CHRISTIAN ASSEMBLIES INTERNATIONAL
P.O. Box 1022
EDINBURGH EH1 2YU
UNITED KINGDOM
Kategori B
Blad 0136/1116
STOLT ÖVER ATT VARA PROTESTANT
av Pastor Alan Campbell
Innehållet i denna artikel baseras på en föreläsning som gavs av pastor Campbell på
reformationssöndagen, 1985, vid Cregagh Pentecostal Fellowship i Belfast.
De anmärkningar som Irlands romersk-katolska ärkebiskop, kardinal Tomas O’Fiaich, nyligen
gjorde, nämligen att 90 % av all trångsynthet i Ulster kunde tillskrivas protestanterna har, tycker jag,
starkt belyst vad som i själva verket är en sammansvärjning för att få oss att skämmas över den
historiska och bibelbaserade titeln protestant, och att om möjligt ta bort det ordet från vårt tänkande
och vårt vokabulär. I media har det blivit accepterat att kalla valda representanter i protestantiska
kretsar för “kontroversiella lojalister:” I de största kyrkosamfunden ombeds vi att glömma
reformationen och den olyckliga delningen för längesedan. Detta sker medan en av våra
protestantiska föreningar, för bara ett tag sedan, bannlystes från en kristen sammankomst i stadens
centrum på grund av att deras namn inkluderar ordet protestant. Ännu värre är tendensen bland folk
i evangeliska kretsar när de säger att:
“Vi är inte protestanter, bara nytestamentliga kristna.”
Men vår uppfattning i denna församling i Cregagh skiljer sig från denna avvikelse från Sanningen.
Vi skäms inte för att vara en protestantisk pingstförsamling. Vi är inte knutna till något kyrkoråd. Vi
har ingen ohelig förbindelse med romersk-katolska kyrkan eller den karismatiska rörelsen. För oss
är PROTESTANT inte ett fult ord eller något skamligt. Det är ett namn vi bär med stolthet och jag
skall nu lägga fram orsakerna till att det är så.
En mörk och hotande dag hade grytt för dem som tillhörde den reformerade tron. Luther hade
stämplats som laglös, och hans lära hade förbjudits. År 1526 blev den stora reformatören kallad
att framträda inför dietet eller konciliet i Speyer, och ett kungligt dekret annullerade all tidigare
civil och religiös frihet. Mot bakgrund av en sådan allvarlig situation, drog Tysklands reformerade
prinsar upp följande allvarliga protest:
“VI PROTESTERAR, för de närvarande, inför Gud vår enda Skapare, Beskyddare, Återlösare
och Frälsare, och som en dag skall bli vår Domare, liksom inför alla människor och djur, att vi,
vad anbelangar oss och vårt folk, varken samtycker till eller på något sätt håller fast vid det
föreslagna dekretet i någonting som går emot Gud, Hans Ord, våra egna samveten eller
frälsningen av våra själar... Det finns ingen annan sann doktrin än den som överensstämmer
med Guds Ord. Herren förbjuder alla andra trosläror.”
sb0136se
Sida 1
Kategori B
"STOLD ÖVER ATT VARA PROTESTANT"
Från detta kommer ordet Protestant, vilket betyder ett vittne för Sanningen i Guds Ord och emot de
obibliska felaktigheterna i den romersk-katolska tron. Låt oss nu se varför vi kan vara stolta över att
bära ett sådant värdigt namn:
1. Vi är stolta över att vara protestanter för att vi förkastar påvedömets falska
påståenden och det romerska prästerskapet.
“Och ni skall inte kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlarna.” –
Matteusevangeliet 23:9.
I sitt cirkulär “Sapientiae Christianae” utgivet 1890, ungefär tjugo år efter dekretet om påvens
ofelbarhet, tillkännagav påve Leo XIII:
“Den högsta läraren inom kyrkan är den romerska påven. Samstämmighet i tanke kräver därför,
tillsammans med perfekt samstämmighet i tron, viljans absoluta underkastelse och lydnad gentemot
kyrkan och den romerska påven, såsom gentemot Gud Själv.”
“Den romerska påven, när han talar offentligt från sitt ämbetssäte … har en sådan ofelbarhet, genom
vilken den gudomliga Frälsaren önskar att Hans Kyrka skall bli instruerad i definitionen av doktriner
om tro och moral. Därför är den romerska påvens definitioner i sig själva ofelbara… om någon person
vågar sig på att motsäga denna vår definition … låt honom förbannas.”
