Kerstin Jacobsson, professor i sociologi
Göteborgs universitet
Varför är samhällsvetenskaplig forskning viktig?
Samhällsvetenskaplig forskning är kanske viktigare än någonsin: å ena sidan har vi snabba
och genomgripande samhällsförändringar (kopplade till globaliserade ekonomier, globala
informationsflöden osv), å andra sidan har vi trögrörliga strukturer och stabila mönster, som
klassbakgrundens betydelse för individers livschanser. Konsekvensen är samhällen som
utvecklas ”i flera hastigheter” samtidigt.
Ojämlikheten ökar i många europeiska länder och andelen arbetande fattiga växer i Europa,
också i länder med starka ekonomier (som Tyskland); barnfattigdomen ökar också. Samtidigt
växer välståndet och möjlighetshorisonterna vidgas i andra sociala skikt.
Parallellt med den ökade globaliseringen – och delvis föranlett av denna – har vi sett ökade
nationalistiska strömningar över en stor del av Europa och/eller moralkonservativa (inklusive
homofoba) strömningar, det senare inte minst i Östeuropa. Klass/socio-materiella
frågor/intressen tolkas i etniska eller andra kulturella termer snarare än i termer av klass.
Samhällsvetenskapen, och inte minst sociologin, är skickad att fånga och förstå
motsägelsefullheten och komplexiteten i skeendena/processerna – och att hålla två tankar
(eller flera) i huvudet samtidigt.
Sociologin (och kanske i ännu högre utsträckning humanioran) antar också ett
helhetsperspektiv på människan där frågor om livets meningsfullhet också ställs, vilket är helt
centralt för att förstå vad det innebär att vara människa i vår tid, inklusive hälsomässiga
problem (C. Wright Mills ansåg f.ö. att sociologens uppgift är att i analysen knyta samman
individers personliga bekymmer med samhälleliga problem).
Samhällsvetenskapen är också helt avgörande för samhällets kollektiva självförståelse – en av
sociologins stora styrkor dess reflexivitet. Samhällsvetenskapens uppgift är att säga också det
samhällen inte vill höra om sig själv.
Lägesbeskrivning
Att studera makt och maktutövning är en av sociologins huvuduppgifter. Det har de senaste
decennierna bedrivit mycket intressant forskning som tagit avstamp i den senare Foucaults
maktbegrepp, utvecklad i sociologisk riktning av personer som Nicholas Rose, Peter Miller
och Mitchell Dean, dvs governmentality-litteraturen. Denna forskning inriktar sig på att fånga
mer subtila former av styrning och maktutövning, vilka inkluderar tekniker för självstyrning
och självreglering av individer. Jag har själv använt dessa ansatser för att studera europeisk
arbetsmarknadspolitik, såväl mål-och resultatstyrningen effekter på myndigheters arbetssätt
som konsekvenserna för individen – såväl handläggaren som den arbetslöse. Den senare
förväntas modellering om sig själv för att leva upp till normer om anställbarhet men också
handläggaren måste presentera sig och sitt arbete i enlighet med granskningskulturens normer
(audit society). Hur fruktbar denna ansats än är kan man ställa sig frågan om pendeln slagit
över för långt åt ena/andra hållet, dvs är det dags att återuppväcka maktresursansatsen (jfr
Korpi) och en syn på makt där maktresurser som har en tydlig fördelning och producerar
vinnare och förlorare. (Hegemoniska politiska diskurser i samtiden talar dock gärna i termer
om win-win – vilket jag begreppsliggjort som en postpolitisk förståelse). Också i
demokratiforskningen tycks mig maktfrågorna – och folkmakten/suveräniteten – hamnat i
periferin.
Stefan Svallfors har i dialog med andra samhällsvetare (som jag själv) initierat frågan om det
inte behövs en ny maktutredning eller i varje fall större programsatsningar som kan ge en
genomlysning av makten i det svenska samhället, fördelningen av maktresurser och
konsekvenser av den rådande maktfördelningen; hur ser maktfördelningen ut idag och hur har
den förändrats sedan den föregående maktutredningen för flera decennier sedan? Vet vi
tillräckligt om den ekonomiska makten och maktutövningen? Förutom inifrånstudier av
näringslivet skulle jag gärna se mer studier av eliter generellt.
Makt är notoriskt svårstuderat och kräver viss uppfinningsrikedom och sannolikt
metodutveckling, även om replikationer av studier gjorda tidigare (t.ex. av den tidigare
maktutredningen) också behövs.
Ett annat spännande och produktivt forskningsområde jag rört mig inom och där jag ser stor
utvecklingspotential är emotionssociologin. Även om insikten att människan är en kännande
varelse och att sociala förhållanden (relationer och strukturer) påverkar vad vi känner och hur
vi reagerar och agerar (dvs. vår agens eller brist på sådan) återfinns redan hos de sociologiska
klassikerna (Durkheim, Simmel, Cooley mm), är det de senaste decennierna som forskningen
tagit fart på allvar. Mycket teoriutveckling har också skett inom detta fält de senaste
decennierna; ambition har helt klart varit att utveckla förklarande ansatser.
