265340149, sida 1 av 20
1. FÖRE GREKERNA
Vetenskapen har en lång historia. Om vi ser tillbaka med utgångspunkt från
vår egen tid tycker vi att oerhört mycket har hänt under de senaste 400 åren,
från det att män som Francis Bacon, Galileo Galilei och René Descartes
började utmana medeltidens aristoteliska kunskapsideal till dagens
strängteori inom fysiken och möjligheterna till skräddarsydda gener inom
biologin. Då ger det perspektiv om man betänker att vi kan gå tio gånger så
långt tillbaka, och ändå finna vetenskaplig kunskap som är långt ifrån
trivial, till exempel inom babylonsk matematik. Det är en oerhört lång
tidrymd, där Jesu födelse snarare bildar mittpunkt än startpunkt.
Vad har då denna historia med modern vetenskapsteori att göra? En hel
del, visar det sig! Visserligen är den äldsta vetenskapens resultat enkla och
alldagliga jämfört med dagens djupa och komplexa kunskap, men det
vetenskapliga sättet att tänka har inte förändrats så mycket. I själva verket
kan man hitta representanter redan i antiken för alla moderna
åsiktsriktningar inom vetenskapsteorin. Och genom att studera dem när de
uppträder för första gånger förstår man bättre varför man tänkte som man
gjorde, och man kan använda helt autentiska exempel från den tidens
spetsvetenskap eftersom den är så mycket enklare att förstå. Man får en
referensbank av historiska exempel som gör att det blir lättare att se kärnan i
problemen när man kommer till nutiden. Och på köpet får man en ansenlig
dos allmänbildning.
Var man ska börja historien är inte självklart. Det är vanligt att säga att
vetenskapen uppstod i Grekland på 500-talet före Kristus med de så kallade
joniska naturfilosoferna. I stort sett ska vi följa denna linje i den här boken,
men man måste ha klart för sig att ett sådant val bara är ett bland flera
möjliga. Det tar fasta på något som man skulle kunna kalla det
265340149, sida 2 av 20
vetenskapliga förhållningssättet – ett krav på en djupare insikt än bara
observationer och en öppen attityd till diskussion och kritik – som man nog
med goda skäl kan anse ha uppstått i det grekiska kulturområdet vid just
denna tid. Men om man i stället tagit fasta på själva kunskapsinnehållet
kunde man börjat i en rad andra länder och vid en rad andra tidpunkter,
beroende på var man drar gränsen mellan vardaglig och vetenskaplig
kunskap och vilket ämnesområde man väljer. Låt oss därför börja med en
översikt över den period som ligger före grekerna.
Hur man tror att det började
Stadsbildningar i modern mening uppstod på 3000- och 2000-talen f.Kr.
kring de stora floderna i Nordafrika och Asien: Nilen, Eufrat och Tigris,
samt Indus (i nuvarande Pakistan); senare också Huang-Ho och Ganges.
Bakgrunden var att man lärde sig att reglera vattentillflödet genom att
dränera sumpmarker och bevattna torra områden. På så sätt kunde
floddalarna tåla ett intensivt jordbruk och förutsättningar skapades för
mycket större befolkningskoncentrationer än som tidigare hade varit
möjligt. Cirka år 2500 f.Kr. fanns betydande stadsbildningar i
Mesopotamien, Egypten och Indusdalen och tusen år senare hade
stadskulturen spritt sig till hela östra medelhavsområdet och också börjat
spira i Nordkina; dock tycks Induskulturen ha försvunnit utan efterföljare.
Bevattningstekniken fordrade god organisation och samarbete över stora
områden. Det fanns därför förutsättningar för en starkt centraliserad
statsmakt, och mycket riktigt utvecklades också vad som senare kom att
kallas ett ”orientaliskt” envälde inom alla de nämnda områdena. Det var
troligen den växande komplexiteten i det framväxande samhällssystemet
som låg bakom uppkomsten av skrivkonsten, ty huvuddelen av de inskrifter
som är bevarade, särskilt från de första tusen åren av skrivkunnighet, utgörs
av kvittenser, arrendekontrakt, arbetskraftsförteckningar och liknande –
saker som ger ett intryck av ett borgerligt, ekonomiskt utvecklat samhälle.
265340149, sida 3 av 20
Det var sumererna i södra Mesopotamien som först börja använda
skrivtecken i slutet på 3000-talet f.Kr., men samma uppfinning gjordes,
förmodligen oberoende, i Egypten några århundraden senare och i Kina
tvåtusen år senare. I alla tre fallen började skriften med tecken som utgjorde
rena avbildningar, så kallade piktogram, där till exempel en bild av solen får
representera solen, för att senare utvecklas till mer abstrakta representationer
av hela begrepp, så kallade ideogram, där samma bild också kan stå för till
exempel "dag" eller "tid". I Främre Orienten utvecklades så småningom
också en fonetisk skrift, där tecknen står för enskilda ljud eller stavelser, och
omkring år 1000 f.Kr. fanns en lång rad språk som kunde uttrycka sig
smidigt med alfabeten av modern typ.
Om vi vill försöka utforska vilken kunskap som fanns i dessa samhällen,
oavsett om det gäller vetenskaplig eller annan kunskap, så har vi därför i
stort sett två möjligheter: vi kan med hjälp av arkeologiska data rekonstruera
den samhälls- och teknikutveckling som ägt rum och därifrån dra slutsatser
om vilken kunskap som måste ha funnits, även om vi inte kan belägga den
direkt, eller så förlitar vi oss på den kunskap som nedtecknats på bevarade
inskrifter. Vi väljer konsten att framställa metaller som exempel på det förra
tillvägagångssättet, och matematik, medicin och astronomi som exempel på
det senare.
