Forskningsöversikter, yngre framgångsrika forskare
Version 140821
Vetenskapsrådets ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap bestämde i samband med
seminariet 2 juni 2014 att be ett tjugotal yngre forskare från hela det humanistisksamhällsvetenskapliga området att skriva kortare texter om cirka 2 - 3 sidor som svarar på frågorna:
1) vilka förväntningar bör allmänheten, vetenskapssamhället och de politiska beslutsfattarna ha på
humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning?
2) vilka visioner har du för forskningen inom ditt vetenskapsfält framöver?
Skribenterna som tillfrågades var/har varit verksamma vid RJ:s Pro Futura-program, ERC:s starting
grants, Sveriges unga akademi och VR:s framstående yngre forskare.
SOCIOLOGINS UTMANINGAR - REFLEKTIONER
Sociologi är ett mångfacetterat ämne som i mindre grad än många andra
samhällsvetenskapliga discipliner begränsas av ett empiriskt fokusområde. Medan
statsvetare förväntas studera politik och ekonomer ekonomi, kan sociologer studera i
stort sätt vad som helst så länge det innehåller relevanta sociala dimensioner. Som en
följd av detta har det utvecklats en stor mängd underområden och specialiseringar, så
kallade bindestreckssociologier. Denna specialisering, med vidhängande
specialtidskrifter, internationella arbetsgrupper och konferenser, har många positiva
effekter, men riskerar också att bidra till en fragmentisering av ämnet. Av det skälet vill
jag betona vikten av gemensamma, generella sociologitidskrifter och konferenser.
Till detta kan läggas grundläggande skillnader i synen på teori och metod. Av störst
betydelse för dagens svenska sociologi är troligen klyftan mellan kvantitativ och
kvalitativ metod. Dessa metoder är bra på olika saker, och kan framgångsrikt
kombineras. Ändå finns det fortfarande tendenser till ställningskrig mellan lägren, och
det är fortfarande alltför ofta så att metodval styrs av identifikation snarare än av
forskningsstrategiska syften (många bestämmer sig tidigt i sin karriär – redan som
studenter eller doktorander – att de är kvantitativa eller kvalitativa sociologer). Detta är
djupt olyckligt. Metod, liksom teori, bör ses som verktyg som man använder sig av för att
kunna besvara sin frågeställning så bra och effektivt som möjligt. Frågeställningen bör
alltså komma först och styra val av metod och teori. Idag går denna kedja alltför ofta i
motsatt riktning (och det finns många exempel på studier som använder kvalitativ
metod för att besvara i grunden kvantitativa frågeställningar, och vice versa, med dålig
forskning som resultat).
Jag vill med andra ord slå ett slag för bibehållen pluralitet inom sociologiämnet, och för
ett mer avslappnat och förutsättningslöst förhållande till val av metod och teori. Utöver
det vill jag även betona behovet av mer teori i empiriska sociologiska undersökningar.
Det finns alltför många studier som nöjer sig med att etablera statistiska samband
mellan olika entiteter (om de är kvantitativa) eller beskriva vad ett relativt fåtal
intervjupersoner har berättat för intervjuaren (om de är en kvalitativa). Sådana
kvantitativa och kvalitativa beskrivningar är viktiga, men de bör inte vara slutmålet med
en studie utan snarare utgångspunkter för analysen. I vissa fall kan det vara berättigat
att söka sig till en forskningsdesign som underlättar kausala förklaringar (t.ex. genom
att utnyttja förekomsten av naturliga experiment) men ganska ofta är teori den
viktigaste vägen till förklaringar och ökad förståelse. Genom att deducera implikationer
från relevanta teorier kan man generera hypoteser som testas mot det empiriska
materialet och som tar oss utöver en enkel beskrivning av samband. Teori och data
tillsammans ger oss en djupare förståelse för sociala skeenden än teori och data var för
sig. Rätt använt ger oss teori också mer konsistenta analyser och främjar kumulativ
utveckling. Vi behöver också teori för att ställa innovativa frågor. Därför var det ledsamt
att som ledamot i en av VR:s beredningsgrupper tvingas konstatera att en stor mängd
svenska sociologer inte ger någon plats för teori i sina (tänkta) forskningsprojekt,
alternativt inte riktigt verkar förstå vad teori skall användas till.
Jag vill slutligen slå ett slag för internationalisering. Att ständigt interagera med det
internationella sociologisamfundet är den enda vägen till utveckling. Att åka på
internationella konferenser öppnar upp sinnena för nya perspektiv och nya
frågeställningar. Och att tävla med de bästa, vilket innebär att man ständigt prövas av
internationella kollegor och redaktörer, leder överlag till bättre sociologi. Vi kan alla
ibland svära för oss själva när vi tvingas skriva om våra artiklar för tredje gången innan
redaktörer och fackgranskare är nöjda. Men överlag, och över tid, leder det till bättre
forskning. Sociologin i Sverige har internationaliserats under de senaste decennierna
och vi ser idag en rad starka miljöer av god internationell standard, som förmår
publicera sig även i de bästa tidskrifterna. Men sociologisverige är delat: på många håll
finns en utbredd skepsis mot att skriva på engelska. Man åker helst på svenska
konferenser, och ett antologibidrag i en bok på svenskt förlag ses som ett meriterade
resultat av forskningen. Därmed inte sagt att det inte finns ett värde att publicera
sociologiska texter på svenska, men detta bör vara som komplement till internationellt
publicerade artiklar och böcker, och syftet med dessa publikationer bör snarare vara
populärvetenskapligt (riktat mot en större allmänhet) än vetenskapligt (riktat mot det
vetenskapliga samfundet). Denna ojämna internationalisering i svensk sociologi är
mycket olycklig. Vi behöver större rörlighet mellan olika universitet, både inom och
utom Sveriges gränser, och denna utveckling försvårar sådan rörlighet.
När det gäller själva innehållet i den sociologiska forskningen behövs det även
fortsättningsvis en kombination av grundforskning och tillämpad forskning. Jag är inte
oroad över att sociologin skall komma att sakna samhällsrelevans: de områden som
många sociologer spontant söker sig till (och som de genom tiderna alltid har sökt sig
till), som till exempel social stratifiering, jämställdhet, integration och etniska relationer,
kommer att vara minst lika samhällsrelevanta i framtiden som de är idag. Samtidigt
behöver vi grundforskning om mer generella processer, som till exempel hur saker och
ting sprids i sociala nätverk och hur organisationer fungerar, för att bättre kunna
förklara och förstå en mängd olika typer av sociala fenomen.
VAD KAN DET OMGIVANDE SAMHÄLLET FÖRVÄNTA SIG AV SOCIOLOGIN?
Jag hoppas att det kan förvänta sig ganska mycket. För det första att vi producerar bra,
högkvalitativ forskning och att vi avhåller oss ifrån att dra mer vidlyftiga slutsatser än
vad vi har täckning för. Journalister och andra aktörer utanför akademin fokuserar ofta
på de slutsatser vi ger dem, och saknar vilja eller resurser att själva värdera om dessa
har täckning. Där har vi ett stort eget ansvar. Vi bör även försöka förhålla oss så
värderingsfria som möjligt. Vi kan här skilja mellan vad som brukar kallas ”context of
discovery” (dvs. hur forskningsfrågorna väljs) och ”context of justification” (själva
forskningen), och även om det första ledet gärna får styras av våra värderingar bör vi
försöka avhålla oss från det i det andra ledet. I annat fall riskerar vi dels att producera
sämre forsning, dels att förlora i legitimitet i omvärldens ögon.
Jens Rydgren
[email protected]
