jag är hindu - WordPress.com

Läs igenom texten och presentera sedan för din grupp hur Punam Bhatnagars vardag påverkas av
hennes religiösa tro. Berätta också för din grupp om Punams religiositet.
Att vara hindu är ett sätt att leva
SANNINGSSÖKARE Hon ber och tänder ljus varje morgon, det är andligt och
det ingår i den hinduiska traditionen. Men Punam Bhatnagar vill inte kalla sitt
sökande efter Sanningen för religiöst. Det är för begränsande, säger hon.
– Min syn på livet är större än så.
Hinduisk filosofi hjälper mig i mitt eget tänkande, säger Punam Bhatnagar som gör andningsövningar 45 minuter
varje dag.
FOTO: LARS PEHRSON
20 december 2007 kl 06:35 , uppdaterad: 21 februari 2014 kl 02:53
Egentligen ska man inte ha sitt altare i sovrummet. Det hör inte till traditionen, förklarar
Punam Bhatnagar och visar det lilla bordet som precis får plats mot väggen mellan dörren
och dubbelsängen. Väderstrecket är öster – ”för de rätta positiva energierna när dagen gryr”.
En oljelampa lyser fladdrande upp porträtten av guden Krishna och hennes indiska guru.
– Men vi har begränsat med plats och det här är vårt mest privata utrymme. Annars skulle vi
definitivt ha ett särskilt bönerum hemma, fortsätter hon.
Tidigare har Punam Bhatnagar skrattat till och sagt ”jag är ju hindu” som kommentar till sina
dagliga ritualer – att hon varje morgon tänder ett ljus som en hälsning till sig själv innan hon
hälsar på världen och åker till jobbet som säljare på NK Glas, porslin och kök mitt i
Stockholm.
Ganska snart vill hon justera etiketten. För henne har de inåtvända vanorna inte bara med
tradition att göra. De andningsövningar hon gör 45 minuter dagligen i vardagsrummet
handlar om att stilla sig och om hennes egen utveckling. Hon kallar det gärna andligt – men
religiöst är det inte, deklarerar hon.
– Hinduisk filosofi hjälper mig i mitt eget tänkande, så hinduismen blir mer ett sätt att leva.
Men om jag säger ’jag är hindu …’ så är det inte enbart så. Religionen kan vara väldigt
begränsande och min syn på livet är mycket större än så.
Punam Bhatnagar, 54 år, är född och uppvuxen i New Delhi. Hennes pappa var läkare och
vetenskapsman och en hängiven sökare efter Sanningen. Ett par gånger varje år tog han med
familjen på helgretreat till ett ashram, ett hinduiskt kloster, där han undervisades av sin
guru. Punam minns hur hon frågade sin far hur han fick ihop sitt tänkande med detta
andliga.
Barn, hade pappan svarat, du kommer att förstå.
I mitten av 1990-talet, efter bland annat 12 år i Sverige, var Punam tillbaka i New Delhi med
maken Anil och sönerna Bhanu och Gagan. Hon hade doktorerat i växtfysiologi vid
Stockholms universitet och började ägna sig åt champinjonodling. Men tillvaron var svår
under den här tiden. Motgångar i affärslivet, besvärligheter i relationen, två sjuka hundar.
Hennes ambition att meditera regelbundet bröts hela tiden. Hade hon bott kvar i Sverige
skulle Punam Bhatnagar förmodligen ha kallats utbränd. I Indien började hon i stället längta
efter sitt barndoms ashram – och efter att möta efterträdaren till pappans guru.
Genom olika tillfälligheter blev det precis så: Punam fick träffa den gamle swamin i det stora
klostret, byggt på två berg i Himalaya. Den här gången kom hon med en gammal vän till
pappan, sina systrar och sin egen familj.
– Inget tickade egentligen i mig. Jag minns att jag mest hoppades att swami skulle ta mig
under sina vingars skydd. Till slut sa min pappas vän: ’Punam vill att du ger henne ett
mantra.’
Den gamle sa något på sanskrit och hon förstod inte ett dugg, skrev bara ned hans ord på
några lösa lappar. Och hon började hålla fast vid sin meditation. Två, tre gånger per år, flera
år i rad, åkte hon tillbaka till swamin i klostret. Hon minns hur hon kunde börja gråta där
hon satt framför honom – helt utan anledning, tyckte hon.