Det ursprungliga ofelbarhetsdekretet som utgavs den 18:e juli 1870 förklarar att:
De anspråk som görs genom dessa fullständigt chockerande och osanna påståenden, grundar sig
nästan helt på myt och förfalskningar. Romerska katoliker påstår att påven står i direkt apostolisk
succession från Petrus, som de hävdar att vår Herre gav nycklarna till Riket till samt att binda och
lösa. Stridande mot traditionen i Gerarchia Cattolica, som påstår att Petrus var biskop i Rom från
42 e.Kr. fram tills hans martyrdöd i samma stad år 67 e.Kr., kungör Skriften motsatsen. Enligt
Apostlagärningarna befann sig Petrus fortfarande i omnejden av Lydda och Joppa år 40 e.Kr. Han
var fortfarande i Jerusalem runt 54 e.Kr. när Paulus åkte dit för att närvara vid kyrkorådet. När Paulus
skrev sin epistel till romarna år 58 e.Kr., i alla sina hälsningar vid namn till prominenta
församlingsmedlemmar på den orten, nämnde han inte en enda gång Petrus, som de påstår var
deras biskop. I alla Paulus brev som skrevs i fångenskap i Rom - breven till efesierna, filipperna,
kolosserna, Filemon och 2 Timoteusbrevet, - nämns det aldrig att Petrus skulle ha varit i Rom.
Paulus skriver till och med att alla har övergivit honom, utom Lukas, och Petrus egen epistel placerar
honom i Babylon. Så var det med myten om apostolisk succession från Petrus. Men för at puffa upp
deras anspråk på primat och att vara kyrkans överhuvud, kom påvarna fram med två uppenbara
påhitt: den isidoriska dekretalen och den konstantinska donationen.
Dessa kyrkorättssamlingar kom till genom en person, Ärkebiskopen Isidore av Sevilla i Spanien, och
de dök först upp på 800-talet. Följande är vad Dr. James Heron har att säga om dem i sin bok “The
Evolution of Latin Christianity.”
“Den första delen innehöll bland annat dekretaler som påstods ha utgivits av romerska biskopar från
och med Clemens I till Miltiades som dog år 314. Den andra delen innehöll den förfalskade
konstantinska donationen, vilken fick till följd att Konstantin gav den romerske biskopen Sylvester,
inte bara det Lateranska Palatset som residens åt honom och hans efterföljare, utan också alla
kungliga insignia inklusive ett stort område romerskt och italienskt territorium, och på så sätt blev
dateringen av påvarnas temporala makt i efterskott framskjuten med mer än fyra århundraden.
Verkets tredje del innehöll vad som påstods vara dekretaler från romerska biskopar från och med
påve Sylvester, och 35 av dem var förfalskningar.”
sb0136se
Sida 2
Kategori B
"STOLD ÖVER ATT VARA PROTESTANT"
Under medeltiden bidrog dessa förfalskningar till att myter och traditioner om Petrus blev grunden
till att påven blev upphöjd och prisad. I dessa hopdiktningar sägs det att det romerska prästerskapet
står över mänskliga lagar och att regeringars makt är underlägsna påvens makt. Det var de som
utgjorde grunden för påvens ofelbarhet, fastän till och med den katolska ordboken som
redigerades av Donald Attwater och som bär en officiell imprimatur eller stämpel av godkännande,
erkänner att de är förfalskningar och beskriver dem i följande ordalag:
“Ett antal förfalskade påvebrev, vilka påstås vara skrivna av påvar från de sex första århundradena,
skrivna av och inkluderade i en samling kanoniska lagar av en man som kallade sig själv Mercator
ungefär 850 e.Kr. De omfattar alla doktriner och riktningar inom kristendomen och lägger vikt vid
påvestolens episkopatliga rättigheter… De accepterades som äkta och användes i kanoniseringen
under medeltiden.”
Hela påvesystemet, dess påvar, kardinaler och offrande präster har sitt ursprung, inte i Guds
Ord, utan i gamla kaldeiska mystiska kulter från Babylon. Påvens egen titel, Pontifex Maximus,
kan spåras tillbaka till Babylon där vi finner att den används av ingen mindre än Belshazzar. Den
påvliga hierarkin är en obiblisk bluff baserad på bedrägerier och förfalskad tradition. De enda titlar
som anges i Nya Testamentet är apostel, profet, evangelist, pastor och lärare. När vi förkastar dessa
påvliga anspråk, är vi minsann stolta över att kallas protestanter.
2. Vi är stolta över att vara protestanter för att vi förkastar människors traditioner
och hänvisar endast till Skriften som vår norm för tro och utövande av tron.
“Nej, hållen eder till lagen, till vittnesbördet! Så skola förvisso en gång de nödgas mana, för vilka nu
ingen morgonrodnad finnes.” – Jesaja 8:20
Även om den romersk-katolska kyrkan utåt bekänner, i ord men inte i handling, att vår bibel med de
66 böckerna, både Gamla- och Nya Testamentet, är Guds inspirerade Ord, motsägs detta av dem
på följande sätt:
A) GENOM ATT LÄGGA TILL APOKRYFERNA
Även om det finns mycket av historiskt värde i Apokryferna, särskilt i Esdras och i
Mackabéerböckerna, förkastade våra reformerande förfäder dessa böcker från Skriftens kanon, och
följde därmed i den tidiga kyrkans fotspår. De är inte inspirerade och de utgör inte heller någon
grund på vilken sund doktrin kan etableras. Påvedömet insisterade på att de skulle inkluderas som
en del av Guds Ord vid Konciliet i Trient år 1564, för att listigt få en förevändning för dess hedniska
babyloniska doktriner, t.ex. böner för de döda.
