Samtal runt lägerelden Deltagarna sitter i en ring, antingen på stolar eller på golvet. Andakten har två ledare. Ledare A sitter på golvet vid elden (inomhus kan man ha en rund bricka med många, många tända ljus), inte riktigt i mitten utan mera i ena ändan. A ser på elden. Han har med sig en Bibel, som inte behöver visas upp desto mer. Ledare B kommer in i rummet från andra ändan och går in i ringen. Han blir att stå och titta på A på ett visst avstånd. A: Kom och sätt dig bara! B sätter sig försiktigt, ganska långt borta från elden. A: Kom närmare bara, var inte rädd. B släpar sig närmare och säger: Jag vill inte störa. A: Du stör inte alls. Ibland är vi många här. Och det finns plats för alla. Trevligt att du kom. B (ser på elden): En trevlig lägereld du har. Den värmer. Är den alltid här? Jag har aldrig lagt märke till den tidigare. A: Den är nog alltid här. Ibland finns här mycket folk, ibland mindre. Ibland ingen alls. B: Men då slocknar den ju! A: Den slocknar inte. Den gläder alltid, men när här är mycket folk brinner den med en klarare låga och syns bättre. Men glöden är oberoende av oss. B: Varför kommer ni hit? A: Den här elden är viktig för oss, livsviktig. Den ger frid i hjärtat, den samlar ihop oss och skapar en samhörighet mellan oss. Utan den är livet tomt. B: Hur så? A: Man talar om det i den här boken. (Visar Bibeln) Vill du höra? Jag kan läsa för dig. B: Ja, läs bara. A: (Läser ur Johannesevangeliet 21:1‐13): Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galiléen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar”. De sade: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej, och han sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan av båten så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!” När Simon Petrus hörde att det var Herren, knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick.” Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder. Jesus sade till lärjungarna: ”Kom och ät.” Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. B: Jag förstår inte. Äter ni här? A: Ja, på ett sätt. Här ger Jesus oss mat för att vi ska orka vandra vidare. Inte fisk den här gången, men sitt eget ord och sin närvaro. Den här historien fortsätter ännu, ska jag läsa? B: Ja, läs på! A: När de hade ätit, sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ” För mina lamm på bete.” Och han frågade honom för andra gången: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”Var en herde för mina får.” Och han frågade honom för tredje gången: ”Simon, Johannes son, har du mig kär? Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?” och han svarade: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete. sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal, skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.” (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: ”Följ mig!” (Joh 21:15‐19) A eller B ser upp på deltagarna och berättar: När Martin Luther frågades, hur han skulle definiera kyrkan, sade han, att kyrkan är som människorna, som sitter vid en lägereld. En del sitter längre borta, en del närmare. Lägerelden är Guds ord, förlåtelsen, dopet, nattvarden, bönen och lovprisningen. Genom dem berättar Gud för oss vem Han är och vad Han har gjort och gör för oss. Han berättar också för oss, vilka vi är – och vad vi är för honom. Vår kallelse som kristna är att stanna kvar i den värmen, värma oss regelbundet vid lägerelden – och bjuda in andra att värma sig vid lägerelden. Sångförslag: psalm 100 (De trodde att Jesus var borta), 172 (Lågorna är många), 188 (Det finns en plats), 229 (När vi delar det bröd) Till slut kan deltagarna delas i små grupper vid elden för att be för varandra, eller gruppen kan delas i par som välsignar varandra. Man kan göra det så att paren bestämmer vem som är A och vem som är B. Sedan lägger A sin hand på B:s huvud eller axel (om B ger lov), och ledarna ber Herrens välsignelse och alla som är A läser med. Sedan byts rollerna. Min andakt Tvingar er mamma er att städa nån gång? Min mamma gör det fortfarande, fast jag är över 40. Förrförra sommaren, när jag var hos mina föräldrar på semester sade min mamma, att det nog skulle vara dags att kolla vad det finns i ”minnenas låda” på vinden. Måste man förvara allt eller skulle man kunna kasta bort någonting? Nå, inte kunde jag göra annat än börja städa. Och det var faktiskt ganska roligt! Jag hittade mina gamla handarbeten, smycken och ett häfte från skoltiden. I häftet hade jag skrivit dikter och minnesverser. Men det roligaste fyndet var dagböckerna från lågstadietiden. Den första var från den tiden då jag var fem år. Där fanns många teckningar, men på en sida fanns en tokig katalog. Hela sidan upp och ner var fullskriven med: min penna, min docka, min kam, mitt häfte, min bok, min... När jag läste den tänkte jag, att det måste ha varit väldigt viktigt för mig vad som är mitt och bara mitt, inte någon annans. kanske var det viktigt ibland att göra det klart också för mig själv vad som var mitt, vad som var min systers och vad som var våra gemensamma saker. Lyckligtvis har livet lärt mig att inte hålla fast vid den där min‐inställningen alltför hårt. I Bibeln talas det om en viss sorts inställning till egendom. Där berättar man för oss att allt som vi har är en gåva från Gud. Och Guds gåvor har en spännande egenskap: När man delar dem med andra och inte behåller allting själv, så växer de, förökas, blir större. Så gick det också den gången när Jesus och lärjungarna funderade var de skulle hitta mat för tusentals människor. Till dem kom en liten pojke, som hade fem bröd och två fiskar. Det såg inte ut att vara mycket inför den stora folkmassan, men pojken var beredd att dela med sig av sin matsäck. Och när Jesus välsignade bröden och fiskarna, skedde ett under: de räckte till åt alla så mycket, att alla kunde äta sig mätta, och det blev ännu mat över. Också pojken fick äta med de andra så att magen blev mätt. De gåvor som Gud ger är inte så mycket ”mina” som ”våra” – och delad glädje är dubbel glädje. Titta Hämäläinen, missionär i Estland Jag tror-kampanjen
Finska Missionssällskapet, PB 154, 00141 Helsingfors, tfn 09 12971 www.finskamissionssallskapet.fi
