Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter

Dnr A2011/201/DISK
Ny struktur för skydd
av mänskliga rättigheter
– Remissammanställning
Remissyttranden över slutbetänkandet från Delegationen för
mänskliga rättigheter i Sverige (SOU 2010:70)
Arbetsmarknadsdepartementet
Enheten för diskrimineringsfrågor
1
Innehåll
Inledning ................................................................................................... 4
Remissutfall utifrån typ av remissinstans ......................................... 4
Remissinstanser ................................................................................ 4
1 Allmänna eller inledande kommentarer ................................................. 8
2 Det rättsliga skyddet ............................................................................ 60
2.1 Lagrådets granskning ................................................................ 60
2.2 Utredning om inkorporering av konventioner om mänskliga
rättigheter ......................................................................... 64
2.3. Bör hänvisning till fler konventioner om de mänskliga
rättigheterna göras i grundlag? ......................................... 88
2.4 Tydliggörande i lag ................................................................... 90
3 En nationell institution för mänskliga rättigheter .............................. 119
3.1 En nationell institution för mänskliga rättigheter inrättas i
Sverige ........................................................................... 119
3.1.1 En ny myndighet inrättas....................................... 134
3.1.2 Institutionen inrättas under riksdagen ................... 149
3.2 Institutionens mandat och arbetsuppgifter .............................. 156
3.2.1 Brett mandat .......................................................... 156
3.2.2 Klagomål i enskilda fall ........................................ 174
3.2.3
Institutionens
arbetsmetoder
och
rättsliga
befogenheter .................................................. 185
3.2.4 Institutionens framställningar till riksdagen och
regeringen...................................................... 190
3.2.5 Institutionens årsrapport ........................................ 190
3.3 Institutionens ledning, organisation och resurser .................... 191
3.4 Formerna för kommissionens inrättande................................. 195
4 Styrning och tillsyn ............................................................................ 196
4.1 De mänskliga rättigheterna i statliga myndigheters regelverk och
styrdokument .................................................................. 196
4.1.1 Förvaltningslagen .................................................. 202
4.1.2. Myndighetsförordningen ...................................... 211
4.1.3 Myndigheternas instruktioner ............................... 214
4.1.4 Förordningen om konsekvensutredning vid
regelgivning – konsekvensutredningar .......... 220
4.1.5 Kommittéväsendet................................................. 224
4.1.6
Nationella
handlingsplaner
och
andra
strategidokument ........................................... 227
2
4.2 Tydliggörande av kommunernas och landstingens ansvar för de
mänskliga rättigheterna ................................................. 233
4.2.1 Kommunallagen ................................................... 233
4.2.2 Kommunala styrdokument ................................... 243
4.2.3 Tillsyn av kommunal verksamhet ......................... 246
4.3 Samordning, samverkan och dialog ....................................... 247
5 Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna251
5.1 Allmänna synpunkter om utbildning och kompetensutveckling ..
................................................................................. 251
5.2 Det allmänna skolväsendet ..................................................... 261
5.3 Högre utbildning .................................................................... 270
5.3.1 Mänskliga rättigheter i högskolelagen .................. 270
5.3.2 Mänskliga rättigheter i examensbeskrivningarna för
yrkesutbildningar på högskolan .................... 274
5.3.3 Tydliga lärandemål om mänskliga rättigheter ...... 278
5.4 Utbildning och kompetensutveckling inom den offentliga
sektorn ........................................................................... 280
5.4.1 Utbildning för statsanställda ................................. 280
5.4.2 Utbildning inom kommuner och landsting ........... 289
6 Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige .
................................................................................................... 295
6.1 Ett forskningsprogram om mänskliga rättigheter ................... 295
6.2 Nationella mål och indikatorer för de mänskliga rättigheterna ....
................................................................................. 310
6.3 Vidareutveckla statistiken om de mänskliga rättigheterna ..... 317
7 Civilsamhälle och näringsliv ............................................................. 321
7.1 Samverkan mellan olika samhällsaktörer ............................... 321
7.2 Det civila samhället ................................................................ 324
7.3 Näringslivet ............................................................................ 342
8 Konsekvenser av delegationens förslag ............................................ 347
Avlutande kommentarer....................................................................... 350
3
Inledning
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige lämnade i oktober 2010
sitt slutbetänkande Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter (SOU
2010:70). Betänkandet innehåller 29 förslag till insatser inom sex olika
områden. Dessa områden är:
• Det rättsliga skyddet
• En nationell institution för mänskliga rättigheter
• Styrning och tillsyn
• Utbildning och kompetensutveckling
• Forskning och kunskapsutveckling
• Civilsamhälle och näringsliv.
Därutöver redovisas konsekvenserna av delegationens förslag och
författningskommentarer lämnas.
I denna sammanställning av remissyttranden presenteras först
remissinstansernas allmänna eller inledande kommentarer. Därefter följer
en sammanställning av remissyttranden över vart och ett av utredningens
förslag. Remissyttrandena över förslagen är grupperade i sex kategorier:
1) allmänna synpunkter, 2) tillstyrker eller har inget att erinra, 3)
avstyrker, 4) tveksam samt 5) övriga kommentarer. Slutligen presenteras
remissinstansernas avslutande kommentarer. Remissvaren är uppställda i
enlighet med statskalenderordning.
Remissutfall utifrån typ av remissinstans
Betänkandet skickades till 223 remissinstanser varav 135 har avgivit
remissyttranden.
Myndigheter och domstolar: 59 svar har inkommit av de 59 remissinstanser som inbjudits att yttra sig. En av de myndigheter som har
inkommit med svar har avböjt att yttra sig.
Kommuner och landsting: 25 svar har inkommit av de 39 som erbjudits
möjlighet att yttra sig. Fyra landsting och 21 kommuner har inkommit
med yttranden medan 14 kommuner inte har svarat.
Organisationer m.m.: 46 svar har inkommit av de 110 organisationer
som erbjudits att lämna yttrande. Av dessa har fyra avstått från att yttra
sig.
Trossamfund: fyra svar har inkommit av de 15 trossamfund som
erbjudits att lämna yttrande.
Remissinstanser
Yttrande har inkommit från följande myndigheter och domstolar:
Riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän (JO), Riksrevisionen,
4
Svea hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm,
Förvaltningsrätten i Göteborg, Justitiekanslern, Hyresnämnden och
arrendenämnden i Linköping, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten,
Rikspolisstyrelsen, Kriminalvården, Migrationsverket, Styrelsen för
internationellt
utvecklingssamarbete
(Sida),
Försäkringskassan,
Socialstyrelsen,
Statens
folkhälsoinstitut
(FHI),
Statens
institutionsstyrelse (SiS), Myndigheten för handikappolitisk samordning
(Handisam), Barnombudsmannen, Forskningsrådet för arbetsliv och
socialvetenskap (FAS), Inspektionen för socialförsäkringen (ISF),
Arbetsgivarverket, Bokföringsnämnden (BFN), Länsstyrelsen i
Stockholms län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Hallands
län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Dalarnas län,
Statskontoret, Statistiska centralbyrån (SCB), Kompetensrådet för
utveckling i staten (Krus), Statens skolverk, Statens skolinspektion,
Specialpedagogiska skolmyndigheten, Sameskolstyrelsen, Högskoleverket, Stockholms universitet, Kungliga Tekniska högskolan, Uppsala
universitet, Lunds universitet, Malmö högskola, Linnéuniversitetet,
Göteborgs universitet, Vetenskapsrådet, Svenska Unescorådet,
Sametinget, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Boverket, Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande (Formas),
Diskrimineringsombudsmannen (DO), Ungdomsstyrelsen, Institutet för
språk
och
folkminnen,
Statens
museer
för
världskultur
(Världskulturmuseet i Göteborg), Forum för levande historia samt ILOkommittén.
Därtill har yttranden inkommit från följande kommuner och landsting:
Eskilstuna kommun, Gävle kommun, Göteborgs kommun, Jönköpings
kommun, Karlstad kommun, Kristinehamns kommun, Landskrona
kommun, Linköpings kommun, Malmö kommun, Mölndals kommun,
Stockholms kommun, Strömsunds kommun, Södertälje kommun, Tranås
kommun, Trollhättans kommun, Upplands-Bro kommun, Värmdö
kommun, Västerås kommun, Öckerö kommun, Örebro kommun,
Örnsköldsviks kommun, Östergötlands läns landsting, Jönköpings läns
landsting, Värmlands läns landsting samt Norrbottens läns landsting.
Yttrande har även inkommit från följande organisationer: Amnesty
Sverige (svenska sektionen av Amnesty International), Centrum för
rättvisa,
Civil
Rights
Defenders,
Demokratiakademin,
Folkbildningsförbundet, Folkbildningsrådet, Fonden för mänskliga
rättigheter, Föreningen Ordfront, Handikappförbunden, Hjälpmedelsinstitutet (HI), Humanisterna, Hörselskadades riksförbund, IOGT/NTO,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Lärarförbundet, Lärarnas
Riksförbund, Neurologiskt handikappades riksförbund (NHR),
Pensionärernas Riksorganisation (PRO), Raoul Wallenberginstitutet för
mänskliga rättigheter och internationell rätt (RWI), Riksförbundet för
homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter (RFSL),
Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), Riksförbundet för Social
och Mental Hälsa (RSMH), Riksorganisationen för kvinnojourer och
tjejjourer i Sverige (ROKS), Roma International (innefattande flera andra
romska organisationer), Rädda Barnen, Rörelsefolkhögskolornas
intresseorganisation (RIO), Samarbetsorgan för etniska organisationer i
Sverige
(SIOS),
Svenska
Avdelningen
av
Internationella
Juristkommissionen, Svenska FN-förbundet, Svenska Röda Korset,
5
Svenska Samernas Riksförbund, Svenska Tornedalingars Riksförbund
(STR-T), UN Women nationell kommitté Sverige (UN Women Sverige),
Svenskt näringsliv, Sverigefinländarnas Delegation, Sverigefinska
Riksförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges akademikers
centralorganisation (Saco) 1, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL),
Swedish Standards Institute (SIS), Synskadades Riksförbund (SRF), The
English International Association of Lund och Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO).
Därtill har följande trossamfund yttrat sig: Svenska kyrkan, Svenska
missionsrådet (SMR), Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd och Sveriges
Kristna Råd (SKR).
Följande myndigheter, domstolar, kommuner och landsting har avstått
från att yttra sig: Riksdagsförvaltningen, Myndigheten för
yrkeshögskolan och Chalmers Tekniska Högskola, Arvika kommun,
Bodens kommun, Härnösands kommun, Kalix kommun, Kalmar
kommun, Karlskoga kommun, Kungsbacka kommun, Lerums kommun,
Luleå kommun, Nacka kommun, Sandvikens kommun, Sundsvalls
kommun, Uppsala kommun och Övertorneå kommun.
Därtill har följande organisationer avstått från att yttra sig: 5i12rörelsen, Advokater utan Gränser, Afrosvenskarnas riksförbund,
Aktiebolaget Svenska Miljöstyrningsrådet, Arbetsgivaralliansen,
Branschorganisationen för revisorer och rådgivare, Centrum mot rasism,
Diakonia, ECPAT Sverige, Finlandssvenskarnas Riksförbund i Sverige,
Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas Riksråd, Folkuniversitetet,
Forum för Frivilligt Socialt Arbete, Forum Syd, Förbundet dövblindas
riksförbund, Föreningen Fredsmuseum på Uppsala Slott, Föreningen
Gemensam Framtid, Hela Människan, Hyresgästföreningen, IBN Rushd
Studieförbund, IDEA – Arbetsgivarförbundet för ideella organisationer,
Ideellt
forum,
Individuell
Människohjälp,
Internationella
Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, Barns rätt till lek (IPA), KFUKKFUM, Kollegiet för svensk bolagsstyrning, Kontaktnätet –
riksorganisation för ideella kulturföreningar, Kristna Fredsrörelsen,
Kvinna till Kvinna, Kvinnor För Fred, Kvinnorättsforum, Landsrådet för
Sveriges
Ungdomsorganisationer
(LSU),
Lutherhjälpen,
Medborgarrättsrörelsen, Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter
(NKMR), Nätverket för barnkonventionen c/o PLAN-Sverige, Olof
Palmes Internationella Center, Resande Romers Riksförening,
Resandefolkets Romanoa Riksförbund, Riksbankens Jubileumsfond,
BRIS – Barnens Rätt i Samhället, Riksförbundet Frivilliga
Samhällsarbetare, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och
Ungdomar, Riksidrottsförbundet (RF), Riksorganisationen för vård och
omsorg utan vinstsyfte (Famna), Romernas riksförbund, Romskt
kulturcentrum i Stockholm, Rådet för finansiell rapportering,
Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar, SISU Idrottsutbildarna, Sociala Missionen, Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Stiftelsen
Friends, Svenska Fredskommittén, Svenska OCD-förbundet Ananke,
1
Saco bilägger remissvar från de två medlemsförbunden Akademikerförbundet SSR och
Sveriges Tandläkarförbund.
6
Sverigefinska Riksförbundet, Sveriges Dövas Riksförbund, Sveriges
elevråd (SVEA), Sveriges Elevråds Centralorganisation (SECO),
Sveriges förenade studentkårer (SFS), Sveriges Konsumenter, Sveriges
Konsumenter i Samverkan, Sveriges Kvinnolobby, Sveriges
Pensionärsförbund (SPF), Sveriges universitets- och högskoleförbund,
Teologiska högskolan och UNICEF Sverige.
Följande trossamfund har avstått från att yttra sig: Evangeliska
Frikyrkan, Frälsningsarmén, Judiska Centralrådet i Sverige,
Metodistkyrkan i Sverige, Metodistkyrkans Ungdomsförbund, Pingst –
fria församlingar i samverkan, Romersk-katolska kyrkan i Sverige,
Svenska Baptistsamfundet, Svenska Missionskyrkan, Sveriges
Muslimska Förbund och Sveriges muslimska råd.
Därutöver har åtta spontansvar inkommit från Far (Branschorganisationen för revisorer och rådgivare), Lika Unika, Peter Nobel,
Broderskapsrörelsen – Sveriges kristna socialdemokrater, Västra
Götalandsregionen, Sensus studieförbund, Studieförbundet vuxenskolan
och Sveriges antidiskrimineringsbyråer. Samtliga av dessa, förutom Far,
lämnade
yttranden.
Spontansvar
har
inkluderats
i
remissammanställningen.
7
1 Allmänna eller inledande kommentarer
005. Göteborgs tingsrätt
Tingsrätten har ingen annan synpunkt på betänkandet än att det är
angeläget att respekten för mänskliga rättigheter stöds och utvecklas på
fler sätt än genom rättstillämpning.
006. Kammarrätten i Stockholm
Kammarrätten, som har anmodats att yttra sig över rubricerat
betänkande, välkomnar inledningsvis den grundtanke som kommer till
utryck i betänkandet, nämligen att de mänskliga rättigheterna i första
hand ska värnas och garanteras på det nationella planet. De
internationella organ, vilkas uppgift det är att på olika sätt (genom
granskning av rapporter, prövning av klagomål från enskilda m.m.)
kontrollera att staterna lever upp till sina internationella åtaganden inom
området för de mänskliga rättigheterna, har ju bara en sekundär roll.
Vidare instämmer kammarrätten i bedömningen att respekt för de
mänskliga rättigheterna förutsätter att ett förhållningssätt med fokus på
de mänskliga rättigheterna genomsyrar samhällslivet i stort och
framförallt den offentliga verksamheten.
I det följande begränsar kammarrätten sitt yttrande till de förslag som
betänkandet innehåller när det gäller nedanstående frågor. Några
synpunkter på vad som i övrigt förs fram i betänkandet har kammarrätten
inte.
Se yttranden i kapitel 2, 3 och 4.
007. Förvaltningsrätten i Göteborg
Förvaltningsrätten har granskat betänkandet främst mot bakgrund av den
verksamhet domstolen dagligen bedriver och har uppfattningen att såvitt
kan bedömas i dag har de givna förslagen inte någon direkt påverkan på
detta arbete.
Förvaltningsrätten anser att det är angeläget att verksamheten med att
stödja det långsiktiga arbetet med att säkerställa full respekt för de
mänskliga rättigheterna fortgår.
Förvaltningsrätten har med utgångspunkt i vad som anförts ovan i
huvudsak inget att erinra mot de lämnade förslagen men gör följande
reflektioner.
Se kapitel 2, 3 och 4.
009. Hyresnämnden och arrendenämnden i Linköping
Hyresnämnden och arrendenämnden i Linköping har ingen erinran mot
betänkandet.
010. Domstolsverket
Domstolsverket som har granskat betänkandet främst mot bakgrund av
den verksamhet som verket och domstolarna bedriver har inget att erinra
mot förslagen som lämnas i betänkandet, med undantag för
nedanstående.
8
Se yttranden i kapitel 2.4 och 4.2.1.
011. Åklagarmyndigheten
Från de utgångspunkter som Åklagarmyndigheten har att beakta har jag
inte några erinringar eller andra synpunkter med anledning av de förslag
och överväganden som redovisas i det remitterade förslaget.
012. Rikspolisstyrelsen
Rikspolisstyrelsen instämmer i delegationens bedömning att det skulle
innebära en viktig förstärkning av skyddet för, och kunskapen och
medvetenheten om, de mänskliga rättigheterna, om rättigheterna på olika
sätt lyftes fram i den offentliga förvaltningen med utgångspunkt i de
internationella åtaganden som Sverige åtagit sig genom att ratificera
överenskommelserna. Rikspolisstyrelsen begränsar yttrandet till
förslagen i avsnitten Det rättsliga skyddet, En nationell institution för
mänskliga rättigheter och Styrning och tillsyn.
013. Kriminalvården
Sammanfattning
Kriminalvården instämmer i förslagen att
– en ny myndighet inrättas med de uppgifter som utredningen har
föreslagit,
– bestämmelser som innebär en skyldighet att beakta de mänskliga
rättigheterna vid regelgivning och inom ramen för statliga utredningar
ska föras in i förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning
respektive kommittéförordningen, och
– lagrådets roll stärks.
Kriminalvården avstyrker förslagen om ändringar i fängelselagen och
häkteslagen och motsvarande ändringar i andra lagar.
015. Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida)
Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida) lämnar nedan
remissvar:
I slutdokumentet från FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter i
Wien 1993 uppmanades stater att anta nationella handlingsplaner om
mänskliga rättigheter. Den svenska regeringen har fattat beslut om två
handlingsplaner, vilka täckt perioderna 2002-2004 och 2006-2009.
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige inrättades i mars
2006 som ett led i genomförandet av regeringens skrivelse En nationell
handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006-2009. Delegationens
uppdrag har bland annat varit att utreda skyddet för de mänskliga
rättigheterna i Sverige och föreslå åtgärder för att stärka detta.
Delegationens slutbetänkande och förslag syftar till att stärka skyddet
för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Som ansvarig myndighet för
internationellt utvecklingssamarbete har Sida därför inga synpunkter på
slutbetänkandet eller de förslag som presenteras däri.
016. Försäkringskassan
Försäkringskassan är positiv till förslagen i betänkandet som direkt berör
myndighetens verksamhet. Försäkringskassan eftersträvar redan i dag på
olika sätt att beakta den enskildes mänskliga rättigheter i sin verksamhet.
9
017. Socialstyrelsen
Det är enligt Socialstyrelsens mening av stor vikt att gällande rätt och
bindande internationella åtaganden om mänskliga rättigheter kan förenas
till ett handlingskraftigt verktyg som gör skillnad för att stärka de
enskildas rätt till en god vård och omsorg.
Socialstyrelsen anser att delegationens olika förslag sammantaget
utgör viktiga förutsättningar för att uppnå regeringens långsiktiga mål att
säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige, genom
att öka kunskapen och medvetenheten om, förbättra samordningen av
arbetet och på andra sätt främja de mänskliga rättigheterna (Skr.
2005/06:95).
Sammanfattning
Socialstyrelsen tillstyrker förslagen
− att bestämmelser som uttryckligen hänvisar till de mänskliga
rättigheterna förs in i flera befintliga lagar bl.a. HSL och SoL,
− att särskilda bestämmelser om Sveriges internationella åtaganden
förs in i förvaltningslagen (1986:223) och i myndighetsförordningen
(2007:515),
− att förordningen med instruktion för Socialstyrelsen (2009:1243)
kompletteras med bestämmelser om myndighetens ansvar för de
mänskliga rättigheterna,
− att förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning
(2007:1244) kompletteras med en bestämmelse om de mänskliga
rättigheterna,
− att en bestämmelse förs in i kommittéförordningen (1998:1474) om
de förslag som kommittéer och särskilda utredare lämnar, att en tredje
nationell handlingsplan eller motsvarande strategi-dokument utarbetas,
− att regeringen utvecklar nationella mål och indikatorer för de
mänskliga rättigheterna,
− att Statistiska centralbyrån ges i uppdrag att kartlägga och
sammanställa befintlig statistik som kan belysa situationen för de
mänskliga rättigheterna.
Socialstyrelsen tillstyrker i huvudsak förslagen
− att utreda lämpligheten av införlivande av fler konventioner i svensk
rätt, dock att utredningen får möjlighet att beakta olika tillvägagångssätt
för införlivande,
− att regeringen ger Kompetensrådet för utveckling i staten i uppdrag
att utarbeta en strategi för hur statsanställda ska ges utbildning om de
mänskliga rättigheterna,
− att regeringen bjuder in Sveriges Kommuner och Landsting till en
dialog om kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna samt
− om en översyn av befintliga bidragssystem för statligt stöd till det
civila samhällets organisationer.
Socialstyrelsen har inget att erinra mot
− att regeringen genomför åtgärder för att aktivt sprida den kommande
internationella standarden för socialt ansvar, ISO 26000,
− förtydligandet i kommunallagen (1991:900) gällande hänvisning till
de mänskliga rättigheterna att ett långsiktigt forskningsprogram om
mänskliga rättigheter i Sverige inrättas.
10
Socialstyrelsen noterar att delegationen inte föreslår bestämmelser om
de mänskliga rättigheterna i patientsäkerhetslagen (2010:659) eller lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS.
018. Statens folkhälsoinstitut (FHI)
Statens folkhälsoinstituts ställningstagande om betänkandet ur ett
folkhälsoperspektiv
Rätten till hälsa är en grundläggande mänsklig rättighet 2. År 2003
beslutade riksdagen om en ny och sektorsövergripande folkhälsopolitik
med ett övergripande nationellt mål ”Att skapa samhälliga
förutsättningar för en god hälsa för hela befolkningen” samt elva
målområden som är centrala för det folkhälsoarbetet. Folkhälsopolitiken
syftar till att förbättra folkhälsan och minska skillnaderna i hälsa mellan
olika grupper i befolkningen. 3
Det finns studier som visar samband mellan ohälsa och brist på
mänskliga rättigheter. 4
Demokrati och mänskliga rättigheter är värderingar som är nära
förbundna med varandra och som visar sig ha positiv inverkan på
medborgarnas hälsa. Delaktighet och inflytande är viktiga premisser för
att förverkliga de mänskliga rättigheterna.
Statens folkhälsoinstitut (FHI) lämnar följande synpunkter på de
framlagda förslagen: (se yttranden i kapitel 2, 3, 4, 5, 6 och 7).
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Handisams uppfattning är att slutbetänkandet från Delegationen för
mänskliga rättigheter i Sverige är ett väl genomarbetat och ett gediget
underlag till en ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter.
Underlaget ger en övergripande bild av vilka strukturella förändringar
som krävs för att Sverige ska leva upp till sina internationella åtaganden
och för att full respekt för de mänskliga rättigheterna ska säkerställas.
Slutbetänkandet omfattar ett stort antal förslag, Handisam anser att alla är
relevanta och bör beaktas för att ge kraft åt en ny struktur och för att
möjliggöra ett helhetsgrepp på detta område i Sverige. Framförallt
innebär i princip alla förslag även att arbetet med
funktionshinderspolitiken stärks och kommer att ge positiva effekter åt
utvecklingen inom funktionshinderspolitiken.
Utifrån Handisams perspektiv så är det övergripande mest centralt att
alla diskrimineringsgrunder beaktas och inkluderas i de olika delarna i
arbetet med att utveckla en ny struktur för skydd av mänskliga
rättigheter. Det är viktigt att inte enbart tala om mänskliga rättigheter
2
World Health Organization (2010). ”Linkages between health and human rights”. Geneva:
WHO. Office of the United Nations High Commissioner for Human Rights & World
Health Organization (2008). The right to health. Fact Sheet N0. 31. Geneva: WHO. World
Health Organization (2010). What is the “value-added” of human rights in public health?
Health and Human Rights. Geneva: WHO. Backman et al. (2008). “Health systems and the
right to health: An assessment of 194 countries”. Lancet, Vol. 372, N0.9655, 2047 – 2085.
3
Regeringens proposition 2002/03: 35. Mål för folkhälsan. Stockholm: Regeringen.
4
Frykman J. (2006). Discrimination – A threat to public health. Stockholm:
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. R 2006:1.
11
övergripande utan också identifiera vad detta innebär för särskilt utsatta
grupper i det svenska samhället.
021. Barnombudsmannen
Sammanfattning
Barnombudsmannen tillstyrker delegationens förslag att ge en utredning i
uppdrag att utreda lämpligheten av en inkorporering av fler konventioner
om mänskliga rättigheter i svensk rätt. Barnombudsmannen vill särskilt
understryka vikten av att utreda lämpligheten av en inkorporering av
FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen).
Barnombudsmannen tillstyrker delegationens förslag att föra in
bestämmelser som tydliggör ansvaret för att respektera Sveriges
internationella åtaganden om mänskliga rättigheter i ett urval av lagar,
bland annat lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga och utlänningslagen (2005:716).
Barnombudsmannen tillstyrker delvis delegationens förslag att inrätta
en nationell institution för mänskliga rättigheter i Sverige med
utgångspunkt i Parisprinciperna. Barnombudsmannen tillstyrker att den
nationella institutionen för mänskliga rättigheter inrättas under riksdagen.
Barnombudsmannen avstyrker emellertid delegationens förslag att
inrätta den nationella institutionen för mänskliga rättigheter i form av en
ny myndighet. Barnombudsmannen anser att den nationella institutionens
uppgifter bör tillkomma Justitieombudsmannen (JO). En sådan ordning
medför
nämligen
beaktansvärda
samordningsfördelar.
Barnombudsmannen anser att det stora antal enskilda klagomål som JO
tar emot från allmänheten är en god utgångspunkt för mer övergripande
undersökningar av hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige.
Barnombudsmannen tillstyrker delegationens förslag att ge den
nationella institutionen för mänskliga rättigheter ett brett mandat att
främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige.
022. Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS)
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige redovisar i sitt
slutbetänkande flera förslag i syfte att stärka de mänskliga rättigheterna i
Sverige. Vidare redovisas i en bilaga till delegationens betänkande en
lång rad kartläggningar och insatser rörande de mänskliga rättigheterna
och deras realiserande på främst kommunal nivå mot bakgrund av att
delegationen också har haft i uppdrag att aktivt främja de mänskliga
rättigheterna. Det senare uppdraget har utförts inom ramen för den
nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna 2006–2009.
FAS avstår från att lämna synpunkter på de genomförda åtgärderna och
koncentrerar sig i stället på vissa delar av de förslag som presenteras med
anledning av delegationens uppdrag att lämna förslag på utformningen av
ett fortsatt stöd för att de mänskliga rättigheterna skall respekteras i
Sverige.
023. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF)
Sammanfattning
Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) konstaterar inledningsvis att
betänkandet inte innehåller någon analys av vilka problem som man
avser att lösa. Detta innebär att det inte är möjligt att ta ställning till
12
förslagen eller kostnadskonsekvenserna i alla delar och inte heller att
utvärdera effekterna av förslagen om de genomförs.
ISF tillstyrker icke desto mindre delegationens förslag avseende att
• ge Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus) i uppdrag att
utarbeta en strategi för hur statsanställda långsiktigt och systematiskt ska
ges utbildning om de mänskliga rättigheterna, avsnitt 7.4
ISF avstyrker delegationens förslag avseende att
• föra in bestämmelser om mänskliga rättigheter i ett urval av lagar,
avsnitt 4.5.4
• föra in bestämmelser om mänskliga rättigheter i myndigheternas
instruktioner, avsnitt 6.2.3
ISF har därutöver synpunkter på förslagen avseende
• en nationell institution för mänskliga rättigheter inrättas i Sverige,
avsnitt 5.1
• den nya institutionens uppgifter, avsnitt 5.2.2
• föra in en bestämmelse om mänskliga rättigheter i förvaltningslagen,
avsnitt 6.2.1
• föra in en bestämmelse om mänskliga rättigheter i
myndighetsförordningen, avsnitt 6.2.2
• föra in en bestämmelse om mänskliga rättigheter i
kommittéförordningen, avsnitt 6.2.6
• forskningsprogram om mänskliga rättigheter, avsnitt 8.2
näringslivet i den del som rör att statliga myndigheter ska verka för att
i offentliga upphandlingar ställa villkor om mänskliga rättigheter, avsnitt
9.4
Övergripande synpunkter på delegationens förslag
ISF vill inledningsvis framhålla att delegationens ansats att skapa en
struktur för hållbart skydd för de mänskliga rättigheterna och att
tydliggöra dessa rättigheters roll är lovvärd. ISF kan emellertid
konstatera att betänkandet inte innehåller någon analys eller redovisning
av vilka brister och problem som förslagen är avsedda att åtgärda. Detta
innebär enligt ISF att det inte är möjligt att göra en korrekt bedömning av
rimligheten i, och omfattningen av delegationens förslag. Avsaknaden av
en sådan analys innebär också att det inte är möjligt att ta ställning till
kostnadskonsekvenserna av förslagen i alla delar och inte heller att
utvärdera effekterna av förslagen om de genomförs.
ISF väljer trots det anförda att lämna följande synpunkter på
betänkandet avseende de förslag ISF anser vara av särskild vikt.
När det särskilt gäller delegationens förslag att föra in bestämmelser
om mänskliga rättigheter i vissa författningar (avsnitt 4.5.4 och 6.2.1–
6.2.3) vill inspektionen redan här framhålla att om förslagen genomförs
fullt ut kommer det att innebär att samma myndighet förväntas tillämpa
likartade regler i flera olika författningar på olika normgivningsnivåer.
Detta förefaller enligt ISF:s mening vara en mycket ovanlig konstruktion
som snarare riskerar att skapa otydlighet än att tydliggöra de mänskliga
rättigheternas roll. Att på detta sätt föra in likartade regler på olika
områden innebär vidare en risk för att tillämpningen av bestämmelserna
kommer att variera mellan olika myndigheter, vilket vore olyckligt. Det
kan även ifrågasättas vilken självständig betydelse de olika föreslagna
bestämmelserna får om det finns flera likartade bestämmelser i olika
författningar som ska tillämpas av samma myndighet.
13
024. Arbetsgivarverket
Arbetsgivarverket har som utgångspunkt ett arbetsgivarpolitiskt
perspektiv. Arbetsgivarverket finner att frågan om mänskliga rättigheter
är angelägen och att det är nödvändigt att frågan organiseras och hanteras
på ett effektivt sätt.
026. Länsstyrelsen i Stockholms län
Länsstyrelsen ställer sig positiv till den nya strukturen för skydd av
mänskliga rättigheter men bedömer att en stor del av de förslag som
lämnas inom de utpekade områdena behöver utredas vidare.
027. Länsstyrelsen i Uppsala län
Länsstyrelsen i Uppsala län är positivt inställd till de flesta förslag som
redovisas av Delegationen för mänskliga rättigheter. Vissa förslag bör
dock utredas vidare. Detta är ett första steg att föreslå åtgärder inom
området mänskliga rättigheter på en övergripande nivå. Nu behöver
frågan om mänskliga rättigheter och dess förhållande till svensk
lagstiftning tas steget vidare och utredas på en mer detaljerad nivå av en
kommitté eller dylikt. Detta för att det ska bli tydligare för en enskild
tjänsteman hur han eller hon ska tillämpa lagstiftningen i enlighet med de
internationella konventionerna i ett specifikt fall med mer vägledning
som bas.
Länsstyrelsen i Uppsala län instämmer i förslaget till inrättandet av en
ny nationell myndighet som enligt Parisprinciperna kan ägna sig åt att
främja de mänskliga rättigheterna och se till att de efterlevs i det
omgivande samhället.
028. Länsstyrelsen i Hallands län
Länsstyrelsen anser att arbetet med att stärka skyddet för de mänskliga
rättigheterna genom strukturella förändringar är viktigt.
Länsstyrelsen i Hallands län tillstyrker förslagen i betänkandet.
I betänkandet saknas till stor del den regionala nivån och det arbete kring
mänskliga rättigheter som utförs där. Länsstyrelserna bedriver i dag ett
systematiskt arbete för att nå bl.a. de jämställdhets- och
integrationspolitiska målen med myndigheter, kommuner och
organisationer på regional och lokal nivå. Arbetet med att stärka
mänskliga rättigheter genom den nationella politiken bör ske via
länsstyrelserna, med koppling till den samordnande rollen och
verksamhetens bredd. Den nya nationella institution för mänskliga
rättigheter som föreslås bör få en roll som kompletterar detta.
029. Länsstyrelsen i Värmlands län
Länsstyrelsen välkomnar att en översyn har gjorts avseende det
nationella arbetet med mänskliga rättigheter. En ny struktur är av stor
betydelse för att det nationella arbetet ska bli långsiktigt, tydligt och
effektivt.
Länsstyrelsen Värmland ställer sig positiv till stora delar av
slutbetänkandet och tillstyrker särskilt delarna som avser införandet av de
mänskliga rättigheterna i statliga myndigheters regelverk och
styrdokument. Detta skapar förutsättningar för ett långsiktigt arbete.
14
En tydligare struktur i det nationella arbetet för mänskliga rättigheter
medför att fler aktörer, som även har ansvar för rättigheterna i dag, får
tydligare mandat och roller. Länsstyrelsen anser att slutbetänkandet
beskriver det nationella arbetet brett, från central statlig nivå till det civila
samhället. Länsstyrelsen gör dock bedömningen att den regionala nivån i
arbetet för de mänskliga rättigheterna nästan helt har utelämnats. Detta är
en brist och medför att helhetsbilden saknas för det nationella arbetet.
Länsstyrelsen ställer sig undrande till detta.
Länsstyrelser har haft specifika uppdrag vad gäller rättigheterna sedan
år 2004 och sedan år 2008 finns en bestämmelse i
länsstyrelseinstruktionen där det anges att rättigheterna ska integreras i
länsstyrelsernas verksamheter. Utöver detta har länsstyrelserna uppdrag
inom områdena jämställdhet och barnens rättigheter. Länsstyrelsernas
verksamheter har dessutom stor bäring på de mänskliga rättigheterna.
Detta gäller exempelvis områdena samhällsbyggnad, verksamheter inom
risk- och säkerhet och inom området regional utveckling. Länsstyrelserna
är även viktiga aktörer när det gäller samordning och samverkan inom
olika politikområden samt har en vana att föra ut den nationella politiken
i länen.
Länsstyrelsens arbete inom området har direkt koppling till regeringens
långsiktiga mål att uppnå full respekt för de mänskliga rättigheterna.
Många av de insatser som Sverige är ålagda att bedriva i syfte att främja
de mänskliga rättigheterna utförs på den regionala och lokala nivån.
Detta medför att Länsstyrelsen är en viktig strategisk myndighet i detta
sammanhang. Kommunerna behöver stöd inom området och där kan
Länsstyrelsen vara den bästa aktören tack vare en god relation med
kommunerna. Länsstyrelserna bör få förutsättningar att utveckla arbetet
med de mänskliga rättigheterna för att integreringen av rättigheterna ska
förbättras på den lokala- och regionala nivån. Länsstyrelserna bör
samverka med Sveriges Kommuner och Landsting, SKL i detta arbete.
Länsstyrelserna har stora möjligheter, med en förstärkning av resurser,
att nå fler aktörer på området än vad som skulle ske med en nationell
myndighet.
031. Statskontoret
Delegationen för mänskliga rättigheter har verkat sedan 2006 och avgett
flera delbetänkanden. Statskontorets remissyttrande fokuserar dels på
utredningens förslag att inrätta en ny, permanent myndighet för att stärka
arbetet med mänskliga rättigheter, dels på förslaget att den nya
myndigheten ska lyda under riksdagen, inte regeringen. Vad gäller
redovisningen av de operativa främjande uppgifter delegationen haft
liksom analysen och operationaliseringen av begreppet mänskliga
rättigheter och detta begrepps relation till exempelvis demokrati och
diskriminering, avstår Statskontoret från att i sitt remissvar behandla
dessa delar av utredningen.
032. Statistiska centralbyrån (SCB)
Delegationen för mänskliga rättigheter har i rubricerade betänkande
föreslagit att en kommission för mänskliga rättigheter inrättas som en
myndighet direkt underställd riksdagen. Betänkandet fastslår att SCB och
andra aktörer inte indelat statistiken efter de mänskliga rättigheternas
15
ämnesområden. Här saknas också data som belyser situationen för de
mänskliga rättigheterna inom en rad områden. Inte heller finns någon
samlad informationsdatabas som klart visar vilken statistik som finns
respektive inte finns för att kunna belysa förhållandena för de mänskliga
rättigheterna i Sverige.
SCB delar inte helt dessa uppfattningar eftersom exempelvis
undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF) till upplägg och
innehåll ordnats så att levnadsförhållandena ur flera av de mänskliga
rättigheternas olika dimensioner kan återspeglas även för tämligen
marginaliserade grupper. När viktiga ämnesområden saknas i
undersökningarna beror det delvis på att alltför känsliga frågor inte låter
sig ställas i en intervjuundersökning som bygger på frivilligt deltagande.
När det gäller informationsbehovet i form av statistikdatabaser som
belyser förhållandena för de mänskliga rättigheterna instämmer SCB i att
detta behov inte har kunnat tillgodoses. I betänkandet föreslås att SCB
ges i uppdrag att i samarbete med övriga statistikansvariga myndigheter
kartlägga och sammanställa befintlig statistik som kan belysa situationen
för de mänskliga rättigheterna. SCB är positivt inställda till ett sådant
uppdrag, men att det innan uppdraget fastställs behöver utredas
omfattningen på uppdraget bl.a. i form av kostnader samt hur ett sådant
uppdrag kan finansieras.
I betänkandet kartläggs de statistikkällor i Sverige som står till buds för
att belysa situationen för de mänskliga rättigheterna, samt de
myndigheter och andra samhälleliga instanser som i dag har i uppdrag att
bevaka de mänskliga rättigheternas olika aspekter. På sidan 268 lyfts
SCB i detta sammanhang fram som en viktig aktör för tillhandahållande
av samhällsrelevant statistik, och särskilt Undersökningarna av
levnadsförhållanden (ULF). Men samtidigt konstateras att statistikens
olika ämnesområden inte indelats på samma sätt som de mänskliga
rättigheterna, dvs. medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och
kulturella. Även på sidan 281 refereras det till att statistiken inte är
indelad efter denna indelningsgrund. Även om inte SCB:s
undersökningar uttalat inordnar sig i de begrepp och områdesindelningar
som skapats för att definiera de mänskliga rättigheterna, menar SCB att
exempelvis undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF) till innehåll
och upplägg är ordnade så att de återspeglar befolkningens
levnadsförhållanden ur de aspekter som kan inordnas i de mänskliga
rättigheternas olika dimensioner; trygghet och säkerhet, hälsa, fritid,
sociala relationer, sysselsättning, utbildning, boendeförhållanden,
ekonomiska förhållanden, medborgerliga aktiviteter m.m.
På sidan 268 i betänkandets huvudrapport ges några exempel på
internationella undersökningar med relevans för kunskapsutveckling om
mänskliga rättigheter. SCB vill i detta sammanhang även peka på den
europeiska gemensamma levnadsnivåundersökningen Statistics on
Income and Living Conditions (SILC) inom vilken SCB genom åren
varit delaktig.
På sidan 269 påpekas behovet av en nationell databasinfrastruktur för
forskning kring mänskliga rättigheter, eftersom det inte finns någon
samlad kunskap om vilka databaskällor som finns respektive inte finns.
En annan sida av samma problem behandlas på sidan 266, där det
konstateras att den som vill samla statistik rörande de mänskliga
16
rättigheterna själv måste identifiera relevanta data att sortera in i ett eget
ämnesområde om mänskliga rättigheter. SCB instämmer i denna
problembild och ser här en viktig samordnande roll för en kommande ny
myndighet med uppgift att bevaka de mänskliga rättigheterna.
På sidan 270 konstateras att FN:s råd för mänskliga rättigheter funnit
brister i den svenska statistikens förmåga att belysa situationen för de
mänskliga rättigheterna inom en rad områden. Här saknas exempelvis
data om hemlösa barn, faktiska uttryck för rasism och diskriminering,
redovisningsbara uppgifter om befolkningens etniska sammansättning,
användande av modersmål, våldsutsatta och sexuellt utnyttjade barn
m.m. SCB instämmer i att det finns brister i täckningen av statistiken i
flera av dessa avseenden, och delar den uppfattning som uttrycks i
betänkandet att insamlandet av sådana uppgifter måste betraktas som
ytterst känsligt. Intervjufrågor som ställs inom ramen för exempelvis
ULF har föregåtts av noggranna etiska överväganden och
undersökningarnas kvalitet vilar i grunden på de utvalda
intervjupersonernas välvilja att delta. Uppgifternas känslighet kan sägas
stå i viss proportion till såväl svarsdeltagande som sanningshalten i de
erhållna intervjusvaren. SCB menar att det därför noga bör utredas
huruvida de mest känsliga uppgifterna överhuvudtaget bör inhämtas från
befolkningen, och i så fall på vilket sätt och med vilket rättsligt stöd.
SCB vill påpeka ett sakfel på sidan 280 gällande uppgiften om det
lägsta antal intervjuer för vilka statistikuppgifter redovisas i SCB:s
urvalsundersökningar. Här anges gränsvärdet 400 intervjuer, vilket är
korrekt endast beträffande SCB:s Arbetsmiljöundersökningar till och
med 2007. Skrivningarna i betänkandet ger intrycket att denna gräns
även gäller för ULF, vilket inte stämmer. I ULF har gränsen i
statistikpubliceringen från och med 2008 varit 100 intervjuer som minsta
redovisningsbara
gruppstorlek.
Påpekandet
är
viktigt
då
undersökningarna felaktigt kan uppfattas som oanvändbara för att belysa
förhållandevis små gruppers levnadsförhållanden, vilket efterfrågas på ett
flertal ställen i betänkandet.
033. Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus)
Krus delar Delegationens uppfattning om att Sverige ska leva upp till de
åtaganden och de förpliktelser som följer av de mänskliga rättigheterna.
Det allmännas respekt för de mänskliga rättigheterna är grundläggande
för att upprätthålla demokratin och rättsstaten. Den offentliga makten ska
utövas under lagarna och med full respekt för den enskildes rättigheter
och skyldigheter. Såsom Delegationen konstaterar utgör de mänskliga
fri- och rättigheterna, såsom de kommer till uttryck i internationella
överenskommelser, den enskildes värn mot överträdelser och övergrepp
från det allmännas sida. Detta ställer krav på att den offentliga
verksamheten ska vara utformad på ett ändamålsenligt sätt som i
realiteten möjliggör för enskilda att tillvarata sina fri- och rättigheter.
Regeringen beskriver statens skyldighet och individens rättighet på sin
webbplats för mänskliga rättigheter: ”Staterna är skyldiga att respektera
folkrättens regler. Varje land har ett ansvar för att dess åtaganden vad
gäller de mänskliga rättigheterna omsätts i nationell lagstiftning. Det
räcker dock inte med lagar som klargör statens skyldigheter eller som
förbjuder vissa handlingar. Det måste också finnas ett fungerande
17
rättssystem (poliser, advokater och åklagare, opartiska och rättvisa
domstolar) som förverkligar lagarna. Därutöver krävs kompletterande
åtgärder såsom främjande – genom information och på annat sätt – av de
mänskliga rättigheterna.” 5
Delegationens uppdrag ligger inom ramen för de kompletterande
åtgärder som följer av de förpliktelser som anges ovan men är för den
delen inte mindre viktiga. Såväl enskilda som de allmännas företrädare
behöver ha god kunskap om de friheter, rättigheter och skyldigheter som
de har för att kunna tillvara dem. Den offentliga verksamheten måste,
såsom Delegationen uttrycker, ständigt granskas och utvecklas mot
bakgrund av detta för att tillförsäkra att rättigheterna har ett verkligt
genomslag i den offentliga verksamheten. Här är legalitetsprincipen
central. Fri- och rättigheter måste vara tydligt angivna i nationell
lagstiftning för att kunna beaktas i offentlig verksamhet. Såsom
Delegationen lyfter fram har Sverige ett dualistiskt synsätt på
förhållandet mellan nationell och internationell rätt. Undertecknandet av
en konvention binder således staten men för att fri- och rättigheterna ska
kunna åberopas av enskilda måste de införlivas i nationell rätt.
Delegationens analytiska utgångspunkt förefaller vara statens
förpliktelser i enlighet med internationell rätt snarare än de enskilda
mänskliga fri- och rättigheterna och deras faktiska status i nationell
lagstiftning och genomslag i det allmännas verksamhet. Det resonemang
som förs tar sin utgångspunkt direkt i statens internationella förpliktelser
vilket inte kompletteras med någon analys över rättigheternas status i
nationell rätt. Krus har förståelse för detta angreppssätt givet hur
Delegationens uppdrag formulerats, men menar att det leder till felaktiga
slutsatser.
Delegationen är väl medveten om det dualistiska synsätt på
förhållandet mellan nationell och internationell rätt som råder i Sverige,
och att detta medför att det åligger lagstiftaren att omsätta de
internationella förpliktelserna till nationell lagstiftning. Delegationen är
också medveten om att man inom rättstillämpningen tolkar svenska lagar
i ljuset av de internationella konventionerna och att det finns ett
fungerande rättsystem och en lagstiftning som vid internationell
jämförelse innebär ett väl fungerande rättighetsskydd för den enskilde.
Det finns dock möjlighet till förbättringar men dessa bör dock vara väl
avvägda och baserade på en behovsanalys.
Delegationen refererar återkommande till vad de uppfattar vara en
kunskapsbrist om mänskliga rättigheter inom den offentliga
förvaltningen och anlägger detta som utgångspunkt för flertalet förslag,
bland annat om kompetensutveckling men också som motiv till de
författningsändringar som föreslås. Delegationen refererar återkommande
till en undersökning som gjorts i samarbete med SIFO och som redovisas
i bilaga 7 i slutbetänkandet. Med anledning av den betydelse resultatet av
denna undersökning får för Delegationens slutsatser kan det vara av
betydelse att reflektera kring undersökningens innehåll och
frågeställningar. I undersökningen frågar man myndigheter om vilken
5
www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/?module_instance=3&
18
kunskap man själv anser att man har om de ”mänskliga rättigheterna”,
om det finns ett medvetet arbete med ”mänskliga rättigheter” i
organisationen och vilket stöd man anser sig behöva. Genomgående för
undersökningen är att man refererar till ”mänskliga rättigheter” som
samlingsbegrepp utan att exemplifiera eller konkretisera vilka fri- och
rättigheter de mänskliga rättigheterna är. Detta blir problematiskt
eftersom konventioner ska införlivas i svensk rätt vilket innebär att en
statsanställd mycket väl kan tillämpa rättsregler som härleds ur
internationella konventioner om mänskliga rättigheter utan att för den
delen känna till att det är därifrån de har sitt ursprung. Detta bör i
realiteten inte heller ha någon betydelse eftersom det enligt svensk
rättstradition inte är brukligt att göra skillnad på rättigheter beroende på
varifrån de härleds. Resultatet av utredningen bör således hanteras med
försiktighet eftersom man inte kan sätta likhetstecken mellan en
statsanställds upplevda kunskap om ”mänskliga rättigheter” som allmänt
kunskapsområde å ena sidan, och att detta skulle innebära att
rättigheterna inte efterlevs eller tillämpas såsom de är formulerade i
svensk rätt, å den andra. Vad studien visar är att det finns kunskapsbehov
att fylla om de mänskliga rättigheterna som övergripande
kunskapsområde. Detta är dock inte förväxlas med hur det är ställt med
efterlevnad och respekt ör de mänskliga rättigheterna i den offentliga
verksamheten.
034. Statens skolverk
Skolverket delar uppfattningen i betänkandet om att det behövs insatser
för att förbättra tillämpningen av de internationella överenskommelser
som samlat avser att främja och skydda de mänskliga rättigheterna.
Mot bakgrund av detta instämmande i ambitionerna har Skolverket valt
att endast yttra sig över de förslag som rör myndighetens ansvarsområde.
Skolverket hade önskat att betänkandet mer tydligt utrett vad mänskliga
rättigheter i praktiken innebär i det svenska sammanhanget. I avsaknad
av gränsdragningar och kopplingar mellan skilda perspektiv, vad som
omfattas i olika sammanhang och när frågor särskilt ska betonas uppstår
annars oklarheter. Som exempel, när det gäller styrningen av
myndigheterna, kan det uppfattas som en möjlig överlappning då det i
myndighetsinstruktionen anges att Skolverket ska ”integrera ett
jämställdhetsperspektiv och (vår kursivering) perspektivet mänskliga
rättigheter i sin verksamhet.” 6
Skolverket har inget att invända mot förslaget om att införa
bestämmelser i förvaltningslagen och myndighetsförordningen och på
dessa sätt föreskriva att myndigheternas i sitt arbete tar de internationella
överenskommelserna om mänskliga rättigheter som en utgångspunkt.
Skolverket tar inte ställning till förslaget om att inrätta en ny
myndighet för de mänskliga rättigheterna, men om det bedöms vara
nödvändigt fodras en tydlig belysning av rollfördelningen mellan
befintliga myndigheter och den föreslagna.
6
Förordning med instruktion för Statens skolverk (SFS 2009:1214).
19
Skolverket kommenterar vissa delar i betänkandets förslag avseende
det allmänna skolväsendet då förslagen redan har genomförts.
Till sist ställer sig Skolverket bakom förslaget att Kompetensrådet för
utveckling i staten bör ges i uppdrag att utarbeta en strategi för långsiktig
och kontinuerlig utbildning om mänskliga rättigheter för statsanställda.
035. Statens skolinspektion
Skolinspektionen instämmer i delegationens bedömning att det är viktigt
att medvetenheten om de mänskliga rättigheterna och vanan att använda
konventionerna som vägledning inom svensk förvaltning och
rättsskipning ökar.
Skolinspektionen ställer sig i allt väsentligt positiv till delegationens
förslag på hur de mänskliga rättigheterna ska skyddas, främjas och
övervakas i Sverige samt stöder delegationens förslag att inrätta en
särskild Kommission för mänskliga rättigheter i Sverige.
036. Specialpedagogiska skolmyndigheten
Specialpedagogiska skolmyndigheten tillstyrker förslagen i betänkandet.
Vår bedömning är att förslagen positivt bidrar till funktionshindrades
möjligheter och ställning.
Specialpedagogiska skolmyndigheten lämnar nedan synpunkter och
motivation till vår bedömning.
037. Sameskolstyrelsen
Sameskolstyrelsen (SamS) har tagit del av slutbetänkande ”Ny Struktur
för skydd av mänskliga rättigheter” och har inga synpunkter att framföra.
038. Myndigheten för yrkeshögskolan
Myndigheten för yrkeshögskolan har efter genomgång av remissen funnit
att förslagen inte direkt påverkar Yrkeshögskolans verksamhet varför
myndigheten avstår från att avge ytterligare kommentarer.
039. Högskoleverket
Högskoleverket ser positivt på förslag som bidrar till att tydliggöra de
mänskliga rättigheternas roll som en gemensam internationell och
nationell värdegrund för samhället.
Högskoleverket ställer sig positivt till inrättandet av en nationell
institution för mänskliga rättigheter i Sverige med föreslaget mandat.
Vidare välkomnar verket förslaget om att föra in bestämmelser som
uttryckligen hänvisar till de mänskliga rättigheterna i flera befintliga
lagar, eftersom det syftar till att stärka arbetet för att säkerställa full
respekt för de mänskliga rättigheterna genom den statliga styrningen och
tillsynen.
Högskoleverket ser positivt på den föreslagna bestämmelsen i
högskolelagen (1992:1434) och att det görs tydligt att de mänskliga
rättigheterna ska respekteras och kunskaper om rättigheterna förmedlas
och förankras inom hela utbildningsväsendet.
Högskoleverket avstyrker förslaget om att koppla lärandemål till
samtliga examensbeskrivningar som omfattar utbildning om de
mänskliga rättigheterna.
20
Högskoleverket ska enligt sin instruktion bland annat ansvara för
kvalitetssäkring av högskoleutbildningar och ha tillsyn över
verksamheten inom sitt ansvarsområde. Tillsynen innebär att verket
kontrollerar att lärosätena följer de lagar och förordningar som gäller.
Syftet är bland annat att bevaka studenternas rättssäkerhet.
Enligt instruktionen ska verket inom sitt verksamhetsområde också
motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och
möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk
tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell
läggning eller ålder. Verket ser därför positivt på förslag som bidrar till
att tydliggöra de mänskliga rättigheternas roll som en gemensam
internationell och nationell värdegrund för samhället. Högskoleverket
vill i sammanhanget påminna om att universitet och högskolor är
självständiga statliga myndigheter direkt underställda regeringen.
040. Stockholms universitet
Synpunkter angående delegationens definitioner och utgångspunkter
De mänskliga rättigheterna är som delegationen visar av central
betydelse i både nationell och internationell politik. Den analys som
presenteras i betänkandet är förtjänstfull men skulle möjligen ha vunnit
på tydligare distinktioner mellan olika slags rättigheter. Den amerikanska
debatten har längre kretsat kring civil rights. I Tyskland är
huvudbegreppet sedan mer än ett sekel Grundrechte, och denna
terminologi färgar också den för tio år sedan antagna stadgan om
grundläggande rättigheter inom Europeiska unionen. I många
sammanhang, inte minst konstitutionella, är huvudtemat medborgerliga
rättigheter. Ett kapitel i rättsstadgan handlar just om de rättigheter som
tillkommer alla medborgare i den Europeiska unionen, även om några
artiklar i detta kapitel har en vidare syftning. I den svenska
regeringsformen av 1974 handlade många paragrafer i kapitel 2 just om
rättigheter som tillkom svenska medborgare, men mot slutet av samma
kapitel vidgades giltigheten för många av dessa även till utlänningar. I
den nya versionen av RF kap. 2 har flertalet rättigheter i stället blivit
allmängiltiga mänskliga rättigheter omfattande ”var och en”. I
internationella instrument avseende arbetslivet och sociala förhållanden
är rättighetsbäraren ofta ”arbetaren”. Europakonventionen utgår
däremot från ett rent människorättsperspektiv och uppställer krav som
medlemsstaterna måste uppfylla gentemot alla mänskliga varelser.
Betänkandet har en tendens att samla ihop alla dessa rättigheter under
MR-taket. Det kan vara motiverat från vissa utgångspunkter men leder
lätt till att viktiga gränsdragningsfrågor hamnar utanför blickfältet. I den
utsträckning som främst positiva mänskliga rättigheter är kostsamma att
förverkliga är det ju inte helt likgiltigt hur gruppen av rättighetshavare
avgränsas. Välfärdsstaten bygger på en solidarisk finansiering, men hur
långt kan förmånerna med bibehållen legitimitet för systemet utsträckas
utanför den krets som bär upp den? Det är ingen trivial fråga utan kräver
omsorgsfulla överväganden. Några områden där denna fråga aktualiserats
gäller papperslösas rätt till sjukvård och utomeuropeiska studenters
möjligheter till högre utbildning i Sverige. Även om mycket i sådana
sammanhang talar till förmån för vidsträckta rättigheter är det uppenbart
21
att alla de svåra avvägningar som ryms inom välfärdsstatens register inte
kan hanteras som rena MR-frågor.
Delegationens arbete har haft en stark fokus på det internationella
regelverket och på de olika konventioner och avtal som Sverige har
undertecknat. Dessa avtal reglerar vad som krävs av staten i vid mening
för att de som bor eller vistas i ett land ska kunna garanteras ett
människovärdigt liv. De mänskliga rättigheterna såsom de definieras i
Förenta nationernas (FN:s) allmänna förklaring är universella och därför
har ingen regering rätt att åsidosätta dem. En viktig princip är att ”alla
människor ska ses som fria och lika i värde och rättigheter. Alla
människor har rätt att åtnjuta de mänskliga rättigheterna utan någon form
av diskriminering” (s 105). En följd av detta är principen om ickediskriminering som innebär att de mänskliga rättigheterna ska gälla utan
åtskillnad på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller
annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller
ställning. Enligt rådande praxis från FN:s olika övervakningsorgan och
från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, gäller ickediskrimineringsprincipen också för sexuell läggning, funktionsnedsättning och ålder.
Forskningsresultat inom olika områden bekräftar att de strukturer och
arbetssätt som finns i dag inte alltid överensstämmer med Sveriges
internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna (SOU 2005: 56,
Diesen 2005, Dahl 2005). Återkommande internationella rapporter om
rasism och diskriminering riktade till vissa grupper utrikesfödda och
etniska minoriteter, brister i asylprocessen, bestående ojämlikhet mellan
kvinnor och män, avvisning av flyktingar som riskerar tortyr samt hbtpersoners och funktionshindrades utsatta situation indikerar att det finns
stora brister i Sveriges efterlevnad av mänskliga rättigheter (ECRI 2004,
CERD 2008). Delegationens framställning belyser en rad områden där
skyddet av de mänskliga rättigheterna brister men ger ingen förklaring
till varför dessa brister uppstår och blivit en del av svenska myndigheters
arbetssätt. Oförmågan att identifiera orsakerna till den svaga ställning
som människorättsperspektivet har inom flera viktiga samhällsområden
utgör också ett hinder för att formulera åtgärder som kan bidra till en
ökad efterlevnad av de mänskliga rättigheterna. Den totala avsaknaden av
referenser till aktuell diskrimineringsforskning är desto mer
problematiskt. Inte minst för att rätten att inte bli utsatt för
diskriminering betraktas som en grundläggande mänsklig rättighet.
Delegationens uppfattning om människor som befinner sig i utsatta
situationer (s. 321) bör således kompletteras med en bredare
samhällsanalys där människorättsperspektivet och rätten att inte utsättas
för diskriminering kopplas till samhällets maktstrukturer, etablerade
normer och rådande värderingar. I detta sammanhang bör ett
intersektionellt perspektiv på de mänskliga rättigheterna lyftas fram.
Några synpunkter avseende avgränsningen av delegationens
uppdrag och förslag
I delegationens direktiv anges att den ska ”lämna förslag på hur det
fortsatta stödet till arbete för full respekt for de mänskliga rättigheterna i
Sverige kan erbjudas”. Samtidigt slutar inte de svenska MR-åtagandena
vid Sveriges gränser utan omfattar Sveriges jurisdiktion (se t ex artikel 1,
Europakonventionen och artikel 2, FN-konventionen om medborgerliga
22
och politiska rättigheter). I vissa fall, som då svenska myndigheter agerar
utomlands, kan Sverige såsom stat vara ansvarigt för vad dessa
myndigheter gör. Detta kan t ex bli aktuellt under olika fredsuppdrag,
även om ansvarsfrågan i dessa inte är helt klarlagd. Fredsuppdrag är för
närvarande föremål för en särskild utredning (Dir. 2010:125) och i dessa
sammanhang är MR-frågan väl bekant. Svenska myndigheter kan dock
komma att agera utanför landets gränser även i andra sammanhang, och
vidare kan beslut av svenska myndigheter få MR-konsekvenser utanför
landets gränser. Delegationens förslag bör kunna omfatta även sådana
händelser. T ex kan den föreslagna nya 1 a § i polislagen (s. 54) samt den
föreslagna 2 b § i instruktionen för Rikspolisstyrelsen (s. 70) utan vidare
täcka också polisens utlandsverksamhet. Det kan dessutom noteras att en
del av de förslag som lämnas redan avser situationen utanför landets
gränser, t ex på s. 465, där delegationen föreslår att regeringen ska ”i
dialog med svenska företag systematiskt ta upp frågor om hur de arbetar
för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras i den
svenska och utländska verksamheten”.
041. Kungliga Tekniska högskolan
Respekten för mänskliga rättigheter och frånvaron av alla former av
diskriminering är centrala för KTH:s verksamhet. Detta framgår av vår
etiska policy. Vi arbetar också med dessa frågor i hela vår organisation.
Vi är en internationell miljö med studenter, lärare och andra anställda
från ett stort antal länder. Därför är det av stor betydelse för vår förmåga
att fullgöra våra uppgifter att inte bara vår egen organisation utan också
det omgivande samhället är fritt från diskriminering, främlingsfientlighet
och andra avsteg från de mänskliga rättigheterna. Vi välkomnar en
ytterligare förstärkning av arbetet för de mänskliga rättigheterna i
Sverige.
042. Uppsala universitet
Anmodad att yttra sig över det rubricerade betänkandet vill Uppsala
universitet anföra följande…
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige har i sitt
slutbetänkande (SOU 2010:70) lagt fram ett antal förslag med syfte att
förbättra eller stärka skyddet av mänskliga rättigheter i Sverige, särskilt
vad gäller de folkrättsliga åtaganden som Sverige ingått på detta område.
Det handlar bl.a. om att inrätta en nationell institution med särskilda
uppgifter gällande just mänskliga rättigheter, ett tydligare beaktande av
dessa åtaganden i all offentlig verksamhet samt ytterligare utredningar
om vilka folkrättsliga dokument som utöver Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna (EKMR) bör ges ställning av svensk lag.
Betänkandet innehåller ett relativt stort antal förslag och universitet
kan i princip ställa sig bakom de flesta av dessa. Några påpekanden kan
dock göras.
043. Lunds universitet
– Juridiska fakultetsstyrelsen
Juridiska fakultetsstyrelsen tillstyrker Delegationens förslag att tillsätta
en utredning med uppdrag att utreda lämpligheten av en inkorporering av
fler konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt. Utredningen bör
23
överväga hur man kan undvika att tolkningar av Sveriges internationella
åtaganden i förarbeten bakbinder den som vill använda de standarder som
lagts fast i de internationella instrumenten för att kräva sina rättigheter.
– Förslagen om införande av referenser till myndigheters, kommuners
och landstings skyldigheter att iaktta Sveriges internationella åtaganden
avstyrks då de innebär en indirekt inkorporering av åtagandena och på så
sätt föregår den utredning som föreslagits ovan.
– Juridiska fakultetsstyrelsen avstyrker inrättandet av en kommission
för mänskliga rättigheter med det mandat som Delegationen föreslår, då
det förslagna mandatet inte ger kommissionen tillräckliga verktyg för att
kunna fullgöra den skyddande uppgift som Parisprinciperna ålägger en
sådan institution.
Juridiska fakultetsstyrelsen tillstyrker förslaget om ett minst tioårigt
forskningsprogram om mänskliga rättigheter. Vi anser dock att många av
de forskningsfrågor som Delegationen pekar ut som viktiga är
rättsvetenskapliga till sin karaktär, varför särskilda medel bör reserveras
för en stor andel av rättsvetenskaplig grundforskning inom
forskningsprogrammet. Fakultetsstyrelsen avstyrker förslaget om
indikatorforskning. Förslaget om att ge SCB i uppdrag att ta fram
statistik relaterad till MR-frågor tillstyrks.
– Humaniora och teologi
Följande yttrande över SOU 2010:70 har utarbetats för Området för
humaniora och teologi av ämnesrådet för Mänskliga rättighetsstudier vid
Centrum för teologi och religionsvetenskap. Yttrandet omfattar tre
huvudinvändningar med vidhängande kommentarer. Överlag är yttrandet
positivt till delegationens förslag men det framförs också kritik främst
med utgångspunkt i en förväntan om en högre ambitionsnivå för Sverige.
044. Malmö högskola
Frågan om respekten för och genomförandet av mänskliga rättigheter i
Sverige är en angelägen samhällsfråga. Malmö högskola har sedan
starten 1998 haft ett särskilt fokus på frågor om mänskliga rättigheter,
migration och samhällsintegration. Vår verksamhet speglar Malmös
speciella situation som en stad präglad av invandring, men också
högskolans särskilda roll att bidra till ökade kunskaper om såväl
nationella som internationella förhållanden i vår samtid, liksom att verka
för en demokratisk samhällsutveckling och medborgerlig bildning.
Frågor om mänskliga rättigheter berör flera av Högskolans
utbildnings- och forskningsområden. På kandidatprogrammet i mänskliga
rättigheter vid Institutionen för globala politiska studier studeras den
juridiska innebörden av de mänskliga rättigheterna liksom de politiska
och filosofiska frågor om bland annat moral och rättvisa som väcks inom
ämnesområdet. Förutom mänskliga rättigheter ger kandidatprogrammet
även viktiga kunskaper i ämnet internationella relationer som har nära
koppling till utvecklingen och förståelsen av mänskliga rättigheter. Inom
ramen för Högskolans ettåriga mastersutbildning i Globala politiska
studier är en av tre inriktningar mänskliga rättigheter.
Målen för utredningen – att bidra till en struktur för hållbart skydd av
de mänskliga rättigheterna i Sverige – är lätt att instämma i.
24
045. Linnéuniversitetet
Universitetet koncentrerar sig på de aspekter som har beröring med
utbildnings- och forskningsaspekter samt den teoretiska grunden för
delegationens förslag, men vill inledningsvis lämna vissa övergripande
synpunkter på betänkandet.
Utredningen har en gedigen karaktär, man kan nästan säga alltför
gedigen eftersom den lite grann återfaller i en tidigare
”långbänkstradition”, där allt skall beaktas och man riskerar att förlora
huvudsaken ur sikte.
Anmärkningsvärt är dock att delegationens/utredningens ledamöter och
experter till så liten del har bestått av forskare och andra vetenskapligt
sakkunniga inom området, låt vara att ordföranden i utredningen själv har
en vetenskaplig erfarenhet av undersökningar inom MR-området, med
särskild inriktning på migrationsfrågor.
Den vetenskapliga forskningen kring mänskliga rättigheter har
beröring med många discipliner, t.ex. historia, religion, filosofi, juridik,
samhällsvetenskaper. Denna vetenskapliga reflektion har mycket att
tillföra om hur man både rättsligt och praktiskt-organisatoriskt kan
undvika misstag och ge kraft åt den struktur som nu föreslås av
utredningen. Det hade därför varit naturligt att till utredningen hade
knutits fler forskare inom exempelvis historia, idéhistoria och filosofi,
religionsvetenskap, juridik, medicin mm.
Det är viktigt att denna aspekt tillmäts betydelse när den föreslagna
kommissionen organiseras, vilket behandlas i avsnitt 10.
Området för mänskliga rättigheter är, som utredningen framhåller,
spelplats för många olika politiska, filosofiska, rättsliga och religiösa
hållningar och grund för konflikter. Brott mot mänskliga rättigheter från
olika makthavare spelar en avgörande roll i politiska skeenden, något
som inte minst den senaste utvecklingen i Medelhavsländerna visar.
Vetenskaplig kritik och analys är en del av underminerandet av
hyckleri, läpparnas bekännelse eller försummelse av givna åtaganden i
förhållande till internationella regelverk (förklaringar, konventioner,
rekommendationer, resolutioner etc.) om mänskliga rättigheter. Alla
stater följer förvisso inte vare sig andan eller bokstaven i dessa regelverk.
Det finns absurda inslag i många staters skönmålning av den egna statens
författningar, samtidigt som man begår grymma kränkningar av de mest
elementära mänskliga rättigheterna. Sådana inslag finns inte enbart i
diktaturer eller auktoritära regimer.
Detta faktum är det viktigaste skälet för att meningsfulla strukturer för
skydd av mänskliga rättigheter bör ha ett rejält armlängds avstånd till den
politiska makten och en konstruktion som i möjligaste mån – även i en
demokratisk stat – säkrar dess oberoende av politiska maktstrukturer. Ett
färskt exempel på detta behov ser vi i vårt grannland Danmark, där en
diskussion om anslagen till den danska myndigheten för mänskliga
rättigheter uppstått med anledning av myndighetens utlåtanden om
migrationslagstiftningen.