Men han bara log, tittade på henne och sa ungefär: ”Inget händer utan att ha en mening. Men
du är inte född för att gråta. Jag vill att du ska vara lycklig och älska, för det finns inget annat
än kärlek i livet. Kärlek, kärlek, kärlek. Yes, yes …”
– Det fanns så mycket ljus i hans ögon att man bara smälte, berättar Punam. Så allt började
hos swamiji, han frigjorde något inom mig som satte igång den här resan som jag fortfarande
är på.
Hon kallar det ett sökande efter Sanningen, och den är inte så lätt att förklara: Å ena sidan
finns det bara en sanning, och den förändras aldrig, säger hon. Å andra sidan kan den inte
beskrivas, bara erfaras. Eftersom Sanningen finns i en dimension bortom heliga skrifter och
mästares ord blir språk och text otillräckliga, menar Punam. Ändå kan böcker vara
vägledande och man måste komma ihåg att det finns många olika vägar dit.
– Det första man ska göra för att söka sin egen kunskap är att fråga. Fråga, fråga, fråga. Att
sluta tänka är att sluta växa, för bara när man frågar kan man få svar. Det är vad resan
handlar om – ett sökande efter Sanningen, ett sökande som måste pågå. Till slut, när man är
där, finns inga frågor och svar kvar. Men jag är inte där än.
Vad är ’där’, menar du?
Punam funderar.
– Jag vet egentligen inte. Men jag känner en längtan. Och så tror jag att man bara kan inse
och förklara sanningen när man själv har erfarit den. En vis man sa en gång att Gita,
hinduernas heliga bok, är som en stege – den behövs tills man nått dit. Sedan har man inget
behov av ’stegen’ mer.
Själv läser hon ständigt – flertusenåriga skrifter så väl som modern andlig litteratur. Och så
följer Punam det enda råd hon en gång fick av sin fåordiga guru på det stora klostret: Fortsätt
meditera. Och det gjorde hon. Det meditativa tillståndet betyder i dag att hon kan lämna sig
själv, eller åtminstone lämna en massa negativa tankar. Långsamt rinner de bort, beskriver
hon det.
– När man släppt dem blir man en bättre människa och ju djupare skikt man kan nå i sin
meditation, desto mer av andligt upplyftande kan man erfara. Det är som att se sig själv
långsamt bli allt lugnare.
Det har inte varit lätt, skrattar Punam, medveten om sitt mycket rastlösa sinne. Förut kunde
hon inte sitta ner en sekund, berättar hon: ”Jag var hyperaktiv!” Fortfarande när hon
mediterar kan huvudet bara säga att hon ska upp och göra det och det och det …
I det allt större lugnet har hon också fått en känsla av att vara emotionellt starkare och mer
andligt medveten. När hon, för några år sedan, fick veta att hennes guru inte fanns mer
kunde hon helt förlita sig på hans ord: ”Jag kommer alltid att vara med dig. Försök att se mig
i allt, överallt. Samma medvetande och energi flödar i var och en och i allting. Detta måste
man inse. Vad jag vet, det vet du också. Väck bara upp det!”
– Han lämnade sin kropp, men han är fortfarande min källa. Det är han som skickat mig all
energi och satt mig på det här spåret.
Nu har familjen Bhatnagar bott i Sverige ytterligare tio år. Tillvaron här har inte förändrat
hennes andliga resa, säger Punam, kanske tvärtom. De fridfulla omgivningarna och
skönheten i den svenska naturen har snarare gjort henne ännu mer öppen i sökandet.
Allt hänger ju ihop, konstaterar hon.
– I många avseenden har jag blivit svensk, men den här delen av mitt liv har inget med
Sverige att göra. Samtidigt tror jag att jag måste ha varit svensk någon gång i ett tidigare liv.
Det känns så starkt att jag bara är här.
– Varför av alla ställen, frågar folk. Jag svarar: Jag vet inte. Och jag menar allvar. Jag har
inget svar. När saker händer som du inte kan förklara tänker jag på min karmiska kedja.
