Ny sida 2
1 av 3
http://www.kognitiva.org/Ringstrom.htm
Startsida
Styrelse
Lokalförening Medlem
Utbilningar
Terapeuter
Handledare
Litteratur
Arkiv
Länkar
Samtal med sociologen Jonas Ringström som skriver en avhandling
om hur psykologisk kunskap används i psykiatriska patienters arbete
med sig själva. Han har fokuserat på att analysera DBT, och
arbetsbladen som används och att intervjua patienter.
Ser du DBT som en metod kompatibel med sociologisk teori?
-Jag tänker mig att traditionell sociologi och traditionell paykologi är
ganska långt ifrån varandra, men en sociologi om psykisk sjukdom exempelvis tycker
jag inte nödvändigtvis behöver innebära konflikt.
Vill du berätta lite om din forskning?
-Jag skriver om hur man sociologiskt kan förstå den kognitiva
behandlingsprocessen och psykisk sjukdom. De psykiatriska diagnoser som jag är
intresserad av är borderline framförallt eftersom jag tycker den är intressant, hur den
beskrivs och vilka problem som finns där. Oförmåga att bibehålla relationer och
behandlingen som går ut på att stärka förmågan att skapa relationer är ungefär det som
sociologin sysslar med, det vill säga hur social samhörighet skapas. Vad jag gör är
främst att jag tittar på hur olika tekniker används. Just nu tittar jag på Marsha Linehans
arbetsblad och har intervjuat ett par personer som går i behandlingen och använder
dem. Jag pratar med dem mycket om hur deras förändrade förstålese av känslor har
hjälpt dem. Det finns ett fokus inom psykologin som missas i sociologin på det
praktiska abetet med olika hjälpmedel som till exempel de här arbetsbladen och olika
modeller över metakognitioner som hos Hayes. Inom sociologin sägs det ofta att
psykologin är en teori som tvingas på patienten. Vetenskapfilosofen Ian Hacking har
skrivit en bok som heter Representing and Intervening där han menar att sociologi och
vetenskapsfilosofi ser på andra vetenskaper i form av representationer, att man
representerar sitt objekt,alltså teorin, medan det väldigt sällan finns analyser av andra
vetenskapers interventioner. Det jag tagit fasta på är vad som sker i den terapeutiska
situationen. Jag tittar på psykologin som intervention snarare är representation, och
inom sociologin saknas det perspektivet. Jag försöker frikoppla min analys från
färdighetsträningsmanualer och så vidare men det är något jag kämpar med, hur långt
jag egentligen kan tro att den här manualen stämmer överens med vad som faktiskt
händer i verkligheten
Vad har du kunnat se hittills i din forskning?
-Jag har två år kvar men jag har tittat på hur patienten förhåller sig till
resultat de fått som diagram från veckokorten och därigenom hur människa förstås
inom DBT. Utifrån de jag intervjuat har jag sett att man börjar kunna dra slutsatser och
2008-10-12 20:38
Ny sida 2
2 av 3
http://www.kognitiva.org/Ringstrom.htm
förutse hur ens beteende kommer att vara i vissa situationer. Jag tycker det är
intressant att analysera hur man lägger ifrån sig ansvaret, alltså hur den här teorin kan
förklara ens framtid . ”Jag kommer att reagera på det här sättet för det har lärt mig i
terapin”. Ett första steg är att man fråntar sig själv handlingsmöjligheter och förmågan
att tolka situationen annorlunda. Jag intervjuade för två år sedan fyra personer ett år in
på deras behandling och nu har jag intervjuat två av dem igen och de går fortfarande
DBT, bildterapi och sjukgymnastik (i form av kroppskännedom, mindfullness och qi
gong). Som jag ser det så lämnar man över ansvaret till de här förklaringarna som finns
på pappret som ett första steg men att man genom en lyckad terapi att man kan ta det
ansvaret själv. Men just nu befinner de sig i en situation där de kanske lämnat över
mycket av tolkningsföreträdet till förklaringsmodellen.
Hur ser du på det?
-Mitt teoretiska perspektiv är historisk epistemologi dit Bourdieu och
Foucault ofta räknas. Jag tycker det är intressant vad vetenskap är och för att en
vetenskap ska kunna fungera måste den producera ett eget objekt. Detta för att inte
vara bara till exempel psykologiska vardagsföreställningar om hur beteenden och
känslor fungerar utan man skapar en teori som förklarar känslor och så vidare i ett
system som exempelvis DBT. För att terapin ska vara fungerande måste den
kunskapen och världsbilden tas över av patienten. Denne måste få någon slags insikt i
teorins premisser, för stt sedan kunna intervenera i sina känslor utifrån de begrepp man
får från terapin. Jag ser det som problematiskt men nödvändigt för att terapin ska
fungera att man lämnar över något sorts ansvar initialt. Men från mitt perspektiv måste
den här uppdelningen mellan terapeutisk och personlig kunskap försvinna för att
terapin ska vara lyckad. Man ska så småningom kunna använda sin egen åsikt och
begrepp man själv konstruerat.