Ett exempel på tidig teknik
Man brukar ge namn åt tidiga utvecklingsskeden i mänsklighetens historia
efter materialet i de redskap som användes: stenålder, bronsålder och
järnålder. Det farliga med en så grov indelning är att den lätt kan lura oss att
tro att övergången från ett skede till ett annat berodde på en enstaka
upptäckt eller plötslig insikt – till exempel att någon råkade hetta upp
malmgrus och plötsligt såg hur metallen rann fram. Men i själva verket är
metallframställningens historia lång och invecklad och bygger på att teknisk
kunskap bevarats och vidareförts under årtusenden. Ett engelskt
standardverk nämner fem stadier i kopparframställningens historia:
265340149, sida 4 av 20
bearbetning av gedigen koppar, utglödgning av naturlig koppar, utvinning ur
oxid- och karbonatmalmer, smältning och raffinering av koppar, och
utvinning ut sulfidmalmer. Men en ny teknik innebar inte att den gamla
övergavs; bara att man utökade sin samlade kunskap.
För att få brons (som består av koppar och tenn) måste man sedan
dessutom kunna framställa legeringar av metallerna, vilket först gjordes
genom att man blandade olika malmer och upphettade dem, och senare
genom att man smälte samman olika metaller som redan hade renframställts
var för sig. För järnet, slutligen, är situationen ännu mer komplicerad,
eftersom järnets kvalitet inte bara beror det ingående materialet, utan också i
stor utsträckning på kolhalt, bearbetningssätt, härdningsmetod,
avsvalningstakt, etc.
Vad kan vi då säga om vetenskapligheten hos denna metallurgiska
kunskap? Är det bara en sorts praktisk färdighet, visserligen av stor
betydelse och svår att uppnå, men ändå inte så systematisk och organiserad
som det vi brukar kalla vetenskap, eller är det en sorts teknisk kunskap av i
princip samma sort som kallas vetenskap vid våra tekniska högskolor?
För att kunna svara på den frågan måste vi börja med att diskutera vad
som egentligen skiljer vetenskap från annan kunskap. En sådan diskussion
kommer att återkomma på många ställen i denna bok, och vi ska inte gå in
på alla detaljer just nu, utan nöjer oss med att påpeka några drag hos konsten
att framställa metaller som kan användas som jämförelse senare, dels i
förhållande till den antika grekiska vetenskapen, som diskuteras i nästa
kapitel, dels i förhållande till vår egen moderna vetenskap.
Det första man lägger märke till är att kunskapen om metallframställning
måste vara traderad, det vill säga överförd från generation till generation på
ett systematiskt sätt, kanske delvis med hjälp av skriftliga uppteckningar,
men säkert huvudsakligen genom en sorts mästare/lärling-förhållande. Det
betyder att denna kunskap på något sätt är kommunicerbar (fast inte
nödvändigtvis språkligt), vilket är ett av kännetecknen på vetenskaplig
kunskap.
265340149, sida 5 av 20
För det andra är denna kunskap vad man brukar kalla kumulativ, det vill
säga den samlade kunskapsmassan byggs hela tiden på med nya framsteg
och växer därför hela tiden. Man söker inte ny kunskap för att ersätta den
gamla, utan för att komplettera den, även om den gamla kunskapen ibland
kan bli ointressant i ljuset av den nya. Det är en diskussionsfråga i modern
vetenskapsteori om kumulativitet är typisk för vetenskap i allmänhet eller
om den bara förekommer i vissa skeden av en vetenskaps utveckling (se
kapitel 12).
För det tredje drivs kunskapssökandet om metallframställning av ett
öppet, tekniskt kunskapsintresse, det vill säga man söker kunskap för att
man vill öka sin skicklighet att göra vissa saker, och det man åstadkommer
ska användas öppet, ute i samhället. Olika typer av kunskapsintressen
diskuteras senare i detta kapitel. Som vi ska se senare är det tekniska
kunskapsintresset karakteristiskt för all tidig vetenskap och ett av de drag
som skiljer den från den grekiska.
Räcker dessa kännetecken för att vi ska anse metallframställningskonsten
under denna tidsperiod som en verklig vetenskap? För att belysa frågan bör
man vidga perspektivet och tänka på att denna konst bara är ett exempel på
en forntida teknik som kräver systematiskt kunskapssamlande och som
därför kan göra vissa anspråk på vetenskaplighet. Även till exempel
krukmakeri och vävkonst har en teknisk utvecklingshistoria, som haft stor
betydelse för de tidiga samhällena och som kan diskuteras på samma sätt.
Till exempel användes hjulet som drejskiva innan det kom i bruk på fordon.
Inför sådana exempel är det nog inte ovanligt att invända att de är alltför
hantverksmässiga och därför alltför ensidigt inriktade på en viss sorts
tillämpning för att räknas som riktiga vetenskaper. Sådana måste, enligt
detta synsätt, ha en viss allmängiltighet och en mer fristående ställning i
förhållande till tillämpningar. Men även kunskapsområden av sådan
karaktär finns representerade under den äldsta tidsperioden! Vi ska särskilt
diskutera matematik, medicin och astronomi.