Den teoretiska reflektionen och tillkomsten av regelverken för
mänskliga rättigheter har dock haft en omätlig betydelse för
mänsklighetens utveckling – trots att regelverken skapats under det
århundrade, 1900-talet, då oerhörda brott mot mänskligheten har begåtts.
Insikten om denna paradoxala historia manar till en viss optimism inför
25
tankens kraft, men också till ödmjukhet och kritisk försiktighet både när
det gäller proklamationer från statsmakter, institutioner styrda av
statsmakterna och också till mekanismer som satts att vaka över
statsmakternas förhållningssätt. Det ligger i sakens natur att uttalanden,
beslut och inriktningen hos ett organ av det slag som föreslås i
betänkandet kommer att bli kontroversiella – och det är självfallet en
ytterligare motivering för att säkra dess oberoende, av både
opinionsklimat och politiska förändringar.
046. Göteborgs universitet
Göteborgs universitet har anmodats att besvara rubricerad remiss.
Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden har, efter hörande med
institutioner inom nämndområdet, fått synpunkter från institutionen för
socialt arbete och statsvetenskapliga institutionen, vilka bifogas.
048. Vetenskapsrådet
Vetenskapsrådet har anmodats att yttra sig över rubricerat
slutbetänkande. Själva slutbetänkandet är omfattande och innehåller en
rad analyser och förslag. Vetenskapsrådets yttrande inskränker sig till
den del av betänkandet som rör forskning om mänskliga rättigheter i
Sverige, men instämmer i vikten av betänkandets övergripande syfte: att
verka för skydd av de mänskliga rättigheterna.
Vetenskapsrådet tillstyrker en del av förslagen till ett långsiktigt
forskningsprogram om mänskliga rättigheter:
- Vetenskapsrådet tillstyrker förslaget om ett långsiktigt och
mångvetenskapligt grundforskningsprogram på området, samt
att Vetenskapsrådet skall ansvara för det samma
- Vetenskapsrådet tillstyrker förslaget om forskarskola, samt att
Vetenskapsrådet skall ansvara för utlysning av densamma
- Vetenskapsrådet respekterar betänkandets förslag om
behovsmotiverade forskningsstudier, men anser att detta
uppdrag bör särskiljas från grundforskningsprogrammet samt att
Vetenskapsrådet inte bör ansvara för detta uppdrag
- Vetenskapsrådet anser sig kunna bidra aktivt i upprättandet av
ett nätverk mellan forskare å ena sidan och offentliga och andra
aktörer å den andra sidan, i synnerhet som förmedlare av
kontakt med forskare, men att Vetenskapsrådet inte bör vara den
myndighet som ansvarar för detta.
049. Svenska Unescorådet
Svenska Unescorådet välkomnar slutbetänkandet, SOU 2010:70, från
delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige, det är av största vikt
med klara och användbara beslut för hur Sverige ska arbeta med dessa
viktiga frågor.
Svenska Unescorådet välkomnar att svenskt arbete med MR-frågorna
som genom slutbetänkandet kommer i fokus för en viktig diskussion men
vi efterlyser en klarare process inom statsförvaltningen för att slå fast
vilket departement som har genomförande- och uppföljningsansvar för
varje ratificerad konvention.
26
050. Sametinget
Sametinget tillstyrker Delegationens förslag om rättsligt skydd för de
mänskliga rättigheterna, inrättandet av en nationell institution för de
mänskliga rättigheterna, styrning och tillsyn, utbildning och
kompetensutveckling, forsknings- och kunskapsutveckling samt det
civila samhällets och näringslivets roll m a p de mänskliga rättigheterna.
Sametinget vill därutöver lämna följande synpunkter på slutbetänkandet
från Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige:
Inledning
Sametinget vill inledningsvis uppmärksamma det samiska folkets
särställning som urfolk i Sverige. FN:s urfolksdeklaration har ratificerats
av Sverige år 2007 och utgör del av mänskliga rättigheterna. En av de
bärande delarna av FN:s urfolksdeklaration är rätten för ett folk att själv
bestämma sin politiska status och sin sociala, kulturella och ekonomiska
utveckling samt urfolkens rätt att äga, bruka och kontrollera land,
territorier och naturresurser.
Sverige har också i sin rapportering S2006/1910/SK kring
efterlevandet av FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter i juli 2006 redovisat följande:
"Det är Sveriges regerings uppfattning att urfolk har rätt till
självbestämmande då de utgör folk enligt den betydelse som avses i
den gemensamma artikel 1 i 1966 års internationella konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter och 1966 års internationella
konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter".
Riksdagen har i november 2010 beslutat om en reformerad grundlag i
vilken anges: ”Samernas och andra etniska, språkliga och religiösa
minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och
samfundsliv ska främjas”. En folkrättslig tolkning av den reformerade
grundlagen är att samernas status som folk förtydligats.
Sametinget konstaterar också att ILO konventionen nr 169 om
urbefolkningar har ännu inte ratificerats av Sverige.
Allmänt
Utgångspunkten för Delegationens överväganden är att det bör finnas en
hög grad av medvetenhet om de mänskliga rättigheterna inom
rättstillämpande myndigheter och allmänheten. Så är inte fallet i dag.
Delegationen finner därför att bestämmelserna om de mänskliga
rättigheterna bör vara tydliga och synliga. Delegationen konstaterar
också att de mänskliga rättigheterna omfattar juridiska, etiska och
politiska dimensioner. För att kunna skydda de mänskliga rättigheterna
och att säkerställa att dessa får genomslag i den offentliga verksamheten
behöver de etiska och politiska dimensionerna inom mänskliga
rättigheter ges utrymme.
Sametinget vill avslutningsvis uppmärksamma att det samiska folkets
rätt till självbestämmande har bekräftats i konventionen om
medborgerliga och politiska rättigheter (CCPR) och konventionen om
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (CESCR). I båda
konventionernas artikel 1 anges att: "Alla folk har rätt till
självbestämmande. I kraft av den rätten bestämmer de själva sin politiska
status och råder själva över sin ekonomiska, sociala och kulturella
utveckling."
27
Sametinget finner att den rättsliga och politiska otydlighet som
regeringen och riksdagen uppvisar när det gäller det samiska folkets
ställning som urfolk och som folk i ett folkrättsligt perspektiv samt när
det gäller rätten till självbestämmande i frågor som rör samerna inte
överensstämmer med riksdagens och regeringens mål om full respekt för
mänskliga rättigheter i dagsläget trots att Sverige ratificerat ett flertal
internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Sametinget vill
här också understryka att inte heller det samiska folkets rätt att använda
mark, vatten och naturresurser för sin fortlevnad har respekterats fullt ut.
051. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU)
SLU instämmer i förslaget om att föra in bestämmelse om mänskliga
rättigheter i högskolelagen genom att tillföra detta i det inledande
avsnittet i högskolelagen (1 kap. § 5).
SLU anför att om krav på kunskap om mänskliga rättigheter förs in i
examensbeskrivningarna för landskapsarkitekt och landskapsingenjör bör
detta skrivas in i avsnitten ”värderingsförmåga och förhållningssätt”
analogt examensbeskrivningar för de examina där kravet införts. SLU ser
positivt på att ett forskningsprogram inrättas och finansieras inom
området mänskliga rättigheter.
052. Boverket
Boverket delar delegationens synpunkter och tillstyrker förslagen i
slutbetänkandet Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter, SOU
2010:70. Boverket saknar i dag den kompetens som krävs för att i
enlighet med utredningens förslag arbeta systematiskt med att höja
medvetenheten om de mänskliga rättigheterna, anordna utbildningar,
utveckla arbetsmetoder, utarbeta stödmaterial och samordna
verksamheten, vilket innebär att det kommer att krävas extra resurser.
053. Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande
(Formas)
Formas har inga synpunkter i ärendet.
054. Diskrimineringsombudsmannen (DO)
DO välkomnar betänkandet som på ett pedagogiskt sätt analyserar de
angelägna men också komplexa frågorna kring skyddet av de mänskliga
rättigheterna. Styrkan med betänkandet är att det gör mänskliga
rättigheter levande genom konkreta förslag på förbättringar i
lagstiftningen och genom vägvisande exempel på nationella indikatorer.
DO tillstyrker förslaget om införandet av särskilda portalparagrafer som
anger att myndigheters verksamhet ska bedrivas med respekt för de
mänskliga rättigheterna.
DO anser att det hade varit intressant om Delegationen kommit längre
i sin analys av hur skyddet av de mänskliga rättigheterna ska omsättas i
praktiken. Vilka är förutsättningarna för ett samlat helhetsgrepp kring
t.ex. kommunernas nuvarande arbete som relaterar till mänskliga
rättigheter?
28
DO ställer sig tveksam till inrättandet av en ny myndighet för skydd
av mänskliga rättigheter som varken ska pröva enskilda
klagomålsärenden, ha sanktionsmöjligheter eller utöva någon tillsyn.
055. Ungdomsstyrelsen
Ungdomsstyrelsen har tagit del av betänkandet Ny struktur för skydd av
mänskliga rättigheter och är positiv till delegationens arbete med att öka
kunskapen om och säkerställa efterlevnaden av de mänskliga
rättigheterna i Sverige.
När det gäller delegationens överväganden och förslag har
Ungdomsstyrelsen ett antal synpunkter och reflektioner.
056. Institutet för språk och folkminnen
Institutet för språk och folkminnen instämmer i betänkandets förslag om
en ny struktur för skydd av de mänskliga rättigheterna.
Institutet vill särskilt understryka vikten av att inkludera de nationella
minoriteternas perspektiv inom de områden där utredningen föreslår
insatser – den rättsliga regleringen, uppdraget för den kommande
nationella
institutionen
och
utbildning,
forskning
och
kompetensutveckling.
057. Statens museer för världskultur
Betänkandet föreslår en struktur för kunskap, ansvar och mandat som
stärker och skyddar de mänskliga rättigheterna i offentlig förvaltning.
Statens museer för världskultur håller med delegationen om vikten av ett
tydligt format och ett förstärkt mandat. Samtidigt vill Statens museer för
världskultur framhålla betydelsen av samverkan mellan myndigheter och
ett utökat samarbete med publika institutioner för kunskapsförmedling
via bredare kanaler.
På följande punkter önskar Statens museer för världskultur
kommentera betänkandet: (se yttranden i kapitel 3 och 4).
058. Forum för levande historia
Forum för levande historia instämmer i delegationens förslag om
inrättande av en nationell institution – Kommissionen för mänskliga
rättigheter – en MR-myndighet under Riksdagen, med de uppgifter
delegationen föreslagit i syfte att stärka skyddet för de mänskliga
rättigheterna och de mänskliga rättigheternas roll i samhället. Forum för
levande historia instämmer även i förslaget om rättsligt skydd, styrning,
utbildning och kompetensutveckling, forskning och kunskapsutveckling
samt samverkan med olika samhällsaktörer.
Inledning
Forum för levande historia noterar att delegationen inte kunnat ta
ställning till lämpligheten av en inkorporering av samtliga konventioner
om mänskliga rättigheter i svensk rätt utan hänskjutit frågan till en ny
utredning. Ett vägande skäl är att några artiklar har en vag innebörd och
lämnar mer utrymme för tolkning än vad svenska författningar normalt
gör.
Forum för levande historia har under sina snart åtta år utvecklat ett
nära samarbete med andra myndigheter, kommuner, länsstyrelser,
utbildningsväsende, forskarvärld och NGO:s. Forum för levande historia
29
har haft en expert i Delegationen för mänskliga rättigheter och
myndigheten representerar Sveriges regering i ITF – Task Force for
International Cooperation on Holocaust Education, Remembrance and
Research. Forum för levande historia har på uppdrag av EU:s underorgan
FRA (Fundamental Rights Agency) kartlagt hur undervisning om och på
Förintelsens minnesplatser i Europa förhåller sig till undervisning om
mänskliga rättigheter och på vilket sätt rättighetsfrågor integreras i
arbetet. I EU/FRA-projektet har en rapport och två handböcker
producerats som bland annat lyfter fram goda exempel på denna typ av
undervisning. Internt på myndigheten pågår ett arbete att utifrån
internationella och nationella erfarenheter utveckla metoder och modeller
för att koppla ihop historieundervisning med undervisning om mänskliga
rättigheter. Metodpaletten, som detta arbete kallas, har väckt stort
intresse från samarbetspartners inom och utom landet. Forum för levande
historia har även regeringens uppdrag att administrera nomineringar, utse
jury och organisera det årliga internationella Per Anger-priset. Priset
delas ut till en person eller organisation som verkar för att främja
humanistiska och demokratifrämjande insatser.
059. ILO-kommittén
I betänkandet föreslås bl.a. att:
- en utredning ges i uppdrag att utreda lämpligheten av en
inkorporering av fler konventioner om mänskliga rättigheter i
svensk rätt,
- bestämmelser som uttryckligen hänvisar till de överenskommelser om mänskliga rättigheter som Sverige har åtagit sig
att följa ska föras in i flera befintliga författningar,
- det i Sverige inrättas en nationell institution, Kommissionen för
mänskliga rättigheter, som ges ett brett mandat att främja
säkerställandet av mänskliga rättigheter i Sverige,
- ett långsiktigt forskningsprogram om mänskliga rättigheter i
Sverige inrättas.
Samtliga förslag i betänkandet syftar till att stärka skyddet av de
mänskliga rättigheterna i Sverige vilket ILO-kommittén till fullo stödjer.
062. Eskilstuna kommun
Eskilstuna kommun ser positivt på flera föreslagna strategiska insatser i
syfte att tydliggöra de mänskliga rättigheternas roll som en gemensam
internationell och nationell värdegrund för samhället. Vi ställer oss helt
bakom förslagen om rättslig reglering, styrning och tillsyn av arbetet för
de mänskliga rättigheterna, långsiktig och systematisk utbildning,
forskning och kompetensutveckling inom området samt det civila
samhällets och näringslivets roll med avseende på de mänskliga
rättigheterna. Däremot anser vi inte att inrättande av en nationell
institution skulle främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i
samhället så som det motiveras i betänkandet.
Det är väldigt viktigt att medvetenhet om de mänskliga rättigheterna
och vanan att använda konventionerna som vägledning inom svensk
förvaltning och rättskipning ökar. Sverige har åtagit sig att följa flera
överenskommelser om de mänskliga rättigheterna. Detta ska genomsyra
30
både författningar av generell betydelse för offentlig förvaltning och
särskilda lagar som reglerar offentliga verksamheter vilka kommer i
kontakt med människor som är i behov av hjälp och stöd.
063. Gävle kommun
Gävle kommun ser positivt på flera av de föreslagna strategiska
insatserna i syfte att tydliggöra de mänskliga rättigheternas roll som en
gemensam internationell och nationell värdegrund för samhället. Vi
ställer oss helt bakom förslagen om rättslig reglering, styrning och tillsyn
av arbetet för de mänskliga rättigheterna, långsiktig och systematisk
utbildning, forskning och kompetensutveckling inom området samt det
civila samhällets och näringslivets roll med avseende på de mänskliga
rättigheterna.
Det är av vikt att medvetenhet om de mänskliga rättigheterna och
vanan att använda konventionerna som vägledning inom svensk
förvaltning och rättskipning ökar. Sverige har åtagit sig att följa flera
överenskommelser om de mänskliga rättigheterna. Detta ska genomsyra
både författningar av generell betydelse för offentlig förvaltning och
särskilda lagar som reglerar offentliga verksamheter vilka kommer i
kontakt med människor som är i behov av hjälp och stöd.
064. Göteborgs kommun
Göteborgs Stad tillstyrker slutbetänkandet från Delegationen för
Mänskliga rättigheter i Sverige, men med hänsyn tagen till de synpunkter
som Göteborg Stad här framför.
Betänkandet utgör ett välkommet samlat grepp för mycket av det
arbete som redan i dagsläget bedrivs i kommunen. Att synliggöra det
offentligas gemensamma ansvar med hänvisningar till FN:s konventioner
som redan i dagsläget är gällande är logiskt och konsekvent.
Göteborgs Stad betonar vikten av att begreppet mänskliga rättigheter
inte används utan att ett tydligt maktperspektiv samtidigt betonas. Ett
perspektiv som synliggör strukturer som återkommer i samhället och som
i sig utgör hinder för grupper och individer att åtnjuta rättigheter på ett
jämlikt och jämställt sätt.
066. Jönköpings kommun
Jönköpings kommun instämmer i delegationens överväganden och
förslag. I det följande lämnar kommunen synpunkter på de delar i
betänkandet som berör kommunernas ansvarsområden.
070. Karlstads kommun
Karlstads kommun (kommunen) anser att Delegationen för Mänskliga
rättigheter gjort ett mycket förtjänstfullt arbete och bidragit på ett mycket
positivt sätt till arbetet att säkerställa full respekt för de mänskliga
rättigheterna. Betänkandet är mycket väl genomarbetat och innehåller ett
flertal förslag som kommunen bedömer som positiva för utvecklingen av
arbetet med mänskliga rättigheter. Det finns dock även förslag som enligt
kommunens uppfattning behöver utredas vidare.
Kommunen avgränsar sitt remissvar till de synpunkter på betänkandet
som framgår nedan.
31
071. Kristinehamns kommun
Förslaget till en ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter innebär i
sig inga förändringar för den kommunala verksamheten. Kristinehamns
kommun instämmer i analysen att många av de principer som i dag styr
den kommunala verksamheten verkar som en garant för ett
grundläggande skydd av de mänskliga rättigheterna.
Huruvida en ny struktur för de mänskliga rättigheterna i sig måste leda
till inrättande av en ny myndighet eller inte är av sekundär betydelse. En
fråga som är av större vikt är vilka resurser som ska satsas för att uppnå
målen. Även ett arbete med kompetenshöjning och inarbetning i befintlig
organisation innebär merkostnader, även om kostnaderna är kortsiktiga.
I övrigt har Kristinehamns kommun inget ytterligare att tillägga.
073. Landskrona kommun
Kommunstyrelsen beslutar att översända Individ- och familjenämndens
arbetsutskotts och utbildningsnämndens yttrande som stadens remissvar.
– Individ och familjenämndens arbetsutskott
Individ- och familjenämnden instämmer i de förslag som delegationen
lämnar. Ett av förslagen är att inrätta en ny myndighet med möjlighet att
begära biträde från såväl kommuner som privata aktörer som har uppdrag
inom den offentliga verksamheten.
De föreslagna ändringarna i olika lagar inskränker inte den
kommunala självstyrelsen, skapar inga nya rättigheter eller skyldigheter,
utan markerar bara kommunernas ansvar. Inte heller kommer tillkomsten
av en ny myndighet att innebära ökade kostnader för kommunerna.
De ekonomiska konsekvenserna för kommuner och/eller deras privata
entreprenörer är dock inte utredd. Nämnden vill framhålla att
kostnadsökningar för kommuner och/eller privata entreprenörer inte kan
accepteras. Hur omfattande sådan hjälp kan bli går inte att säga på
förhand. Därmed inte heller hur kostsam den kan bli för kommunerna
och/eller deras privata medaktörer.
Nya undersökningar som bör beaktas
En bedömning borde göras av hur omfattande och därmed
kostnadskrävande detta begärda biträde från kommunerna kan bli, samt
av frågan om statsbidrag eller annan finansieringsmodell.
– Utbildningsnämnden
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige har i sitt slutbetänkande
lämnat förslag till ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter.
Förslagen avser insatser för rättslig skydd för de mänskliga rättigheterna,
inrättandet av en nationell institution för de mänskliga rättigheterna,
styrning och tillsyn, utbildning och kompetensutveckling, forskning och
kunskapsutveckling samt det civila samhällets och näringslivets roll med
avseende på de mänskliga rättigheterna.
Kommunens roll att tydligt skydda och främja rättigheterna enligt de
internationella överenskommelser som Sverige åtagit sig att följa är
viktig. En ny struktur för skydd som tydliggör de mänskliga
rättigheternas roll som en gemensam värdegrund för samhället är
positivt.
Nämnden instämmer i förslag till ny struktur för skydd av mänskliga
rättigheter.
32
075. Linköpings kommun
Linköpings kommun tillstyrker slutbetänkandet från Delegationen för
Mänskliga rättigheter i Sverige, men med hänsyn tagen till de synpunkter
som Linköpings kommun här framför.
Linköpings kommuns synpunkter avser främst delar av delegationens
förslag som har bäring på den kommunala verksamheten.
För att nå slutbetänkandets intentioner menar Linköpings kommun att
följande synpunkter bör beaktas: (se yttranden i kapitel 3, 4 och 5).
077. Malmö kommun
En utgångspunkt för delegationens överväganden och förslag har varit att
de mänskliga rättigheterna såsom de kommer till uttryck i internationella
överenskommelser, är bindande åtaganden för hela den offentliga
sektorn. De mänskliga rättigheterna utgör den enskildes värn mot
överträdelser och övergrepp från det allmännas sida. De utgör också
grundläggande normer för hur enskilda får bete sig mot varandra.
Kommunstyrelsen anser att dessa utgångspunkter är rimliga mot
bakgrund av kommunernas befolkningsansvar och nationell lagstiftning
som exempelvis Socialtjänstlagen eller Lagen mot diskriminering.
Av denna anledning finns inget att erinra mot föreslagna insatser vad
gäller rättslig reglering, styrning och tillsyn av arbetet för de mänskliga
rättigheterna. Kommunstyrelsen har inte heller några avvikande
synpunkter på förslagen som handlar om utbildning, forskning och
kompetensutveckling eller civilsamhälle och näringsliv, samt inrättande
av en ny nationell institution för mänskliga rättigheter.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad instämmer i huvudsak till delegationens förslag för en ny
struktur för skydd av mänskliga rättigheter i Sverige.
Vi vill dock betona att effekterna på det kommunala självstyret och
kommunernas ekonomi behöver undersökas grundligt om en utredning
om ytterligare inkorporering av internationella konventioner som rör
mänskliga rättigheter genomförs.
Mänskliga rättigheter är ett viktigt kunskapsområde. Därför är det
angeläget att en statligt finansierad utbildningssatsning kring mänskliga
rättigheter riktad till tjänstemän och politiker inom kommunerna
kompletterar förslagen från delegationen.
081. Stockholms kommun
Det är viktigt att de mänskliga rättigheternas roll som vår gemensamma,
internationella värdegrund är tydligt. Delegationen lämnar förslag på en
struktur som kan stärka de mänskliga rättigheternas roll. Bland annat
föreslår delegationen att det införs en paragraf i kommunallagen, där det
ska framgå att kommuner och landsting ska bedriva sin verksamhet med
respekt för den enskildes mänskliga rättigheter och i enlighet med
internationella överenskommelser som Sverige åtagit sig att följa.
Likalydande text som delegationen föreslår har redan införts i lagen om
vård av missbrukare i vissa fall och i lagen med särskilda bestämmelser
om vård av unga samt i socialtjänstlagen. Socialnämnden framhåller i sitt
remissvar att en sådan skrivelse även bör införas i lagen om stöd och
service till vissa funktionshindrade (LSS). Riksdagen har fastställt målet
33
att de mänskliga rättigheterna ska respekteras i Sverige och regeringen
har precis påbörjat en kartläggning av situationen för mänskliga
rättigheter i Sverige, vilken ska utgöra grunden för regeringens fortsatta
strategi på området. Det är ett välkommet initiativ.
Vad det gäller utredningens förslag så har redan i dag
Diskrimineringsombudsmannen (DO) och Justitieombudsmannen (JO)
till uppgift att övervaka efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna. Om
utredningens förslag om en MR-kommission (mänskliga rättigheter)
realiseras bör det tydligt framgå hur den ska samspela med dessa
myndigheter samtidigt som kommissionen bör kunna fylla ett viktigt
behov som inte kan tillgodoses inom redan existerande myndigheter.
085. Tranås kommun
Tranås kommun ställer sig positiv till utredningen och anser det
värdefullt att dessa frågor får en mer central roll i samhället. De
synpunkter som kommunen valt att lyfta redovisas nedan. Yttrande
begränsar sig till att omfatta de delar av betänkandet som mer direkt
berör kommunal verksamhet.
084. Södertälje kommun
I betänkandet lämnas förslag med avseende på rättsligt skydd för de
mänskliga rättigheterna, styrning och tillsyn, utbildning och
kompetensutveckling, forskning och kunskapsutveckling samt det civila
samhällets och näringslivets roll, med avseende på de mänskliga
rättigheterna. Betänkandet ska bidra till en ny struktur för skydd av de
mänskliga rättigheterna i Sverige – en struktur som ska tydliggöra de
mänskliga rättigheternas roll som en gemensam internationell och
nationell värdegrund för samhället. Södertälje kommun delar
delegationens bedömning att kommuner har en viktig roll i
genomförandet av mänskliga rättigheter. Ett bra samarbete mellan olika
samhällsnivåer är därför avgörande för att nå framgång i arbetet med att
tillgodose de mänskliga rättigheterna. Att det kommunala självstyret
respekteras är en förutsättning för ett bra samarbete.
Södertälje kommun är i huvudsak positiv till förslagen i betänkandet.
089. Värmdö kommun
Delegationens slutbetänkande innehåller ett antal förslag som påverkar
kommunens verksamheter bl.a. förslag på förändringar i kommunallagen
och utökad utbildning som vänder sig till förtroendevalda och tjänstemän
inom den kommunala sektorn.
090. Västerås kommun
Västerås stad ser positivt på flera föreslagna strategiska insatser i syfte att
tydliggöra de mänskliga rättigheternas roll som en gemensam
internationell och nationell värdegrund för samhället. Västerås stad
ställer sig positiv till förslagen om rättslig reglering, styrning och tillsyn
av arbetet för de mänskliga rättigheterna, långsiktig och systematisk
utbildning, forskning och kompetensutveckling inom området samt det
civila samhällets och näringslivets roll med avseende på de mänskliga
rättigheterna.
34
För att nå slutbetänkandets intentioner menar Västerås stad att
följande synpunkter bör beaktas; (se yttranden i kapitel 2, 3, 4, 5, 6 och
7).
091. Öckerö kommun
Öckerö kommun välkomnar Delegationens förslag att:
• Genom förändringar i lagtext förtydliga Sveriges internationella
åtagande att följa de mänskliga rättigheterna.
• Inrätta en nationell institution för mänskliga rättigheter.
• Låta föreslagen nationell institution vara navet i utvecklingen
och spridningen av kunskap kring mänskliga rättigheter.
• Låta föreslagen nationell institution genom aktivt samarbete
verka för att civilsamhällets intressen och engagemang i
frågor kring mänskliga rättigheter tillvaratas.
092. Örebro kommun
Örebro Kommun instämmer i de förslag som Delegationen för Mänskliga
Rättigheter i Sverige redovisar i sitt slutbetänkande.
Några synpunkter och kommentarer på förslaget vill vi dock lämna.
093. Örnsköldsviks kommun
Örnsköldsviks kommun ställer sig bakom intentionen i delegationens
betänkande men har dock vissa synpunkter som redovisas i detta
yttrande. Betänkandets syfte är att bidra till en ny struktur för skydd av
de mänskliga rättigheterna. I betänkandet lämnas förslag på rättsligt
skydd för de mänskliga rättigheterna, en nationell institution för
mänskliga rättigheter, styrning och tillsyn, utbildning och
kompetensutveckling, forskning och kunskapsutveckling om mänskliga
rättigheter i Sverige samt civilsamhälle och näringsliv.
097. Värmlands läns landsting
Landstinget välkomnar delegationens förtydligande om det offentligas
ansvar för redan beslutade åtaganden när det gäller mänskliga rättigheter.
Skyddet och respekten för mänskliga rättigheter behöver återkommande
uppmärksammas.
098. Norrbottens läns landsting
Följande yttrande avges:
Landstinget bedömer slutbetänkandet väl genomfört och instämmer i
delar av utredningens bedömningar och förslag. Betänkandet lyfter upp
vikten av politiska samtal om mänskliga rättigheter. Landstinget
instämmer i det och ser i och med detta arbete en möjlighet för
landstinget/regioner och kommuner att använda de mänskliga
rättigheterna som utgångspunkt och vägledande principer i arbetet med
regionala och kommunala styrdokument och strategier.
103. Amnesty Sverige
Amnesty välkomnar i huvudsak utredningens förslag. Vi vill särskilt
kommentera följande. Utredningens beskrivning av relationen
rättigheter-skyldigheter definierar mänskliga rättigheter som rättigheter
och skyldigheter av en särskild karaktär i den meningen att relationen
35
inte rör förhållandet mellan två lika starka parter utan mellan staten och
individen. Amnesty ställer sig inte bakom den beskrivningen.
Mänskliga rättigheter rör enligt Amnestys förmenande såväl relationer
mellan stat och individ som mellan ojämbördiga individer. Att mänskliga
rättigheter kan kränkas av både statliga och icke-statliga förövare är ett
faktum som också måste avspeglas i det skydd och den övervakning av
respekten för rättigheterna som en stat utför.
106. Centrum för rättvisa
Det är positivt att hänvisningar till internationella människorättsinstrument införs i olika svenska lagar som exempelvis kommunallagen
och plan- och bygglagen. Centrum för rättvisa har genom sitt arbete
erfarit att det finns ett behov av fördjupade kunskaper inom mänskliga
rättigheter bland annat hos kommunala tjänstemän och beslutsfattare.
Centrum för rättvisa menar att staten i första hand borde avsätta
budgetmedel åt en reform som ger lättnad i enskildas
rättegångskostnadsansvar i mål som avser fri- och rättigheter framför
införandet av en ny människorättsmyndighet. Den förstnämnda åtgärden
är angelägnare för att säkerställa respekten för fri- och rättigheter i
Sverige. Staten bör även prioritera införandet av avdragsrätt för enskilda
för gåvor till ideella organisationer istället för att utreda ett nytt
stödsystem för direkta statliga bidrag till samma organisationer.
108. Civil Rights Defenders
Ett av utredningens huvudsyften är att föreslå ett ökat skydd för de
mänskliga rättigheterna. Civil Rights Defenders anser emellertid att det
utformade förslaget inte uppnår detta syfte eftersom flera av de centrala
funktioner som föreslås inte är tillräckligt långtgående. Till exempel bör
den föreslagna kommissionen för mänskliga rättigheter ges ett verkligt
skyddande uppdrag med rättsliga befogenheter som möjliggör utredning
av misstänkta kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Detta
inkluderar befogenhet att ta del av sekretesstämplad information och
sanktionsmöjligheter för att säkerställa full insyn i statens verksamhet.
Vidare förordar Civil Rights Defenders att kommissionen får befogenhet
att föra talan med anledning av enskilda klagomål. Dessutom bör i vart
fall de mest centrala konventionerna om de mänskliga rättigheterna, som
till exempel den internationella konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter och FN:s tortyrkonvention, omgående inkorporeras i
svensk lagstiftning och inte blir föremål för ytterligare utredning som
föreslås i betänkandet. Den internationella lagstiftningen på området är i
huvudsak till för att skydda den enskilde gentemot det allmänna. Detta
syfte uppnås enbart om det allmänna, genom domstolar och myndigheter,
kan tillämpa rättigheterna såsom gällande lagstiftning.
114. Folkbildningsförbundet
Studieförbunden har en viktig roll som röstbärare. Några studieförbund
arbetar aktivt med opinionsbildning i samarbete med sina grund- och
medlemsorganisationer. Studieförbunden är också röstbärare åt
människor som direkt eller via studieförbundens grund- och
medlemsorganisationer deltar i verksamheten. Eftersom Sverige sedan
EU-inträdet i så hög grad påverkas av EU-lagstiftningen, också i frågan
36
om de mänskliga rättigheterna, vill studieförbunden stärka medborgarnas
kunskaper om dagens demokratiska landskap och möjligheterna att
påverka det. Föreningar, många av dem aktiva i mänskliga
rättighetsfrågor, kan genom Folkbildningsförbundets projekt ”Kom loss
och tyck till” finna nya vägar att flytta fram sina positioner i EUsammanhang. Studieförbunden har rollen att rusta aktiva EUmedborgare.
115. Folkbildningsrådet
Utredningen presenterar ett förslag om inrättande av en ny struktur för
skydd av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Syftet är att tydliggöra de
mänskliga rättigheternas roll som utgångspunkt och gemensam
värdegrund, att stärka kunskapen om samt mekanismer för skydd av de
mänskliga rättigheterna på olika nivåer i samhället.
Med avseende på folkbildningens kärnuppdrag som handlar om att
stärka demokrati, deltagarnas kunskapsutveckling och aktivt
medborgarskap, så anser Folkbildningsrådet att folkbildningen med
studieförbund och folkhögskolor utgör en nyckelarena för stärkandet av
en samhällsstruktur för mänskliga rättigheter. Studieförbund och
folkhögskolor svarar för en bildande roll kring rättighetsfrågor, utgör en
arena för samtal kring samhällsfrågor och för folkligt engagemang samt
mobilisering kring rättighetsfrågor. Bidrar inte minst till att tillgodose
människors rätt till lärande och bildning.
117. Fonden för mänskliga rättigheter
Styrelsen för MR-fonden i Sverige har med glädje tagit emot
slutbetänkandet från Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige. Vi
ser utredningens bakgrundsanalys och dess olika förslag som ett stort och
viktigt kliv framåt vad gäller skyddet för de mänskliga rättigheterna i
Sverige. Vi tillstyrker varmt huvudförslagen i betänkandet.
Utredningen har varit noggrann vad gäller de juridiska
utgångspunkterna i sin bakgrundsanalys, men vi hade gärna sett en mer
omfattande omvärldsanalys och en bredare diskussion om hur vissa
särskilt utsatta grupper drabbas av MR-kränkningar. Vi noterar att
betänkandet i det närmaste förbigått religionsfrihetsfrågorna, vilket vi
beklagar mot bakgrund av den växande betydelse dessa rättighetsfrågor
fått i dagens mångkulturella samhälle. Vi efterlyser också ett fördjupat
resonemang kring de konventioner som Sverige valt att ännu inte
tillträda.
Vi beklagar också att MR och näringslivet behandlas så sparsamt. Vår
erfarenhet av samarbete med näringslivet är god och att det bland många
företag finns en stor nyfikenhet om mänskliga rättigheter. Vi konstaterar
att utredningen kunde haft större ambitioner på detta område.
Kommentar till utgångspunkter och bakgrundsanalys och avsaknad av
vissa förslag
De mänskliga rättigheterna har sedan länge haft en stark ställning i
Sveriges internationella agerande – inom utrikespolitiken såväl
multilateralt som bilateralt samt inom biståndspolitiken – medan skyddet
för de mänskliga rättigheterna i Sverige inte genomsyrats av samma
politiska systematik och entusiasm, vilket utredningen i sin
bakgrundsanalys bekräftar. Det har dels berott på att Sverige med sin
37
starka civilsamhällestradition, öppenhet och demokratiska kultur levt
med en självbild av ett starkt MR-skydd, dels på att framför allt de stora
politiska partierna varit tveksamma till de begränsningar av
majoritetsstyret som ett ökat skydd av mänskliga rättigheter för med sig.
Vi hälsar därför med särskild tillfredställelse att betänkandet lagts fram i
enighet.
Betänkandet behandlar skyddet för de mänskliga rättigheterna i
Sverige i ett samlat sammanhang. Vi konstaterar att utredningen varit
mycket noggrann i sin analys av de juridiska förutsättningarna och
Sveriges juridiska MR-tradition. Däremot hade vi gärna sett en djupare
omvärldsanalys och genomgång av de politiska utgångspunkterna, i
synnerhet ett försök att betrakta problematiken från de särskilt drabbades
perspektiv. Detta hade gett flera av förslagen en ännu större tyngd inför
arbetet med proposition och riksdagsbehandling.
En viktig anledning till den ökade betydelsen av mänskliga rättigheter,
både för individen och samhället, är globaliseringen och den ökande
mångkulturalismen i samhället. Nya grupper och minoriteter har
betydligt svårare att få sina rättigheter tillgodosedda än den normgivande
majoriteten. Den grupp som både DO och Europarådets MRkommissionär pekat på som särskilt utsatt, i såväl Sverige som Europa i
stort, är praktiserande muslimer, som inte bara har ett svagt rättighetsläge
i utgångspunkten, utan också upplever hur rättighetsläget ytterligare
beskärs genom krav på inskränkningar av klädval, utbildning eller
möjlighet till religionsutövning.
Utifrån behoven i den muslimska gruppen, liksom den judiska, hade
det varit angeläget med en tydligare analys vad gäller religionsfriheten.
Sverige har på bara några decennier, och sedan tidpunkten för vår
religionsfrihetslagstiftning, förändrats från ett kristet protestantiskt
samhälle till ett samhälle som rymmer alla världsreligionerna, och i
synnerhet de monoteistiska. Medan normer och traditioner från
majoritetsreligionerna är så väl integrerade att de oftast inte längre ens
uppfattas som uttryck för religion, möts minoriteterna ofta från
myndigheterna med okunskap och oförståelse. Detta ställer stora krav på
hela samhället till ökad kunskap både om grundläggande rättigheter och
minoriteternas erfarenheter och perspektiv.
De nationella minoriteterna – samer, judar, romer, finnar och
tornedalingar – är grupper som under lång tid fått sina rättigheter
åsidosatta. De fick ett mycket sent erkännande, i praktiken i och med
Sveriges tillträde till Europarådets konvention för minoritetsspråk. De
nationella minoriteterna har både gemensamma och specifika behov av
att få sina rättigheter tillgodosedda. Samerna har t ex haft ett
förhållandevis starkt stöd för sina rättigheter i juridiska instanser, medan
kommuner och lokala myndigheter sett på samers rättigheter mera utifrån
de begränsningar de innebär för majoritetsstyrets möjligheter. Andra
grupper som har särskilda behov av att få sina rättigheter tillgodosedda
och stärkta är immigranter – asylsökande, papperslösa och flyktingar –
samt hemlösa och funktionshindrade.
Kvinnor och HBT-personer har under senare år fått ett starkare i
skydd genom lagstiftning. Dock släpar alltjämt implementeringen av
dessa rättigheter på grund av fördomar och låsta samhällsstrukturer.
Därför välkomnar vi de förslag till utbildningssatsningar som
38
utredningen föreslår. MR-fonden har också noterat att kvinnors och
HBT-personers rättigheter stundom i den svenska debatten ställs emot
andra gruppers rättigheter, i synnerhet mot muslimers rätt och
religionsfriheten. Mänskliga rättigheter är en helhet och försöken att
ställa olika gruppers rättigheter mot varandra innebär att allas rättigheter
riskerar att försvagas. Vi skulle gärna sett ett principiellt resonemang
kring detta och ett skarpt förslag om vikten av att olika grupper som har
skäl att få sina rättigheter stärkta har ökade möjligheter till mötesplatser
där olika perspektiv och erfarenheter kan brytas mot varandra, också för
att stärka den ömsesidiga solidariteten mellan grupper.
I bakgrundsanalysen bekräftas att Sverige inte tillträtt vissa viktiga
konventioner, t ex Konventionen om migrantarbetares rättigheter och
ILO:s konvention 169 om ursprungsfolk och stamfolk. Däremot saknar
vi ett resonemang kring varför detta inte skett. Här missar utredningen en
möjlighet att behandla dessa konventionstillträden utifrån ett samlat MRperspektiv. MR-fondens uppfattning är att Sverige bör tillträda de MRkonventioner och tilläggsprotokoll vi ännu inte tillträtt, inte minst
tilläggsprotokollet till ESK-konventionen. Vikten av att tillträda
konventionerna gäller i synnerhet dem som vi medverkat till att
förhandla fram.
Vi efterlyser vidare ett tydligare resonemang om de sociala och
ekonomiska frågorna ur ett MR-perspektiv. Det finns i Sverige av
tradition en bristande kunskap om de ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheterna och en ovilja att betrakta välfärdsfrågor ur ett
rättighetsperspektiv där den enskilde är rättighetsbärare. Ett
rättighetsperspektiv på de samhällsområden som utgör välfärdsstatens
kärna och stolthet skulle innebära förändringar både i den politiska
diskussionen och även väsentliga förbättringar för de ekonomiskt och
socialt mest utsatta.
124. Handikappförbunden
Handikappförbunden välkomnar Delegationens slutbetänkande vilket
behandlar många viktiga utvecklingsområden när det gäller mänskliga
rättigheter. Handikappförbunden tillstyrker samtliga förslag men anser
att flera av förslagen behöver kompletteras och att ytterligare åtgärder
måste vidtas. Dessa åtgärder beskrivs nedan i relation till respektive
förslag från Delegationen.
Handikappförbunden kan tyvärr, återigen, konstatera att Delegationen
inte sökt samarbete med funktionshindersrörelsen. Trots upprepade
förfrågningar, har Handikappförbunden varken bjudits in till seminarier,
dialoger eller till en referensgrupp gällande detta slutbetänkande.
Handikappförbunden vill rikta stark kritik mot att Delegationen inte vill
ta till vara och använda de erfarenheter som finns inom
funktionshindersrörelsen att arbeta med frågor som relaterar till
mänskliga rättigheter på olika nivåer i samhället liksom med enskilda fall
då mänskliga rättigheter inte beaktats.
127. Humanisterna
Vi anser att MR-delegationens förslag i sitt slutbetänkande i stort är bra i
sin inriktning på att rättsligt stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna
i Sverige. Humanisterna ingår också i MR-nätverket, som tillsammans
39
med FN-förbundet lämnar in ett gemensamt svar. Här presenterar vi våra
särskilda synpunkter på slutbetänkandet. Vi koncentrerar oss på barns
rättigheter i relation till problemet med tolkning av motstridigheter
mellan olika konventionstexter. Vi vill särskilt trycka hårt på företräde
för barnets rätt till kroppslig integritet och att fritt utveckla sin egen
livssyn, oberoende av föräldrarnas kultur och religion. 2.1.4.
Begränsningar av de mänskliga rättigheterna. Inskränkningar får endast
göras av skäl som kan anses godtagbara i ett demokratiskt samhälle, t.ex.
för att skydda andra personers rättigheter.
129. Hörselskadades riksförbund
Hörselskadades Riksförbund (HRF) har beretts tillfälle att avge sina
synpunkter på rubricerat betänkande från delegationen för mänskliga
rättigheter i Sverige. HRF ställer sig bakom förslagen om en ny struktur
för skydd av mänskliga rättigheter i Sverige, men vill framföra vissa
övergripande synpunkter: Det är viktigt att det framgår att de mänskliga
rättigheterna är odelbara (avsnitt 6:3), d.v.s. alla rättigheter är lika värda
och ska förverkligas. De ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheternas progressiva art ger fattiga länder en möjlighet att i takt med
den ekonomiska utvecklingen förbättra mänskliga rättigheter på dessa
områden. Däremot, i ett så rikt land som Sverige bör vi kunna efterleva
mänskliga rättigheter i samma utsträckning på ekonomiska, sociala och
kulturella områden som på de medborgerliga och politiska områdena.
131. IDEA – Arbetsgivarförbundet för ideella organisationer
Då IDEA – Arbetsgivarförbundet för ideella organisationer – är en
organisation som företräder dess medlemmar i arbetsgivarfrågor, avstår
ovan nämnda instans att lämna remissvar avseende SOU 2010:70.
136. IOGT-NTO
I betänkandet noteras att de mänskliga rättigheterna utgör den
värdegrund för samhället i stort. På samma sätt betonas de mänskliga
rättigheterna i IOGT-NTO-rörelsens värdegrund och har alltid en central
plats i planeringen och genomförandet av det arbete som organisationen
gör. Detta gör att IOGT-NTO med tillfredsställelse noterar betänkandets
generella hållning om att skyddet av de mänskliga rättigheterna stärks.
144. Landsorganisationen i Sverige (LO)
I utredningen lämnas förslag om bland annat rättsligt skydd för de
mänskliga rättigheterna, inrättandet av en nationell institution för de
mänskliga rättigheterna samt det civila samhällets och näringslivets roll
med avseende på de mänskliga rättigheterna.
LO anser att det är av stor vikt i varje samhälle att de mänskliga
rättigheternas roll som en gemensam internationell och nationell
värdegrund tydliggörs.
Det kan konstateras att Sverige är skyldigt att följa de av FN:s
generalförsamling antagna ”Principles relating to the Status of National
Institutions”, de s.k. Parisprinciperna. Av dessa följer att staten ska
inrätta nationella institutioner med uppgift att främja och skydda de
mänskliga rättigheterna. Enligt Parisprinciperna ska vidare de nationella
institutionerna för mänskliga rättigheter ha en oberoende ställning och ett
40
brett mandat att följa, skydda och främja de mänskliga rättigheterna. Det
ska noteras att Sverige var starkt pådrivande vid tillkomsten av
Parisprinciperna.
En viktig utgångspunkt finns intagen i olika internationella
överenskommelser inom ramen för FN, Europarådet och även i
Parisprinciperna – att staten har ett ansvar för att rättigheterna alltid
efterlevs.
LO vill särskilt betona att de mänskliga rättigheterna är bindande
åtaganden för den offentliga sektorn och utgör den enskildes värn mot
överträdelser och övergrepp från det allmännas sida men även att de
utgör grundläggande normer för hur enskilda får bete sig mot varandra på
det privata området. Ingen får använda sig av sina rättigheter på ett sätt
som kränker en annan människas rättigheter.
Under överskådlig tid tillbaka har detta förhållande varit aktuellt på
arbetsmarknaden. Föreningsrätten och rätten att vidta stridsåtgärder för
att uppnå kollektivavtal är exempel på mänskliga rättigheter som är
centrala på arbetsmarknaden. Dessa rättigheter är vidare exempel på
rättigheter som vid tillämpningen av Europakonventionen kommit att
utvecklas betydligt under senare tid.
147. Lärarförbundet
Lärarförbundets principiella inställning är att åtgärder som syftar till att
stärka de mänskliga rättigheterna är något som behöver prioriteras.
Lärarförbundet är positivt till de förslag som delegationen lämnar vad
gäller rättslig reglering, styrning och tillsyn av arbetet för de mänskliga
rättigheterna samt vad beträffar en institution för de mänskliga
rättigheterna.
150. Neurologiskt handikappades riksförbund (NHR)
I betänkandet föreslås en rad åtgärder som syftar till att på ett hållbart sätt
främja skyddet av mänskliga rättigheter i Sverige, så som det kommer till
uttryck i internationella överenskommelser som Sverige har ingått. En
utgångspunkt för delegationens arbete är att dessa överenskommelser är
bindande för hela den offentliga sektorn. Det krävs emellertid att
överenskommelserna har införlivats i svensk rätt för att bli gällande i
nationell rättsordning.
Delegationen bedömer att det skulle vara en viktig förstärkning av
skyddet för och kunskapen och medvetenheten om de mänskliga
rättigheterna om de på olika sätt lyftes fram i den offentliga förvaltningen
med utgångspunkt direkt i det internationella regelverket. Delegationen
lyfter också fram vikten av att öka allmänhetens kunskap och
medvetenhet om de mänskliga rättigheterna.
Internationella överenskommelser kan införlivas med svensk
lagstiftning på två olika sätt – genom inkorporering som innebär att
konventionen som sådan blir del av den nationella rättsordningen eller
transformering som innebär att konventioner görs om till nationell
författningstext. Delegationen föreslår att en särskild utredning bör få
uppdraget att klarlägga lämpligheten av att i större utsträckning använda
inkorporering som metod.
Delegationen föreslår vissa kompletterande skrivningar i svensk rätt
som hänvisar till överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
41
Det gäller särskilda lagar som reglerar offentlig verksamhet i situationer
där människor är särskilt utsatta eller beroende av det allmänna, t.ex. vid
frihetsberövande, sjukdom och flyktingskap, men också författningar av
generell betydelse för offentlig förvaltning. Dessa skrivningar ska syfta
till att erinra om och förtydliga vad som gäller redan i dag.
Delegationens mest konkreta och på sikt betydelsefulla förslag rör
inrättandet av en Kommission för mänskliga rättigheter. Kommissionen
ska bestå av tre kommissionärer som utses av riksdagen på viss tid och
med en personalstab på ca 50 tjänstemän. Kommissionen ska ha en
oberoende ställning som myndighet under riksdagen.
Uppgifterna för Kommissionen för mänskliga rättigheter ska framför
allt vara att
- Undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna
respekteras i Sverige och lämna förslag till förbättringar
- Lämna förslag till författningsändringar som behövs för att
internationella åtaganden uppfylls
- Ha kontakter med internationella organisationer och delta i
internationellt arbete när det gäller mänskliga rättigheter
- Främja utbildning, forskning och kompetensutveckling när det
gäller mänskliga rättigheter.
Neurologiskt Handikappades Riksförbund har med stort intresse tagit
del av de förslag som lämnats av Delegationen för mänskliga rättigheter i
Sverige. NHR organiserar personer med neurologiska sjukdomar och
skador, som ofta ger mycket omfattande funktionsnedsättningar och
sällan är medicinskt behandlingsbara. Vi ser i vår praktik alltför ofta hur
personers mänskliga rättigheter träds förnär eller förnekas. Det gäller
t.ex. i hög grad den byggda miljön som både stänger ute och stänger
inne. Vi ser hur mänskliga rättigheter ges en annan innebörd när det
gäller personer med omfattande funktionsnedsättningar i förhållande till
övriga i samhället. Vi upplever också, när vi påpekar missförhållanden,
att vi bemöts av argumenteringar, både från myndigheter på olika nivåer
och från civil verksamhet, att kunskap och medvetenhet om mänskliga
rättigheter lämnar mycket övrigt att önska. NHR biträder därför
Delegationens förslag.
154. Pensionärernas Riksorganisation (PRO)
När utredningen diskuterar de mänskliga rättigheterna prioriteras de
medborgerliga och politiska rättigheterna före ekonomiska och sociala.
Denna prioritering utgör ett exempel på ett klassiskt dilemma när frågor
om mänskliga rättigheter förs på tal. Traditionellt har mänskliga
rättigheter förknippats med frågor som rör möjligheterna att utöva
demokratiska rättigheter. Människor ska inte förmenas sin rätt att
uttrycka sin mening oavsett etnicitet, kön, sexuella läggning etc.
FN har antagit en rad konventioner som berör de mänskliga
rättigheterna. Konventionerna från 1966 om medborgerliga och politiska
rättigheter samt om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, ska
tillmätas samma värde. De medborgerliga rättigheterna ska med andra
ord inte prioriteras före några andra.
Äldre människor utsätts i olika sammanhang för diskriminering, som
bör betraktas som brott mot mänskliga rättigheter. I många fall är det
42
dock svårt att besluta om sanktioner mot dessa kränkningar. Grunden för
kränkningarna är den s.k. ålderismen, som kort innebär att stereotypa
föreställningar om åldrar styr hur äldre bemöts och behandlas i vårt
samhälle. Några exempel får illustrera detta:
- Äldre personer är underrepresenterade i beslutande församlingar
- Äldre har stora svårigheter på arbetsmarknaden
- Personer över en viss ålder kan inte teckna försäkringar, även
när det inte finns samband med skaderisk och ålder
- Äldre har svårare att få låna
- Personer över 65 år nekas bilstöd och personlig assistans om de
inte har haft denna rättighet sedan tidigare.
Personer som fyllt 79 år utesluts i samband med flera
opinionsundersökningar Skälen till varför äldre diskrimineras i exemplen
ovan och i många andra sammanhang, varierar men i grunden handlar det
om en ålderism där äldre människor inte värderas lika högt som yngre
och medelålders.
I uppdraget för en myndighet som bevakar frågor om mänskliga
rättigheter, utifrån perspektivet att alla medborgare ska behandlas lika,
måste ingå att motverka ålderismen. Uppgiften försvåras av att det inte
alltid går att lagligt reglera konsekvenserna av denna ålderism. Det går
naturligtvis inte att fastställa i lag att pensionärernas andel i partiernas
vallistor ska motsvara deras andel av befolkningen. Vad dock
myndigheten kan göra är att ange lösningar som till en del kan
kompensera för det bristfälliga inflytandet i politiska församlingar.
Sådana lösningar kan vara väl fungerande pensionärsråd.
155. Raoul Wallenberg institutet (RWI)
Institutets yttrande inskränker sig i huvudsak till att kommentera
betänkandets kapitel 5 men berör även förslaget till utbildningsinsatser
då RWI är den ledande aktören inom området i Sverige med mera än ett
kvartssekels erfarenhet av utbildning och forskning i MR-frågor.
161. Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners
rättigheter (RFSL)
RFSL instämmer i stort med de förslag som presenteras i utredningens
betänkande. Delegationen för mänskliga rättigheter har utgått ifrån ett
perspektiv på arbetet med de mänskliga rättigheterna som i stort sett
stämmer överens med RFSL:s perspektiv på saken. Efterlevandet av de
mänskliga rättigheterna måste anses vara en av ett samhälles viktigaste
grundpelare. RFSL menar därför att det är av största vikt att de förslag
som framförs i betänkandet, med de tillägg och ändringar som nedan
föreslås, genomförs. Detta som ett led i det löpande arbetet med att
säkerställa att de mänskliga rättigheterna efterlevs i Sverige.
RFSL vill poängtera att homosexuella, bisexuella och transpersoners
(hbt-personers) mänskliga rättigheter på olika vis skyddas i
Europakonventionen men att det på FN-nivå fortfarande tyvärr nästan
helt saknas omnämnande av sexuell läggning och könsidentitet i
bindande konventioner till skydd för mänskliga rättigheter. Sverige har i
FN-sammanhang här en pådrivande funktion att fylla. Sverige bör också
se över att svensk lagstiftning efterlever vad som stadgas i Europarådets
43
rekommendation från 2010 till medlemsstaterna om åtgärder för att
motverka diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet.
163. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU)
Hälsa är en grundläggande mänsklig rättighet som är nödvändig för
utövandet av alla mänskliga rättigheter. Sexuell och reproduktiv hälsa är
viktiga och nödvändiga delar för rätten till högsta uppnåbara fysisk och
mental hälsa. Sexuell och reproduktiv hälsa kan varken uppnås eller
skyddas utan sexuella eller reproduktiva rättigheter.
Reproduktiva rättigheter innebär att fritt och under ansvar bestämma
om antalet barn och tidrymden mellan havandeskapen samt att få tillgång
till upplysning och utbildning liksom till de medel som behövs för att
kunna utöva denna rätt.
Sexuella rättigheter omfattar mer än bara hälsofrågor. Sexuella
rättigheter garanterar var och ens åtnjutande och uttryck för sin sexualitet
fria från tvång, diskriminering och våld. De sexuella rättigheterna bidrar
till att förverkliga principer om frihet, jämlikhet, jämställdhet,
självbestämmande och värdighet.
Ett stärkt skydd för mänskliga rättigheter i Sverige måste därför
innebära ett stärkt nationellt skydd för sexuella och reproduktiva
rättigheter. I dag har Sverige en utförlig internationell politik för SRHR
där regeringen definierar sexuella rättigheter som att alla människor,
oberoende av kön, ålder, etnisk tillhörighet, funktionshinder,
könsidentitet, eller sexuell läggning, har rätt till sin egen kropp och
sexualitet. 7
En motsvarande nationell SRHR-politik saknas fortfarande. RFSU
anser att det är viktigt att sexuella och reproduktiva rättigheter erkänns
och skyddas även i svensk rätt och inrikespolitik och välkomnar därför
delegationens förslag att inrätta en kommission för att stärka skyddet för
mänskliga rättigheter i Sverige.
164. Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH)
RSMH har sedan mer än 40 år på demokratisk grund organiserat
människor med egen erfarenhet av psykisk och social ohälsa; ytterst de
som utvecklat psykiska funktionsnedsättningar. Bland våra medlemmar
finns också närstående och andra som har ett intresse för RSMH:s arbete.
Det innebär att vi har stora erfarenheter av hur bl.a. sjukvårdssystemet
fungerar för människor med psykisk ohälsa, inte minst med avseende på
möjligheterna till ett mera eller mindre fritt val eller utrymmet att som
patient/vårdtagare påverka vårdens innehåll och premisser. Vi
representerar dessutom människor som i många fall inte alls har något
fritt val utan tvingas till vård under tvång. Här kommer ofta individens
rättigheter i kläm utan att de i dag engagerade tillsynsmyndigheterna
synes ha kraft eller mandat att stävja detta. Även i samhället i övrigt sker
ofta rutinmässigt en särbehandling av människor med psykisk ohälsa
utan saklig grund och i strid med – om inte bokstav så andemening i – de
universella mänskliga rättigheterna.
7
Sveriges internationella politik för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (februari
2006).
44
De förtydliganden som FN presenterat av de mänskliga rättigheterna
genom bl.a. FN:s konvention om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning och som Sverige ratificerade och tillträdde 14
januari 2009 är därför något som RSMH välkomnat. Samtidigt som
denna traktat väl illustrerar de oacceptabla inskränkningar av rättigheter
en psykisk funktionsnedsättning för en människa i det svenska samhället
kan innebära under rådande regler och förutsättningar så ger den inte
möjlighet att inom svensk rättsordning hävda att sagda inskränkningar är
rättsvidriga.
Den flathet med vilken frågan om mänskliga rättigheter för människor
med psykisk ohälsa hanteras i Sverige – Regeringsformens andra kapitel
till trots – gör att RSMH, likt andra inom Nationell Samverkan för
Psykisk Hälsa (NSPH) med flera, anser att såväl FN:s konvention om
mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar som
Barnrättskonventionen ska tydligare inkorporeras i svensk lag.
RSMH välkomnar dock framförallt det fokus som betänkandet i sig
skapar genom sitt pedagogiska upplägg i analysen av de ibland nog så
komplexa frågorna kring skyddet av de mänskliga rättigheterna. Den
stora behållningen av betänkandet är framför allt det att det – utifrån ett
brett samhällsperspektiv – gör mänskliga rättigheter till levande begrepp
genom konkreta förslag på förbättringar i såväl lagstiftning som kreativa
exempel på nationella indikatorer.
RSMH anser att det hade varit intressant om Delegationen kommit
längre i sin analys av hur skyddet av de mänskliga rättigheterna ska
omsättas i praktiken. Vilka är förutsättningarna för ett samlat
helhetsgrepp kring t.ex. kommunernas nuvarande arbete som relaterar till
mänskliga rättigheter?
RSMH menar att det i dagens svenska samhälle ofta sker en
rutinmässig särbehandling av människor med psykisk ohälsa utan saklig
grund och i strid med – om inte bokstav så andemening i – de universella
mänskliga rättigheterna.
RSMH håller före att såväl FN:s konvention om mänskliga rättigheter
för personer med funktionsnedsättningar som Barnrättskonventionen
tydligare ska inkorporeras i svensk lag.
RSMH tillstyrker definitivt förslaget om införandet av särskilda
portalparagrafer som anger att myndigheters verksamhet ska bedrivas
med respekt för de mänskliga rättigheterna. Vikten av att detta sker i de
särskilda lagar som reglerar offentlig verksamhet i situationer där
människor är frihetsberövade eller i behov av samhällets stöd kan inte
nog understrykas.
RSMH ställer sig tveksam till värdet av inrättandet av en ny
myndighet för skydd av mänskliga rättigheter om inte denna ges tydligt
mandat och möjlighet att uppta och pröva enskilda klagomål, utöva
effektiv tillsyn (inte minst in situ) och äger möjlighet att ta initiativ till
sanktioner mot myndighetsutövare som brister i respekt för mänskliga
rättigheter vid myndighetsutövning mot enskild.
Att Sverige ska ha en nationell institution för mänskliga rättigheter,
som med utgångspunkt i Parisprinciperna, bedriver främjande och
skyddande verksamhet är för oss annars en självklarhet. Men, att nöja sig
blott med detta vore att segla långt utomskärs från upprättandet av en
45
genuin respekt för mänskliga rättigheter inom alla delar av samhällets
engagemang för de med social eller psykisk ohälsa.
RSMH har, i sin egenskap av brukarorganisation under decennier i
olika sammanhang påtalat att det råder stora brister när det gäller
respekten för mänskliga rättigheter för människor med psykisk ohälsa.
Syften med konventionen om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning är att främja, skydda och säkerställa gruppers
rättigheter och grundläggande friheter liksom bidra till respekten för
människors värdighet. Konventionen säger också att den ska undanröja
hinder som kan motverka den enskildes fulla och verkliga deltagande i
samhället.
Detta till trots diskrimineras och stigmatiseras personer med psykisk
ohälsa. Något som inte bara vi inom brukarrörelsen påpekar utan även ett
faktum som åskådliggjorts av såväl nationell som internationell
forskning. Några exempel: Det saknas ofta meningsfull sysselsättning för
gruppen och tillgång till rehabilitering är i princip obefintlig, och det är
få med långvarig psykisk ohälsa som kommer ut på arbetsmarknaden.
Därtill har man sämre ekonomi och lägre levnadsstandard än
befolkningen i övrigt, och sämre fysisk hälsa. En konkret följd av det
sistnämnda är att människor med psykisk ohälsa lever kortare än
genomsnittet. Svensk nationell statistik (SCB) ger en variation på upp till
20-25 år. Könsstrukturerna i samhället gör dessutom att kvinnors
problem underordnas mannens, vilket leder till en förstärkt
diskriminering av kvinnor eller ett dubbelt utanförskap.
Här menar vi alltså att Sverige inte lever upp till vad konventionen
säger. Detta gäller även den psykiatriska tvångsvården. Begreppet
tvångsvård är, skulle vi vilja påpeka, i grunden dessutom en motsägelse
eftersom tvång och vård inte går att förena. En framgångsrik vård bygger
på samverkan, förtroende och överenskommelser mellan patient och
vårdgivare. Tvång däremot är alltid ett övergrepp och en kränkning.
Den relativt nya lagstiftningen om Öppenvårdstvånget inom den
psykiatriska tvångsvården (LPT-vård) är, menar vi, ett direkt brott mot
FN-konventionen eftersom det ökat det totala antalet patienter som
tvångsvårdas.
Vi vill alltså att delegationen inte bara i allmänna ordalag lyfter fram
vikten av att det blir en bred samhällsdiskussion om kränkningarna av de
mänskliga rättigheterna utan också – inom den föreslagna kommissionen
arbete – bereder grupper som påtagligt berörs av denna möjlighet att dels
föra fram sina synpunkter med också aktivt engagera sig och vara
delaktiga i arbetet med dessa frågor.
166. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige
(ROKS)
Roks är överlag positivt inställda till förslagen i betänkandet. Roks anser
att de åtgärder delegationen föreslår för att stärka skyddet av mänskliga
rättigheter i de flesta fall är motiverade och välriktade. Roks har dock en
del kritik och andra synpunkter i tre frågor: Vi ställer oss undrande till
hur vissa av lagändringarna praktiskt kommer kunna nyttjas av enskilda.
Vidare har vi ett kompletterande förslag när det gäller MRkommissionens uppgifter, och slutligen vill vi särskilt instämma i
46
delegationens poängtering av betydelsen av stabil finansiering av
civilsamhället.
167. Riksorganisationen för vård och omsorg utan vinstsyfte (Famna)
Famna har erbjudits lämna sina synpunkter över Slutbetänkandet från
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige – Ny struktur för skydd
av mänskliga rättigheter (SOU 2010:70). Famna avstår dock från att
lämna synpunkter på rubricerad utredning.
168. Roma International
Vi Romska företrädande Riksförbund sätter stor tillit och välkomnar
huvuddelen av betänkandets slutsatser. Införlivande av ett MRperspektiv i all myndighetsutövning, med respekt för myndigheternas,
kommunernas och domstolarnas självständighet, är av yttersta intresse
för ett demokratiskt samhälle. Vi ser gärna en förnyad påverkan som
syftar till att bredda tolkningen och tillämpningen av gällande MRlagstiftning och värderingar inom samtliga föreslagna områden. En
alltför konservativ och snäv tolkning hotar att urholka MR-begreppet och
därmed minska den enskildes förtroende för det demokratiska samhället.
Vi delar till stora delar MR-delegationens syn på de mänskliga
rättigheterna som bindande åtaganden för hela den offentliga sektorn och
anser i likhet med delegationen att behovet av att tydliggöra hänvisningar
till de mänskliga rättigheterna i den svenska rättsordningen samt vikten
av att öka kunskapen och medvetenheten om de mänskliga rättigheterna
bland såväl offentliganställda som enskilda inte kan underskattas. Ett
MR-perspektiv som löper genom hela samhället, likt en röd tråd, ökar
både individens och gruppernas medvetenhet om deras fri- och
rättigheter. Föreslagna omfattande utbildningsinsatser är en viktig
förutsättning för det ovan nämnda. Med detta yttrande vill vi på ett
övergripande plan därmed uttrycka vårt stöd för MR-delegationens
slutbetänkande om en ny struktur för mänskliga rättigheter i Sverige. Det
som dock ligger som stort värde för oss är att romers utsatthet och
diskriminering mer förtydligas och synliggörs.
Vi hoppas att vi berörda romer med våra insända förslag på hur det
fortsatta stödet till arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i
Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag.
Vi ser naturligtvis viktigt att Delegationen för mänskliga rättigheters
uppgifts förslag ska röra det systematiska arbetet för de mänskliga
rättigheterna men vill ändå tillägga att man måste utgå från de berördas
vardagsutsatthet för att på ett effektivt, systematiskt sätt kunna
möjliggöra och säkerställa allas rätt och fullt ut säkerställa hur arbetet ska
bedrivas och bedrivs med att säkerställa full respekt för de mänskliga
rättigheterna i Sverige ska kunna effektiviseras. Vi stödjer till fullo och
menar att förslagen av att fokusen i arbetet ska vara framåtsyftande i den
bemärkelsen att de ska vara ägnade att förebygga, motverka och
förhindra att de mänskliga rättigheterna kränks, snarare än att fokusera på
kränkningar som redan ägt rum.
Vi ser dock att det finns befogat behov och en vinst i att man i sitt
fortsatta uppdrag inte tappar bort utan i stället ser till att man inkludera
såväl specifika rättighetsproblem och rör rättigheter för specifika grupper
eller delar av befolkningen. Man bör därmed inte utesluta grupper eller
47
delar av befolkningen genom att hänvisa till att ”dessa studeras och lyfts
fram återkommande av internationella organ samt även nationellt, bl.a.
inom ramen för arbetet med de nationella handlingsplanerna för
mänskliga rättigheter.” Det är av stort värde och ytterst angeläget att
ingående kartlägga ojämlikheter som finns avseende hur olika delar av
befolkningen åtnjuter sina mänskliga rättigheter.
I betänkandet beskrivs hur romer under lång tid inte haft full tillgång
till sina mänskliga rättigheter i Sverige. När man ändå hänvisar till
Delegation för romska frågors slutbetänkande (SOU 2010:55). Så
förväntar vi och hoppas naturligtvis att Sverige Delegationen för
mänskliga rättigheters och i det fortsatta arbetet som rör full respekt för
de mänskliga rättigheterna i Sverige verkligen värnar det romska folkets
egen vilja och önskan och utgår ifrån det som rör såväl en enskild som
majoriteten av en grupp önskan av att få göra sin röst och
ställningstagande hörd.
Med facit i handen och nu vår egen åsikt framläggande ”som rör delar
av befolkningen eller specifika rättighetsproblem belyser ofta
systematiska brister i skyddet av de mänskliga rättigheterna och utgör
därför värdefullt material även för arbetet för de mänskliga rättigheterna
på en övergripande nivå. Detta arbete måste bedrivas på ett så
systematiskt och noggrant sätt att brister i rättighetsskyddet kan
förebyggas så långt det bara är möjligt.
Gällande förslagen i (kapitel 4–9) är det endast möjligt att säkerställa
och genomföras om vi romer själva tillåts utse våra representanter och
aktivt kunna delta så att vi tillsammans ska forma ett system som på ett
långsiktigt sätt kan skydda de mänskliga rättigheterna, bl.a. genom att
förebygga och identifiera brister i rättighetsskyddet som i detta fall rör
oss romer.
Till de förslag som vi Romska Riksförbund särskilt vill tillstyrka
hör:
1. att tillsätta en utredning om för- och nackdelar med inkorporering
av internationella människorättskonventioner
2.att utforma uttryckliga hänvisningar till de mänskliga rättigheterna i
befintliga lagar
3. att inrätta en oberoende nationell institution för mänskliga
rättigheter i Sverige
4.att tydliggöra kommunernas och landstingens ansvar för de
mänskliga rättigheterna
5. att följa upp skolans ansvar att förmedla och förankra kunskap, samt
6. att utveckla nationella mål och indikatorer för de mänskliga
rättigheterna.