B) GENOM ATT LÄGGA TILL APOSTOLISKA TRADITIONER
Medan protestanter kan acceptera traditioner då de överensstämmer med Skriftens rena lära,
förkastar vi dem när de inte gör det. Romersk-katolska kyrkan gör motsatsen och strävar efter att
tolka Skriften i enlighet med traditionen. De säger:
“Det finns en huvudsaklig doktrin överordnad den som är given i Bibeln.”
Vidare lyder påve Pius IVs trosbekännelse:
“Jag omfamnar och antager orubbligt de apostoliska och kyrkliga traditionerna och övriga stadgar
och författningar… Likaledes antager jag den Heliga Skrift efter den mening som vår heliga moder,
Kyrkan, har hållit och håller, och på vilken det tillkommer att döma över de heliga skrifternas sanna
mening och tolkning. Jag kommer hellerl aldrig antaga och tolka dem annorlunda än enligt de heliga
fädernas enhälliga överensstämmelse.”
sb0136se
Sida 3
Kategori B
"STOLD ÖVER ATT VARA PROTESTANT"
I ritualen för att mottaga dem som övergått till katolicismen måste den som konverterar säga att de
lovar att hålla sig till:
“De apostoliska och kyrkliga traditionernas auktoritet och den Heliga Skrift, vilken vi måste tolka
och förstå endast efter den mening som den heliga modern, Kyrkan, har vidhållit.”
Så vi ser alltså att katolicismen lägger till de oinspirerade apokryfiska böckerna plus kyrkans
traditioner, och att det sedan föreligger påven och kyrkofäderna att tolka dessa.
Katolska kyrkan har inte bara gjort tillägg till Sanningens Skrift och försökt att göra Guds Ord kraftlöst
med sina traditioner, utan hon har också genom århundradena försökt att bannlysa, bränna
och förhindra den fria spridningen av Bibeln. Under medeltiden var Skriften tillgänglig endast på
det latinska språket och till och med det inskränktes av Konciliet i Toulouse år 1229 e.Kr., vilket
fastslog:
“Vi förbjuder också att tillåta lekmän att inneha Gamla och Nya Testamentets böcker…Vi förbjuder
dem strängt att inneha de ovannämnda böckerna på folkspråket.”
Så mycket hatade påvedömet dem som gav oss Bibeln på vårt eget språk att de, i John Wycliffes
fall, grävde upp honom ur graven, brände hans kvarlevor och strödde dem över floden Swift. Vad
beträffar William Tyndale, den andra stora översättaren av Skriften, så stryptes han och brändes i
Vilvorde år 1536 av romersk-katolska kyrkans ombud. Om vi förflyttar oss från medeltiden och
reformationstiden till 1800-talet, läser vi det följande i boken “Great Encyclical Letters of Pope
Leo XIll”, sida 412, 413:
“Om den Heliga Skrift skulle tillåtas allmänt på folkspråket utan att dra några gränser, skulle det
orsaka mer skada än nytta …alla versioner på folkspråket är förbjudna till och med för katoliker med
undantag för de som godkänts av den Heliga Stolen … eller om de publicerats med kommentarer
från kyrkofäderna och lärda katolska skribenter … alla versioner av den Heliga Skriften …som
utarbetats av icke-katoliker är förbjudna, särskilt om de publicerats av Bibelsällskapen.”
I brev skickade från påven till alla biskopar år 1824, 1829, 1844 och 1846, kom Bibelsällskapen
under hård attack och kardinal Wiseman säger i sin bok “Catholic Doctrine on the use of the
Bible” sidan 11:
“Mångårig erfarenhet har understrukit vår uppfattning att … vi måste förneka protestantismen all rätt
att använda Bibeln, och ännu mer att tolka den”
Medan Rev. J. B. Bagshaw DD i sin bok med titen “The Threshold of the Catholic Church” sida
249/50 säger:
“Kyrkan gör inskränkningar i läsandet av Bibeln.”
Tveklöst kommer många personer påpeka att sedan Andra Vatikankonciliet och sedan ekumenikens
och den karismatiska rörelsens uppkomst läser romerska katoliker Bibeln, och attityderna till
hierarkin har nu förändrats. Låt mig ge ett exempel på en händelse, som inte skedde för århundraden
sedan utan nyligen:
“Missionärer från Worldwide Evangelisation Crusade rapporterar att i en rad möten i Tarancon,
Spanien, gick ungdomar från dörr till dörr och gav ut kopior av Johannesevangeliet. Motstånd bröt
ut med kyrkoklocksringning och 1000 personer överrumplade de kristna. Beskydd av polis sattes in
och snart därefter brände förföljarna öppet upp Evangelierna, vilket följdes av radbandsbön för att
protestanterna skulle bli frälsta.”
