ni att ersätta familjen
ekonomiskt?
– Det vet jag inte än. Men på något
vis ska vi försöka hjälpa dem, säger
Jan-Olof Jäghagen.
Det är landstingets skyldighet att
tillhandahålla utrustning till hörselskadade elever, men i verkligheten ser
det annorlunda ut, vilket hrf slagit
larm om i flera rapporter.
Tove och Kent Johansson har ytterligare en hörselskadad dotter, Hanna,
10. Hon är ci-opererad och går än så
länge i skolan i Långasjö.
– Vi hoppas att landstinget tar sitt
ansvar innan Hanna ska börja högstadiet, avslutar Tove och Kent. l
15
foto : madeleine gyllenram
Lånade 100 00
till hjälpmedel
»
tema: utbildning
– Tempot hade kunnat vara lite högre emellanåt, tycker
Joakim Hermansson, 18. Han går tredje året på naturprogrammet på Hörselgymnasiet i Göteborg.
”Kompisarna viktiga i gymnasiet”
Ska ta en paus
Mathilda och Elaine går på
samhällsprogrammet och de
har en del lektioner ihop med
både äldre och yngre samt
elever på andra program.
– Det är bra eftersom vi är så
få. Det är viktigt med mycket
kompisar när man går i gymnasiet, tycker de.
Joakim har siktet inställt på
att bli civilingenjör, men vill
först jobba och resa något år
innan han läser vidare.
foto : ulrika nilsson
Blir det Chalmers då?
– Nej, jag vill till en annan
stad. Kanske Uppsala eller
Lund, säger han.
Mathilda har ännu inte
bestämt vad hon ska göra efter
gymnasiet. Elaine vill fortsätta studera – gärna språk.
Varför valde ni Hörselgymnasiet?
– Jag besökte en vanlig gymnasieskola, men insåg att det
skulle blir alldeles för svårt att
höra. Det verkade också
krångligt att gå runt med egen
utrustning till olika klassrum,
berättar Joakim.
Halkade efter
Han och Mathilda gick på
Kannebäckskolan förut, en
Inte självklart.
Elaine Andersson,
Mathilda Larsson
och Joakim
Hermansson
övervägde andra
alternativ innan de
valde Katrinelund.
kommunal grundskola för
hörselskadade och döva.
– Jag var och kollade på
Riksgymnasiet i Örebro, men
ville inte flytta, berättar
Mathilda.
Elaine gick integrerat i Sätila
och hon tvekade länge på vad
hon skulle välja.
– Jag märkte att jag började
halka efter i åttan. Jag fick
verkligen kämpa för att höra
och pluggade mycket på egen
hand. I ett vanligt gymnasium
med stora klasser skulle jag ha
svårt att höra och kanske få
sämre betyg.
Skulle det kunna fungera
för er att gå integrerat?
– Bara om det var mindre
grupper. Cirka tio stycken är
lagom, säger Joakim och får
medhåll av tjejerna.
Joakim bor i Västra Frölunda, i södra Göteborg. Mathilda
och Elaine bor i Sätila, fem mil
bort, och har en timmes bussresa varje morgon och eftermiddag.
– Det fungerar bra. Det enda
som är trist är att det inte går
någon buss hem sent på kvällar och helger, säger Mathilda.
foto : magnus sandberg
hörselgymnasiet ligger
i samma byggnad som Katrinelundsgymnasiet, granne
med Nya Ullevi i Göteborg.
De hörselskadade eleverna
har akustikanpassade klassrum med hörselteknisk utrustning. Undervisningen sker
i små grupper, vanligtvis cirka
tio elever. Första och andra
året är teckenspråk ett obligatoriskt ämne på schemat. I
trean är det frivilligt.
Joakim Hermansson och
hans ett år yngre skolkamrater Mathilda Larsson och
Elaine Andersson säger att de
trivs bra på skolan.
Ökat intresse
Skolans medvetna satsning på
att skapa sammanhållning
mellan eleverna har gjort
nytta. Det är god kamratskap
och stämning, berättar läraren Annica Albrechtson. De
senaste åren har man märkt
en ökande mängd sökande.
