Utrikesdepartementet
Denna rapport är en sammanställning
grundad på Utrikesdepartementets
bedömningar vid årsskiftet 2013/2014.
Rapporterna om öarna i Oceanien kan
bara ge en översiktlig bild av läget
för de mänskliga rättigheterna i
landet. Information bör också sökas
från andra källor.
Mänskliga rättigheter i Tuvalu 2013
ALLMÄNT
Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Rättssäkerheten är väl tillgodosedd i Tuvalu och det finns inga aktuella exempel
på att godtyckliga frihetsberövanden, straffrihet eller tortyr förekommer.
Landet genomför demokratiska och rättvisa val. Det finns ett kraftigt begränsat
utrymme för kvinnor att utöva sina politiska rättigheter. Beaktansvärt är också
att lokala öråd beslutar hur statliga medel ska användas.
Yttrande- och pressfriheten respekteras, liksom frihet på internet.
Medieutbudet är mycket begränsat. Media har efter hand fått större
självständighet från regeringen.
Den arbetsrättsliga situationen är överlag god. Barn utnyttjas dock fortfarande
som arbetskraft och kvinnor har begränsat tillträde till arbetsmarknaden.
Problem kvarstår i fråga om jämställdhet, kvinnors rättigheter och
motverkandet av våld i hemmet.
Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Tuvalu har ratificerat fyra av de mest centrala konventionerna om mänskliga
rättigheter:
-
Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av
kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against
Women, CEDAW, 1999, men inte det fakultativa protokollet om enskild
klagorätt.
2
-
-
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child,
CRC, 1995, men inte de två tillhörande protokollen om indragning av
barn i väpnade konflikter respektive om handel med barn och
barnpornografi
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities, CRPD, 2013.
Konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, Convention Relating
to the Status of Refugees, CRSR, 1986, samt det tillhörande protokollet,
1986.
Tuvalu har skickat in samtliga rapporter till de tre konventionskommittéerna.
Den särskilda rapportören för rent dricksvatten och sanitet besökte landet
2012. Tuvalu välkomnade andra särskilda rapportörer att också besöka landet.
FN:s universella granskningsmekanism, Universal Periodic Review, UPR,
granskade landet för andra gången 2013. Enligt FN är jämställdhet, kvinnors
rättigheter och våld i hemmet, liksom könsrelaterat våld fortfarande stora
problem på Vanuatu. FN rekommenderade landet att skapa en särskild
kommission för mänskliga rättigheter. FN underströk också vikten av att
Tuvalu förbjuder barnaga och fullt ut garanterar religionsfrihet för
medborgarna.
Totalt lämnades 148 rekommendationer, varav Tuvalus regering accepterade
alla utom 30. I september 2013 underrättade Tuvalus regering FN att den var i
färd med att genomföra rekommendationerna och att 18 av de 30 tidigare
tillbakavisade rekommendationerna nu hade accepterats av regeringen.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
Landet blev självständigt 1978 och hade enligt Världsbanken en befolkning på
cirka 10 000 invånare år 2012. Den brittiska monarken är statsöverhuvud och
representeras av en generalguvernör med främst ceremoniella uppdrag.
Respekten för liv och kroppslig integritet samt förbudet mot tortyr upprätthålls
av staten.
Fängelser i Tuvalu anses uppfylla grundläggande krav. Regeringen tillåter
regelbundna besök av representanter för de lokala kyrkorna.
Enligt Amnesty International är dödsstraff förbjudet för alla brott och inga
avrättningar har skett sedan landets självständighet 1978.
3
Lagen förbjuder godtyckliga frihetsberövanden och inga sådana rapporterades
under 2013. Alla medborgare har tillgång till en offentlig försvarsadvokat och
personer som gripits får hållas i förvar i högst 24 timmar utan rättslig prövning.
Lagen förbjuder landsförvisning och medborgare har rätt att resa in och ut ur
landet utan restriktioner. Människohandel är förbjuden enligt lag.
Rättsäkerheten bygger på det brittiska rättssystemets Common Law och grundar
sig i domstolens oberoende. Försvarsadvokater är bekymrade över
fördröjningar i rättsystemet. En ombudsman (Peoples’ lawyer) bevakar generella
rättighetsfrågor och regeringen har tagit till sig av den kritik som framförts av
ombudsmannen.