(Lancashire Orange News, nov/dec 1986).
Vi vänder oss bort från sådant totalt mörker för att stolt återigen påpeka att “Bibeln, och endast
Bibeln är protestanternas religion.”
sb0136se
Sida 4
Kategori B
"STOLD ÖVER ATT VARA PROTESTANT"
3. Vi är stolta över att vara protestanter på grund av att vi förkastar påvemässan
till förmån för Kristus fullkomligt slutförda arbete på Golgata.
“Men sedan han (Herren Jesus) har burit fram ett enda offer för synderna, som gäller för alltid, sitter
han på Guds högra sida” – Hebréerbrevet 10:12
Det har blivit populärt i dessa ekumenikens dagar att lära oinformerade och vilseledda protestanter
att påvemässan bara är den romersk-katolska motsvarigheten till vår nattvard. Så är det INTE. När
vi samlas till nattvard som protestanter tar vi del av ett sakrament, inte ett offer för synd. Vi minns
Herrens död, vi upprepar inte den. Brödet och vinet vid vår protestantiska nattvard förblir bröd
och vin, tecken som representerar det pris som betalades för vår frälsning. De har inte förändrats
av några magiska ord till att bli Herrens Kropp och Blod. Vad lär då den romersk-katolska tron? Påve
Pius IV trosbekännelse ger oss svaret:
“Att i nattvardens heliga sakrament är det verkligen och väsentligen kroppen och blodet,
tillsammans med själen och guddomen av vår Herre Jesus Kristus, och att det sker en förvandling
av hela brödets väsen till Hans kropp, och av hela vinets väsen till Hans blod, vilken förvandling av
den Katolska Kyrkan kallas transsubstantiation.”
Konciliet i Trient fastslog fortsättningsvis:
“Om någon förnekar, att i altarets allraheligaste Sakrament vår Herres Jesu Kristi lekamen och blod
tillika med hans själ och gudom, således hela Kristus är närvarande sannerligen, verkligen och med
sitt väsen, utan säger, att han är där blott såsom i ett tecken eller bild eller genom sin kraft, han vare
utesluten.”
I boken ”The Secrets of Romanism” av före detta prästen Zachello läser vi att katoliker tror att:
“Mässan är offret av Kristi kropp och blod på vårt altare under brödets och vinets gestalt, för att
minnas och FORTSÄTTA korsets offer. Den heliga nattvarden är inte enbart ett sakrament utan
också ett offer, och detta dubbla mysterium utförs i mässan …den mest storslagna, heliga och
högtidliga handling vi kan utföra.”
I den romersk-katolska mässboken läser vi:
“Efter invigningsorden, knäfaller prästen och tillber oblaten. Han står upp, höjer den och säger, Min
Herre och min Gud.”
Är det att undra på att våra anglikanska kyrkofäder förklarade att detta var “en hädisk fabel och ett
farligt bedrägeri?” Är det att undra på att våra presbyterianska kyrkofäder sade att “mässan är en
avskyvärd kränkning av Kristi offer en gång för alla för alltid?” Vi behöver ingen mässande präst,
Herren Jesus är vår stora Överstepräst som hela tiden är vår medlare. Vi behöver inget offer annat
än det som Han har gjort en gång för alla på Golgata. Vi kommer aldrig att knäböja i dyrkan och
kalla en liten pannkaka av mjöl och vatten för vår Herre och vår Gud. Från sådant djup av satanisk
trolldom vänder vi oss och konstaterar om igen att vi är stolta över att vara protestanter.
sb0136se
Sida 5
Kategori B
"STOLD ÖVER ATT VARA PROTESTANT"
4. Vi är stolta över att vara protestanter för att vi avvisar begreppet bikt till en
präst eller någon annan medsyndare.
“Ty det är en Gud och en medlare mellan Gud och människor nämligen människa Kristus Jesus,
som gav sig själv till lösen för alla.” 1 Timoteusbrevet 2:5 och 6
“Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och
renar oss från all orättfärdighet.” 1 Johannesbrevet 1:9
Det romersk-katolska bruket av bikt till en präst som sedan ger syndernas förlåtelse eller absolution,
beroende på utförande av den botgöring som han ålägger, var okänd för den nytestamentliga kyrkan
och många århundraden därefter fram till det att romersk katolicism hade utvecklats. Bikt till en
präst kungjordes för första gången officiellt av Laterankonciliet 1215 e.Kr., och deklarerades
officiellt som ett sakrament först 1439 e.Kr. av Konciliet i Florens. Ändå har papismen fräckheten att
deklarera:
“Att varje man och kvinna, efter det att de levt i år efter eget godtycke, borde bekänna sina synder
inför sin präst minst en gång per år och sträva efter att plikttroget utföra den botgärning lagda på
dem. Efter det ska de komma till Sakramentet (Mässan) åtminstone vid Pås om inte prästen för
någon skälig orsak finner det passande för dem att avstå för en tid. Den som inte gör detta ska bli
utesluten från kyrkan, och ifall han dör ska han inte bli tillåten att få en kristen begravning”.