265340149, sida 6 av 20
Matematik
Äldre tiders matematik dominerades helt av babylonierna. De matematiska
kilskriftstexter vi har kan i stort sett indelas i två grupper: en äldre från
århundradena kring Hammurabis regering, det vill säga cirka 1900–1600
f.Kr., och en yngre från så kallad seleukidisk tid, det vill säga från 300 f.Kr.
till Kristi födelse.
Redan i de äldre texterna finner vi en förvånansvärt avancerad matematik.
Man behärskar de fyra vanliga räknesätten och mycket tyder på att man var
förstod principerna för exponentiering som ett femte räknesätt, men man
hade ingen särskild symbol för det. Texterna visar indirekt att man kände till
bra närmevärden på pi och roten ur 2.
Framför allt är den numeriska räkneskickligheten anmärkningsvärd, vilket
troligen till stor del berodde på att man hade ett smidigt talsystem. Medan
egyptier, och senare greker och romare, använde system som hela tiden
krävde nya tecken när man kom till större tal (till exempel X för tio, C för
hundra och M för tusen i det romerska systemet), använde sig babylonierna i
vetenskapliga sammanhang av ett positionssystem, där alltså samma tecken
kunde stå för olika talvärden, beroende på om det stod i början eller slutet av
talet.
Babylonierna använde inte 10 som bas, som vi, utan i stället talet 60. Det
är en matematisk finess, för 60 är jämnt delbart med många fler tal än 10,
och babylonierna kunde därför i mycket större utsträckning göra exakta
beräkningar inom ”sexagesimalsystemet” än vad vi kan göra inom
decimalsystemet – vi klarar ju till exempel inte att skriva en tredjedel som
ett decimaltal, medan babylonierna skulle skriva detta som 0;20, det vill
säga som noll hela och 20 sextiondelar, om man låter semikolonet stå för
”sexagesimalkommat”.
Detta system var säkert en medveten uppfinning och inte ett uttryck för
att talet 60 skulle spela någon speciell roll för babylonierna, varken religiöst
eller på annat sätt, för i icke-vetenskapliga sammanhang, till exempel för att
beteckna årtal, användes ett annat system, som utnyttjade ett särskilt tecken
för hundratal. Dessutom byggdes de enskilda taltecknen 1–59 upp av entals-
265340149, sida 7 av 20
respektive tiotalstecken, så att till exempel 24 skrevs som två tiotalstecken
och fyra entalstecken. Det tycks alltså som om tiotalstänkandet trots allt
dominerade i den allmänna föreställningsvärlden.
Att matematiken gick ut på att behärska numeriska beräkningar framgår
bland annat av att de flesta kilskriftstavlor som bevarats har tabellkaraktär.
Framför allt finns det multiplikationstabeller och tabeller över inverser (som
användes vid division), men också tabeller över kvadrater och kvadratrötter,
kuber och kubikrötter, och till och med över en exponentialfunktion som
användes för att beräkna ränta på ränta.
Av särskilt intresse är att man också funnit en tabell över hur man
genererar så kallade pythagoreiska tal, det vill säga taltripplar som är sådana
att kvadraten på det ena talet är lika med summan av kvadraterna på de båda
andra. De kallas pythagoreiska därför att man kan tänka sig dem som sidor i
en rätvinklig triangel, och då säger Pythagoras’ sats att kvadraten på
hypotenusan är lika med summan av kvadraterna på kateterna.
Egenskaperna hos sådana tal var alltså väl kända av babylonierna mer än
1000 år före Pythagoras (som vi kan läsa mer om i kapitel 2).
En annan grupp av kilskriftstexter visar hur man löser problem. Ett
exempel, som har en abstrakt matematisk karaktär, visas i ruta 1.2. Andra
exempel är ofta rent praktiska och visar vilka behov som fanns i det
babylonska samhället. Man kan till exempel fråga hur mycket silver det
kostar att gräva en kanal som har en viss längd och en viss geometrisk form
i genomskärning, varvid löner och arbetskapacitet förutsätts bekanta. Just
det exemplet kan vara intressant att titta närmare på. Det lyder så här, i fri
återgivning:
Tag talet a (som är kanalens bredd vid ytan).
Lägg till talet b (som är kanalens bredd på bottnen). (Man tänker sig
alltså att kanalen kan ha sluttande sidor och därför vara smalare på
bottnen.)
Dela summan med 2. (I en modern text skulle man han förklarat detta
med att man nu fått kanalens medelbredd, men i kilskriftstexten nämns
inga sådana hjälpbegrepp.)
265340149, sida 8 av 20
Multiplicera nu med talet c (som är kanalens djup). (Än en gång, man
nämner inte ”tvärsnittsarea” som hjälpbegrepp.)
Multiplicera nu med talet d (som är kanalens längd). (Uppenbarligen har
vi nu fått kanalens volym, men det sägs inte. Om man förutsätter att
kostnaden för att gräva kanalen helt enkelt är proportionell mot den
volym som behöver forslas bort, så är det ju volymen man behöver veta,
men någon sådan förklaring ges inte.)
Multiplicera nu med talet e. Detta är hur många siklar silver kanalen
kostar. (Talet e förklaras inte, men uppenbarligen motsvarar det en
kombination av en arbetares grävförmåga per dag och hans lön i siklar
silver.)