Enligt hinduiskt tänkande är karma inte något ödesbestämt, utan brukar kallas lagen om
orsak och verkan. Det som sker i våra liv beror bland annat på hur vi har handlat i tidigare
liv. Sam-tidigt har våra handlingar här och nu också effekt på utvecklingen. Den karmiska
cirkeln är inte förutbestämd, utan kan ändras i och med vår egen insats.
– Ytterst få saker i våra liv måste hända enligt den karmiska cirkeln, berättar Punam. Men
eftersom vi aldrig får veta vilka händelser som kan påverkas av vårt eget beteende behöver vi
göra vårt bästa hela tiden.
Ska man inte försöka komma på vad som kan vara ödesbestämt?
– Nej, hur skulle man kunna veta det? Man får göra sitt bästa, alltid. Alla ens handlingar,
goda som dåliga, får konsekvenser. I Gita står skrivet att man aldrig kan luta sig tillbaka och
bara skylla på ödet. Däremot bör man alltid göra vad man kan och sedan lämna resultaten till
Gud. På så sätt rör sig den karmiska cirkeln vidare.
Säger du ’Gud’?
– Ja, eller den Högsta kraften. Eller det Högsta medvetandet. Det finns en högsta energi,
evigt i allting, som länkar samman allting. Att göra sitt bästa innebär därför att det måste få
effekt. Och man kan inte fly effekten av orsaken. Den kommer – om inte i detta livet, så i
nästa.
Ja, Punam Bhatnagars tro är att vi föds till ett nytt liv. Fast själv vill hon helst inte. Hon
skulle vilja vara ute ur livets och dödens cirkel, förklarar hon, men det blir man ju först när
man erfarit Sanningen – det vill säga Nirvana.
Och den resan har inget facit, menar hon bestämt. Tvärtom.
– Även om det bara finns en sanning har vi många sätt att nå den. Denna tanke lockar mig,
lockar både mitt hjärta och mitt intellekt, för jag vill inte känna mig begränsad på något av
dessa områden. Nej, det finns inte en enda sann väg. Var och en måste hitta sin egen
Detta är en beskrivning från begravningsbyrån Fonus i Sverige över hur de hanterar
Hinduisk begravning. Läs texten och fundera över vilka skillnader som finns mellan texten
och hur begravningen gick till i filmen vi såg i fredags. Fundera också över om begravningen i
Sverige skiljer sig från andra svenska begravningar, hur i så fall? Berätta om dina tankar för
din grupp.
Hinduismen
Hinduismen har växt fram under tre årtusenden. Den har ingen känd grundare och ingen profet, den
går
inte tillbaka till en gudomlig uppenbarelse vilken upphöjts till norm för tro och livshållning. Yttre
religiösa
former har inte någon väsentlig betydelse, därför har den ingen speciell kyrklig struktur eller
institutionsform
och ingen fastställd trosbekännelse. Man är tolerant mot olika trosuppfattningar.
Hinduismen är den dominerande religionen i Indien. I Sverige uppskattas antalet hinduer till omkring
5.000.
De i Sverige som bekänner sig till hinduismen kommer i första hand från Indien, Sydost-Asien och
Uganda.
Den största gruppen är asiatiska fl yktingar från Uganda.
Grundtankar i hinduisk tro
Tonvikten i hinduismen ligger på hur man lever. Hinduerna upplever att det överallt och i allt fi nns en
gudomlig kraft, Brahman, världssjälen. Den kan aldrig dö eller förstöras. Människans själ, atman, är en
del
av världssjälen.
Vid döden befrias själen från kroppen och den fl yttar över i en ny kropp som just ska födas, i ett evigt
kretslopp. För hinduen är målet moksha, befrielse från det kretslopp av födelse-död-återfödelse som
kallas
samsara och själens återförening med världssjälen Brahman.
Okunnighet håller människan fängslad i kretsloppet. Man uppnår frigörelse och kunskap när man rätt
förstår
verkligheten. Det fi nns också en handlingens väg till frigörelse genom det arbete vi utför och de plikter
vi
fullgör i vårt liv här i världen. Villkoren i varje existens bestäms av gärningar, karma, som man utfört i
en
tidigare existens.
