PETRUS: EN SANN MÄNNISKA
Kom till honom, den levande stenen, som visserligen är förkastad av
människor men är utvald och dyrbar inför Gud.
5
Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett
heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer som Gud tack vare
Jesus Kristus tar emot med glädje.
6
Det står nämligen i Skriften: Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar
hörnsten, och den som tror på den skall aldrig komma på skam.
7
För er som tror är den alltså dyrbar, men för dem som inte tror har
den sten som byggnadsarbetarna kastade bort, blivit en hörnsten,
8
en stötesten och en klippa till fall. De stöter emot den därför att de inte
lyder ordet. Så var också bestämt om dem.
9
Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett
Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som
har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.
(1 Pet 2:4-9)
4
Idag är temat för vår gudstjänst: ”Petrus, en sann människa.” Jag vill ta med
er återigen till stranden av Galileiska sjön, till en plats där några av er har
varit och där de flesta av er var med mig för två veckor sedan. Platsen där
Petrus blev upprättad på våren efter uppståndelsen:
När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: "Simon, Johannes son,
älskar du mig mer än dessa?" Han svarade: "Ja, Herre, du vet att jag
har dig kär." Jesus sade till honom: "För mina lamm på bete."
16
För andra gången frågade han: "Simon, Johannes son, älskar du
mig?" Han svarade: "Ja, Herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade
till honom: "Var en herde för mina får."
17
För tredje gången frågade han: "Simon, Johannes son, har du mig
kär?" Petrus blev bedrövad över att Jesus för tredje gången frågade:
"Har du mig kär?" och han svarade: "Herre, du vet allt. Du vet att jag
har dig kär." Jesus sade: "För mina får på bete.
18
Amen, amen säger jag dig: När du var yngre, spände du själv bältet
om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre, skall du sträcka ut
dina händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du
inte vill."
19
Detta sade han för att ge till känna med vilken död Petrus skulle
förhärliga Gud. Sedan sade han till honom: "Följ mig!"
(Joh 21:15-19)
15
1
Vi hörde i evangeliet om hur Jesus uttalade en profetia över Petrus liv. En dag
skulle han sträcka ut sina händer och ära Gud med sin död, precis som hans
Herre Jesus hade gjort på korset. Och igår, den 29:e juni, är det precis 1949 år
sedan fick göra just detta i Rom, under kejsar Nero. Han kände sig inte värdig
att bli korsfäst på samma sätt som sin Herre, så han bad dem att vända honom
upp och ner, och så dog han så som han hade levat: trogen den Herre som
hade älskat honom och lärt honom älska tillbaka.
Vad har du för relation till Petrus? Jag har nog aldrig känt att han är min
favoritperson i Bibeln egentligen. Jag känner mig nog lite närmare Paulus:
beläst, yvig, passionerad och lite excentrisk.
(Paulus blev förresten martyr på samma dag som Petrus, igår. Paulus var
romersk medborgare så han fick en snabbare död, halshuggen med svärd. Det
är därför man ofta avbildar honom med ett svärd i handen, inte bara för
Andens svärd som är Guds ord, utan också för att han blev martyr med ett
svärd.)
Men Petrus – jag har tyckt han har känts så vanlig, som en stöddig storebror.
Därför ville jag ge mig i kast med just honom, för att brottas med honom och
se vad han har att säga till mig och till dig. Vad tror du att han har att säga till
dig idag? Vi kan ta med oss som en fråga: är vi beredda att lära av inte bara
den vi beundrar som en förebild, utan även av den som kanske är rätt
annorlunda än vi?
Som rubrik satte jag: Petrus, en sann människa. Märkte du där när Jesus och
Petrus talade att de använde olika ord? (En del av er har nog hört ett antal
predikningar förut på det temat.) Jesus frågar: Älskar du mig? Mer än de gör?
Och Petrus, som förr hade varit stöddig, är nu så landad i sig själv att svarar
med endast det han har täckning för. ”Ja, Herre, du vet att jag tycker om dig i
alla fall. Du vet att jag har dig kär.” På grekiska filia istället för agape, ett
svagare och mindre överlåtet ord.