Det här exemplet är typiskt för babylonska matematiska texter. Det ger
enbart steg-för-steg-instruktioner och innehåller inga förklaringar eller
diskussioner, och det använder bara specifika siffervärden. Allmänna
algebraiska formler används inte alls, trots att den matematiska kunskapen
var avancerad. Inriktningen ligger helt på att visa hur man gör för att få rätt
resultat, och inte alls på att få läsaren att förstå varför man gör som man gör.
Detta är tekniskt kunskapsintresse i sin mest renodlade form.
Av geometri finns däremot inte många spår i den gamla babylonska
matematiken. Även när det handlar om geometriska figurer, som till
exempel i kanalexemplet ovan, är behandlingen rent aritmetisk. Men den
räknemässiga nivån var sådan att den räckte för att Ptolemaios i sitt stora
verk Almagest tvåtusen år senare (se kapitel 4) skulle kunna göra
astronomiska beräkningar som var tillräckligt noggranna för att han skulle
kunna förutsäga solens upp- och nedgång på minuten. Man har gjort
bedömningen att man i algebraiskt avseende befann sig på samma nivå som
i tidig renässans.
I Egypten stod matematiken på en väsentligt lägre nivå än i Babylonien.
Den var i grunden enbart additiv, det vill säga man hade inte infört
multiplikation som en särskild sorts operation, utan använde i stället ett
system med successiva fördubblingar, av vilka sedan ett urval adderades.
265340149, sida 9 av 20
Det mest avancerade i den egyptiska aritmetiken var användningen av
enhetsbråk, det vill säga bråk av typen 1/n. Varje allmänt bråk kan nämligen
skrivas som en summa av sådana enhetsbråk; till exempel kan 5/7 skrivas
som 1/2 + 1/5 + 1/70. Fastän framställningssättet var matematiskt elegant,
var det inte räknemässigt praktiskt, och det inflytande som det senare fick
inom den hellenistiska och romerska administrationen var snarast negativt.
Även i Egypten tycks matematiken huvudsakligen ha varit aritmetisk,
snarare än geometrisk. Det berättas visserligen i långt senare grekiska källor
att geometrin grundlades i Egypten som ett svar på behovet att varje år på
nytt märka ut gränserna mellan olika jordstycken efter Nilens
översvämning, och det sägs till och med att man då använde ”egyptiska
trianglar” med sidorna 3, 4 och 5 för att konstruera räta vinklar. Dessa
berättelser visar alla tecken på att vara sentida efterhandskonstruktioner –
det finns inget sådant beskrivet i bevarade texter, och hela idén strider mot
andan i den egyptiska matematik vi känner.
Den senare matematiken i Babylonien skiljer sig förvånansvärt litet från
den äldre. Beräkningarna skedde med större precision och man hade infört
nollan i positionssystemet, men för övrigt tycks de 1600 åren ha gått ganska
spårlöst förbi. Det huvudsakliga användningsområdet för matematiken
under denna period var för astronomiska beräkningar.
Sammanfattningsvis kan man säga att tidig matematik drevs av ett tydligt
tekniskt kunskapsintresse. Texterna har alltid formen av instruktioner hur
man ska åstadkomma ett bestämt resultat, aldrig av förklaringar, bevis eller
diskussioner. Det fanns inga ambitioner att skapa något nytt, utan allt var
inriktat på att behärska räknandet som en sorts konstart (det som på grekiska
heter techne).
Medicin
Det är svårt att säga när man ska börja räkna intresset för kroppen och
sjukdomar som ett frö till en medicinsk vetenskap. Människor har
naturligtvis i alla tider varit bekymrade över skador och sjukdomar, och
265340149, sida 10 av 20
vissa åtgärder, som att vila sig eller att förbinda sår, är helt uppenbara och
självklara. Vi hittar visserligen ofta väsentligen mer komplicerade kurer
beskrivna i gamla texter, men det är ju ingen garanti för att det ligger någon
systematisk kunskap bakom, ty på detta område får man vänta sig att
religiösa och magiska föreställning också spelar en stor roll.
Vi vet till exempel att både läkare och kirurger var etablerade
yrkesgrupper i Babylon på Hammurabis tid (cirka 1700 f.Kr.), eftersom
hans lagar innehåller bestämmelser om vilka tariffer de fick lov att tillämpa.
Men vi har inga texter med medicinskt innehåll från denna tid, utan bara
kopior från nyassyrisk tid, från 700-talet, som på ett relativt systematiskt sätt
går igenom kroppens olika delar och föreskriver mediciner eller salvor för
olika åkommor. Många recept förefaller helt verkningslösa, men eftersom
det också finns många ingredienser som är omöjliga att identifiera, måste
man vara försiktig med att bedöma om det är magiska föreställningar eller
verklig erfarenhet som ligger bakom recepten. Mot det senare talar det
faktum att läkarna ofta föreskrev helt olika mediciner för en och samma
sjukdom.
Det är i stället i Egypten som vi hittar de äldsta bevarade texterna som
visar på systematisk medicinsk kunskap, i detta fall av kirurgiskt slag. Den
så kallade Edwin Smith-papyrusen från cirka 1650 f.Kr. innehåller 48 olika
fallbeskrivningar, varav en visas i ruta 1.3. Alla beskrivningarna är
uppställda efter samma mall: först en titel eller beskrivning, sedan
instruktioner för hur men ska undersöka patienten, därefter diagnos och
behandling, och sist några ordförklaringar av ”tekniska” termer.