(Dekreten av Laterankonciliet).
Arrogansen inom prästerskapet växte som en naturlig följd av ett sådant system till en sådan stor
utsträckning att det romerska “helgonet” AIphonsus Ligouri skrev följande ord av hädelse:
“Om Förlossaren skulle stiga ned till en kyrka och sitta i en biktstol och ge botgöringens sakrament
och en präst samtidigt skulle sitta i en annan biktstol, skulle Jesus säga till varje botgörare ’Ego te
absolvo’ (jag avlöser dig) och prästen skulle också säga ’Ego te absolvo’ och båda botsökande
skulle vara lika avlösta.“
Så prästen görs jämbördig med Herren Jesus!! Ett sådant system är obibliskt och har ingen grund i
Skriften. Det är bedrägligt och ger den botsökande en falsk försäkran om att hans eller hennes
synder har blivit betalda eller förlåtna av prästen, som själv är en syndare. Hela systemet har visat
sig uppmuntra synd och omoraliska handlingar och som redan visats resulterar det i upphöjandet
av en medsyndare, nämligen den romerska prästen. Dessutom är man inte nödvändigtvis verkligen
omvänd från eller ledsen över sin synd i biktstolen.
“För att få förlåtelse är det inte nödvändigt att vara ledsen över brotten som begåtts, eftersom de är
förbrytelser mot samhället och inte mot Gud, MEN det är tillräckligt om den kriminelle är ledsen på
grund av fruktan över att han skall komma till helvetet i evighet om han inte bekänner dem och får
förlåtelse av en präst.” “Secrets of Romanism sidan 109.”
Det finns en berättelse om en gammal kristen dam som, på sin dödsbädd, besöktes av en romerskkatolsk präst som sade till henne att han hade kommit för att ge henne förlåtelse för hennes synder.
Hon bad att få se hans händer och efter att ha undersökt dem sade hon att han var en bedragare
och en skojare. “Den enda präst som kan förlåta mina synder har ärr efter spikar i sina händer”,
sade hon med rätta.
Vi är därför stolta och tacksamma över att vara protestanter, eftersom vi aldrig kommer att knäböja
inför en katolsk präst i en mörk biktstol för att bekänna vår synder, våra innersta tankar och
handlingar. Vi kringgår ett sådant bedrägeri och går direkt till vår Överstepräst, vår förespråkare och
medlare, Herren Jesus, som ensam har makten att inte bara förlåta våra synder, utan också att
befria oss från själva syndens kraft.
sb0136se
Sida 6
Kategori B
"STOLD ÖVER ATT VARA PROTESTANT"
5. Vi är stolta över att vara protestanter för att vi förkastar bluffen om en påvlig
skärseld.
“Jesu Kristi … blod renar oss från all synd.” 1 Johannesbrevet 1:7
En av papismens mest helvetiska doktriner är den om den uppdiktade skärselden, vars ursprung
kom från kyrkans penningbegär, och vars naturliga följd är att frälsning kan köpas, fastän vår Herre
sade att den var gratis, “utan penningar och för intet:” (Jes 55:1). I likhet med de flesta av Roms
dogmer är skärselden en medeltida uppfinning som har sina rötter i Babylon. Begreppet om
skärselden antogs som en trosartikel år 1439 e.Kr. vid konciliet i Florens och den blev vidare
stadfäst år 1548 e.Kr. av konciliet i Trient. Rom vidhåller att skärselden är en plats där hädangångna
andar blir renade och påve Pius IV trosbekännelse säger:
“Jag tror orubbligt, att en reningsort finns och att de själar, som där förvaras, hjälps genom de
trognas böner.”
Thomas av Aquino lärde att:
“Det är samma eld som plågar både de fördömda i helvetet och de rättfärdiga i skärselden.”
Kyrkan lär vidare att de år, eller kanske till och med århundraden, som måste tillbringas på en sådan
fruktansvärd plats kan reduceras antingen genom att levande katoliker betalar för själamässor där
de döda släktingarna kan släppas fria från denna plågande plats, eller genom att köpa religiösa
observanser, det som Rom kallar avlater. Avlat är:
“en partiell efterskänkning av det timliga straff som man ådragit sig för att få förlåtelse för synd, som
fördelas av Påven genom Biskoparna, ur kyrkans andliga skatt som utgörs av Jesu Kristi oändliga
frälsingstjänst OCH helgonens överflödande förtjänster.”