Och Jesus prövar honom igen, Älskar du mig? Och Petrus står kvar, han säger
som Luther att ”Här står jag och kan inte annat”, ”Du vet att jag i alla fall har
dig kär.” Och så möter Jesus honom. Har du mig kär? Och då händer
igenkännandet. Då får Petrus förstå och uppleva att Jesus ser honom och tar
emot honom precis sådan han är, med alla brister och med den begränsade
överlåtelse som han är kapabel till just då. Och han brister i gråt: ”Herre, du
vet allt! Du vet att jag har dig kär.”
Vilken grad av överlåtelse är du beredd till i din relation med Jesus, kärlekens
Herre? Jag frågar inte för att få höra rätt svar. Jag frågar för att du och din
2
Herre ska få höra vad som finns i ditt hjärta. Älskar du honom mer än andra?
Några av er gör det, i all tysthet, och i er ödmjukhet vill ni inte erkänna det
ens för er själva. Men ni har er lön i er djupa samhörighet med den Herre ni
älskar. Andra av oss kanske inte har lärt känna honom så djupt än, eller så har
vi kanske fått vår överlåtelse till Jesus djupt prövad av det vi fått möta i livet.
Kanske vi inte lyckas stämma in i allt som Kyrkan bekänner och lär. Kanske
det enda vi lyckas säga är: ”Gud, jag fattar inte så mycket längre. Men Herre,
du vet allt. Du vet att jag ändå har dig kär.”
Det viktiga är att vi finner vad som finns i vårt hjärta, och möter först vårt
hjärta och sedan Gud med det som finns i vårt hjärta. För Gud har behag till
sanning i hjärtegrunden, som det står i Psalm 51, han vill bli mött med ande
och sanning (Joh 4).
Jesus berättade en liknelse som Magnus Malm har använt en del på sina
retreater, Matt 21:28-30:
En man hade två söner. Han gick till den förste och sade: Min son, gå
idag och arbeta i min vingård. Jag vill inte! svarade han. Men ångrade
sig sedan och gick.
Mannen vände sig då till den andre och sade samma sak. Han svarade:
”Ja, herre”. Men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som Fadern
ville?
Gud vill höra det som finns i ditt hjärta. Även om det är ett: ”Jag vill inte! Jag
fattar inte vem du är. Jag är arg för att du tog den saken ifrån mig. Jag tycker
inte om den där saken som du sade i Gamla testamentet. Jag vet inte om jag
tycker om dig. Och jag vill inte arbeta för dig.”
Kanske känner några av oss så i vårt hjärta? Och då får vi lära av Petrus och
Jesus att det är ok. Låt det vara så. Det är första steget till att det kan bli
någon förändring. När sonen fick säga sitt ”Jag vill inte!”, så lättade det. Han
blev mer av en sann människa. Och sedan fick han kontakt med ett djupare
skikt i sin ande. Han upptäckte att faktiskt, trots allt, så har jag dig ändå kär.
Och då ville han gå och tjäna sin Fader.
Vi är på olika platser i vår relation med Gud. Det är vad jag ville förmedla till
er här i den första halvan av den här predikan.
Men om vi nu känner ”Jag har dig kär, jag vill”, vad ska vi då göra? Jesus
sade till Petrus: För mina lamm på bete, var en herde för mina får. Var
min pastor, latin för herde. Var min präst.
3
Och Petrus blev en herde för många, för tusentals människor. Och han skrev
ett herdabrev till alla sina får, det som vi har i vår Bibel som Första
Petrusbrevet, och där säger han det som vi hörde Tore läsa:
Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett
heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer som Gud tack vare
Jesus Kristus tar emot med glädje… ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt
prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans
härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara
ljus.
Ni är ett heligt prästerskap. Du som är troende och döpt till samhörighet med
Kristus, inför Gud är du lika mycket präst som jag. (Vare sig du brukar ha
stärkkrage eller inte.) Det här är något som vi är mycket bättre på i
Opalkyrkan än i Svenska kyrkan, att vi alla vågar vara med och bära vår
kyrka och inte blir försagda så fort det kommer förbi någon med vit krage.