Det finns flera tecken som tyder på att det ligger systematisk kunskap
bakom denna text. För det första är fallen indelade i grupper efter
kroppsdelen: först kommer några fall som gäller skallen, sedan sådana som
gäller tinningarna, näsan, käkbenet, halsen och ryggraden. Där är papyrusen
avriven och den senare delen har gått förlorad, men det är rimligt att tro att
den skulle ha fortsatt ända ner till fötterna.
För det andra är fallen inom varje sådan grupp ordnade från lättare till
svårare, en gradering som pekar på en viss bredd i den bakomliggande
265340149, sida 11 av 20
erfarenheten. För det tredje är undersökningarna relevanta och de föreslagna
behandlingarna, som oftast är kirurgiska och bland annat innebär att såren
sys, troligen verksamma. De flesta av skadorna som beskrivs är ganska
våldsamma, och man gissar därför att texten fungerat som en handbok i
krigsmedicin.
Standarden på den egyptiska medicinen var hög för sin tid; de egyptiska
läkarna hade tillgång till ungefär samma behandlingar som de mer kända så
kallade hippokratiska läkarna i Grekland cirka 1300 år senare. Man kunde
spjäla brutna ben, sy ihop sår, sätta på plåster och bereda verksamma
dekokter (bland annat av pilträdet, Salix, som innehåller salicylsyra och
därför fungerar smärtlindrande och febernedsättande). Edwin Smithpapyrusen är också den första text som nämner att hjärnan ligger inbäddad i
hjärnhinnor. Det kan också nämnas att man funnit ett käkben från den fjärde
dynastin (pyramidbyggartiden), cirka 2600 f.Kr., som innehåller ett borrhål,
förmodligen gjort för att dränera en varhärd under en tand. Naturligtvis
innebar också seden att skelettera och senare balsamera de döda att man
byggde upp en god anatomisk kunskap om den mänskliga kroppen.
De ordförklaringar som kommer sist i många fallbeskrivningar är särskilt
intressanta. Man hade ju bara det egyptiska vardagsspråket till förfogande.
Om det då behövdes särskilda ordförklaringar, så betyder det att ordet inte
längre var i allmänt bruk och alltså ingick i en terminologi som hade
etablerats långt tidigare. Språkvetare tror att ordformerna faktiskt är
ålderdomliga, och det skulle då betyda att den kunskap som finns i texten är
långt äldre än själva papyrusen, som då bara skulle vara en avskrift av äldre
dokument.
Men samtidigt gäller för de medicinska texterna i Egypten, precis som för
de matematiska texterna i Babylonien, att de handlar om beskrivningar och
rena instruktioner och inte om förklaringar eller diskussioner. När man
ordinerar pilbarksdekokt (det vill säga salicylsyra), så ges det aldrig någon
motivering, till exempel att det skulle lindra smärtan eller sätta ner febern,
trots att ordinationen ges just när detta skulle vara relevant – man säger bara
”Gör så här!”. De är rena instruktionsböcker och drivs alltså av ett tydligt
265340149, sida 12 av 20
tekniskt kunskapsintresse. Det finns inga egentliga tecken på att man förstår
sjukdomarnas natur och orsaker, eller vilken funktion olika organ har.
Astronomi
Inom astronomin möter man samma problem som inom medicinen: det är
svårt att säga när observationer av himlavalvet ska börja räknas som
astronomi. Redan tidigt finner man förteckningar över olika himlafenomen,
men mycket tyder på att de närmast betraktades som järtecken som kunde
utnyttjas för spådomar om framtiden: det var det avvikande och märkliga
som fångade intresset, och man blandade utan vidare meteorologiska och
astronomiska fenomen.
Från assyrisk tid, på 700-talet f.Kr., har vi mer systematiska
observationer, men det var sannolikt fortfarande astrologiska behov som var
drivkraften. Man brukar säga att assyrierna ställde horoskop, bland annat för
att avgöra om man skulle ge sig ut i krig, men i så fall måste man komma
ihåg att dessa horoskop var helt annorlunda än dagens. Vår tids horoskop
har i och för sig också en aktningsvärd ålder och kom i ropet under
hellenistisk tid, århundradena före Kristi födelse. Men de assyriska
horoskopen gällde alltid kungen eller riket i sin helhet (och inte enskilda
personer), byggde på grova och rent kvalitativa observationer av järtecken
och nämner till exempel aldrig zodiaken, medan de hellenistiska gällde
enskilda personer, byggde på komplicerade beräkningar med utgångspunkt
från födelseögonblick och planetställningar i förhållande till zodiakens
tecken och horisonten.
Inte heller hos egyptierna fanns i äldre tid någon systematisk astronomi.
Deras enda bidrag är begreppet "dekaner" för en uppsättning
stjärnkonstellationer som går upp med tio dagars mellanrum och som senare
kom att användas som finindelning av den babylonska zodiaken. Men trots
att vi känner till ett mycket stort antal antika egyptiska dokument finns det
inte en enda förmörkelse nämnd bland dem, och Ptolemaios nämner inga
egyptiska observationer i Almagest (se kapitel 4).
265340149, sida 13 av 20
Egyptiernas ointresse för astronomi kan i förstone verka förvånande, för
vi vet också att den första vettigt användbara kalendern med 365 dagar var
av egyptiskt ursprung, och vi är vana vid att koppla ihop kalendrar och
astronomiska observationer. Men den egyptiska kalendern, som var indelad
i tre årstider utan någon astronomisk betydelse, var i stället kopplad till
jordbruket, och den enda astronomiska anknytningen var att den
preciserades genom att knytas till Sirius' uppgång, som sedan gammalt hade
förknippats med Nilens översvämning. Paradoxalt nog kan det ha varit
denna brist på astronomiskt intresse som gjorde att egyptierna kunde gå
direkt på kärnfrågan om årets längd utan att distraheras av det komplicerade
förhållandet mellan månens och årstidernas periodicitet, som ställde till stor
förtret för andra antika folk.