Hinduismen är inte bara en religion, utan också ett socialt system. En del hinduer anser att vördnaden
för
alla levande varelser kräver att de ska vara vegetarianer. Vördnaden för kon är en symbolisk vördnad
för
livet och för alla djur.
Före dödsfallet
Den döende bör om möjligt få vistas i ett eget rum. Där bör fi nnas uppsatta gudabilder och ett altare.
Läsning
ur de heliga hinduiska skrifterna ska förekomma och lovprisning av Guds namn (Kirta n) i slutskedet,
intill det att döden inträffat. Om inga präster, brahminer, fi nns tillgängliga kan läsningen ske via band,
grammofon- eller CD-skiva.
Efter dödsfallet
Den döde kan tvättas av sjukvårdspersonalen under det att en ceremoni hålls. Under tvättningen ska
den
döde hela tiden vara vänd mot öster och en brahmin läsa valda delar ur Bhagavad gita. Den som utför
tvättningen bör vara av samma kön som den döde.
Obduktion och balsamering
Hinduer är motståndare till ingrepp i kroppen och tillåter obduktion endast om det är helt nödvändigt.
Det
gäller särskilt en helig man, sadhus, kropp. Vid självmord är dock obduktion tillåten (se sidan 9).
Svepning och svepdräkt
Hinduerna vill helst att någon ur familjen ska klä den döde i en svepdräkt av vit bomull. Därefter täcks
den
döde av en chadder, ett bomullstyg dekorerat med Guds namn. Under hela svepningsakten läser en
brahmin
eller annan hindu ur Bhagavad gita. Den som sveper bör vara av samma kön som den döde.
Kista och begravningssätt
Svensk kista används. Kremation är det vanligaste begravningssättet. Begravningsceremoni i vanlig
mening
förekommer inte. Under kremationen förekommer ceremonier varför de sörjande vill befi nna sig i
närheten
av kremationsugnen under tiden kremationen pågår.
Gravsättning
Askan ska helst spridas i en fl od eller annat rinnande vatten. Vid spridningen förekommer en enkel
ceremoni.
Det är vanligt att man vill spara en del av askan för spridning i fl oden Ganges vilket numera efter
ansökan är möjligt. Ansökan om spridning av aska i vattendrag samt ansökan om delning av askan
görs vid
länsstyrelsen.
Helena Anderhag har skrivit denna beskrivning av sin resa till Varanasi, Hinduerna heligaste stad. Läs
igenom texten och fundera på vilka religiösa inslag hon beskriver. Berätta sedan för din grupp om vad
din text handlade om.
Den eviga staden
Det är tidig gryning och solen har nyss siktats vid horisonten. Det rosa diset får hela
staden att skimra förtrollat. Känslan att gryningen är dörren till en annan dimension är
påtaglig, dock endast öppen en kort stund innan dagen tar vid.
© Helena Anderhag
Varanasi, Indien: den eviga staden.
I den trånga gränd där jag nu sakta vandrar fram är det fortfarande lite mörkt och skumt, för
hit ner hittar solens strålar sällan. Kon och hennes kalv som jag passerar står tätt tillsammans
och mumsar på en gammal kartongbit. Nedanför sitter en gammal kvinna på huk, hon samlar
ihop komockorna som hon sedan torkar och använder som bränsle.
Jag känner en svag doft av rökelse, någon har nyss gjort sin morgonpuja, morgonoffring, till
gudarna. När människorna här vaknat och tvättat sig gör de sin puja innan de gör något annat.
De offrar frukt, rökelse, blommor eller ris, läser något mantra och hälsar dagen. Efteråt trycks
det röda märket i pannan som en slags välsignelse.
Det osar av frukost från en liten fönsterglugg i det sandfärgade stenhuset. Jag känner att jag är
ganska hungrig. Det skulle smaka bra med dhal och chapati, det vanligaste morgonmålet.
Chapati är det tunna mjuka brödet, som är bakat på endast mjöl och vatten och gräddas direkt
på elden. Med bitar av chapatin äter man dhal, den mustiga linssoppan, med händerna.