Men jag tycker ändå det här behöver sägas: Våga lita på det du tror, det du
varit med om, det du vet djupt inom dig är sant. Våga lita på det som Petrus
tyckte behöver sägas två gånger: Du är en präst. Ni är ett heligt prästerskap.
Allihop, från störste till den minste, krage eller inte krage, så vitt du hör
samman med Jesus Kristus.
Jag vet inte vad ni tänker inom er. Några kanske känner ”Ja!”, andra kanske
säger som den ene av Faderns djupt älskade barn: ”Jag vill inte!”. Men för
dem av er som känner att ni vill, ska jag ge er ett femminuts-pastoralinstitut.
Vad är då prästens uppgift?
En präst gör två saker, säger Petrus. Han frambär andliga offer (riktning mot
Gud), och han förkunnar Guds härliga gärningar (riktning mot människor).
Två riktningar, mot Gud och mot människor. I Svenska kyrkan brukar prästen
vända sig åt olika håll vid olika moment i gudstjänsten. När man förmedlar
något från Gud till människor, något av sanning och kärlek, då har man Gud i
ryggen när man möter människorna. Och när man tackar och ber till Gud för
den här världen, då har man med sig världen och människorna bakom sig när
man vänder sig till Gud.
Vad innebär det då att frambära andliga offer som Gud tar emot med
glädje tack vare Jesus Kristus? Vad heter offer på engelska och latin?
Sacrifice, sacri-ficare, det är att heliggöra, att göra något heligt, att ställa det i
en särskild relation till Gud.
När vi tackar Gud, till exempel för maten, då nämner vi Gud och maten i
samma mening, vi lyfter vår njutning och vår tacksamhet till honom, vi helgar
4
maten genom att den ställs i en särskild relation till Gud. När vi ber för någon
som har det svårt, någon som kanske inte ens kan be själv, så ställer vi den
personen i en relation med Gud som han eller hon inte hade förut. Och när vi
bär fram en kvart av vår dyrbara morgontid till andakt, läsning och sång inför
Gud, då är det ett andligt offer som din Fader tar emot med glädje från dig,
hans barn och hans präst.
I bön med tacksamhet och förbön tjänar vi som präster inför Gud. Det kan du
göra närsomhelst, varsomhelst. Du kanske inte får lön från Svenska kyrkans
prästlönetillgångar, men du har en bättre och mer bestående lön att vänta hos
din Fader i himmelen.
Det är den ena halvan av att vara präst, att frambära offer vänd mot Gud. Och
när vi sedan vänder oss till människor, så får vi förkunna hans härliga
gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.
Hans ”härliga gärningar” kan också översättas ”härliga egenskaper”, för det
finns ingen skillnad mellan det Gud är och det han gör.
Hur förkunnar du Guds härliga gärningar och egenskaper? Det kan innebära
att stå här i talarstolen: predika, mötesleda, inledningsorda, sjunga. Men det
kan också innebära så mycket mer. Att förkunna är att ”göra kunnig”, ”göra
känd”, så det behöver man inte göra med munnen. Som Franciskus kanske
sade en gång, ”Predika ständigt, och när du måste, använd ord.” All kärlek
som du visar människor som vet om att du är kristen, det krediteras på Guds
konto. Om du lyssnar, om du bryr dig, om du hjälper, så tänker de ”sådan är
Gud”. Och om du ignorerar, om du föraktar, om du förolämpar, så tänker de
”sådan är Gud”.
Så är det att vara kristen, så är det att vara präst. Det du säger, det du gör och
det du är, det ställer folk i relation till vem Gud är. För du är ställd i en
särskild relation med Gud. Heliggjord, sacrificium, som ett levande offer
genom din tro och ditt dop.
Känns det stort? Känns det skrämmande stort? Då kan jag avsluta med ett ord
av tröst: det starkaste vittnesbördet om Gud, det är en landad ärlighet. Att du
accepterar dig själv med samma barmhärtighet som Gud har accepterat dig.
Och att du lär dig säga tillsammans med Petrus: Herre, du vet allt. Du vet att
jag har dig kär. Låt oss be…
5