Omkring år 500 f.Kr. påbörjades emellertid en ganska snabb utveckling i
Babylonien genom att den högt utvecklade matematiken började användas
för att analysera regelbundenheterna i månens och planeternas rörelser. Från
cirka 300 f.Kr. fanns en fullt utvecklad teknik att beräkna månens och de
flesta planeternas rörelser, inklusive beräkningar av månförmörkelser och
dag för nymåne – det senare var viktigt från kalendersynpunkt. För
solförmörkelser fanns däremot ingen möjlighet till förutsägelser, även om
man visste att de inte kunde inträffa annat än när solen och månen stod i
konjunktion, det vill säga befann sig i samma position på ekliptikan.
De texter som finns bevarade från denna tid är framför allt av två typer: så
kallade efemerider, som är tabeller över månens och planeternas positioner
vid olika dagar på året, samt vad man brukar kalla ”procedurtexter”, det vill
säga instruktioner för hur man ställer upp och använder efemerider. Genom
att tabellerna ofta har flera kolumner som successivt utnyttjas för
beräkningarna, har man lyckats rekonstruera hur olika typer av beräkningar
gick till.
De mest slående är då hur skickligt babylonierna lyckats dela upp ett
komplicerat problem, till exempel beräkning av tidpunkten för en
månförmörkelse, i meningsfulla delproblem, som till exempel månens bana,
dess hastighet, ekliptikans lutning, och så vidare (se ruta 1.4). Poängen med
265340149, sida 14 av 20
detta är dels att delproblemen var för sig kan lösas med hög precision
genom observationer och visst matematiskt modellarbete, dels att vissa av
dem återkommer i andra sammanhang, till exempel när man ska beräkna
dagen för nymåne. Man har alltså kommit långt förbi den direkta och grova
erfarenhetsanalys som bara består i att man observerar vissa fenomen, till
exempel månförmörkelser, för att försöka finna regelbundenheter bland
dem, och sedan observerar nymånar, för att finna regelbundenheter bland
dem, och så vidare.
Enligt ett modernt synsätt är denna typ av analysförmåga ett av
kännetecknen på vetenskapligt tänkande, och man har svårt att föreställa sig
att man kunnat identifiera just dessa delproblem som meningsfulla utan
någon sorts modell av solsystemet i bakhuvudet. Men faktum är att man
ingenstans i det bevarade materialet finner ens antydningar om någon sådan
modell – de så kallade procedurtexterna är rent mekaniska instruktioner –
och när man långt senare hos en romersk författare finner en berättelse om
vad en kaldeisk präst lärde ut om månens faser, så är det häpnadsväckande
primitivt jämförd med samtida grekisk teoretisk insikt. Vi måste alltså anta
att den senare babylonska, eller kaldeiska, astronomin är en rent
fenomenalistisk analys av observationsdata, det vill säga en bearbetning och
sammanställning av sådant som kan upplevas direkt med sinnena, utan
någon ansats till teoretisk förståelse av bakomliggande mekanismer och med
förutsägelser som sitt enda syfte.
Vilka intressen styr kunskapssökandet?
Vi har tidigare använt termen ”tekniskt kunskapsintresse” för att
karakterisera systematisk kunskap i tidiga samhällen. Men som så ofta när
det gäller termer som bygger på ett grekiskt ursprungsord måste man vara
försiktig så att man inte får fel associationer – de antika grekerna delade in
världen på att annat sätt än vi, och det är ofta bra att gå tillbaka till det
grekiska ursprungsordet. Ordet ”teknisk” kommer från (den antika)
265340149, sida 15 av 20
grekiskans techne, som betyder konstskicklighet, förmåga att uppnå ett
önskat resultat.
I dag associerar vi ”teknisk” med mekaniska konstruktioner, med
skruvmejslar och oljedoft, men det grekiska ordet har inte sådana
begränsningar utan syftar på alla sorters skicklighet. Och om vi tänker efter,
så finns den bredare innebörden kvar även i modern svenska: vi kan säga att
en violinvirtuos har en fantastisk fingerteknik och att Selma Lagerlöf hade
en driven litterär berättarteknik. Det är på detta sätt vi ska uppfatta termen
”tekniskt kunskapsintresse”. Det betyder alltså att drivkraften bakom
kunskapssökandet är att man vill öka sin skicklighet i att uppnå bestämda
resultat – framställa järn, bota sjuka, spela flöjt, förutsäga framtiden, räkna
ut priset för olika byggnadsprojekt, eller förgöra sina fiender – oavsett om
dessa resultat är mekaniska, artistiska, sociala eller personliga. I denna
mening framstår det tekniska kunskapsintresset som helt dominerande
bakom allt systematiskt kunskapssökande i tidiga kulturer. Det svarar på
frågan ”Hur ska man göra?”