Romerska katoliker kan intjäna befrielse från skärselden benom att besöka helgedomar såsom
Fatima, Lourdes eller Spanska Trappan i Rom. Eller så kan de betala till samfund eller gillen t.ex.
The Society of the Perpetual Novena, The Confraternity of the Miraculous Medal.
De kan också intjäna avlater genom att be rosenkransen, genom tillbedjan till Heliga Hjärtat, eller
genom att bära amuletter såsom Agnus Dei eller det bruna skrapularet av den helige Simon Stock.
Sådant bruk får enorm vidskepelse till följd och fattiga, vilseledda katoliker uppmuntras att försöka
arbeta för, eller köpa förlåtelse för synd. Hela bluffen resulterar i ökade rikedomar för påvedömet på
kostnad av folket. Det var emot detta som Martin Luther kände sig tvungen att höja sin röst i protest
och på så sätt påbörja reformationens arbete formellt. Vi står där reformatörerna stod, och stolta
över vårt protestantiska arv förkastar vi också varje begrepp om skärselden, avlat eller om att avtjäna
eller köpa vår väg in i Guds Rike.
6. Vi är stolta över att vara protestanter för vi tror på frälsning endast av nåd
genom tro.
“Ty det är vår övertygelse att en människa blir rättfärdig genom tro, utan laggärningar.”
Romarbrevet 3:28
“Då vi nu har blivit rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.”
Romarbrevet 5:1
Många av Roms obibliska doktriner såsom skärselden, mässan och bikten till en präst, har sitt
ursprung i ett grundfel, att frälsning inte är utav nåd genom endast tro, utan att den på något sätt
kan intjänas, arbetas för eller köpas. I själva verket förnekar romersk katolicism uttryckligen Skriftens
sb0136se
Sida 7
Kategori B
"STOLD ÖVER ATT VARA PROTESTANT"
huvudsakliga tema som återupptäcktes vid reformationen, frälsning genom tro på Kristi färdiga
försoningsverk. Konciliet i Trient fastslog:
“Den som vidhåller att människor rättfärdiggörs enbart genom att de tillskrivs Kristi rättfärdighet,
eller att Guds Nåd, genom vilken vi rättfärdiggörs, är det enda Gud efterfrågar, VARE HAN
FÖRBANNAD“
Detta är ett klart förkastande av nytestamentlig lära och visar alla som kan se det hur anti-kristen
den påvliga religionen är. Vi är stolta protestanter idag eftersom vi vid någon tidpunkt i vårt liv har
erfarit/insett vårt förlorade och syndfulla tillstånd inför Gud. Vi insåg att vi var fördömda och
lydde/styrdes under/av fördömelsen av syndens och dödens lag och vi förstod att ingen religiös
observans (iakttagande av ceremonier), inget kyrkobruk, sakrament eller ritual, eller något
antal böner, goda gärningar eller monetära gåvor kunde köpa vår frälsning, utan att Jesus
redan hade gjort det. Han gick hela vägen till Golgata och utgjöt Sitt dyrbara offerblod för oss, så
att vi, om vi kunde tro på detta kompletta offer som Han gjorde, skulle bli fullständigt rättfärdiggjorda.
Det är därför som vi så ofta sjunger den härliga sången i vår församling:
“Jag har blivit klädd i den rättfärdighetens rock som Fadern ger till mig;
Jag har blivit renad utav Jesu dyra blod, Han lever nu i mig.
Vilken glädje det nu är att veta Gud så har mig kär
Att Han gav till mig Jesus
Och när på mig Han ser,
Mitt gamla jag Han ser ej mer
Men Han ser JESUS.”
7. Vi är stolta över att vara protestanter för vi avvisar påvesystemets
degraderande avgudadyrkan.
“Du skall inte göra dig någon utskuren avgudabild … du skall inte böja dig ner för dem, inte heller
tjäna dem.” 2 Moseboken 20:4 och 5
Det finns ingen sorgligare eller mer degraderande syn än att se en vuxen man eller kvinna med till
och med medelmåttig intelligens från en civiliserad västerlänsk nation falla ner inför en avbild gjord
av trä eller sten för att avguda den, dyrka den, kyssa den och be till den. En sådan syn förväntar vi
oss se i hedendomens djupaste hörn i Afrika eller Asien, men sådana tillämpningar är en daglig
vana i katolsk tillbedjan. Somliga människor vill att vi skall tro att detta utövande bara är något som
ett fåtal spanska eller sydamerikanska fanatiker som går till överdrift gör, men låt oss återigen läsa
ur den officiella romersk-katolska läran:
“Jag hävdar bestämt att bilderna av Kristus och Guds Moder … och även av de andra Helgonen,
skall tillåtas och behållas, och att de skall ges den ära och vördnad som tillfaller dem.” (Påve Pius
IVs trosbekännelse).