– Vi har inte resurser att ta
emot alla som söker hit, vilket
vi tycker är tråkigt, säger hon.
Allt fler normalhörande
elever på skolan vill lära sig
teckenspråk.
– Intresset har ökat markant.
Vi måste ta in en lärare utifrån för att täcka behovet,
säger Annica Albrechtson.
ulrika nilsson
Maths Pehrsson använder sina teckenspråkskunskaper i undervisningen för normalhörande förskolebarn.
Hörande barn lär med teckenhjälp
Tom Svensson, 13, valde att gå integrerat
i högstadiet i stället för att fortsätta i hörselklass. Ett val han inte ångrar.
tom hade gått i Alviksskolan, en grundskola med klasser
för hörselskadade, sedan förskoleklassen. När det var dags
för högstadiet kände han att
han ville prova något annat.
– Det var uppenbart att han
behövde nya utmaningar. Vi
pratade jättemycket om det.
16
Jag var orolig för att det skulle
bli för jobbigt för honom men
nu ser jag att det var rätt,
berättar Toms mamma, Karin
Svensson.
Just då startade en helt ny
skola, Jensen grundskola Östra, som de tyckte verkade
intressant.
– Lärarna är bra på att se till
att Tom hänger med och
använder alltid mikrofonen.
Klasskompisarna vande sig
snabbt vid att han hör dåligt.
Tom minns att han tyckte
det var lite jobbigt att berätta
för sina gamla klasskompisar
om att han skulle byta skola.
– I en liten klass kommer
man nära varandra.
Bytet var på prov och han
skulle få komma tillbaka till
Alvik om det inte
fungerade.
Men Tom
trivdes från förTom
sta dagen. Han
Svensson.
har fått många
nya kompisar och ligger långt
framme i skolarbetet.
– Som förälder måste jag vara
extra uppmärksam. Man kan
inte ta för givet att det fungerar, säger Karin Svensson.
ulrika nilsson
auris nr 8• 09
foto : ulrika nilsson
Tom valde integrerat i högstadiet
På Byleskolan i Täby pågår ett projekt för att ta
reda om teckenspråk bidrar till att normalhörande
förskoleklasselever lär sig läsa och skriva snabbare.
– Den här gruppen har gått snabbt framåt.
Många av barnen har lärt sig läsa och skriva redan under höstterminen, vilket är ovanligt tidigt,
säger Maths Pehrsson som är klasslärare och
projektledare.
tare att ta till sig det de lär sig.
Dessutom ökar det den sociala
utvecklingen, säger Maths
Pehrsson.
– Om man till exempel tar
ordet båt får de först bokstavera b-å-t och sedan får de lära
sig tecknet för båt. De får *
också veckans uppdrag med
några tecken att öva på.
maths pehrsso n är själv
gravt hörselskadad och
tecken­språkig.
– För ett par år sedan läste
jag en artikel om att inlärningen förbättrades om man
använde tecken i läs- och
skrivundervisningen. Jag ville
undersöka om det stämde och
pratade med rektorn som tyckte
att det var intressant, säger han.
Vetenskaplig rapport
Smygstart
Under läsåret 2008-2009
smög man i gång med teckenspråk 20 minuter i veckan
med genomgång av hand­
alfabetet och tecken inom oli-
auris nr 8• 09
ka teman som sport, djur,
färger med mera.
Till detta läsår har projektet
vidareutvecklats i samarbete
med Örebro universitet och
organisationen Spreadthesign
och ingår nu i ett eu-projekt.
– Vi använder en pedagogik
som kallas Bornholmsmodellen och har integrerat teckenspråk/tss i våra språklekar,
säger Maths Pehrsson.
Det innebär bland annat att
barnen gör tecken samtidigt
som de gör ljud för att hitta
ljuden i ett ord.