Motsatsen till ett tekniskt kunskapsintresse är ett teoretiskt
kunskapsintresse, som uttrycker en vilja till förståelse och insikt, utan att
man omedelbart tänker på användbarhet och resultat. Det teoretiska
kunskapsintresset svarar på frågan ”Varför är det så?” Även ordet
”teoretisk” måste förstås mot bakgrund av sitt grekiska ursprung: theoria
betyder ”skådande”, och en trogen översättning av ”teoretisk” skulle därför
vara ”insiktsfull”. Ordet ”teater” kommer av samma stam och betyder ju
egentligen ”skådespel”, det vill säga något man tittar på. Men det är inte
vilket tittande som helst, utan ett djupare slags skådande, under ytan för att
förstå djupare sammanhang. I alla indoeuropeiska språk finns spår av en
koppling mellan seende och förståelse: i engelskan betyder ”I see” inte att
jag tittar utan att jag förstår, och i svenskan är att ”inse” detsamma som att
förstå.
Det är denna typ av insikt som man ska förknippa med det teoretiska
kunskapsintresset, och man måste bortse från moderna bibetydelser som
”osäker” eller ”verklighetsfrämmande”. Det teoretiska kunskapsintresset
265340149, sida 16 av 20
svarar säkert mot mycket djupa behov i den mänskliga naturen, men har i de
tidiga samhällena snarare kommit till uttryck i mytbildning och religion än i
bearbetning av empiriska erfarenheter.
Märk väl att de olika kunskapsintressena utgår från vilka drivkrafterna
och syftena är för forskningen, och inte från vilka faktiska resultat som
uppnås. I ett kort perspektiv finns det säkert en koppling mellan syfte och
resultat, men på längre sikt tycks det tvärtom vara så att det djupare (och
därmed generellare) teoretiska kunskapsintresset ger fler praktiskt
tillämpbara resultat än det direkta tekniska kunskapsintresset.
Även om det inte finns något nödvändigt logiskt samband, leder det
tekniska kunskapsintresset oftast till att man söker efter regelbundna
mönster bland de direkt upplevbara fenomenen, medan det teoretiska
kunskapsintresset gärna vill finna inre samband under den yta som ges av de
direkta sinnesintrycken.
Vill vi då att man ska kalla den kunskap som bara styrs av ett tekniskt
kunskapsintresse för verklig vetenskap eller vill vi kräva något mer, och i så
fall vad? Svaret på denna fråga är i stort sett en tvist om ord. Men om man
väljer att kräva något mer, vilket är den väg vi tar i denna bok, så är det i
vart fall inte snillrikhet, samvetsgranna observationer, eller högt driven
skicklighet som fattas hos den äldre kunskapen, ty alla dessa egenskaper
fanns i hög grad till exempel hos babylonierna, utan snarare en viss attityd
till kunskapssökandet, som vi tills vidare får beteckna med den vaga termen
”det vetenskapliga förhållningssättet”, som kommer att förklaras närmare i
nästa kapitel som handlar om den grekiska vetenskapen. Men innan dess ska
vi kortfattat presentera en annan källa till denna vetenskap, nämligen
religion och mytbildning.
Religion och mytbildning
All den kunskap som vi har diskuterat hittills har varit svar på frågan hur?
eller vad? Men även de äldsta kulturernas människor sökte säkert också
265340149, sida 17 av 20
minst lika ofta svaret på frågan varför? Svaret på den sortens frågor gavs i
mytens form.
I Främre Orienten, med Mesopotamien som centrum, fanns under
perioden 3000 f.Kr. till 1000 f.Kr. många olika folk med olika språk (se ruta
1.1). Det äldsta folket vi känner till är sumererna, vars rike låg kring staden
Ur nära Eufrats dåvarande utlopp i Persiska viken (nu ligger staden långt
inåt land eftersom flodernas slam har flyttat kustlinjen långt söderut). Deras
språk liknar inget annat. Efter dem kom en rad större folk med östsemitiska
språk: först akkaderna som trängde undan sumererna i deras område, sedan
babylonierna kring staden Babylon vid Eufrat en bit längre norrut och
assyrierna kring Ninive vid Tigris ytterligare längre norrut och senare
kaldéerna i det babylonska området. Men kring dem fanns också
indoeuropeiska folk, som hettiterna i nordväst och perserna i nordost. Alla
dessa folk var talrika och levde i stadskulturer.
Det intressanta är att det finns så många gemensamma drag i
mytbildningen hos alla dessa folk, trots deras kulturella och språkliga
mångfald. Nästan alla har en skapelseberättelse. Den äldsta och viktigaste
källan är Enuma elish från mitten av 2000-talet f.Kr., som bland annat
påverkat skapelseberättelsen i Gamla testamentet. Den är skriven av
akkaderna, men bygger troligen på en ännu äldre sumerisk föregångare.
Den allmänna strukturen i olika skapelseberättelser är anmärkningsvärt
likformig. Det börjar med att det finns flera grupper av gudar, som strider
med varandra, varefter en framträder som den främste. Han skapar ordning i
världen och samtidigt eller senare även människan för att hon ska arbeta åt
gudarna och försörja dem, främst genom att bringa offer och bygga
helgedomar. När människorna blir fler, fördelas de på städer, som delas ut
som förläningar till gudens bröder, söner eller andra släktingar. Kungar
betraktas som gudarnas företrädare och kan därför inte ifrågasättas, och en
rad gudomliga eller halvgudomliga uppfinnare av olika konster, yrken och
hantverk framträder och delar med sig av sina kunskaper till människorna.
Olika sociala sedvänjor, till exempel festligheter och taburegler för mat,
etableras på gudarnas befallning.