7. Vi vill att man mer synliggör och konkret tar hänsyn till romer och
deras dagliga kamp i den ny struktur för mänskliga rättigheter i Sverige.
8. Vi vill känna ett bättre samarbete med och i Delegationen för
mänskliga rättigheter i Sverige och deras fortsatta arbete. Vi hoppas
gärna få in från oss själva invalda representanter som kan mer konkret
bevaka och driva de romska intressefrågorna.
9. Vi vill även att i den ny struktur för mänskliga rättigheter i Sverige
2020 – strategin stärks så att romer också mer synligt inkluderas som
målgrupp gällande förebyggandet av lågutbildning och arbetslösheten.
48
10. Vi vill äga våra egna frågor ha rätt att själva utse och välja våra
representanter
11. Vi vill bli behandlade på samma villkor som de övriga erkända
andra minoriteterna
12. Vi hoppas att Ramkonventionen och LoNM verkligen stärks så att
även romer fullt ut inkluderas detta då verkligheten i dag utesluter oss till
95 % vad rör den allmänna rätten och 100 % förvaltningsrätten.
173. Rädda Barnen
Rädda Barnen är överlag positiv till utredningens förslag på åtgärder i
betänkandet.
Vad gäller inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter i
svensk lag, välkomnar vi utredningens förslag om att tillsätta en
utredning som ser över denna fråga. Vi vill dock betona vikten av att
FN:s konvention om barnets rättigheter finns med i denna utvärdering.
Rädda Barnen ställer sig positivt till förslaget att inrätta en institution
för mänskliga rättigheter i Sverige. Vi vill i detta betona vikten av
samarbete med det civila samhället, såväl frivilligorganisationer som
särskilt utsatta grupper, däribland barn. Rädda Barnen vill också betona
vikten att en sådan organisation kan ta emot klagomål från enskilda
individer, inklusive att barn själva kan lämna in klagomål. Vidare vill vi
understryka vikten av att anställda på institutionen har en
anmälningsplikt när man får kännedom att ett barn misshandlas i hemmet
eller om man av någon annan anledning misstänker att socialnämnden
bör gripa in för att skydda barnet. Vi finner det anmärkningsvärt att
utredningen så generellt som man gör utgår från att institutionen enbart
kommer att kontaktas av personer över 18 år och angående frågor som
berör personer över 18 år.
Vad gäller övriga förslag vill Rädda Barnen betona vikten av tillsyn av
kommunal verksamhet när det gäller efterlevnaden av konventionen om
mänskliga rättigheter. Rädda Barnen ser stora skillnader mellan
kommunerna när det gäller detta, mycket beroende på det kommunala
självstyret, och en noggrann tillsyn är därför av vikt för att säkerställa att
de mänskliga rättigheterna respekteras lika noggrant i alla kommuner.
Rädda Barnen kommer i detta yttrande kommentera vissa punkter,
med fokus på barns rättigheter och barns särskilda skyddsbehov. I de
delar vi inte kommenterar, ställer vi oss positiva till utredningens förslag.
175. Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige (SIOS)
SIOS välkomnar huvuddelen av betänkandets slutsatser. Införlivande av
ett MR-perspektiv i all myndighetsutövning, med respekt för
myndigheternas, kommunernas och domstolarnas självständighet, är av
yttersta intresse för ett demokratiskt samhälle. Vi ser gärna en påverkan
som syftar till att bredda tolkningen och tillämpningen av gällande MRlagstiftning och värderingar inom samtliga föreslagna områden. En
alltför konservativ och snäv tolkning hotar att urholka MR-begreppet och
därmed minska den enskildes förtroende för det demokratiska samhället.
Ett MR-perspektiv som löper genom hela samhället, likt en röd tråd, ökar
både individens och gruppernas medvetenhet om deras fri- och
rättigheter. Föreslagna omfattande utbildningsinsatser är en viktig
förutsättning för det ovan nämnda.
49
180. Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen
En viktig utgångspunkt finns intagna i olika internationella
överenskommelser inom ramen för FN och Europarådet och även inom
ramen för Parisprinciperna. Centralt är att staten har ett ansvar för att
rättigheterna är effektiva. Ett sätt att ta detta ansvar är att staten inrättar
organ med uppgift att bevaka frågor som de mänskliga rättigheterna och
även stödjer det civila samhället i dess arbete vad avser mänskliga
rättigheter. Det skall noteras att Sverige var starkt pådrivande vid
tillkomsten av Parisprinciperna. AVDELNINGEN vill särskilt betona att
de mänskliga rättigheterna är bindande åtaganden för den offentliga
sektorn och utgör den enskildes värn mot överträdelser och övergrepp
från det allmännas sida men även att de utgör grundläggande normer för
hur enskilda får bete sig mot varandra på det privata området. Ingen får
använda sig av sina rättigheter på ett sätt som kränker en annan
människas rättigheter. Föreningsrätten är exempel på mänskliga
rättigheter som är centrala på arbetsmarknaden. Dessa rättigheter är
vidare exempel på rättigheter som vid tillämpningen av
Europakonventionen kommit att utvecklas betydligt under senare tid.
181. Svenska FN-förbundet
Med detta yttrande vill FN-förbundet på ett övergripande plan uttrycka
sitt stöd för MR-delegationens slutbetänkande om en ny struktur för
mänskliga rättigheter i Sverige. Vi delar MR-delegationens syn på de
mänskliga rättigheterna som bindande åtaganden för hela den offentliga
sektorn och anser i likhet med delegationen att behovet av att tydliggöra
hänvisningar till de mänskliga rättigheterna i den svenska rättsordningen
samt vikten av att öka kunskapen och medvetenheten om de mänskliga
rättigheterna bland såväl offentliganställda som enskilda inte kan
underskattas.
FN-förbundet välkomnar delegationens ambition att inrätta en
nationell kommission för mänskliga rättigheter i enlighet med FN:s
Parisprinciper, FN:s konvention om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning och MR-rådets rekommendationer. Att Sverige inte
är ett av de 61 länder som redan inrättat en oberoende nationell
institution för mänskliga rättigheter är anmärkningsvärt.
FN-förbundet vill i detta sammanhang hänvisa till de alternativa
rapporter som FN-förbundet med stöd av ett tiotal andra organisationer
lämnat in till MR-rådet och FN:s rasdiskrimineringskommitté. Detta har
gjorts i samband med FN:s återkommande granskning av Sveriges
internationella konventionsåtagande.
Rapporterna uppmärksammar brister i Sveriges efterlevnad av
konventionerna om mänskliga rättigheter och bifogas till detta yttrande.
184. Svenska Röda Korset
Svenska Röda Korset välkomnar det arbete delegationen för mänskliga
rättigheter i Sverige har utfört för att förstärka skyddet för de mänskliga
rättigheterna. Vi ställer oss i princip bakom de förslag som presenteras i
betänkandet. Svenska Röda Korset vill emellertid göra följande
kommentarer.
50
Utgångspunkter
De mänskliga rättigheterna i juridisk mening har till stor del karaktären
av minimistandarder det vill säga en lägsta nivå som staten inte får gå
under. Vi vill framhå11a att det i arbetet med att förverkliga de
mänskliga rättigheterna i Sverige är viktigt att regeringen har en
målsättning att skapa förutsättningar med väl tilltagen marginal för att
inte riskera kränkning av den enskildes mänskliga rättigheter. Sverige
bör ha ambitionen att ligga långt över miniminivån.
185. Svenska Samernas Riksförbund (SSR)
Med detta yttrande vill SSR på ett övergripande plan uttrycka sitt stöd för
MR-delegationens slutbetänkande om en ny struktur för mänskliga
rättigheter i Sverige. SSR instämmer också med MR-delegationens syn
på de mänskliga rättigheterna som bindande åtaganden för hela den
offentliga sektorn.
SSR har genom remissförfaranden av de utredningar som genomförts
under de senaste tio åren som berört samepolitiken och samiska
rättigheter (SOU 1999:25, SOU 2001:101, SOU 2005:116 och SOU
2006:14) krävt att Sverige skall vidta åtgärder för att uppfylla sina
internationella åtaganden. SSR har bland annat anfört att Sverige
behöver;
– förstärka samernas situation och förbättra gällande lagstiftning,
– förstärka samernas rättigheter till mark och vatten,
– respektera folkrättens krav och ta hänsyn till den internationella
kritik som har riktats mot Sverige i dessa avseenden,
– respektera en samisk syn på rennäringen och naturresurserna samt
utgå från ett helhetsperspektiv.
Ingen av dessa utredningar har dock fått någon avgörande betydelse
för samernas rättsliga ställning. Sverige har ännu inte beslutat ratificera
ILO:s konvention (nr 169).
SSR konstaterar att Sverige fortfarande trots återkommande kritik från
FN:s övervakningskommittéer inte uppfyller sina internationella
åtagande avseende de samiska rättigheterna tillika mänskliga rättigheter.
186. Svenska Tornedalingars Riksförbund (STR-T)
Riksdagen fattade i december 1999 ett beslut om nationell
minoritetspolitik. I och med beslutet erkändes samer, sverigefinländare,
tornedalingar, romer och judar som nationella minoriteter och samiska,
finska, meänkieli, romani chib och jiddisch fick status som
minoritetsspråk.
Riksdagen har 2009 antagit en ny lag om nationella minoriteter och
minoritetsspråk (SFS 2009:724), den har trätt i kraft 1 januari 2010.
Riksdagen har också antagit en ny språklag (SFS 2009:600) som trätt i
kraft den 1 juli 2009. Språklagen reglerar det svenska språkets och andra
språkens status och användning i det svenska samhället. I språklagen
stadgas också att de nationella minoritetsspråken är samiska, finska,
meänkieli, romani chib och jiddisch. Enligt lagen ska det allmänna ha ett
särskilt ansvar för att skydda och främja dessa språk och att den som
tillhör en nationell minoritet ska ges möjligheter att lära sig, utveckla och
använda sitt minoritetsspråk.
51
De nationella minoriteternas rättighet att kunna använda sitt språk är
en väsentlig del av det internationella skyddet av de mänskliga
rättigheterna. Sverige har fått kritik för tillämpningen av sina åtaganden
för att skydda nationella minoriteter och minoritetsspråk. Med dessa två
nya lagar har regeringen velat säkerställa en bättre efterlevnad av sina
åtaganden. STR-T är bekymrad och oroad över att meänkielitalande samt
övriga nationella minoriteter får en undanskymd plats i rubricerad
utredning istället för den särställning som nationella minoriteter har i
Sverige.
187. UN Women Nationell kommitté Sverige
UN Women Nationell kommitté Sverige, vill i stort stödja MRdelegationens förslag i sitt slutbetänkande som avser att rättsligt stärka
skyddet för de mänskliga rättigheterna, inrättandet av en nationell
institution för de mänskliga rättigheterna, styrning och tillsyn, utbildning
och kompetensutveckling, forskning och kunskapsutveckling samt,
slutligen, stärka och förtydliga det civila samhällets och näringslivets roll
med avseende på de mänskliga rättigheterna.
Vi vill särskilt peka på följande förslag: (se yttranden i kapitel 2-7).
189-190.
Sverigefinländarnas
Delegation
och
Sverigefinska
Riksförbundet
Sverigefinländarnas delegation och Sverigefinska Riksförbundet har tagit
del av ovan nämnt betänkande och konstaterar med tillfredsställelse de
konkreta åtgärder för som föreslås i betänkandet.
Sverigefinländarnas delegation och Sverigefinska riksförbundet vill
med utgångspunkt av det ovan nämnda lämna nedanstående
kommentarer till betänkande:
Sveriges nationella minoritetspolitik utgår från två av Europarådet och
av Sverige ratificerade konventioner nämligen Europeiska stadgan och
landsdels- och minoritetsspråk samt ramkonventionen om skydd för
nationella minoriteter. Delegationen och riksförbundet vill betona
betydelsen av att frågor rör de nationella minoriteterna handlar om
mänskliga rättigheter och att detta faktum skall framhållas i alla frågor
som berör det aktuella politikområdet. Därtill vill Delegationen och
riksförbundet betona betydelsen av att lagen om nationella minoriteter
och minoritetsspråk (2009:724) och språklagen (2009:600) realiseras
med konkreta åtgärder på nationell- regional- och lokal nivå.
Sverigefinnarna är en av fem erkända nationella minoriteter. Hos de ca
675 000 sverigefinnarna finns flera tusen personer med funktionshinder.
Det handlar således om personer som är minoritetsgruppens minoritet. I
en undersökning som gjordes av sverigefinska synskadade kunde man
konstatera att dessa i flera avseenden inte fick det stöd som de är
berättigade till. Med utgångspunkt av denna kartläggning kan man utgå
från att även andra sverigefinska grupper med funktionshinder
diskrimineras av samhället. Delegationen vill påtala dessa gruppers
utsatta situation och behovet av att samhället uppmärksammar problemet.
191. Sveriges advokatsamfund
Advokatsamfundets utgångspunkt är att samtliga åtgärder som vidtas i
syfte att förstärka rättighetsskyddet på nationell nivå är av godo, försåvitt
52
de inte sker på bekostnad av andra mer effektiva åtgärder. Det är också
Advokatsamfundets uppfattning att förstärkningen av rättighetsskyddet
ökar om flertalet åtgärder vidtas av lagstiftaren vid ungefärligen samma
tidpunkt, även om det kan medföra en viss ”dubbelreglering” och att det
ibland kan invändas att åtgärderna inte får en omedelbar och märkbar
effekt. Om flera åtgärder vidtas kan det uppfattas som en förstärkt
markering från lagstiftaren om vikten av full respekt för frågor om
mänskliga rättigheter på det nationella planet.
Advokatsamfundets utgångspunkt är att rättighetsskyddet i Sverige
behöver förstärkas avsevärt i förhållande till det rättighetsskydd som i
dag följer av den inkorporerade Europakonventionen och den
efterföljande rättstillämpningen i rättighetslagstiftningshänseende.
Framför allt har lagstiftning på rättighetsskyddsområdet inte skett i
erforderlig utsträckning och omfattning och inte heller i tillräckligt snabb
takt. Justitiedepartementet övervägde exempelvis redan tidigt under
2000-talet behovet av lagstiftning för att domstolar skulle kunna utdöma
ideellt skadestånd för brott mot konventionen 8, men har först nyligen
tagit sådana initiativ, genom att 2009 tillsätta en utredning som lagt fram
betänkandet Skadestånd och Europakonventionen, SOU 2010:87. Detta
betänkande löser emellertid inte hela problematiken med gottgörelse på
grund av överträdelser av konventionen. 9 Lagstiftning är en för långsam
process för att fullt ut tillförsäkra rättighetsskyddet på det nationella
planet, således även avseende den inkorporerade Europakonventionen.
Enligt Advokatsamfundets bedömning har inte heller rättstillämparen i
detta avseende fungerat fullt ut tillfredsställande, även om i vart fall
Högsta domstolen har tagit vissa steg efter åtminstone år 2005. I NJA
2010 s. 363 uttalade Högsta domstolen emellertid något som kan tolkas
som att underrätterna inte ska göra självständiga bedömningar av
Europa-domstolens praxis förrän Högsta domstolen har uttalat sig i
frågan, dvs. oavsett hur rättsläget ter sig enligt Europadomstolens
praxis. 10
Det finns också anledning att nämna Högsta domstolens
omdiskuterade avgörande i NJA 2010 s. 168, där fråga om det svenska
systemet med dubbla sanktioner (skattetillägg och brottspåföljd) och två
förfaranden för oriktiga uppgifter i skatteförfarandet var förenligt med
det i artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen
upptagna förbudet mot dubbla förfaranden (ne bis in idem). Högsta
8
Se t.ex. JK:s uttalande i ett beslut 2002, Dnr 3240-01-44, att justitiedepartementet då
övervägde lagstiftning för att komma tillrätta med problemet.
9
Exempelvis löses inte frågan om skadestånd på grund av brott mot konventionen
begångna av privaträttsliga subjekt, jfr NJA 2007 s. 747 där Trygg Hansa smygfilmade en
försäkringstagare. Samtidigt är det ytterst osäkert om det är möjligt att – med framgång –
stämma staten för otillräckligt skydd i lagstiftningen.
10
Klaganden menade att det utgjorde uppenbart felaktig rättstillämpning av underrätterna
att avvisa en talan om skadestånd pga. brott mot konventionen, eftersom det redan 1978
fanns praxis från Europadomstolen som utvisade att gottgörelse måste kunna ske på det
nationella planet och att detta även refererats av dåvarande justitierådet Hans Danelius i
SvJT. Högsta domstolen menade emellertid att rättsläget inte blev klart för svensk del
förrän genom NJA 2005 s. 462 (HD anförde ingen uppfattning om det konventionsrättsliga
rättsläget). Det finns risk för att detta avgörande kan tolkas som att underrätterna inte
självständigt skall beakta konventionspraxis.
53
domstolen fann i detta fall att det saknades klart stöd för att det svenska
systemet var oförenligt med nämnda bestämmelse i Europakonventionen,
trots att Europadomstolen har fällt det i alla relevanta delar likartade
systemet i Finland. Bl.a. Hovrätten för Västra Sverige 11 har därefter
uttryckligen gått emot Högsta domstolens beslut, vilket torde vara unikt i
svensk rättshistoria.
Advokatsamfundets ledamöter har också erfarit att tillämpningen av
Europakonventionen präglas av stark återhållsamhet i underrätterna 12,
ibland på sätt som närmast ter sig som en borttolkning av konventionen
och bortseende från det faktum att Europakonventionen utgör gällande
rätt. Därtill återfinns det sällan ens en motivering i underrätternas domar
till varför det inte kunde anses föreligga ett brott mot konventionen i det
konkreta fallet.
Det är förvisso riktigt som anförs i betänkandet att det numera i
Sverige finns en större vana än tidigare av att beakta Europadomstolens
domar och av att följa hur tolkningen av Europakonventionen utvecklas
genom domstolens praxis. Emellertid går det inte att med fog påstå att
den svenska rättsordningen fullt ut respekterar ens den inkorporerade
Europakonventionen. Att det fortfarande brister, såväl vad gäller
lagstiftning som rättstillämpningen, har även uttryckts på annat håll.
Exempelvis har i doktrinen anförts 13 att Europakonventionen har
inneburit ”en utmaning för den svenska lagstiftaren och rättstillämparen
på många olika sätt, trots att konventionen utgör svensk lag sedan 15 år
tillbaka.”
Lagstiftning och tillämpningen av den inkorporerade Europakonventionen är således alltjämt inte invändningsfri och okomplicerad.
Enligt Advokatsamfundet visar det nu anförda på att det är mycket
positivt att det i betänkandet lämnas sådana förslag som förstärker det
nationella rättighetsskyddet.
Det leder också till slutsatsen att en inkorporering av de mest centrala
internationella konventionerna på rättighetsområdet är önskvärd, även
om Advokatsamfundet naturligtvis inser att detta inte kan ske utan
erforderlig utredning.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Akademikerförbundet SSR
Akademikerförbundet SSR lämnar nedan synpunkter på de
utredningsförslag som vi anser har särskild betydelse för förbundet och
dess medlemmar. Det gäller inte minst organisationen av arbetet för
mänskliga rättigheter.
197. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)
SKL välkomnar betänkandet från delegationen för mänskliga rättigheter i
Sverige. I betänkandet lämnas förslag med avseende på rättsligt skydd
för de mänskliga rättigheterna, styrning och tillsyn, utbildning och
11
Dom 2010-06-23 i mål B 2432-09.
Möjligen ovan nämnda hovrättsdom undantagen.
13
Se Anna Erman, Skadestånd och Europakonventionen – betänkande av Utredningen om
det allmännas ansvar enligt Europakonventionen, SvJT 2011 s. 189 ff.
12
54
kompetensutveckling, forskning och kunskapsutveckling samt det civila
samhällets och näringslivets roll, med avseende på de mänskliga
rättigheterna. Betänkandet ska bidra till en ny struktur för skydd av de
mänskliga rättigheterna i Sverige. En struktur som ska tydliggöra de
mänskliga rättigheternas roll som en gemensam internationell och
nationell värdegrund för samhället.
SKL delar delegationens bedömning att kommuner och landsting har
en viktig roll i genomförandet av mänskliga rättigheter. Ett bra samarbete
mellan samhällsnivåerna är därför avgörande för att nå framgång i arbetet
med att tillgodose de mänskliga rättigheterna. Att det kommunala
självstyret respekteras är en förutsättning för ett bra samarbete.
SKL ställer sig bakom huvudlinjerna i betänkandet och merparten av
de förslag som kan komma att beröra kommuner och landsting.
203. Swedish Standards Institute (SIS)
SIS har inga invändningar mot delegationens förslag till förtydliganden i
lagstiftningen avseende de mänskliga rättigheterna och inrättandet av en
nationell Kommission för de mänskliga rättigheterna.
204. Synskadades Riksförbund (SRF)
SRF anser att utredningens förslag i stort är bra. Vi vill ställa oss bakom
förslagen om inrättandet av en ny myndighet, utredningen om
inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter, bestämmelser
att mänskliga rättigheter införes i lagarna samt insatserna för utbildning
och kompetensutveckling.
SRF vill framföra vissa övergripande synpunkter på betänkandet. Vi
ser framför allt två stora brister i betänkandet, det ena berör problemet
med att medborgerliga och politiska rättigheter har prioriterats framför de
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Det andra berör det
faktum att betänkandet inte i tillräcklig utsträckning tar ställning för att
rättigheterna gäller alla medborgare i lika hög grad i hela landet, eftersom
man inte klarar ut frågan vad som ska anses ligga inom det kommunala
självstyret.
SRF anser att delegationens förslag blir lite ologiskt när man på flera
ställen (t.ex. under avsnitt 6.3) lyfter fram att de mänskliga rättigheterna
är odelbara, d.v.s. alla rättigheter är lika värda och ska förverkligas, men
i andra skrivningar gör en klar åtskillnad mellan rättigheterna.
Att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna är progressiva
är en möjlighet för fattiga länder att i takt med sitt lands ekonomiska
utveckling även utveckla mänskliga rättigheter på dessa områden. I ett så
rikt land som Sverige bör vi självklart kunna efterleva mänskliga
rättigheter i samma utsträckning på ekonomiska, sociala och kulturella
områden som på de medborgerliga samt politiska områdena.
207. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)
TCO välkomnar utredningens förslag och anser att dessa har stora
förtjänster för genomslagen och tillämpningen av konventionsrättigheter.
Utredningens utgångspunkt är de centrala kärnkonventioner som Sverige
anslutit sig till. TCO delar utredningens uppfattning att det rättsliga
skyddet för de mänskliga rättigheterna i Sverige måste ses över och
stärkas. Inom arbetslivet gäller detta inte minst några av
55
kärnkonventionernas centrala rättigheter såsom förenings- och
förhandlingsfriheten, integritetsskydd, principen om lika behandling och
icke-diskriminering samt skydd av barn, yngre arbetstagare, äldre och
personer med funktionsnedsättning. TCO tillstyrker därför utredningens
förslag i dess helhet.
TCO betonar inledningsvis att även ILO-konventionerna, vilka har
ratificerats av alla medlemsstater inom EU, tillhör den grupp av
konventioner som identifierats som fundamentala och som betecknas
som kärnkonventioner.
217. Svenska kyrkan
Svenska kyrkan välkomnar delegationens förslag att stärka det rättsliga
skyddet av de mänskliga rättigheterna under lagstiftningsprocessen och i
rättstillämpningen. Vi bejakar även delegationens förslag att föra in
bestämmelser i författningar samt statliga myndigheters regelverk och
styrdokument. Svenska kyrkan ställer sig positiv till en utredning om
inkorporering av fler konventioner i Sverige. För Svenska kyrkan är
barnets rättigheter av särskild vikt och vi menar därför att regeringen bör
överväga en inkorporering av konventionen om barnets rättigheter i
svensk rätt. Förslaget om en kommission för mänskliga rättigheter är
intressant. Samtidigt menar vi att relationen och ansvarsfördelningen
mellan den föreslagna nationella institutionen för mänskliga rättigheter
och Barnombudsmannen behöver förtydligas. Svenska kyrkan anser det
vara tillfredsställande om det införs tydliga formuleringar om utbildning
om de mänskliga rättigheterna i det allmänna skolväsendets läro- och
kursplaner. Vi bejakar också delegationens förslag om ett långsiktigt
forskningsprogram om mänskliga rättigheter samt en tredje nationell
handlingsplan eller ett strategiskt dokument för de mänskliga
rättigheterna. Det är positivt att samhällets alla aktörer involveras i
utvecklingen av en rättighetskultur i Sverige. Samtidigt är det viktigt att
upprätthålla självständigheten, integriteten och oberoendet hos civila
samhällets organisationer i förhållande till det offentliga. Det offentliga
måste också ta ett delat ansvar med organisationerna när det gäller
finansieringen av organisationernas verksamheter och insatser.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Svenska missionsrådet välkomnar slutbetänkandet från delegationen för
mänskliga rättigheter i Sverige.
Delegationens slutbetänkande är ett gediget arbete och angriper frågan
om en ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter från många
relevanta utgångspunkter. Svenska missionsrådet ställer sig positivt till
delegationens samtliga huvudförslag. Av särskild vikt är förslaget att
inrätta en oberoende nationell institution för mänskliga rättigheter under
riksdagen.
Samhällets förmåga att efterleva de mänskliga rättigheterna är
avhängig en bred allmän kunskap om och förståelse av de mänskliga
rättigheterna. Därför välkomnar Svenska missionsrådet delegationens
betoning på utbildning om de mänskliga rättigheterna inom skolan,
relevanta yrkesutbildningar och den offentliga sektorn, samt på forskning
och kunskapsutveckling. Det hade dock varit värdefullt om delegationen
hade lyft fram folkbildningens och folkbildningsinstitutionernas (till
56
exempel folkhögskolornas) roll i att skapa medvetenhet om de mänskliga
rättigheterna.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd har inget att erinra mot de förslag
som utredningen lämnat. Men vi följer med intresse utvecklingen i
ärendet.
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Sveriges Kristna Råd välkomnar slutbetänkandet från delegationen för
mänskliga rättigheter i Sverige.
Delegationens slutbetänkande är ett gediget arbete och angriper frågan
om en ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter från många
relevanta utgångspunkter. Sveriges Kristna Råd ställer sig positivt till
delegationens samtliga huvudförslag. Av särskild vikt är förslaget att
inrätta en oberoende nationell institution för mänskliga rättigheter under
riksdagen.
Samhällets förmåga att efterleva de mänskliga rättigheterna är
avhängig en bred allmän kunskap om och förståelse av de mänskliga
rättigheterna. Därför välkomnar Sveriges Kristna Råd delegationens
betoning på utbildning om de mänskliga rättigheterna inom skolan,
relevanta yrkesutbildningar och den offentliga sektorn, samt på forskning
och kunskapsutveckling. Det hade dock varit värdefullt om delegationen
hade lyft fram folkbildningens och folkbildningsinstitutionernas (till
exempel folkhögskolornas) roll i att skapa medvetenhet om de mänskliga
rättigheterna.
226. Lika Unika
Lika Unika ställer sig bakom Delegationen för mänskliga rättigheters
förslag om en ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter i Sverige
men vill framföra vissa övergripande synpunkter på betänkandet:
Det är viktigt att det framgår att de mänskliga rättigheterna är odelbara
(hänvisning avsnitt 6.3), d.v.s. att alla rättigheter är lika värda och ska
förverkligas. De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheternas
progressiva art ger fattiga länder en möjlighet att i takt med den
ekonomiska utvecklingen förbättra mänskliga rättigheter på dessa
områden. Däremot, i ett så rikt land som Sverige, bör vi kunna uppfylla
de mänskliga rättigheterna i samma utsträckning på de ekonomiska,
sociala och kulturella områdena som på de medborgerliga och politiska.
229. Peter Nobel
Slutbetänkandet är genomtänkt, välmotiverat, välskrivet och
intresseväckande. Förslagen tillstyrkes. Synpunkter lämnas på
kommissionens uppgifter, frågan om enskilda ärenden och förhållandet
mellan folkrätt och inhemsk svensk rätt.
230. Broderskapsrörelsen – Sveriges kristna socialdemokrater
Vi välkomnar betänkandet, som i huvudsak är väl genomarbetat och
beskriver en mängd relevanta perspektiv inom MR-området. Vi vill dock
uttrycka besvikelse över att delegationen så ofullständigt behandlar
frågan om religionsfrihet. Europarådets kommissionär för de mänskliga
57
rättigheterna har beskrivit islamofobin som det största hotet mot
minoriteterna i Europa. Vi hade mot den bakgrunden sett det som viktigt
att delegationen mer hade uppmärksammat religionsfrihetsfrågan när de
mänskliga rättigheterna behandlas i ett samlat sammanhang.
Förbundet understryker behovet av att också den kommunala sektorn
uppmärksammas av staten i MR-arbetet och ökar sina insatser.
Mänskliga rättigheter är sist och slutligen en fråga som handlar om
vardagen, och i hög utsträckning måste därför arbetet ske på framförallt
lokal nivå. Vi vill här också framhålla behovet av att skapa mötesplatser
där människor ges möjlighet att mötas, och där var och en respekteras.
Utgångspunkten måste vara att det mångkulturella Sverige, som
successivt vuxit fram och fortsätter att utvecklas, är en bas för detta
arbete. Värnet av de mänskliga rättigheterna kräver att människor
respekteras, tolereras och har möjligheter att leva utifrån sina
värderingar, så länge det inte kränker någon annan. Här är behovet av
kulturneutrala mötesplatser stort, för att ge möjlighet för människor att
mötas. En kulturneutral mötesplats får dock inte bli en steril,
avkulturaliserad och nödvändigtvis religionsfri plats. Det stöter bort och
stänger ute, och tvärtemot det uttalande syftet leder sådana mötesplatser
till ökad alienering och riskerar istället att öka motsättningarna i
samhället.
Vi har valt att fokusera våra kommentarer kring i första hand frågan
om lagstiftning och inrättande av en kommission för mänskliga
rättigheter. Vi tillstyrker inrättandet av en kommission för Mänskliga
rättigheter placerad under Riksdagen, liksom insatser för att förstärka
laggranskning och tydliggörande i lag avseende de mänskliga
rättigheterna.
Det är mycket angeläget att Sverige får ett mer systematiskt arbete för
att tillförsäkra människor rätten till de mänskliga rättigheterna. En
kommission för mänskliga rättigheter, inordnad direkt under riksdagen
och därmed fristående från regeringen är enligt vår uppfattning en
förutsättning för att på allvar stärka det förebyggande och systematiska
arbetet för de mänskliga rättigheterna.
235. Studieförbundet vuxenskolan
Studieförbundet Vuxenskolan tackar för förtroendet att få lämna
synpunkter till betänkandet. Vi har tagit del av främst av de avsnitt som
mer berör oss i vår roll inom civilsamhället.
Som utredningen framför är de mänskliga rättigheterna också en
värdegrund för samhället i stort, och att det är nödvändigt att alla förstår
dess innebörd.
Vi har inga direkta avvikande synpunkter till betänkandet och ser fram
mot att medverka till de förändringar och insatser som avses.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Sveriges Antidiskrimineringsbyråer, genom Antidiskrimineringsbyrån i
Kalmar län, Byrån mot diskriminering i Östergötland och
Diskrimineringsbyrån Uppsala, har valt att lämna synpunkter på några
valda delar av utredningen.
58
Sammanfattning
Sveriges Antidiskrimineringsbyråer välkomnar ett förstärkt skydd för de
mänskliga rättigheterna men finner att förslagen enskilt inte kommer att
leda till en faktisk förändring för den enskilde utan att styrkan i
betänkandet är kombinationen av ett tydliggörande i lag, införandet av
mänskliga rättigheter som ämne för relevanta delar av
utbildningsväsendet och fortbildning inom offentliga organ samt att
konventionerna införlivas i det svenska rättssystemet.
Betänkandet föreslår en utredning om lämpligheten att inkorporera
konventionerna
i
nationell
lag
men
här
ser
Sveriges
Antidiskrimineringsbyråer att frågan bör vara hur detta ska ske, inte om.
Detta är av yttersta vikt om den föreslagna kommissionen för mänskliga
rättigheter inte ska handlägga enskilda ärenden. En inkorporering skulle
då möjliggöra för den enskilde att använda sig av den befintliga
förvaltningsrättsliga rättskedjan.
Sveriges Antidiskrimineringsbyråer är positiva till en myndighet för
att bevaka de mänskliga rättigheterna men den föreslagna kommissionen
saknar tyngd. Det finns en risk att göra mänskliga rättigheter till en
papperstiger att vifta med men där incitamenten att prioritera, faktiskt ta
ansvar och arbeta utifrån de mänskliga rättigheterna saknas.
Sveriges Antidiskrimineringsbyråer tillstyrker förstärkningen av
forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige
samt välkomnar en översyn av de bidrag som ges till det civila samhället.
Denna översyn bör dock fokusera på hur de organisationer som arbetar
för att bevaka olika aspekter av de mänskliga rättigheterna får en
stabilare grund för att bygga en långsiktig och kvalitativ verksamhet. Vi
tillstyrker vikten av en nära dialog mellan civilsamhällets aktörer och
offentliga samhällsaktörer men vill understryka vikten av en ömsesidig
dialog
där
dagordningen
sätts
gemensamt.
Sveriges
Antidiskrimineringsbyråer skulle vilja se att det civila samhällets roll
som granskare av hur staten och offentliga organ lever upp till
undertecknade konventioner förstärks och lyfts tydligare. Detta är ett
viktigt komplement till den föreslagna kommissionens och regeringens
arbete och ger en viss kvalitetssäkring och incitament att leva upp till
konventionerna, vilket skulle främja tillämpningen.
Gällande budget motsätter sig Sveriges Antidiskrimineringsbyråer att
förslagen gällande forskning och det civila samhället ska ske inom ramen
för befintlig budget. Vi ställer oss även tveksamma till i vilken grad
kommuner och landsting faktiskt kommer att prioritera och genomföra
kontinuerlig utbildning och fortbildning av anställda om det ska ske inom
befintlig budget och utan tillsynsmyndighet. Det vore önskvärt om de
åtgärder som vidtas som en följd av betänkandet med tydlighet visar
vilken roll mänskliga rättigheter ges i det svenska samhället. Vår
utgångspunkt är att det är det fundament som allt övrigt bör bygga på.
Sveriges Antidiskrimineringsbyråer ser detta betänkande som ett
viktigt steg för att stärka de mänskliga rättigheterna i Sverige. Vi hoppas
att det finns ett politiskt intresse av att satsa på ett arbete som bygger på
mänskliga rättigheter eftersom vi ser långsiktiga samhällsvinster,
exempelvis i termer av förbättrad folkhälsa.
59
Sveriges Antidiskrimineringsbyråers syn på förslagen
Nedan utvecklar Sveriges Antidiskrimineringsbyråer sina ståndpunkter
och går igenom betänkandets förslag utifrån de övergripande rubriker
som finns i kapitelindelningen. Vi har valt denna uppdelning i och med
att vi i stort inte har några synpunkter på eller invändningar mot flertalet
av de förslag som ges i betänkandet. Vi fokuserar nedan på de förslag
som vi antingen aktivt tillstyrker alternativ motsätter oss.
2 Det rättsliga skyddet
2.1 Lagrådets granskning
Delegationens förslag: Lagrådets förutsättningar att beakta Sveriges
internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna förstärks.
Tillstyrker eller har inget att erinra
013. Kriminalvården
Kriminalvården instämmer i förslaget att lagrådets förutsättningar att
beakta Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna
förstärks.
036. Specialpedagogiska skolmyndigheten
Specialpedagogiska
skolmyndigheten
tillstyrker
att
lagrådets
förutsättningar att beakta Sveriges internationella åtaganden om de
mänskliga rättigheterna förstärks så att möjlighet ges att se hur lagförslag
förhåller sig till andra konventioner om mänskliga rättigheter.
Specialpedagogiska skolmyndigheten anser att det ger ett ökat skydd för
barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättningar och goda
utbildningsmöjligheter.
040. Stockholms universitet
Delegationens rekommendationer om att kommittéväsendet (s. 418)
liksom lagrådet (ss. 312-313) ska beakta Sveriges MR-förpliktelser
tillstyrks som angeläget.
073. Landskrona kommun
Se yttrande i kapitel 1.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
103. Amnesty Sverige
Amnesty välkomnar förslaget att Lagrådets förutsättningar att beakta
Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna
förstärks. Sverige är bunden inte enbart av Europakonventionen och EUrätten. Det är därför mycket rimligt att Lagrådet granskar hur lagförslag
60
förhåller sig även till, andra MR-konventioner som Sverige är bunden av.
Även om regeringen menar att Lagrådet skulle reagera på lagförslag som
strider mot något av Sveriges övriga åtaganden om mänskliga rättigheter,
är det angeläget att Lagrådets möjligheter att yttra sig i frågor som rör
mänskliga rättigheter uttryckligen och formellt förstärks.
117. Fonden för mänskliga rättigheter
MR-fonden tillstyrker utredningens förslag på hur det rättsliga skyddet
kan stärkas för de mänskliga rättigheterna. Det är viktigt att lagrådets
förutsättningar stärks för att bättre kunna beakta Sveriges MR-åtaganden.
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
163. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU)
RFSU tillstyrker förslaget att stärka Lagrådets möjligt att beakta Sveriges
internationella åtaganden om mänskliga rättigheter i sin granskning av
lagförslag.
173. Rädda Barnen
Rädda Barnen skulle i detta hänseende se ett förtydligande om att när
Lagrådet granskar om lagförslag respekterar mänskliga rättigheter i
enlighet med Sveriges internationella åtaganden, ska tolkningen av FNkonventionen utgå ifrån de generella kommentarerna (”general
comments”) konventionernas granskningskommittéer utarbetat.
185. Svenska Samernas Riksförbund (SSR)
SSR anser i enlighet med delegationen att lagrådets förutsättningar att
beakta Sveriges internationella åtaganden förstärks. SSR anser att
lagrådet kan fylla en viktig funktion vad gäller skyddet för de mänskliga
rättigheterna genom att granska hur lagda lagförslag förhåller sig till
internationella konventioner om mänskliga rättigheter.
187. UN Women Nationell kommitté Sverige
Se yttrande i kapitel 1.
•
att rättigheterna på olika sätt lyftes fram i den offentliga
förvaltningen med utgångspunkt direkt i det internationella regelverket.
191. Sveriges advokatsamfund
Advokatsamfundet tillstyrker betänkandets förslag om att Lagrådets
förutsättningar att beakta Sveriges internationella åtaganden om de
mänskliga rättigheterna förstärks.
206. The English International Association of Lund
Vi instämmer i delegationens förslag angående utveckling av det rättsliga
skyddet. Dock vill vi se en komplettering i form av ett utredande av
möjligheten att införa en svensk författningsdomstol. Vi är av
uppfattningen att införandet av en sådan instans avsevärt skulle fördjupa
och stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna i svensk rätt.
61
En författningsdomstol har till uppgift att granska lagars
överensstämmelse med högre normer, d.v.s. grundlagarna. Grundlagens
rättighetskatalog är uttryckt i Regeringsformens andra kapitel; dess
stadganden är överensstämmande med Sveriges internationella åtaganden
avseende de mänskliga rättigheterna.
Ett införande av en författningsdomstol skulle därför innebära ett
stärkt skydd av individens grundlagsstadgade rättigheter, och därmed de
mänskliga rättigheterna, av följande skäl:
•
Delegationen pekar i sin utredning särskilt ut lagar som rör
situationer där människor är särskilt utsatta; exempelvis vid
frihetsberövande eller behov av vård. Det föreslås att
bestämmelser införs i vissa lagar, såsom polislagen och
fängelselagen, till syfte att tydliggöra ansvaret för att mänskliga
rättigheter efterlevs. Vi tycker att initiativet är bra; dock vill vi i
det här sammanhanget att man även inkluderar
diskrimineringslagen, som ju utgör en viktig del av skyddet för
mänskliga rättigheter i Sverige. Det är ingen tvekan om att
diskrimineringslagen ofta blir aktuell i situationer där särskilt
utsatta personer har drabbats. Ett införande av en
författningsdomstol skulle göra skyddet för mänskliga rättigheter
i lagar som rör människor i utsatta situationer ännu mer solitt.
•
När det gäller exempelvis diskrimineringslagen så finns det
inslag som kan ifrågasättas ur ett individrättsligt perspektiv. De
rättsmedel som står till buds framstår inte alltid som så effektiva
de skulle kunna vara; diskrimineringsombudsmannen har på
senare tid visat sig vara tämligen dysfunktionell, rättegången i
arbetstvister där representanter för arbetsmarknadens parter har
ett avgörande inflytande kan på goda grunder diskuteras, vilket
också gäller överklagandenämnden för högskolan. Ur de utsattas
synvinkel skulle det vara av stor vikt om de fick möjlighet att
kunna anföra besvär rörande dessa lagar i en
författningsdomstol.
•
EU-medlemskapet innebär att Sverige kontinuerligt importerar
ny lagstiftning. Det finns behov av en speciell rättslig instans
som kan värna de mänskliga rättigheter vi stipulerat i vår
grundlag gentemot inflytandet av EG-rätten. Det gäller
naturligtvis inte minst värnandet av specifikt svenska mänskliga
rättigheter, såsom offentlighetsprincipen.
•
Införandet av en författningsdomstol skulle innebära att vanliga
domstolar befrias från uppgiften att pröva lagarnas
grundlagsenlighet. De ordinära domstolarna är av förklarliga
skäl upptagna med brott- och skattemål etc., varför en särskild
instans med specialistkompetens inom den konstitutionella rätten
med fördel kan ta över lagprövningen.
•
Lagprövningen är som nämns ovan utspridd över hela
rättsväsendet. Med en författningsdomstol skulle lagprövningen,
och därmed prejudikatbildningen, bli mer enhetlig.
Rättstillämpningen kan då bli mer konform än i dag, vilket i sig
skulle stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna.
62
En författningsdomstol kan utformas så att varje enskild individ
får talerätt. Det vore en väsentlig förstärkning av individens
mänskliga rättigheter i jämförelse med dagens system, där
lagprövningen endast kan ske på initiativ av domstolar och
myndigheter.
Svenska medborgare har i dag en möjlighet att vända sig
till Europadomstolen i Strasbourg med klagomål, eftersom
Europakonventionen är införlivad med svensk rätt sedan 1995.
Det är emellertid inget som hindrar att en författningsdomstol
inrättas i Sverige. Sannolikt skulle det ligga närmare till hands
för landets invånare att vända sig till en nationell domstol, varför
man kan anta att benägenheten att få sina rättigheter prövade
skulle öka med en svensk författningsdomstol.
Frågan om ett inrättande av en författningsdomstol har aktualiserats
vid ett flertal tillfällen i Sverige; se exempelvis prop.1975/76:209 s. 90 f.,
prop. 1978/79:195 s. 39 f. och fri- och rättighetskommitténs betänkande
14
SOU 1993:40 s. 227 f.
Flera länder i Sveriges närhet har med framgång inrättat
författningsdomstolar. Tyskland gjorde det redan år 1949 med
Bundesverfassungsgericht; dess författningsdomstol har sedan dess slagit
vakt om mänskliga- och grundlagsstadgade rättigheter. Domstolen har
också ifrågasatt EG-rättens inflytande på det nationella planet, vilket som
15
nämnts ovan, ibland kan vara relevant att göra även i Sverige.
Det är hög tid att återigen utreda frågan om införandet av en svensk
författningsdomstol. Den senaste politiska utvecklingen i Sverige, då
bl.a. Sverigedemokraterna valts in i riksdagen, vittnar om att skyddet för
mänskliga rättigheter när som helst kan komma att ifrågasättas framgent.
En författningsdomstol skulle tjäna som en garant för att alla invånares
lika rätt alltid tillvaratas, oavsett politiska opinionsvindar.
•
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
230. Broderskapsrörelsen – Sveriges kristna socialdemokrater
Förslaget tillstyrks. Det är angeläget att granskningen av svenskt
lagstiftningsarbete systematiskt beaktar mänskliga rättighetsaspekter.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Se yttrande i kapitel 2.2.
Övriga kommentarer
006. Kammarrätten i Stockholm
Det framgår av 8 kap. 22 § regeringsformen att Lagrådets granskning
bl.a. ska avse hur ett lagförslag förhåller sig till grundlagarna och
14
Olika former av normkontroll, Expertgruppsrapport, Grundlagsutredningen SOU
2007:85, s. 71
15
Advokaten nr 8, 2007 Årgång 73.
63
rättsordningen i övrigt. En effekt av att en hänvisning till de mänskliga
rättigheterna tas in i en bestämmelse i regeringsformen, eller i en särskild
lag om mänskliga rättigheter, är att Lagrådets normkontroll då
automatiskt kommer att omfatta de internationella åtaganden som
Sverige har gjort inom detta område och som inte redan ingår i dess
förhandsgranskning (Europakonventionen om mänskliga rättigheter och
EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna).
2.2 Utredning om inkorporering av konventioner om mänskliga
rättigheter
Delegationens förslag: En utredning ges i uppdrag att utreda
lämpligheten av en inkorporering av fler konventioner om mänskliga
rättigheter i svensk rätt.
Tillstyrker eller har inget att erinra
007. Förvaltningsrätten i Göteborg
Med beaktande av att delegationen också föreslår att regeringen ska
tillsätta en utredning som bland annat närmare ska utreda huruvida fler
internationella konventioner ska inkorporeras i svensk lag finner
förvaltningsrätten det lämpligt att först närmare utreda frågan om
lämpligheten av inkorporering av fler konventioner om mänskliga
rättigheter i svensk rätt och därefter ta ställning till hur och i vilken
utsträckning nationell lagstiftning ska förändras.
013. Kriminalvården
Liksom utredningen anser Kriminalvården att inkorporering av fler
internationella människorättsinstrument bör övervägas.
Se även yttrande i kapitel 2.4.
014. Migrationsverket
Migrationsverket instämmer vidare i förslaget att en utredning ges i
uppdrag att utreda lämpligheten av att fler konventioner införlivas i
svensk rätt. Migrationsverket vill betona vikten av att det genomförs en
ingående analys av effekterna och konsekvenserna av detta. För verkets
vidkommande är till exempel konventionen om barnets rättigheter och
konventionen mot tortyr av betydelse inom verksamheten.
017. Socialstyrelsen
Socialstyrelsen tillstyrker förslaget att en utredning ges i uppdrag att
utreda lämpligheten av införlivande av fler konventioner om mänskliga
rättigheter i svensk rätt.
De synpunkter som bland andra har framförts av Förenta nationernas
(FN) olika övervakningskommittéer talar för att frågan behöver en
förnyad analys och genomlysning. Socialstyrelsen menar dock att
utredningen bör få i uppdrag att beakta de olika tillvägagångssätt som
står till buds för att införliva konventionerna i svensk rätt eftersom den
64
lagtekniska lösningen som är att föredra kan se olika ut från konvention
till konvention.
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Vad gäller frågan om inkorporering ställer sig Handisam positiv till
förslaget att utreda lämpligheten av en inkorporering av fler konventioner
om mänskliga rättigheter i svensk rätt. Det finns argument både för och
emot inkorporering och de två alternativen behöver vägas mot varandra
varvid en utredning torde vara lämpligt i detta fall.
021. Barnombudsmannen
Barnombudsmannen tillstyrker delegationens förslag att ge en utredning i
uppdrag att utreda lämpligheten av en inkorporering av fler konventioner
om mänskliga rättigheter i svensk rätt.
Barnombudsmannen vill särskilt betona vikten av att utreda
lämpligheten av en inkorporering av FN:s konvention om barnets
rättigheter (barnkonventionen). FN:s barnrättskommitté uttrycker i sina
sammanfattande slutsatser över Sverige år 2009 oro över att Sverige
fortfarande inte har införlivat konventionen i svensk rätt.
Det har gått över tio år sedan frågan om inkorporering av
barnkonventionen senast var föremål för utredning. I betänkandet
Barnets Bästa i främsta rummet (SOU 1997:116) framförde
Barnkommittén att Sverige inte har något att vinna på en inkorporering
av konventionen. Enligt kommittén var det viktigare att göra en ordentlig
översyn av huruvida svensk rätt är förenlig med konventionen.
Barnombudsmannen delade då denna uppfattning, men menar numera att
det finns ett behov av att ytterligare stärka barnkonventionens ställning i
Sverige.
I en skrivelse till regeringen år 2009 betonar Barnombudsmannen att
det fortfarande finns väsentliga skillnader mellan den svenska
lagstiftningen och barnkonventionen, bland annat när det gäller synen på
barn som deltagare i beslutsprocesser som rör dem personligen. Artikel
12 i barnkonventionen ställer krav på att varje barn som är i stånd att
bilda egna åsikter fritt ska få uttrycka dessa i alla frågor som rör dem.
Enligt svensk lagstiftning ska barnets inställning klarläggas om det inte
är olämpligt. Detta olämplighetsrekvisit saknar motsvarighet i
barnkonventionen, och svensk rätt ligger därmed inte i linje med
konventionen.
Som argument mot en inkorporering av barnkonventionen har
framförts att konventionen är avfattad på ett språk och med en teknik
som är främmande för svensk rättsordning, att den är vag och generell
samt att vissa artiklar ska uppfyllas gradvis. Det sagda skulle minska
möjligheten att använda konventionen i det praktiska rättslivet inför
domstolar och myndigheter. Barnombudsmannen menar att många av
dessa argument är otidsenliga. EU-rätten har bidragit till att svenska
rättstillämpare numera är vana att tillämpa regler som är utformade på ett
annat än det traditionellt svenska sättet. I och med att Lissabonfördraget
trädde i kraft blev EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna
bindande för Sverige på samma sätt som övrig EU-rätt. Stadgan
innehåller en rad mänskliga rättigheter, även sociala och ekonomiska
rättigheter, som kan åberopas inför svenska domstolar och myndigheter.
65
I Norge inkorporerades barnkonventionen år 2003 i människorättslagen samtidigt som en del av artiklarna i barnkonventionen
transformerades in i flera lagar. Inkorporeringen och transformeringen
har resulterat i att domstolarna tillämpar konventionen i större
utsträckning än tidigare och den har fått en mer självständig plats i
Högsta domstolens argumentation. Även lägre instanser använder sig av
barnkonventionen i högre grad än innan inkorporeringen.
Barnkonventionen har fått stor uppmärksamhet i media och de som
arbetar med konventionen har fått mer kunskap om den. 16
Mot bakgrund av att FN:s barnrättskommitté har uttryckt oro över att
Sverige fortfarande inte har införlivat barnkonventionen i svensk rätt, att
det fortfarande finns väsentliga skillnader mellan den svenska
lagstiftningen och barnkonventionen, att många av de argument som
framförts mot en inkorporering av barnkonventionen är otidsenliga samt
den norska erfarenheten anser Barnombudsmannen att lämpligheten av
en inkorporering av barnkonventionen bör utredas snarast.
Se även yttrande i kapitel 2.4.
027. Länsstyrelsen i Uppsala län
Se yttrande i kapitel 1.
029. Länsstyrelsen i Värmlands län
Det är av avgörande betydelse att synliggöra rättigheterna i svensk
lagstiftning. Länsstyrelsen föreslår därför att ytterligare utredningar görs
i syfte att undersöka lämpligheten av en inkorporering av fler
konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt, exempelvis
barnkonventionen.
036. Specialpedagogiska skolmyndigheten
Specialpedagogiska skolmyndigheten tillstyrker att en utredning tillsätts
för att utreda lämpligheten av en inkorporering av fler konventioner om
mänskliga rättigheter i svensk rätt. Specialpedagogiska skolmyndigheten
anser att det finns ett behov av en grundlig analys i frågan. Det skulle
tydliggöra den eventuella skillnad som i dag finns i svensk lagstiftning
och konventionerna.
040. Stockholms universitet
För att de MR-konventioner som Sverige är part till ska kunna få ökat
genomslag i den svenska rättsordningen har delegationen behandlat
alternativen inkorporering respektive direkta hänvisningar till dessa
konventioner i svenska författningar.
Delegationen påpekar att det ej tidigare har gjorts någon grundlig
analys av konsekvenserna av inkorporering (s. 317) och anser därför att
”lämpligheten av en inkorporering av fler konventioner om mänskliga
rättigheter i svensk rätt bör utredas” (s. 318). Behovet av en sådan
16
Sandberg (red.), Barnekonvensjonen, Barns rettigheter i Norge, kapitel 1 av Lucy Smith
och Sandberg, Barnkonventionen - lag eller inte? Reflektioner från Norge, Institutt for
offentlig rett, Universitetet i Oslo.
66
grundlig utredning är lätt att förstå, inte minst med tanke på de för- och
nackdelar med inkorporeringsmetoden som delegationen redogjort för
(ss. 316-317). Bland de invändningar som ibland riktas mot
inkorporering är att den innebär en förskjutning av makt från lagstiftaren
till domstolarna samt att stora tolkningsproblem kan uppstå pga.
rättigheternas vaghet (s. 317). Utan att föregripa en framtida utredning
om inkorporeringsmetodens lämplighet för MR-konventioner kan det här
framföras synpunkten att domstolarna bör vara de offentliga organ som
är bäst rustade att tolka konventionernas rättighetsartiklar och detta
behöver inte vara märkligare än domstolarnas tolkningsverksamhet för
övrigt, t ex vid tolkning redan i dag av Europakonventionen som ju finns
inkorporerad i lag. Att domstolarna får utöva denna uppgift ökar
förutsättningarna för att Sverige ska kunna uppfylla sina
konventionsstadgade åtaganden och för att tolka/tillämpa konventionerna
på ett sätt som är i linje med dessas tolkning/tillämpning hos diverse
internationella MR-övervakningsorgan.
Universitetet kan för övrigt inte se några principiella skäl till att
behandla de universella FN-konventionerna annorlunda än Europakonventionen, detta särskilt som Europakonventionen innehåller blott en
del av de universellt erkända rättigheterna. Samtidigt bör det medges att
FN-konventionerna är betydligt mer omfattande och att de inte har
preciserats i rättspraxis på samma sätt som Europakonventionen.
Den modell som delegationen föreslår för att stärka MRkonventioners ställning i den svenska rättsordningen är att gradvis föra in
hänvisningar i lagar till konventionerna (s. 319), en metod som
delegationen kallar för ”indirekt inkorporering” och som redan i dag
görs i vissa lagar, t ex en hänvisning i 2 § lagen (2009:724) om nationella
minoriteter och minoritetsspråk till Europarådets ramkonvention om
skydd för nationella minoriteter (s. 150, 320). Syftet med hänvisningarna
anges vara ”att tydliggöra och erinra om att konventionerna ska
användas som tolkningsmaterial i kombination med nationell
lagstiftning, så som bör göras redan i dag”. Därför bör det övervägas att
avvakta med införandet av ”indirekt” inkorporering till dess att frågan
om inkorporeringsmetodens lämplighet är färdigt utredd. Det kan
nämligen visa sig att inkorporeringsmetoden – trots sina eventuella
brister – är den metod som bäst uppfyller syftet att stärka
konventionernas ställning i den svenska rättsordningen.
043. Lunds universitet
– Juridiska fakulteten
Juridiska fakultetsstyrelsen tillstyrker Delegationens förslag att tillsätta
en utredning med uppdrag att utreda lämpligheten av att inkorporera fler
konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt.
Som utredningen beskriver använder Sverige i dag olika metoder för
att garantera efterlevnad av sina internationella åtaganden, varav
transformering och konstaterande av normharmoni är de vanligaste. Båda
metoderna innebär i praktiken att de internationella åtagandena tolkas av
en särskild utredare och/eller inom regeringskansliet. Därefter
konstateras lagharmoni eller läggs förslag om transformering i
propositionen som lämnas över till riksdagen för beslut om ratificering.
Eftersom förarbeten är en viktig rättskälla vid tolkning av svensk rätt
67
begränsas på detta sätt utrymmet för att tillämpa s.k. fördragskonform
tolkning. Särskilt då normharmoni konstateras, vilket gjorts vid
ratificering av de flesta konventioner Sverige tillträtt, uppstår svårigheter
för den som med stöd av folkrätt vill ifrågasätta svenska författningar
eller praxis. Men även i andra fall då tolkning av folkrätt sker i
förarbetena är sådana uttalanden problematiska. I vart fall om de
formuleras som normativa uttalanden om rådande rättsläge.
Tolkningsuttalandena kan ju visa sig vara felaktiga eller bli förlegade.
Detsamma gäller Delegationens uttalande på sidan 130-131 att domstolar
och andra rättstillämpare utgår från att svensk rätt överensstämmer med
folkrättsliga åtaganden. En öppning för att frångå förarbetsuttalanden
med hänvisning till praxis från Europadomstolen har redan etablerats av
Högsta domstolen i målet om Åke Green gjort sig skyldig till hets mot
folkgrupp och efterföljare praxis.
Frågeställningen är av stort praktiskt intresse. Det finns flera exempel
på konventionsåtaganden där svensk rätt är mer begränsad än
konventionsnormen, trots att normharmoni konstaterats vid ratificering.
Det svenska diskrimineringsskyddet skyddar t.ex. inte mot
diskriminering p.g.a. politisk åskådning, klass eller liknande social status
(jfr artikel 26 ICCPR). Tortyr är inget eget brott i svensk rätt (jfr
artiklarna 1 och 4 CAT) vilket upprepade gånger har kritiserats av FN:s
tortyrkommitté. Inför ratificeringen av konventionen om rättigheter för
personer med funktionsnedsättning konstaterades normharmoni utan
djupare analys av de svenska systemen för god man och förvaltares
förenlighet med konventionens förbud mot begränsningar av individers
rättsliga handlingsförmåga med hänvisning till funktionsnedsättning
(artikel 12 CRPD). En framtida utredning bör överväga hur man kan
undvika att denna typ av förarbetsuttalanden bakbinder den som vill
använda de standarder som lagts fast i de internationella instrumenten för
att kräva sina rättigheter.
044. Malmö högskola
Högskolan ser också positivt på att utreda frågan om inkorporering av
fler internationella och regionala konventioner. Det är viktigt att en sådan
utredning
inte
sker
på
bekostnad
av
utvecklingsarbetet/påtryckningsarbetet rörande användningen av
konventionerna utifrån deras nuvarande legala status som folkrättsligt
bindande traktat.
050. Sametinget
Delegationen föreslår att lämpligheten av inkorporering av flera
konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt ska utredas. En sådan
utredning bör analysera för- och nackdelar med inkorporering av
konventioner om mänskliga rättigheter samt ta ställning till om
inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter bör ske samt
vilka konventioner som är lämpliga att inkorporera. Inkorporering av
konventioner kan enligt Delegationen mycket väl ske i kombination med
att annan lagstiftning införs eller ändras.
Sametinget delar Delegationens förslag om utredning om
inkorporering av konventioner och att skyddet av mänskliga rättigheter
införs i ett antal befintliga lagar.
68
055. Ungdomsstyrelsen
I linje med delegationens förslag om och på vilket sätt de mänskliga
rättigheterna bäst ska införlivas i svensk lagstiftning framstår det som
rimligt att det tillsätts en utredning för att se över detta. Vi vill betona
vikten av att FN:s konvention om barnets rättigheter finns med i denna
utvärdering. Utgångspunkten för denna utredning bör vara en analys av
hur man mest effektivt främjar den enskilde individens åtnjutande av de
mänskliga fri- och rättigheterna. Fokus bör i första hand läggas på hur
levnadsvillkoren för samhällets mest utsatta grupper påverkas av olika
sätt att utforma lagstiftningen. Som särskilt utsatta grupper vill
Ungdomsstyrelsen lyfta fram:
•
Asylsökande och ensamkommande flyktingbarn samt personer
som befinner sig i Sverige utan giltigt uppehållstillstånd.
•
Barn och unga med starkt beskuren frihet vars familjer utmärks
av patriarkala maktstrukturer.
•
Unga homo-, bi- eller transsexuella som ofta uppvisar dålig
hälsa och dåliga levnadsvillkor.
•
Unga som omhändertagits inom den sociala barn- och
ungdomsvården.
058. Forum för levande historia
Om införlivandet av lagtexter ska ske genom transformering eller
inkorporering ligger dock utanför myndighetens kompetensområde att
bedöma. Delegationen föreslår ju också en utredning om lämpligheten av
att inkorporera konventioner i svensk lagtext. För myndighetens del så
anser vi detta förslag vara rimligt.
059. ILO-kommittén
Se yttrande i kapitel 1.
070. Karlstads kommun
I stället anser kommunen, i likhet med vad som framförs i betänkandet,
att lämpligheten av en inkorporering av flera konventioner om mänskliga
rättigheter bör utredas först. Detta torde borga för en mer ändamålsenlig
lagreglering. Att bara för sakens skull införa bestämmelser som är
otydligt formulerade kan inte anses vara lämpligt mot bakgrund av hur
Sverige tidigare arbetet med att införliva konventioner om mänskliga
rättigheter.
Inkorporeringen av Europakonventionen kan här tjäna som ett utmärkt
exempel eftersom denna inkorporering på ett mycket tydligt sätt ökat
rättsäkerheten i Sverige.
Om delegationens förslag att införa en allmän bestämmelse i flertalet
lagar genomförs anser kommunen att det i det kommande
utredningsarbetet behöver tydliggöras vilka konventioner som avses.
073. Landskrona kommun
Se yttrande i kapitel 1.
69
077. Malmö kommun
Malmö stad delar delegationens syn på att inkorporeringen av
konventioner av mänskliga rättigheter i svensk lag borde utredas. I
sammanhanget vill vi särskilt peka på vikten av att FN:s konvention om
barns rättigheter införs i den svenska lagstiftningen. Inte förrän
konventionen inkorporeras och får status av allmän svensk lag kan
myndigheters brott mot konventionen beivras.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad är positiva till en utredning kring inkorporering av fler
konventioner i Svensk lag. Samtidigt vill vi betona att det är angeläget att
utredningen grundligt belyser vad ytterligare inkorporering av
internationella konventioner kommer att innebära för det kommunala
självstyret och för kommunernas ekonomi.
082. Strömsunds kommun
Strömsunds kommun tillstyrker delegationens förslag och välkomnar att
skrivningar om de mänskliga rättigheterna blir tydligare i svensk
lagstiftning.
084. Södertälje kommun
Södertälje kommun tillstyrker förslaget att utreda lämpligheten av en
inkorporering av fler konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
093. Örnsköldsviks kommun
Örnsköldsviks kommun anser att om den svenska staten ansluter sig till
internationella konventioner om att kommuner i Sverige ska följa
till exempel konventionen om de mänskliga rättigheterna så bör
konventionen införlivas i svensk lag. Kommunala skyldigheter och
befogenheter ska enligt regeringsformen framgå genom föreskrifter i lag.
103. Amnesty Sverige
Amnesty välkomnar att frågan om inkorporering föreslås utredas och
skulle önska att frågan utreds brett. Amnesty tar inte ställning till
huruvida just inkorporering eller annan metod bör användas. Dock är vi
av den bestämda uppfattningen att en ökad medvetenhet om och
tillämpning av konventionerna i det svenska rättssystemet skulle vara av
godo.
108. Civil Rights Defenders
Civil Rights Defenders anser:
– att en inkorporering ger människor ett starkare rättighetsskydd;
– att Sverige bäst lever upp till sina internationella åtaganden om
konventioner om de mänskliga rättigheterna görs direkt tillämpbara
genom inkorporering; samt
– att en inkorporering skulle stärka folkrättens trovärdighet och
genomslagskraft i Sverige och internationellt.
70
Delegationen har istället för att föreslå inkorporering föreslagit vidare
utredning. Sveriges internationella åtaganden till skydd för de mänskliga
rättigheterna är emellertid bindande för Sverige som stat. FN:s
kommittéer har upprepade gånger påpekat att svensk lagstiftning inte är i
överensstämmelse med de konventioner Sverige åtagit sig att följa, något
som även delegationen noterat. Inför ratificeringen av dessa konventioner
har Sverige i regel konstaterat att det föreligger normharmoni, det vill
säga att konventionerna i huvudsak står i överensstämmelse med svensk
lagstiftning. Därigenom borde det redan anses föreligga tillräckliga skäl
för att konventionerna ska göras direkt tillämpliga genom exempelvis
inkorporering. Skyddet för människors rättigheter kan inte ytterst vila på
en förhoppning om att våra domstolar använder sig av en
fördragskonform tolkning av svensk lagstiftning, det vill säga att våra
lagar tillämpas i ljuset av landets internationella förpliktelser – inte minst
eftersom metoden hitintills har visat sig vara otillräcklig för att säkra
överensstämmelse med Sveriges internationella åtaganden.
Det är inom ramen för EU-rätten möjligt att ge konventionsbestämmelser direkt effekt men motsvarande möjligheter saknas
dessvärre när det gäller de internationella konventioner om de mänskliga
rättigheterna som Sverige har ratificerat. Vi anser att dessa konventioner
istället bör göras tillämpbara och åberopbara genom inkorporering. Den
offentliga förvaltningens bristande kunskaper om de mänskliga
rättigheterna som delegationen synliggör i sitt betänkande är endast
ytterligare skäl härför. I anslutning härtill anser vi att det nu är hög tid att
tillsätta en utredning om huruvida Sverige även fortsättningsvis ska
tillämpa den dualistiska principen, det vill säga att en konventionsregel
måste införlivas i svensk rätt för att bli tillämpbar i våra domstolar. I de
länder där den monistiska principen råder är internationella rättsregler
direkt åberopbara och tillgängliga för medborgarna och rättssystemet i
samma ögonblick de ratificeras. Det är inte principiellt hållbart att
Sverige ratificerar en konvention och därmed åtar sig ett folkrättsligt
ansvar att respektera grundläggande mänskliga rättigheter i enlighet med
denna, samtidigt som landets myndigheter och domstolar – som är de
statliga organ som säkerställer efterlevnaden av konventionsåtagandet –
inte är rättsligt bundna av konventionen.
Trots de betydande fördelar som finns med inkorporering föreslår
delegationen att frågan ska bli föremål för en särskild utredning. De skäl
som delegationen presenterar till stöd för sitt förslag är enligt vår mening
inte relevanta. Farhågan om att inkorporering innebär en
maktförskjutning från riksdag till domstol stämmer av uppenbara skäl
inte eftersom riksdagen redan har godkänt de ifrågavarande
konventionerna innan de ratificerades. I den mån riksdagen anser det
nödvändigt har den alltid möjligheten att komplettera konventionerna
med såväl förtydligande lagstiftning som lagstiftning med ett utvidgat
rättighetsskydd. Att svårigheter vid tillämpning skulle uppstå med vaga
och för svensk lagstiftningstradition främmande konventionsbestämmelser är därmed inte heller ett bärande skäl. En inkorporering av
de mest centrala människorättskonventionerna som Sverige har ratificerat
är en åtgärd som tydligt stärker människors rättighetsskydd. Ur det
perspektivet och då delegationen inte anger bärande skäl för att en
71
inkorporering kräver ytterligare utredning, anser vi att en inkorporering
bör genomföras å det snaraste.
109. Demokratiakademin
Principiellt förordar vi att de människorättskonventioner som Sverige
ansluter sig till inkorporeras i svensk lag. Vi stödjer därför delegationens
förslag om att en utredning tillsätts med syftet att utreda frågan hur en
inkorporering ska ske.
I och med att Sverige inkorporerat Europakonventionen 1995, att EU:s
stadga för grundläggande rättigheter blivit rättsligt bindande och
principen om fördragskonform tolkning av svensk rätt sker en successiv
anpassning i praktiken till några av FN:s konventioner om mänskliga
rättigheter. Samtidigt vet vi att hänvisning till FN:s konventioner mycket
sällan sker vare sig av domstolar eller av myndigheter. Vi menar också
att lagrådets förgranskning inte heller regelmässigt tar tillräckligt hänsyn
till om lagförslagen är förenliga med internationell rätt rörande skyddet
av de mänskliga rättigheterna. Den transformering som sker i dag av
ratificerade MR-konventioner får därför inte det genomslag som
konventionerna faktiskt kräver. En inkorporering skulle visa att Sverige
tar rättigheterna på allvar eftersom de då blir möjliga att åberopa direkt.