Jag fortsätter genom den vaknande staden som liknar en labyrint med alla dessa irrande och
ibland vilseledande gränder. Runt omkring mig har folk börjat öppna sina små affärer av olika
slag. Affärerna liknas vid stora trälådor där affärsinnehavaren själv sitter inträngd bland
varorna. Bananförsäljaren behöver ingen affär, han sitter direkt på sin kärra med bananer upp
till knäna och ropar högt: Kela! Kela!
Möte med evigheten
Jag hör en välbekant röst ropa på mig om jag vill ha chai, te.
Men jag tackar nej. Jag är på väg till ett möte. Lukten av vatten
och ljudet av fågelskrin talar om att jag börjar närma mig mitt
mål.
Nu är jag framme vid den stora floden, som så många gånger förr. Synen som möter mig är
alltid lika överväldigande och jag tar några djupa andetag, går sakta nedför trappstegen mot
vattnet. Sätter mig på huk, fyller mina händer med vatten och för dem långsamt till ansiktet.
Reser mig upp och stegar uppför trapporna, slår mig ned vid "min" plats på ghaten,
trappavsatsen. Samma procedur varje morgon, det har blivit min ritual. Det är först nu jag
märker att jag inte är ensam. Det sjuder av liv och rörelse omkring mig.
Längs hela stranden gör kvinnor och män sin morgontoalett. De tvättar sig och praktiskt nog
även sina kläder, samtidigt. Några står bara vid vattenbrynet medan andra friskt dyker ner i
det bruna vatten som även tjänar som stadens kloak.
Jättesköldpaddor håller rent
Det sägs att det finns jättesköldpaddor som står för renhållningen av floden, andra hävdar att
någon sorts amöba gör jobbet. Men för människorna här räcker det med att floden är helig och
därmed ren.
Kvinnorna tvättar omsorgsfullt sina långa sarees, som de sedan lägger upp på stranden för att
torkas. Stranden fylls då av alla möjliga och vackra färger.
Nu har solen hunnit en bit upp på himlen och det börjar bli varmt. Så här innan monsunen blir
det hett tidigt. Jag reser mig från min lilla utkik, sätter mig under ett parasoll hos en
chaiförsäljare.
Medan jag läppjar på dagens första chai ser jag en stor gråbrun vattenbuffel sakta flyta förbi
uppochner. En liten fågel sitter och pickar inuti dess halvruttna buk.
En sadhu sitter i någon slags yogaposition. Hur lyckas han ha båda benen runt nacken och
samtidigt stå på huvudet? Förresten en helig man som låter sig fotograferas mot betalning, hur
helig är han?
Luften känns tjock av ruttet, stekos, djur och människoträck, tunga dofter av parfymoljor,
kryddor, blommor och rökelse i en salig blandning. Någonstans hör jag en liten kass transistor
knastra och spraka fram den senaste hitten. Lustigt, på något sätt gör sig den där hurtigt
trallvänliga popmusiken bra i dessa små apparater, som oftas måste skakas igång.
Tjock matta av sinnesintryck
Några klockor ringer från den muslimska moskén och böneutroparen skriker sig hes. Folksorl,
några getter står och bräker, klingande skratt från lekande barn. Jag hör det hypnotiska ljudet
av en sitar ackompanjerad av tablas.
Allt detta blandas och bildar en tjock matta av sinnesintryck. Det känns ibland som om jag
bara betraktar allt långt härifrån. Hur länge har jag varit här? Hemma har jag inte varit sedan
jag flög till detta omtumlande land den där sensommarnatten för snart två år sedan.
Här i Varanasi har jag varit i fyra kanske fem månader nu. Märkligt hur tiden flyger iväg eller
har tiden isjälva verket stått stilla? Tid är på något sätt inte viktigt längre, fast tid är det enda
jag har.
Solen står nu i zenit och jag tar återigen trappstegen ner till vattenbrynet. De heta
stenplattorna bränner mina bara fötter. Jag hyr en av de många båtarna som ligger förtöjda
längs med ghaten. Så här mitt på dagen är det ingen som vill vara ute på floden helt oskyddad
från solens brännheta strålar. Bästa tiden för en båttur är i tidig gryning och när det börjar
skymma. Men jag virar min schal runt huvudet och trotsar de obarmhärtiga strålarna.