265340149, sida 18 av 20
Hos mindre folk, som dröjde kvar längre i en nomadiserande tillvaro, som
till exempel det judisk-arabiska folket (enligt Gamla testamentet samma folk
till och med Abraham), finns vissa avvikelser som har att göra med att
nomadlivet var enklare organiserat än stadslivet, till exempel att kungar och
stadsbildningar spelar mindre roll, men annars inget som egentligen bryter
mönstret.
Det är uppenbart att en sådan mytvärld hjälpte individen att förstå och
strukturera sin omvärld; den gav svar på frågan ”varför är det så?” Men det
är lika uppenbart att dess roll i samhället var att legitimera det existerande
samhällssystemet. Genom myterna förklarades och legitimerades mycket av
det liv som mötte den enskilde medborgaren: jordens utseende, kungens
makt, att kvinnan föder med smärta och är sin man undergiven, den civila
organisationen, prästernas roll som förmedlare av gudarnas vilja,
indelningen i social- och yrkesgrupper, uppkomsten av och syftet med
traditionella fester, och så vidare.
Det är intressant, och av en viss vikt för att senare förstå vetenskapens
uppkomst, att det som på detta sätt förklaras är samhället i högre grad än
naturen. Det är kanske begripligt att de mytiska berättelserna, som ju var
uttryck för gudarnas vilja, är bättre på att förklara ett medvetet organiserat
samhällsliv än den mer oberoende naturen, men det finns också exempel på
hur myterna förklarar naturfenomen, till exempel att det är Zeus som
åstadkommer blixten och Poseidon jordbävningarna. Men
naturförklaringarna förefaller genomgående mer primitiva och sagobetonade
än samhällsförklaringarna.
Det är intressant att notera att ”skapelse” i skapelsemyter nästan aldrig
syftar på att någonting uppstår ur intet – det som skapas, skapas ur något
annat som fanns innan, vanligen genom att skaparguden organiserar och
skapar ordning i ett odifferentierat eller kaotiskt urtillstånd. Själva ordet
”kaos” kommer från grekiskans chaos som betecknade ett formlöst
urtillstånd, ur vilket jorden, natten, dagen och så småningom gudarna
skildes ut för att till slut bilda en ordnad och harmonisk värld, ett kosmos. I
nordisk mytologi spelar Ginnungagapet samma roll. Även i Gamla
265340149, sida 19 av 20
testamentets inledande skapelseberättelse får världen struktur genom att
bekanta fenomen skiljs ut från ett formlöst urtillstånd: dagen skiljs från
natten, himlen från jorden och landet från vattnet. I Enuma elish skapar
Marduk himlen och världen av de båda halvorna av odjuret Tiamats kropp
sedan han besegrat och kluvit henne. Liknande skapelseberättelser finns
även i många andra delar av världen.
Till sist ska nämnas ett annat drag i religionens utveckling, som bildar en
intressant bakgrund till olika strömningar inom vetenskapen, nämligen hur
gudarna utvecklades från konkreta varelser till abstrakta principer, en fråga
som har betydelse för graden av öppenhet och slutenhet i samhället och som
kom att spela en viktig roll för uppkomsten av den vetenskapsteoretiska
skola som kallas positivism (se kapitel 9).
I de äldsta stadierna tycks skillnaden vara ganska liten mellan gudar och
människor. Närmast handlade det om två olika raser som levde tillsammans
och kommunicerade fritt: Gamla testamentets gud promenerade synligt
omkring i Edens lustgård och det var möjligt att gömma sig för honom.
Senare stängde guden personligen dörren till Noas ark och patriarkerna
talade fritt med honom. Homeros’ gudar steg ofta ned till jorden och
betedde sig lika illa som folk gör mest, vilket gjorde Xenofanes upprörd – se
kapitel 2. Och Gilgamesh, hjälten i det babylonska eposet med samma
namn, är visserligen kung i Uruk, men samtidigt också till två tredjedelar
gud.
Senare ökar klyftan. Mose talar med sin gud, men får veta att han är den
ende som har detta privilegium, och att han därför måste fungera som
språkrör inför folket. I Babylonien kommer samma roll att spelas av
prästkungarna. Den utvalde, den som får kommunicera med guden, blir
viktig, och anspråken på utvaldhet legitimerar en ökande koncentration av
makten i de religiöst dominerade statsbildningarna.
I ett ännu senare stadium drar sig guden tillbaka helt och inte ens kungar
och präster tillåts direktkontakt. Men gudarna har ändå för avsikt att gripa in
och låter sin vilja komma till synes genom olika tecken, på himlen, i
drömmar, eller i offerdjurens inälvor. Så utbildas ett skrå av teckentydare, i
265340149, sida 20 av 20
tjänst hos härskarna, som ensamma behärskade de ritualer och koder som
fordrades för att tyda de olika tecknen rätt. Här har vi ursprunget till
astrologin och tankar som är besläktade med magin , och vi möter för första
gången idén att det finns kunskap som inte bör spridas, därför att den ger
makt om den begränsas till några få.
Denna idé var helt främmande för det vetenskapliga eller förvetenskapliga
tänkande som vi har diskuterat tidigare i detta kapitel: de matematiska,
medicinska och astronomiska texter vi har talat om är inte på något sätt
dolda eller kodade – tvärtom är de oftast avfattade på ett pedagogiskt,
instruktivt språk, som visar att deras avsikt är just att förmedla information
och skicklighet i att utföra vissa saker. I fortsättningen kommer vi att se
prov på både den öppna och den slutna inställningen till kunskap.