En inkorporering måste dock följas av ställningstaganden kring
konventionernas ställning gentemot övrig svensk lag och författning, på
samma sätt som skedde med Europakonventionen. Den
fördragskonforma tolkning som används i dag innebär att lagarna så
långt det är möjligt ska tolkas i ljuset av konventionerna, men då det
saknas ett tolkningsutrymme och lagarna hamnar i konflikt, måste svensk
lag tillämpas. Det innebär i sig att Sverige inte lever upp till sina
åtaganden enligt folkrätten eftersom en ratificering kräver att nationell
lag står i samklang och inte i strid med internationell och vid en prövning
skulle sannolikt Sverige fällas eller kritiseras. I dag uppfattats
kommittéers beslut och tolkningar av konventionerna inte som bindande
av Sverige och til syvende og sidst blir det då svenska politiker som
genom lagstiftningen avgör hur rättigheterna ska tolkas.
Konventionstexterna och rättigheterna är dessutom levande rätt och
tänkt att anpassas efter tid och samhällsutveckling – ibland kan en
rättighet till och med tolkas olika beroende på var den utövas (exv.
yttrandefrihet).
En inkorporering förutsätter därför en tydlighet i frågor rörande
tolkningsföreträde – att enbart inkorporera utan att acceptera
granskningskommittéernas uttolkning av rättigheterna menar vi är ett
misstag. Samtidigt inser vi att det även mellan kommittéerna finns
konkurrerande tolkningar av samma rättigheter – något som de redan
arbetar med för att få bukt med men som också måste tas hänsyn till vid
en inkorporering.
Att fördragskonform tolkning ger ett haltande rättighetsskydd visar
bland annat de oklarheter som uppstått rörande papperslösas rätt till vård
i Sverige där landstingen tillämpar helt skilda tolkningar av svensk rätts
ställning i förhållande till de internationella konventioner som Sverige
undertecknat. Inom kommuner och landsting råder en oklarhet om de
omfattas av de förpliktelser som Sverige som stat förbundit sig till enligt
internationella överenskommelser. Detta bör göras klart genom
72
inkorporering av FN:s kärnkonventioner och genom hänvisningar till
Sveriges förpliktelser enligt internationella överenskommelser som
Delegationen föreslår ska införas i ett förtydligande syfte i olika lagar
och förordningar.
Norges erfarenheter är att den befarande anstormningen av klagomål
inte blivit ohanterligt stor. Det finns inte anledning att tro situationen blir
väsentligt annorlunda i Sverige.
En inkorporering av FN:s kärnkonventioner om mänskliga rättigheter
skulle skapa en tydlig rättslig och politisk grund för det svenska rättsoch välfärdssamhället.
117. Fonden för mänskliga rättigheter
Vi välkomnar också förslaget om en särskild utredning om lämpligheten
till ökad inkorporering av konventioner i svensk lagstiftning. MR-fonden
är för sin del övertygad om att ökad inkorporering, såsom skett med
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, väsentligt skulle
stärka efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna och kunskapen om
dessa.
123. Föreningen Ordfront
Principiellt förordar vi att de människorättskonventioner som Sverige
ansluter sig till inkorporeras i svensk lag. Vi stödjer därför delegationens
förslag om att en utredning tillsätts med syftet att utreda frågan hur en
inkorporering ska ske.
I och med att Sverige inkorporerat Europakonventionen 1995, att EU:s
stadga för grundläggande rättigheter blivit rättsligt bindande och
principen om fördragskonform tolkning av svensk rätt sker en successiv
anpassning i praktiken till några av FN:s konventioner om mänskliga
rättigheter. Samtidigt vet vi att hänvisning till FN:s konventioner mycket
sällan sker vare sig av domstolar eller av myndigheter. Vi menar också
att lagrådets förgranskning inte heller regelmässigt tar tillräckligt hänsyn
till om lagförslagen är förenliga med internationell rätt rörande skyddet
av de mänskliga rättigheterna. Den transformering som sker i dag av
ratificerade MR-konventioner får därför inte det genomslag som
konventionerna faktiskt kräver. En inkorporering skulle visa att Sverige
tar rättigheterna på allvar eftersom de då blir möjliga att åberopa direkt.
En inkorporering måste dock följas av ställningstaganden kring
konventionernas ställning gentemot övrig svensk lag och författning, på
samma sätt som skedde med Europakonventionen. Den
fördragskonforma tolkning som används i dag innebär att lagarna så
långt det är möjligt ska tolkas i ljuset av konventionerna, men då det
saknas ett tolkningsutrymme och lagarna hamnar i konflikt, måste svensk
lag tillämpas. Det innebär i sig att Sverige inte lever upp till sina
åtaganden enligt folkrätten eftersom en ratificering kräver att nationell
lag står i samklang och inte i strid med internationell och vid en prövning
skulle sannolikt Sverige fällas eller kritiseras. I dag uppfattats
kommittéers beslut och tolkningar av konventionerna inte som bindande
av Sverige och til syvende og sidst blir det då svenska politiker som
genom lagstiftningen avgör hur rättigheterna ska tolkas.
Konventionstexterna och rättigheterna är dessutom levande rätt och
tänkt att anpassas efter tid och samhällsutveckling – ibland kan en
73
rättighet till och med tolkas olika beroende på var den utövas (exv.
yttrandefrihet).
En inkorporering förutsätter därför en tydlighet i frågor rörande
tolkningsföreträde – att enbart inkorporera utan att acceptera
granskningskommittéernas uttolkning av rättigheterna menar vi är ett
misstag. Samtidigt inser vi att det även mellan kommittéerna finns
konkurrerande tolkningar av samma rättigheter – något som de redan
arbetar med för att få bukt med men som också måste tas hänsyn till vid
en inkorporering.
Att fördragskonform tolkning ger ett haltande rättighetsskydd visar
bland annat de oklarheter som uppstått rörande papperslösas rätt till vård
i Sverige där landstingen tillämpar helt skilda tolkningar av svensk rätts
ställning i förhållande till de internationella konventioner som Sverige
undertecknat. Inom kommuner och landsting råder en oklarhet om de
omfattas av de förpliktelser som Sverige som stat förbundit sig till enligt
internationella överenskommelser. Detta bör göras klart genom
inkorporering av FN:s kärnkonventioner och genom hänvisningar till
Sveriges förpliktelser enligt internationella överenskommelser som
Delegationen föreslår ska införas i ett förtydligande syfte i olika lagar
och förordningar.
Norges erfarenheter är att den befarande anstormningen av klagomål
inte blivit ohanterligt stor. Det finns inte anledning tro att situationen blir
väsentligt annorlunda i Sverige.
En inkorporering av FN:s kärnkonventioner om mänskliga rättigheter
skulle skapa en tydlig rättslig och politisk grund för det svenska rättsoch välfärdssamhället.
124. Handikappförbunden
Handikappförbunden tillstyrker Delegationens förslag att en utredning
ska ges i uppdrag att utreda lämpligheten av en inkorporering av fler
konventioner om mänskliga rättigheter i svensk lag.
Handikappförbunden anser att en sådan utredning särskilt måste
bearbeta följande tre aspekter och frågeställningar:
A. Som framgår i avsnitt 3.2.3 i slutbetänkandet har frågan om
huruvida Internationella överenskommelser om mänskliga
rättigheter ska inkorporeras eller transformeras många gånger
varit uppe för diskussion. Den svenska traditionen är
transformering det vill säga att eventuella ändringar görs i det
svenska regelverket så svensk lag överensstämmer med
berörd konvention. Motioner för en inkorporering av
barnkonventionen avslogs av riksdagen med motiveringen att
konventionen
innehåller
vaga
formuleringar
och
målsättningsartiklar, att bestämmelserna därför är svårtolkade
för domstolar eller myndigheter. En annan orsak är att
regering och riksdag, om man inte är tillfreds med den
tolkning som myndigheter och domstolar gjort av
konventionen, kan ta initiativ till ändringar i lagen. Detta
skulle inte vara möjligt om konventionstexten direkt fått
status av svensk lag.
74
Handikappförbunden anser att:
Oavsett om fler konventioner föreslås bli inkorporerade eller inte, måste
utredningen belysa hur den internationella rättens utveckling ska följas
och bli gällande i Sverige. Exempelvis hur övervakningskommittéernas
förtydligande kommentarer (General comments) om rättigheternas
omfattning förankras i svensk lag och i rättspraxis.
Om utredningen kommer fram till att fler konventioner om mänskliga
rättigheter ska inkorporeras i svensk lag behöver Sverige även tillträda
tillhörande tilläggsprotokoll eller annan rättsakt om individuell klagorätt.
Enskilda som anser att svenska myndigheter eller domstolar inte tolkar
konventionen enligt övervakningskommittéernas kommentarer måste
kunna överklaga fallet.
Även om fler konventioner inkorporeras måste konventionernas
rättigheter och principer även fortsättningsvis beaktas då lagar och annat
nationellt regelverk skapas.
B. Som konstateras i avsnitt 3.2.6 skall redan i dag principen om
fördragskonform tolkning användas. Det vill säga att lagar i
möjligaste mån ska tolkas på ett sätt som är förenligt med för
Sverige bindande internationella överenskommelser.
Som
framgår
av
funktionshindersrörelsens
alternativrapport om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning, utgör bristen på fördragskonform
tolkning inom myndigheter och domstolar liksom bristande
kunskap om funktionsnedsättningar dess konsekvenser samt
enskildas mänskliga rättigheter en stor anledning till att
enskilda inte får det stöd och service de har rätt till.
Handikappförbunden anser att:
Om utredningen avslår inkorporering av en eller fler konventioner måste
tillvägagångssätt att underlätta och säkerställa fördragskonform tolkning
identifieras. Exempelvis kan Domstolsverkets strategiska inriktning
kompletteras med målet att Sveriges internationella överenskommelser
skall genomsyra all dömande verksamhet. Därtill måste metoder att
tydligt framhålla den ”fördragskonforma tolkningen” i domskäl och
domslut utvecklas/skapas.
C. Beaktandet av de generella principerna i artikel 3 i
Konventionen om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning, är en förutsättning för genomförande
av mänskliga rättigheter för människor med olika
funktionsnedsättningar. Som framgår av alternativrapporten
om konventionen om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning, är det långt från självklart att dessa
principer är kända och genomsyrar svensk rättspraxis, annan
myndighetsutövning eller kommunala beslut.
Handikappförbunden anser att:
Oavsett om utredningen kommer fram till att fler konventioner bör
inkorporeras eller inte måste tillvägagångssätt att uppmärksamma de
generella principerna i artikel 3 i konventionen om rättigheter för
personer med funktionsnedsättning identifieras så människor med
funktionsnedsättning, oavsett konventionshänvisning, får lika tillgång till
sina mänskliga rättigheter som andra. Beaktande av principerna i artikel
75
3 måste ske inom ramen för alla generella och individuella beslut som på
något sätt rör människor med funktionsnedsättningar.
144. Landsorganisationen i Sverige (LO)
Vad gäller förslaget att utreda lämpligheten av en inkorporering av fler
konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt vill LO framföra
följande. Internationella regler som förs in i svensk lag ska vara möjliga
att pröva rättsligt i domstol eller i annat rättsligt organ samt vara
sanktionerade. Den tiden när det räckte med att ange till intet
förpliktande målsättningar på detta område är enligt LO förbi. En
tydligare inkorporering skulle även stärka respekten för rättigheterna som
sådana.
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
161. Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners
rättigheter (RFSL)
En utredning avseende inkorporering av konventioner om mänskliga
rättigheter bör ha som målsättning att svensk rätt ska korrelera med de
internationella åtaganden avseende mänskliga rättigheter som Sverige har
gjort. RFSL menar att utredningen ska lägga fram förslag till hur detta
ska genomföras, dvs. genom inkorporering eller andra lagtekniska
lösningar, och inte enbart utreda lämpligheten av inkorporering.
RFSL stödjer förslaget att tillsätta en utredning avseende
inkorporeringen av konventioner om mänskliga rättigheter i svensk
lagstiftning. Vi anser dock att utredningsdirektiven bör ange att
målsättningen med utredning är att svensk rätt ska korrelera med de
internationella åtaganden avseende mänskliga rättigheter som Sverige har
gjort och att utredningen ska syfta till hur detta ska genomföras. Detta då
vi menar att införa de mänskliga rättigheterna i svensk lagstiftning är ett
av de effektivaste sätten att få myndigheter och andra aktörer att
uppmärksamma samt förhålla sig till dem. De hänvisningar till
internationella åtaganden om mänskliga rättigheter som i avsnitt 4.5
föreslås ska införas i lag är ett första steg mot att införliva frågor om
mänskliga rättigheter i t.ex. myndighetsutövandet och -bemötandet.
RFSL menar dock att det inte på ett tillräckligt effektivt sätt tillförsäkrar
att varje internationellt åtagande följs. Vi instämmer i att en sådan
hänvisning kommer att synliggöra Sveriges åtaganden och att det finns
många fördelar med detta. Det är dock en brist att de stadganden som
föreslås inte gör åtagandena bindande för myndigheterna i fråga och att
det därmed inte heller går att åberopbara rättigheter för enskilda
individer. Detta måste vara ett mål Sverige strävar efter och det kan
uppnås genom att slå fast rättigheterna i svensk lagstiftning. Därför bör
detta också vara syftet med tillsättandet av en sådan utredning som
föreslås i betänkandet. Utredningens arbete bör alltså snarare vara inriktat
på hur denna målsättning ska uppnås och leverera konkreta förslag på
införlivandet i svensk rätt. Detta genom inkorporering eller andra
alternativ, dvs. tillägg/ändringar av befintliga regler för
överensstämmelse med Sveriges internationella åtaganden. RFSL menar
att det inte är en självklarhet att alla konventioner ska inkorporeras på
76
samma sätt som Europakonventionen. På en del områden kan det istället
bli aktuellt att förtydliga, reformera eller göra tillägg i befintliga lagar på
respektive område.
Den föreslagna utredningens uppdrag bör därför vidgas till att utreda
hur införlivandet i svensk rätt ska ske där inkorporering av en hel
konvention som sådan inte är lämplig. Målsättningen med utredningen
bör vara att svensk rätt ska överensstämma med Sveriges internationella
åtaganden avseende mänskliga rättigheter.
163. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU)
RFSU tillstyrker att en utredning tillsätts för att se om fler konventioner
bör inkorporeras i svensk rätt.
Det är mycket viktigt att, som delegationen påpekar, att en sådan
utredning även bör gå igenom om svensk lag i dag faktiskt stämmer
överens med konventioner som Sverige sedan länge är bundna av, till
exempel FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter. En utgångspunkt för arbete med rätten till hälsa bör vara
rapporten om Sverige från FN:s särskilde rapportör om rätten till hälsa,
Paul Hunt, från 2006 8 (A/HRC/4/28/Add.2). Vad gäller sexuell läggning
och könsidentitet och mänskliga rättigheter bör de så kallade
Yogyakartaprinciperna 17 användas som en utgångspunkt i arbete för att
se om Sverige lever upp till sina internationella åtaganden.
164. Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH)
Se yttrande i kapitel 1.
166. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige
(ROKS)
Vidare finns det konventioner som inte alls kommer att kunna införas
trots de nya lagförslagen. I FN:s konvention om avskaffande av all slags
diskriminering av kvinnor artikel 16 anges det att kvinnor ska ha lika rätt
att fritt välja make och ingå äktenskap endast med sitt fria och fulla
medgivande. Trots detta är inte tvångsgifte i sig straffbart enligt svensk
lag. Konventionen fastställer också att all diskriminering mot kvinnor är
otillåten. Ändå anges inte kön som en av de diskrimineringsgrunder som
kan straffas i Sverige, enligt lagstiftningen kring olaga diskriminering.
Denna diskrepans mellan svensk lag och konventionstexten kommer inte
att korrigeras genom utredningens förslag. En lösning på detta är att
skriva in att FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering
av kvinnor ska gälla framför svensk lag precis som man tidigare gjort
med Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
173. Rädda Barnen
Rädda Barnen välkomnar utredningens förslag om att en utredning ska
ges i uppdrag att utreda lämpligheten av en inkorporering av fler
konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt. Rädda Barnen
17
www.yogyakartaprinciples.org
77
förutsätter att FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen)
kommer att ingå i denna översyn.
Rädda Barnen driver, som utredningen uppmärksammat, frågan om
inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter
(barnkonventionen) i svensk rätt. De argument mot en inkorporering av
barnkonventionen i svensk lag, som gjordes i SOU 1997:116, är i dag till
stor del överspelade, bland annat p.g.a. den ökande användningen av EUrätt i domstolarna. 18 Även FN:s kommitté för barnets rättigheter har i sin
senaste genomgång av Sveriges efterlevnad av barnkonventionen,
rekommenderat Sverige att inkorporera barnkonventionen i svensk lag. 19
Vi vill också hänvisa till den positiva effekt inkorporeringen av
barnkonventionen i norsk rätt har fått för medvetenheten och
tillämpningen av barns rättigheter i Norge. 20
180. Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen
Vad gäller förslaget att utreda lämpligheten av en inkorporering av fler
konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt vill avdelningen
framföra den ståndpunkten att internationella regler som förs in i svensk
lag skall vara möjliga att pröva rättsligt i domstol eller i annat rättsligt
organ samt att de regler som förs in skall vara sanktionerade. Den tiden
när det räckte med att ange till intet förpliktande målsättningar på detta
område är enligt avdelningen förbi och detta skulle även motverka
respekten för rättigheterna som sådana. Detta innebär att avdelning inte
motsätter sig att konventioner i sin helhet blir svensk lag men att detta
endast skall ske i de fall där dessa går att åberopa i rättslig prövning och
där reglerna är sanktionerade. Det skall särskilt anmärkas att vid
införande av Europakonventionen i svensk lag förelåg grundläggande
oklarheter inte dessa delar och blev i onödan föremål för mycket
kostsamma rättsliga förfaranden. Först i avgöranden i Högsta domstolen
har enskilds rätt enligt konventionen blivit effektivt reglerad.
Se även övrig kommentar nedan i detta kapitel (kap 2.2).
181. Svenska FN-förbundet
I betänkandet föreslås en utredning av lämpligheten att inkorporera fler
konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt. FN-förbundet stöder
detta förslag med hänvisning till återkommande kritik från FN:s
övervakningskommittéer när det gäller konventionernas ställning i
svensk rätt. Flera övervakningskommittéer har uppmanat Sverige att
vidta nödvändiga åtgärder för att den svenska lagstiftningen ska vara i
full överensstämmelse med de internationella konventionerna och att
arbeta för att de ska få större genomslagskraft i den svenska
rättsordningen. I samband med granskningen av Sverige 2009 uttryckte
t.ex. barnrättskommittén oro över att barnkonventionen inte utgör svensk
18
Karin Åhman, Rättsutlåtande om inkorporation av Barnkonventionen, Rädda Barnen
2009.
19
CRC/C/SWE/CO/4, 12 juni 2009.
20
Karl Harald Søvig, En utredning gjort på oppdrag fra Barne- og
likestillingsdepartementet, Bergen 2009.
78
lag, eftersom detta kan påverka tillämpningen av konventionens
rättigheter.
Oavsett val av metod för ett införlivande av internationella avtal i
svensk rätt, anser FN-förbundet att Sverige på ett mer genomgripande
sätt bör se över innebörden av internationella konventionstexter innan
normharmoni konstateras och avtal ingås. För att inte undergräva
trovärdigheten och respekten för FN:s arbete för mänskliga rättigheter
anser FN-förbundet att det är av största vikt att regeringen uttryckligen
redovisar de områden där Sverige inte har för avsikt att ändra sin
lagstiftning, trots att konventionen i sin helhet antas. Om tydliga
reservationer görs till konventionstexterna i samband med att
internationella avtal om mänskliga rättigheter sluts, ges FN:s
övervakningskommittéer en klar bild av Sveriges linje i olika frågor.
184. Svenska Röda Korset
Initiativet välkomnas av Svenska Röda Korset.
Se även övrig kommentar nedan i detta kapitel (kap 2.2).
185. Svenska Samernas Riksförbund (SSR)
Delegationen föreslår en utredning av lämpligheten att inkorporera fler
konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt. SSR menar med
hänvisning till återkommande kritik från FN:s övervakningskommittéer
när det gäller konventionernas ställning i svensk rätt att en sådan
utredning är nödvändig. Flera övervakningskommittéer har uppmanat
Sverige att vidta nödvändiga åtgärder för att den svenska lagstiftningen
ska vara i full överensstämmelse med de internationella konventionerna
och att arbeta för att de ska få större genomslagskraft i svensk rätt.
Sverige bör på ett mer genomgripande sätt se över innebörden av
internationella konventionstexter innan normharmoni konstateras och
avtal ingås. För att inte undergräva trovärdigheten och respekten för FN:s
arbete för mänskliga rättigheter anser SSR att det är av yttersta vikt att
regeringen uttryckligen redovisar de områden där Sverige inte har för
avsikt att ändra sin lagstiftning, trots att konventionen i sin helhet antas.
Det är omöjligt för oss samer att ta ställning till frågor som berör samiska
rättigheterna, om inte Sverige först ärligt och konkret ger uttryck för hur
man ser på rättigheterna, och framför allt rätten till land, vatten och
naturresurser.
187. UN Women Nationell kommitté Sverige
Se yttrande i kapitel 1.
•
att en utredning ska ges i uppdrag att utreda lämpligheten av en
inkorporering av fler konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt.
189-190.
Sverigefinländarnas
Delegation
och
Sverigefinska
Riksförbundet
Beträffande kapitlet ”4.3 Inkorporering av konventioner om
mänskliga rättigheter” vill Sverigefinländarnas delegation och
Sverigefinska Riksförbundet påtala betydelsen av förslaget att ”En
utredning ges i uppdrag att utreda lämpligheten av en inkorporering av
fler konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt.” I detta
79
sammanhang vill Delegationen och riksförbundet beklaga att de
nationella minoriteterna trots omfattande kampanj från organisationens
sida inte nämns särskilt i den nya regeringsformen. Bristen på
erkännande försvagar den nationella minoriteternas (oavsett samerna)
status i det svenska samhället. Trots att de nationella minoriteternas språk
och kulturer är en del av det svenska språk- och kulturarvet.
191. Sveriges advokatsamfund
Av betänkandet framgår att Delegationen för mänskliga rättigheter i
Sverige är för en inkorporering, men anser att frågan är komplex och att
en utredning bör ges i uppdrag att utreda lämpligheten av en
inkorporering av fler konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt.
Advokatsamfundet inser att inkorporeringar av andra internationella
konventioner knappast låter sig göras utan att den föregås av erforderlig
analys och utredning. Samfundet vill emellertid understryka att
inkorporeringar bör ske, bl.a. av de skäl som Delegationen menar talar
för detta. De skäl som anses tala emot är knappast bärande, särskilt inte
det ofta anförda skälet om risk för maktförskjutning mellan lagstiftare
och rättstillämpare. Att enskilda ska erhålla en reell möjlighet att
effektivt göra gällande sådana rättigheter som Sverige internationellt
åtagit sig att skydda, ytterst genom domstolsprövning, är att betrakta som
en mänsklig rättighet i sig själv.
Det kan också – på goda grunder – hävdas att en inkorporering av
flertalet internationella konventioner om skydd för mänskliga rättigheter
indirekt redan har skett, nämligen redan med inkorporeringen av
Europakonvention genom SFS 1994:1219. Detta hänger samman med att
Europadomstolen i åtskilliga fall tillämpar sådana internationella
konventioner, främst med stöd av Wienkonventionen om traktaträtten
från 1969, i vilken det bl.a. uttalas att varje relevant internationell regel
ska beaktas. 21 Europadomstolen gör detta under begreppet europeisk
standard. När den utröner förekomsten av och innehållet i en europeisk
standard får internationella konventioner en mycket stor betydelse, som
ibland i praktiken snarare liknar en tillämpning av andra internationella
konventioner än enbart tolkning, med tydliga referenser till vilka
bestämmelser som beaktas. Det kan exempelvis nämnas att
Europadomstolen t.o.m. har tillämpat en internationell konvention mot
Frankrike, trots att Frankrike inte ens hade ratificerat den aktuella
konventionen. 22 Tillämpning och tolkning av andra internationella
konventioner avseende mänskliga rättigheter förekommer flitigt i
Europadomstolens praxis och är långtgående. 23
21
Artikel 31 § 3 (c). Se exempelvis Europadomstolens dom i fallet Neulinger och Shuruk
mot Schweiz dom den 6 juli 2010 i mål nr 41615/07, § 131 i domen.
22
Mazurek mot Frankrike, dom den 1 februari 2000 i mål nr 34406/97, avseende1975 års
Europeiska konvention avseende utomäktenskapliga barns rättsliga status.
23
I fallet Ignaccolo-Zenide mot Rumäninen (Danelius, Kommentaren s. 356) uttalade
Domstolen att den aktuella frågan skulle tolkas i ljuset av Haag Konventionen från den 25
oktober 1980 om civila aspekter på inter-nationella bortföranden av barn samt en lista av
åtgärder som stadgades i den konventionens artikel 7. Internationella barnkonventionen har
tillämpats i flertalet fall, se ovan nämnda fallet Neulinger och Shuruk, med vidare
hänvisningar. I fallet Ahmed m.fl. mot Storbritannien (Dom den 2 september 1998 i mål nr
80
Med beaktande av subsidiaritetsprincipen och att rättigheterna enligt
Europakonventionen ska skyddas på det nationella planet, finns det
därför visst fog för att anse att andra internationella konventioner på
området i praktiken redan är inkorporerade. Detta lär dock inte ha slagit
igenom i den svenska rättstillämpningen, varför den svenska lagstiftaren
inte längre kan anses ha annat val än att inkorporera åtminstone de mest
väsentliga internationella konventionerna avseende mänskliga rättigheter;
särskilt inte om man menar allvar med målet att mänskliga rättigheter
fullt ut ska respekteras i Sverige.
För inkorporering talar också rena anständighetsskäl. Som
Delegationen nämner har det internationellt väckt uppmärksamhet att
Sverige inte har inkorporerat andra internationella konventioner än
Europakonventionen. Enligt Advokatsamfundet kan det förhållandet att
Sverige ratificerar internationella konventioner, men samtidigt inte ger
dem fullt skydd i den interna rättsordningen, med fog kritiseras.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Delegationen föreslår att en utredning ska ges i uppdrag att utreda
lämpligheten av en inkorporering av fler konventioner om mänskliga
rättigheter än Europakonventionen. Delegationen lämnar också en rad
författningsförslag med förtydliganden som hänvisar till internationella
åtaganden om mänskliga rättigheter och som redan i dag ska tillämpas.
Saco tillstyrker förslagen.
Akademikerförbundet SSR
Förbundet tillstyrker också förslaget att utreda om fler konventioner än
Europakonventionen kan inkorporeras i svensk lag.
197. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)
SKL tillstyrker förslaget att utreda lämpligheten av en inkorporering av
fler konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt. Det finns skäl
att överväga om och i så fall hur ett antal konventioner skulle kunna
införlivas i svensk rätt. Det medför att staten tar det ansvar den har för
frågorna och att det blir tydligare vilka krav och förväntningar som finns
på kommuner och landsting. Kommunala skyldigheter och befogenheter
skall enligt regeringsformen framgå genom föreskrifter i lag. Om den
svenska staten ansluter sig till internationella konventioner om bland
65/1997/849/1056. SvJT 1998 s. 779f ) hänförde sig Domstolen till Europarådets
konvention om kommunalt självstyre (Europeiska traktat serie nr 122). I fallet Aydin mot
Turkiet (Dom den 25 september 1997 i mål nr 57/1996/676/866. SvJT 1997 s. 770f )
noterade Domstolen att artikel 3 i Konventionen inte innehöll någon uttrycklig skyldighet
för staterna att utreda påstådd tortyr eller omänsklig behandling. Emellertid föreskrevs detta
i artikel 13 i FN:s tortyrkonvention (FN:s konvention mot tortyr och annan grym,
omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning från den 10 december 1984),
vilket tjänade som ett avgörande tolkningsunderlag för utgången i målet; dvs. att det
föreligger en sådan utredningsplikt enligt de relevanta bestämmelserna i Konventionen. I
flera fall som har rört den s.k. negativa föreningsfriheten i artikel 11 i Konventionen, har
Domstolen hänfört sig till bl.a. artikel 5 i den Europeiska sociala stadgan från 1961 (Se
Sigurdur A. Sigurjónsson mot Island, dom den 30 juni 1993, Serie A nr 264). I fallet
Gustafsson mot Sverige (Dom den 25 april 1996 i mål nr 15573/89. SvJT 1996 s. 582f ) –
som också rörde bl.a. den negativa föreningsfriheten – hänförde sig Europadomstolen även
till ILO:s konvention nr 98.
81
annat kommunala/landstingskommunala uppgifter men inte nationellt
införlivar konventionerna i svensk lag är det fortfarande svensk lag som
kommunerna/landstingen måste följa. Genom lagstiftningsprocessen
måste också hänsyn tas till finansieringsprincipen. Det är bra och rimligt.
Risken för diskrepans mellan konventioner och svensk lagstiftning
minskar också. Det är emellertid inte möjligt att ta ställning till vad
införlivning genom inkorporering av fler konventioner innebär i detalj
för kommuner och landsting innan frågan utretts.
204. Synskadades Riksförbund (SRF)
Se yttrande i kapitel 1.
206. The English International Association of Lund
Se yttrande i kapitel 2.1.
207. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)
TCO:s uppfattning är att ett metodbyte innebär ett systemskifte i svensk
rättstradition och att det därför bör utredas vidare. TCO delar
Delegationens huvudsakliga argument för en vidare utredning av frågan,
att inkorporering kan leda till att de mänskliga rättigheterna får ett större
genomslag i rättstillämpningen då dessa blir direkt tillämpliga.
Se även övrig kommentar nedan i detta kapitel (kap. 2.2).
217. Svenska kyrkan
Svenska kyrkan välkomnar en utredning om inkorporering i syfte att
stärka och låta mänskliga rättigheter få genomslag i den svenska
rättsprocessen. Svenska kyrkan noterar att det liksom tidigare kan
anföras skäl för respektive mot att inkorporera fler konventioner utöver
Europakonventionen, t ex konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter. För Svenska kyrkan är barnets rättigheter av särskild vikt och
vi menar att regeringen bör överväga en inkorporering av konventionen
om barnets rättigheter i svensk rätt.
En inkorporering av fler konventioner, eller tydliga hänvisningar till
de mänskliga rättigheterna i befintliga lagar, är särskilt viktigt i
situationer där individen är beroende av det offentliga. Med sitt
rikstäckande diakonala arbete möter Svenska kyrkan frågor som berör
kränkningar av individens mänskliga rättigheter och ser fortfarande
brister i hanteringen av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Detta visar
sig bland annat i frågor kring diskriminering, hemlöshet, rätten till bostad
och barn som vräks, rätt till sjukvård för papperslösa, hanteringen av
försörjningsstöd, barn som sitter häktade, familjeåterförening, rätten till
asyl, återsändande av asylsökande och frågor kopplade till integration,
religions- och övertygelsefrihet.
Åtgärder i linje med delegationens förslag kommer att stärka arbetet
för de mänskliga rättigheterna samt samspelet mellan det civila samhället
och offentliga myndigheter och förvaltningar. Föreslagna åtgärder
kommer att ge de mänskliga rättigheterna genomslag i rättsprocessen
samt synliggöra och öka medvetandet om de mänskliga rättigheterna.
Se även yttrande i kapitel 1.
82
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Svenska missionsrådet ser mycket positivt på förslaget att ge en
utredning i uppdrag att undersöka lämpligheten i att inkorporera fler
konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt (4.3). I likhet med
delegationen anser SMR att det behövs både en fördjupad analys av
vilken ställning konventionerna ska ha i svensk rätt och en förnyad
genomgång av om svensk rätt står i överensstämmelse med
konventionerna.
Att inkorporera konventioner och införa hänvisningar till de
mänskliga rättigheterna i befintliga lagar bidrar, precis som delegationen
lyfter fram, till att påverka styrdokument på lägre nivå, inverka på
tillsynen av verksamheten samt tydliggöra för personal inom offentlig
förvaltning att mänskliga rättigheter ingår i verksamheten, vilket i sin tur
skapar efterfrågan på kompetensutveckling på området. På så sätt kan
inkorporering av konventioner och införandet av hänvisningar till de
mänskliga rättigheterna i befintliga lagar bidra till att skapa
förutsättningar för en bättre efterlevnad av de mänskliga rättigheterna.
Detta är framför allt relevant för områden där den enskilde är särskilt
utsatt inom ramen för myndighetsutövning till exempel då beslut fattas
av migrationsverket, socialtjänsten och försäkringskassan samt vid
ingripanden och omhändertaganden av polis och socialtjänst.
Av samma anledningar stödjer Svenska missionsrådet delegationens
förslag 6.2 och 6.2.6.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Sveriges Kristna Råd ser mycket positivt på förslaget att ge en utredning
i uppdrag att utreda lämpligheten av att inkorporera fler konventioner om
mänskliga rättigheter i svensk rätt (4.3). I likhet med delegationen anser
SKR att det behövs både en fördjupad analys av vilken ställning
konventionerna ska ha i svensk rätt och en förnyad genomgång av om
svensk rätt står i överensstämmelse med konventionerna.
Att inkorporera konventioner och införa hänvisningar till de
mänskliga rättigheterna i befintliga lagar bidrar, precis som delegationen
lyfter fram, till att påverka styrdokument på lägre nivå, inverka på
tillsynen av verksamheten samt tydliggöra för personal inom offentlig
förvaltning att mänskliga rättigheter ingår i verksamheten, vilket i sin tur
skapar efterfrågan på kompetensutveckling på området. På så sätt kan
inkorporering av konventioner och införandet av hänvisningar till de
mänskliga rättigheterna i befintliga lagar bidra till att skapa
förutsättningar för en bättre efterlevnad av de mänskliga rättigheterna.
Detta är särskilt relevant för områden där den enskilde är särskilt utsatt
inom ramen för myndighetsutövning, till exempel då beslut fattas av
migrationsverket, socialtjänsten och försäkringskassan samt vid
ingripanden och omhändertaganden av polis och socialtjänst.
Av samma anledningar stödjer Sveriges Kristna Råd delegationens
förslag 6.2 och 6.2.6.
83
229. Peter Nobel
Det behövs en översyn av de officiella översättningarna till svenska av de
internationella instrument rörande mänskliga rättigheter, som är gällande
för Sverige.
Redan uttrycket ”mänskliga rättigheter” är med sina sju stavelser
klumpigt och tungt att arbeta med jämfört med större språks kortare
uttryck som engelskans ”human rights”, tyskans ”Menschenrecht” eller
franskans ”droits de l´homme”. ”Människorätt” skulle kunna vara en
svensk motsvarighet.
Även i övrigt kan språket i de officiella översättningarna av de
viktigare konventionerna behöva moderniseras. Viktigare ändå är att rätta
till direkta felöversättningar.
”Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna” är inte en korrekt
översättning av ”Universal Declaration of Human Rights”. Borde det inte
snarare heta ”Allmängiltig (eller universell) deklaration om mänskliga
rättigheter”? I art.1 står: ”All human beings are born free and equal in
dignity and rights”. I översättningen ser vi endast “Alla människor” och
“dignity” har blivit “värde”, vilket är en helt annan sak. Det är alla
mänskliga varelser och människovärde eller mänsklig värdighet som
avses i originaltexten.
Som endast ett ytterligare exempel, nu från konventionen mot
rasdiskriminering art. 4.b. står det ”…and all other propaganda
activities”, vilket förminskande översatts till ”…och annan propaganda”.
Det finns åtskilliga sådana översättningar som förminskar eller
försvagar texten i olika människorättstraktater. En översyn av de
officiella översättningarna till svenska av bindande internationella
konventioner bör företas och förhoppningsvis av kommissionen.
Slutbetänkandet innehåller en tankeväckande och intressant
redogörelse för förhållandet mellan de konventionstexter vi förbundit oss
att respektera och den lag som kan åberopas inför svenska domstolar och
myndigheter. Detta är välkommet särskilt som frågan ägnades litet
utrymme och närmast förströdd uppmärksamhet i grundlagsutredningens
betänkande, SOU 2008:153, s 484.
Sveriges tröghet för att inte säga ovilja att införliva den
människorättsliga traktaträtten jämförd med den norska beredskapen att
inkorporera konventionstexterna och t.ex. ratificera ILO konventionen nr
169 om urbefolkningars rättigheter är objektivt sett mycket svår att
förstå. Den är också genant för vårt land. Med all respekt för
förvaltningsrättsliga och andra skillnader mellan Sverige och Norge är
det dock så att länderna vad avser mänskliga, rättsstatliga och
demokratiska värderingar står varandra närmare än knappast någon
annan stat i förhållande till oss. Man söker en förklaring till den svenska
efterblivenheten på just detta viktiga område. Vid läsningen av
slutbetänkandet i de delarna får man intrycket att det är främst det
juridiska etablissemanget i regerings- och riksdagskanslier liksom hos
remissinstanserna, som hakat upp sig på det främmande i traktaternas
språk och begrepp och brustit i vilja att införliva dem. I bakgrunden
skymtar alltjämt den föreställning om Axel Hägerströms filosofiska
kritik av värdeomdömens sanningshalt, kallad värdenihilismen eller
Uppsalaskolan och som styrde framstående och även politiskt mycket
84
inflytelserika jurister som Wilhelm Lundstedt och Östen Undén. Men
detta var mer än ett halvsekel sedan i en på många sätt annan värld.
Förhoppningar, föreställningar och mål som allas lika människovärde,
jämställdhet mellan alla, rättssäkerhet, demokrati och deras betydelse
nationellt och internationellt kräver att Sverige i alla hänseenden föregår
med gott exempel i varje hänseende vad gäller mänskliga rättigheter och
allt vad därtill hör.
Den föreslagna kommissionen får en viktig uppgift. Ju förr den kan
påbörja sitt arbete, desto bättre.
230. Broderskapsrörelsen – Sveriges kristna socialdemokrater
Förslaget tillstyrks. Frågan om inkorporering av MR-konventioner är
ständigt aktuell, och bör belysas grundligt. Vi har, liksom flera andra
folkrörelser, exempelvis drivit att Barnkonventionen ska inkorporeras i
svensk lagstiftning. För att minimera de risker som finns, och som
utredningen också påpekar, med inkorporering bör en särskild utredning
genomföras. En sådan utredning har också anledning att, som föreslås,
genomföra en förnyad genomgång av om svensk rätt står i
överensstämmelse med MR-konventionerna.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Sveriges Antidiskrimineringsbyråer ställer sig bakom en förstärkning av
lagrådets granskning samt att det sker ett tydliggörande i lag där
hänvisningar till de mänskliga rättigheterna skrivs in och att detta sker
initialt i föreslagna lagar och sedan successivt i övriga lagar. Detta tillägg
i lagar och förordningar bygger däremot på att de internationella
konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige undertecknat
införlivas i svensk lag för att få önskvärd tyngd och effekt samt att
utbildning och fortbildning inom området sker i den utsträckning som
betänkandet föreslår. Vi ser därför att förslaget om tillsättandet av en
utredning för att utreda lämpligheten av en inkorporering av fler
konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt ska handla om hur
dessa konventioner ska införlivas i det svenska rättssystemet och inte om.
Det är mycket positivt att det rättsliga skyddet för mänskliga
rättigheter stärks. Dock måste det säkerställas att de olika
diskrimineringsgrunderna, i enhetlig med de konventioner som Sverige
har ratificerat, får ett likvärdigt skydd i lagstiftningen. Sveriges
Antidiskrimineringsbyråer instämmer i att det är viktigt att de
internationella konventioner som Sverige ratificerar används som
vägledning inom svensk rätt. Här finns i nuläget brister som gör att
Sverige inte lever upp till sina internationella åtaganden. Exempelvis har
diskrimineringsskydd mot otillgänglighet för personer med
funktionsnedsättning ännu inte införts som lag, trots att Sverige år 2008
ratificerade FN:s konvention om rättigheter för personer med
funktionsnedsättningar. Konventionens nionde kapitel stadgar att
konventionsländerna åtar sig att vidta åtgärder för att säkerställa att
personer med funktionsnedsättningar får tillgång till samhället på lika
villkor som personer utan funktionsnedsättningar.
Skälen för vårt ställningstagande är alltså att det finns en diskrepans
mellan nationell rätt och de internationella konventionerna med kännbara
effekter för den enskilde. Att inte tydligt arbeta för att den nationella
85
rätten ska stå i överensstämmelse med undertecknade konventioner
sänder ut otydliga signaler från staten om avsikten med förändringarna
och frågornas vikt. Det väcker även frågan om varför Sverige
undertecknat konventioner som inte är avsedda att följas. Betänkandet tar
upp risken att enskilda får en orealistisk bild. Sveriges
Antidiskrimineringsbyråer ser att denna risk är stor. Utifrån betänkandets
förslag gällande MR-kommissionen, kommer det sannolikt att leda till att
Diskrimineringsombudsmannen och Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
kommer att se en tydlig ökning av ärenden som ligger utanför
Diskrimineringslagen (2008:567) men inom ramen för de internationella
konventionerna. Redan i dag inkommer denna typ av ärenden, men
möjligheterna att vidta åtgärder är i nuläget mycket begränsade. Sveriges
Antidiskrimineringsbyråer ser en risk i att detta kommer leda till att
enskildas upplevelse av frustration och maktlöshet i förhållande till
rättssystemet kommer att öka om inte förändringarna underbyggs med
åtgärder som leder till att ansvariga politiker och chefer ger frågorna en
högre prioritet.
Tveksam
012. Rikspolisstyrelsen
Rikspolisstyrelsen instämmer i delegationens bedömning avseende
vikten av att medvetenheten om Sveriges internationella åtaganden
avseende de mänskliga rättigheterna ökar, liksom att konventionerna i
ökad utsträckning används som vägledning i det allmänna. Styrelsen
ställer sig dock tveksam till förslaget att en utredning ska ges i uppdrag
att utreda lämpligheten av inkorporering av flera konventioner om
mänskliga rättigheter i svensk rätt. Den första frågan är om inkorporering
ska ske vad gäller alla konventioner. Ett uppdrag bör i vart fall innefatta
för- och nackdelar med inkorporering samt vilka konsekvenser som kan
förutses främst för förvaltningen och rättsväsendet.
042. Uppsala universitet
Som utredningen påpekar kan inkorporering innebär en förskjutning av
makt från lagstiftaren till domstolarna (s. 336), något som av tradition
betraktats med viss skepsis i svensk författningspolitik. En liknande
förskjutning kan ske så vitt gäller förhållandet mellan den dömande och
verkställande makten, när det gäller så väl regeringen som centrala
myndigheter och kommuner. Förslaget väcker således såväl principiella
som rent praktiska frågor som kan behöva ytterligare analys innan något
förslag genomförs.
168. Roma International
Vi ställer oss tveksamma till förslaget av lämpligheten att inkorporera
fler konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt. Då vi inte tror
att ju fler övervakningskommittéer man inrättar desto större
genomslagskraft får vi i svensk rätt. Däremot måste man vidta
nödvändiga åtgärder för att den svenska lagstiftningen ska vara i full
överensstämmelse med de internationella konventionerna och att lagar
efterlevs och beaktas i våra kommuner och län.
86
Det bästa alternativ vi anser vara för att säkerställa kvantitet och
kvalité är att använda sig av de befintliga som redan finns dvs. DO, JO,
JK, BO, Riksrevisionen och SKL med förnyat och utökat befogenhet att
övervaka och granska den del av kommuners och myndigheters
verksamhet som har en direkt koppling till Sveriges internationella
åtaganden och svenska lagar.
Övriga kommentarer
180. Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen
AVDELNINGEN anser därutöver att det behövs en fond inrättas,
huvudsakligen styrd av organisationer i det civila samhället, i synnerhet
organisationer som representanter de som riskerar att utsättas för
diskriminering eller andra kränkningar mänskliga rättigheter, som syftar
till at ge stöd till pilotfall som kan utveckla rättspraxis på området lika
rättigheter och möjligheter eller andra områden som berör brott mot
mänskliga rättigheter.
Se även tillstyrkande ovan i detta kapitel (kap 2.2).
184. Svenska Röda Korset
l svensk rätt och rättstillämpning synes de konventioner som behandlar
ekonomiska, sociala och kulturella mänskliga rättigheter ha en mindre
framträdande betydelse än medborgerliga och politiska rättigheter trots
att alla mänskliga rättigheter erkänns vara ömsesidigt samverkande,
odelbara och delar av samma helhet. Att enbart inkorporera
Europakonventionen, som huvudsakligen omfattar medborgerliga och
politiska rättigheter, signalerar att dessa rättigheter har getts en större
tyngd i svensk rätt. En utredning om inkorporering av mänskliga
rättigheter bör även behandla konventioner om internationell humanitär
rätt, i synnerhet 1949 års Genèvekonventioner med tilläggsprotokoll.
Den humanitära rätten syftar, precis som de mänskliga rättigheterna,
till att skydda grundläggande mänskliga värden. Men medan de
mänskliga rättigheterna gäller under alla omständigheter är den
humanitära rätten endast tillämplig under väpnade konflikter, där den
utgör lex specialis i förhållande till de mänskliga rättigheterna. De två
rättsområdena kompletterar varandra i skyddet för enskilda individer och
bör hanteras på likvärdigt sätt i svensk rätt.
Se även tillstyrkande ovan i detta kapitel (kap. 2.2).
207. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)
TCO anser att förslaget kan behöva förtydligas och kompletteras på
följande punkter.
Ett av Delegationens centrala förslag är att utreda lämpligheten av att
inkorporera konventioner om mänskliga rättigheter i svensk lagstiftning
istället för att använda sig av transformation som metod för att införliva
dem. Delegationen lyfter fram ett antal faktorer som talar för en
inkorporering. Delegationen framför att av transformation följer att
rättigheter kan komma till uttryck i en rad bestämmelser i olika
författningar utan att dessa nödvändigtvis ses som mänskliga rättigheter.
Vidare har vid en motsättning mellan en konventionsrättighet som inte
inkorporerats och en bestämmelse i svensk intern rätt den sistnämnda ha
87
företräde. Det saknas dessutom en rättstradition vid svenska domstolar
att använda sig av internationella regler eller dokument vid en tolkning
av en konventionsrättighet, trots att domstolar ska tillämpa
fördragskonformtolkning, det vill säga tolka svensk rätt i enlighet med
Sveriges internationella åtaganden. Delegationens förslag är därför att en
utredning bör tillsättas för att se över lämpligheten att inkorporera
kärnkonventionerna i svensk rätt.
TCO vill samtidigt påpeka att det inte är säkert att inkorporering i sig
kommer att innebära någon skillnad för rättigheternas genomslag.
Delegationen lyfter fram EU-rätten och Europakonventionen för de
mänskliga rättigheterna som exempel där inkorporering fungerat väl men
TCO menar att detta inte är helt jämförbart eftersom effektiviteten av EU
– rätten och Europakonventionen också vilar på en effektiv
övervakningsmekanism i form av domstolar, där domstolarnas uttolkning
av rättigheter till fullo ska tillämpas i svensk rätt. Något motsvarande
system för övriga konventioner finns inte. Både EU-rätten och
Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna åtnjuter därutöver
särskild ställning i det svenska rättssystemet.
Det finns få regler i grundlagen som syftar till att trygga
arbetstagarnas mänskliga rättigheter, trots att de har ett starkt skydd i
kärnkonventionerna. TCO:s uppfattning är att detta hindrar att
konventionsrättigheter får genomslag i svensk rättstillämpning. Dels
innebär avsaknad grundlagsskydd att vid en intressekollision mellan
vanlig lag – den nivå där flertalet av arbetstagarnas rättigheter
förekommer – och en lag av högre dignitet får den sistnämnda företräde.
Vilken skyddsnivå rättigheter får har därför stor betydelse för
rättigheternas genomslag. Detta har också betydelse för tillämpningen av
Europakonventionen och EU-rätten.
TCO föreslår därför att det också bör utredas vilken ställning
konventionerna ska få vid en inkorporering. Vissa av
kärnkonventionernas rättigheter bör sannolikt få ställning av
grundrättigheter.
Se även tillstyrkande ovan i detta kapitel (kap 2.2).
2.3. Bör hänvisning till fler konventioner om de mänskliga
rättigheterna göras i grundlag?
Delegationen har avstått från att behandla denna fråga med hänvisning
till att frågan om grundlagsreglering av fri- och rättigheter och
internationellt samarbete nyligen utretts (SOU 2008:125, En reformerad
grundlag). Några remissinstanser yttrar sig dock i frågan, se nedan.
Övriga kommentarer
006. Kammarrätten i Stockholm
Se yttrande i kapitel 2.1 och 2.4.
012. Rikspolisstyrelsen
Se yttrande i kapitel 2.4
88
013. Kriminalvården
Som tidigare anförts anser Kriminalvården att det vore önskvärt att införa
ett allmänt stadgande i regeringsformens första kapitel.
059. ILO-kommittén
Se yttrande i kapitel 1.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
127. Humanisterna
Det allmännas ansvar för att respektera den enskildes mänskliga
rättigheter enligt internationella konventioner som Sverige åtagit sig att
följa kan anses så grundläggande att det borde framgå i en bestämmelse i
regeringsformen. Av 2 kap. 23 § regeringsformen framgår enbart att lag
eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden
enligt Europakonventionen. Att nämna även andra internationella
åtaganden än Europakonventionen i 2 kap. regeringsformen skulle
emellertid kunna leda till oklarheter, eftersom Europakonventionen har
en speciell ställning.
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 1.
191. Sveriges advokatsamfund
I enlighet med Advokatsamfundets inledningsvis redovisade inställning
att varje åtgärd som är ägnad att stärka rättighetsskyddet är av godo,
förespråkas här även att hänvisning till konventioner bör ske i grundlag.
Se även yttrande i kapitel 2.4.
206. The English International Association of Lund
Se yttrande i kapitel 2.1.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
89
2.4 Tydliggörande i lag
Delegationens förslag: Bestämmelser som uttryckligen hänvisar till de
mänskliga rättigheterna förs, i ett förtydligande syfte, in i flera befintliga
lagar. Arbetet sker stegvis med början i några särskilda lagar som
reglerar offentlig verksamhet i situationer där människor är särskilt
utsatta i förhållande till eller beroende av det allmänna.
– Bestämmelser som tydliggör ansvaret för att respektera den enskildes
mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som
Sverige har åtagit sig att följa förs in i polislagen (1984:387),
fängelselagen (2010:610), häkteslagen (2010:611), lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1998:603) om
verkställighet av sluten ungdomsvård, utlänningslagen (2005:716), hälsooch sjukvårdslagen
(1982:763),
socialtjänstlagen
(2001:453),
socialförsäkringsbalken (2010:110) samt plan- och bygglagen
(2010:900).
– Delegationen föreslår också att det vid kommande översyner av annan
lagstiftning än den som nämnts ovan övervägs om det finns behov av att
även i denna förtydliga det allmännas ansvar för att respektera den
enskildes
mänskliga
rättigheter
enligt
de
internationella
överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Tillstyrker eller har inget att erinra
017. Socialstyrelsen
Socialstyrelsen tillstyrker förslaget att bestämmelser som tydliggör
ansvaret för att respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt de
internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa förs
in i de lagar som berör myndighetens ansvarsområden, vilka anges i
delegationens författningsförslag. Socialstyrelsen noterar att det saknas
ett motsvarande förslag vad gäller patientsäkerhetslagen (2010:659) och
lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. I
patientsäkerhetslagen skulle en sådan hänvisning tydliggöra att ansvaret
att respektera de mänskliga rättigheterna åvilar såväl vårdgivaren som
hälso- och sjukvårdspersonalen och tillsynen över vården.
Författningsförslag
Socialstyrelsen noterar att författningsförslagen innehåller delvis olika
formuleringar. I förslag till ändring av lagstiftning används begreppet
respekt för [de mänskliga rättigheterna] medan de allra flesta förslagen
som avser förordningar och instruktioner uttrycks som med full respekt
för. Socialstyrelsen har inte kunnat finna något motiv för dessa skillnader
och utgår från att detta klargörs i den fortsatta beredningen.
018. Statens folkhälsoinstitut (FHI)
Institutet ser positivt på de förslag om lagändringar som framförs i
betänkandet. Institutet anser att det behövs tydliga lagar som förstärker
90
tillämpningen av de mänskliga rättigheterna inom samhällets olika
områden. Institutet stödjer därför de ändringar som föreslås i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763). Tilläggsförslagen betonar vikten av att
underlätta tillgänglighet av hälso- och sjukvården för alla och särskilt de
som är i stort behov av hälso- och sjukvården.
Detta förslag tillstyrker folkhälsans målområde 6 ”hälsofrämjande
hälso- och sjukvård” som bygger på att hälso- och sjukvården är en
viktig arena för hälsofrämjande och förebyggande insatser i samhället
och att den ska vara tillgänglig till hela befolkningen. 24
019. Statens institutionsstyrelse (SiS)
Statens institutionsstyrelse (SiS) välkomnar Delegationens för mänskliga
rättigheter i Sverige förslag på att förtydliga Sveriges internationella
åtaganden om de mänskliga rättigheterna i den svenska lagstiftningen,
och att bestämmelser som hänvisar till de mänskliga rättigheterna förs in
i förvaltningslagen och myndighetsförordningen.
Särskilt befogat är att skyddet för mänskliga rättigheter förs in i de
särskilda lagar som reglerar offentlig verksamhet i situationer där
människor är frihetsberövade eller i behov av samhällets stöd. Ur SiS
synpunkt gäller detta de lagar som ger myndigheten rätt att göra avsteg
från de mänskliga rättigheterna; lagen med särskilda bestämmelser om
vård av unga, LVU, lagen om vård av missbrukare i vissa fall, LVM,
samt lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård, LSU.
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Handisam anser att förslagen som omfattar att stärka det rättsliga skyddet
är bra och att detta är en viktig del för att stärka strukturen i arbetet med
att säkerställa de mänskliga rättigheterna i Sverige. Att förtydliga
Sveriges åtaganden i lagstiftning och att mer uttalat hänvisa till de
mänskliga rättigheterna i ett urval av lagar leder också utvecklingen åt
rätt håll framförallt för att tydliggöra ansvarsfrågan i alla delar av den
offentliga förvaltningen. Det rättsliga skyddet utgör också en
förutsättning för att förbättra styrning och tillsyn av de mänskliga
rättigheterna som delegationen föreslår i kapitel 6.
Hittills har de mänskliga rättigheterna till stor del varit osynliga i
svensk lagstiftning vilket också innebär att offentlig verksamhet inte
känner till sitt ansvar och att hänvisningar till svensk lagstiftning för att
tydliggöra ansvaret inte kunnat göras i någon större utsträckning.
Att ansvaret för de mänskliga rättigheterna inte tydliggörs i
lagstiftning tas ofta som en garanti av offentlig verksamhet att det är
frivilligt huruvida hänsyn skall tas till de mänskliga rättigheter och de
konventioner som staten ratificerat. Detta förstärks av att domstolar
enbart tolkar den svenska lagstiftningen vilket ytterligare osynliggör
statens ansvar i dessa sammanhang. Därmed anser Handisam att det är av
vikt att de mänskliga rättigheterna tydliggörs i svensk lagstiftning.
Ett ökat rättsligt skydd måste samtidigt säkerställa att de olika
diskrimineringsgrunderna, i enlighet med de konventioner Sverige har
24
Statens folkhälsoinstitut (2010). Folkhälsopolitisk rapport 2010 – Framtidens folkhälsa –
allas ansvar. Östersund: Statens folkhälsoinstitut.
91
ratificerat, får ett likvärdigt skydd i svensk lagstiftning. Exempelvis
behöver bristande tillgänglighet inkluderas som diskrimineringsgrund i
Diskrimineringslag (2008:567) för att säkerställa att svensk lagstiftning
är i enlighet med FN:s konvention om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning.
021. Barnombudsmannen
Se yttrande i kapitel 1.
Barnombudsmannen delar delegationens bedömning att en uttrycklig
hänvisning till Sveriges internationella åtaganden om mänskliga
rättigheter i ett antal lagar skapar större synlighet för rättigheterna och
tydliggör berörda myndigheters ansvar för att säkerställa att det finns
tillräcklig
kunskap
om
rättigheterna
inom
organisationen.
Barnombudsmannen delar delegationens förhoppning att hänvisningarna
till de mänskliga rättigheterna ska leda till ökad kunskap och
medvetenhet om rättigheterna, vilket i sin tur stärker respekten för dem.
Barnombudsmannen vill emellertid understryka att hänvisningar till
Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter i ett urval av
lagar inte förtar behovet av att utreda lämpligheten av en inkorporering
av fler konventioner om mänskliga rättigheter, däribland
barnkonventionen, i svensk rätt.
022. Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS)
Delegationen konstaterar i sin utredning att de mänskliga rättigheterna,
som de kommer till uttryck i internationella regelverk och
överenskommelser, sällan är tydliga i svensk lagstiftning. Ett uppenbart
exempel är Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).
Den har sedan 1994 gällt som svensk lag och ingriper på en mängd
områden som rör exempelvis frågor om rätten till en rättvis rättegång,
integritetsfrågor och skydd för privat- och familjeliv, rätt till effektiva
rättsmedel för ”var och en”, skydd även för den s.k. negativa
föreningsfriheten m.fl. områden.
Europakonventionen har införlivats genom en särskild lag (SFS
1994:1219) och påverkar tillämpningen av en mängd annan lagstiftning
där dock referenser till de mänskliga rättigheterna saknas. Detta ger
rättigheterna en diffus prägel och har utan tvivel lett till att deras
praktiska implementering i olika verksamheter har fördröjts, inte minst
på flera av de områden – t.ex. inom den sociala sektorn och på
arbetslivets område – där FAS finansierar forskning. I praktiken
uppkommer inte sällan frågan om konventionens tillämpning först i
samband med juridiska tvister.
En av delegationens slutsatser är mot den bakgrunden att man i
befintlig lagstiftning bör införa hänvisningar till aktuella internationella
konventioner som redan utgör gällande rätt och således skall tillämpas.
Ändringar i ett flertal lagar och författningar föreslås, t.ex. i Skollagen
och Högskolelagen där det framledes bör framgå att utbildningsväsendet
skall bidra till kunskap om de mänskliga rättigheterna – förutom att de
berörda verksamheterna skall utformas för att leva upp till de mänskliga
rättigheterna. Vidare föreslås ändringar i myndighetsinstruktioner i syfte
att stärka de mänskliga rättigheterna och deras tillämpning på olika
92
områden. FAS har i princip inget att invända mot dessa förslag och avstår
från att meddela närmare synpunkter på förslagen till
författningsändringar.
036. Specialpedagogiska skolmyndigheten
Specialpedagogiska skolmyndigheten tillstyrker att hänvisningen till de
mänskliga rättigheterna förs, i ett förtydligande syfte in i befintliga lagar.
Det ger ett ökat skydd för barn, ungdomar och vuxna med
funktionsnedsättning vilka är en särskild utsatt grupp i samhället i dag.
Det skapar också en större synlighet av rättigheterna och ökar
medvetenheten om dem.
Specialpedagogiska skolmyndigheten vill särskilt lyfta fram de lagar
som gäller människor i utsatta situationer, där personer med
funktionsnedsättning är en viktig målgrupp. Hänvisningen skulle ge den
enskilda människan ett ökat skydd och stöd.
044. Malmö högskola
Målen för utredningen – att bidra till en struktur för hållbart skydd av de
mänskliga rättigheterna i Sverige – är lätt att instämma i. Delegationen
föreslår att stadganden om Sveriges förpliktelser gällande mänskliga
rättigheter införs i en rad lagar och i instruktioner till myndigheter.
Malmö högskola ser positivt på en sådan utveckling, det kan stärka
skyddet av mänskliga rättigheter i förvaltning och domstolsväsende.
046. Göteborgs universitet
– Institutionen för socialt arbete
I betänkandet lämnas förslag om att ett stärkt skydd för de bindande
mänskliga
rättigheter
som
Sverige
enligt
internationella
överenskommelser åtagit sig att tillgodose förtydligas i lagstiftningen
som just åtaganden om mänskliga rättigheter. Skälet till att detta behöver
förtydligas, enligt utredningen, är att internationella överenskommelser
vanligtvis införlivas genom s.k. transformering. Det framgår då inte alltid
att lydelsen i den nationella författningstexten har sin grund i en
internationell konvention. Utredningen föreslår också att bestämmelser
som uttryckligen hänvisar till överenskommelser om mänskliga
rättigheter som Sverige åtagit sig att följa ska föras in i och förtydligas i
flera befintliga författningar. Institutionen anser att dessa förslag är
välgrundade.
050. Sametinget
Både Riksdagen och regeringen har fastställt att de mänskliga
rättigheterna enligt de internationella åtagandena ska respekteras full ut i
Sverige. Sametinget konstaterar, i likhet med Delegationen, att det i dag
finns ett fåtal hänvisningar till Sveriges internationella åtaganden om de
mänskliga rättigheterna i svensk lagstiftning.
Sametinget delar Delegationens bedömning att tydligare lyfta fram de
mänskliga rättigheterna
under lagstiftningsprocessen och i
rättstillämpningen. Om full respekt för de mänskliga rättigheterna ska
säkerställas och kränkningar av rättigheterna ska förebyggas behöver de
mänskliga rättigheterna skyddas och beaktas både i lagstiftningen och i
rättstillämpningsprocessen.
93
För att skyddet av de mänskliga rättigheterna ska säkerställas och att
tydliggöra att respekten av de mänskliga rättigheterna enligt
internationella konventioner som Sverige åtagit sig att följa, och att
tydliggöra att efterlevnaden av mänskliga rättigheter är det allmännas
ansvar, föreslår Delegationen att bestämmelser om mänskliga rättigheter
förs in i ett flera befintliga lagar.
Se även yttrande i kapitel 2.2.
054. Diskrimineringsombudsmannen (DO)
Delegationen föreslår att portalparagrafer införs i vissa lagar, bland annat
polislagen och utlänningslagen, som uttryckligen hänvisar till att
myndigheterna ska bedriva sin verksamhet med respekt för de mänskliga
rättigheterna. DO tillstyrker förslaget. Erfarenheterna visar att den här
typen av portalparagrafer får genomslag i tillämpningen.
058. Forum för levande historia
För att stärka genomslaget för de mänskliga rättigheterna är det
nödvändigt att de lyfts fram i den offentliga förvaltningen och att respekt
för den enskildes rättigheter enligt de internationella överenskommelser
som Sverige skrivit under skrivs in i svensk lag. Slutbetänkandet räknar
bland annat upp hälso- och sjukvårdslagen, polislagen, förvaltningslagen,
kommunallagen med flera lagar där den enskildes rättigheter bör skrivas
in. Denna uppfattning delar Forum för levande historia.
059. ILO-kommittén
Se yttrande i kapitel 1.
062. Eskilstuna kommun
Se yttrande i kapitel 1.
063. Gävle kommun
Se yttrande i kapitel 1.
077. Malmö kommun
Av denna anledning finns inget att erinra mot föreslagna insatser vad
gäller rättslig reglering, styrning och tillsyn av arbetet för de mänskliga
rättigheterna.
Se även yttrande i kapitel 1.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad instämmer i förslagen angående rättsligt skydd. Förslagen
bedöms i praktiken inte påverka det kommunala uppdraget i någon större
omfattning. Möjligtvis påverkas kommunens förhållningssätt till de
utpekade lagarna genom att hänvisningen i lagarna ökar medvetenheten
om kommunens roll och ansvar att uppfylla Sveriges internationella
åtagande om mänskliga rättigheter. Människorättsperspektivet kan
därmed stärkas något i ett kommunalt sammanhang, vilket bedöms
positivt för att skydda utsatta grupper och individer i kontakten med
kommunen.
082. Strömsunds kommun
94
Strömsunds kommun tillstyrker delegationens förslag och välkomnar att
skrivningar om de mänskliga rättigheterna blir tydligare i svensk
lagstiftning.
084. Södertälje kommun
Södertälje kommun tillstyrker delegationens förslag att föra in
hänvisningar till de mänskliga rättigheterna i lämpliga lagar och
författningar som föreslås av delegationen med undantag om byggande i
plan- och bygglagstiftningen. Ändringar i plan- och bygglagen bör
begränsas och endast omfatta planläggning, eftersom byggande till
största delen utförs av enskilda medan bestämmelser kopplade till
planeringsåtgärder riktar sig till myndigheter. Att bestämmelser med
hänvisning till mänskliga rättigheter förs in i lämpliga lagar ska inte
medföra att nya rättigheter och skyldigheter skapas. Om nya rättigheter
och skyldigheter ändå skapas ska finansieringsprincipen tillämpas
(Finansieringsprincipen: en överenskommelse mellan regeringskansliet
och Sveriges kommuner och Landsting: den som beslutar ska också
betala, statens reformer ska finansieras av staten, tillämpad sedan 1993).
085. Tranås kommun
Tranås Kommun tillstyrker förslaget men synpunkten att det är angeläget
att berörd personal får erforderlig utbildning.
086. Trollhättans kommun
Trollhättans Stad ställer sig bakom att bestämmelser som hänvisar till
mänskliga rättigheter förs in i befintliga lagar enligt delegationens förslag
samt att de mänskliga rättigheterna beaktas på varje stadium i
lagstiftnings- och rättstillämpningsprocessen.
089. Värmdö kommun
Se yttrande i kapitel 4.2.1.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
091. Öckerö kommun
Öckerö kommun ställer sig positiv till att genom förändringar i lagtext
förtydliga Sveriges internationella åtaganden att följa de mänskliga
rättigheterna.
Öckerö kommun anser att föreslagna lagtextstillägg om respekt för de
mänskliga rättigheterna är särskilt angelägna där de berör myndigheter
som i sitt arbete befinner sig i ett maktöverläge i förhållande till utsatta
människor, exempelvis Polisen, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvården,
Migrationsverket, Statens institutionsstyrelse och Socialstyrelsen.
Vad lagförändringarna i praktiken kommer att innebära, då personer
upplever att deras mänskliga rättigheter blivit kränkta, blir upp till
rättsväsendet att pröva. Öckerö kommun kommer med intresse att följa
utfallet av lagändringarna.
95
095. Östergötlands läns landsting
Landstinget instämmer i betänkandets förslag om att bestämmelser som
uttryckligen hänvisar till de mänskliga rättigheterna i ett förtydligande
syfte förs in i flera befintliga lagar för att på så sätt tydliggöra det
allmännas ansvar att respektera Sveriges internationella åtaganden.
096. Jönköpings läns landsting
Landstinget i Jönköpings län ställer sig bakom delegationens förslag att
föra in hänvisningar till de mänskliga rättigheterna i svensk lag och
instämmer därmed i förslaget att föra in en bestämmelse om att
kommuner och landsting ska bedriva sin verksamhet med respekt för den
enskildes mänskliga rättigheter i kommunallagen. Landstinget är även
positivt inställd till att förtydliganden angående respekt för den enskildes
mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelserna som
Sverige har åtagit sig förs in i Hälso- och sjukvårdslagen, lagen om
psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård.
097. Värmlands läns landsting
Landstinget delar delegationens bedömning att hänvisning till mänskliga
rättigheter i befintliga lagar som rör människor i utsatta situationer kan
stärka medvetenheten om rättigheterna och deras innebörd. Hälso- och
sjukvård drivs i dag av flera aktörer och vårdtagare ska naturligtvis bli
bemötta med samma respekt för de grundläggande mänskliga
rättigheterna oavsett utförare.
Vi har inget att erinra mot föreslagna förtydliganden i hälso- och
sjukvårdslag, i lag om psykiatrisk tvångsvård samt i lag om
rättspsykiatrisk vård.
098. Norrbottens läns landsting
Förlag till ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
Betänkandet föreslår ändring av lydelsen i 2 § (HSL) med tillägg att:
Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika
villkor för hela befolkningen. Hälso- och sjukvård ska bedrivas med
respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella
överenskommelserna som Sverige har åtagit sig att följa. Vården ska ges
med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda
människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och
sjukvård ska ges företräde till vården.