Det är också rätt att ära de heliga bilderna av Jesus Kristus och Helgonen… vi ärar också
helgonens reliker.” (Kompendium av Påve Pius X).
“Utöver att vi direkt ärar helgonen själva, ärar vi även deras reliker och bilder.” (Students of
Catholic Doctrine av C. Hert).
“Budet förbjuder inte att man gör avbilder.” (Catechism – Canon Cafferata).
sb0136se
Sida 8
Kategori B
"STOLD ÖVER ATT VARA PROTESTANT"
Det är faktiskt så att det är vanligt bland katoliker att helt utesluta det andra budet som förbjuder
avguderi och att försöka dölja det genom att dela det tionde budet i två delar. Rom delar till och med
in sin tillbedjan i tre olika kategorier:
a. LATRIA– Tillbedjan till God.
b. DULIA– Tillbedjan till helgonen.
c. HYPERDULIA– Tillbedjan till Jungru Maria.
Romersk katolicism är det mest utbredda avguderisystem som existerar idag. Hennes stackars
andligt blinda, godtrogna personer dyrkar helgon, änglar, bilder, reliker och till och med oblaten i
mässan. Aldrig kommer vi att böja oss ner inför sådan eländig/avskyvärd vidskepelse, vi skall aldrig
dyrka något annat än den enda sanna och levande Guden, och av den anledningen är vi stolta
över att vara protestanter.
8. Vi är stolta över att vara protestanter för vi avvisar den hedniska dyrkan av
jungfru Maria.
“Det finns ingen frälsning hos någon annan. Ty det finns inget annat namn under himlen, som är
givet bland människor, genom vilket vi kan bli frälsta.” Apostlagärningarna 4:12
Från de avgudadyrkans förorenade vatten som karaktäriserar katolicismen har den maximala
hädelsen sprungit upp: Upphöjandet av Herrens moder till en rang av Himmelens Drottning,
Medfrälsarinna, Co-Medlarinna, Syndarnas förespråkare, obefläckad avlelse, och nu styrandes i
himlen tillsammans med hennes Son. Detta är förstås inget mindre än ett uppväckande av det gamla
hedniska dyrkandet av Modergudinnan som hade sitt ursprung i de mystiska kulterna i Eygypten
och Babylon. Vi skulle kunna lägga fram volymer av bevis från romersk-katolska böneböcker för att
visa hur långt detta Mariadyrkande har tagits, men det är tillräckligt med följande få exempel:
Ta din tillflykt till henne – (Maria) ofta och innerligt… be henne att utverka dina böner … om hon ber
för dig, kan du lita på att Gud ger henne det hon ber om.”
“Kyrkan, assisterad och instruerad av den Helige Ande, tillskriver Maria epitet som liknar de som
givits till hennes godomlige Son. Jesus vår Konung, Maria är vår Drottning, Jesus är vår
Förespråkare och Medlare, Maria är vår Förespråkare och Medlarinna … Jesus är vägen som leder
till Himlen. Maria är Himmelens port. “
“Varför lämnades Maria kvar på jorden? För att trösta och uppehålla, för att instruera och rådgiva
Kristi första lärljungar …I Himlen är hon fortfarande vår Trösterska, rådgivare och vägledarinna.”
“Det var inte tillräckligt att Maria skulle tas in till Himlen.... genom hennes samarbete i sin Sons
lidande, skulle hon bli krönad till Himmelens Drottning av den evige Fadern… för att sitta på en tron
på sin Sons högra sida …dag för dag, timma för timma ber hon för oss, erhåller/utverkar nåder för
oss, bevarar oss från faror … överöser oss med välsignelser. Vilket förtroende vi har för henne … vi
ropar: “O Maria, avlad utan synd, O Maria, Himmelens Drottning, be för oss som tar vår tillflykt till
dig.”
“Ingen svaghet är så elakartad att den inte omedelbart kan vika för kraften i den Välsignade
Jungfruns Namn.”
sb0136se
Sida 9
Kategori B
"STOLD ÖVER ATT VARA PROTESTANT"
Har du någonsins hört sådan fullkomlig hädelse? Jesus Kristus ensam är vår Medlare,
Förespråkare, Frälsare, Helare och Kung. Den Helige Ande, inte Jungfru Maria, är vår Hjälpare som
leder oss in i all sanning. Detta är en sorts mörk satanisk lära som till och med i dessa sista år av
det tjugonde århundradet, kan få tusentals irländska katoliker att tillbringa timmar i tillbedjan framför
en så kallad “Levande Staty” av Himmelens Drottning (som i Ballinspittle, Cork County, Irland). Nu,
år 1987, har påven förklarat i sin nyårmässa att detta skall bli Marias År. Särskild dyrkan och
tillbedjan skall börja den 7:e juni och vara till den 15:e augusti, 1988. En särskild påvlig rundskrift
med böner till Maria skall ges ut. Vi förkastar ett sådant system av döpt hedendom, och vi är stolta
över att vara protestanter som dyrkar Kristus och endast Kristus.