Emotionssociologin har visat sig kunna koppla samman mikro- och makro, t.ex. knyta
samman frågor om makt och social struktur med människors upplevelser, känslor och
handlingsberedskap. Emotionssociologin har inte minst visat sig fruktbar för att studera
arbetslivet men också för att förstå sociala rörelser. Jag menar att den även bör kunna
användas för att förstå passivitet i vissa sociala skikt, den ökade främlingsfientligheten i vissa
sociala grupper men också den ökade psykiska ohälsan i vår del av världen. Det finns
livaktiga forskningsmiljöer och forskarnätverk i Europa och USA men jag tycker ändå att
emotionssociologin förtjänar ett ännu bredare genomslag i det samhällsvetenskapliga
forskningsfältet. Området har också potential för tvärvetenskapliga samarbeten;
emotionsstudier bedrivs inom neurovetenskap, filosofi, psykologi och sociologi mm, och de
har på senare år börjat korsbefrukta varandra.
Ett tredje forskningsområde jag är verksam inom rör civilsamhället och sociala rörelser.
Dessa två forskningsfält – även om de egentligen hör nära samman – har tenderat att
utvecklas parallellt utan större korsbefruktning. Medan civilsamhällesforskningen skulle
behöva teoriutveckling har sociala rörelsefältet å sin sida väl upptrampade teoretiska fållor, så
väl upptrampade att de snarast hämmar forskningen (forskningsfältet präglas av starka
paradigm som alla förväntas förhålla sig till – politiska möjlighetsstrukturteorin,
framingteorin, kultur/identitetsperspektivet och på senare år emotionssociologin som dock
ofta knyts till något av dessa andra paradigm). Båda forskningsfälten skulle vinna på nya sätt
att formulera forskningsfrågor, nya sätt att begreppsliggöra studieobjektet och mer oväntade
teoretiska kopplingar. Mer fokus skulle också behöva läggas vid bristen på mobilisering i
vissa samhällsskikt respektive misslyckade mobiliseringar och rörelser. Då skulle också mer
tankemöda behöva läggas på att utveckla indikatorer på framgång/brist på sådan och
möjligheten att empiriskt studera detta. Jag skulle även gärna se att civilsamhällesforskare
inte bara studerar civilsamhälleskollektiven och dess strategier i relation till det politiska
systemet utan relationen till civilsamhället från det politiska systemets sida; det skulle också
kräva samarbeten mellan t.ex. sociologier och statsvetare och ev. även jurister.
Slutligen, när sociologin utvecklades som disciplin var frågan om sammanhållningens
problem helt central; ”hur är samhället möjligt?” frågade t.ex. Simmel medan Durkheim
ägnade hela sin karriär åt att teoretiskt förstå vad som binder människor samman. Sociologin
bör både ha sökljuset riktat på segregerande och stratifierande mekanismer i våra samhällen
och att fokusera de sammanhållande krafter som faktiskt existerar och analysera
sammanhållningens förutsättningar. Det tycks mig som att mer kraft på senare år lagts på att
studera skiktning och segregering än att teoretiskt förstå och empiriskt fånga sammanhållning.
Samtidigt är ju frågan om hur vi ska kunna leva tillsammans en av de stora kärnfrågorna.
Framtidsvision: hur vill jag att det ska se ut för HS-forskningen om 5-7 år?
I min vision distribueras huvuddelen av VRs medel till projekt av grundforskningskaraktär
genom den ordinarie utlysningen. Erfarenheten från arbetet i bedömningsgrupperna är att
kvaliteten i de ordinarie utlysningarna generellt är större än vid specialutlysningar.
Erfarenheten är också att forskarna själva identifierar aktuella samhällsutmaningar och frågor
i sina föreslagna projekt utan att detta behöver styras.
Utdelningen per satsad krona torde också vara större vid projektstöd än vid megasatsningar
koncentrerade till ett fåtal s.k. excellenta miljöer. Vill VR göra större satsningar är det bättre
att utlysa programstöd, dvs möjliggöra lite mer långsiktiga och omfattande projekt. Men
resurserna bör inte koncentreras till ett fåtal miljöer (dvs forskningsfinansiärer bör undvika att
”lägga alla ägg i samma korg”). En möjlighet skulle kunna vara att utlysa programstöd för att
studera det svenska samhället i ett maktperspektiv och för maktanalysens metodutveckling.
Jag ser också gärna fler internationella projekt finansierade av VR, med internationellt
sammansatta projektgrupper, och då för avgränsande, komparativa, projekt (dvs. ej av EUprojekttyp, vilka i min erfarenhet tenderar att generera ganska ytlig kunskap och där
datainsamlingen ofta utförs av underbetalda assistenter). Jag tycker också att VRs
konferensmedel borde kunna användas till konferenser förlagda i ett annat land – om det är
motiverat av forskningens fokus. Min erfarenhet är också att de mest fruktbara
(internationella) konferenserna är de i workshopformatet, dvs med 10-20 papers. (De
resulterar lättare i utvecklade samarbeten och gemensamma publikationer.) VR bör alltså även
finansiera konferenser i det formatet.
Min vision är också ökade basanlag till lärosätena för att möjliggöra en forskande lärarkår
inom hum-samområdet, också för att säkra kvaliteten i undervisningen vid alla lärosäten (ett
jämlikhetsperspektiv kombinerat med höga kvalitetskrav). Liksom i idrott behövs det också
bredd för att nå spetskompetens.