Det är härifrån jag får min bästa vy över denna mer än tvåtusenåriga stad. Längs vänstra
stranden ligger själva staden. Från vattnet ser det ut som om alla dessa hus, stora som små till
vackra palats, ska störta ned i floden, men de ger en mycket vacker siluett i skymningen.
Mellan staden och floden leder ghatsen, trapporna, ner till floden. Staden kokar av liv. Den är
befruktad av gammalt och nytt, andligt och materiellt, frukten har blivit ett rofyllt kaos.
Norra stranden däremot är helt öde, inte ett hus, inga vägar, inga människor förutom en och
annan fiskare som lagar sina nät. Jag ror uppåt. Det så karaktäristiska vita ljus, mitt på dagen i
detta land, lägger sig som en mur, det är svårt att se något överhuvudtaget.
Döden är naturlig här
Nu passerar jag the burning ghats. För folket här är Varanasi en speciell stad att dö på och
som rökpelare stiga mot himlen på. Finast är att brännas vid just den här platsen. Det är redan
ett par bål som brinner friskt. Runt eldarna strosar hundar, ihopp om att få sig en smakbit.
Barnen sparkar boll i sanden nedanför, en man tvättar sig i vattnet nedanför bålen. Allt är som
vanligt. Här är döden något naturligt, inte något som döljs.
Plötsligt hör jag sång och suggestiva trummor. På en bår förs en guldinklädd kropp fram, ner
först för att doppas i floden, sedan upp på ett enormt träbål, någon anhörig tänder på och
kroppen börjar brinna. Det är förvånansvärt vad fort en kropp brinner upp. Enorma rökpelare
stiger mot den redan så röktunga himlen. Lukten av en gigantisk barbeque sprider sig.
Jag får kväljningar och kajkar vidare i min lilla båt, åker in till stranden, förtöjer. Springer upp
till staden och in i gränderna. Jag rusar vidare och upp för trapporna till mitt rum jag hyrt
denna tid
Läs igenom texten om Manju Jadvest, som bor i Göteborg. Fundera på vilka traditioner han tagit med sig från
Indien och vilka han lämnat bakom sig. Fundera också över hur han ser på kastsytemet i Indien. Redogör för din
grupp vad din text handlar om.
"Lever som svensk,
är hindu varje
tisdag"
En stad blir aldrig större och rikare än de människor som bor där. Bland
Göteborgs drygt 520 000 invånare finns folk från nästan alla jordens länder. Möt
dem i GT-kulturens serie "Hela världen finns i Göteborg".
I dag: Manuj Jadvest, en av 1 967 göteborgare från Indien.
Mejla
Han kunde bott kvar hemma i Panifat och fått allt han ville serverat på guldfat. Men Manuj
Jadvest föredrar att själv kämpa för att komma nånstans.
- Om jag bott kvar hemma hade jag bara varit en latmask som levt på mina föräldrars pengar.
Vi sitter i skybaren på hotell Riverton med en magnifik utsikt över hamninloppet. Här jobbar Manuj
Jadvest som konferenstekniker. Det är 800 mil till staden Panipat där Manujs föräldrar fortfarande
bor kvar. Även hans två bröder lever kvar i Indien.
Hur blev du så äventyrlig jämfört med resten av din familj?
- Jag hade en kompis på universitetet som skulle börja plugga på Cypern så då hängde jag på.
Världen lockade och jag tänkte att ett års break inte var så dumt. Men Cypern var fint med
mycket kultur och fester som en tonåring gillar, så jag blev kvar.
När Manuj var färdig med sina universitetsstudier i administration fick han jobb som
personalchef på en restaurang och nattklubb. Där träffade han en semestrande svenska. Det var
kärlek vid första ögonkastet och ett år senare gifte de sig på Cypern.
- Hade vi gift oss i Indien hade det säkert kommit 2000 gäster. För i Indien bjuder man alla på en
fest. Hela grannskapet, mammans och pappans vänner, de mest avlägsna släktingar - alla! Men
min fru föredrog ett litet strandbröllop.
Efter ett år på Cypern ville Manujs fru flytta hem till Sverige.