Landstinget ser positivt på förslaget till tilläggsändringen.
Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård
Betänkandet föreslår ändring av lydelsen i 2 § med ett tillägg att:
Tvångsvård ska genomföras med respekt för den enskildes mänskliga
rättigheter enligt de internationella överenskommelserna som Sverige
har åtagit sig att följa.
Landstinget ser positivt på förslaget till tilläggsändring av lydelsen.
Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård
Betänkandet föreslår ändring av lydelsen i 2 § med en ny paragraf:
96
Rättspsykiatrisk vård ska genomföras med respekt för den enskildes
mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelserna
som Sverige har åtagit sig att följa.
Landstinget ser positivt på förslaget till tilläggsändring av lydelsen.
103. Amnesty Sverige
Att det rättsliga skyddet tydliggörs i lagstiftningen är positivt men dock
långt ifrån tillräckligt utan måste ses som en av många åtgärder.
Uppföljning och faktiska möjligheter att åtgärda brister blir av avgörande
betydelse. Att införa bestämmelser som uttryckligen hänvisar till de
mänskliga rättigheterna kan vara ytterligare en åtgärd för att öka
medvetenheten och respekten, såväl bland allmänheten som hos de
rättstillämpande myndigheterna som även påminns om Sveriges
internationella åtaganden och dess betydelse i myndighetsutövning.
Delegationen har valt ut lagar och myndighetsförordningar där
enskilda ofta är utsatta och befinner sig i ett beroendeförhållande till den
offentliga sektorn. Amnesty välkomnar detta och tror att det på sikt kan
bidra till att öka medvetenheten och även respekten för mänskliga
rättigheter. Eftersom hänvisningarna uttrycks i förhållandevis generella
ordalag ("respekt för mänskliga rättigheter") förutsätter detta att
myndighetsutövare utbildas i mänskliga rättigheter, och speciellt
uppmärksammas på de människorättsfrågor som främst är aktuella i
deras verksamhet, så att dessa hänvisningar får en faktiskt och inte enbart
symbolisk betydelse.
106. Centrum för rättvisa
Med hänsyn till behovet att beslutsfattare på olika nivåer hålls
informerade och påminns om sina skyldigheter men även för att enskilda
lättare skall få kännedom om sina rättigheter så stödjer Centrum för
rättvisa delegationens förslag att införa hänvisningar i lagar som
kommunallagen och plan- och bygglagen till de internationella
överenskommelser om mänskliga rättigheter som Sverige åtagit sig att
följa.
108. Civil Rights Defenders
Civil Rights Defenders ser positivt på hänvisningarna i
kommittéförordningen, förordningen om konsekvensutredning vid
regelgivning och förordning med instruktion för Socialstyrelsen, som
markerar att de mänskliga rättigheterna i Sverige ska beaktas vid
normgivning.
Delegationen har utöver dessa hänvisningar föreslagit hänvisningar i
bland annat lagar som rör människor i utsatta situationer och i
författningar som reglerar den offentliga förvaltningen. (Av förklarliga
skäl saknas dock en av de mest centrala lagarna inom ovan nämnda
kategorier, rättegångsbalken.) Det finns brister i både förståelse för och
tillämpning av de mänskliga rättigheterna, vilket delegationen genom
hänvisningsstadganden försöker lösa. Dessa hänvisningar innebär
emellertid ingen ändring av det materiella rättsläget, individen tillförs
inte ett starkare rättighetsskydd och de mänskliga rättigheterna görs inte
direkt tillämpbara. Det är inte heller avsikten med förslaget men det är
likväl beklagligt. Civil Rights Defenders ser inget negativt som sådant
97
med att införa hänvisningsstadganden i föreslagen lagstiftning, men vill
understryka att dessa är otillräckliga. Delegationen ser problemet men
nöjer sig med lösningar av kosmetisk karaktär och lämnar mer effektiva
åtgärder, som inkorporering, därhän.
109. Demokratiakademin
Vi stödjer Delegationens förslag att en hänvisning till mänskliga
rättigheter i internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig
att följa ska fogas in i olika lagar.
Se även yttrande i kapitel 2.2.
117. Fonden för mänskliga rättigheter
Likaså ser vi vikten av att förtydliga kopplingen i gällande lagstiftning
till åtaganden i konventioner, så att både de myndigheter som har att
värna och de individer som har att åtnjuta rättigheterna är bättre
medvetna om dessa sammanhang.
123. Föreningen Ordfront
Vi stödjer Delegationens förslag att en hänvisning till mänskliga
rättigheter i internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig
att följa ska fogas in i olika lagar.
Se även yttrande i kapitel 2.2.
124. Handikappförbunden
Handikappförbunden tillstyrker delegationens förslag att bestämmelser,
som uttryckligen hänvisar till överenskommelserna om mänskliga
rättigheter, införs i befintliga författningar, i förtydligande syfte.
Handikappförbunden anser att:
Förutom de lagar som Delegationen föreslår måste även
Socialtjänstlagen (lag 2001:453) och Lagen om särskilt stöd och service
till vissa funktionshindrade (lag 1993:387) få en sådan hänvisning. Detta
för att förtydliga länken mellan socialtjänstens verksamhet och
mänskliga rättigheter samt för att främja fördragskonform tolkning då
beslut om insatser fattas. Eftersom tillgänglighet till bygd miljö,
information, kommunikation och verksamhet är en central del för att
människor med olika funktionsnedsättningar ska kunna bli delaktiga
behöver länken mänskliga rättigheter och tillgänglighet framhållas
tydligare. En hänvisning bör därför redan i ett initialt skede införas i
Förordningen (2001:526) om de statliga myndigheters ansvar för
genomförandet av handikappolitiken.
Även lagar som relaterar till rörelsefrihet och personlig rörlighet
behöver få en hänvisning till olika konventioner om mänskliga rättigheter
och särskilt till konventionen om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning, artikel 20. Detta för att öka förståelsen av
innebörden av ”rörelsefrihet” och ”personlig rörlighet” i relation till
människor med funktionsnedsättning. Exempel på lagar som bör få
sådana hänvisningar är lag (1997:736) om färdtjänst, och lag (1997:735)
om riksfärdtjänst.
98
126. Hjälpmedelsinstitutet (HI)
HI är positiv till förslaget, då vi vet att personer med
funktionsnedsättningar ofta kommer i kontakt med nämnda lagrum
såsom lagen om vård av unga, hälso- och sjukvårdslagen,
socialtjänstlagen kriminalvården och rättspsykiatrin. Det är av stor vikt
att dessa människor blir väl behandlade av samhället utifrån sina
funktionsnedsättningar och att det finns kompetens och kunskap om vilka
konsekvenser olika funktionsnedsättningar har för den enskilde.
Myndighetens förhållningssätt bör alltid betraktas ur ett MR-perspektiv.
Se även övrig kommentar nedan i detta kapitel (kap. 2.4).
127. Humanisterna
Vi menar att det vore ett stort framsteg om man i Sverige kunde stärka de
rättigheter som i vissa avseenden kan komma i skymundan, när man
enbart känner sig bunden av Europakonventionen. Detta gäller bl. a:
• Alla barns rätt till en objektiv och allsidig undervisning inom det
obligatoriska skolväsendet och att där slippa indoktrinering av
religiös eller ideologisk art. Skolan ska vara konfessionsfri för
elevens skull och detta måste hållas i sär från föräldrarnas
kulturella bakgrund och egna religiösa och filosofiska
preferenser, som inte ska tillåtas styra inriktningen på barnens
utbildning.
• Alla barns rätt till sin kropp och att inte behöva underkasta sig
medicinskt omotiverade och irreversibla ingrepp, som t ex vid
könsstympning/omskärelse
av
minderåriga
pga.
religiösa/kulturella skäl.
Här förespråkar Humanisterna ett lagligt skydd som respekterar
innehållet i Barnkonventionen före Europakonventionen, speciellt som
barnet är att betrakta som den svagare parten i detta fall; barnets både
omedelbara och långsiktiga intressen kan komma att stå i konflikt med
föräldrarnas och bör därför gå före.
Generellt vill vi poängtera att religiös tro eller annan övertygelse inte
kan ge rätt att bryta allmänna lagar eller tillgodoräkna sig särskilda
undantag och privilegier i ett samhälle. Lagen måste vara lika för alla i
detta hänseende och de mänskliga rättigheterna bör inte tolkas på annat
sätt. Individens rättigheter begränsas i så måtto av samhällets behov av
att likabehandla alla sina medborgare, oavsett livsåskådning.
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
148. Lärarnas riksförbund
Som delegationen påtalar så har det redan i den nya skollagen
formulerats skrivelser om de mänskliga rättigheterna. Förbundet ser
därför inga hinder för att detsamma görs i andra lagar och föreskrifter
som reglerar verksamheter där detta kan vara aktuellt.
163. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU)
RFSU tillstyrker att bestämmelser som uttryckligen hänvisar till
mänskliga rättigheter införs i lagstiftning som reglerar offentlig
99
verksamhet och berör särskilt utsatta personer eller personer som är
beroende av det allmänna.
RFSU har inget att erinra mot att införa bestämmelser som hänvisar
till mänskliga rättigheter i de lagar som delegationen räknar upp, och vill
särskilt understryka vikten av att en sådan hänvisning införs i hälso- och
sjukvårdslagen.
Det finns även annan lagstiftning än de uppräknade där liknande
förändringar bör göras. RFSU vill särskilt uppmärksamma
smittskyddslagen (SFS 2004:168) som en lag som både berör människor
i utsatta situationer och som innehåller möjligheter till ingripande
tvångsåtgärder mot enskilda. Efter internationell kritik mot den svenska
smittskyddspolitiken, särskilt vad gäller tvångsisoleringar av människor
som lever med hiv, under 1990-talet och tidiga 2000-talet, 25 finns i dag i
lagen hänvisningar till ”respekt för alla människors lika värde och
enskildas integritet” och barnets bästa (smittskyddslagen 1 kapitlet 4 §).
Men RFSU anser att det i dag finns skäl att se över delar av
smittskyddslagens regelverk och den straffrättsliga tillämpning som i dag
kopplas till smittskyddslagens regelverk. Sådana översyner har nyligen
påbörjats i Norge och Danmark. Vi ifrågasätter om dagens ordning är
förenlig med Sveriges åtaganden om mänskliga rättigheter, då den
riskerar att bidra till kränkningar av mänskliga rättigheter och
diskriminering och stigmatisering av människor som lever med hiv.
En översyn av smittskyddslagen bör därför även resultera i tydliga
hänvisningar till respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de
internationella överenskommelser som Sverige åtagit sig att följa.
Se även yttrande i kapitel 4.1.3.
164. Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH)
RSMH tillstyrker definitivt förslaget om införandet av särskilda
portalparagrafer som anger att myndigheters verksamhet ska bedrivas
med respekt för de mänskliga rättigheterna. Vikten av att detta sker i de
särskilda lagar som reglerar offentlig verksamhet i situationer där
människor är frihetsberövade eller i behov av samhällets stöd kan inte
nog understrykas. Detta gäller inte minst mot bakgrund av hur i dag
engagerade tillsynsmyndigheter inte äger mandat att ifrågasätta rådande
praxis inom delar av slutenvården av psykiatrin som, ofta rutinmässigt,
kränker individers rättigheter.
Se även övrig kommentar nedan i detta kapitel (kap. 2.4).
168. Roma International
Gällande de mänskliga rättigheterna i befintliga lagar respekteras inte
tillräckligt och är till och med förbisedda inom flera myndigheter. Detta
måste stärkas och säkerställas där det uttryckligen slås fast att Sveriges
internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna ska tillämpas
direkt av rättstillämpande eller verkställande organ. Därmed stöder vi
betänkandets förslag om att i befintliga lagar förtydliga det allmännas
ansvar för Sveriges internationella åtaganden.
25
Se till exempel Europadomstolen för mänskliga rättigheters dom (2005-01-25) i målet
Enhorn mot Sverige (mål nr 56529/00).
100
173. Rädda Barnen
I de lagar som särskilt berör personer under 18 år (lag med särskilda
bestämmelser om vård av unga samt lag om verkställighet av sluten
ungdomsvård) anser Rädda Barnen att en särskild hänvisning till FN:s
konvention om barnets rättigheter bör föras in.
175. Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige (SIOS)
Se yttrande i kapitel 1.
180. Svenska Avdelningen för Internationella Juristkommissionen
AVDELNINGEN instämmer i delegationens slutsats att det är viktigt att
medvetenheten om de mänskliga rättigheterna, och vanan att använda
konventionerna som vägledning inom svensk förvaltning och
rättsskipning, ökar. De internationella åtaganden som Sverige gjort inom
ramen för EU, FN, Europarådet m.fl. mellanstatliga organisationer bör
förtydligas både i samband med att förslag på ny lagstiftning tas fram
men även inom ramen för tidigare lagstiftning bör på ett tydligare sätt
anges i vilken utsträckning olika regler utgör en del av Sveriges
internationella åtaganden genom direkt upplysning om detta i aktuell lag.
AVDELNINGEN anser inte att det är tillfyllest att i respektive lag ta in
en intetsägande portalparagraf om att Sverige har åtagit sig att följa
internationella överenskommelser. Upplysningen i lag bör vara handfast
och ge en tydlig vägledning av vilka internationella regler det är fråga
om. Till detta bör naturligtvis även kopplas möjlighet för tillämpare att
lätt få del av den internationella rättens utveckling som har avgörande
betydelse för tolkning av både lag och internationell regel.
Den uppräkning av lagar som finns i betänkandet där förtydliganden
föreslås omfattar av någon anledning inte centrala rättighetslagar inom
arbetslivet såsom Medbestämmandelagen med dess föreningsrättsregler
och inte ens Diskrimineringslagen är nämnd. Inom de regler som dessa
lagar omfattar pågår under senare tid just en sådan internationell
utveckling på både FN:s, Europarådets och EU:s nivå som det finns all
anledning att koppla samman genom förtydliganden i lag samt genom en
effektiv tillgång på information.
181. Svenska FN-förbundet
FN-förbundet delar MR-delegationens uppfattning att bestämmelser i
svensk lagstiftning bör föras in, där det uttryckligen slås fast att Sveriges
internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna ska tillämpas
direkt av rättstillämpande eller verkställande organ. Därmed stöder vi
betänkandets förslag om att i befintliga lagar förtydliga det allmännas
ansvar för Sveriges internationella åtaganden.
185. Svenska Samernas Riksförbund (SSR)
SSR anser i likhet med delegationen att en form av indirekt inkorporering
skulle uppnås om det förs in bestämmelser i svensk lagstiftning, där det
uttryckligen slås fast att Sveriges internationella åtaganden om de
mänskliga rättigheterna ska tillämpas direkt av rättstillämpande eller
verkställande organ.
101
Att enbart införa tydligare hänvisningar till de internationella
åtaganden om mänskliga rättigheter som Sverige förbundit sig att
respektera inte skulle förändra rättsläget, eftersom förtydligandet inte
skulle skapa några nya rättigheter, detta följer av att de konventioner som
inte inkorporerats i svensk lag inte utgör direkt tillämplig rätt för
domstolar och myndigheter utan att de snarare används som
tolkningsmaterial.
SSR stöder delegationens förslag om att i befintliga lagar förtydliga
det allmännas ansvar för Sveriges internationella åtaganden.
186. Svenska Tornedalingars Riksförbund (STR-T)
Vad gäller betänkandet tillstyrker STR-T följande:
- förändringar i särskilda lagar som reglerar offentlig verksamhet i
situationer där människor är särskilt utsatta i förhållande till
eller beroende av det allmänna (se även yttranden i kapitel 3.1,
5.2, 5.4.1., 6.1 och 7.2).
187. UN Women Nationell kommitté Sverige
Se yttrande i kapitel 1.
•
att bestämmelser som uttryckligen hänvisar till de
överenskommelser om mänskliga rättigheter som Sverige har åtagit sig
att följa ska föras in, i ett förtydligande syfte, i flera befintliga
författningar.
191. Sveriges advokatsamfund
Av samma skäl som angivits ovan, tillstyrker Advokatsamfundet även
Delegationens förslag om tydliggörande i vissa lagar. Detta gäller
förutsatt att det tydligt framgår att sådana åtgärder inte får tolkas
motsatsvis.
Advokatsamfundet har inte heller några synpunkter på urvalet av lagar
samt noterar att Delegationens uppfattning är att sådana hänvisningar i
övrigt ska ske successivt. En viss skyndsamhet får dock anses vara
påkallad. Det ska också tilläggas att det sannolikt uppfattas som en klar
markering från lagstiftarens sida till rättstillämparen, om flera åtgärder
vidtas i ett slag. För rättstillämpningens del förutsätter detta också att
inkorporeringar sker.
Om åtgärderna inte uppfattas som en klar markering från lagstiftaren
och det inte sker med inkorporeringar, finns en uppenbar risk att – som
Delegationen själv diskuterar – tydliggörandet i lagar inte får någon som
helst effekt.
Se även yttrande i kapitel 1.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Akademikerförbundet SSR
Betänkandet innehåller ett stort antal förslag till förändringar i den
rättsliga regleringen i syfte att stärka perspektivet mänskliga rättigheter i
myndighetsutövning och i verksamheter där enskildas beroende av
respekt och behov av skydd från beslutsfattares sida är särskilt starkt.
Förbundets medlemmar arbetar med samhällets mest utsatta människor.
De möter dem bland annat inom socialtjänsten, missbruksvården,
102
kriminalvården, på HVB-hem och andra institutioner och på
arbetsförmedlingen. Barn som far illa, hemlöshet, missbruk, arbetslöshet,
utanförskap, främlingsfientlighet är problem som förbundets medlemmar
dagligen måste hantera i ett samhälle där klyftorna har ökat och den
enskildes sårbarhet ökat. Detaljerad kunskap om dessa försämrade
förhållanden har förbundet fått genom ett projekt ”Uppdrag Välfärd” som
bedrivits under åren 2007-2010. Resursbrist skapar etiska dilemman med
risk för att mänskliga rättigheter åsidosätts.
Förbundet ser av dessa skäl mycket positivt på delegationens förslag
att i de olika lagar som reglerar nämnda områden inklusive
förvaltningslag, myndighetsförordning och kommunallag införa
bestämmelser om att insatser ska bygga på respekt för den enskildes
mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som
Sverige har åtagit sig att följa. En sådan förändring i lagar, förordningar
och instruktioner kan förväntas få positiva effekter under förutsättning att
de åtföljs av utbildning av berörda handläggare om konventionernas
innehåll.
Sveriges Tandläkarförbund
Sveriges Tandläkarförbund utgår från att även tandvården inbegrips i
förslagen gällande hälso- och sjukvården och samtycker till dessa.
197. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)
SKL tillstyrker delegationens förslag att föra in hänvisningar till de
mänskliga rättigheterna i de lagar som föreslås av delegationen med
undantag om byggande i plan- och bygglagstiftningen. Ändring i planoch bygglagen bör begränsas och endast omfatta planläggning. SKL
menar att byggande till största delen utförs av enskilda medan
bestämmelser kopplade till planeringsåtgärder riktar sig till myndigheter.
Att bestämmelser enligt ovan förs in i lagarna ska inte medföra att nya
rättigheter och skyldigheter skapas. Om nya rättigheter och skyldigheter
ändå skapas ska finansieringsprincipen tillämpas.
203. Swedish Standards Institute (SIS)
SIS har inga invändningar mot delegationens förslag till förtydliganden i
lagstiftningen avseende de mänskliga rättigheterna och inrättandet av en
nationell Kommission för de mänskliga rättigheterna.
204. Synskadades Riksförbund (SRF)
I delegationens förslag 4.5.4, om att i ett urval av lagar föra in
hänvisningar till att de mänskliga rättigheterna ska beaktas, finns en stark
tyngdpunkt av lagar inom sfären av medborgerliga och politiska
rättigheter.
SRF föreslår här att det också förs in hänvisningar till vikten att beakta
de mänskliga rättigheterna i lagar på andra områden, bland annat
arbetsmarknadsområdet, skolområdet och kollektivtrafik.
206. The English International Association of Lund
Se yttrande i kapitel 2.1.
103
207. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)
Delegationen har som ett första steg för att tydliggöra mänskliga
rättigheter i svensk lag föreslagit bestämmelser som uttryckligen
hänvisar till de överenskommelser om mänskliga rättigheter som Sverige
åtagit sig att följa ska föras in, i ett förtydligande syfte, i flera befintliga
författningar. De författningar som berörs är de lagar som reglerar
offentlig verksamhet i situationer där människor är särskilt utsatta såsom
polislagen och hälso- och sjukvårdslagen. Lagförslagen innebär inte nya
rättigheter utan är ett sätt att påminna om existerande åtaganden. TCO
delar helt Delegationens uppfattning och vill betona att ett förtydligande
av ansvaret för de mänskliga rättigheterna i centrala lagar bör påbörjas
skyndsamt.
Se även övrig kommentar nedan i detta kapitel (kap. 2.4).
217. Svenska kyrkan
Svenska kyrkan delar delegationens åsikt att det inom svenskt
rättsväsende och förvaltning saknas en tradition av att använda
internationella regler eller dokument i rättskipningen eller vid fattande av
beslut inom förvaltning. Det är viktigt att fortsätta det arbete
delegationen påbörjat för att öka medvetenheten och kunskapen hos
skyldighetsbärare om vilka mänskliga rättigheter de har skyldighet att
tillerkänna rättighetsbärarna.
Svenska kyrkan välkomnar delegationens förslag att stärka det
rättsliga skyddet genom att Sveriges internationella åtaganden om de
mänskliga rättigheterna
tydligare
lyfts
fram både under
lagstiftningsprocessen och i rättstillämpningen. Detta är särskilt relevant
för områden där den enskilde är särskilt utsatt inom ramen för
myndighetsutövning t.ex. då beslut fattas av migrationsverket,
socialtjänsten och försäkringskassan samt vid ingripanden och
omhändertaganden av polis och socialtjänst. En viktig komponent i ett
arbete baserat på mänskliga rättigheter är synliggörandet av erkända
rättigheter samt var dessa finns i det internationella regelverket.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Svenska missionsrådet bejakar delegationens förslag att bestämmelser
som uttryckligen hänvisar till de mänskliga rättigheterna förs in i flera
befintliga lagar (4.5). Delegationens konkreta förslag på hänvisningar i
ett urval lagar (4.5.4.) ser Svenska missionsrådet som början till en
fortsatt process.
Se även yttrande i kapitel 2.2.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Sveriges Kristna Råd bejakar delegationens förslag att bestämmelser som
uttryckligen hänvisar till de mänskliga rättigheterna förs in i flera
befintliga lagar (4.5). Delegationens konkreta förslag på hänvisningar i
ett urval lagar (4.5.4.) ser SKR som början till en fortsatt process.
104
230. Broderskapsrörelsen – Sveriges kristna socialdemokrater
Förslaget tillstyrks. Mänskliga rättigheter är en samling bestämmelser
som måste få genomslag i det praktiska och vardagliga
förvaltningsarbetet inom hela offentliga sektorn. Förbundet vill också i
detta sammanhang särskilt understryka betydelsen av att kunskapen om
att regelverket om de mänskliga rättigheterna också självklart är ett
ansvar för kommuner och landsting. I utredningen har flera insatser
genomförts för att söka metoder för att öka kunskapen om detta. Vid
sidan om tydliggörande i ett urval lagar är också fortsatta
kompetensutvecklingsinsatser både angelägna och avgörande.
231. Västra Götalandsregionen
Västra Götalandsregionen är enig med delegationen i dess bedömning
om att det skulle innebära en viktig förstärkning av skyddet för, och
kunskapen och medvetenheten om, de mänskliga rättigheterna om
rättigheterna på olika sätt lyfts fram i den offentliga förvaltningen med
utgångspunkt direkt i det internationella regelverket.
Detta innebär också att Västra Götalandsregionen ser positivt på
delegationens förslag kring att tydligare lyfta fram de mänskliga
rättigheterna under lagstiftningsprocessen och för rättstillämpningen. Att
införa bestämmelser som uttryckligen hänvisar till de överenskommelser
om mänskliga rättigheter som Sverige har åtagit sig att följa i befintliga
författningar kan, enligt kommitténs mening, tydliggör mänskliga
rättigheters centrala roll för all offentlig verksamhet och underlätta ett
genomslag för mänskliga rättigheter där.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Se yttrande i kapitel 2.2.
Avstyrker
004. Svea hovrätt
I betänkandet föreslås bland annat att bestämmelser som hänvisar till de
mänskliga rättigheterna ska föras in i ett flertal befintliga författningar.
Enligt ordalydelsen ska den verksamhet regleringen berör bedrivas med
respekt för de mänskliga rättigheter enligt de internationella
överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa. Delegationen
framhåller att hänvisningarna endast förs in i förtydligande syfte.
Den föreslagna metoden med hänvisningar i ett antal författningar till
mänskliga rättigheter kan sättas ifråga av flera skäl. Allmänt sett bör
lagstiftning förbehållas sådana fall där man vill åstadkomma förändringar
i gällande rätt. Om man slår in på den föreslagna vägen finns det vidare
en viss risk för att man snart kommer finna ytterligare sakområden där
det bedöms angeläget att föra in förtydligande hänvisningar i svensk
lagstiftning. Det kan i sin tur leda till att ett flertal författningar i
framtiden kommer att tyngas av sådana hänvisningar. Slutligen känner
hovrätten sig inte övertygad om att metoden med hänvisningar i lagtext
verkligen kommer att få de positiva effekter och det praktiska genomslag
som åsyftas i betänkandet. Mot bakgrund av det anförda anser hovrätten
att förslaget inte bör genomföras i nu berörd del.
105
006. Kammarrätten i Stockholm
I betänkandet föreslås att hänvisningar till de mänskliga rättigheterna ska
göras i ett urval lagar i syfte att tjäna som påminnelse om att
konventionerna inom området för mänskliga rättigheter utgör ett relevant
tolkningsmaterial vid tillämpningen av den nationella lagstiftningen. De
lagar där sådana hänvisningar i ett första steg föreslås ske rör områden
där den enskilde befinner sig i en särskilt utsatt situation, t.ex. som
frihetsberövad.
Även om kammarrätten, som framgått inledningsvis, delar
delegationens uppfattning att de mänskliga rättigheterna utgör en
betydelsefull värdegrund för samhället som helhet har kammarrätten
invändningar mot den lagstiftningsteknik som är tänkt att användas för
att denna värdegrund ska få största möjliga genomslag. En risk med att ta
in en bestämmelse om detta i endast ett urval av lagar – och som ett
första steg i ett begränsat antal lagar – är att det ger intryck av att
värdegrunden har betydelse i just de sammanhangen men inte i andra.
När syftet är att åstadkomma att värdegrunden mänskliga rättigheter ska
genomsyra hela samhällslivet bör hänvisningen till den därför inte tas in i
lex specialis.
Mänskliga rättigheter som en gemensam värdegrund för hela det
svenska samhället är en bärande princip och hör av det skälet hemma i
grundlagen. Detta är kammarrättens uppfattning oaktat de resonemang
som förs i Grundlagsutredningens betänkande SOU 2008:125 angående
bl.a. Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Kammarrätten
förordar därför i första hand att en bestämmelse av det slag som nu
föreslås införas i ett antal lagar i stället tas in i regeringsformen. På det
viset får principen om fördragskonform tolkning genomslag på
grundlagsnivå. En tänkbar placering av en sådan bestämmelse är i 2 kap.
19 § regeringsformen. Bestämmelsen skulle kunna ha följande lydelse:
”Offentliga förvaltningsuppgifter ska utföras med respekt för den
enskildes
mänskliga
rättigheter
enligt
de
internationella
överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.” I andra hand
föreslår kammarrätten att det införs en särskild lag om mänskliga
rättigheter med detta innehåll.
007. Förvaltningsrätten i Göteborg
Delegationen har bland annat föreslagit att i ett förtydligande syfte föra
in bestämmelser som uttryckligen hänvisar till de överenskommelser om
mänskliga rättigheter som Sverige har åtagit sig att följa. Det har lämnats
flera goda motiv till detta och det har också gjorts gällande att införandet
inte ska förändra rättsläget dvs. inga nya rättigheter skapas.
Med beaktande av att delegationen också föreslår att regeringen ska
tillsätta en utredning som bland annat närmare ska utreda huruvida fler
internationella konventioner ska inkorporeras i svensk lag finner
förvaltningsrätten det lämpligt att först närmare utreda frågan om
lämpligheten av inkorporering av fler konventioner om mänskliga
rättigheter i svensk rätt och därefter ta ställning till hur och i vilken
utsträckning nationell lagstiftning ska förändras. Därutöver kan inte
förutsägas hur nämnda lagförändringar kommer att mottas och tolkas
vilket får anses vara ett visst osäkerhetsmoment. Mot bakgrund av att
106
förändringarna inte avser att ändra rättsläget framstår införandet för
närvarande inte som motiverat.
010. Domstolsverket
Beträffande den del av förslaget som syftar till att i lag tydliggöra det
offentligas ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna (avsnitt
4.5) vill verket framhålla följande.
Delegationen föreslår att det i ett antal befintliga författningar i
förtydligande syfte ska införas bestämmelser som uttryckligen hänvisar
till de överenskommelser om mänskliga rättigheter som Sverige har
åtagit sig att följa. Syftet med de föreslagna författningsändringarna är
inte att konventionstexterna i sig ska bli direkt tillämpliga utan att
tydliggöra och erinra om vad som i och för sig gäller redan i dag,
nämligen att konventionerna om mänskliga rättigheter i enlighet med
principen om fördragskonform tolkning ska användas som
tolkningsmaterial vid tillämpningen av nationell lagstiftning.
Domstolsverket ansluter sig i och för sig till delegationens påpekanden
om vikten av att öka medvetenheten om de mänskliga rättigheterna och
vanan att använda de aktuella konventionerna som vägledning inom
svensk förvaltning och rättskipning. Verket ställer sig detta till trots
tveksamt till införandet av de föreslagna författningsändringarna. Oavsett
de föreslagna bestämmelsernas övergripande och vägledande karaktär,
finns det enligt Domstolsverket en inte obetydlig risk att de föreslagna
förtydligandena leder till felaktiga förväntningar om vad som faktiskt
utgör gällande rätt. Verket vill här betona faran med att allmänheten
felaktigt uppfattar de föreslagna förändringarna som en direkt
inkorporering av konventionerna, och därmed uppfattar de berörda
konventionerna som gällande rätt. De felaktiga förväntningar de nu
föreslagna förtydligandena skulle kunna skapa bör enligt verkets mening
vara ett starkt skäl mot att införa förändringarna i utpekade författningar.
I likhet med vad delegationen påpekar i betänkandet (se sid. 323)
anser Domstolsverket vidare att den eftersträvade effekten av de
föreslagna hänvisningarna till konventionerna om de mänskliga
rättigheterna kan ifrågasättas, särskilt mot bakgrund av den mycket
begränsade vägledning bestämmelserna kan förväntas få i ett enskilt fall.
Även mot bakgrund av delegationens förslag om att en utredning bör
tillsättas med uppdrag att utreda frågan om inkorporering av fler
konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt, bör det finnas skäl
att avvakta med att förändra bestämmelserna. Domstolsverket menar att
de av delegationen föreslagna författningsändringarna i aktuella delar
föregriper det arbete som en sådan utredning kan förväntas utföra.
Sammantaget avstyrker således Domstolsverket ett genomförande av
delegationens förslag i den del det avser tydliggörandet i lag av det
offentligas ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna.
013. Kriminalvården
Kriminalvården avstyrker förslagen om ändringar i fängelselagen och
häkteslagen och motsvarande ändringar i andra lagar. Kriminalvården
förordar att man, istället för att införa ett särskilt stadgande i varje
materiell lag, inför ett allmänt stadgande i regeringsformens första kapitel
om att myndighetsutövning ska ske med hänsyn till de mänskliga
107
rättigheterna. Vidare vill Kriminalvården peka på att de föreslagna
stadgandena kan komma att medföra att mänskliga rättigheter pekas ut
som viktigare inom vissa rättsområden än andra. Det synes t.ex. vara en
besynnerlig ordning att införa en bestämmelse om respekt för de
mänskliga rättigheterna i häkteslagen utan att en korresponderande
bestämmelse införs i rättegångsbalkens bestämmelser om häktning.
Vidare kan det uppfattas som märkligt att ingen lagändring föreslås på
det arbetsrättsliga området, som t.ex. i lagen om offentlig anställning.
Sverige har ju, liksom framhålls i utredningen, ingått flera
människorättsliga överenskommelser på det arbetsrättsliga området inom
bl.a. Internationella arbetsorganisationen.
Liksom utredningen anser Kriminalvården att inkorporering av fler
internationella människorättsinstrument bör övervägas. Den europeiska
konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna har fått stort genomslag i svensk rätt. De nu
föreslagna stadgandena kommer sannolikt inte att innebära några
nämnvärda förändringar i praktiken. Det finns därför en risk att det
skapas ett gap mellan vad allmänheten förväntar sig utifrån stadgandena
och vilka rättigheter som är faktiskt utkrävbara.
Vidare ska anmärkas att de föreslagna stadgandena, genom att endast
hänvisa till de mänskliga rättigheterna som ett subjektivt begrepp, lämnar
ett stort tolkningsutrymme. Att stadgandena ska innefatta ius
cogensnormer, såsom förbudet mot slaveri, synes tämligen självklart.
Kriminalvården förutsätter också att däri ska ingå de konventioner som
Sverige tillträtt såsom Internationella konventionen om medborgerliga
och politiska rättigheter. Däremot är mer oklart om man däri ska räkna in
t.ex. Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga
rättigheterna, som i egenskap av resolution från FN:s generalförsamling
har en lägre status än multilaterala traktater.
Som tidigare anförts anser Kriminalvården att det vore önskvärt att
införa ett allmänt stadgande i regeringsformens första kapitel. Ett sådant
stadgande skulle väl kompletteras av den ändring som utredningen
föreslår i myndighetsförordningen. Om den föreslagna ändringen i
myndighetsförordningen genomförs behövs det, enligt Kriminalvården,
inte någon förändring i instruktionerna för de olika myndigheterna.
023. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF)
ISF avstyrker förslaget om att föra in bestämmelser om mänskliga
rättigheter i de föreslagna lagarna.
För det fall det finns behov av att föra in bestämmelser om mänskliga
rättigheter i författning anser ISF, som redovisas nedan i avsnitt 6.2, att
det vore lämpligare att föra in en bestämmelse i myndighetsförordningen
och möjligen även i förvaltningslagen. På så sätt skulle bestämmelserna
ges en övergripande karaktär och det skulle tydliggöras att alla statliga
myndigheter ska beakta de mänskliga rättigheterna i all sin verksamhet.
Att därutöver föra in bestämmelserna i de lagar som föreslås i avsnitt
4.5.4 framstår som en mindre lyckad konstruktion.
På socialförsäkringsområdet föreslår utredningen att regler om
mänskliga rättigheter förs in i socialförsäkringsbalken. Försäkringskassan
har sedan tidigare en bestämmelse i sin instruktion om att
Försäkringskassan i sin verksamhet ska belysa, analysera och
108
uppmärksamma Sveriges åtaganden enligt internationella konventioner
till skydd för de mänskliga rättigheterna. Dessutom föreslås i avsnitt
6.2.3 att ISF i sin instruktion ska få i uppdrag att i sin tillsyn verka för att
bland annat Försäkringskassan säkerställer full respekt för den enskildes
mänskliga rättigheter. Därutöver föreslås att bestämmelser om mänskliga
rättigheter ska föras in i förvaltningslagen och myndighetsförordningen.
Delegationens
förslag
innebär
således
att
det
inom
socialförsäkringsområdet skulle finnas bestämmelser om mänskliga
rättigheter i inte mindre än fem författningar, varav fyra ska tillämpas av
Försäkringskassan. Detta förefaller inte vara nödvändigt för att uppnå det
eftersträvade syftet. ISF kan även se en svårighet i hur myndigheterna
ska förhålla sig till de olika regelverken, särskilt som bestämmelserna om
de mänskliga rättigheterna inte är likalydande i de olika författningarna.
Utredningen framhåller att förslagen om att, som ett första steg, föra in
bestämmelser om mänskliga rättigheter i vissa lagar inte ska tolkas som
att de mänskliga rättigheterna inte är relevanta i andra sammanhang. ISF
anser dock att det ändå finns en uppenbar risk att detta uppfattas som att
de mänskliga rättigheterna inte behöver beaktas i andra sektorer inom
den offentliga sektorn. Även detta talar för att endast föra in reglerna i de
mer övergripande regelverken, det vill säga förvaltningslagen och
myndighetsförordningen.
024. Arbetsgivarverket
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
040. Stockholms universitet
Den modell som delegationen föreslår för att stärka MR-konventioners
ställning i den svenska rättsordningen är att gradvis föra in hänvisningar i
lagar till konventionerna (s. 319), en metod som delegationen kallar för
”indirekt inkorporering” och som redan i dag görs i vissa lagar, t ex en
hänvisning i 2 § lagen (2009:724) om nationella minoriteter och
minoritetsspråk till Europarådets ramkonvention om skydd för nationella
minoriteter (s. 150, 320). Syftet med hänvisningarna anges vara ”att
tydliggöra och erinra om att konventionerna ska användas som
tolkningsmaterial i kombination med nationell lagstiftning, så som bör
göras redan i dag”.
I fråga om de lagar som förses med en sådan hänvisning till en MRkonvention bör det av delegationen uttalade syftet vara väl uppfyllt. I
fråga om de lagar som inte innehåller en sådan hänvisning är det dock
risk att rättstillämparna uppfattar att sådana lagar saknar samband med
det konventionsgrundade skyddet av mänskliga rättigheter.
Människorättsaspekter kan ju finnas i samband med tillämpningen av
vilken lagstiftning som helst inom så gott som vilket rättsområde som
helst och det kan nog vara svårt att i förväg identifiera vilka rättsregler
som i det konkreta fallet kan aktualisera skyddet av mänskliga
rättigheter.
Därför bör det övervägas att avvakta med införandet av ”indirekt”
inkorporering till dess att frågan om inkorporeringsmetodens lämplighet
är färdigt utredd. Det kan nämligen visa sig att inkorporeringsmetoden –
trots sina eventuella brister – är den metod som bäst uppfyller syftet att
stärka konventionernas ställning i den svenska rättsordningen.
109
Det bör här också noteras att delegationen inte närmare utreder vilken
rättslig effekt den föreslagna indirekta inkorporeringen ger. Det anförs att
den ”inte förändrar rättsläget” eftersom Sverige och ”alla delar av det
allmänna” redan har en skyldighet att efterleva MR-normerna (s 322).
Denna skyldighet gäller dock på det folkrättsliga planet, medan det enligt
gällande doktrin – som är just en doktrin, om än väl etablerad – är så att
svenska domstolar och myndigheter som regel bara tillämpar normer som
på föreskrivet sätt införts i massan av svenska lagar och andra gällande
författningar eller på annat sätt blivit en del av den svenska
rättsordningen. Genom doktrinen om fördragskonform tolkning har
denna hållning under senare decennier avsevärt mjukats upp, men
svenska myndigheter och domstolar är fortfarande starkt motvilliga till
att tillämpa internationella normer contra legem, mot lagens lydelse. En
klar lag anses fortfarande gå före en motstridig internationell norm i den
svenska normhierarkin. Om MR-normer däremot skulle ”indirekt
inkorporeras” genom lagstiftning skulle de rent juridiskt få en stärkt
ställning. Det hade varit önskvärt om den nyssnämnda frågan kunna
belysas innan lagstiftning genomförs. Universitetet instämmer i att de
andra skäl som framförs på ss. 324-325 i och för sig talar för en
inkorporering, även i indirekt form, men som nämnts menar universitetet
att det bör övervägas att utreda denna fråga ytterligare.
Se även yttrande i kapitel 4.1.
043. Lunds universitet
– Juridiska fakulteten
Juridiska fakultetsstyrelsen är inte övertygat att de föreslagna
hänvisningarna är en lämplig metod för att förtydliga myndigheters
skyldigheter att agera i enlighet med de internationella åtagandena.
Majoriteten av förslagen är formulerade som en skyldighet att genomföra
en viss verksamhet “med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter
enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att
följa”. En sådan formulering innebär just en sådan indirekt inkorporering
som Delegationen säger sig vilja undvika.
Ponera att lagen ändras i enlighet med förslaget. En enskild som anser
att hennes rättigheter kränkts kan vända sig till respektive tillsynsorgan,
domstol eller JO. Den enskilde skulle hänvisa till stadganden i
internationella konventioner och en prövning skulle få svårt att undvika
frågan huruvida myndigheten agerat i enlighet med åtagandena.
En annan invändning mot de föreslagna formuleringarna valet av
termen ”respekt”. Termen ska visserligen ses som en samlande
beteckning för Sveriges rättsliga skyldigheter enligt de internationella
konventionerna, men får ändå anses betona den ‘passiva’ sidan av en
stats skyldigheter. Åtaganden om mänskliga rättigheter beskrivs ofta som
skyldigheter att respektera, skydda och uppfylla rättigheterna (respect,
protect, fulfil). Förenklat kan man säga att respektera innebär att avstå
från att störa eller inskränka åtnjutandet rättigheterna; att skydda
inkluderar en skyldighet att skydda individen från kränkningar av tredje
part, samt att uppfylla betyder att vidta åtgärder för full realisering av
rättigheterna. Att bara använda termen respektera, såsom Delegationen
gjort, kan därför ge intryck av att det räcker att avstå från att inskränka
individens rättigheter. Om hänvisningarna ska införas vore en
110
formulering som tydligare inkluderar alla de förpliktelser att föredra.
Exempelvis, “XX verksamhet ska bedrivas i enlighet med de åtaganden
om mänskliga rättigheter som Sverige har gjort till förmån för den
enskilde”
Juridiska fakultetsstyrelsen avstyrker förslagen i kapitel 4.5 på grund
av den snäva formuleringen. Frågan om tydliggöranden i lag bör
behandlas av utredningen rörande inkorporering av ytterligare MRkonventioner. Redan nu vill Juridiska fakultetsstyrelsen markera att
myndigheters skyldighet att beakta Sveriges internationella åtaganden
under MR-konventioner kan komma till uttryck i lämpligt formulerade
förarbetsuttalanden. Om sådana uttalanden gjordes med en tillräcklig
frekvens under en tillräcklig lång period och bekräftades i rättspraxis
vore det möjligt att den svenska rättskälleläran skulle modifieras på så
sätt att sådana åtaganden skulle behöva beaktas och tolkas på samma sätt
som svensk lag. Juridiska fakultetsstyrelsen anser att ett sådant
tillvägagångssätt är att föredra framför alternativet att ändra
rättskälleläran genom punktuella lagstiftningsinsatser.
073. Landskrona kommun
Se yttrande i kapitel 1.
Tveksam
002. Riksdagens ombudsmän (JO)
”Mänskliga rättigheter” i lagtext
Mänskliga rättigheter omtalas lämpligast i obestämd form. Det är inte
möjligt att tydligt ange vilka rättigheter som ingår eller hur de ska
avgränsas och avvägas mot varandra när de kolliderar, vilket de ibland
gör.
Delegationen diskuterar begreppet på flera ställen. Det finns inget att
erinra mot det som därvid förs fram, annat än att det vittnar om bristen på
kontur och tydligt innehåll. Jag noterar därutöver att definitionerna
varierar, har en del ganska vidlyftiga inslag och inbjuder till motsägelser.
Några citat från betänkandet kan illustrera detta:
De mänskliga rättigheterna utgör den enskildes värn mot överträdelser
och övergrepp från det allmännas sida. De utgör också grundläggande
normer för hur enskilda får bete sig mot varandra; alla har rätt att åtnjuta
sina mänskliga rättigheter men ingen får använda dem på ett sätt som
kränker en annan människas rättigheter. Förutom att utgöra rättsregler
uttrycker de mänskliga rättigheterna också etiska och politiska
ställningstaganden av ett slag som är centrala för varje samhälle. (s. 18)
De mänskliga rättigheterna är ett sätt att formulera vad som krävs av
staten i vid bemärkelse, omfattande alla delar av det allmänna, för att de
som bor eller vistas i ett land ska kunna garanteras ett människovärdigt
liv. Rättigheterna beskriver vad som inte får göras mot någon människa
och vad som måste göras för varje människa. (s. 109)
De mänskliga rättigheterna rör alla delar av samhället och omfattar
medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
De omfattar bl.a. alla människors rätt till en rimlig levnadsstandard, en
kostnadsfri grundskoleutbildning, politiskt deltagande och ett flertal
111
rättigheter som syftar till att skydda individen från den egna statens
eventuella maktmissbruk och övergrepp. (s. 111).
Begreppet mänskliga rättigheter fungerar utmärkt vid allmänna
diskussioner och i mer generella framställningar av det slag som finns i
betänkandet men inte lämpar sig i lagtext, eftersom det är så obestämt
och öppnar för många tolkningsperspektiv. Det bör därför inte utan
legaldefinition användas i lagtext.
008. Justitiekanslern
Delegationen har föreslagit att bestämmelser som uttryckligen hänvisar
till konventionerna om de mänskliga rättigheterna ska föras in i ett flertal
lagar.
Som delegationen har anfört kan behovet och effekten av sådana
hänvisningar ifrågasättas. De föreslagna bestämmelserna är så allmänt
hållna att de knappast kan ge någon vägledning i enskilda fall. De
påverkar inte heller rättsläget på området för de mänskliga rättigheterna.
Vidare utrycks de grundläggande fri- och rättigheterna sedan tidigare i
svensk grundlag i 2 kap. regeringsformen. Även Europakonventionens
bestämmelser om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna är svensk lag. Att offentlig verksamhet ska
bedrivas med respekt för den enskildes grundläggande mänskliga
rättigheter framgår alltså redan av svensk lag. Mot den bakgrunden är
Justitiekanslern tveksam till att skyddet för de mänskliga rättigheterna i
Sverige skulle tydliggöras och stärkas genom delegationens förslag i den
delen.
012. Rikspolisstyrelsen
Även om Rikspolisstyrelsen delar delegationens uppfattning att det
allmännas ansvar för de mänskliga rättigheterna behöver förtydligas
ställer sig styrelsen tveksam till att sådana förtydliganden införs i ett
antal befintliga lagar som t.ex. polislagen. Styrelsens tveksamhet till
förslaget har sin grund i att delegationen i betänkandet ställer frågan
huruvida hänvisning till fler konventioner om mänskliga rättigheter än
EU-konventionen bör göras i grundlag samtidigt som den avstår från att
behandla frågan med hänvisning till att frågan om grundlagsreglering av
fri- och rättigheter nyligen utretts (En reformerad grundlag (SOU 2008:
125). Rikspolisstyrelsens uppfattning är att detta är beklagligt eftersom
ett sådant förslag på ett tydligare sätt förtydligat ansvaret för de
mänskliga rättigheterna än genom att föra in en hänvisning i varje
underliggande lagstiftning samt förordningar såsom instruktioner för
förvaltningsmyndigheter. Styrelsen anser att ett förtydligat ansvar bör
slås fast i grundlag.
014. Migrationsverket
Migrationsverket vill i övrigt framföra följande angående utredningens
förslag. Svensk rätt tolkas i dag fördragskonformt, således på ett sätt som
överensstämmer
med
Sveriges
internationella
åtaganden.
Migrationsverket ställer sig därför tvekande till förslaget att hänvisa till
internationella överenskommelser i lagstiftningen.
112
030. Länsstyrelsen i Dalarnas län
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
033. Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus)
Delegationen föreslår ett flertal lagändringar av målsättningskaraktär
som uttryckligen hänvisar till de överenskommelser om mänskliga
rättigheter som Sverige åtagit sig att följa ska föras in, i förtydligande
syfte, i flera befintliga författningar. En viktig utgångspunkt för
Delegationen förefaller vara att det är just kopplingen till den
internationella rätten som bör lyftas fram med syfte att öka
medvetenheten om dessa förpliktelser.
Krus anser att det är viktigt att det finns ett väl fungerande skydd för
den enskildes fri- och rättigheter och att det finns faktiska förutsättningar
att ta tillvara dessa. Det materiella innehållet är grundläggande för att
möjliggöra detta. Det är därför centralt att fri- och rättigheterna per se
tydligt finns angivna i lagstiftning. Delegationen har inte visat att det
finns anledning att i större utsträckning misstänka att lagstiftaren
åsidosatt de förpliktelser som ankommer denne genom att underlåta att
införliva internationella konventioner till nationell rätt. Delegationen har
inte heller presenterat något underlag som tyder på att av lagstiftaren
konstaterad normharmoni bör ifrågasättas eller att det råder brister inom
rättstillämpningen eller att svenska domstolar underlåter att tolka svensk
lagstiftning fördragskonformt.
Delegationen visar snarare stor medvetenhet om att de föreslagna
bestämmelserna sannolikt får väldigt liten effekt i realiteten. Man menar
att bestämmelserna skulle medföra ett bättre skydd för den enskilde
eftersom de skulle bidra till att öka kunskapen om de mänskliga
rättigheterna genom att i större utsträckning blir kända för skyldighetsoch rättighetsbärare. Som motiv till detta hänvisar man bland annat till
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter som uttalat att det är av vikt att
individer och offentliganställda vet vilka rättigheter de har och att alla
administrativa och rättskipande myndigheter är medvetna om de
skyldigheter som staten har enligt konventionen. 26
Krus delar inte Delegationens uppfattning i detta avseende. Krus anser
att det finns starka skäl som talar för att det finns anledning till att
ytterligare överväga huruvida samtliga lagstiftningsåtgärder som
Delegationen föreslår är proportionella och meningsfulla.
Om utgångspunkten är att förbättra rättighetsskyddet och respekten för
de mänskliga rättigheterna i Sverige, och om det finns anledning att tro
att det inte föreligger normharmoni mellan svensk och internationell
lagstiftning, behöver en kompletterande analys genomföras som tar sin
utgångspunkt i konventionernas faktiska innehåll och jämför dessa med
svensk lagstiftning. Det kan sedan vara att föredra att komplettera detta
med
en
analys
över
hur
myndigheter,
i
exempelvis
Justitieombudsmannens och Europadomstolens granskning, lever upp till
de lagstadgade krav som finns på området och kombineras med
slutsatserna från FN:s återkommande granskningar av Sverige. Ett sådant
26
SOU 2010:70, s 323.
113
underlag skulle sannolikt ha bättre förutsättningar för att ligga till grund
för lagändringsförslag som kan ha en reell verkan.
042. Uppsala universitet
Utredningens användning av begreppet ”mänskliga rättigheter” och
därtill knutna resonemang som skydd för detta på den internationella
nivån är inte särskilt precist. Visserligen nämns ett antal folkrättsliga
dokument (s. 114 f.) och dessa får uppfattas ligga i kärnområdet av det
som utredningen avser med skydd av mänskliga rättigheter, men i övrigt
synes någon klar avgränsning annat än att det ska röra sig om
folkrättsligt bindande traktater inte föras fram (s. 116). I sak innebär detta
att ett relativt stort antal internationella dokument med varierande
innehåll och grad av precision ingår i det ”paket” som utredning vill ge
en starkare ställning i svensk rätt. Detta är inte oproblematisk, eftersom
dessa internationella normer kan vara av mycket olika karaktär, ha olika
syften och ursprung samt delvis stå i konflikt med varandra eller andra
internationella åtaganden. Frågan bör enligt universitetets mening
belysas ytterligare i det kommande arbetet för att i möjligaste mån
undvika att ambitionen att stärka mänskliga rättigheter i Sverige leder till
ökad oklarhet om dessa innehåll och verkan.
Utredningens förslag innebär en uttrycklig förpliktelse för det
allmänna i alla dess former att beakta av Sverige ratificerade traktater
rörande mänskliga rättigheter. Riksdagen har redan gett Europakonventionen en särskild status bland konventioner om mänskliga
rättigheter i svensk rätt genom att 1995 införa denna som lag här. Icke
desto mindre ansåg riksdagen att det ålägger främst lagstiftaren att
löpande se till att den inhemska rätten överensstämmer med
konventionen (1993/94 KU:24, s.21). Som utredningen noterar innehåller
många traktater om mänskliga rättigheter vaga åtaganden, som dessutom
är av dynamisk karaktär (d.v.s. kan tänkas öka över tiden) och som inte
alltid går att förena med andra åtaganden på ett lätt sätt (eller t.o.m. kan
vara potentiellt i konflikt med sådana åtaganden). Utredningens förslag
innebär således ett avsteg från den principiella hållning som Sverige
hittills haft vad gäller frågan om att leva upp till internationella åtagande
på området för mänskliga rättigheter.
För att konkretisera dessa åtaganden är det nödvändigt att beakta de
internationella kontrollorganens praxis i enskilda fall, och/eller dessas
”slutkommentarer” eller ”allmänna kommentarer”. FN-kontrollorganens
praxis och allmänna kommentarer ger sällan lika konkreta vägledning
som domar avgjorda av t.ex. Europadomstolen. Med andra ord måste en
svensk rättstillämpande myndighet ibland räkna med ett betydande arbete
att ”översätta” FN-kontrollorganens praxis och allmänna kommentarer
till svenska rättsförhållanden. Innebörden av en regel att beakta
internationella mänskliga rättigheter är givetvis också att en svensk
domstol kan och bör överpröva myndighetsbeslut på denna grund. Utan
att vara emot utredningens förslag anser Uppsala universitet att
utredningen må ha underskattat både merarbetet detta kan innebära samt
utrymmet för konflikter mellan den dömande makten på den ena sidan
och den lagstiftande och verkställande makten på den andra som detta
kan medföra. Som utredningen påpekar kan inkorporering innebär en
förskjutning av makt från lagstiftaren till domstolarna (s. 336), något som
114
av tradition betraktats med viss skepsis i svensk författningspolitik. En
liknande förskjutning kan ske så vitt gäller förhållandet mellan den
dömande och verkställande makten, när det gäller så väl regeringen som
centrala myndigheter och kommuner. Förslaget väcker således såväl
principiella som rent praktiska frågor som kan behöva ytterligare analys
innan något förslag genomförs.
En huvudtanke bakom utredningens förslag är att ”mainstreama”
mänskliga rättigheter i vissa myndigheters lagtolkning och tillämpning.
Detta sker främst genom att bestämmelser föreslås införas i olika lagar
och förordningar om en skyldighet att beakta åtaganden om mänskliga
rättigheter vid genomförandet av vissa uppgifter. Utredningen föreslår
även inrättande av en kommission för mänskliga rättigheter. Det är
viktigt att man inte uppfattar en sådan kommission som en ersättning för
”mainstreaming”, utan som ett medel för övervakande av att
”mainstreaming” faktiskt sker.
070. Karlstads kommun
I utredningen föreslås att bestämmelser som uttryckligen hänvisar till de
överenskommelser om mänskliga rättigheter som Sverige har åtagit sig
att följa ska föras in i ett flertal befintliga författningar. Syftet är att
tydliggöra vad som enligt delegationen utgör gällande rätt. Detta är inte
förenligt med hur internationella konventioner i normalfallet införlivas i
den svenska rättsordningen. Vidare är den föreslagna ordalydelsen
väldigt otydlig då det inte framgår vilka konventioner som avses. Enligt
kommunens uppfattning finns det en risk för att de föreslagna
bestämmelserna inte får någon effekt på grund av sin otydlighet. Frågan
är allt för viktig för att hastas igenom. Innan lagändringar genomförs för
att tydliggöra och förstärka betydelsen av de internationella konventioner
som Sverige ingått så behöver frågan utredas djupare.
Om delegationens förslag att införa en allmän bestämmelse i flertalet
lagar genomförs anser kommunen att det i det kommande
utredningsarbetet behöver tydliggöras vilka konventioner som avses.
144. Landsorganisationen i Sverige (LO)
LO delar utredningens grundläggande syn på vikten av att de mänskliga
rättigheterna tydliggörs i lagstiftningen och i samhället i övrigt. LO
instämmer i utredningens slutsats att det är viktigt att medvetenheten om
de mänskliga rättigheterna, och vanan att använda konventionerna som
vägledning inom svensk förvaltning och rättsskipning, ökar.
LO anser dock att förslaget om att införs portalparagrafer i en mängd
offentligrättsliga lagar är för svagt och föreslår en annan lösning.
De internationella åtaganden som Sverige gjort inom ramen för EU,
FN, Europarådet m.fl. mellanstatliga organisationer bör förtydligas både i
samband med att förslag på ny lagstiftning tas fram men även inom
ramen för gällande lagstiftning. Det bör på ett tydligare sätt anges i
vilken utsträckning olika regler utgör en del av Sveriges internationella
åtaganden genom direkt upplysning om detta i aktuell lag.
LO anser inte att det är tillfyllest att i respektive lag ta in en
intetsägande portalparagraf om att Sverige har åtagit sig att följa
internationella överenskommelser. Upplysningen i lag bör vara handfast
och ge en tydlig vägledning av vilka internationella regler det är fråga
115
om. Till detta bör naturligtvis även kopplas möjlighet för tillämpare att
lätt få ta del av den internationella rättens utveckling som har avgörande
betydelse för tolkning av både lag och internationella regler.
Den uppräkning av lagar som finns i betänkandet där förtydliganden
föreslås omfattar av någon anledning inte centrala rättighetslagar inom
arbetslivet,
vare
sig
Medbestämmandelagen
med
dess
föreningsrättsregler eller Diskrimineringslagen är nämnda. Beträffande
de internationella regler som dessa lagar bygger på pågår just en sådan
utveckling på både FN:s, särskilt ILO:s, Europarådets och EU:s nivå som
gäller att koppla samman förtydliganden i lag och effektiv tillgång på
information.
154. Pensionärernas Riksorganisation (PRO)
PRO menar att förslagen i betänkandet inte helt lever upp till sina
utgångspunkter när man säger att ”Däremot gäller rättigheterna i lika hög
grad för alla landets invånare i enlighet med principen om ickediskriminering.”
På en rad områden inom hälso- och sjukvård och socialtjänst är
olikheterna i landet oacceptabelt stora för medborgarna, och rimmar inte
alls med devisen om likabehandling som alla FN-konventioner slår fast.
Visserligen föreslår delegationen att en bestämmelse införs i
kommunallagen om att kommuner och landsting ska bedriva sin
verksamhet med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter.
Motsvarande bestämmelser föreslås även som tillägg i hälso- och
sjukvårdslagen och socialtjänstlagen. Förslagen må vara vällovliga men
ändrar inte de stora skillnader som i dag råder mellan landets kommuner.
En allmänt formulerad lagparagraf övertygar knappast en
kommunalpolitiker om att hans eller hennes politik leder till att enskildas
mänskliga rättigheter kränks. Samma förhållande gäller inom sjukvården
där skillnaderna är stora mellan huvudmännen och där äldre ofta får en
sämre sjukvård än yngre. Det går att ge en mängd exempel på detta.
En lagstiftning för att garantera likvärdiga villkor mellan landets
medborgare och som därmed motverkar att enskildas mänskliga
rättigheter kränks måste skärpas betydligt, till priset av att den
kommunala självstyrelsen inskränks.
Allmänt formulerade lagtexter kanske tillgodoser politikers önskemål
om att framstå som handlingskraftiga men de åstadkommer inte något
substantiellt.
161. Riksförbundet för homosexuella, bisexuellas och transpersoners
rättigheter (RFSL)
Se yttrande i kapitel 2.2.
Övriga kommentarer
035. Statens skolinspektion
Delegationen föreslår att det allmännas ansvar för Sveriges
internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna förtydligas.
Bland annat föreslår delegationen att hänvisningar till de mänskliga
rättigheterna införs i ett urval lagar och att instruktionerna för vissa
myndigheter kompletteras med bestämmelser om myndigheternas ansvar
116
för de mänskliga rättigheterna. Skolinspektionen noterar i detta avseende
att det i författningsförslagen används uttrycket ”respekt” för den
enskildes/unges/dömdes mänskliga rättigheter i lagbestämmelserna
medan det i förordningsbestämmelserna används uttrycket ”full respekt”.
Av betänkandet framgår inte om denna distinktion avses innebära någon
skillnad i sak.
064. Göteborgs kommun
Delegationens urval av lagar är enligt Göteborgs Stad inte tillräckligt
motiverade. Det är till exempel oklart varför Lagen om stöd och service
för vissa funktionshindrade (LSS) inte finns med.
Delegationen lämnar förslag på återkommande skrivningar i ett antal
lagtexters portalparagrafer för att synliggöra kopplingen mellan lagen
och de mänskliga rättigheterna. Ett exempel på en återkommande
föreslagen skrivning är detta förslag hämtat ur Socialtjänstlagen:
”Samhällets socialtjänst ska bedrivas med respekt för den enskildes
mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som
Sverige åtagit sig att följa”. Formuleringen är vag och Göteborgs Stad
bedömer att det även fortsatt blir svårt att utläsa exakt vad rättigheterna
omfattar, vem som har ansvaret att tillgodose dem, hur en eventuell tvist
ska drivas, samt vilka instanser som fäller avgöranden. Det framgår inte
om och hur den enskilde ska kunna driva sina frågor då man bedömer att
man inte fått sina rättigheter tillgodosedda, av exempelvis kommunen.
Formuleringen ”de internationella överenskommelser” är dessutom
vid och odefinierad, vilket kan innebära rättsosäkerhet. Göteborgs Stad är
av uppfattningen att det är statens ansvar att säkerställa de mänskliga
rättigheterna. I de fall kommunal verksamhet berörs bör uppdraget
förtydligas och det bör klart framgå vilken nivå av rättigheter som
kommunen förväntas ”erbjuda” – en sorts nationell norm – exempelvis
vad gäller boende, utbildning och vård. Om ansvaret bedöms ligga på
kommunen bör ytterligare behov av statlig finansiering av kommunal
verksamhet utredas.
Göteborgs Stad menar att hänvisningen till ”de internationella
överenskommelser som Sverige åtagit sig att följa” i viss mån riskerar att
osynliggöra individer som har ett starkare skydd i svensk lagstiftning än
av internationella konventioner. Som exempel kan nämnas att det skydd
som finns för transpersoner i diskrimineringslagen inte återfinns i någon
enskild internationell konvention. Svensk lag har dessutom skarpare
skrivningar i olika sakfrågor. Exempelvis går föräldraledighetslagen
längre än vad kvinnokonventionen kräver.
126. Hjälpmedelsinstitutet (HI)
HI vill betona vikten av att strukturers och regelverks främsta uppgift är
att främja och inte motverka tillgången till hjälpmedel och ny teknik, så
att människor med funktionsnedsättning kan delta på så lika villkor som
möjligt i samhället.
Se även tillstyrkande ovan i detta kapitel (kap. 2.3).
164. Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH)
Se tillstyrkande ovan i detta kapitel (kap. 2.4).
117
Detta framgår med pinsam klarhet i t ex Kammarrätten i Göteborgs
dom 2009-12-01 i mål 3123-09 som därefter utan framgång överklagats
till Regeringsrätten (numera Högsta förvaltningsdomstolen).
I en annan dom från sommaren 2010 av Hovrätten för västra Sverige
friades den vårdare från Karlstad som i tingsrätten fälldes för vållande till
annans död och dömdes till villkorlig dom och 50 dagsböter. Vårdaren
var i februari 2008 med om att ta hand om en 32-årig utvecklingsstörd
man som togs in på psykakuten i Karlstad efter att han plötsligt fått
våldsamma utbrott mot sina föräldrar. Väl inlåst på psykakuten fick 32åringen panik. Han slogs, sparkades och skrek att han skulle hem.
Vårdaren lade ner honom på mage och låste hans armar bakom ryggen.
Så hölls den intagne sedan fast tills trycket kvävde honom. Visserligen
påpekade kollegor till vårdaren vid minst tre tillfällen att den nedtryckte
32-åringen inte kunde andas, men ingen tog andra initiativ än muntliga
till att rädda 32-åringens liv.
Hovrätten konstaterar att vårdaren varit delaktig i det händelseförlopp
som slutade med att 32-åringen avled men att hans agerande inte kan
anses ha varit oaktsamt. Han hade ingen anledning, skriver hovrätten i
domen, att ta risken för en dödlig utgång i beräkning…
Vi vill nu inte bli alltför tekniska. Men, den form av nedläggning som
vintern 2008 användes på psykakuten i Karlstad är exakt densamma som
tog livet av Osmo Vallo i mitten på 1990-talet. Allt sedan dess använder
polisen inte längre det livsfarliga greppet. Att med full kroppsvikt mot
ryggen pressa någon mot ett hårt underlag samtidigt som dennes armar är
uppvridna gör att den nedpressade är fysisk oförmögen att fylla lungorna
med luft. Detta är ett rent fysiskt faktum väl känt sedan länge och alltså
inte något som gäller ibland eller för vissa människor. Men inom
psykiatrin har tiden uppenbarligen fått stå stilla och greppet förekommer
fortfarande och den utvecklingsstörda mannen i Karlstad är inte den enda
som har dött av det.
Att det är just patienterna inom psykiatrin som fortfarande får utstå de
här greppen har RSMH svårt att se som en ren slump. Snarare beror det
på en marginalisering av de intagnas människovärde på grund av
bristande återkoppling till de som utövar vården. Framförallt
tvångsvårdens patienter orkar i allmänhet inte själva föra sin talan.
Många av de som återhämtat sig till den grad att de åtminstone har en
fungerande vardag ute i samhället vill dessutom bara glömma tiden i
psykiatrin, något som starkt uppmuntras av omgivningens attityder och
fördomar kring psykisk ohälsa. När psykiatrin diskuteras görs det därför i
första hand utifrån professionens utgångspunkter. Enligt många av
psykiatrins företrädare förekommer det till exempel inte övergrepp –
överhuvudtaget(!) – i tvångsvården. Det som inte får hända kan inte
hända och har därför aldrig hänt för att travestera Tage Danielsson.
207. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)
Ett exempel från hälso- och sjukvårdsområdet som belyser behovet av ett
förtydligande om mänskliga rättigheter i lag kan göras utifrån de
slutsatser som presenterades av FN:s specialrapportör för Hälsa, Paul
Hunt, i hans slutrapport om Sverige. Paul Hunt påtalade att trots att
Sverige åtnjuter en hög levnadsstandarden fanns det problem att omsätta
rätten till hälsa till ett vardagsagerande och som en självklar del av
118
prioriteringar och beslutsfattande. Han pekade bland annat på de
papperslösas situation, kunskapsbrister inom vårdsektorn samt bristen på
information för den samiska befolkningen.
Se även tillstyrkande ovan i detta kapitel (kap. 2.4).
3 En nationell institution för mänskliga rättigheter
3.1 En nationell institution för mänskliga rättigheter inrättas i
Sverige
Delegationens förslag: En nationell institution för mänskliga rättigheter
inrättas i Sverige med utgångspunkt i Parisprinciperna.
Tillstyrker eller har inget att erinra
002. Riksdagens ombudsmän (JO)
Det finns från de synpunkter JO har att beakta inget skäl att motsätta sig
att en institution för mänskliga rättigheter inrättas i Sverige.
Delegationen har dock enligt min mening inte visat att mänskliga
rättigheter i Sverige är eftersatta på ett sätt som skulle kunna avhjälpas
nämnvärt genom inrättandet av en institution av det slag delegationen
föreslår. Det kan tvärtom hävdas att rättighetsskyddet hos oss är väl
utvecklat och helt i nivå med vad som gäller vilket annat land som helst
samt att de brister som förvisso förekommer kan hanteras i redan
befintliga institutioner. Det argumentet torde kunna göras gällande även i
förhållande till de s.k. Parisprincipernas krav. Att göra så ligger i linje
med vad som andra gånger varit den svenska hållningen i motsvarande
sammanhang, nämligen att frågan om uppfyllande av konventionsåtaganden ska bedömas från sakliga utgångspunkter. D.v.s. det viktiga är
att rättighetsskyddet finns, inte att det upprätthålls i en viss formell
ordning.