9. Vi är stolta över att vara protestanter för vi är lojala brittiska patrioter.
“Ingen kan tjäna två herrar”. Matteusevangeliet 6:24
Somliga av våra evangeliska vänner skulle säga att vi bör utesluta denna sista punkt, eftersom vi
här kommer in på en politisk kontrovers. Icke desto mindre måste vi lägga ut fakta, eftersom fakta
är envisa saker. Romersk-katolska kyrkan är den odödlige fienden till vår civila och religiösa frihet,
och har genom tiderna försökt att underkuva denna protestantiska nation till sin onda vilja. Det var
romersk katolicism som skickade den spanska armadan mot Storbritannien, men Gud
“blåste Sin vind” och de skingrades. Det var olojala romerska katoliker och jesuitpräster som
konspirerade och planerade att lönnmörda Elizabeth I och placera den katolska Maria Stuart
på den brittiska tronen. Det var den romerska katoliken Guy Fawkes och hans katolska
konspiratörsvänner som försökte spränga Parlamenten år 1605. Det var den katolska Kung
Jakob II som försökte förstöra civil och religiös frihet, om det inte hade förhindrats genom
Kung Wilhelm av Oraniens ingepp år 1688-90. Varje uppror på denna gröna ö har uppviglats av
romerska katoliker, till och med under första världskriget när Storbritannien låstes i en strid på liv
och död med Tyskland, “dolkstöten i ryggen”, fick IRA under påskupproret i Dublin år 1916 sin
välsignelse av dåvarande påve Benedict.
Hör bara vad Roms helgon och talesmän har sagt angående våra protestantiska friheter:
“Att en otrogen (icke-katolik) dör behagar Gud.” St. Bernard.
“Ingen har rätt att ha sin egen religion.” Biskop Hughes, 26:e januari, 1852.
“Katolska kyrkan kan varken acceptera eller på något sätt gynna frihet i dess protestantiska
betydelse.” The Catholic World, april 1870.
“Staten har inte rätt att ge varje människa frihet att bekänna och utöva vilken religion som helst.” Påve
Pius IX
“När vi katoliker yrkar på frihet i en modern stat, åberopar vi dess egna principer INTE VÅRA“
“En katolsk stat ryggar inte tillbaka från att använda repressiva medel för att säkerställa dominansen
av romersk-katolska principer/lagar.” Monsignor Ronald Knox.
“Vi har sagt det innan – och säger det igen – protestantism är inte en religion, det är en sjukdom.”
‘Fader’ Lester S.J. skrivet i the R.C.‘Universe’, 19:e mars, 1923.
sb0136se
Sida 10
Kategori B
"STOLD ÖVER ATT VARA PROTESTANT"
Romerska katoliker ser på Storbritannien såsom Marias hemgift vilken måste underkuvas påven –
låt dem tala för sig själva:
“Vi är ute efter att återinsätta påven.” kardinal Bourne.
“Vårt mål är att omvända varje man, kvinna och barn i Storbritannien.” R.C. biskop av Clifton skrivet
i Daily Telegraph, 8:e maj,1957.
Därför kunde kardinal Manning korrekt framställa deras mål i följande ordalag:
“Det är er uppgift, ärade kyrkoherdar, att BETVINGA och UNDERKUVA för att BESEGRA och STYRA
en kunglig ras … Vi måste BÖJA och BRYTA det som nationer har trott vara oövervinnligt och
oflexibelt. Om irrläror skulle erövras i England, så skulle de vara erövrade i hela världen.”
Vi är stolta över att vara protestanter eftersom vi inte måste dela vår lojalitet mellan två parter. Vi är
trogna, patriotiska brittiska invånare som är undersåtliga Drottning Elizabeth II och hennes
protestantiska tronarvingar.
På grund av dessa nio anledningar, och manga mer vilka vi inte har tid att utforska mer idag, säger
vi med glädje att vi är stolta över att vara protestanter, stolta över att detta är en protestantisk,
andedöpt församling, som står stadigt på reformationssanningen och säger NEJ till papism, NEJ till
ekumensism, NEJ till oäkta karismatiska föramlingar.
Liksom Luther säger vi:
“Här står jag. Jag kan inte annat.”
Och liksom Josua för länge sedan sa till Israel av hans levnadstid, utmanar vi alla som hör eller läser
detta budskap:
“Utväljen åt eder i dag vem I viljen tjäna. Men jag och mitt hus, vi vilja tjäna HERREN.”
CHRISTIAN ASSEMBLIES INTERNATIONAL, P.O. BOX 888, COFFS HARBOUR NSW 2450, AUSTRALIA
sb0136se
Sida 11