- Jag funderade mycket på vad jag skulle göra i det kalla landet. Jag var rädd att jag skulle frysa
ihjäl! Men vi kom hem i april så det gick bra. Jag började plugga svenska på SFI och jobbade
sedan ett år på en indisk restaurang för att träna min svenska.
Manujs fru hade tidigare jobbat extra på Riverton så Manuj började extraknäcka som servitör på
hotellet.
- Sen avancerade jag till receptionen och i dag har jag fast jobb och sysslar mest med
konferensteknik.
Varje avancemang har Manuj fixat själv genom att visa vad han kunde.
- Det är den stora skillnaden mellan Indien och Sverige. Här måste man kämpa själv för att
komma nånstans. I Indien kan man få allt från sina föräldrar. Jag tycker mycket bättre om det
svenska systemet.
Även i den indiska skolan måste barnen förlita sig på sina föräldrar.
- Jag var rätt bra i skolan, särskilt i matte. Mitt huvud är som en miniräknare. Jag tänkte först bli
advokat, för det ville min pappa som själv är domare, men sen bytte jag och pluggade
administration i stället. Och allt gjordes för att underlätta för mig, jag hade en egen chaufför som
hämtade och lämnade mig i skolan.
Men bra betyg var inte nog för att gå vidare.
- För att komma in på fina skolor måste föräldrarna dessutom ha kontakter.
Även det indiska kastsystemet har Manuj svårt för.
- Farfar hade en egen by med anställda som gjorde allt från att klippa gräs till att sköta huset och
på den tiden hade inte kastsystemet börjat luckras upp. Personalen som var av lägre kast fick
inte äta på samma porslin som vi gjorde. Och jag minns att min farfar sa att de inte ens fick
klappa mig på huvudet.
- Mina föräldrar är fortfarande påverkade av den tiden, medan mina bröder utan problem umgås
med vänner från andra kaster.
I dag är det elva år sedan Manuj Jadvest lämnade Indien och sju år sedan han kom till Sverige.
Hur mycket indier är du i dag och hur mycket göteborgare?
- Jag har kanske tre, fyra indiska kompisar, men jag umgås mest med mina kolleger. Om man
flyttar till ett annat land tycker jag man ska anpassa sig och försöka få svenska vänner.
Språket är jätteviktigt, tycker Manuj som pratar utmärkt svenska.
- Det gäller att vilja lära sig och våga prata. Jag har lärt mig bäst på mina olika arbetsplatser. Här
på jobbet rättar snälla kolleger mig om jag säger fel.
Manuj gillar all slags mat utan kanske leverpastej och hemma blir det både indiskt och svenskt.
Är du bra på matlagning?
- Folk säger det, säger Manuj och skrattar. Det är mest jag som lagar mat hemma, jag har lärt
mig från Youtube!
Var finns den bästa indiska maten i Göteborg?
- "Tre indier" tycker jag om. De lagar mat som man gör i Indien.
Kontakt med landsmän får Manuj också i Göteborgs cricketklubb. Han gick med när han kom
till Göteborg och klubben hade ett 15-tal medlemmar som spelade lite på skoj. Tre år senare
fanns bara 5-6 kvar och Manuj tog över som ordförande. I dag har klubben ett 40-tal medlemmar,
spelar i svenska ligan och kom i våras tvåa i SM. I landslaget är Manuj enda göteborgaren.
- Vi har ordnat visningar på Heden och är regelbundet ute i skolorna och gör reklam för sporten
för att öka intresset.
- Sport är viktigt för mig. Jag gillar att umgås. Har jag bara sport, min familj och vänner kan jag
egentligen bo var som helst.
Fast Indien känns inte hemma längre.
- Vi åker till Indien för att hälsa på och även till Cypern för att träffa vänner, men jag får panik efter
en vecka och vill bara tillbaka. Jag saknar mitt hem i Göteborg och mitt jobb. Och nu har vi köpt
hus så nu kommer vi att stanna.
Vad tycker din indiska familj om det?
- De är glada om jag är glad och accepterar att det är här vi bor, men de ser till att vi kommer och
hälsar på genom att skicka biljetter en gång om året.
Har de varit i Göteborg?