Det framgår emellertid av delegationens utredning att en lång rad
länder inrättat eller är på väg att inrätta institutioner av detta slag. Bland
dessa finns Danmark, Finland och Norge, där skyddet för mänskliga
rättigheter i övrigt kan sägas vara likvärdigt med vad som gäller i
Sverige. Av delegationens redogörelse kan man dra slutsatsen att de
institutioner som inrättats runtom i världen kan ses som en del i det
internationella samfundets arbete för att främja mänskliga rättigheter.
Från den synpunkten sett ter det sig naturligt och angeläget att det även i
Sverige finns en sådan institution.
007. Förvaltningsrätten i Göteborg
Från förvaltningsrättens sida finns inte skäl att ifrågasätta lämpligheten
av att inrätta en nationell myndighet i enlighet med Parisprinciperna.
119
008. Justitiekanslern
Det har framkommit på olika sätt, även i Justitiekanslerns verksamhet, att
det inom den offentliga verksamheten i Sverige finns brister på området
för de mänskliga rättigheterna och vikten av att främja dessa rättigheter
kan inte nog betonas.
Delegationen har, efter att en genomgång av de myndigheter som
redan nu på olika sätt arbetar för skyddet för mänskliga rättigheter, med
utgångspunkt från de s.k. Parisprinciperna föreslagit att en kommission
för mänskliga rättigheter inrättas för att bättre säkerställa skyddet för de
mänskliga rättigheterna i landet. Det kan med hänsyn till de existerande
myndigheternas arbete ifrågasättas om det finns ett behov av en ny
institution. De skäl som delegationen har anfört framstår dock som
övertygande, inte minst med beaktande av Sveriges internationella
åtaganden, och en sådan institution bör enligt Justitiekanslerns
uppfattning kunna bidra till att på ett övergripande plan främja de
mänskliga rättigheterna i landet. Justitiekanslern har därför inte några
invändningar mot delegationens förslag i denna del.
013. Kriminalvården
Kriminalvården tillstyrker att en svensk kommission för mänskliga
rättigheter inrättas. Kriminalvården efterlyser emellertid en mer
detaljerad reglering kring gränsdragningarna mellan kommissionen och
befintliga nationella och internationella institutioner.
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Handisam anser att Sverige bör stärka det nationella arbetet med
mänskliga rättigheter och att det behövs ett sammanhållet stöd i detta
arbete. Vidare är det Handisams uppfattning att en nationell institution
för mänskliga rättigheter skulle vara ett naturligt nästa steg för att
utveckla ett sådant stöd och för att stärka arbetet med mänskliga
rättigheter i Sverige utifrån det ansvar som staten har i dessa frågor.
Vidare finns, enligt Handisam, behov av ett helhetsgrepp, samordning
och systematik i arbetet för mänskliga rättigheter och Handisam är av
åsikten att en nationell institution för mänskliga rättigheter skulle bidra
till detta. För att tillgodose behovet av helhetsgrepp, samordning och
systematik förordar Handisam förslaget att institutionen inrättas som en
ny myndighet under riksdagen och inte under en redan befintlig
myndighet. En ny myndighet har, enligt Handisam, störst möjlighet att
åstadkomma detta och bidra till att också omfatta övriga delar och förslag
som krävs för en ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter i Sverige.
Att FN rekommenderar att dess medlemsstater utvecklar nationella
institutioner för mänskliga rättigheter i enlighet med parisprinciperna
stärker, enligt Handisam, ytterligare förslaget om att inrätta en sådan
institution i Sverige.
Handisam anser att parisprinciperna bör vara vägledande i
utformandet av en sådan institution och att detta innebär att institutionen
bör placeras där den har så stort oberoende som möjligt som också
garanteras i lag.
120
021. Barnombudsmannen
Barnombudsmannen tillstyrker delvis delegationens förslag att inrätta en
nationell institution för mänskliga rättigheter i Sverige med utgångspunkt
i Parisprinciperna.
Barnombudsmannen anser inte att den nationella institutionen för
mänskliga rättigheter bör inrättas i form av en ny myndighet. Enligt
Barnombudsmannens mening bör den nationella institutionens uppgifter
tillkomma JO.
Se även yttrande i kapitel 3.1.2.
026. Länsstyrelsen i Stockholms län
Länsstyrelsen ser positivt på initiativet till att skapa en nationell
institution för skydd av mänskliga rättigheter, för att tillförsäkra sig att
Sverige följer de internationella överenskommelser som Sverige har
åtagit sig att följa.
Länsstyrelsen menar dock att det finns redan befintliga myndigheter
som arbetar med tillsyn och främjande av mänskliga rättigheter som
istället skulle kunna få ett utökat uppdrag, särskilt JO och DO.
027. Länsstyrelsen i Uppsala län
Se yttrande i kapitel 3.1.1.
029. Länsstyrelsen i Värmlands län
Länsstyrelsen tillstyrker förslaget att inrätta en ny aktör i det nationella
arbetet med de mänskliga rättigheterna, en institution för de mänskliga
rättigheterna.
030. Länsstyrelsen i Dalarnas län
Länsstyrelsen tillstyrker att det inrättas en kommission för mänskliga
rättigheter och de därav följande författningsförslagen.
033. Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus)
Krus delar visserligen uppfattningen om att det kan vara bra med en
aktör som kan stå för ett helhetsperspektiv kring de mänskliga
rättigheterna och rapportera därom. Delegationens förslag är dock
betydligt mer vidsträckt än så. Såsom Delegationen själv anför täcks
merparten av de uppgifter som institutionen föreslås ha i enlighet med
Parisprinciperna av andra aktörer inom statsförvaltningen.
Se även yttrande i kapitel 3.1.1.
035. Statens skolinspektion
Skolinspektionen välkomnar delegationens förslag att en nationell
institution för mänskliga rättigheter inrättas i Sverige.
036. Specialpedagogiska skolmyndigheten
Specialpedagogiska skolmyndigheten tillstyrker förslaget att inrätta en
nationell institution för de mänskliga rättigheterna. Dock ska kunskap
och erfarenheterna från de myndigheter som i dag arbetar med dessa
frågor tas tillvara och utvecklas.
Det måste dock skapas en tydlighet av vem som arbetar med spridning
av information, utbildning och forskning. Specialpedagogiska
121
myndigheten anser liksom utredningen att prövningar av klagomål ej ska
ligga i den nya institutionen och att den ska vara ett oberoende organ från
regering och myndigheter. Den institutionen ska ha en nära samverkan
med universitet så att forskning på området kan främjas och genomföras.
039. Högskoleverket
Högskoleverket ställer sig positivt till inrättandet av en nationell
institution för mänskliga rättigheter i Sverige med föreslaget mandat.
043. Lunds universitet
Se yttranden i kapitel 3.2.1.
044. Malmö Högskola
Det centrala förslaget i utredningen är att inrätta en ny myndighet,
Kommissionen för mänskliga rättigheter, med uppdrag att främja
säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige med utgångspunkt
i de internationella konventionerna. Kommissionen föreslås vara en
myndighet under riksdagen med ett brett uppdrag. Den ska undersöka
och rapportera om situationen för de mänskliga rättigheterna, utan
avgränsning med avseende på samhällsområde eller sektor.
Kommissionen föreslås bedriva sitt arbete i samverkan med såväl
offentliga verksamheter som aktörer inom det civila samhället,
näringslivet och internationella organisationer. Högskolan ställer sig
positiv till de uppgifter som delegationen presenterar för kommissionen;
att undersöka och rapportera om mänskliga rättigheter; föreslå
lagändringar och andra åtgärder; ha kontakt med internationella
organisationer samt främja debatt, utbildning, forskning och
kompetensutveckling inom MR-området. Det saknas i dag ett organ med
dessa uppgifter och inrättandet av ett sådant är av stor vikt för
genomförandet av mänskliga rättigheter. Kommissionen kan enligt
Malmö högskola, med det beskrivna mandatet, ges goda förutsättningar
att främja respekten och skyddet för mänskliga rättigheter i Sverige.
046. Göteborgs universitet
– Institutionen för socialt arbete
Institutionen biträder också utredningens föreslag om att en nationell
institution, Kommissionen för mänskliga rättigheter, inrättas i Sverige,
med uppgift att undersöka och rapportera hur mänskliga rättigheter
respekteras i Sverige; föreslå författningsändringar, ha kontakter med
internationella organisationer, samt främja utbildning, forskning och
kompetensutveckling.
049. Svenska Unescorådet
Vi sympatiserar med förslaget om att inrätta en nationell institution för
de mänskliga rättigheterna, det förslaget är helt i linje med de s.k.
Parisprinciperna som FN:s generalförsamling antog 1993.
050. Sametinget
Sverige saknar i dag en nationell institution för mänskliga rättigheter.
FN:s generalförsamling antog i december 1993 de s.k.
Parisprinciperna som anger riktlinjer för nationella institutioner för
122
mänskliga rättigheter med uppgift att främja och skydda de mänskliga
rättigheterna. Världskonferensen antog 1993 Wiendeklarationen som bl.
a rekommenderar FN:s medlemsstater att inrätta nationella institutioner
för de mänskliga rättigheterna med beaktande av Parisprinciperna.
Sverige var pådrivande för arbetet med Wiendeklarationen. FN:s
generalförsamling har i mars 2010 uppmanat medlemsstaterna att inrätta
effektiva, oberoende och pluralistiska nationella institutioner för de
mänskliga rättigheterna och att stärka de institutioner som redan finns.
Internationella övervakningsorgan har vid ett flertal tillfällen
rekommenderat Sverige att inrätta en nationell institution för mänskliga
rättigheter enligt Parisprinciperna. FN:s råd för mänskliga rättigheter
granskade Sveriges efterlevnad av mänskliga rättigheter i maj 2010
rekommenderade 14 länder att en nationell institution inrättas i Sverige
och två länder kommenterade avsaknaden av en sådan institution.
Delegationen föreslår nu att en nationell institution för mänskliga
rättigheter inrättas enligt Parisprinciperna och att institutionen har ett
uppdrag som utgår direkt från de internationella överenskommelserna om
mänskliga rättigheter snarare än nationell lagstiftning.
För att arbetet för det av riksdagen fastställda målet om att stärka full
respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige finner delegationen att
den nationella institutionen bör ges en övergripande, undersökande,
stödjande och pådrivande roll i förhållande till andra samhällsaktörer.
Delegationen föreslår att den nationella institutionen inrättas under
riksdagen för att förtydliga dess oberoende ställning samt i form av en ny
myndighet. Institutionen ska ges ett brett mandat utifrån internationellt
erkända mänskliga rättigheter enligt konventioner och andra
internationella dokument för att främja säkerställandet av de mänskliga
rättigheterna i Sverige.
Sametinget välkomnar Delegationens förslag om en nationell
institution för skydd av de mänskliga rättigheterna. Trots att Sverige är
pådrivande både i FN och i Världssamfundet när det gäller efterlevnaden
av de mänskliga rättigheterna och trots återkommande kritik från
internationella organ har Sverige ännu inte säkerställt det samiska folkets
förutsättningar och möjligheter till självbestämmande i frågor som rör
samerna.
054. Diskrimineringsombudsmannen (DO)
DO delar emellertid Delegationens slutsats att det behövs en ny struktur
för skydd av mänskliga rättigheter.
057. Statens museer för världskultur
Se yttrande i kapitel 3.2.1.
058. Forum för levande historia
Förslaget att inrätta en nationell institution för de mänskliga rättigheterna
– Kommissionen för mänskliga rättigheter – är bra. Forum för levande
historia välkomnar flera aktörer som agerar på bred front för mänskliga
rättigheter och mot intolerans. Myndighetens uppfattning är att det
gagnar sakfrågan om flera aktörer kommer till tals som belyser olika
perspektiv och bidrar med specifika erfarenheter.
123
059. ILO-kommittén
Se yttrande i kapitel 1.
063. Gävle kommun
Förslaget att en nationell institution för mänskliga rättigheter inrättas i
Sverige med utgångspunkt i Parisprinciperna välkomnas.
064. Göteborgs kommun
Göteborgs Stad välkomnar förslaget om bildandet av en ny myndighet,
den så kallade Kommissionen för mänskliga rättigheter.
066. Jönköpings kommun
Se yttrande i kapitel 3.1.1.
073. Landskrona kommun
Se yttrande i kapitel 1.
075. Linköpings kommun
Linköpings kommun delar delegationens bedömning att Sverige ska ha
en nationell institution för mänskliga rättigheter som, med utgångspunkt i
Parisprinciperna, bedriver främjande och skyddande verksamhet.
077. Malmö kommun
Kommunstyrelsen har inte heller några avvikande synpunkter på
förslagen
som
handlar
om
utbildning,
forskning
och
kompetensutveckling eller civilsamhälle och näringsliv, samt inrättande
av en ny nationell institution för mänskliga rättigheter.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad instämmer i förslaget om en nationell institution för
mänskliga rättigheter. Erfarenheten från den nya sammanslagna
diskrimineringsombudsmannen, där vi upplever att uppdraget med att
skydda och främja mänskliga rättigheter i dag är tydligast, visar att
arbetet med att upplysa, bereda och stödja i enskilda fall av
diskriminering är en mycket stor arbetsuppgift.
084. Södertälje kommun
Södertälje kommun delar delegationens bedömning att Sverige ska ha en
nationell institution för mänskliga rättigheter som med utgångspunkt i de
s.k. Parisprinciperna bedriver främjande och skyddande verksamhet.
085. Tranås kommun
Tranås Kommun tillstyrker förslaget.
086. Trollhättans kommun
Trollhättans Stad ställer sig bakom inrättandet av en nationells institution
för mänskliga rättigheter med ett brett mandat att främja säkerställandet
av mänskliga rättigheter i Sverige.
124
090. Västerås kommun
Västerås stad anser, precis som delegationen, att det behövs en nationell
myndighet vars uppdrag bland annat är att främja säkerställande av
mänskliga rättigheter.
091. Öckerö kommun
Öckerö kommun ställer sig alltså positiv till inrättandet av en institution
för de mänskliga rättigheterna. Detta mot bakgrund av att allt fler länder,
bland annat Sveriges grannländer, inrättar motsvarande nationella
institutioner för skydd av mänskliga rättigheter. Det är hög tid att Sverige
bejakar de uppmaningar som kommit från olika enheter inom FN och
rekommenderat Sverige att inrätta en oberoende myndighet med särskilt
fokus på mänskliga rättigheter. Liksom Delegationen för mänskliga
rättigheter i Sverige anser Öckerö kommun att det finns behov av en
central myndighet som fungerar likt ett nav i det nationella arbetet för
mänskliga rättigheter.
092. Örebro kommun
Vi anser, precis som delegationen, att det behövs en nationell myndighet
vars uppdrag bl.a. är att främja säkerställande av mänskliga rättigheter.
093. Örnsköldsviks kommun
Örnsköldsviks kommun är av samma uppfattning som delegationen dvs.
att Sverige ska ha en nationell institution för mänskliga rättigheter med
främjande och skyddande verksamhet.
095. Östergötlands läns landsting
Landstinget instämmer även i betänkandets förslag om att inrätta en
nationell institution för de mänskliga rättigheterna.
096. Jönköpings läns landsting
Landstinget i Jönköpings län delar delegationens bedömning att Sverige
ska ha en nationell institution för mänskliga rättigheter som bedriver
främjande och skyddande verksamhet.
097. Värmlands läns landsting
Landstinget stödjer förslaget om nationell institution. Nuvarande
ombudsmän inom Mänskliga rättigheter (MR), fram för allt
Barnombudsmannen (BO), har inte motsvarat landstingets behov av stöd
för barnkonventionsarbetet. För myndigheter på regional och lokal nivå
är det av stort värde med nationella motorer, kanske särskilt inom MR,
som är så överordnat och fundamentalt att det ibland tas för självklart.
103. Amnesty Sverige
Det är mycket glädjande att Sverige nu har för avsikt att uppfylla sina
fördragsenliga förpliktelser och inrätta en nationell institution för
mänskliga rättigheter. Amnesty tillstyrker delegationens förslag under
kapitel 5 med följande kommentarer.
125
108. Civil Rights Defenders
Civil Rights Defenders anser att en nationell institutions främsta
uppgifter är:
– att stärka människors rättighetsskydd;
– att oberoende granska staten ur ett människorättsperspektiv; samt
– att bidra till att människor vars rättigheter kränkts får ökad tillgång till
effektiva rättsmedel.
Delegationen föreslår att en kommission för mänskliga rättigheter
inrättas. Kommissionen ska grundas på Principles relating to the Status
of National Institutions, de så kallade Parisprinciperna.
Civil Rights Defenders välkomnar förslaget men bekymras över
avsaknaden av ett verkligt granskande/utredande uppdrag med där
tillhörande rättsliga befogenheter. Det är otillräckligt att kommissionen
vare sig har talerätt, kan utöva tillsyn, eller har sanktionsmöjligheter.
Kommissionen kan fylla en positiv funktion om den får befogenhet att
föra enskilda individers talan vid fall av kränkningar av de mänskliga
rättigheterna. Mot bakgrund av det förslag delegationen presenterar har
vi emellertid svårt att se hur kommissionen på ett effektivt sätt skulle
stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna i Sverige.
109. Demokratiakademin
Vi stödjer förslaget att en nationell institution för mänskliga rättigheter
inrättas som en ny myndighet i Sverige.
Vår erfarenhet är att arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige har
brustit på grund av att det saknats en institution med detta som sin
särskilda uppgift. Norge som tidigt skapade ett MR-institut har hunnit
längre i arbetet med att implementera mänskliga rättigheter. FNkonferensen 1993 i Wien beslöt att uppmana staterna att tillskapa såväl
utbildning i mänskliga rättigheter som särskilda MR-institut utifrån
Parisprinciperna
som
FN:s
generalförsamling
antagit.
Högskoleutbildning i mänskliga rättigheter tillkom på initiativ av ideella
organisationer. Snart tjugo år efter Wienkonferensen är det hög tid att
efterkomma uppmaningen att inrätta ett särskilt MR-institut i Sverige.
117. Fonden för mänskliga rättigheter
MR-fonden välkomnar betänkandets huvudförslag om att en nationell
institution för mänskliga rättigheter i Sverige inrättas som en ny
myndighet och vilande på Parisprinciperna om oberoende.
123. Föreningen Ordfront
Vi stödjer förslaget att en nationell institution för mänskliga rättigheter
inrättas som en ny myndighet i Sverige.
Vår erfarenhet är att arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige har
brustit på grund av att det saknats en institution med detta som sin
särskilda uppgift. Norge som tidigt skapade ett MR-institut har hunnit
längre i arbetet med att implementera mänskliga rättigheter. FNkonferensen 1993 i Wien beslöt att uppmana staterna att tillskapa såväl
utbildning i mänskliga rättigheter som särskilda MR-institut utifrån
Parisprinciperna
som
FN:s
generalförsamling
antagit.
Högskoleutbildning i mänskliga rättigheter tillkom på initiativ av ideella
126
organisationer. Snart tjugo år efter Wienkonferensen är det hög tid att
efterkomma uppmaningen att inrätta ett särskilt MR-institut i Sverige.
124. Handikappförbunden
Handikappförbunden tillstyrker Delegationens förslag att inrätta en
kommission för mänskliga rättigheter.
129. Hörselskadades riksförbund
Sammanfattningsvis, välkomnar och stödjer HRF delegationens förslag, i
synnerhet när det gäller inrättandet av Kommissionen för mänskliga
rättigheter. Det är vår förväntan att den nya strukturen ska kunna
säkerställa att även konventionen om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning förverkligas fullt ut.
144. Landsorganisationen i Sverige (LO)
LO delar utredningens syn på att Sverige för närvarande inte uppfyller
Parisprinciperna. LO har ett alternativt förslag på hur dessa skulle kunna
uppfyllas.
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
Lärarförbundet ser fördelen med att en sådan nationell organisation
görs oberoende i förhållande till regeringen och dess myndigheter.
148. Lärarnas Riksförbund
Sverige är, har varit och ska vara ett föregångsland när det gäller
jämlikhet och demokrati. Därför vill förbundet påtala vikten av att vi inte
betraktar arbetet för mänskliga rättigheter som något som i huvudsak rör
andra, någon annanstans. Förbundet anser därför att det är hög tid att
Sverige följer den överenskommelse som slöts i Wiendeklarationen och
inrättar en nationell kommission för mänskliga rättigheter.
155. Raoul Wallenberg institutet (RWI)
I betänkandet föreslås att en ny myndighet inrättas som en svensk
nationell institution för mänskliga rättigheter (NHRI). Denna ska stå i
överensstämmelse med de s.k. Parisprinciperna och söka ackreditering
vid International Coordinating Committee of NHRI:s. RWI är eniga med
Delegationen och anser att en nationell institution för mänskliga
rättigheter bör etableras i Sverige. RWI understryker dock vikten av att
Sverige vid etableringen av myndigheten bör försäkra att
Parisprinciperna 27 förverkligas till fullo. Enligt Parisprinciperna skall en
nationell institution ha ett brett mandat att främja och skydda de
mänskliga rättigheterna samt vara oberoende från regeringen och andra
myndigheter.
27
FN:s generalförsamling, Principles relating to the status of national institutions, 20
december 1993, A/RES/48/134.
127
161. Riksförbundet för homosexuella, bisexuellas och transpersoners
rättigheter (RFSL)
RFSL instämmer i stort i betänkandets förslag att införa en institution för
mänskliga rättigheter samt vad som anges om institutionens ställning,
uppbyggnad, uppdrag m.m.
163. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU)
RFSU tillstyrker att en nationell institution för mänskliga rättigheter
inrättas i Sverige. Vi tillstyrker även att den inrättas med utgångspunkt i
Parisprinciperna, under riksdagen och i form av en ny myndighet.
Se även yttrande i kapitel 1.
164. Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH)
Att Sverige ska ha en nationell institution för mänskliga rättigheter, som
med utgångspunkt i Parisprinciperna, bedriver främjande och skyddande
verksamhet är för oss en självklarhet. Men, att nöja sig blott med detta
vore att segla långt utomskärs från upprättandet av en genuin respekt för
mänskliga rättigheter inom alla delar av samhällets engagemang för de
med social eller psykisk ohälsa.
168. Roma International
Vi kan tänka oss att man inrättat en oberoende nationell
institution/kommissionen för mänskliga rättigheter som då bör ges
befogenhet att utöva tillsyn över hur Sveriges internationella åtaganden
uppfylls i offentlig verksamhet. För att mänskliga rättigheter i praktiken
ska utgöra lagstadgade förpliktelser för hela den offentliga sektorn krävs
en granskningsprocess och uppföljning i de fall där rättigheterna inte
respekteras. Här skulle en oberoende nationell institution spela en
avgörande roll för utvecklingen inom området mänskliga rättigheter i
Sverige. Däremot anser vi att man borde inrättas en oberoende instans
alternativ en kommissionens med mandat och utökade befogenheter för
att sköta dessa uppgiftsåtaganden av att se till den nationella minoritets
skydd efterlevs och värnas. Detta då det finns oerhörda lag motstridiga
brister i efterlevnaden på flertal områden speciellt när det rör oss romer.
Samtidigt anser vi att såväl granskningskommittén etc. är en för
otillfredsställande skyddsövervakare för att säkerställa våra rättigheter
och minoritets skydds efterlevnad.
173. Rädda Barnen
Rädda Barnen är överlag positiv till förslaget att inrätta en nationell
institution för mänskliga rättigheter i Sverige, som en egen myndighet
under Riksdagen. Vi har följande kommentarer: (se yttranden i kapitel
3.2.1 och 3.2.2).
174. Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO)
RIO menar att det är viktigt att frågan om mänskliga rättigheter ständigt
hålls aktuell. Det gäller inte minst i tider av ökande främlingsfientlighet.
RIO ser därför med tillförsikt fram emot att det inrättas en nationell
institution för rättsligt skydd av de mänskliga rättigheterna.
128
181. Svenska FN-förbundet
Delegationens förslag om inrättandet av en oberoende nationell
kommission för mänskliga rättigheter är ett välkommet initiativ, inte
minst ur ett internationellt perspektiv. FN-förbundet stöder delegationens
förslag att inrätta en ny institution i form av en ny myndighet under
riksdagen, den s.k. kommissionen för mänskliga rättigheter.
184. Svenska Röda Korset
Förslaget att inrätta en genuint självständig institution är, enligt Svenska
Röda Korset, en mycket viktig åtgärd för att uppfylla Sveriges
folkrättsliga åtagande vad gäller de mänskliga rättigheterna och för att
säkerställa att människors rättigheter inte riskerar att kränkas.
185. Svenska Samernas Riksförbund (SSR)
SSR stöder delegationens förslag om inrättandet av en oberoende
nationell kommission för mänskliga rättigheter. SSR anser inte minst ur
ett internationellt perspektiv att detta är ett viktigt initiativ. FN:s
Parisprinciper med riktlinjer för nationella institutioner med uppgift att
främja och skydda de mänskliga rättigheterna antogs 1993, trots detta har
en oberoende kommission för mänskliga rättigheter ännu inte tillsatts i
Sverige.
186. Svenska Tornedalingars Riksförbund (STR-T)
Vad gäller betänkandet tillstyrker STR-T följande:
- en nationell institution för mänskliga rättigheter inrättas (se även
yttranden i kapitel 2.4, 5.2, 5.4.1., 6.1 och 7.2).
187. UN Women Nationell kommitté Sverige
Se yttrande i kapitel 1.
•
att en nationell institution – Kommissionen för mänskliga
rättigheter – ska inrättas i Sverige med utgångspunkt i Parisprinciperna,
med de uppgifter som Delegationen föreslår.
191. Sveriges advokatsamfund
Advokatsamfundet ställer sig även positivt till förslaget om inrättande av
en nationell institution för mänskliga rättigheter enligt de s.k.
Parisprinciperna.
197. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)
SKL delar delegationens bedömning att Sverige ska ha en nationell
institution för mänskliga rättigheter som med utgångspunkt i
Parisprinciperna bedriver främjande och skyddande verksamhet.
203. Swedish Standards Institute (SIS)
Se yttrande i kapitel 2.4.
204. Synskadades Riksförbund (SRF)
I övrigt anser SRF att det är välkommet med en institution som kan
stärka skyddet och öka genomslaget för mänskliga rättigheter. Vi kan
ställa oss bakom utredningens förslag. Det är dock viktigt att man tar
129
fram instrument för att även kunna följa utvecklingen av mänskliga
rättigheter för personer med funktionsnedsättning så att konventionen om
rättigheter för personer med funktionsnedsättning förverkligas fullt ut.
217. Svenska kyrkan
Svenska kyrkan förespråkar införandet av en nationell institution för
mänskliga rättigheter och tycker att förslaget om en kommission för
mänskliga rättigheter är intressant. Det viktigaste är att kommissionens
oberoende garanteras, dels genom var i det statliga systemet den placeras
men också genom att den förfogar över tillräcklig finansiering för att
själv kunna bestämma prioriteringar och genomföra dessa.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Se yttrande i kapitel 1.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Se yttrande i kapitel 1.
226. Lika Unika
Sammanfattningsvis välkomnar och stödjer LIKA UNIKA delegationens
förslag, i synnerhet när det gäller inrättandet av Kommissionen för
mänskliga rättigheter. Det är vår förväntan att den nya strukturen ska
kunna säkerställa att även konventionen om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning förverkligas fullt ut.
229. Peter Nobel
Den föreslagna kommissionen för mänskliga rättigheter i Sverige
tillstyrks dels för att vi måste följa rekommendationerna från
världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien 1993 och
Parisprinciperna samma år och framför allt med tanke på de brister hos
den svenska staten som genom åren påtalats framförallt av FN:s
tillsynsorgan och Amnesty International. Bristerna har kränkt människors
rätt och vållat dem lidande samt skadat vårt internationella anseende.
230. Broderskapsrörelsen – Sveriges kristna socialdemokrater
Se yttrande i kapitel 3.2.1.
231. Västra Götalandsregionen
Eftersom mänskliga rättigheter har haft en så otydlig och undanskymd
roll i svenskt myndighetsutövande menar Västra Götalandsregionen att
det kommer att krävas en samlande kraft som driver arbetet framåt. Det
innebär att kommittén håller med Delegationen i dess analys av att det
behövs en aktör med nedanstående uppgifter:
• undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna
respekteras i Sverige samt lämna förslag om hur situationen kan
förbättras,
130
•
•
•
föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som behövs
för att säkerställa att Sveriges internationella åtaganden om de
mänskliga rättigheterna uppfylls,
upprätthålla kontakter med internationella organisationer och
även i övrigt delta i internationellt samarbete om frågor som rör
de mänskliga rättigheterna,
främja utbildning, forskning och kompetensutveckling,
information och ökat medvetande om de mänskliga rättigheterna
i Sverige.
232. Sensus studieförbund
I betänkandet ingår förslag om inrättande av en särskild myndighet med
uppgift att säkerställa de mänskliga rättigheterna i Sverige. Det tror vi är
en nödvändighet för att få ett genomslag för frågor kring mänskliga
rättigheters hantering i Sverige.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Sveriges Antidiskrimineringsbyråer kan se mervärdet i inrättandet av en
kommission för mänskliga rättigheter och ställer sig i stora delar bakom
förslaget. Att ha en myndighet som arbetar för mänskliga rättigheter
skulle innebära en helhetssyn på området som i dagsläget saknas samt ge
en ökad synlighet för frågorna, något som vi även kan se att delegationen
för mänskliga rättigheter har bidragit till. Vi tillstyrker att myndigheten
ska ha en oberoende ställning och vara en parallellinstans till regeringens
rapportering till internationella organ. En dylik myndighet bör dock inte
inrättas för att uppvisa existensen av densamma i internationella
sammanhang utan bör förses med verktyg för att effektivt kunna driva
utvecklingen framåt.
Tveksam
018. Statens folkhälsoinstitut (FHI)
Institutet är tveksamt till förslaget om inrättandet av en nationell
institution för de mänskliga rättigheterna. Institutet delar Delegationens
slutsats om att de mänskliga rättigheterna bör förstärkas, skyddas,
samordnas, bevakas, följas upp för att underlätta och möjliggöra deras
efterlevnad.
098. Norrbottens läns landsting
Landstinget ställer sig ytterst tveksamt till betänkandets förslag om en ny
kommission för mänskliga rättigheter. Landstinget ser svårigheter med
att ha en kommission med myndighetsliknande uppdrag då ingen
förordning finns för myndigheten att bedriva sin verksamhet med
utgångspunkt från.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Saco anser att delegationens analys till grund för förslaget om inrättandet
av en ny myndighet brister i flera avseende. Till att börja med anser vi
inte behovet tillräckligt utrett. Att Sverige bör inrätta en nationell
institution för mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Parisprinciperna
131
(antagna av FN:s generalförsamling) och att EU:s byrå för
grundläggande rättigheter anser att EU-länderna bör ha en sådan
institution ifrågasätter vi inte. Däremot tycker vi inte att delegationen på
allvar sett över alternativen, främst möjligheterna att ge befintliga
myndigheter med angränsande uppgifter ett utökat uppdrag. Vi finner
inte heller att det faktum att den föreslagna myndighetens uppgifter i stor
utsträckning kommer att sammanfalla med andra myndigheters
verksamhet bl. a JO och DO, problematiseras på ett tillfredsställande sätt.
Akademikerförbundet SSR
I direktiven till delegationen har ingått att se över hur man bör lösa
frågan om att inrätta en nationell institution som i enlighet med de s.k.
Parisprinciperna ges i uppgift att bevaka frågor om mänskliga rättigheter.
Denna fråga är i hög grad aktuell mot bakgrund av de förslag som
tidigare lämnats i betänkande SOU 2009:36 (Främja, Skydda Övervaka –
FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning)
samt den av regeringen aviserade genomlysningen av Diskrimineringsombudsmannens (DO) mandat och verksamhet. Frågan har också stor
betydelse för det civila samhället, inte minst för de fackförbund vars
medlemmar arbetar med i samhället utsatta grupper.
Akademikerförbundet SSR tillstyrker därför förslaget att som en ny
myndighet under riksdagen inrätta en Kommission för mänskliga
rättigheter, ledd av tre kommissionärer och med det mandat som föreslås.
Avstyrker
062. Eskilstuna kommun
Eskilstuna kommun anser avslutningsvis inte att en särskild nationell
institution för de mänskliga rättigheterna ska inrättas. Mänskliga
rättigheter bör inte betraktas som ett politikområde utan bör, precis som
jämställdhet, införlivas i alla politikområden. Arbetet för de mänskliga
rättigheterna kräver en skarpare lagtext och ett tydligare uppdrag till alla
myndigheter och offentliga förvaltningar för att säkerställa de mänskliga
rättigheterna i alla de situationer där man möter individer. Mänskliga
rättigheter ska inte institutionaliseras. Ansvaret för dem ska istället
läggas på alla myndigheter och organisationer som utifrån sina egna
verksamhetsspecifika uppdrag ska verka för att de mänskliga
rättigheterna ska respekteras.
188. Svenskt Näringsliv
Svenskt Näringsliv ställer sig avvisande till förslaget att inrätta en
kommission för mänskliga rättigheter. Alla delar av den offentliga
verksamheten har redan i dag ett ansvar för att konventioner om
mänskliga rättigheter efterlevs. Som anges i betänkandet (sid.187) finns
det 230 lagar som reglerar tillsyn över den offentliga verksamheten och
fler än 90 statliga myndigheter som utövar sådan tillsyn. Till detta
kommer den tillsyn som kommuner själva utövar samt möjligheten att
göra anmälningar till JO.
Mot denna bakgrund framstår det som oklart vilken nytta den
föreslagna kommissionen för mänskliga rättigheter skulle komma att ha,
särskilt med hänsyn till att kommissionen inte ska pröva enskilda
klagomål om kränkningar av mänskliga rättigheter och heller inte överta
132
ansvaret för att internationella konventioner om mänskliga rättigheter
efterlevs. I stället beskrivs kommissionens roll som en övergripande,
stödjande och pådrivande aktör i förhållande till andra samhällsaktörer.
Även om det på detta sätt beskrivna syftet kan sägas vara sympatiskt
räcker inte detta som skäl att inrätta en ny myndighet. För det fall att den
offentliga verksamheten bedöms vara i behov av en stramare styrning i
dessa avseenden kan detta ske på annat sätt, genom
myndighetsinstruktioner, regleringsbrev, styrdokument för den
kommunala verksamheten och liknande.
Övriga kommentarer
023. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF)
ISF anser att för det fall en nationell institution för mänskliga rättigheter
inrättas bör den nya myndigheten få utökade arbetsuppgifter; se nedan
under avsnitt 5.2.
Se även yttrande i kapitel 3.2.1.
034. Statens skolverk
Skolverket delar uppfattningen om att det behövs insatser för att förbättra
tillämpningen av de internationella överenskommelser som samlat avser
att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Myndigheter bör ges
stöd i tillämpningen av konventionerna under svenska förhållanden.
I betänkandet föreslås att detta arbete bland annat ska påskyndas
genom inrättandet av en kommission, som en myndighet underställd
riksdagen med en särskild ställning, särskilda befogenheter och
uppgifter. Skolverket tar inte ställning till behovet av en sådan
myndighet. I dag finns flera myndigheter som på skilda sätt ska främja
mänskliga rättigheter inom sitt ansvarsområde. Om en myndighet ska
inrättas för att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna bör
den ges en tydlig roll i förhållande till de befintliga aktörerna.
042. Uppsala universitet
Se yttrande i kapitel 2.4.
154. Pensionärernas Riksorganisation (PRO)
Vår organisation har svårt att ta ställning till behovet av en särskild
institution för att stärka skyddet och öka genomslaget för mänskliga
rättigheter. Det enda riktigt bärande skälet är väl att olika internationella
konventioner lyfter fram att sådana institutioner ska inrättas. Vi har redan
myndigheter som skulle klara den uppgiften men enligt dessa
konventioner uppfyller de inte kravet på självständighet gentemot
regeringen. Den föreslagna institutionen ska dock utses av riksdagen för
att därmed få denna självständighet. Oavsett organisationsform för den
nya myndigheten är det viktigt att den tar fram instrument för att kunna
följa utvecklingen av mänskliga rättigheter för äldre personer.
133
3.1.1 En ny myndighet inrättas
Delegationens förslag: Den nationella institutionen för mänskliga
rättigheter inrättas i form av en ny myndighet.
Tillstyrker eller har inget att erinra
013. Kriminalvården
Se yttrande i kapitel 1.
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Se yttrande i kapitel 3.1.
023. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF)
Se yttrande i kapitel 3.2.1.
027. Länsstyrelsen i Uppsala län
Länsstyrelsen samstämmer i Delegationen för mänskliga rättigheters
slutsats i att det behövs en ny myndighet som enligt Parispriniciperna kan
se till att en efterlevnad av de mänskliga rättigheterna sker i det svenska
samhället. Det är olämpligt att ge detta utvidgade uppdrag till någon
befintlig myndighet, eftersom det antingen skulle innebära att en sådan
myndighet skulle ha tudelad roll mellan granskning av individärenden
och främjande/rådgivande arbete. Detta skulle kunna leda till att det
främjande arbetet fick stå tillbaka för det mer granskande. Vidare finns
ingen myndighet som i dag jobbar för mänskliga rättigheter i stort, utan
antingen arbetar de potentiella myndigheterna (t ex BO, DO, JO) för det
nya uppdraget i en begränsad sektor av samhället, för en viss målgrupp
eller för en del av vad som utgör mänskliga rättigheter t ex
antidiskriminering. Detta skulle innebära att ett utvidgat uppdrag till
någon av dem skulle leda till så stora förändringar för en redan befintlig
myndighet att det snarare är önskvärt att inrätta en ny.
030. Länsstyrelsen i Dalarnas län
Länsstyrelsen tillstyrker att det inrättas en kommission för mänskliga
rättigheter och de därav följande författningsförslagen.
036. Specialpedagogiska skolmyndigheten
Specialpedagogiska skolmyndigheten anser att bildandet av en ny
myndighet för mänskliga rättigheter ger en större möjlighet att bli en
tydlig verksamhet än vad en institution ger. Den nya myndigheten måste
dock ha nära samverkan med några universitet för att forskning ska
kunna utvecklas. Det krävs också en tydlighet av uppdrag och
arbetsuppgifter mellan den nya myndigheten och de myndigheter som i
dag arbetar med likande frågor gällande mänskliga rättigheter.
Specialpedagogiska skolmyndigheten vill dock betona vikten av att
uppgiften att främja säkerställandet av konventionen om rättigheter för
personer med funktionsnedsättning som enligt förslaget ska förläggas på
den nya myndigheten säkerställer att kompetens för denna målgrupp
kommer att finnas.
134
058. Forum för levande historia
Förslaget att inrätta en nationell institution för de mänskliga rättigheterna
– Kommissionen för mänskliga rättigheter – är bra. Forum för levande
historia välkomnar flera aktörer som agerar på bred front för mänskliga
rättigheter och mot intolerans. Myndighetens uppfattning är att det
gagnar sakfrågan om flera aktörer kommer till tals som belyser olika
perspektiv och bidrar med specifika erfarenheter. De avgränsningar som
gäller kommissionens uppgifter och som redovisas i slutbetänkandet
ställer vi oss bakom. Forum för levande historia tror inte att befintliga
myndigheter täcker in samtliga dessa områden, varför inrättandet av en
kommission känns riktigt.
064. Göteborgs kommun
Göteborgs Stad välkomnar förslaget om bildandet av en ny myndighet,
den så kallade Kommissionen för mänskliga rättigheter. Men menar att
det är av stor vikt att myndighetens uppdrag renodlas och därmed tydligt
avgränsas mot andra redan befintliga myndigheters. Främjandeuppdraget
kopplat till diskrimineringslagen som DO i dagsläget har, skulle med
inrättandet av en ny myndighet också kunna flyttas över till den nya
myndigheten. Detta, bedömer Göteborgs Stad, kommer att förenkla
kommunens kontakter med de olika myndigheterna. Det finns en klar
fördel med att samma myndighet inte både är processdrivande och
arbetar främjande. Att Kommissionen har kompetens och förståelse för
kommunal organisering och verksamhet är betydelsefullt.
Göteborgs Stad föreslår samtidigt att det en utlokalisering av den nya
myndigheten noggrant övervägs. Dels för att det finns en pedagogisk
vinst med att två myndigheter inom samma arbetsfält geografiskt skiljs
åt, dels för att ett stort antal av de statliga myndigheterna redan är
placerade i Stockholm. Exempelvis har Göteborg en mycket liten andel
statliga myndigheter i förhållande till Stockholm.
073. Landskrona kommun
Se yttrande i kapitel 1.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad anser som princip att det finns för många statliga
myndigheter med tillsyn över kommunal verksamhet. Vi bedömer trots
det att bodelningen mellan skyddande av individers rättigheter och ett
bredare främjande perspektiv kan bli tydligare om det renodlas i separata
myndigheter. Sverige bör även, internationellt sett, föregå med gott
exempel och rätta sig efter internationella överenskommelser.
084. Södertälje kommun
Södertälje kommun tillstyrker förslaget att en nationell institution inrättas
i form av en ny myndighet.
124. Handikappförbunden
Se yttrande i kapitel 3.2.1.
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
135
155. Raoul Wallenberg institutet (RWI)
Se yttrande i kapitel 3.1.
163. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU)
Se yttrande i kapitel 3.1.
166. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige
(ROKS)
Roks saknar en lösning kring individärenden i utredningen. Enligt
utredningens förslag ska individer kunna framföra sina åsikter och man
har i utredningen därför ansett att det måste finnas sekretess kring den
information som den nya myndigheten kommer att få. Däremot ges
myndigheten inte någon direkt möjlighet att ingripa i individärenden eller
att förelägga andra myndigheter med någon form av sanktion i de fall då
de inte följer direktiven om att beslut ska ske med respekt för den
enskildes mänskliga rättigheter, enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa. I utredningen har man
kommit fram till att de flesta myndigheter och förvaltningar vill följa
konventioner kring de mänskliga rättigheterna, dock konstaterar
utredningen att kunskapen om dessa konventioner är låg. För att
säkerställa att konventionerna följs hade det därför varit önskvärt att man
i utredningen hade föreslagit en lösning även på individnivå. Både
Justitieombudsmannen och Diskrimineringsombudsmannen har lång
erfarenhet av att arbeta med individärenden för att säkerställa
rättsäkerheten för individen. Utredningen har dock valt att föreslå att det
ska skapas en ny myndighet. Roks menar att det vore bra om denna
föreslagna myndighets verksamhetsområde kunde kombineras med
erfarenheten från hantering av individärenden som finns t.ex. hos JO och
DO.
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 1.
181. Svenska FN-förbundet
Se yttrande i kapitel 3.1.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Akademikerförbundet SSR
Se yttrande i kapitel 3.1. Se även avstyrkande av Saco nedan i detta
kapitel (kap. 3.1.1).
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Vidare delar Svenska missionsrådet delegationens analys att det vore
olämpligt att ge uppdraget till någon av de befintliga organ som
rapporterar till riksdagen såsom diskrimineringsombudsmannen eller
barnombudsmannen av de skäl som anges i rapporten. Institutionen bör
ha möjlighet att verka på en övergripande nivå.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
136
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Vidare delar Sveriges Kristna Råd delegationens analys att det vore
olämpligt att ge uppdraget till någon av de befintliga organ som
rapporterar till riksdagen såsom diskrimineringsombudsmannen eller
barnombudsmannen av de skäl som anges i rapporten. Institutionen bör
ha möjlighet att verka på en övergripande nivå.
Avstyrker
002. Riksdagens ombudsmän (JO)
Delegationen förordar att en ny, fristående myndighet inrättas. De danska
och norska exemplen visar att flera andra alternativ står till buds. I likhet
med vad som anförs i det särskilda yttrandet anser jag att det är
lämpligare att utgå från någon av de befintliga myndigheter som redan
har näraliggande uppgifter.
021. Barnombudsmannen
Barnombudsmannen avstyrker delegationens förslag att inrätta den
nationella institutionen för mänskliga rättigheter i form av en ny
myndighet. Barnombudsmannen anser att den nationella institutionens
uppgifter bör tillkomma JO.
JO:s uppdrag omfattar tillsyn över att den offentliga verksamheten
bedrivs i enlighet med de bestämmelser om mänskliga rättigheter som
regleras i svensk lag. JO:s tillsyn baseras på klagomål från allmänheten,
initiativärenden samt iakttagelser vid inspektioner. JO ska vidare verka
för att brister i lagstiftningen avhjälps. Om ombudsmännen finner
anledning till en författningsändring eller någon annan åtgärd från statens
sida kan ombudsmannen framföra detta till riksdagen eller regeringen.
JO ska lämna en årlig ämbetsberättelse till riksdagen med redogörelse för
de åtgärder och viktigare beslut som vidtagits under året. Nyss nämnda
uppgifter kan sägas motsvara delar av de uppgifter som delegationen
föreslår ska tillkomma institutionen för mänskliga rättigheter.
Den finska regeringen föreslår i en ny proposition att ett så kallat
människorättscenter ska inrättas i form av en operativt självständig enhet
vid den finska justitieombudsmannens kansli. Centret ska bland annat ha
till uppgift att främja information, fostran, utbildning och forskning samt
samarbete i fråga om de mänskliga rättigheterna. Centret ska även
utarbeta rapporter om hur de mänskliga rättigheterna tillgodoses, ta
initiativ och ge utlåtanden för främjande och tillgodoseende av
rättigheterna samt delta i det europeiska och det internationella
främjandet och tryggandet av rättigheterna. Centret ska inte behandla
enskilda klagomål. 28
Barnombudsmannen förordar, i likhet med det finska förslaget, att den
nationella institutionen för mänskliga rättigheter inrättas som en enhet
vid JO:s kansli. En sådan ordning medför nämligen beaktansvärda
28
Den finska regeringens proposition RP 205/2010 rd, Regeringens proposition till
Riksdagen med förslag till lagar om ändring av lagen om riksdagens justitieombudsman
och lagen om justitiekanslern i statsrådet.
137
samordningsfördelar. Barnombudsmannen anser att det stora antal
enskilda klagomål som JO tar emot från allmänheten är en god
utgångspunkt för mer övergripande undersökningar av hur de mänskliga
rättigheterna respekteras i Sverige.
Delegationen framför i huvudsak tre argument mot att den nationella
institutionens uppgifter ska läggas på JO. Delegationen framhåller för det
första att JO har en särskild konstitutionell ställning. JO:s roll är att stå
vid sidan av andra samhällsorgan och att bedriva sin tillsyn utifrån sin
oberoende ställning. Barnombudsmannen anser att JO:s roll liknar den
roll som den nationella institutionen för mänskliga rättigheter föreslås
inneha. Institutionen ska bland annat undersöka och rapportera om hur
kommuner och landsting bedriver sin verksamhet respekterar de
mänskliga rättigheterna. Institutionen ska, liksom JO, inrättas under
riksdagen i syfte att ge den största möjliga självständighet mot
regeringen.
Delegationen menar för det andra att en central del av JO:s uppdrag är
att pröva enskilda klagomål. Den nationella institutionen för mänskliga
rättigheter föreslås inte ska pröva enskilda klagomål. Som ovan nämnts
anser Barnombudsmannen att den nationella enheten för mänskliga
rättigheter bör inrättas som en enhet vid JO:s kansli. Denna enhet bör inte
pröva enskilda klagomål.
Delegationen påpekar för det tredje att JO:s uppdrag att utöva tillsyn
utgår från nationell rätt, medan den nationella institutionens mandat är
grundat i internationella konventioner om mänskliga rättigheter.
Barnombudsmannen noterar att JO redan i dag ska tolka svenska
författningar fördragskonformt, det vill säga i överensstämmelse med
Sveriges internationella åtaganden. JO bör därmed vara väl förtrogen
med internationella konventioner om de mänskliga rättigheterna.
Delegationen menar sammanfattningsvis att JO inte bör tillföras den
nationella institutionens uppgifter, eftersom detta skulle kräva en
fundamental förändring av JO:s uppdrag. Enligt delegationen kan det
knappast komma i fråga att inom ramen för delegationens uppdrag lämna
förslag till så grundläggande konstitutionella förändringar.
Barnombudsmannen är medveten om att en lösning i enlighet med vårt
förslag skulle medföra vissa förändringar av JO:s uppdrag. JO skulle
bland
annat
åläggas
att
främja
utbildning,
forskning,
kompetensutveckling, information och ökad medvetenhet om de
mänskliga rättigheterna i Sverige. Barnombudsmannen anser emellertid
att delegationen överdriver omfattningen av dessa förändringar.
026. Länsstyrelsen i Stockholms län
Länsstyrelsen avstyrker förslaget att den nationella institutionen inrättas i
form av en ny myndighet.
070. Karlstads kommun
Kommunen avstyrker förslaget om en ny myndighet som ska utgöra en
nationell institution för mänskliga rättigheter. Kommunen instämmer
härvidlag helt och fullt med den mening som ledamoten i delegationen
Anders Knape fört fram i sitt särskilda yttrande.
138
075. Linköpings kommun
Linköpings kommun avstyrker dock förslaget att den nationella
institutionen inrättas i form av en ny myndighet. Det finns befintliga
myndigheter med angränsande uppgifter som kan få ett utökat uppdrag.
093. Örnsköldsviks kommun
Det bör inte bildas någon ny myndighet. I Sverige finns redan
myndigheter med angränsande uppgifter som till exempel
Diskrimineringsombudsmannen (DO) som skulle kunna få ett utökat
uppdrag.
095. Östergötlands läns landsting
Däremot anser landstinget att det inte nödvändigtvis bör ske genom
inrättandet av en ny myndighet. Landstinget är av den uppfattningen att
någon av de befintliga myndigheterna med angränsande uppgifter bör
kunna hantera uppdraget att främja och bevaka insatser när det gäller
mänskliga rättigheter och då även handlägga enskilda ärenden vilket inte
ska ingå i uppgifterna för den nationella institution som föreslås i
betänkandet.
096. Jönköpings läns landsting
Landstinget avvisar däremot delegationens förslag om inrättande av en
särskild myndighet.
Betänkandet visar att det finns myndigheter med närliggande uppgifter
till exempel Justitieombudsmannen och Diskrimineringsombudsmannen
(DO) Dessa myndigheter skulle kunna få ett utökat uppdrag. DO hanterar
enskildas diskrimineringsärenden och har i uppdrag att främja lika
rättigheter och möjligheter i Sverige. Att utöka det uppdraget så att det
även omfattar att främja och bevaka insatser när det gäller mänskliga
rättigheter skulle kunna ge samordningsfördelar och vara mer
kostnadseffektivt.
106. Centrum för rättvisa
Centrum för rättvisa ansluter sig till en av de bedömningar som förs fram
i Anders Knapers särskilda yttrande till utredningen, nämligen att
myndigheter som enbart arbetar med mänskliga rättigheter på en
övergripande nivå utan ansvar för hantering av enskilda ärenden, får
svårt att få genomslag för sin verksamhet. Detta talar starkt emot en helt
ny myndighet med ett sådant uppdrag, och snarare för att en befintlig
myndighet, eller för den delen flera befintliga myndigheter, som redan
hanterar klagomål från enskilda får utvidgade uppgifter.
Se även övrig kommentar nedan i detta kapitel (kap. 3.1.1).
144. Landsorganisationen i Sverige (LO)
Delegationen föreslår i betänkandet att en nationell institution –
Kommissionen för mänskliga rättigheter – ska inrättas i Sverige med
utgångspunkt i Parisprinciperna. Delegationen föreslår vidare att denna
Kommission ska inrättas som en myndighet under riksdagen för att få en
tillräckligt oberoende ställning.
LO anser istället att det finns starka skäl att parallellt med Riksdagens
ombudsmän och Justitieombudsmannen (JO), som i dag är ett
139
grundlagsreglerat organ under riksdagen och som har att bevaka många
av de nu aktuella rättigheterna på offentliga området, inrätta ett nytt
fristående organ med ett bevakningsområde som utvidgar JO:s ansvar.
LO föreslår att ett nytt förslag tas fram om att utvidga JOs
ansvarsområden genom en särskild avdelning för den privata sektorn där
JO ska utöva tillsyn över de mänskliga rättigheter som innefattas i de
internationella åtaganden som Sverige åtagit sig att följa. Denna ordning
har införts i Finland vilket talar för att denna lösning är möjlig.
Att inlemma nya uppgifter inom ramen för JO-ämbetet innebär vidare
att det nu aktuella området för mänskliga rättigheter på ett enkelt sätt
skulle kunna ges ett grundlagsskydd som är eftersträvansvärt.
Frågan om JO inom ramen för ett nytt mandat ska kunna pröva
klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i individuella
fall bör tas upp i en andra etapp när organisationen har sjösatts och
tillräcklig kunskap har skapats inom ramen för den nya organisationen. I
det sammanhanget skulle det även vara möjligt att se om det finns
anledning att samordna verksamheten med Diskrimineringsombudsmannen (DO) som i dag inte uppfyller kravet på oberoende enligt
Parisprinciperna. DO har dock otvivelaktigt en viktig uppgift inom
ramen för mänskliga rättigheters effektiva implementering i Sverige.
164. Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH)
Se yttrande i kapitel 1.
168. Roma International
Vi är dock tveksamma, att det ska inrättas åter en ny myndighet i form av
en ny myndighet under riksdagen, eller att inrätta en ny institution. Då
man direkt kan fråga på vad sätt skulle de kunna göra ett mer effektivare
arbete än det som görs i dag av de befintliga. Vi anser även inrätta en ny
tillsynsmyndighet endast skulle kunna skapa en förvirring och ett bakslag
gällande det förtroende som finns och som vi alla redan har för DO, BO,
JO, JK, Riksrevisionen och Socialstyrelsen etc. som ju är våra
tillsynsmän.
175. Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige (SIOS)
En nationell institution som arbetar med att införliva och bevaka skyddet
för de mänskliga rättigheterna inom samhällets alla områden är behövlig.
SIOS delar dock inte den uppfattning som uttrycks i betänkandet, att det
ska inrättas en ny myndighet. SIOS anser att Diskrimineringsombudsmannen (DO) kan få utökade befogenheter för att sköta dessa
åtaganden. SIOS ansluter sig alltså till den uppfattning som uttrycks av
Anders Knape, ledamot i utredningen och ordförande i Sveriges
Kommuner och Landsting i ett särskilt yttrande.
SIOS anser att DO ska få alla arbetsuppgifter som är föreslagna av
Delegationen för en nationell institution för mänskliga rättigheter.
Därutöver bör den ges befogenhet att utöva tillsyn över hur Sveriges
internationella åtaganden uppfylls i offentlig verksamhet. Det vore också
önskvärt om DO kunde lyda under riksdagen i stället för regeringen.
Detta som ett skydd av de viktiga principerna i Regeringsformens 11
kap. 7 §.
140
I och med att DO tar över dessa arbetsuppgifter och befogenheter
förefaller det lämpligt att de också får prövningskompetens och får pröva
klagomål om kränkning av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall. Vår
empiriska erfarenhet är att individer som anser sina rättigheter vara
kränkta oftast inte besitter nödvändiga resurser för att driva sin fråga
genom rättsväsendet, eftersom detta ofta upplevs som överbyråkratiskt
och oöverblickbart. Detta riskerar att, ur den enskildes perspektiv,
urvattna MR-begreppet och reducera det till politisk retorik.
Det är viktigt att den föreslagna institutionen tar hänsyn till det civila
samhällets historiska och framtida verksamhet inom det relevanta
området, samt utnyttjar den befintliga kompetensen och resurserna. En
monopolisering av MR-frågan vore oönskad.
180. Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommission
Se yttrande i kapitel 3.1.2.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Se yttrande i kapitel 3.1. Se även tillstyrkande av Akademikerförbundet
SSR (medlemsförbund i Saco) ovan i detta kapitel (kap. 3.1.1).
197. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)
SKL avstyrker förslaget att den nationella institutionen inrättas i form av
en ny myndighet.
SKL menar att det finns befintliga myndigheter med angränsande
uppgifter som till exempel Justitieombudsmannen och Diskrimineringsombudsmannen (DO) som kan få ett utökat uppdrag.
Fram
till
att
nya
DO
bildades
hade
de
fyra
diskrimineringsombudsmännen högsta internationella status som
nationella institutioner för mänskliga rättigheter. Nuvarande DO är
aktuell för motsvarande ackreditering. Det är således inte nödvändigt att
bilda en ny myndighet för att leva upp till de krav som EU:s byrå för
grundläggande
rättigheter
ställer
och
de
internationella
övervakningsorganen efterfrågar.
SKL framhåller att diskrimineringsförbudet är en princip som
genomsyrar de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter.
De nationella institutioner ska enligt Parisprinciperna också kunna arbeta
för att skapa publicitet om såväl de mänskliga rättigheternas som om
arbete mot diskriminering. DO är den myndighet som i dag både har
uppdraget att främja lika rättigheter och möjligheter i Sverige och
hanterar enskilda diskrimineringsfrågor. DO skulle kunna få ett utökat
uppdrag så att det även omfattar att främja och bevaka insatser när det
gäller mänskliga rättigheter. Det bör ge samordningsfördelar och vara
mer kostnadseffektivt.
En analys av de ekonomiska konsekvenser uppgiftslämnandet medför
för kommuner och landsting saknas (i enlighet med SFS 2007:1244
förordning om konsekvensutredning vid regelgivning). Det merarbete
som uppgiftslämnandet innebär för kommuner och landsting ska regleras
i enlighet med finansieringsprincipen.
141
Tveksam
007. Förvaltningsrätten i Göteborg
Från förvaltningsrättens sida finns inte skäl att ifrågasätta lämpligheten
av att inrätta en nationell myndighet i enlighet med Parisprinciperna.
Syftet med delegationens förslag är att tillhandahålla ett grundläggande
underlag för regeringens fortsatta beredning av frågan. Förvaltningsrätten
instämmer i att ytterligare underlag behövs för att slutlig ställning ska
kunna tas i såväl frågan om behovet av en ny myndighet som vad en
sådan ska ha för uppgifter.
012. Rikspolisstyrelsen
Rikspolisstyrelsen ställer sig över överhuvudtaget tveksam till förslaget
att inrätta en separat myndighet för att främja säkerställandet av de
mänskliga rättigheterna i Sverige, även om Sverige har ett sådant
åtagande, då frågorna till sin art är tvärsektoriella.
014. Migrationsverket
Verket är också tvekande inför förslaget att inrätta en ny institution till
skydd för och främjande av mänskliga rättigheter. Det finns redan i dag
myndigheter som värnar de mänskliga rättigheterna. Att inrätta en ny
institution behöver inte alltid vara den lämpligaste lösningen. Innan det
fattas beslut om en ny myndighet bör man ytterligare utreda och
överväga om inte en av de existerande myndigheterna är lämplig för
uppdraget, till exempel Justitieombudsmannen.
018. Statens folkhälsoinstitut (FHI)
Institutet är tveksamt till förslaget om inrättandet av en nationell
institution för de mänskliga rättigheterna. Institutet delar Delegationens
slutsats om att de mänskliga rättigheterna bör förstärkas, skyddas,
samordnas, bevakas, följas upp för att underlätta och möjliggöra deras
efterlevnad.
En systematisk uppföljning av tillämpningen av de mänskliga
rättigheterna bör göras på samhällets olika nivåer och skulle innebära
samverkan och samordning av olika aktörer på lokal, regional och
nationell nivå.
Statens folkhälsoinstitut anser dock att ansvaret för en systematisk
uppföljning av tillämpningen av de mänskliga rättigheterna bör ligga hos
Diskrimineringsombudsmannen som i dag arbetar med liknande frågor
och har personal med kompetens inom området.
Statens folkhälsoinstitut bedömer att det bör göras en översyn av hur
uppföljning och tillsyn av tillämpningen av de mänskliga rättigheterna
skulle kunna integreras i DO:s verksamhet.
029. Länsstyrelsen i Värmlands län
Länsstyrelsen ställer sig dock tveksam till förslaget att denna institution
ska vara en egen myndighet. Redan befintliga myndigheter bör få ett
utökat ansvar och mandat inom området. Denna fråga bör utredas
ytterligare.
142
Länsstyrelsen delar Delegationens uppfattning att ingen av de
myndigheter, som ges som alternativa lösningar i förslaget, bör
omorganiseras till en nationell institution för mänskliga rättigheter.
I betänkandet har den föreslagna institutionen fått en större funktion
än vad Länsstyrelsen rekommenderar. Länsstyrelsen förordar att den
nationella institutionen snarare ses som ett komplement i förhållande till
övriga aktörer, såsom myndigheter, kommuner och landsting. Det är på
dessa aktörer de huvudsakliga uppdragen bör ligga inom området. Detta i
syfte att arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige då får en bred bas,
både kunskapsmässigt men också verksamhetsmässigt. Hur fördelning av
mandat, uppdrag och ansvarsområden ska fördelas mellan institutionen
och de övriga aktörerna är en viktig fråga som kräver ytterligare
utredning.
Enligt förslaget ska den nationella institutionen ha sin utgångspunkt
direkt i de internationella överenskommelserna om mänskliga rättigheter,
snarare än i nationell lagstiftning. Länsstyrelsen menar att detta kan vara
en styrka, men endast om regeringen samtidigt ger uppdrag och mandat
till andra statliga aktörer och att dessa aktörer har en tydlig utgångspunkt
i nationell lagstiftning. När det gäller att konkretisera arbetet och
implementera rättigheterna i myndigheter, kommuner och landsting är
den nationella lagstiftningen det viktigaste verktyget.
031. Statskontoret
Enligt Statskontorets bedömning bör det – innan eventuellt beslut tas om
att inrätta en ny myndighet för dessa frågor – prövas om verksamheten
kan läggas på en befintlig myndighet. Någon sådan analys har inte gjorts.
Enligt Statskontorets bedömning, motiverar således inte det
beslutsunderlag som utredningen redovisat dels att uppgifterna ska
läggas på en ny myndighet, dels att denna myndighet ska ligga under
riksdagen.
033. Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus)
Delegationen föreslår att en nationell institution för mänskliga rättigheter
ska inrättas i Sverige med utgångspunkt i Parisprinciperna. Mot
bakgrund av detta föreslår Delegationen upprättandet av en resursstark
institution med brett mandat hämtat direkt ur de internationella
konventionerna snarare än ur svensk lag och grundlag. Delegationen har
baserat förslaget uteslutande utifrån de förpliktelser som Sverige har
gentemot det internationella samfundet snarare än det faktiska behov som
finns av en sådan institution i Sverige.
Såsom Krus läser förslaget är institutionens huvudsakliga uppgift att
stå för ett helhetsperspektiv för de mänskliga rättigheternas status i
Sverige, att främja mänskliga rättigheter i Sverige, att driva opinion samt
att vara remissinstans. Delegationen understryker att institutionen inte
ska utöva tillsyn, inte inneha sanktionsmöjligheter eller pröva klagomål
av kränkningar i enskilda fall. Detta är förbehållet andra institutioner.
Institutionen ska basera sin undersökande verksamhet på offentliga
handlingar, inklusive domar. Delegationen föreslår vidare att
institutionen, för att garantera sitt oberoende från regeringen, ska ligga
under Riksdagen samt ha ca 50 anställda.
143
Krus anser att instiftandet av en ny myndighet bör baseras på en
noggrann analys. Överväganden bör göras inte bara med utgångspunkt i
Parisprinciperna utan också med beaktande av befintliga strukturer inom
svensk offentlig förvaltning samt svensk förvaltnings- och rättstradition.
Utgångspunkten för inrättandet av en ny institution bör ske på grundval
av en behovsanalys. Det framgår inte i tillräcklig utsträckning av
Delegationens redogörelse huruvida det inom den offentliga
förvaltningen redan finns verksamheter som redan omhändertar de
uppgifter som institutionen föreslås inneha.
Mot bakgrund av bland annat detta finns det anledning att överväga
också andra alternativ bättre anpassade till den struktur för
rättighetsskydd som redan finns i Sverige. Krus delar visserligen
uppfattningen om att det kan vara bra med en aktör som kan stå för ett
helhetsperspektiv kring de mänskliga rättigheterna och rapportera därom.
Delegationens förslag är dock betydligt mer vidsträckt än så. Såsom
Delegationen själv anför täcks merparten av de uppgifter som
institutionen föreslås ha i enlighet med Parisprinciperna av andra aktörer
inom statsförvaltningen.
Krus anser därmed att en mer proportionell och pragmatisk åtgärd
skulle vara att komplettera någon av de på området redan verksamma
myndigheterna med ett uppdrag att främja och bevaka insatser när det
gäller mänskliga rättigheter.
En alternativ lösning baserad på en behovsanalys skulle sannolikt inte
stå i strid med Parisprinciperna då dessa erkänner rätten för varje stat att
välja det ramverk som är bäst lämpat för de särskilda behov som finns på
nationell nivå. 29
040. Stockholms universitet
Frågor som enligt universitetet måste lyftas fram och diskuteras vidare är
om det i Sverige finns instanser som antingen redan fyller de uppgifter
som angivits i deklarationen eller som med något ändrat mandat skulle
kunna göra det. I sin kartläggning visar utredningen att många organ har
funktioner inom MR-området, men det påtalas också att det saknas ett
samlat och övergripande perspektiv. Den föreslagna kommissionen
skulle kunna tackla frågorna med ett brett mandat och utifrån en
helhetssyn.
Frågan om utformning av nya myndigheter har nyligen övervägts av
Förvaltningskommittén. En poäng i dess betänkande Styra och ställa –
förslag till en effektivare statsförvaltning (SOU 2008:118) är att alltför
solida konstruktioner bör undvikas i ett inledande skede. Snarare finns
det skäl att överväga lätta strukturer som vid behov kan modifieras, t ex
genom tidsbegränsade mandat. Att då förankra en ny inrättning i
riksdagsordningen och sedan även regeringsformen är att gå motsatt väg.
Det finns följaktligen en hel del att begrunda i utredningens förslag.
Inom
förvaltningssystemet
finns
utöver
sektoriella
s.k.
stuprörsmyndigheter med specifika uppgifter rätt många organ som har
att bevaka olika horisontella mål som anses böra få genomslag inom hela
29
General Assembly resolution 48/134 of 20 December 1993, artikel 12.
144
den
offentliga
verksamheten.
I
en
kartläggning
som
Ekonomistyrningsverket (ESV) utförde 2003 fann man ett dussintal
sådana instanser. Några exempel på ”tvärkrav” som ställs på hela
förvaltningen är koherenspolitiken för en rättvis och hållbar global
utveckling, förvaltningspolitiken med dess accent på betoning av ett
offentligt etos samt kraven på myndigheterna att bevaka totalförsvaret,
regionalpolitiken, miljöpolitiken, jämställdheten mellan kvinnor och män
samt integrationspolitiken. Det finns vidare nationella handlingsprogram
på många områden, t ex handikappolitiken, ungdomsfrågorna, folkhälsa,
barnpolitik och social utestängning. En annan tvärgående
bevakningsfunktion avser regelförenkling och barnens rättigheter.
Övergripande uppdrag har också DO, ESV, JO, Justitiekanslern (JK) och
Riksrevisionen. Erfarenheten av riksdagen som uppdragsgivare och
mottagare av väsentliga budskap är dock inte den bästa. JO och
Riksrevisionen är båda underställda riksdagen, men har trots flitig
rapportering om allvarliga brister i lagstiftningen, förvaltningspraktiken
och statshushållet påfallande svårt att få gehör för sina synpunkter.
Utöver svenska offentliga instanser finns på MR-området dels
internationella övervakningsorgan, dels aktiva fristående organisationer.
På den akademiska fronten vill universitetet erinra om Raoul
Wallenberginstitutet i Lund.
042. Uppsala universitet
Skulle en särskild myndighet anses som behövlig vad gäller de uppgifter
som inte redan utförs vid landets universitet och högskolor, dvs. den mer
direkt övervakande funktion som kommissionen föreslås få, så efterlyser
universitet en diskussion om denna övervakande funktion istället kan
tilldelas en existerande institution, företrädesvis JO. Den främsta
anledningen som utredningen uppger för att inte göra detta är att JO har
”reaktiva” funktioner och att det inte är lämpligt att en kommission för
mänskliga rättigheter tar emot enskilda klagomål. Emellertid har JO även
”framåtblickande”, eller ”förbättrande” funktioner som genomförs
genom granskning och inspektioner. JO utför redan en
klagomålsfunktion så vitt gäller konstitutionella rättigheter. Denna
klagomålsfunktion bidrar till dessas inspektioner (och vice versa).