Landets poliskår lyder under regeringen och polisen betraktas som
professionell och effektiv. Högre tjänstemän undersöker anklagelser om
polisövergrepp under övervakning av polischefen.
Det finns inga uppgifter om att staten skulle ha underlåtit att ingripa mot eller
bestraffa kränkningar av de mänskliga rättigheterna under 2013. Det åligger
departementen i landet att presentera årliga rapporter om förekomsten av
korruption, men det har endast förekommit sporadiska rapporter.
Yttrande- och tryckfrihet är föreskriven i lag och respekteras av regeringen.
Möjligheterna att utnyttja dessa friheter begränsas dock i praktiken av bristen
på medieutbud som är självständigt från staten. Statsägda Tuvalu Media
Corporation, TMC, kontrollerar landets enda radiostation och ett nyhetsbrev
som utkommer var fjortonde dag.
Efter kritik från människorättsaktivister har regeringens inflytande över media
begränsats och den kritiska rapporteringen om regeringen har ökat något.
Lokala tv-sändningar finns inte, men det finns möjlighet att se utländsk tv via
satellit. Det finns inga uppgifter om inskränkning av internetanvändandet.
Regeringen uppges respektera den lagfästa mötes- och föreningsfriheten.
Kristendomen har ett starkt inflytande på landet och konstitutionen fastställer
att lagstiftningen ska baseras på kristna principer. Det råder religionsfrihet,
även om denna inte alltid respekteras.
Tuvalu saknar egentligt partiväsende. Alla val är personval och ledamöterna
företräder främst sina respektive öar. Parlamentet har en kammare med 15
medlemmar som utses i allmänna val vart fjärde år. Det senaste valet ägde rum
2010. Valen betraktas som fria och rättvisa. Premiärministern kan avsättas
genom misstroendevotum. Efter en lagändring år 1997 beslutar öråd bestående
av lokala ledare hur statliga medel ska användas. Öråden har även stort
4
inflytande i rättsliga frågor, där sedvanerätt ges stort utrymme vid sidan av
skriven lag.
Kvinnors möjlighet att delta i politiken är mycket begränsad. Det har inte
förekommit några kvinnliga parlamentariker eller kvinnliga ministrar i landet.
Antalet högre kvinnliga tjänstemän ökar.
Revisionsmyndigheten som ansvarar för att bevaka regeringen, saknar
parlamentariskt stöd och tillräckliga resurser för sitt arbete. Sedan 2005
genomför parlamentets offentliga revisionskommitté under oppositionens
ledning intervjuer med samtliga myndighetschefer.
Det finns ingen offentlighetsprincip men regeringen tillmötesgår ofta
förfrågningar från allmänheten.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
Arbetstagare har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar. Flertalet
tuvaluaner är självförsörjande genom traditionellt jordbruk och fiske. Den enda
registrerade fackföreningen, Tuvalus Seamen’s Union, har drygt 1 000 medlemmar
anställda av utländska rederier. Många tuvaluaner arbetar utomlands och de
pengar de skickar hem utgör en viktig del av ekonomin.
Det finns mekanismer för kollektivförhandlingar, men de få privata
arbetsgivarna tillämpar sina egna lönenivåer. Lagen tillåter förlikning i händelse
av arbetskonflikt, men både den privata och den offentliga sektorn präglas av
samförstånd för att lösa arbetstvister. Strejkrätt finns men strejker har aldrig
förekommit.
Arbetstagare har laglig rätt att, utan att riskera sina anställningar, avstå från
arbete som riskerar att inverka negativt på sin hälsa och säkerhet. Denna
lagstiftning skyddar även utländska arbetare. Lagen kräver att arbetsgivare ska
tillhandahålla dricksvatten, sanitära faciliteter och sjukvård.
Tuvalu blev medlem i ILO år 2008 och har sedan dess anslutit sig till Decent
Work Country Programme, DWCP under år 2010. Tuvalu har inte ratificerat
någon av Internationella arbetsorganisationens (ILO) åtta centrala
konventioner.
Enligt Världshälsoorganisationen WHO har tuvaluaner en medellivslängd på
64 år för kvinnor och 65 år för män (2011). Bristen på rent dricksvatten uppges
orsaka hälsoproblem. Diabetes har blivit en vanligare sjukdom bland
befolkningen.