Det låter som hjärntvätt.
-Ja, men jag tycker det är lite beroende av vilken situation patienten
befinner sig i. Har man självmordsförsök och självskadebeteende bakom sig så finns
det andra kostnader. Man kanske kan definiera det som hjärntvätt men alternativet
kanske är fler självmordsförsök eller fullbordat självmord och det är en tanke jag
försöker väva in. Visst, man kan ha en kritik mot terapins normativa roll men vad är
alternativen? Vad jag är intresserad av är vad patienten tycker. De jag talat med har
varit fullt medvetna om att det handlar om hjärntvätt men att de tittar på sina
sönderskurna armar och gör det valet.
Tycker du att DBT är vetenskapligt?
-Jag tycker det. Jag upplever det som att det finns en tydlig koppling
mellan kognitionsvetenskap och kognitiv terapi. Men sedan är ju inte terapi
vetenskaplig. Men möjlighet att kritisera terapin inom terapins ramar gör terapin bra
per definition tycker jag.
Hur kan man som terapeut använda sociologisk kunskap?
-Jag skulle nog påstå att definitionen av det sociala ser olika ut inom
psykologin och sociologin där det inom psykologin rätt ofta handlar om individens
närmiljö, alltså sigifikanta andra, föräldrar eller närstående medan sociologin oftare
studerar större strukturella processer. Men jag skulle nog inte påstå att inte exempelvis
DBT kan användas med en sociologisk definition av rasism eller så. Vad jag hört från
många av de jag intervjuat så har det låtit så att ”nej, jag har inga probem med min
familj, jag har andra problem, jag har problem med försäkringskassan och staten och
de är mina fiender inte min sambo”. Men de upplever då att det inte får utrymme i
2008-10-12 20:38
Ny sida 2
3 av 3
http://www.kognitiva.org/Ringstrom.htm
terapin, där kanske sociologin kan vara till hjälp även för en psykolog eller terapeut.
Som sociolog är det av stor vikt att terapin är en social relation. Det är två individer
som samtalar samtidigt som de har en stor institution i ryggen med både psykiatrin och
teori. Men jag tänker mig att Linehan har en medvetenhet om att den bästa
behandlingen sker genom just två individer och att man tillhandahåller verktyg och
premisser för att skapa en relation till terapeuten och till andra människor utanför
terapin. Jag är inte säker på att jag är tillräckligt bra på att definiera sociologi för att
säga hur man kan använda sociologin i terapin. Men jag skulle nog säga att även om
det inte är något unikt sociologiskt så är det väldigt viktigt att inte isolera en
terapisituation utan se den som ett litet moment i större processer. Se att det handlar
om en institution för staten och ta med alla de olika komponenterna som
försäkringskassan med mera och placera in de i ett större sammanhang. Man kan tänka
på att man kanske ses som statligt anställd i ett led från regeringen ned till mig. En
terapeut kan uppfattas som en representant för staten på samma sätt som polisen. En
person med känslomässiga problem befinner sig i en social situation som man måste ta
hänsyn till.
Hur kan man tänka kring exemplevis kvinnoideal som finns i kulturen och påverkar
patienter?
-Kvinnlighet exempelvis är ju en egenskap hos en individ som inte
härstammar från individen själv. Så om man har mycket borderlinepatienter tror jag att
det är bra att tänka kring detta. Det finns mycket bra litteratur, Tina Matsson på
socialhögskolan har skrivit en avhandling om kvinnlighet som behandlingsteknik. Hon
skriver om hur kvinnlighet används som verktyg för att baka in människor i den
nomala ”formen”. Men sedan kanske man kan vända på det också, och använda
individualisering,” var som du vill vara”. Jag vet inte om man kan säga rent objektivt
vad som bäst. Det skiljer sig åt hur man kan arbeta. På ett behandlingshem kan man
bestämma att det är de här sociala relationerna individen har och de har vi kontroll
över, men har man en patient som man träffar två timmar i veckan har man inte den
kontrollen. Det har med patientens ekonomiska situation att göra också, har man det
tryggt runtomkring sig har man kanske större möjlighet att vara som man vill.
Lästips?
Ian Hackings Mad Travelers. Som en sociologisk förklaringsmodell till vissa
psykiatriska sjukdomar tycker jag den är väldigt bra. Han ser det som att det måste
finnas olika nischer för att psykiska sjukdomar ska förekomma. På samma sätt som en
växt bara kan växa om den har rätt mängd vatten och sol så skapas en nisch för just
den växten och han menade det också gäller psykiska sjukdomar, som blir möjliga
genom sociala nischer.
Lisa Hedgren
2008-10-12 20:38