054. Diskrimineringsombudsmannen (DO)
DO anser att Delegationen ibland uppvisar en alltför stark tro på statens
möjligheter. Staten ska som exempel se till att det civila samhället och
medierna ”stimuleras att ännu tydligare arbeta med mänskliga
rättigheter”. Det omvända kunde också diskuteras. DO hade gärna sett
förslag om det civila samhällets roll för skyddet av mänskliga rättigheter.
Vad vill det civila samhällets organisationer förändra som har bäring på
Sveriges internationella åtaganden? Hur ser kritiken ut mot staten vad
gäller efterlevnaden av mänskliga rättigheter?
DO ställer sig tveksamt till behovet av en ny myndighet. I synnerhet
en myndighet som varken ska pröva enskilda klagomålsärenden, ha
sanktionsmöjligheter eller utöva någon tillsyn. Som Delegationen
framhåller finns redan flera myndigheter med uppgift att säkerställa
skyddet
för
mänskliga
rättigheter,
t.ex.
Justitiekanslern,
Diskrimineringsombudsmannen och Skolinspektionen.
145
DO delar emellertid Delegationens slutsats att det behövs en ny
struktur för skydd av mänskliga rättigheter. Men istället för att bygga upp
en ny myndighet anser DO att det går att ta vara på de samlade
erfarenheter som redan finns. Visserligen utövar befintliga myndigheter
ingen tillsyn över Sveriges sammantagna internationella åtaganden om
de mänskliga rättigheterna. Å andra sidan kan en sådan brist åtgärdas
genom att en eller ett par befintliga myndigheter får ett utökat uppdrag
som inbegriper en samordnad tillsyn.
055. Ungdomsstyrelsen
Ungdomsstyrelsen konstaterar att den föreslagna kommissionen skulle
utgöra en tvärsektoriellt arbetande myndighet vars verksamhet tangerar
och även riskerar att överlappa ett stort antal redan existerande
myndigheters verksamhetsområden.
Ungdomsstyrelsen har lättast att överblicka myndighetsstrukturen på
barn- och ungdomsområdet. Enbart inom detta område finns ett antal
myndigheter som redan i dag arbetar tvärsektoriellt, stödjande och
pådrivande
med
människorättsfrågor
i
förhållande
till
sektorsmyndigheterna och det civila samhället. Bland dessa redan
befintliga myndigheter kan särskilt nämnas Barnombudsmannen, Statens
folkhälsoinstitut, Handisam och Ungdomsstyrelsen samt i frågor som rör
barns och ungas attityder och värderingar även Forum för levande
historia. Mot denna bakgrund anser Ungdomsstyrelsen att det för det
första noggrant bör övervägas om det effektivaste sättet att främja
medborgarnas, och i synnerhet minoriteters och utsatta gruppers,
möjligheter att ta del av de mänskliga rättigheterna är att skapa en ny
myndighet eller om det är mer effektivt att genomföra satsningar inom
den redan befintliga myndighetsstrukturen. För det andra anser
Ungdomsstyrelsen att om det bedöms vara mest effektivt att skapa en ny
myndighet är det av största vikt att denna myndighets ansvarsområden
tydligare än i betänkandet avgränsas och preciseras så att överlappning
med andra myndigheters arbete kan undvikas och därigenom säkerställa
att statens resurser används på ett så effektivt sätt som möjligt.
090. Västerås kommun
Västerås stad anser, precis som delegationen, att det behövs en nationell
myndighet vars uppdrag bland annat är att främja säkerställande av
mänskliga rättigheter.
Dock föreslår Västerås stad att innan inrättandet av en ny myndighet
sker, bör en undersökning göras om redan befintliga myndigheter så som
Justitieombudsmannen, JO eller Diskrimineringsombudsmannen, DO
kan ges möjlighet att genomföra uppdraget.
174. Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO)
RIO är dock undrande över att delegationen föreslår Kommissionen för
mänskliga rättigheter som en fristående ny myndighet och anser att
Anders Knapes reservation som innehåller ett förslag om att koppla
Kommissionen till Diskrimineringsombudsmannen (DO), där enskilda
ärenden behandlas, bör utredas mer.
146
Övriga kommentarer
008. Justitiekanslern
Delegationen har i sin bakgrundsanalys redogjort för vissa av
Justitiekanslerns uppgifter som har anknytning till de mänskliga
rättigheterna (se avsnitt 3.3.5). Det kan i den delen tilläggas att
Justitiekanslern i enlighet med bestämmelserna i förordningen
(1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten varje år
handlägger ett stort antal skadeståndsärenden (år 2010 inkom ca 2 800
sådana ärenden till Justitiekanslern). Det har blivit allt mer vanligt att
skadeståndsanspråk mot staten innefattar påståenden om kränkningar av
de mänskliga rättigheter som stadgas i Europakonventionen.
Justitiekanslern har också, inom ramen för statens frivilliga
skadereglering, på senare år i förhållandevis många fall tillerkänt
enskilda personer skadestånd med anledning av överträdelser av
Europakonventionen. Huvuddelen av dessa beslut har gällt överträdelser
av rätten till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i
Europakonventionen. Ett flertal beslut om skadestånd har även avsett
överträdelser av artikel 8 (rätt till skydd för privat- och familjeliv), artikel
10 (yttrandefrihet) och artikel 11 (föreningsfrihet m.m.). Enskilda kan
alltså vända sig till Justitiekanslern och begära skadestånd av staten med
hänvisning till en överträdelse av de mänskliga rättigheter som följer av
Europakonvention, oavsett vilken eller vilka bestämmelse i konventionen
som anspråket avser (se vidare betänkandet Skadestånd och
Europakonventionen, SOU 2010:87, särskilt avsnitt 4.4.4).
024. Arbetsgivarverket
För det fall en nationell institution för de mänskliga rättigheterna inrättas
i Sverige anser Arbetsgivarverket att det är viktigt att en sådan
myndighet blir effektiv när det gäller administration och
kompetensförsörjning. Små myndigheter är mer sårbara utifrån dessa
aspekter.
En liten myndighet har svårt att upprätthålla en effektiv och flexibel
kompetensförsörjning av uppdraget. Genom att skapa en ny myndighet
ökar de administrativa kostnaderna. Även om en del administrativt stöd
kan upphandlas externt, behöver myndigheten ha viss egen kompetens
inom dessa områden, inte minst ledningskompetens.
034. Statens skolverk
Se yttrande i kapitel 1.
035. Statens skolinspektion
Skolinspektionen instämmer i delegationens bedömning att ett flertal
myndigheter, däribland Skolinspektionen, har alltför avgränsade
ansvarsområden för att få ett utökat uppdrag och har inga synpunkter på
lämpligheten av att en nationell institution inrättas i form av en ny
myndighet under riksdagen.
066. Jönköpings kommun
Jönköpings kommun har tagit del av det särskilda yttrandet från SKL:s
representant i delegationen. Vi vill därför understryka behovet av att
147
noggrant överväga organisationen av den nationella institutionen så att
den kan få stort genomslag med sin verksamhet på ett så
kostnadseffektivt sätt som möjligt.
Eftersom mänskliga rättigheter omfattar mer än diskrimineringsfrågor
skulle det däremot kunna bli ett pedagogiskt problem om institutionen
inordnades under Diskrimineringsombudsmannen.
071. Kristinehamn kommun
Se yttrande i kapitel 1.
081. Stockholms kommun
Vad det gäller utredningens förslag så har redan i dag Diskrimineringsombudsmannen (DO) och Justitieombudsmannen (JO) till uppgift att
övervaka efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna. Om utredningens
förslag om en MR-kommission (mänskliga rättigheter) realiseras bör det
tydligt framgå hur den ska samspela med dessa myndigheter samtidigt
som kommissionen bör kunna fylla ett viktigt behov som inte kan
tillgodoses inom redan existerande myndigheter.
106. Centrum för rättvisa
Med detta sagt menar Centrum för rättvisa att de föreslagna resurserna
om 65 miljoner kronor årligen troligen skulle kunna användas på bättre
sätt för att säkerställa ett praktiskt och effektivt genomslag för enskildas
mänskliga rättigheter i Sverige. Ett av de bästa sätten att komma tillrätta
med människorättskränkningar och förhindra att andra enskilda utsätts
för liknande kränkningar är att domstol fastslår att en kränkning har skett
och genom att den enskilde tillerkänns gottgörelse genom skadestånd. Ett
problem som Centrum för rättvisa uppmärksammat är att de
rättegångskostnadsrisker sådana processer medför verkar avskräckande
för enskilda.
I SOU 2010:87 (Skadestånd och Europakonventionen) har föreslagits
en ny rättegångskostnadsregel när det gäller domstolsprövningar av
kränkningar av Europakonventionen. Men för att jämkning eller
kvittning av rättegångskostnaderna ska ske enligt den regel som denna
utredning föreslagit, förutsätts att domstolen konstaterat att det har skett
en överträdelse av Europakonventionen och att det finns ”särskilda skäl”
att frångå rättegångsbalkens generella regler om kostnadsfördelning.
Centrum för rättvisa föreslår istället att den motsvarande regel som gäller
på ett annat människorättsområde, diskrimineringsområdet, ska gälla.
Inom det området gäller att det är tillräckligt att domstolen konstaterar,
att den part som förlorat målet hade skälig anledning att få tvisten
prövad, för att rättegångskostnaderna skall jämkas eller delas.
Denna princip bör utsträckas inte bara till mål om påstådda
kränkningar av Europakonventionen utan även beträffande fri- och
rättigheterna i regeringsformen. Skulle staten anse att det finns resurser
både för att inrätta en särskild människorättsmyndighet och för
införandet av mer generösa regler beträffande rättegångskostnadsansvar i
mål om fri- och rättigheter välkomnar Centrum för rättvisa detta. Men
om medel inte kan avsättas för båda reformerna, förordar Centrum för
rättvisa att staten i första hand ska bidra till säkerställandet av mänskliga
148
rättigheter genom att möjliggöra för fler enskilda att våga pröva sin talan
i domstol.
Se även avstyrkande ovan i detta kapitel (kap. 3.1.1).
161. Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners
rättigheter (RFSL)
I betänkandet anges vidare att den nya institutionens uppdrag kan komma
att tangera andra myndigheters uppdrag, exempelvis Diskrimineringsombudsmannens. RFSL vill framhålla att det ur en enskilds perspektiv är
av största vikt att myndigheterna, vid överlappande uppdragsområden,
för en dialog samt samverkar för att uppnå en samsyn på arbetet med
mänskliga rättigheter.
231. Västra Götalandsregionen
Se yttrande i kapitel 3.2.1.
Västra Götalandsregionen tar inte ställning till vilken organisation som
ska ha dessa uppgifter men stöder alltså Delegationen i dess bedömning
av att det behövs en aktör som driver på det inhemska arbetet med
mänskliga rättigheter genom att utföra dessa uppgifter.
3.1.2 Institutionen inrättas under riksdagen
Delegationens förslag: Den nationella institutionen för mänskliga
rättigheter inrättas under riksdagen.
Tillstyrker eller har inget att erinra
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Se yttrande i kapitel 3.1.
021. Barnombudsmannen
Barnombudsmannen tillstyrker att den nationella institutionen för
mänskliga rättigheter inrättas under riksdagen.
030. Länsstyrelsen i Dalarnas län
Länsstyrelsen tillstyrker att det inrättas en kommission för mänskliga
rättigheter och de därav följande författningsförslagen.
045. Linnéuniversitetet
Grundstenen i delegationens förslag är att den nya strukturen skall vara
oberoende av statsmakterna, ungefär som högsta domstolen i USA, dvs.
utnämnas av riksdagen och ha mandatperioder som går över riksdagens
perioder, och därmed över regeringsskiften. Detta har konsekvenser på
ett par områden, där utredningens förslag bör skärpas något.
En av förebilderna för detta är Riksrevisionen. Delegationen jämför
också med Justitieombudsmannen.
Att kommissionen också stadfästs genom en bestämmelse i
regeringsformen kan därmed också tillstyrkas, som en manifestation av
detta oberoende. Den föreslagna successiva förnyelsen av
kommissionärerna (s. 385) kan ytterligare förstärka oberoendet.
149
En möjlighet som utredningen övervägt men inte föreslagit är att
införa en generell och obligatorisk skyldighet för alla myndigheter,
inklusive de lagstiftande organen och kommunala instanser, samt andra
som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen (s 371) – att
hänskjuta alla förslag som har beröring med mänskliga rättigheter till den
nya kommissionen.
058. Forum för levande historia
Det är viktigt att en ny kommission görs oberoende av regeringsmakten.
103. Amnesty Sverige
För att institutionen skall få en verklig betydelse är mandatet och
tillgången till resurser av helt avgörande betydelse. Vi välkomnar att
institutionen enligt förslaget skall ligga under Riksdagens ansvar, något
som är betydelsefullt för att självständigt och trovärdigt kunna utföra sitt
arbete.
109. Demokratiakademin
Vi anser det vara av största vikt att institutionen står självständig i
förhållande till regeringen och att tillsättande och avsättande av
institutionens ledning görs oberoende av politiska styrkeförhållanden.
Om ledningen för en nationell institution för mänskliga rättigheter kan
tillsättas och avsättas av regeringen riskerar institutionen att förlora sin
integritet och människors tilltro till den. Därför är det viktigt att
institutionen inrättas under riksdagen och att reglerna för att tillsätta och
avsätta institutets ledning regleras i särskild ordning.
117. Fonden för mänskliga rättigheter
För att säkra dess oberoende från regeringen bör den inrättas direkt under
riksdagen.
123. Föreningen Ordfront
Vi anser det vara av största vikt att institutionen står självständig i
förhållande till regeringen och att tillsättande och avsättande av
institutionens ledning görs oberoende av politiska styrkeförhållanden.
Om ledningen för en nationell institution för mänskliga rättigheter kan
tillsättas och avsättas av regeringen riskerar institutionen att förlora sin
integritet och människors tilltro till den. Därför är det viktigt att
institutionen inrättas under riksdagen och att reglerna för att tillsätta och
avsätta institutets ledning regleras i särskild ordning.
124. Handikappförbunden
Se yttrande i kapitel 3.2.1.
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
155. Raoul Wallenberg institutet (RWI)
Utredningen föreslår att den nya myndigheten ska underställas riksdagen
och får i likhet med JO-ämbetet därmed anses vara oberoende. I denna
del är RWI enigt med utredningens förslag och vill understryka att frågan
150
om en oberoende myndighet är central för vilket förtroende myndigheten
kan komma i åtnjutande av.
163. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU)
Se yttrande i kapitel 3.1.
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 1.
175. Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige (SIOS)
Se yttrande under kapitel 3.1.2.
180. Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommission
AVDELNINGEN anser att det finns starka skäl för att inte parallellt med
Riksdagens ombudsmän, Justitieombudsmannen (JO) som i dag är ett
grundlagsreglerat organ under riksdagen och som har att bevaka många
av de nu aktuella rättigheterna på offentliga området, inrätta ett nytt
fristående organ med ett bevakningsområde som överlappar JO:s ansvar
och andras, t.ex. DO:s och BO:s, ansvar.
Avdelningen föreslår att ett nytt förslag tas fram om att utvidga JO:s
ansvarsområden genom en särskild avdelning inom JO till även den
privata sektorn och att omfatta alla de mänskliga rättigheter som
innefattats i de internationella åtaganden som Sverige åtagit sig att följa.
Denna ordning har införts i det närmaste i Finland vilket talar för att
denna lösning är möjlig. Att inlemma nya uppgifter inom ramen för JOämbetet innebär vidare att det nu aktuella området för mänskliga
rättigheter på ett enkelt sätt skulle kunna ges ett grundlagsskydd som är
eftersträvansvärt. Frågan om JO inom ramen för ett nytt mandat skall
kunna pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i
individuella fall bör tas upp i en andra etapp när organisationen har
sjösatts och tillräcklig kunskap har skapats inom ramen för den nya
organisationen.
I det sammanhanget skulle det även vara möjligt att se hur JO:s arbete
skulle kunna samordnas med Diskrimineringsombudsmannen (DO) som i
dag lyder under regeringen. DO har otvivelaktigt en viktig uppgift inom
ramen för olika mänskliga rättigheters effektiva implementering i
Sverige. Lika rättigheter och allas lika värde är trots allt den röda tråden
som löper igenom alla MR-konventioner.
181. Svenska FN-förbundet
Se yttrande i kapitel 3.1.
187. UN Women Nationell kommitté Sverige
Kommissionen bör ha en oberoende ställning, (tillsättas av riksdagen)
såsom rekommenderas i principerna, och ett brett mandat att främja
säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige.
191. Sveriges advokatsamfund
Det bör också understrykas att institutionen måste vara självständig i
förhållande till regeringen. Advokatsamfundet har övervägt för- och
nackdelar med att institutet får formen av en myndighet under riksdagen i
151
stället för, som är fallet i vissa andra europeiska länder, bli en helt
fristående organisation kopplad till exempelvis ett universitet. Betydelsen
av att institutet får möjlighet att kräva in information från kommuner och
andra myndigheter och även vilken tyngd dess uttalanden och
rekommendationer kommer att få är dock faktorer som talar för
Delegationens förslag.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Akademikerförbundet SSR
Se även avstyrkande av Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
nedan i detta kapitel (kap. 3.1.2).
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Svenska missionsrådet välkomnar förslaget att inrätta en från regeringen
självständig och oberoende nationell institution under riksdagen i form
av en ny myndighet med mandat att främja säkerställandet av de
internationellt erkända mänskliga rättigheterna.
Se även yttrande i kapitel 1.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Sveriges Kristna Råd välkomnar förslaget att inrätta en från regeringen
självständig och oberoende nationell institution under riksdagen i form
av en ny myndighet med mandat att främja säkerställandet av de
internationellt erkända mänskliga rättigheterna.
Se även yttrande i kapitel 1.
229. Peter Nobel
Se yttrande i kapitel 3.3.
230. Broderskapsrörelsen – Sveriges kristna socialdemokrater
Förslagen tillstyrks. Det är mycket angeläget att Sverige får ett mer
systematiskt arbete för att tillförsäkra människor rätten till de mänskliga
rättigheterna. En kommission för mänskliga rättigheter, inordnad direkt
under riksdagen och därmed fristående från regeringen är enligt vår
uppfattning en förutsättning för att på allvar stärka det förebyggande och
systematiska arbetet för de mänskliga rättigheterna.
Det är också en poäng att skapandet av en sådan kommission i sig
själv innebär att Sverige bättre lever upp till det internationella
regelverket för mänskliga rättigheter.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Se yttrande i kapitel 3.1.
Avstyrker
002. Riksdagens ombudsmän (JO)
Delegationen har vidare med hänvisning till kravet på att institutionen
ska vara oberoende ansett att den bör ligga under riksdagen. Praktiska
152
skäl talar emot detta. Vad gäller oberoendet förtjänar det att framhållas
att svenska myndigheter, i jämförelse med länder där ministerstyre
tillämpas, är påtagligt oberoende även när de formellt lyder under
regeringen. Delegationen har i detta sammanhang även diskuterat om JO
vore en lämplig värd för en institution för skydd av mänskliga rättigheter.
I den mån den tanken skulle återaktualiseras måste det ske genom en av
riksdagen initierad utredning.
Se även yttrande i kapitel 3.1.
006. Kammarrätten i Stockholm
Delegationen föreslår att det under riksdagen inrättas en ny myndighet,
en kommission för mänskliga rättigheter, i syfte att stärka respekten för
mänskliga rättigheter i Sverige med utgångspunkt i ”de internationellt
erkända mänskliga rättigheterna” (se t.ex. s. 350). I och med inrättandet
av en sådan institution på nationell nivå skulle Sverige följa de s.k.
Parisprinciperna och i framtiden undvika kritik från olika
övervakningskommittéer inom FN när det gäller området för mänskliga
rättigheter.
Kammarrätten konstaterar att de uppgifter en nationell institution för
mänskliga rättigheter enligt Parisprinciperna bör kunna utföra till största
delen består av olika former av främjande när det gäller respekten för
mänskliga rättigheter. Det handlar i praktiken om att lämna rådgivande
yttranden, rekommendationer, förslag och rapporter till bl.a. regering och
riksdag, att ge synpunkter på befintlig och föreslagen lagstiftning, att
delta i internationellt samarbete, att bistå i utbildnings- och
forskningssammanhang samt att genom informationsinsatser bidra till en
ökad medvetenhet om de mänskliga rättigheterna (s. 169-170). Av
betänkandet framgår vidare att det inte är tänkt att den föreslagna
kommissionen ska pröva enskilda klagomål, vara tillsynsmyndighet eller
ha sanktionsmöjligheter.
Det som kännetecknar en myndighet är att den ägnar sig åt
myndighetsutövning. Vad som ligger i det senare begreppet är inte
entydigt, något som framgår av bl.a. Förvaltningslagsutredningens
betänkande En ny förvaltningslag (SOU 2010:29 s. 99f) där följande
slutsats dras (s. 102): ”Skalar man bort den ideologiska överbyggnaden
och analyserar realiteterna bakom den från äldre doktrin hämtade
vokabulären, återstår av begreppet myndighetsutövning inte mycket mer
än att det ska vara fråga om ett i offentligrättsliga normer grundat
beslutsfattande, som i väsentlig mån påverkar den enskildes personliga
eller ekonomiska situation”.
Kammarrätten ifrågasätter inte att det är en korrekt uppfattning att
Sverige inte i alla delar uppfyller Parisprinciperna. Betänkandets
bakgrundsanalys visar t.ex. på bristen på statistisk information och
avsaknaden av tvärvetenskaplig forskning inom området för mänskliga
rättigheter. Vidare är det riktigt att flera av de i Sverige befintliga
institutionerna med närliggande uppdrag antingen har ett mandat som
gäller mänskliga rättigheter i en viss men begränsad utsträckning (t.ex.
diskriminering), rör en viss sektor av samhällslivet (t.ex. arbetslivet) eller
har siktet inställt på en viss grupp av människor (t.ex. barn). Inte heller
finns det i Sverige, med något undantag (Barnombudsmannen), någon
153
institution vars mandat har sin utgångspunkt direkt i de internationella
konventionerna om mänskliga rättigheter.
Den i betänkandet föreslagna nya institutionen är emellertid inte tänkt
att ägna sig åt myndighetsutövning av något slag. Redan av detta skäl
avstyrker kammarrätten förslaget att inrätta en myndighet under
riksdagen i form av en kommission för mänskliga rättigheter.
Kammarrätten anser i denna del att det i stället borde utredas om de
danska (Institut for Menneskerettigheder, s. 178) och norska (Norsk
Senter for Menneskerettigheter, s. 180) exemplen kan mana till efterföljd
för svensk del.
012. Rikspolisstyrelsen
Rikspolisstyrelsen delar inte delegationens slutsats att en placering under
riksdagen skulle göra den föreslagna institutionen mera oberoende än en
placering under regeringen.
126. Hjälpmedelsinstitutet (HI)
HI delar inte förslaget att en ny fristående myndighet bör bildas under
riksdagen för att hantera och följa hur Sverige lever upp till konventionen
om Mänskliga rättigheter. HI delar istället SKL:s synpunkt att utöka
DO:s mandat. HI anser att det är en fördel att finnas i ett sammanhang
som hanterar enskilda diskrimineringsfrågor, även om uppdraget är
större. Att kombinera dessa uppdrag bör ge både samordningsfördelar
och vara mer kostnadseffektivt.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Saco anser vidare att Parisprincipernas krav på opartiskhet inte belysts
fullt ut. Delegationen stannar ganska enkelt för att myndigheten ska vara
underställd riksdagen. Detta trots att en sådan ordning innebär en
avvikelse från den rådande konstitutionella ordningen. Här vill vi erinra
om den relativt omfattande analys som diskrimineringskommittén (SOU
2006:22) gjort beträffande Parisprinciperna krav på opartiskhet.
Diskrimineringskommittén kom för övrigt fram till att kravet på den då
föreslagna diskrimineringsombudsmannens opartiskhet mycket väl gick
att upprätthålla även underställd regeringen. Även praktiska aspekter
måste övervägas, bl.a. värdet av en enkel och effektiv dialog med
huvudmannen. Inte heller dessa aspekter har belysts.
Saco avstyrker förslaget att den nationella institutionen inrättas i form
av en ny myndighet underställd riksdagen.
Se även tillstyrkande av Akademikerförbundet SSR (medlemsförbund
i Saco) ovan i detta kapitel (kap. 3.1.2).
Tveksam
031. Statskontoret
Förslaget innebär inte endast att det är en ny statlig myndighet under
regeringen som ska inrättas. Det handlar om något i den svenska
förvaltningsmodellen så unikt som en myndighet under riksdagen, inte
under regeringen. Detta förslag tar sin utgångspunkt i kraven på ett
nationellt organ för de mänskliga rättigheterna som står att finna i de s.k.
Parisprinciperna, som innebär att det organ som en nation inrättar för att
154
hantera frågor om mänskliga rättigheter ska vara ett från regeringen och
myndigheterna oberoende organ. Enligt Statskontorets bedömning har
inte utredningen i tillräckligt hög grad beaktat de möjligheter som den
svenska förvaltningsmodellens särdrag medger. Den svenska
förvaltningsmodellen med ett relativt sett litet regeringskansli och med
merparten av förvaltningsuppgifterna förlagda till organisatoriskt
fristående myndigheter öppnar för goda möjligheter för att frågorna om
mänskliga rättigheter kan behandlas på ett mera oberoende vis än vad
som skulle vara möjligt i flertalet andra länder. Vidare är de svenska
statliga myndigheterna internationellt sett unika då de kan ha
domstolsuppgifter.
Enligt Statskontorets bedömning, motiverar således inte det
beslutsunderlag som utredningen redovisat dels att uppgifterna ska
läggas på en ny myndighet, dels att denna myndighet ska ligga under
riksdagen.
042. Uppsala universitet
Uppsala universitet är något tveksamt till om utredningen har
demonstrerat ett klart behov att inrätta en helt ny myndighet under
riksdagen. En kommission för mänskliga rättigheter skulle för det första
kunna uppfattas som något annat än vad den faktiskt föreslås vara.
Enskilda kan lätt få bilden av att detta är en institution som man kan
vända sig till om man anser att ens rättigheter kränkt och detta är inte
tanken med förslaget. En otydlighet finns redan där. Flera av de uppgifter
som – istället för att ta emot klagomål från enskilda – föreslås vara
huvuduppgifter för den nya myndigheten är att undersöka hur skyddet av
mänskliga rättigheter i Sverige kan förbättras, ha internationella
kontakter på detta område och stödja undervisning och forskning på
området. Det är, enligt universitets uppfattning, svårt att se hur dessa
uppgifter skiljer sig från den verksamhet som redan bedrivs vid landets
universitet och högskolor av personer och grupper med forskarutbildning
och universitetspedagogisk kompetens. Att tillskapa en särskild
myndighet med så närliggande uppgifter måste, enligt universitetets
mening analyseras närmare. Kanske kan centrumbildningar inom ramen
för existerande myndigheter bättre tillgodose de behov utredningen
identifierat? Det finns dessutom anledning att tro att de här nämnda
uppgifterna bättre kan utföras inom ramen för redan befintliga
myndigheter om utredningen förslag om förstärkning av resurser för
forskning och undervisning på området genomförs.
Övriga kommentarer
049. Svenska Unescorådet
Kommissionen är tänkt att inrättas som en myndighet under riksdagen
vilket kan förefalla logiskt men också kan vara problematiskt eftersom de
flesta MR-frågor rör relationer mellan individ och myndighet/stat. Vi
saknar en tydlig beskrivning av kommissionens relation till
Regeringskansliet. Trots allt är det inom Regeringskansliet som
myndigheters uppdrag och resurser definieras.
155
3.2 Institutionens mandat och arbetsuppgifter
3.2.1 Brett mandat
Delegationens förslag: Den nationella institutionen för mänskliga
rättigheter ges ett brett mandat att främja säkerställandet av de mänskliga
rättigheterna i Sverige.
Tillstyrker eller har inget att erinra
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Se yttrande i kapitel 3.1.
021. Barnombudsmannen
Barnombudsmannen tillstyrker delegationens förslag att ge den
nationella institutionen för mänskliga rättigheter ett brett mandat att
främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Barnombudsmannen delar delegationens bedömning att institutionen
särskilt bör ha till uppgift att:
− undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna
respekteras i Sverige samt lämna förslag om hur situationen kan
förbättras,
− föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som behövs för att
säkerställa att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga
rättigheterna uppfylls,
− ha kontakter med internationella organisationer och även i övrigt
delta i internationellt samarbete om frågor som rör de mänskliga
rättigheterna, samt
− främja utbildning, forskning och kompetensutveckling, information
och ökad medvetenhet om de mänskliga rättigheterna i Sverige.
023. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF)
ISF anser att det vore lämpligt att den nya myndigheten inom ramen för
sitt uppdrag att undersöka och rapportera om hur de mänskliga
rättigheterna respekteras i Sverige också får ansvar för tillsyn över att
enskilda myndigheter uppfyller konventionerna om mänskliga
rättigheter, i stället för att sådana uppdrag läggs på olika
tillsynsmyndigheter.
Skälen för detta är följande. Om ett sådant uppdrag läggs på den nya
myndigheten kommer fokus på ökad medvetenhet om mänskliga
rättigheter att bli tydligare. Dessutom kommer en samlad kompetens att
finnas inom den nya myndigheten, vilket bidrar till att skapa en
heltäckande kunskap om vilket behov övriga myndigheter har av
kompetensutveckling. Vidare kan kontrollerna av hur reglerna efterlevs
bli mer enhetliga. Om uppdraget i stället fördelas ut på en rad olika
tillsynsmyndigheter finns en mycket stor risk att tillsynen ges olika
innehåll och inriktning. Det kan även finnas en risk för att det kan bli
problematiskt för tillsynsmyndigheterna att få tillgång till den kompetens
som behövs för den föreslagna tillsynen.
156
030. Länsstyrelsen i Dalarnas län
Länsstyrelsen tillstyrker att det inrättas en kommission för mänskliga
rättigheter och de därav följande författningsförslagen.
039. Högskoleverket
Högskoleverket ställer sig positivt till inrättandet av en nationell
institution för mänskliga rättigheter i Sverige med föreslaget mandat.
044. Malmö högskola
Högskolan ställer sig positiv till de uppgifter som delegationen
presenterar för kommissionen; att undersöka och rapportera om
mänskliga rättigheter; föreslå lagändringar och andra åtgärder; ha kontakt
med internationella organisationer samt främja debatt, utbildning,
forskning och kompetensutveckling inom MR-området. Det saknas i dag
ett organ med dessa uppgifter och inrättandet av ett sådant är av stor vikt
för genomförandet av mänskliga rättigheter. Kommissionen kan enligt
Malmö högskola, med det beskrivna mandatet, ges goda förutsättningar
att främja respekten och skyddet för mänskliga rättigheter i Sverige.
057. Statens museer för världskultur
Delegationen stödjer Parisprincipernas rekommendation att alla länder
inrättar en nationell institution för mänskliga rättigheter, av oberoende
ställning och med ett brett mandat. I den nationella institutionens
föreslagna uppgifter att 1) undersöka och rapportera, 2) föreslå
förbättringsändringar, 3) samverka med internationella organisationer
och 4) främja utbildning, forskning och ökad medvetenhet anser Statens
museer för världskultur att en femte punkt bör läggas till: Samverkan
med nationella organ, inte bara genom kompetensutveckling och
information, utan genom publikt arbete. Många myndigheter och andra
organisationer har ett publikt uppdrag och en offentlig arena med stor
räckvidd. Statens museer för världskultur rekommenderar att den
nationella institutionen för mänskliga rättigheter samarbetar med dessa
organisationer för att på ett målinriktat och tillgängligt sätt sprida
kunskap:
Statens museer för världskultur har ett uppdrag att tolka samtiden och
skapa diskussion genom våra samlingar och historiska perspektiv.
Således skulle organisationen kunna fungera som en arena för den
nationella institutionens arbete och förstärka den struktur av utbildning,
medvetandegörande och kompetensutveckling som delegationen
eftersträvar. Betänkandet identifierar olika aktörer som viktiga nationella
kanaler för mänskliga rättigheter såsom företag, massmedia och enskilda
institutioner, exempelvis Forum för levande historia. I det fastslagna
sambandet mellan demokrati och mänskliga rättigheter rekommenderar
Statens museer för världskultur att kultur och samhällsfrågor lyfts fram
på bred front, inte bara via ett fåtal utvalda kanaler.
058. Forum för levande historia
De avgränsningar som gäller kommissionens uppgifter och som
redovisas i slutbetänkandet ställer vi oss bakom. Forum för levande
157
historia tror inte att befintliga myndigheter täcker in samtliga dessa
områden, varför inrättandet av en kommission känns riktigt.
Forum för levande historia vill däremot rikta uppmärksamhet på att
det finns risker med att skapa en ”super-MR-myndighet”. Den storlek på
kommissionen som föreslås i slutbetänkandet tror Forum för levande
historia riskerar att göra verksamheten både tungrodd och dyr. För att
bäst tillgodose de mänskliga rättigheternas implementerande,
verkställande och efterlevande så är det viktigt att den dynamik som
finns mellan flera aktörer bibehålls och förhoppningsvis förstärks. En
ömsesidig samverkan kommer att ställa krav på andra myndigheter inom
området att tydliggöra sin särställning och öppna för samarbete. En
kommission för mänskliga rättigheter har förutsättningar att få en viktig
styrande roll att samordna och driva arbetet för mänskliga rättigheter,
men med den stora fördelen att det breda anslaget bibehålls. Det är
essentiellt att JK, DO, Forum för levande historia och övriga
myndigheter som beskrivs i slutbetänkandet kan verka för de mänskliga
rättigheterna på ett självständigt sätt utifrån sina speciella uppdrag och
kompetenser. Inte bara myndigheter har en viktig roll i arbetet med att
stärka de mänskliga rättigheterna. Viktigt är också att lyfta civilsamhället
i form av arbetsmarknadens parter, idrotts- och folkrörelser m.fl.
059. ILO-kommittén
Se yttrande i kapitel 1.
085. Tranås kommun
Tranås Kommun tillstyrker förslagen i detta avsnitt. Det är angeläget att
det är en stödjande och utvecklande verksamhet som bedrivs och att det
inte är en fråga om tillsyn.
103. Amnesty Sverige
Med hänvisning till våra inledande kommentarer om statliga och ickestatliga förövare och det faktum att myndighetsuppdrag och förvaltning i
dag läggs ut på privata aktörer, vill vi understryka betydelsen av att
institutionen har mandat också över privaträttsliga subjekt på sätt som
utredningen föreslår. Frågan om huruvida detta är tillräckligt lämnar vi
öppen.
108. Civil Rights Defenders
Se yttrande i kapitel 3.2.2.
114. Folkbildningsförbundet
Delegationen föreslår att en nationell institution för mänskliga rättigheter
ska främja utbildning och ökad medvetenhet om de mänskliga
rättigheterna i Sverige. Folkbildningsförbundet bejakar förslaget, men
vill betona att det krävs mer än en institution för att skapa ett folkligt
engagemang.
Se även yttrande i kapitel 5.
117. Fonden för mänskliga rättigheter
Vi delar utredningen förslag om att den nya myndigheten måste ha ett
brett mandat, som inte bara begränsas till svensk lagstiftning och
158
diskriminering utan rymmer just helheten i Sveriges MR-åtaganden. Att
undersöka hur de mänskliga rättigheterna följs och föreslå förbättringar,
ta initiativ till författningsförändringar, ha kontakter med internationella
organisationer och delta i internationellt samarbete samt främja
utbildning, information, forskning och kompetensutveckling tillhör de
exempel som lyfts fram i de s.k. Parisprinciperna. Dessa utgör en bra
utgångspunkt. Samtidigt är det viktigt att myndigheten har möjlighet att
självständigt definiera uppgiften. De mänskliga rättigheterna är
dynamiska och samhällsförändringar innebär att försvaret och skyddet av
dem också måste vara dynamiskt, i ett ständigt nyfiket sökande hur de
kan bäst värnas. Det är dock även nödvändigt att myndigheten ska kunna
vara fokuserad. Vi delar därför utredningens bedömning att den inte ska
handlägga klagomål från enskilda fall. Däremot bör möjligheten finnas
för myndigheten att på eget initiativ ta upp enskilda fall som är av
principiell betydelse i syfte att nå strukturella förändringar. Det är även
av central vikt att den nya institutionen har ett nära samarbete och utbyte
med existerande myndigheter med MR-ansvar, inte minst DO.
124. Handikappförbunden
Handikappförbunden tillstyrker även Delegationens förslag att
kommissionen ska ha ett brett mandat och ha som uppgift att främja och
övervaka de mänskliga rättigheterna, liksom förslaget att Kommissionen
för mänskliga rättigheter ska inrättas som en myndighet under riksdagen.
Vad gäller en sådan kommissions ansvar i relation till artikel 33 i
konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning vill
Handikappförbunden framhålla följande:
I
skrivande
stund
har
den
framtida
strategin
för
funktionshinderspolitiken ännu inte blivit presenterad. Detta medför att
den roll som Myndigheten för handikappolitisk samordning, Handisam,
kommer att få fortfarande är oklar. Uppgifterna att främja mänskliga
rättigheter och särskilt Konventionen om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning, måste åläggas ett stort antal instanser i Sverige.
Handikappförbunden tror dock att samordning, kompetensstöd och aktivt
påverkansarbete är nödvändigt för att de olika mänskliga rättigheterna
ska kunna främjas på ett fullgott sätt både för respektive målgrupp och
för att det diskrimineringsgrundsöverskridande perspektivet ska kunna
beaktas på bästa sätt.
Handisam kan inte utgöra denna samordnare av främjandeinsatser
eftersom myndigheten endast arbetar med en diskrimineringsgrund.
Handisam är dessutom en stabsmyndighet och verkar därmed direkt
under regeringen (vilket inte är förenligt med Parisprinciperna).
Uppdraget för Handisam bör endast vara en samordningsmekanism för
regeringens prioriterade områden så som de är uttryckta i artikel 33
punkten 1.
Regeringens prioriterade mål för funktionshinderspolitiken,
Handisams och kommissionens uppdrag måste definieras tydligt så
rättigheter för människor med funktionsnedsättning inte hamnar mellan
stolarna.
Underlåtenhet att samverka med funktionshindersrörelsen både vad
gäller genomförande och övervakning av mänskliga rättigheter är en
direkt kränkning av Konventionen om rättigheter för personer med
159
funktionsnedsättning (artiklarna 4 och 33)! Den nya kommissionen måste
på ett betydligt bättre sätt leva upp till Sveriges internationella
överenskommelser än vad exempelvis Delegationen för mänskliga
rättigheter i Sverige gjort. Detta gäller även i viss utsträckning
Handisam. Diskrimineringsombudsmannen, DO, bör åläggas uppgiften
att skydda mänskliga rättigheter (pröva enskilda fall). DO:s mandat
måste dock utvecklas på sätt som beskrivs i bilaga 2 under avsnittet
”instans för skyddande”. (Bilagan författades i samband med utredningen
SOU 2009:36 vars uppgift var att finna möjligheter till främjande,
skyddande och övervakning inom befintligt system. Synpunkterna
gällande instans för främjande och övervakning blir inaktuella i och med
detta slutbetänkande.)
Eftersom övervakning bland annat omfattar att regelbundet analysera
vilka framsteg som gjorts i genomförandet och vilka svårigheter som
uppstått, måste en central uppgift för den framtida kommissionen vara att
samla, samordna och analysera underlag från andra instanser. I Sverige
finns många instanser som direkt eller indirekt ansvarar för, utövar tillsyn
av eller på annat sätt följer utvecklingen i Sverige. Om Kommissionen
ska kunna få fram nödvändig information om hur såväl Sveriges statliga
förvaltning som annan offentlig och privat verksamhet bedrivs i relation
till Sveriges internationella överenskommelser, måste de internationella
överenskommelserna även vara centrala för de tillsynsinstanser som
finns i Sverige. Kommissionens föreslagna uppdrag måste därför
kompletteras med uppdrag för befintliga tillsynsinstanser att löpande
bedriva sin tillsyn utifrån Sveriges internationella överenskommelser om
mänskliga rättigheter. Barnombudsmannen har en särskild rättslig
befogenhet som framgår av Lag (1993:335) om Barnombudsman:
”5 § Förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting skall på
Barnombudsmannens uppmaning lämna uppgifter till ombudsmannen
om vilka åtgärder som vidtagits för att i den egna verksamheten
genomföra barns och ungas rättigheter enligt Barnkonventionen. De är
också skyldiga att på ombudsmannens uppmaning komma till
överläggningar med denne.”
Handikappförbunden anser att kommissionen bör genom lag få ett
liknande mandat som BO har. På så sätt kvarstår det nuvarande
tillsynsinstitutet, men den övergripande analysen av hur verksamheter
lever upp till Sveriges internationella åtaganden ligger hos
kommissionen.
Det lokala genomförandet av mänskliga rättigheter måste länkas till
den nationella övervakningsmekanismen. I åtgärd 109 i den 2:a
nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter framgår att:
”Regeringen avser att under 2006 och 2007 diskutera med Sveriges
Kommuner och Landsting hur de mänskliga rättigheterna kan beaktas i
den kommunala revisionen.”
Ett arbete med ett människorättsperspektiv i den kommunala
revisionen bör därmed ha påbörjats/slutförts. Tillvägagångssätt att länka
den kommunala revisionen till genomförande och övervakning av
mänskliga rättigheter måste utarbetas.
144. Landsorganisationen i Sverige (LO)
Se yttrande i kapitel 1.
160
147. Lärarförbundet
Den utvärdering som Lärarförbundet efterlyser vad gäller effekter av
förtydligandet av de mänskliga rättigheterna i skollagen skulle därmed
rymmas inom uppgifterna för en sådan institution.
161. Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners
rättigheter (RFSL)
Det bör framgå av den föreslagna institutionen för mänskliga rättigheters
uppdragsbeskrivning att denna i sitt arbete bör samverka med det civila
samhället. Institutionen bör vidare ha en självständig roll i rapportarbetet
till internationella organ. Detta kan exempelvis komma till uttryck
genom självständiga kommentarer till regeringens rapporter, alternativt
genom parallellrapporter när institutionen så finner nödvändigt. Det är
dock inte lämpligt att institutionen bistår regeringen med
rapportskrivande på regeringens uppdrag. Det är av vikt att institutionen
kan och bör analysera hur den svenska rättsutvecklingen förhåller sig till
de mänskliga rättigheterna. Detta genom att använda möjligheten att
analysera rättsväsendets avgöranden som ett instrument för att utvärdera
och följa upp den svenska rättstillämpningen av de mänskliga
rättigheterna. Det är vidare av vikt att institutionen, för att skapa en
samsyn på arbetet med mänskliga rättigheter, samverkar med andra
myndigheter vars uppdrag tangerar institutionens uppdrag.
RFSL instämmer i stort med vad som anges avseende institutionens
mandat, framförallt dess självständiga ställning och oberoende. RFSL
instämmer därmed också med att dess mandat bör vara brett definierat
med öppet beskrivna arbetsuppgifter.
I betänkandet uppmärksammas på flera ställen det civila samhällets
betydelse för arbetet med och upprätthållandet av de mänskliga
rättigheterna i Sverige. I betänkandet nämns också vikten av att den
nationella institutionen för en dialog med det civila samhället. RFSL
anser att det är av vikt att detta arbete sker löpande och formaliserat
varför vi menar att det bör framgå av institutionens uppdragsbeskrivning
att denna i sitt arbete bör samverka med det civila samhället.
I betänkandet föreslås att institutionen självständigt ska kunna
samverka med internationella organ samt självständigt ska kunna delta i
internationella forum och dialoger kring mänskliga rättigheter. Det
föreslås också att institutionen ska bistå regeringen i dess rapportering av
situationen för mänskliga rättigheter i Sverige till internationella organ,
men att ansvaret för rapporteringen ska ligga kvar på regeringen. RFSL
instämmer i att ansvaret ska ligga kvar på regeringen men institutionens
roll i detta rapporteringsarbete bör förtydligas. Det är visserligen en bra
idé att regeringens rapporter delvis kan utgå ifrån institutionens arbete
och slutsatser. Däremot anser vi att institutionen bör ha en självständig
roll i rapportarbetet till internationella organ, vilket exempelvis kan
komma till uttryck genom självständiga kommentarer till regeringens
rapporter, alternativt parallellrapporter, när institutionen så finner
nödvändigt. RFSL anser dock inte att det är lämpligt att institutionen
bistår regeringen med rapportskrivande på regeringens uppdrag. Detta
torde vara svårförenligt med institutionens självständighet gentemot
regeringen samt i förhållande till internationella organ.
161
163. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU)
RFSU tillstyrker att institutionens mandat ska vara brett och omfatta alla
frågor om mänskliga rättigheter, inte enbart rättsligt bindande
konventioner eller skyldigheter enligt sedvanerätt. Mycket av
utvecklingen i frågor om innehållet av sexuella och reproduktiva
rättigheter har ägt rum, och fortsätter att äga rum, i fora som inte är
samlade för att diskutera fördragstexter. De kanske viktigaste
internationella landvinningarna vad gäller sexuella och reproduktiva
rättigheter ägde rum vid FN:s befolkningskonferens i Kairo 1994 (ICPD)
och FN:s fjärde världskonferens om kvinnor i Peking 1995. Även FN:s
generalförsamlings särskilda session om hiv/aids i New York 2001 har
varit ett landmärke för betydelsen av mänskliga rättigheter i
hivprevention och för människor som lever med hiv.
RFSU tillstyrker att institutionen får de uppgifter som räknas upp, det
vill säga att undersöka hur de mänskliga rättigheterna respekteras i
Sverige samt lämna förslag på förbättringar, föreslå författningsförändringar, ha kontakt med internationella organisationer samt att
främja utbildning, forskning med mera.
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 3.1.
5.2.2 Institutionens uppgifter
Undersöka och rapportera – det är av yttersta vikt att institutionen i
detta sitt arbete samarbetar med det civila samhället och också inhämtar
information från grupper som är särskilt berörda, t.ex. barn.
Främja utbildning, forskning och kompetensutveckling, information
och ökad medvetenhet – Rädda Barnen vill poängtera vikten av att
institutionen strävar efter att ta fram informationsmaterial om de
mänskliga rättigheterna som riktar sig till olika kategorier i samhället,
t.ex. lättläst material, material anpassat till barn i olika åldrar m.m.
Se även yttrande i kapitel 1.
174. Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO)
RIO stöder inriktningen på Kommissionens arbete med en undersökande
och rapporterande del, ansvar för författningsförändringar, kontakter med
internationella organisationer och främjandet av utbildning, forskning
och kompetensutveckling.
184. Svenska Röda Korset
Vi anser det vara angeläget att den föreslagna kommissionen har ett brett
mandat att främja och skydda mänskliga rättigheter utifrån traktater och
sedvanerätt, men också utifrån andra folkrättsliga källor i enlighet med
artikel 38 i Internationella domstolens stadga. Vidare är det helt
avgörande att kommissionen tilldelas adekvata resurser så att
verksamheten kan bedrivas oberoende.
Funktionen som nationellt förebyggande övervakningsorgan i
enlighet med protokollet till FN:s konvention mot tortyr.
I avsnitt 3.2.4. i betänkandets bakgrundsanalys berörs den kritik som
FN:s kommitté mot tortyr riktat mot att Sverige inte har inrättat ett
oberoende förebyggande nationellt övervakningsorgan i enlighet med
162
protokollet till FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig
eller förnedrande behandling eller bestraffning. I protokollet understryks
vikten av att det nationella förebyggande organet är oberoende och har en
multiprofessionell kompetens. Inför budgetåret 2011 beviljades JO
särskilda medel för att inrätta en ny enhet för att hantera de uppgifter
protokollet föreskriver. Frågan är om JO är den myndighet som är bäst
lämpad att handha uppgiften eller om ansvaret bör ligga på den
föreslagna Kommissionen för mänskliga rättigheter. I betänkandet
lämnas inget förslag hur frågan ska hanteras. Den föreslagna
Kommissionen för mänskliga rättigheter i Sverige har fördel av att vara
ett strikt oberoende organ med en mångsidig relevant kompetens, vilket
är mycket viktiga komponenter för ett välfungerande preventivt nationellt
övervakningsorgan. Ytterligare en fördel är att Kommissionen kommer
att ha en samlad kompetens om mänskliga rättigheter med internationella
kontaktytor. Erfarenheten från att verka som förebyggande
övervakningsorgan skulle också gynna utvecklingen av Kommissionens
verksamhet i allmänhet. Svenska Röda Korset menar att det mot denna
bakgrund finns starka skäl som talar för att ansvaret för oberoende
övervakning ska ligga på Kommissionen för mänskliga rättigheter och att
Kommissionen ska ges tillräckliga resurser för att hantera uppgiften i
enlighet med protokollet. Kommissionen för mänskliga rättigheter bör
också säkerställa att den har adekvat kompetens för uppdraget.
191. Sveriges advokatsamfund
Advokatsamfundet delar även Delegationens uppfattning att institutionen
inte bör pröva individuella klagomål, men delvis av andra skäl än de som
Delegationen uppger. Prövningar av individuella fall bör som nu ligga på
domstolarna, med de möjligheter de har att också reparera och gottgöra
kränkningar.
Advokatsamfundet har inte heller några invändningar på utformningen
av förslaget, exempelvis vad gäller institutionens breda mandat m.m. Det
bör dock tilläggas att Advokatsamfundet välkomnar institutionens
kommande utredningar och publiceringar som sannolikt kommer att
åberopas i domstolsprocesser där rättighetsfrågor aktualiseras.
Förhoppningsvis kan institutionens publiceringar och utredningar bidra
till att underlätta de materiella prövningarna i domstolar, om huruvida det
de facto föreligger en överträdelse av någon rättighet. Här är den svenska
rättstillämparen enligt Advokatsamfundet – som angivits ovan – alltjämt
svag. I förlängningen kan institutionen ytterligare bidra till att
rättighetsfrågor avgörs i högre utsträckning på det nationella planet, så att
frågorna inte behöver dras inför högt överbelastade internationella organ,
såsom Europadomstolen.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Se yttrande i kapitel 3.1.1.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Slutbetänkandet anger att institutionen bland annat bör ha till uppgift att
undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna efterlevs i
Sverige. Att granska statens efterlevnad av de mänskliga rättigheterna
och slå larm om missförhållanden är även en viktig uppgift för
163
organisationer inom det
civila
samhället inklusive trossamfunden/kyrkorna. Därför vill Svenska missionsrådet understryka
vikten av att institutionen skapar mötesplatser med det civila samhället.
Det är av särskild vikt för institutionen att skapa en relation till
rättighetsbärarnas egen organisering i det civila samhället.
Delegationen anser i slutbetänkandet att en nationell institution inte
ska ha mandat att ta emot enskilda klagomål utan arbetar på en mer
övergripande nivå. Svenska missionsrådet finner detta rimligt, men anser
att ett arbete med att öka medvetenheten om hur klagomål kan bedrivas
på annat sätt (till exempel via DO) bör ingå i institutionens arbete med att
öka medvetenhet om de mänskliga rättigheterna i Sverige.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Slutbetänkandet anger att institutionen bland annat bör ha till uppgift att
undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna efterlevs i
Sverige. Att granska statens efterlevnad av de mänskliga rättigheterna
och slå larm om missförhållanden är även en viktig uppgift för
organisationer inom det civila samhället inklusive trossamfunden. Därför
vill Sveriges Kristna Råd understryka vikten av att institutionen skapar
mötesplatser med det civila samhället.
Det är av särskild vikt för institutionen att skapa en relation till
rättighetsbärarnas egen organisering i det civila samhället.
Delegationen anser i slutbetänkandet att en nationell institution inte
ska ha mandat att ta emot enskilda klagomål utan arbetar på en mer
övergripande nivå. Sveriges Kristna Råd finner detta rimligt, men anser
att ett arbete med att öka medvetenheten om hur klagomål kan bedrivas
på annat sätt (till exempel via DO) bör ingå i institutionens arbete med att
öka medvetenhet om de mänskliga rättigheterna i Sverige.
229. Peter Nobel
Den föreslagna lagen innehåller ett absolut förbud för kommissionen att
pröva enskilda fall av människorättskränkningar. Detta är för att den inte
ska absorberas av sådana ärenden och hindras att uträtta annat. Detta är
klokt och man hänvisar med rätta till erfarenheterna från JO och DO –
för att inte tala om situationen hos den Europeiska domstolen för
mänskliga rättigheter.
Detta är ändå bekymmersamt på så sätt, att kontinuerlig kunskap om
enskilda öden och ärenden är viktig och kanske det bästa sättet att hålla
sig underrättad om vad som faktiskt sker ute i samhället på de områden
man är satt att bevaka. Kommissionen måste för att försäkra sig om
sådan kunskap hålla nära kontakt med JO, DO, BO och andra som i
tjänsten eller frivilligt arbetar för mänskliga rättigheter i Sverige. I ett
längre perspektiv kan man tänka sig, att DO och BO ingår som ledamöter
i kommissionen med bibehållna mandat men utan att påverka de tre
ursprungliga kommissionärernas uppdrag. Det förutsätter att även DO
och BO utses av Riksdagen, vilket skulle stärka dessa organ. Detta
övervägdes vad gäller DO av den senaste diskrimineringsutredningen,
SOU 2006:22, men förbigicks av grundlagsutredningen.
164
Det framhålles också av delegationen – och detta är viktigt och
välbetänkt – att kommissionen ska kunna undersöka enskilda ärenden
och författningsförslagen tillgodoser behovet av personlig sekretess i
sådana fall.
Kommissionen bör också utarbeta och tillhandahålla även enskilda
information inte bara om mänskliga rättigheter som sådana utan även
upplysning om vart den vars rättigheter upplevs kränkta har att vända sig
för utredning, hjälp och eventuell ersättning lokalt eller centralt i landet
och även om möjligheterna att vända sig till internationella organ vilkas
prövning Sverige genom traktatsanslutning eller godkännande av
tilläggsprotokoll underkastat sig.
230. Broderskapsrörelsen – Sveriges kristna socialdemokrater
Förslaget tillstyrks. Delegationens motiveringar och resonemang är enligt
vår bedömning väl avvägda. Det är centralt att en svensk nationell
institution för mänskliga rättigheter utgår från Parisprinciperna. Viktigt
är att institutionens mandat omfattar alla frågor om mänskliga rättigheter
och inte endast de som kommer till uttryck i nationell lagstiftning.
Vi delar också delegationens mening att förhandsgranskning av
författningsförslag och andra förslag bör vara en central uppgift
Kommissionen.
Utredningen framhåller också betydelsen av att Kommissionen har ett
nära samarbete och samverkan med civila organisationer som arbetar
med MR-frågor. Som en av flera folkrörelser där frågor om mänskliga
rättigheter är centrala och ofta diskuterade vill vi varmt understryka
betydelsen av detta. Sist och slutligen är det så att efterlevnaden av de
mänskliga rättigheterna bygger på en brett folkligt omfattad kunskap och
insikt om utgångspunkterna för de mänskliga rättigheterna, liksom
naturligtvis en god kunskap om reglernas innehåll.
231. Västra Götalandsregionen
Se yttrande i kapitel 3.1.
232. Sensus studieförbund
Vi tror att den föreslagna, nya myndigheten kan spela en viktig roll som
initiativtagare, främjare och granskare av insatser inom mänskliga
rättighetsområdet. En konkret uppgift skulle kunna vara att verka för att
resurser avsätts för mer omfattande satsningar på utbildning och
information inom området, men att inte själv svara för genomförande av
dessa insatser. Inom folkbildningen, där flertalet studieförbund och
folkhögskolor har en tydlig folkrörelseanknytning, finns kapacitet,
nätverk och framför allt kanaler att via sina medlemsorganisationer och
samarbetsparter nå ut till den enskilda människan.
Inom Sensus arbetar vi målmedvetet med tre olika perspektiv som ska
genomsyra all verksamhet vi erbjuder: Mångfald, livsfrågor och globala
frågor. Inte minst inom mångfaldsområdet har vi skaffat oss gedigen
erfarenhet av att öka kunskapen om mångfaldsbegreppets skiftande
innebörd. Inte minst har våra multireligiösa guider, den multireligiösa
almanackan och det pedagogiska programmet mångfald och dialog
(MOD) – tillsammans med studieförbundet Bilda – varit medel i arbetet
165
med att upplysa, informera och påverka till samtal och insikt om
mångfaldsperspektivet.
Se även yttrande i kapitel 5.1.
Avstyrker
043. Lunds universitet
– Juridiska fakulteten
Juridiska fakultetsstyrelsen avstyrker inrättandet av en kommission för
mänskliga rättigheter med det mandat som Delegationen föreslår.
Juridiska fakultetsstyrelsen delar Delegationens ställningstagande att
Sverige behöver en nationell institution för mänskliga rättigheter i
enlighet med Parisprinciperna 30, men anser inte att det förslagna
mandatet ger kommissionen tillräckliga verktyg för att kunna utöva den
skyddande uppgift som Parisprinciperna ålägger en nationell institution
för mänskliga rättigheter (NHRI).
Se även yttrande i kapitel 3.2.2.
155. Raoul Wallenberg institutet (RWI)
RWI anser att det föreslagna mandatet inte är tillräckligt för att
säkerställa ett effektivt skydd mot MR-kränkningar utan bör
kompletteras, bland annat genom att myndigheten ges funktion som
amicus curiae vid rättegångar om MR-kränkningar, och efterlyser
dessutom ett åläggande om kraftfullare och mera konkreta
utbildningsinsatser för att säkerställa skyddet för de mänskliga
rättigheterna i Sverige. En NHRI ska vara oberoende från regering och
andra myndigheter. Den ska ha ett brett mandat, som inte bara garanterar
att nationell lagstiftning och praxis står i överensstämmelse med
ingångna internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter
utan därutöver ha möjlighet att bistå offer och presumtiva offer för
kränkningar av mänskliga rättigheter. Den ska ha kontakter med
internationella organisationer och kunna delta i ett internationellt
samarbete för att stärka mänskliga rättigheter. En NHRI ska också ha
ansvar för utbildning, forskning och kompetensutveckling.
En uppgift för en NHRI enligt Parisprinciperna är möjligheten att bistå
offer och presumtiva offer för kränkningar av mänskliga rättigheter. I
Sverige finns redan i viss utsträckning sådana möjligheter genom JO
(som är en från regeringen oberoende myndighet), JK (som är en
regeringens tjänsteman) och DO (som också är en regeringens
tjänsteman). I betänkande föreslås inte någon ändring av nu gällande
ordning. Den viktigaste uppgiften för den av delegationen föreslagna
myndigheten blir därför att granska svensk lagstiftning. Om diskrepanser
föreligger mellan konventionsåtaganden och svensk lag, ska
myndigheten föreslå lagändringar. Emellertid anser RWI att DO bör
inkluderas i den nya myndigheten för att undvika fragmentering och
underställa diskrimineringsfrågor riksdagens kontroll. Således bör alltså
DO inte längre vara en myndighet under regeringen.
30
FN:s generalförsamling, Principles relating to the status of national institutions, 20
december 1993, A/RES/48/134.
166
Den föreslagna myndigheten ska inte kunna ingripa mot
lagakraftvunna beslut. Sådana frågor ska även fortsättningsvis avgöras av
JO och JK. Emellertid bör myndigheten ges möjlighet att fungera som en
amicus curiae och härvid ges yttranderätt i mål om rättighetskränkningar
samt kunna bistå en part vid en process såväl nationellt som
internationellt, allt i syfte att uppnå ett konkret och effektivt skydd.
Delegationen föreslår i rapporten att den nationella institutionen bör
ha ett brett mandat att främja såväl som skydda de mänskliga
rättigheterna. RWI välkomnar förslaget men saknar en tydlig beskrivning
på hur det skyddande mandatet hos institutionen skall genomföras i
praktiken, samt ställer sig kritiska till Delegationens rekommendation om
att inte ge institutionen befogenhet att utreda individärenden. I
sammanhanget är det viktigt att understryka att det inte kan bli fråga om
en överprövning av lagakraftvunna beslut utan endast om en
kompletterande funktion till framförallt JO:s och JK:s ansvarsområden.
Tveksam
007. Förvaltningsrätten i Göteborg
Se yttrande i kapitel 3.1.1.
029. Länsstyrelsen i Värmlands län
I betänkandet föreslås att den nationella institutionen bör ha ett
övergripande uppdrag kring de mänskliga rättigheterna. I detta ingår att
institutionen bland annat ska verka stöttande till andra aktörer, göra
kartläggningar, lämna yttranden, rekommendationer till regeringen och
riksdagen i frågor som rör rättigheterna. Länsstyrelsen håller med i
bedömningen att det finns ett behov av detta samt att statliga
myndigheter, kommuner och landsting behöver stöd, kunskap och
vägledning i arbetet med de mänskliga rättigheterna. Länsstyrelsen ställer
sig dock tveksam till att den föreslagna institutionen är rätt aktör för
dessa uppgifter. Denna typ av uppdrag skulle med fördel kunna läggas på
länsstyrelserna. När det gäller det föreslagna uppdraget att främja
utbildning, forskning, kompetensutveckling och information menar
Länsstyrelsen att detta bör genomföras av universiteten.
031. Statskontoret
Utredningens förslag innebär att en ny myndighet ska ha såväl
främjandeuppgifter som tillsyns-, uppföljnings- och kontrolluppgifter.
Statskontorets principiella syn är att främjandeuppgifter bör hållas
organisatoriskt åtskilda från kontroll- och tillsynsuppgifter. Det skäl och
motiveringar som utredningen redovisar rymmer inte något som
föranleder någon annan bedömning.
164. Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH)
RSMH ställer sig – inte minst mot bakgrund av ovan refererade rättsfall
– tveksam till värdet av inrättandet av en ny myndighet för skydd av
mänskliga rättigheter om inte denna ges tydligt mandat och möjlighet att
uppta och pröva enskilda klagomål, utöva effektiv tillsyn (inte minst in
situ) och äger möjlighet att ta initiativ till sanktioner mot
167
myndighetsutövare som brister i respekt för mänskliga rättigheter vid
myndighetsutövning mot enskild.
Se även yttrande i kapitel 1 och 2.4.
168. Roma International
Vi anser att nationell institution som arbetar med att införliva och bevaka
skyddet för de mänskliga rättigheterna inom samhällets alla områden är
behövlig. Vi tror att det är av vikt att slås fast att den eventuella
nationella institutionens mandat bör om det är eller anses vara behövligt
även ska kunna utöva tillsyn med möjlighet att ställa krav på de
kommuner, landsting och övriga myndigheter som brister i sin
efterlevnad av Sveriges nationella och internationella förpliktelser.
Vi ser det av stor vikt och värde om Sveriges Kommuner och
Landsting (SKL) kan tilldelas det i dag ansvarsfulla uppdrag som rör
nationella minoriteter dvs. statsbidragsfördelning och arbetet som rör
landets kommuners/landstings efterlevande av LoNM med mera, som i
dag finns hos Länsstyrelsen i Stockholm. Detta då Länsstyrelsen i
Stockholm trots allt endast är en lokal/regional myndighet med bristande
förankring i landets kommuner och landsting etc. slutsatsen är att de av
olika skäl inte är lämpade för detta breda uppdrag. Att kombinera SKL:s
uppdrag som rör nationella minoriteter och mänskliga rättigheter med ett
utökat uppdrag att främja och bevaka insatser när det gäller mänskliga
rättigheter bör ge både samordningsfördelar och vara mer
kostnadseffektivt. Av naturliga hänvisningar finns all den förankring,
kunskap och bredhet redan hos SKL. Med erfarenhet och kompetens att
även följa upp situationen för de mänskliga rättigheterna och på ett mer
effektivare sätt än vad Länsstyrelsen kan gällande de kommunala
nivåerna.
Förutom att se till att ramkonventionen och LoNM efterlevs kan dess
uppdrag vara: att sammanställa rådgivande rapporter om
författningsändringar, knyta kontakter med internationella organisationer
och främja förebyggande diskriminering, utbildning och forskning.
Vi anser även att det är av stor vikt att Sverige har en nationell
institution för mänskliga rättigheter som bedriver främjande och
skyddande verksamhet. Men att detta kan och bör skötas av den
etablerade och i dag för alla kända Diskrimineringsombudsmannen (DO).
Vi ser det samarbetsledes praktiskt att DO också ska ansvar för de
generella arbetsuppgifter som är föreslagna av Delegationen för
mänskliga rättigheter. DO bör då tilldelas befogenhet att utöva tillsyn
över hur Sveriges internationella åtaganden uppfylls i offentlig
verksamhet.
Övriga kommentarer
024. Arbetsgivarverket
Enligt utredningens förslag ska den föreslagna institutionen –
Kommissionen för mänskliga rättigheter – inte ta över något av de
ansvarsområden som redan åligger befintliga myndigheter.
Arbetsgivarverket stödjer detta och menar vidare att mänskliga
rättigheter när det gäller diskriminering inom arbetslivet redan är
implementerad i lagstiftningen. Arbetsgivarverket anser därför att arbetet
168
mot diskriminering inom arbetslivet ska undantas från kommissionens
ansvar. Arbetsgivarverket anser också att en tydligare gränsdragning
mellan DO och den förslagna kommissionen för mänskliga rättigheter
ska göras.
033. Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus)
Se yttrande i kapitel 5.4.1.
035. Statens skolinspektion
I betänkandet anges att institutionen för mänskliga rättigheter inte avses
vara en tillsynsmyndighet, utan att den bör ges en övergripande,
undersökande, stödjande och pådrivande roll i förhållande till andra
samhällsaktörer. Under den fortsatta beredningen skulle det, enligt
Skolinspektionens mening, behöva klargöras hur den föreslagna
institutionen ska förhålla sig till andra myndigheter med angränsande
uppdrag samt förtydligas att samråd och samverkan med andra
myndigheter i vissa fall bör ske.
045. Linnéuniversitetet
Det finns redan i dag en skyldighet för lagstiftarna att lämna lagförslag
till lagrådet, som skall övervaka författningsenligheten. Den nya
kommissionen har en mer begränsad uppgift, nämligen att granska
förenligheten med åtagandena om mänskliga rättigheter, vilket skulle tala
för att arbetsbördan kunna bli realistisk även om en allmän skyldighet för
alla offentliga regelutfärdande organ att delge sina förslag med den
föreslagna kommissionen införs. Det är osäkert om den allmänna
remissordningen i förvaltningslagen ger tillräckligt med utrymme för en
oberoende struktur vilket talar för att offentliga myndigheter inte bör få
utrymme för ett eget val i detta sammanhang.
Det förhållandet att allt fler offentliga uppgifter, både förvaltande och
verkställande uppgifter inom t ex vård, utbildning mm., överförs till
enskilda näringsidkare, men där offentliga medel tillförs och därmed
redovisningsskyldighet för dessa finns, medför också att kommissionens
uppgift tydligt bör innefatta också den civila sektorn och
offentligfinansierad verksamhet i allmänhet, exempelvis friskolor,
privata utbildningar, statliga och kommunala bolag etc.
Utan att ha en skyldighet att ta upp enskilda ärenden bör
kommissionens uppgifter således också därmed omfatta även den privata
sektorn.
Slutligen kan frågan om myndighetens sanktionsmöjligheter resas.
Denna fråga hör också samman med myndighetens oberoende av
offentliga instanser. I Sverige har traditionellt inte domstolar i allmänhet
möjlighet att ogiltigförklara lagstiftning – de saknar i den meningen den
grad av oberoende som finns i en del andra demokratier. Riksdagens och
regeringens rättsövervakande organ, Justitieombudsmannen och
Justitiekanslern har möjlighet att dra myndigheter inför domstol, även
om detta är sällan förekommande – däremot saknar de i stor utsträckning
andra sanktionsmöjligheter. En struktur för skydd av mänskliga
rättigheter får större styrka och ett mer grundmurat oberoende om den
förenas med någon typ av sanktionsmöjlighet – vilken kan bestå i att
169
ärenden överlämnas till domstolar, åklagare, vitesförelägganden,
uppskjutande eller inhibition av beslut av myndigheter etc.