- Nej, men min ena bror kanske kommer i höst. Mina föräldrar är visserligen pensionärer, men har
mycket land att ta hand om och hjälper dessutom mina bröder. De har inte tid att resa.
En länk med Indien har Manuj i alla fall kvar. Precis som majoriteten av alla indier är han hindu,
men bara på tisdagar.
- Då är jag religiös, äter inte kött, dricker inte alkohol och ber till gud på morgonen. Det gör jag
annars bara på söndagarna om vi har match. Alla andra dagar äter och dricker jag som vanligt.
- Så gjorde vi hemma hos mina föräldrar också, det är vanligt i Indien. Jag tror 90 procent av alla
indier är vegetarianer på tisdagar.
Läs igenom texten och redogör sedan för din grupp för Varför kor har en särskild roll i Indien och vilken denna
roll är.
Indiens heliga kor
Av Indiens över en miljard invånare tillhör de flesta hinduismen. För
hinduer är kon ett heligt djur, och att se en ko gå på en gata i en indisk
storstad är igen ovanlighet, tvärtom. Julia har skrivit en artikel om kons
roll i Indien och varför den fått den status den har.
De allra flesta indier är vegetarianer,
eftersom man som hindu inte får äta
kött. Särskilt nötkött är förbjudet då kon
anses vara helig. Orsakerna till att kon
fått denna status är osäkra men det
finns några olika teorier.
I de gamla Vedaskrifterna omnämns
kon som en av de sju mödrarna och
guden Krishna sägs även ha kommit ner
till jorden i skepnad av koherden
Gopala. Kon utgör också en viktig del i
indiernas vardagsliv eftersom
mjölkprodukter utgör en del av
basfödan, man tar hjälp av tjurarna på
åkrarna och spillningen används som
tätning vid husbyggen och som bränsle
att elda med. Att de dessutom gärna
äter plastpåsar och annat skräp gör dem
till duktiga renhållningsarbetare. Kanske
är det så att indierna anser att korna
gör mer nytta när de är levande än som döda på en tallrik, för som tack för allt
människorna får hålls korna som heliga.
Förutom den religiösa aspekten tror jag att den vegetariska livsstilen beror på att
Indien är ett land med över en miljard invånare. För att maten ska räcka till alla
måste man snåla med resurserna, och då kött kräver både mer energi och vatten
än jämförande mängd vegetabilier har man inte haft något annat val än att låta
vegetabilier utgöra huvuddelen av födan.
Tillbaka till den heliga kon; Hinduerna får alltså inte skada eller döda korna, men
mjölken dricker man gärna av eftersom den enligt tradition anses helig. Något jag
inte kan låta bli att fundera över är vad den indiska mjölken kan innehålla mer än
de vanliga proteinerna och kalciumet, då jag ser allt avfall som korna dagligen
tuggar i sig…
De vanligaste rätterna med mjölk är i alla fall chaiteet, yoghurten och lassi. Lassi
är en dryck gjord på yoghurt och vatten och smaksatt antingen med bara socker
eller salt, eller med frukt efter säsong. Yoghurt, eller curd som de säger, görs
genom att man sjuder mjölk i stora grytor och sedan tillsätter lite av yoghurten
från den förra satsen. Bakteriekulturen får sedan växa till sig tills en ny yoghurt
har bildats. Lite klumpigare till konsistensen är deras curd jämfört med Arlas
yoghurt, men jag kan ändå inte låta bli att älska den då den är en av mycket få
maträtter som inte bränner sönder mina smaklökar.
I Rajahstan, ökendelstaten i väst, är mjölk från dromedarer vanligt förekommande
och den enda smakskillnaden är att dromedarmjölken är något gräddigare i
smaken.
Kon är alltså helig för hinduerna men det finns också många muslimer och i
områden där de bor är det vanligt med både kyckling och lamm. Längs kusterna
livnär man sig också på fisk och i delstaten Goa kan man till och med finna
fläskkött eftersom många är kristna där efter att ha varit en Portugisisk koloni
under lång tid.
För alla Indier är alltså inte korna heliga men hinduernas synsätt har i alla fall
smittat av sig så pass att korna får ströva fritt på gatorna och människorna är i
hela landet glada åt den mjölk de får.