5
Under 2008 påbörjades FN:s program för utvecklingsländer påverkade av
klimatförändringar, National Adaptation Program of Action, NAPA. För Tuvalu är
prioriteringen kustnära områden, inklusive säker tillgång till mat, möjlighet till
egenodling, jordbruk och vatten.
Skolgången är kostnadsfri och obligatorisk för alla barn upp till 13 års ålder.
Efter en åttaårig grundskola fortsätter drygt en tredjedel av eleverna på tvåårigt
gymnasium. Därefter får studenter konkurrera om stipendier för att läsa
utomlands eller genomgå yrkesutbildningar. Det regionala University of the South
Pacific har en filial i landet.
Minimilönen fastställs av regeringen och uppges inte vara tillräcklig för att
försörja en familj med skälig levnadsstandard.
SÄRSKILDA KOMMENTARER AVSEENDE GRUPPER SOM OFTA
RISKERAR DISKRIMINERING RÖRANDE DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
Lagen diskriminerar kvinnor i fråga om arvsrätt med mera och i praktiken har
kvinnor en underordnad social ställning på Tuvalu. De senaste åren har
utvecklingsprojekt för att få fler kvinnor att delta i arbetslivet genomförts. Det
finns en nationell handlingsplan som anger flera mål för att främja kvinnors
rättigheter. År 2000 inrättades en enhet för kvinnors rättigheter inom
inrikesministeriet.
Bristen på statistik gör det svårt att uppskatta förekomsten av våld i hemmet.
Under 2009 trädde en ny lag i kraft som hanterar våld inom nära relationer och
som utökar polisens skyldighet att utreda denna typ av brott. Minimistraffet för
våldtäkt är fem års fängelse. Prostitution är förbjudet.
Kvinnor har under de senaste åren haft ett något ökat deltagande i vård- och
utbildningssektorerna samt ett ökande politiskt engagemang. På
arbetsmarknaden har män de mer välavlönade posterna medan kvinnor
innehar större delen av de lågavlönade arbetena inom handel och tjänstesektor.
Regeringen tillhandahåller fri hälsovård för barn upp till 18 års ålder.
Minimiålder för arbete är 14 år på den formella arbetsmarknaden men det
förekommer att yngre barn arbetar inom jordbruk och fiske. Regeringen har
antagit en handlingsplan för perioden 2012–2016 för satsningar på ungas
rättigheter oavsett etnicitet, kön och funktionsnedsättning.
Av Tuvalus 11 000 invånare är drygt 98 procent protestanter medan övriga
tillhör Bahai-rörelsen eller andra religioner. 96 procent av invånarna är
6
polynesier och 4 procent mikronesier. Det fanns inga tillgängliga uppgifter om
diskriminering på grund av etniska eller religiösa grunder.
Homosexualitet eller samkönat sexuellt umgänge är olagligt med straff på upp
till 14 års fängelse för män, respektive sju år för kvinnor.
Tuvalu saknar ett system för att ge flyktingar skydd. Regeringen samarbetar
med FN:s flyktingkommissarie UNHCR och övriga humanitära organisationer.
Frågan om asyl och flyktingmottagning har inte aktualiserats under senare år.
Stöd till människor med funktionsnedsättning är begränsat. Det saknas
åtgärder för att öka tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning
samt förbättra deras integration i samhället.
ÖVRIGT
Det saknas lokala frivilligorganisationer som enbart arbetar med mänskliga
rättigheter. Vissa människorättsorganisationer, såsom det nationella
kvinnorådet, är verksamma inom ramen för paraplyorganisationen the Tuvalu
Association of Non Governmental Organisations, som främst består av religiösa
organisationer.
Tuvalus regering har bland annat i samband med FN:s universella
granskningsmekanism 2013 välkomnat bistånd från det internationella
samfundet för att kunna stärka de mänskliga rättigheterna i linje med
rekommendationerna. Under året bidrog bland annat Nya Zeeland med
bistånd för att utveckla Tuvalus poliskår.
Flertalet FN-organisationer bedriver verksamhet i Oceanien. Verksamheten är
inriktad på mänskliga rättigheter, flyktingar, utbildning, hälsa och miljö.
Tuvalu omfattas av Cotonouavtalet som är ett partnerskapsavtal mellan EU
och länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS). Avtalets syfte
är att främja hållbar ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning i AVSländerna. Avtalet lägger stor vikt vid mänskliga rättigheter, demokrati,
rättstatsprincipen och god samhällsstyrning.