– Att samtidigt teckna
skapar mening och gör det lät-
Projektet dokumenteras och
redovisas. En del av undervisningen filmas och det ska bli
en vetenskaplig rapport eller
artikel för publicering. Föräldrarna har förstås fått ge sitt
godkännande.
– Alla föräldrar har varit
positiva, säger Maths.
Även övriga lärare på skolan
som har förskoleklasser har
börjat använda handalfabetet
och tecken i undervisningen.
De har dels lärt sig genom
självstudier på Utbildningsradions teckenspråkskurs på
internet, dels Spreadthesigns
webbplats och genom handledning av Maths Pehrsson.
Han har själv gått i hörselklass på Alviksskolan och gick
ut lärarhögskolan i Stockholm
2007. Maths tycker inte att
hans hörselskada är något
större hinder i arbetet.
– Jag får utveckla olika
strategier, till exempel måste
jag berätta för barnen att jag
hör dåligt och så måste jag
hålla uppsikt och röra mig
mycket runt i klassrummet.
– När det är lärarkonferenser brukar jag beställa teckenspråkstolk.
stefan andersson
Fotnot: Rapporten heter
”Främjar det utvecklingen?
Läs- och skrivutveckling med
handalfabetet och tecken som
stöd – etnografisk studie i förskoleklass”. Den som vill pröva själv­studier i teckenspråk
kan gå in på webbplatserna
www.ur.se/teckensprak eller
www.spreadthesign.com.
17
Osäkert om tillgänglighet i vuxenutbildning
finns utrustning för hörselskadade så kanske den inte
används.
I remissvaret skriver do att
ett sådant diskrimineringsskydd skulle verka förebyggande och leda till att trycket
ökar för att samhället blir lika
för alla.
Hur tillgänglig är egentligen vuxenutbildningen?
Det är i princip omöjligt att svara på, dels finns
det många utbildningsanordnare, dels gäller inte
samma diskrimineringsförbud som inom grundskola, gymnasium eller högskola.
Ytterbergs utredning
Just nu pågår en utredning om
bristande tillgänglighet ska
räknas som en form av diskriminering under ledning av
Hans Ytterberg.
– Vi har lämnat ett remissvar till utredningen där vi
anser att bristande tillgänglig-
18
het ska räknas som diskriminering och att diskrimineringsförbudet ska omfatta alla
de samhällsområden som i dag
gäller för andra diskrimineringsgrunder, säger Anna
Rosenmüller Nordlander,
jurist på Diskrimineringsombudsmannen, do.
– Ett annat problem kan vara
att även om det till exempel
foto : mostphotos
När det gäller utbildning
som omfattas av skollagen betraktas det som diskriminering om anordnaren inte vidtar skäliga åtgärder för
tillgänglighet.
I vuxenutbildningen där­
emot räknas inte otillgänglighet som diskriminering.
Vägrade ta hänsyn
Det är i dag alltså inte diskriminering om vuxenutbildning inte är tillgänglig. Däremot driver do ett ärende som
rör diskriminering av en hörselskadad kvinna inom en
vuxenutbildning.
Men det ärendet gäller inte
bristande tillgänglighet utan
om en lärare som enligt anmälan har vägrat att ta hänsyn
till elevens hörselskada bland
annat genom att vända ryggen
till under föreläsningar. Eleven anmälde till slut läraren till
Antidiskrimineringsbyrån.–
De gjorde bedömningen att
det som inträffade faller under
förbudet mot diskriminering
och trakasserier av elever med
funktionsnedsättning.
På myndigheten för handikappolitisk samordning, Handisam, har man inte heller något helhetsgrepp.
– Vuxenutbildning kan
betyda många olika saker:
Komvux, folkhögskolor,
studiecirklar, svenska för
invandrare (sfi) med mera,
säger Anna Dahlberg, utred­
are på Handisam.
Hon berättar att Statskontoret har gjort en enkät om tillgänglighet generellt inom sfi.
Där finns bland annat en
fråga om det finns hörsel­
teknisk utrustning. Av de 107
som svarade var det bara 21
som svarade ja.
stefan andersson
auris nr 8• 09