Om myndigheten verkligen skall bli oberoende av regeringen och dess
myndigheter bör den också ha egna forskningsmedel. Förslaget om att
enbart inrätta ett särskilt forskningsprogram – utrett av Vetenskapsrådet i
samråd med andra forskningsfinansierande organ - riskerar att göra
myndigheten (kommissionen) alltför beroende av externa aktörer inom
vetenskapssamhället.
Se även yttrande i kapitel 5.1. och 6.1.
049. Svenska Unescorådet
Det är oklart hur utredningen kommit fram till förslaget till namn för den
nationella institutionen. Namnfrågan kan ses som en trivialitet, men
namn på en institution är ett budskap om vad institutionen arbetar med,
vem som är huvudman etc. Hittills har ”kommission” inte varit ett
vanligt begrepp för en permanent, statlig institution. Som exempel kan
nämnas att i remisslistan till slutbetänkandet finns det t ex inte en enda
myndighet/organisation med ordet kommission i namnet. Den tänkta
Kommissionen ska inte pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga
rättigheterna men namnet kan lätt leda tankarna till ett annat mandat än
det
utredningen
föreslår.
”Estoniakommissionen”,
”Palmekommissionen” m.fl. har varit icke-permanenta och granskande snarare
än permanenta och förvaltande. Statens Kulturråd, Svenska Unescorådet,
Institutet för språk och folkminnen och Nämnden för hemslöjdsfrågor är
exempel på permanenta och förvaltande statliga myndigheter med namn
som bättre följer svensk namnsed och anger att mandatet är ”att ge råd” t
ex till regeringen. Svenska Unescorådet heter på engelska ”The Swedish
National Commission for UNESCO” i likhet med alla andra länder.
I den lista på uppdrag som den tänkta kommissionen ska ha ingår att
den ska rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i
Sverige. Det är inte helt klart om ”hur MR respekteras” är synonymt med
”hur genomförs konventioner i Sverige” och vad ”lämna förslag hur
situationen kan förbättras” innebär.
Det är inte helt klart till vem sådana rapporter ska ställas: är det
riksdagen eller ska kommissionen bli det organ som för samtliga MRkommissioner gör nationella uppföljningsrapporter till t.ex. Europarådet,
Unesco och FN? Det blir inte klarare i punkt fyra där kommissionen ”ska
ha kontakter med internationella organisationer och även i övrigt delta i
samarbete om frågor som rör MR” – betyder detta att kommissionen
kommer att företräda Sverige i alla sådana sammanhang? I många FNkonventioner ingår att signaturstater ska rapportera tillbaka till FNorganet i fråga om sitt arbete efter ett visst antal år. Blir sådana
arbetsuppgifter också kommissionens? Ska kommissionen ansvara också
för nationella rapporter till centrala FN-initiativ av typen ”FN:s årtionde
för utbildning om MR” (1995-2004)?
Den fjärde punkten anger att kommissionen ska främja utbildning,
forskning och kompetensutveckling och för Unescorådet är denna punkt
av stor vikt. Unescorådet har mångårig erfarenhet av att arbeta med
skolor kring övergripande teman som mänskliga rättigheter och vår
erfarenhet säger att det inte alltid är helt lätt för skolor att arbeta med
detta. Vi anser inte att det räcker att MR finns nämnt i centrala
170
styrdokument och allmänna råd, för genomslag behövs också ett uppdrag
till Skolverket att genom t ex modellförsök, framtagning av material och
lärarfortbildning stödja MR-undervisningen om den ska få det genomslag
som betänkandet förutser. Det är inte tillräckligt att låta
läromedelsproducenter definiera vad som behövs för utbildning i MR.
MR-frågorna är tvärsektoriella och delvis nya inom skolsystemet och vi
bör se till att MR-undervisning inte blir mer läromedelsstyrt än önskvärt.
Av största vikt är naturligtvis också att stöd går via Specialpedagogiska
skolmyndigheten.
055. Ungdomsstyrelsen
Om en ny myndighet skulle inrättas är det centralt att samverkan sker
med myndigheterna som nämns ovan samt med det civila samhället.
091. Öckerö kommun
Öckerö kommun vill framföra önskemål om att det från statligt håll,
lämpligen från föreslagen institution utformas tydliga och konkreta
riktlinjer för vad främjande av de mänskliga rättigheterna i praktiken bör
innebära i de kommunala verksamheterna.
Öckerö kommun önskar även att föreslagen institution särskilt bevakar
de områden där det kommunala självstyret kan göra att en mänsklig
rättighet skyddas i en kommun samtidigt som den förbises i
grannkommunen.
093. Örnsköldsviks kommun
Örnsköldsviks kommun menar att om den nationella institutionen för
mänskliga rättigheter av ett barn får kännedom om att barnet misshandlas
i sitt hem eller om det på annat sätt far illa så ska anmälan göras till
ansvarig nämnd. Delegationen bedömer att en motsvarande
sekretessbrytande bestämmelse inte är nödvändig för den nationella
institutionen för mänskliga rättigheter vars kontakter med enskilda oftast
begränsar sig till vuxna personer.
166. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige
(ROKS)
Delegationen skriver att den föreslagna nationella institutionen för MR,
här kallad MR-kommissionen, bland annat ska ha som uppgift att ha
kontakt och samarbete med internationella organisationer (s. 360). Med
detta avses alla organ inom FN-systemet, regionala organ och nationella
institutioner i andra länder som arbetar med MR-frågor. Delegationen har
på flera ställen i betänkandet (t.ex. s. 26) slagit fast att det civila
samhället har viktiga funktioner att fylla för skyddet och främjandet av
MR. Bland annat sägs det civila samhällets organisationer ha en viktig
roll när det gäller att föra fram människors erfarenheter av problem,
brister och styrkor i skyddet av MR och i arbetet med att sprida kunskap
och medvetenhet om MR. Trots detta saknas i beskrivningen av MRkommissionens uppdrag en tydlig instruktion om kommissionens relation
med det civila samhället. I betänkandet nämns endast helt kort att
kommissionen bör använda sig av andra länders metoder, varav en är
”möten med organisationer inom det civila samhället” (s. 354) och att
171
man kan ta emot uppgifter, handlingar och besök av organisationer (s.
369).
Roks jourer möter dagligen kvinnor, tjejer och barn vars MR har
kränkts, såväl av de enskilda män som utsatt dem för våld som av statliga
aktörer i form av t.ex. socialtjänst och rättsväsende. Dessa kränkningar
behöver, tillsammans med andra organisationers ”fältrapporteringar”,
komma till kommissionens kännedom på ett strukturerat sätt. Roks
föreslår därför att ett av MR-kommissionens uppdrag ska vara att föra en
kontinuerlig dialog med, och tillvarata kunskap från, det civila samhället.
Detta kan t.ex. ske genom att kalla organisationer till hearingar och
samverkansgrupper, men även genom att välkomna initiativ från det
civila samhället som kan bjuda in kommissionen till konferenser,
studiebesök etc. På detta sätt kan MR-kommissionen få uppdaterad och
initierad kunskap från aktörer som arbetar med MR på daglig basis.
181. Svenska FN-förbundet
Däremot anser FN-förbundet inte att kommissionens mandat och
uppgifter bör begränsas till att sammanställa rådgivande rapporter om
författningsändringar, knyta kontakter med internationella organisationer
och främja utbildning och forskning.
Till skillnad från delegationen anser FN-förbundet att den nationella
kommissionen även bör ges befogenhet att utöva tillsyn över hur
Sveriges internationella åtaganden uppfylls i offentlig verksamhet. För
att mänskliga rättigheter i praktiken ska utgöra lagstadgade förpliktelser
för hela den offentliga sektorn krävs en granskningsprocess och
uppföljning i de fall där rättigheterna inte respekteras. Här skulle en
oberoende nationell institution spela en avgörande roll för utvecklingen
inom området mänskliga rättigheter i Sverige.
Till skillnad från delegationen ser FN-förbundet här ett unikt tillfälle
att stärka arbetet för mänskliga rättigheter i Sverige genom att utrusta den
nya kommissionen med befogenhet att granska den del av kommuners
och myndigheters verksamhet som har en direkt koppling till Sveriges
internationella åtaganden, och som inte omfattas av tillsynsområden för
JO, JK, DO, BO och Riksrevisionen, som beskrivs i avsnitt 3.3.5. Utöver
att utarbeta generella rekommendationer bör kommissionen granska
arbetet för mänskliga rättigheter i offentlig verksamhet och ges
befogenhet att vid behov ingripa genom föreläggande med krav på
åtgärder på det sätt som förordas i betänkandet om instruktioner för
tillsynsmyndigheter, SOU 2004:100, sid 137.
Eftersom FN-förbundet med stöd av andra svenska riksorganisationer
sammanställer alternativa rapporter om Sveriges efterlevnad av FN:s
konventioner om mänskliga rättigheter, vill vi även lyfta fram
frivilligorganisationernas engagemang i granskningsarbetet. Vi ser fram
emot en etablerad samverkan mellan kommissionen och icke-statliga
aktörer.
185. Svenska Samernas Riksförbund (SSR)
SSR anser dock att kommissionens mandat och uppgifter inte bör
begränsas till att sammanställa rådgivande rapporter om
författningsändringar, knyta kontakter med internationella organisationer
och främja utbildning och forskning.
172
SSR anser att kommissionen bör få befogenhet att granska den del av
kommuners och myndigheters verksamhet som har en direkt koppling till
Sveriges internationella åtaganden, och som inte omfattas av
tillsynsområden för JO, JK, DO, BO och Riksrevision. SSR anser även
att kommissionen bör granska arbetet för mänskliga rättigheter i offentlig
verksamhet och ges befogenhet att vid behov ingripa genom
föreläggande med krav på åtgärder.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Akademikerförbundet SSR
Det kan konstateras att vissa uppgifter som Kommissionen föreslås få
hand om, t.ex. internationella kontakter, initiativ till författningsförändringar och till forskning, också ingår i Diskrimineringsombudsmannens uppgifter enligt 3§ Lag om Diskrimineringsombudsmannen. Det är viktigt att regeringen tar ställning till hur ansvar
och uppdrag ska fördelas mellan en Kommission för mänskliga
rättigheter och DO. Bägge myndigheterna bör vara institutioner som
följer Parisprinciperna.
I likhet med förslaget beträffande Kommissionens styrform bör DO
ledas av tre (eller flera) Ombudsmän. En av dessa bör ha ansvaret för
diskrimineringsfrågor på arbetsmarknaden inklusive såväl tillsyn som
främjandeinsatser. Nyligen har konstaterats att det dominerande antalet
diskrimineringsanmälningar till DO gäller just arbetsmarknaden. En
alternativ lösning är att dela DO i två myndigheter och låta en av dem
arbeta med arbetsmarknadens diskrimineringsproblem.
Vad gäller fördelningen av arbetsuppgifter mellan en Kommission för
mänskliga rättigheter och en diskrimineringsmyndighet kan konstateras
att mänskliga rättigheter är ett mycket vidare arbets- och
kompetensområde än diskrimineringsskyddet. Beröringspunkter finns
förvisso eftersom även DO ska arbeta förebyggande. Sådant
förebyggande arbete bör dock anknytas till de diskrimineringsgrunder
där den enskilde har skydd enligt svensk lag. Detta innebär att ett antal
av de främjande uppgifter som i ovan nämnda SOU 2009:36 föreslogs
ligga på DO istället bör handhas av Kommissionen för mänskliga
rättigheter. DO:s arbete bör koncentreras till diskrimineringsfrågorna.
217. Svenska kyrkan
Svenska kyrkan menar att relationen och ansvarsfördelningen mellan den
föreslagna nationella institutionen för mänskliga rättigheter och Barnombudsmannen behöver förtydligas. Barnets rättigheter behöver särskilt
värnas och det finns anledning för både Barnombudsmannen och den nya
nationella institutionen att ha ett ansvar för övervakning av konventionen
om barnets rättigheter. En viktig fråga att prioritera för den nya
institutionen för mänskliga rättigheter är hur barnets rättigheter
tillgodoses.
Svenska kyrkan anser att det nuvarande systemet med en
diskrimineringsombudsman och en barnombudsman bör ses över. Det
finns brister i enskilda människors möjligheter att kunna klaga och få
sina rättigheter tillvaratagna när dessa blivit kränkta. Det måste vara
tydligt och enkelt för den enskilde att förstå vart de ska vända sig för att
klaga. Det måste också vara tydligt vilken roll staten har som
173
skyldighetsbärare samt vilka rättigheter människor har som enskilda
individer.
3.2.2 Klagomål i enskilda fall
Delegationens förslag: Mandatet omfattar dock inte att pröva klagomål
om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall.
Tillstyrker eller har inget att erinra
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Vad gäller frågan om en nationell institution ska hantera individuella
klagomål så ställer sig Handisam, utifrån de argument som ges, bakom
delegationens förslag att en nationell institution inte ska ta emot enskilda
klagomål. Handisam anser vidare att enskilda klagomål bör hanteras
inom ramen för befintliga system och lagstiftning där det bör finnas
möjlighet att överklaga till olika instanser.
021. Barnombudsmannen
Se yttrande i kapitel 3.1.2.
030. Länsstyrelsen i Dalarnas län
Länsstyrelsen tillstyrker att det inrättas en kommission för mänskliga
rättigheter och de därav följande författningsförslagen.
039. Högskoleverket
Högskoleverket ställer sig positivt till inrättandet av en nationell
institution för mänskliga rättigheter i Sverige med föreslaget mandat.
058. Forum för levande historia
De avgränsningar som gäller kommissionens uppgifter och som
redovisas i slutbetänkandet ställer vi oss bakom.
085. Tranås kommun
Tranås Kommun tillstyrker förslagen i detta avsnitt. Det är angeläget att
det är en stödjande och utvecklande verksamhet som bedrivs och att det
inte är en fråga om tillsyn.
091. Öckerö kommun
Öckerö kommun instämmer i Delegationens förslag om att en institution
för mänskliga rättigheter inte bör handlägga eller pröva klagomål om
kränkningar mot de mänskliga rättigheterna.
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
150. Neurologiskt handikappades riksförbund (NHR)
Kommissionen ska inte pröva klagomål i enskilda ärenden.
174
163. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU)
RFSU förstår rädslan för att en institution skulle kunna bli överhopad
med individuella klagomål och att detta kan vara till men för dess
möjlighet att bedriva ett effektivt arbete. Vi tror emellertid att
individuella klagomål är viktiga på flera sätt. Ett är att förekomsten av
klagomål i sig kan påvisa att det saknas effektiva rättsmedel för individer
att påtala rättighetskränkningar. Även om lagändringar i exempelvis
hälso- och sjukvårdslagen införs i enlighet med delegationens förslag,
betyder inte detta nödvändigtvis att enskilda i framtiden kan åberopa dem
i till exempel en domstol. Vi tror därför att någon form av individuell
eller kollektiv klagorätt bör kopplas till den nya institutionen.
Ett besvärligt rättighetsproblem under senare år rör svårigheterna för
papperslösa personer att själva hävda sina mänskliga rättigheter
gentemot, till exempel, en vårdgivare som nekar dem vård eller på annat
sätt kränker deras mänskliga rättigheter. En nationell institution dit till
exempel papperslösa personer kan klaga, utan rädsla för utvisning, kan
vara ett viktigt steg på vägen till att säkerställa tillgången på effektiva
rättsmedel mot rättighetskränkningar också för denna grupp. 31
229. Peter Nobel
Se yttrande i kapitel 3.2.1
230. Broderskapsrörelsen – Sveriges kristna socialdemokrater
Vi delar bedömningen att Kommissionen inte ska pröva enskilda
klagomål. Däremot ser vi det som viktigt att mandatet omfattar
möjligheten att kunna ta upp enskilda fall av principiell betydelse för att
kunna åstadkomma strukturella förändringar.
Avstyrker
002. Riksdagens ombudsmän (JO)
En myndighet som enbart arbetar med mänskliga rättigheter på en
övergripande nivå utan ansvar för handläggning av enskilda ärenden kan,
som det sägs i det särskilda yttrandet, ha svårt att få genomslag för sin
verksamhet. Jag delar inte delegationens uppfattning att en institution av
detta slag inte bör arbeta med att pröva klagomål. Det är tvärtom av
värde att medborgarna på det sättet kan ges ett visst inflytande över vad
institutionen sysselsätter sig med och att institutionen på så sätt kommer i
nära kontakt med människors vardag.
043. Lunds universitet
– Juridiska fakulteten
Frågan om handläggning av individärenden (kap 5.2)
Som Delegationen tidigare konstaterat inkluderar uppdraget att skydda
de mänskliga rättigheterna både uppgiften att handlägga individuella
31
Rätten till ett effektivt rättsmedel är en mänsklig rättighet som återfinns ibland annat i
FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (artikel 2.3) och i FN:s
allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (artikel 8).
175
klagomål och uppgiften att göra generella utredningar av misstänkta
kränkningar av mänskliga rättigheter i samhället.
Att kunna ta emot och utreda individärenden är visserligen en valfri
funktion enligt Parisprinciperna, men en betydelsefull sådan. Såväl
nuvarande DO som tidigare ombudsmän mot diskriminering prioriterat
har prioriterat denna uppgift. Delvis beror det på tillströmningen av
ärenden men inte enbart. Ombudsmännen har också ansett att utredning
och domstolsprövning av individärenden har varit/är ett effektivt medel
att ge individer upprättelse samt att motverka diskriminerande strukturer
i samhället. 32 FN:s handbok för inrättandet och stärkandet av NHRI
lägger också stor vikt vid uppgiften, som beskrivs som en av de
viktigaste för en NHRI samt som en tydlig indikation på att regeringen
tar sina internationella åtaganden på allvar. 33
Att en framtida kommission för mänskliga rättigheter förutspås ta
emot ett större antal klagomål är enligt Juridiska fakultetsstyrelsens
mening inget avgörande argument för att kommissionen ska förmenas
behörighet att utreda sådana klagomål. Det faktum att många i dag
vänder sig till DO och JO är i sig en indikation på att människor upplever
sig diskriminerade och kränkta samt att DO och JO upplevs som en
möjlig väg till upprättelse.
Klart är att en kommission skulle behöva ett effektivt system för
hantering av individärenden som tillät prioriteringar mellan ärenden. Så
länge kriterierna för en sådan prioritering fastställs på förhand och
redovisas öppet ser fakulteten inga hinder för en mer summarisk
hantering av individärenden som faller utanför de prioriterade områdena.
Så hanterar t.ex. också Diskrimineringsombudsmannen ärenden som
faller utanför diskrimineringslagens skydd. 34 Som anges i propositionen
till den nya diskrimineringslagen avgör DO själv om ombudsmannen vill
driva ärendet till domstol. Den enskildes medgivande är en förutsättning,
men ombudsmannen är inte tvungen att föra den enskildes talan på grund
av att den enskilde själv är angelägen om att processa. 35 Om 7§
förvaltningslagen ska tolkas som ett hinder för prioriteringar, som
Delegationen anger på sidan 367, borde en lagändring övervägas då en
NHRI:s och förvaltningsmyndighets uppdrag väsentligt skiljer sig åt.
Prioriteringar mellan ärenden som rör mänskliga rättigheter är ingen
enkel uppgift. Ingen rättighet kan anses viktigare än någon annan.
Förverkligandet av en rättighet är dessutom ofta beroende av att andra
rättigheter tillgodoses. Härmed är dock inte sagt att prioriteringar är
omöjliga. Vissa kränkningar av mänskliga rättigheter är mer utbredda än
andra eller får särskilt allvarliga konsekvenser i dagens samhälle. Mot en
sådan bakgrund är det både rimligt och lämpligt att prioritera. Strategisk
ärendehantering används bl. a. av den irländska kommissionen för
32
Se t.ex. Diskrimineringsombudsmannens årsrapporter för 2009 (s. 2-3) och 2010 (s. 5)
UN Center for Human Rights, Handbook for the Establishment or Strengthening of a
National Institutions for the Protection and Promotion of Human Rights, Profssional
Training Series No. 4, sidan 28.
34
Även tidigare ombudsmän mot diskriminering använde ’avslutsbrev’ för att kortfattat
meddela individen att man inte kom att utreda individens ärende samt varför.
35
Prop. 2007/08:95, Ett starkare skydd mot diskriminering, sidan 432.
33
176
mänskliga rättigheter (som anses uppfylla Parisprincipernas krav). 36
Också DO har inlett ett arbete med att prioritera mellan ärenden. 37
Andra verktyg för att skydda de mänskliga rättigheterna (kap 5.2)
Även bortsett från frågan om individärenden saknar den föreslagna
kommissionen verktyg för att skydda de mänskliga rättigheterna. 38 De
rättsliga befogenheterna omfattar en skyldighet för den som utför
uppgifter inom den offentliga förvaltningen att lämna biträde åt
kommissionen, d.v.s. svara på frågor om hur de efterlever de mänskliga
rättigheterna i sin verksamhet samt ta emot besök från kommissionen.
Om kommissionen vid en sådan granskning upptäcker kränkningar av de
mänskliga rättigheterna kan den föreslå ändringar men har inget
påtryckningsmedel för att få till stånd en rättelse, vare sig det gäller
systemfel eller individuella fel. Man kan också tänka sig situationen att
kommissionen kommer på oanmält besök och vägras tillträde till en plats
där man misstänker att överträdelser pågår. Kommissionen har då inga
befogenheter att vid vite eller liknande få tillträde till lokalerna.
Denna brist på rättsliga påtryckningsmedel skiljer sig starkt från de
befogenheter som JO (särskild åklagare) och DO (driva ärenden i
domstol och utfärda vitesföreläggande) har. JO kan som särskild åklagare
an väcka åtal mot tjänstemän som begått brott i tjänsten. DO kan
företräda individer i domstol samt vitesförelägga motparter som inte
samarbetar. JO:s flitigast använda påtryckningsmedel är visserligen
rätten att uttala sig om en myndighet eller tjänstemans
myndighetsutövning, vilket i sig inte innebär att vederbörande måste
rätta sig därefter. Erfarenhet visar emellertid att JO:s uttalanden väger
tungt inom offentlig förvaltning. JO:s uttalanden leder ofta till rättelse
och/eller åtgärder för att förhindra ny kritik. Detsamma har inte visat sig
gälla andra ombudsmän som arbetat mot diskriminering och för barns
rättigheter, vars uttalanden inte fått samma tyngd. Risken är påtaglig att
den föreslagna kommissionen skulle bemötas på samma sätt.
Sammantaget anser Juridiska fakultetsstyrelsen att Delegationens förslag
som sådant inte kan läggas till grund för inrättandet av en nationell
institution för mänskliga rättigheter. En sådan institution bör hantera
individärenden och utrustas med påtryckningsmedel.
– Humaniora och Religion
Den första invändningen avser förverkligandet av Parisprinciperna som
stipulerar upprättande av nationella institutioner för mänskliga
rättigheter. Parisprinciperna har när detta skrivs varit en del av det
internationella samfundets förväntningar på staterna i 18 år. Ett mycket
stort antal länder har under den tiden visat vägen genom att inrätta olika
former av institutioner i enlighet med dessa principer. För svenskt
vidkommande har det vart efter åren gått blivit allt mer påtagligt att en
nationell institution för mänskliga rättigheter redan borde ha inrättats.
36
European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in
the EU Member States, 2010, sidan 38.
37
Diskrimineringsombudsmannens årsredovisning 2010, sidan 12.
38
Se t.ex. sidan 369 i utredningen: ”Den nationella institutionen för mänskliga rättigheter
föreslås inte utöva granskning i denna mening och inte ha några sanktionsmöjligheter eller
kunna fatta beslut om åtgärder som syftar till att åstadkomma rättelse av den som
granskats.”
177
En nationell institution har naturligtvis som främsta funktion att
säkerställa efterlevnaden av mänskliga rättigheter inom staten ifråga. Det
finns dock en aspekt därutöver som tenderar att försummas. Inrättande av
en nationell institution är ett betydelsefullt sätt att i konkret handling visa
ambition och att göra sig själv till ett föredöme för de stater som likt
Sverige ännu inte tagit detta steg. Sådana konkreta handlingar är en
avgörande och ofta förbisedd del av den gemensamma normgivningen i
det internationella samfundet.
Sverige har alltså varit jämförelsevis långsamt med att införa en
nationell institution för mänskliga rättigheter. Det finns därför all
anledning att göra det grundligt när det nu ska göras. MR-delegationens
arbete är också precis så grundligt som är påkallat av situationen.
Däremot är förslaget om utformningen av den svenska kommissionen för
mänskliga rättigheter inte det. Förslaget innebär i allt väsentligt att man
endast avser att Sverige ska uppfylla minimikraven för ackreditering vid
International Coordinating Committee of National Human Rights
Institutions. Det är enligt vår uppfattning en alldeles för låg ambition.
Det finns flera grunder för kritik av den här ambitionsnivån. Den
främsta och viktigaste invändningen är att man inte föreslår införande av
ett system för individuell klagorätt. Ett sådant nationellt system behövs i
varje stat som vill visa att man menar allvar med sina internationella
åtaganden. De argument som anförs till stöd för att inte införa individuell
klagorätt är inte heller övertygande. Framföra argument är faktiskt i allt
väsentligt argument för det precis motsatta, det vill säga att den svenska
kommissionen för mänskliga rättigheter måste kunna ta emot
individuella klagomål.
Att kommissionen skulle riskera överbelastning är främst en
indikation på att den individuella klagorätten verkligen behövs. Bakom
varje klagomål finns ju en individ som Sverige har ett ansvar för. Att DO
i dag redan är överbelastat är inte i första hand ett illustrativt exempel på
hur illa det kan gå för den nya myndigheten, utan på hur illa det är med
den individuella klagorätten i Sverige i dag. Det är alltså i själva verket
ett argument för att det i dag saknas en nationell MR-kommission som
kan absorbera en del av belastningen som DO i dag inte förmår att
hantera. Att DO ensamt skulle kunna fylla funktionen som instans för
individuella klagomål motsägs av den redan utpekade överbelastningen.
Därtill finns det ett stort antal frågor som berör mänskliga rättigheter utan
att vara konkreta diskrimineringsärenden.
Inrättande av en kommission som har mandat att ta emot individuella
klagomål är enligt Parisprinciperna ett valfritt tillägg till
huvudprinciperna. Att Sverige inte skulle ta steget fullt ut är
svårförsvarbart i ett internationellt sammanhang. Sverige är som alla
länder föremål för kritik inför internationella människorättsfora. Att ge
individer och grupper i Sverige klagorätt är ett föredömligt sätt att visa
sin ambition att komma tillrätta med de problem som uppkommer.
Sverige har därtill resurser i en omfattning som många länder inte har.
Det handlar alltså mest om att dimensionera kommissionen efter
uppgiftens omfattning. Återigen med hänvisning till situationen vid DO
så bör man kanske överväga fem kommissionärer snarare än tre.
För att vara konsekvent och samtidigt utgöra ett föredöme för
kommande lagskrivare bör det i 1§ i Förslag till lag (0000:000) med
178
instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter tydligt framgå att
Kommissionen är inrättad i syfte att förverkliga den internationella
standard som kommer till uttryck i Parisprinciperna.
095. Östergötlands läns landsting
Se yttrande i kapitel 3.1.1.
106. Centrum för rättvisa
Se yttrande i kapitel 3.1.1.
108. Civil Rights Defenders
I Parisprincipernas Competence and responsibilities, punkt 1, framgår att
en nationell institution för mänskliga rättigheter ska främja och skydda
de mänskliga rättigheterna. Civil Rights Defenders ser dock inte, av skäl
som framgår nedan, hur kommissionen ska klara av den skyddande delen
av uppdraget. Vi ställer oss frågande till om detta överhuvudtaget är
något delegationen eftersträvar. Enligt den första paragrafen i den
föreslagna instruktionen för kommissionen stadgas det att
kommissionens uppgift ska vara att ”främja säkerställandet” av de
mänskliga rättigheterna i Sverige istället för att ”främja och skydda”
dessa. Kommissionen ska upprättas i enlighet med Parisprinciperna. I
Parisprincipernas mening är begreppet ”skydda” något helt annat än att
”främja ett säkerställande” (se nedan). Det tål att påpekas att
Parisprinciperna även under Competence and responsibilities punkt 3 b)
och c) talar om att främja och säkerställa en effektiv implementering av
de internationella konventionerna, inte att främja ett säkerställande. Civil
Rights Defenders förordar att kommissionen ska ha ett skyddande
uppdrag och att detta tydliggörs i instruktionen.
I delbetänkandet Främja, Skydda Övervaka (SOU 2009:36) diskuterar
delegationen det i Parisprinciperna centrala begreppet ”skydda” och
klargör där att begreppet innefattar att utreda misstänkta kränkningar av
de mänskliga rättigheterna. Civil Rights Defenders anser, i linje med
FN:s handbok för nationella institutioner (National Human Rights
Institutions, Professional Training Series No. 4, 1995.), att detta måste
vara en central del av en nationell institutions verksamhet. ”Utredning”
som begrepp tolkas i delbetänkandet som bestående av två delar, dels
utredning av enskilda klagomål, dels generella utredningar för att
kartlägga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Uppdelningen är
olycklig då den antyder att utredningar av enskilda händelser endast kan
göras inom ramen för ett enskilt klagomål. En oberoende granskning
innefattar enligt vår mening med nödvändighet hela spektret, från
generella utredningar om strukturella brister till den enskilda
kränkningen. I utredningar av kränkningar av de mänskliga rättigheterna
skulle kommissionen kunna bidra med ett individperspektiv. Alldeles
oavsett om kommissionen får mandat att väcka talan med anledning av
enskilda klagomål, vilket vi förespråkar, bör den utredande verksamheten
utgå ifrån de enskilda kränkningarna.
Vad angår skyddet av de mänskliga rättigheterna i Sverige anser vi att
en nationell institution framför allt fyller en viktig funktion genom att
även ta emot enskilda klagomål, något som 90 % av världens nationella
institutioner har befogenhet att göra. Delegationen vill emellertid inte att
179
kommissionen ska kunna pröva enskilda klagomål, det vill säga utreda
och vid behov föra talan. Motiveringen grundar sig på att kommissionen
har getts ett mandat omfattandes alla konventioner om de mänskliga
rättigheterna som Sverige åtagit sig att följa och att arbetsbördan därför
skulle bli för stor. Emellertid innebär rimligen den befarade arbetsbördan
att det i dag finns stora problem för den enskilde individen att få tillgång
till effektiva rättsmedel – vilket är ett argument för att kommissionen ges
befogenhet att behandla dessa ärenden, inte mot. I delbetänkandet
Skydda, Främja, Övervaka fastslog delegationen dessutom att det i dag
finns områden där det inte finns någonstans för den enskilde att vända sig
med sina klagomål. Vi får hoppas att det inte är från dessa områden den
befarade arbetsmängden härrör. Centralt för skyddet av de mänskliga
rättigheterna är att människor vars rättigheter har kränkts, har tillgång till
effektiva rättsmedel. Att kommissionen inte föreslås ha befogenhet att
föra talan med anledning av enskilda klagomål är därför beklagligt och
motiveringen är svårförståelig.
109. Demokratiakademin
Vi förordar att denna nationella institution även ska ha en möjlighet
skyldighet att pröva klagomål av individuella fall från allmänheten. Vi
förordar också att institutionen ska kunna lämna yttranden vid
domstolsprövning av principiellt viktiga mål.
Om inte den nationella institutionen för mänskliga rättigheter kan ta
emot individuella klagomål riskerar den att förlora kontakten med
allmänheten och därmed förlora såväl verklighetskontakt som en
nödvändig legitimitet i människors ögon. Det saknas i dag en sådan
institution, de ombudsmän som existerar har begränsade mandat, främst
avsedda att motverka diskriminering. Men mänskliga rättigheter är
mycket mer än otillåten särbehandling. Om inte ett klagomål heller
omfattas av JO:s tillämpningsområde, d.v.s. myndighetsutövning, står
den enskilde därför utan möjlighet att pröva sitt ärende nationellt. Att gå
vidare internationellt är för många inte en möjlighet, och blir allt svårare.
Sverige har även ett ansvar att skapa förutsättning för nationell
prövning för att undvika att ärenden hamnar hos internationella organ –
inte minst därför att dessa redan riskerar att gå under på grund av
målbördan.
Den norska erfarenheten är att den befarade anstormningen av
klagomål uteblev. Men genom att tillförsäkra institutionen personella
resurser från första stund kan institutionen ges möjlighet att klara en hög
ärendebelastning.
Vi tror också att ett individuellt klagomålsförfarande skulle bidra till
människors allmänna kunskap och förståelse för rättigheterna.
Vi tror också att en nationell institution ska ges rätt och möjlighet att
intervenera i mål som är av särskild vikt för en korrekt tillämpning av
rättigheterna.
117. Fonden för mänskliga rättigheter
Se yttrande i kapitel 3.2.1.
180
123. Föreningen Ordfront
Vi förordar att denna nationella institution även ska ha en möjlighet
skyldighet att pröva klagomål av individuella fall från allmänheten. Vi
förordar också att institutionen ska kunna lämna yttranden vid
domstolsprövning av principiellt viktiga mål.
Om inte den nationella institutionen för mänskliga rättigheter kan ta
emot individuella klagomål riskerar den att förlora kontakten med
allmänheten och därmed förlora såväl verklighetskontakt som en
nödvändig legitimitet i människors ögon. Det saknas i dag en sådan
institution, de ombudsmän som existerar har begränsade mandat, främst
avsedda att motverka diskriminering. Men mänskliga rättigheter är
mycket mer än otillåten särbehandling. Om inte ett klagomål heller
omfattas av JO:s tillämpningsområde, d.v.s. myndighetsutövning, står
den enskilde därför utan möjlighet att pröva sitt ärende nationellt. Att gå
vidare internationellt är för många inte en möjlighet, och blir allt svårare.
Sverige har även ett ansvar att skapa förutsättning för nationell
prövning för att undvika att ärenden hamnar hos internationella organ –
inte minst därför att dessa redan riskerar att gå under på grund av
målbördan.
Den norska erfarenheten är att den befarade anstormningen av
klagomål uteblev. Men genom att tillförsäkra institutionen personella
resurser från första stund kan institutionen ges möjlighet att klara en hög
ärendebelastning.
Vi tror också att ett individuellt klagomålsförfarande skulle bidra till
människors allmänna kunskap och förståelse för rättigheterna.
Vi tror också att en nationell institution ska ges rätt och möjlighet att
intervenera i mål som är av särskild vikt för en korrekt tillämpning av
rättigheterna.
155. Raoul Wallenberg institutet (RWI)
Se yttrande i kapitel 3.2.1.
Som nämns i utredningen finns det enligt Parisprinciperna en
möjlighet att beakta individärenden. En befogenhet att ta sig an
individärenden ger den nationella institutionen större legitimitet då den
får ett verktyg för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna efterlevs i
Sverige.
RWI betonar vikten av att Sverige ansluter sig till skaran av länder
som inrättat en nationell institution med mandat att hantera individuella
ärenden då detta är det vedertaget effektivaste sättet för att skydda de
mänskliga rättigheterna i Sverige.
Enligt Delegationens nuvarande förslag kommer den svenska
nationella institutionen att begränsas till allmänna uttalanden och
rådgivning. Det vore oklokt att begränsa institutionens mandat på det
sättet. Som skäl till valet att utesluta en sådan möjlighet anger
Delegationen att uppgiften att pröva enskilda ärenden kan komma att bli
mycket omfattande och således ha en negativ inverkan på institutionens
övriga arbete. RWI är eniga med Delegationen om att det finns risk för
en ökad arbetsbörda men delar inte Delegationens uppfattning om att det
är ett argument mot att utreda individärenden. Snarare pekar förhållandet
på ett relativt stort och inte tillgodosett behov. Ett av många exempel på
hur individärenden kan tillgodoses utan att det leder till en övermäktig
181
arbetsbörda är den Irländska kommissionen för mänskliga rättigheter
som valt att prioritera kränkningar av de mänskliga rättigheter som får
särskilt allvarliga konsekvenser i samhället. Möjligtvis är en jämförelse
med prövningstillståndssystemet i svenska domstolar inte heller alltför
långsökt.
164. Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH)
Se yttrande i kapitel 1 och 3.2.1.
166. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige
(ROKS)
Se yttrande i kapitel 3.1.1.
173. Rädda Barnen
Enskilda klagomål – Rädda Barnen beklagar att utredningen föreslår att
institutionen inte ska kunna ta emot klagomål från enskilda individer, och
att man gör detta främst beroende på den stora arbetsbörda det kommer
att innebära. Rädda Barnen är av den åsikten att det i dag finns områden
inom mänskliga rättigheter, inte minst inom barns rättigheter, där det inte
finns någonstans att vända sig om dessa rättigheter kränks. Rädda Barnen
har under lång tid drivit att Barnombudsmannen ska få utökat mandat
och kunna ta emot enskilda klagomål direkt från barn vad gäller
kränkningar mot barnkonventionen. Detta har även FN:s kommitté för
barnets rättigheter rekommenderat Sverige vid sin senaste granskning. 39
Detta är inte minst av vikt ur ett diskrimineringshänseende, då
Barnombudsmannen i dag är den enda ombudsman i sitt slag som inte
kan ta emot individuella klagomål.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
Tveksam
031. Statskontoret
Utredningen avvisar tanken på att den nya myndigheten också skulle
tilldelas uppgiften att pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga
rättigheterna i individuella fall. Huvudmotivet för utredningens
ställningstagande är att den gör bedömningen att denna uppgift skulle
kunna bli så omfattande att det skulle inkräkta på övriga uppgifter.
Statskontoret kan se många fördelar med att kontroll- och
granskningsuppgifterna kombineras med möjligheten att pröva klagomål
på samma sätt som exempelvis Diskrimineringsombudsmannen (DO) i
dag.
040. Stockholms universitet
Delegationen föreslår att en nationell institution för mänskliga rättigheter
(MR-institution) inrättas i Sverige med utgångspunkt i Parisprinciperna,
39
CRC/C/SWE/CO/4, 12 juni 2009.
182
d.v.s. FN:s generalförsamlings ”Principles relating to the Status of
National Institutions” från 1993 (s. 337). Parisprinciperna är att betrakta
som rekommendationer till stater. En nationell MR-institutions
övergripande funktion är enligt principerna att främja och skydda
mänskliga rättigheter och de uppgifter institutionen bör ha beskrivs i
huvudprinciperna 1-3 (ss. 549-551). Därutöver finns en tilläggsprincip
som anger att en MR-institution får pröva klagomål i enskilda fall (s.
552). En del länder har gett sin MR-institution just en sådan befogenhet.
Delegationen anser inte att den svenska institutionen ska tilldelas
uppgiften att pröva enskilda klagomål, i vart fall inte i nuläget (s. 367).
Delegationen hänvisar till den stora arbetsbelastning som
Diskrimineringsombudsmannen (DO) dragits med genom sin prövning
av enskilda klagomål. Dessutom tvivlar delegationen på att den tilltänkta
MR-institutionens prövning av enskilda klagomål skulle kunna uppfylla
kraven i Förvaltningslagens 7 §, d.v.s. att myndigheter ska kunna
handlägga varje ärende där en enskild är part så enkelt, snabbt och billigt
som möjligt utan att säkerheten eftersätts (s. 367). Enligt universitetets
syn är MR-institutionens förutsättningar att på ett effektivt och rättssäkert
sätt pröva enskilda klagomål i första hand kopplade till storleken av de
medel som tillförs dess verksamhet. Även om universitetet sålunda
bedömer att det vore optimalt att fullt ut genomföra Parisprinciperna
genom att låta MR-institutionen pröva enskilda klagomål så anser
universitetet att delegationens förslag om att låta MR-institutionen ta
emot handlingar/information från enskilda ändå utgör ett nog så
värdefullt alternativ (ss. 369 och 375).
044. Malmö högskola
Delegationen diskuterar om den föreslagna myndigheten kan läggas
under JO. Dess funktion skulle i så fall vara dels att ta upp individuella
klagomål och dels att främja kunskapen om och genomförande av
mänskliga rättigheter på ett övergripande plan. Delegationens
uppfattning är att kommissionen inte ska ha i uppgift att pröva
individuella klagomål. De argument som anförs härför är att
verksamhetsområdet för kommissionen är så brett att man hellre bör
inrikta sig på strukturella frågor och system samt göra tydliga
prioriteringar. Vidare antas att antalet individuella klagomål skulle bli så
stort att det skulle medföra en orimligt tung arbetsbörda för institutionen
med en individuell klagorätt (s 366f). Högskolan är mindre övertygad av
denna argumentation. Det finns en viktig poäng i att tydliggöra och skilja
uppgifter som är av främjande slag och uppgifter som rör individuella
klagomål. Det talar för att kommissionen inte ska handha båda typerna
av frågor. Men att det finns en risk för att det skulle riktas många
individuella klagomål till kommissionen tydliggör snarare att
klagomålsmöjligheterna gällande mänskliga rättigheter i Sverige behöver
stärkas. Även behovet av tydliga prioriteringar inom verksamhetsområdet talar för ett ytterligare stärkt rättighetsskydd för enskilda
individer. Individuella klagomål bör kunna prövas rättsligt i en
självständig instans då det skulle klargöra innebörden av enskilda
rättigheter och därigenom stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna.
Högskolan anser att möjligheterna till individuella klagomål bör stärkas
och att en utredning bör tillsättas som får i uppgift att närmare utreda hur
183
det lämpligast utformas. Det är betydelsefullt ur ett rättighetsperspektiv
att stärka de individuella klagomålsmöjligheterna.
045. Linnéuniversitetet
Se yttrande i kapitel 3.2.1.
054. Diskrimineringsombudsmannen (DO)
Se yttrande i kapitel 3.1.1.
055. Ungdomsstyrelsen
Om en ny myndighet skulle inrättas är det centralt att samverkan sker
med myndigheterna som nämns ovan samt med det civila samhället. Det
bör också utredas om organisationen ska kunna ta emot klagomål från
enskilda individer, inklusive att barn själva ska kunna lämna in klagomål.
103. Amnesty Sverige
Angående frågan om huruvida institutionen skall ta emot individuella
klagomål eller ej, är Amnesty av uppfattningen att det korta resonemang
som leder fram till att utredningen föreslår att så inte skall vara fallet, inte
är särskilt övertygande.
Resonemanget skulle kunna användas för att komma fram till en
motsatt slutsats. Syftet med institutionen måste vara att skyddet och
respekten för individers mänskliga rättigheter skall garanteras. Ur den
aspekten bör man överväga om inte en individuell klagorätt och
sanktionsmöjligheter är nödvändigt eller i vart fall vore att föredra.
Amnesty har ingen bestämd uppfattning i frågan men anser att en sådan
pass viktig aspekt måste utredas grundligt.
Amnesty skulle välkomna att någon form av sanktionsmöjligheter ges
institutionen.
184. Svenska Röda Korset
En mänsklig rättighet som är central för faktiskt åtnjutandet av andra
mänskliga rättigheter är rätten till effektivt rättsmedel. I den ingår
möjligheten att klaga, få rättelse och gottgörelse om de mänskliga
rättigheterna kränks. I förslaget framförs att Kommissionen inte ska ges
befogenhet att pröva enskilda klagomål och ett skäl som anges är att en
sådan uppgift skulle kräva alltför stora resurser på bekostnad av andra
uppgifter. Huruvida Kommissionen ska ges befogenhet att hantera
enskilda klagomål eller inte bör emellertid grundas på en analys av
behov. Svenska Röda Korset anser att rätten till effektivt rättsmedel.
inklusive möjligheten till individuella klagomål, utifrån bindande
folkrättsliga regler om de mänskliga rättigheterna behöver stärkas i
Sverige. En särskild utredning bör därför tillsättas med uppgiften att
föreslå en lämplig lösning.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Enligt förslaget skulle den nya myndigheten sakna befogenheter att
utreda misstänkta kränkningar, föra talan vid enskilda klagomål, utöva
sanktionsmöjligheter och utöva tillsyn över myndigheter. Därför är det
svårt att se hur denna myndighet på ett effektivt sätt skulle kunna stärka
skyddet för de mänskliga rättigheterna. Främjande arbete är viktigt för en
184
långsiktig förändring men för att detta arbete ska ge effekt måste
myndighetens synpunkter åtminstone tillskrivas motsvarande tyngd som
Diskrimineringsombudsmannens. Detta kan jämföras med Barnombudsmannens begränsade mandat. Argumentet bakom att institutionen
inte ska hantera individuella klagomål är oron för att institutionen skulle
bli överhopad med individuella klagomål, vilket i sin tur skulle hindra
dess möjlighet att bedriva ett effektivt arbete. Detta i sig är ett argument
för att det finns ett stort behov av en sådan verksamhet. Sveriges
Antidiskrimineringsbyråer föreslår att strukturen för den nya
kommissionen antingen byggs upp så att handläggningen av enskilda
klagomål inte kan begränsa myndighetens möjligheter att arbeta
främjande alternativt att konventionerna inkorporeras i det svenska
rättssystemet och därmed gör det möjligt att driva enskilda ärenden
förvaltningsrättsligt. Vid det senare anser vi att det bör ingå i
kommissionens uppdrag att informera om denna möjlighet till prövning.
Att upplysa om en enskilds mänskliga rättigheter i enlighet med
betänkandet men inte de facto införa ett motsvarande rättsligt skydd eller
ge möjlighet att få sitt fall prövat anser vi riskerar att skapa ökad misstro
gentemot rättssamhället och undergräva den tyngd som mänskliga
rättigheter i dag har per definition. Att inse vidden av de klagomål som
skulle inkomma, men inte inrätta funktioner för att hantera de brister som
finns, skulle vara direkt oansvarigt ur ett MR-perspektiv. Sveriges
Antidiskrimineringsbyråer
ställer
sig
tveksamma
till
den
kostnadseffektiva nyttan med en myndighet som kommer att tillskrivas
en låg status.
Övriga kommentarer
168. Roma International
Om DO tilldelas den generella ansvars uppdraget och befogenheter
förefaller det lämpligt att de också får prövningskompetens och får pröva
klagomål om kränkning av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall. Vår
empiriska erfarenhet är att individer som anser sina rättigheter vara
kränkta oftast inte besitter nödvändiga resurser för att driva sin fråga
genom rättsväsendet, eftersom detta ofta upplevs som överbyråkratiskt
och oöverblickbart.
3.2.3 Institutionens arbetsmetoder och rättsliga befogenheter
Delegationens förslag: Förvaltningsmyndigheter, kommuner och
landsting ska på begäran lämna institutionen det biträde som den behöver
för att kunna fullgöra sina uppgifter. Detsamma ska gälla för andra som
fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen.
Tillstyrker eller har inget att erinra
030. Länsstyrelsen i Dalarnas län
Länsstyrelsen tillstyrker att det inrättas en kommission för mänskliga
rättigheter och de därav följande författningsförslagen.
185
036. Specialpedagogiska skolmyndigheten
Specialpedagogiska
skolmyndigheten
tillstyrker
att
förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting ska vara skyldiga att
på begäran lämna den nya institutionen/myndigheten det biträde som den
behöver för att fullgöra sina arbetsuppgifter. Dock måste information,
kunskap och stöd ges till förvaltningsmyndigheter, kommuner och
landsting så att de kan genomföra sina åtaganden.
073. Landskrona kommun
Se yttrande i kapitel 1.
108. Civil Rights Defenders
Kommissionen ska grundas på Parisprinciperna. Enligt Parisprincipernas
Methods of operations punkt b) framgår att en nationell institution ska ha
befogenhet att höra samtliga personer och ha tillgång till samtlig
information och dokumentation den behöver för att utföra sitt uppdrag.
Enligt förslaget ska kommissionen ha rätt att ta del av allmänna
handlingar. Denna rätt tillkommer alla svenska medborgare och innebär
således ingen utökad rättslig befogenhet. Vidare ska kommissionen
lämnas ”biträde” vilket innebär en skyldighet för myndigheter att lämna
uppgifter om åtgärder som vidtagits för att skydda de mänskliga
rättigheterna samt att delta i överläggningar. Skyldigheten för
förvaltningsmyndighet, kommun och landsting att hjälpa varandra inom
ramen för den egna verksamheten är redan stadgat i förvaltningslagen
och ”biträdet”, vilket delegationen påpekar, innebär följaktligen ingen
utvidgad rättslig befogenhet i detta hänseende. Enligt utredningen
innefattar biträde även skyldighet att ta emot besök från kommissionen,
vilket i princip innebär att kommissionen kan besöka bland annat
fängelser för att exempelvis övervaka hur FN:s tortyrkonvention
efterlevs. Skyldigheten att ta emot besök är emellertid inte uttryckligt
stadgat i den föreslagna instruktionen och inte heller vad en sådan skulle
innebära. För att på ett effektivt sätt kunna övervaka efterlevnaden av en
konvention som FN:s tortyrkonvention krävs enligt vår mening att
kommissionen får rätt att göra oanmälda besök, får tillgång till alla
uppgifter om behandling av frihetsberövade personer samt även rätt att
föra enskilda samtal med frihetsberövade samtal utan vittnens närvaro,
något som även måste framgå av instruktionen.
Kommissionen föreslås inte rätt att ta del av sekretessbelagda
uppgifter och kommissionen har heller inga sanktionsmöjligheter ifall en
tillfrågad aktör inte skulle samarbeta. Den metod varmed kommissionen
ska granska och utreda misstänkta kränkningar ska således endast bestå
av aktörens egna, frivilliga uppgifter om hur de mänskliga rättigheterna
respekteras i aktörens verksamhet. Det är emellertid kommissionens
uppgift att utreda huruvida de mänskliga rättigheterna skyddas eller ej,
inte aktörens. Enligt delegationens förslag ska kommissionen inte heller
kunna begära biträde av vare sig statsråd, riksdagsledamöter eller
domstol. De som har det yttersta ansvaret för att säkerställa skyddet för
de mänskliga rättigheterna i Sverige ska alltså enligt delegationen inte bli
föremål ens för generella undersökningar. Civil Rights Defenders anser
att de begränsade befogenheter som föreslås tillkomma kommissionen
186
försvagar dess verkningskraft och att de inte uppfyller de krav som
uppställs enligt Parisprinciperna.
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
161. Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners
rättigheter (RFSL)
När det gäller institutionens arbetsmetoder och rättsliga befogenheter
instämmer RFSL i de befogenheter institutionen föreslås ha gentemot
myndigheter; dvs. myndigheternas skyldighet att bistå institutionen på
begäran, institutionens befogenhet att få tillgång till handlingar m.m.
samt vilka myndigheter detta ska avse. Även om domstolarna inte ska ha
samma skyldigheter som andra myndigheter i förhållande till
institutionen anser vi dock att det är av vikt att institutionen trots detta
kan och bör analysera hur den svenska rättsutvecklingen förhåller sig till
de mänskliga rättigheterna. Detta för att kunna följa upp arbetet med de
mänskliga rättigheterna samt effekterna av eventuella lagändringar. Detta
är särskilt angeläget eftersom enskilda inte kommer att ha någon
klagorätt hos institutionen. Då synes möjligheten att analysera
rättsväsendets avgöranden vara enda tillgängliga instrument för att
utvärdera den svenska rättstillämpningen av de mänskliga rättigheterna.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
230. Broderskapsrörelsen – Sveriges kristna socialdemokrater
Förslaget tillstyrks. Det är å ena sidan en självklarhet, å andra sidan en
viktig utgångspunkt. Inte minst vill förbundet tillstyrka tydligheten i att
också kommuner och landsting ska lämna kommissionen biträde.
Tveksam
024. Arbetsgivarverket
Arbetsgivarverket förutsätter att det biträde som den föreslagna
kommissionen kan antas begära av myndigheterna endast rör sig om
mindre insatser som att lämna ut handlingar till och ta emot besök av
kommissionen. Skulle det innefatta mer långtgående krav som till
exempel att avsätta resurser anser Arbetsgivarverket att detta ska ske i
samråd med myndigheterna.
Övriga kommentarer
043. Lunds universitet
– Humaniora och Religion
Den andra invändningen avser rätten att granska domstolarna. I motsats
till MR-delegationens förslag anser vi att kommissionen självklart bör ha
rätt att granska domstolarna, även om dessa inte omfattas av begreppet
förvaltningsmyndighet. Det är just likheterna med JO avseende ställning
och funktion i samhället som motiverar den insynen. Ett överväldigande
stort antal mänskliga rättigheter har bäring på just domstolarnas
187
processregler. Att inför internationella fora hävda att den svenska
kommissionen för mänskliga rättigheter inte behöver ha insyn i
domstolarna verksamhet kommer att framstå som en märklig ståndpunkt.
Domstolarnas oberoende är på inget sätt en garant för att domstolarna
inte kan vara del i kränkningar av individers mänskliga rättigheter på sätt
liknande förvaltningsmyndigheterna.
En sådan insyn i domstolarna arbete förutsätter naturligtvis ett starkt
sekretesskydd till värn för individers integritet. Svårigheter att hitta
lämpliga juridiska lösningar för detta kan dock inte rimligen tillåtas stå i
vägen för att en nationell kommission för mänskliga rättigheter skulle
kunna utsträcka sin granskning till att omfatta även statsmaktens
dömande funktion. Särskilt som det i svensk förvaltning sedan tidigare
finns fungerande sekretesslösningar med t.ex. omvänt skaderekvisit. För
individen ter sig statens maktutövning ganska lika oavsett om ett
bindande beslut meddelats av en myndighet eller en domstol. Att inte ge
kommissionen denna insyn skulle begränsa kommissionens mandat till
att rent faktiskt bara granska statens verkställande organ. Det är en
förvisso mycket viktig uppgift men ger uttryck för en bitvis förenklad
förståelse av hur mänskliga rättigheter har kränkts och försvarats genom
vår moderna historia.
045. Linnéuniversitetet
Se yttranden i kapitel 3.1.1.
063. Gävle kommun
Däremot anser vi i likhet med Sveriges kommuner och Landsting att en
analys över vad de ekonomiska konsekvenser uppgiftslämnandet till en
nationell institution medför för kommuner och landsting.
066. Jönköpings kommun
För att rapporter från de kommunala aktörerna till institutionen ska vara
fullödiga och jämförbara samt för att samverkan kring bland annat
framtagande och genomförande av en nationell handlingsplan ska kunna
ske på ett framgångsrikt sätt ser vi ett påtagligt behov av kommunal
spetskompetens. Med hjälp av kommunal spetskompetens som förenar
god kännedom om MR-perspektivet med god kännedom om den aktuella
verksamheten skulle utbildningsinsatser kunna bedrivas långsiktigt,
systematiskt, verksamhetsanpassat och kostnadseffektivt för både
anställda och förtroendevalda.
084. Södertälje kommun
Södertälje kommun saknar dock en analys över vilka ekonomiska
konsekvenser som eventuella uppgiftslämnanden – uppföljning,
statistikunderlag m m – till en nationell institution kommer att medföra
för kommunerna.
109. Demokratiakademin
Vi vill understryka att institutionen bör utveckla samarbetet med
Europarådets arbete kring tillämpningen av de mänskliga rättigheterna
inriktat på kommuner och landsting. Europarådet har inlett ett arbete med
188
fokus på mänskliga rättigheters implementering på lokal nivå. Detta
arbete bör särskilt uppmärksammas.
123. Föreningen Ordfront
Vi vill understryka att institutionen bör utveckla samarbetet med
Europarådets arbete kring tillämpningen av de mänskliga rättigheterna
inriktat på kommuner och landsting. Europarådet har inlett ett arbete med
fokus på mänskliga rättigheters implementering på lokal nivå. Detta
arbete bör särskilt uppmärksammas.
Kontakter med enskilda samt sekretess
Delegationens förslag: Sekretess gäller i institutionens verksamhet för
uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det
inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon
närstående till denne lider men. Sekretessen kan dock brytas vid
misstanke om vissa brott.
Tillstyrker eller har inget att erinra
103. Amnesty Sverige
Delegationens betänkligheter mot att ge den nationella institutionen
tillgång även till sekretessbelagda handlingar förefaller möjligen
överdrivna. En sekretesslagstiftning skulle också kunna användas för att
förhindra institutionen från att fullgöra sitt uppdrag. Nackdelarna för
enskilda personer med att sekretessbelagda handlingar som rör dem blir
tillgängliga för institutionen är som delegationen också påpekar små,
eftersom sekretess gäller även hos institutionen.
117. Fonden för mänskliga rättigheter
Vi tillstyrker också betänkandets övriga förslag vad gäller institutionens
arbetssätt och befogenheter. Resonemangen och förslagen om de rättsliga
befogenheterna, initiativrätt mot riksdagen, organisation och resurser
finner vi vara väl avvägda. Vi delar också behovet av att enskilda
garanteras sekretess, av de skäl som betänkandet anger. De
inskränkningar i meddelarfriheten som utredningen anger – omvänt
skaderekvisit och sekretess som huvudregel för institutionens verksamhet
– kommer självfallet att begränsa medias möjligheter att granska
institutionen. En sådan generell inskränkning bryter mot den svenska
traditionen av meddelarfrihet och offentlighetsprincip, vilken i sig är en
viktig princip för upprätthållande av mänskliga rättigheter. Vi menar
därför att det kan finnas skäl att ytterligare utreda hur denna avvägning
ska ske för att ge institutionen bästa möjliga trovärdighet, förutsättningar
och kraft i sitt arbete.
173. Rädda Barnen
Kontakter med enskilda samt sekretess – Rädda Barnen välkomnar att
utredningen föreslår att institutionen bör kunna bryta sekretessen och
anmäla till andra myndigheter vid misstanke om brott mot barn under 18
år. Vi anser dock att institutionen även ska ha samma skyldighet som
189
Barnombudsmannen att anmäla till socialnämnden om man får
kännedom om att ett barn misshandlas i hemmet eller om man misstänker
att socialnämnden av annan anledning behöver ingripa för att skydda
barnet. En anmälningsplikt i dessa fall är av yttersta vikt för att
säkerställa barnets rätt till skydd och stöd. Att så generellt utgå från att
institutionens kontakt med enskilda kommer att begränsas till personer
över 18 år, som utredningen gör, anser Rädda Barnen vara
anmärkningsvärt.
3.2.4 Institutionens framställningar till riksdagen och regeringen
Delegationens förslag: Den nationella institutionen för mänskliga
rättigheter får göra framställningar till riksdagen eller regeringen om det i
institutionens verksamhet uppkommer anledning att väcka fråga om
författningsändring eller någon annan åtgärd från statens sida.
Tillstyrker eller har inget att erinra
117. Fonden för mänskliga rättigheter
Se yttrande i kapitel 3.2.3.
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 1.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
229. Peter Nobel
Se yttrande i kapitel 3.3.
230. Broderskapsrörelsen – Sveriges kristna socialdemokrater
Förslaget tillstyrks. Initiativrätt för kommissionen är angeläget för att
frågor ska kunna anhängiggöras lagstiftningsarbetet så smidigt som
möjligt.
3.2.5 Institutionens årsrapport
Delegationens förslag: Den nationella institutionen för mänskliga
rättigheter ska årligen lämna en rapport till riksdagen avseende den
verksamhet som bedrivits under det föregående kalenderåret.
Tillstyrker eller har inget att erinra
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
190
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 1.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
230. Broderskapsrörelsen – Sveriges kristna socialdemokrater
Förslaget tillstyrks. En årsrapport är ett utmärkt tillfälle att skapa
underlag för en bred och folklig diskussion om MR-frågor. Årsrapporten
bör utformas på sådant sätt att den kan användas direkt eller indirekt i
folkbildningssyfte.
3.3 Institutionens ledning, organisation och resurser
Delegationens förslag:
– Institutionen inrättas i form av en kommission, Kommissionen för
mänskliga rättigheter, som leds av tre kommissionärer, varav en svarar
för myndighetens administrativa ledning.
– Riksdagen väljer kommissionärerna för en period om sju år utan
möjlighet till omval.
– Vid myndigheten ska det finnas ett råd med uppgift att bidra med
sakkunskap i kommissionens arbete. Rådet utses av kommissionen.
– Kommissionärerna beslutar gemensamt om verksamhetens inriktning,
organisation och arbetsordning. Kommissionärerna beslutar också
gemensamt om kommissionens framställningar till riksdagen och
regeringen samt om kommissionens årsrapport.
– Kommissionärerna får föreskriva att administrativa ärenden som inte
behöver beslutas av dem gemensamt får avgöras av den kommissionär
som svarar för den administrativa ledningen av myndigheten eller av
någon annan tjänsteman.
– Kommissionen svarar för att intern revision av myndigheten sker.
Tillstyrker eller har inget att erinra
117. Fonden för mänskliga rättigheter
Av samma skäl är det viktigt med långa mandattider för
kommissionärerna och att dessa bara kan verka i rollen en mandatperiod.
Vi tillstyrker därför den föreslagna mandattiden på sju år, men menar att
den första tillsättningen bör ske så att bytet av kommissionärer sker
löpande och utspritt över tiden. Utredningens förslag att de första
kommissionärerna tillsätts på sju, sex och fem år skulle innebära en
sekvens av byten varje år under en period, följt av fyra år utan byten.
Med tanke på att vi skulle kunna få en hel riksdagsperiod där ingen
utnämning sker, för att i den kommande byta alla kommissionärer, skulle
risken för politisering – eller minskat oberoende – för denna myndighet
ökas. MR-fonden föreslår därför att kommissionärerna i en första
omgång utses på sju, fem respektive tre år, och därefter på sjuåriga
engångsmandat.
191
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Se yttrande i kapitel 3.1.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
229. Peter Nobel
Motiven för att inrätta en självständig tremannakommission under
Riksdagen är övertygande. För att den ska få status och tyngd i Sverige
och internationellt och genomslag i det allmänna medvetandet krävs
utåtriktad verksamhet. Kommissionens publikationer bör förutom
periodiska ämbetsberättelser till Riksdagen och internationella organ
även innefatta aktuella studier och rapporter, som kan uppmärksammas
och inflyta i samhällsdebatten. De måste också innefatta information och
upplysningar om de mänskliga rättigheterna till allmänheten.
Kommissionen måste synas utåt på ett sätt som med några få undantag
inte varit svensk ämbetsmannatradition.
230. Broderskapsrörelsen – Sveriges kristna socialdemokrater
Förslaget tillstyrks med vissa justeringar. Kommissionen för mänskliga
rättigheter är en institution som oaktat valresultat har att värna de
mänskliga rättigheterna. Det är därför angeläget att kommissionärerna
utses kontinuerligt. Utredningens förslag om att kommissionärerna första
gången ska utses för en period av sju, sex respektive fem år innebär att
det ofta blir så att samtliga kommissionärer utses under samma
riksdagsmandatperiod. En sådan ordning riskerar att politisera
kommissionen och därmed undergräva dess syfte. Enligt förbundets
mening vore det därför bättre att kommissionärerna första gången utsågs
med en mandattid som innebär att en ny kommissionär ska väljas
vartannat år. Således föreslår vi att riksdagen vid första valet utser en
kommissionär för sju, en för fem och en för tre år.
Tveksam
031. Statskontoret
Utredningen föreslår också att den nya myndigheten får samma
organisationsstruktur som Riksrevisionen med tre chefer, tre
kommissionärer. Enligt Statskontorets bedömning är denna lösning
mindre bra. Det kan innebära ett otydligt ledarskap. Vidare föreslås den
nya myndigheten omfatta endast 50-talet anställda, varför det av såväl
ekonomiska som rationella skäl kan ifrågasättas om en så omfattande
ledning är nödvändig.
Övriga kommentarer
003. Riksrevisionen
– S 387. Riksrevisorerna beslutar inte gemensamt om verksamhetens
organisation och arbetsordning. Enligt lag (2002:1023) med
192
instruktionen (4a§) beslutar riksrevisorn med administrativt ansvar för
beslut i frågor om förslag till anslag på statsbudgeten … även beslut om
årsredovisningen. Enlig 5§ beslutar riksrevisorn med administrativt
ansvar om verksamhetens organisation, arbetsordning samt de ekonomioch personaladministrativa föreskrifterna… Det rör sig i dessa delar
alltså inte om ett gemensamt beslut.
– S. 388 begreppet framställningar har i riksdagen en specifik
innebörd, kontrollera gärna att det är detta som avses. Jag har svårt att se
att framställningar skulle användas som begrepp i en myndighet under
riksdagen gentemot regeringen. Även årsrapporten lämnas sannolikt i
antingen formen framställningen eller redogörelse.
– S. 388 om internrevision. Det är enklare och tydligare att skriva att
kommissionen ska omfattas av REA-lagens bestämmelser vilket
inkluderar bestämmelser om internrevision. För övrigt finns vad gäller
internrevision inget krav på samråd med Riksrevisionen, varken för
riksdagens myndigheter eller för myndigheter under regeringen.
Se även yttrande i kapitel 3.3.
045. Linnéuniversitetet
En viktig fråga för den nya myndigheten är att dess budget blir tillräcklig
för att säkra ett oberoende. Budgeten bör därför både omfatta resurser för
egna utredningar och anlitande av utomstående experter och forskning.
Den storlek för kommissionens personal och medlen för detta som
föreslås är enligt Linnéuniversitetet rimlig och bör ses som en
miniminivå för att kommissionen skall kunna verka med den kraft och
det oberoende som förutses. Den budget som föreslås bör dock enligt
universitetets mening också omfatta egna forskningsmedel, tills vidare
till ett belopp som uppgår till åtminstone 10 miljoner kronor. Om det
forskningsprogram som föreslås kommer till stånd och blir tillräckligt
fokuserat på problem inom området bör anslagstilldelningen kunna
samordnas med detta program, förutsatt att den praktiska
kunskapsförsörjningsaspekten tillgodoses i tillräcklig omfattning.
Långsiktigheten i den ekonomiska stabiliteten för kommissionen är en
viktig aspekt, både för kunskapsförsörjningsbehovet och för
kommissionens allmänna oberoende. Riksdagen har suverän makt att öka
eller minska anslagen till myndigheter, men man bör överväga om inte
en särskild ordning för långsiktighet – i analogi med kommissionärernas
mandatperioder – bör införas för kommissionen.
091. Öckerö kommun
Vad gäller kostnaden för inrättandet av en institution för mänskliga
rättigheter delar Öckerö kommun Delegationens förhoppning om att det,
sett ur ett långsiktigt perspektiv, bör vara samhällsekonomiskt lönsamt.
108. Civil Rights Defenders
Inrättandet av en nationell institution för mänskliga rättigheter skänker
Sveriges arbete för mänskliga rättigheter trovärdighet utomlands. Det
viktigaste är emellertid den trovärdighet staten erhåller nationellt,
gentemot den enskilde individen. För att vara trovärdig måste
kommissionen fylla en funktion för skyddet av den enskilde individens
193
mänskliga rättigheter. Civil Rights Defenders ser positivt på att
kommissionen, såsom det står i instruktionen, själv beslutar hur
verksamheten ska bedrivas. Detta bör kunna ge vissa möjligheter för
verksamheten att utvecklas. Enligt förslaget ska de tre kommissionärerna
gemensamt besluta om verksamhetens inriktning, vilket dock innebär att
en utveckling av verksamheten riskerar att hindras. En kommissionär bör
inte kunna hindra en annan kommissionärs behandling av ett visst ärende
eller utredning. Civil Rights Defenders förordar att kommissionärerna
likt justitieombudsmännen är ensamma beslutsfattare inom sina
respektive ansvarsområden.
För att trovärdigt kunna verka för de mänskliga rättigheterna måste
kommissionen bidra till stärkandet av den enskildes rättighetsskydd.
Kommissionens rättsliga befogenheter, det så kallade ”biträdet”, innebär
likt hänvisningsstadganden ingen förändring i materiella rättsläget. Det
ger inget trovärdigt intryck. Den enskilde ska skyddas mot det allmänna
och det är kommissionens uppdrag att undersöka huruvida detta sker.
Framförallt måste kommissionens befogenheter kompletteras med
talerätt. Med stora utredningsmöjligheter och utredningsresurser kan
kommissionen bidra till att stärka respekten för de mänskliga
rättigheterna i Sverige och på ett trovärdigt sätt verka både främjande och
skyddande.
Se även yttrande i kapitel 3.1.
109. Demokratiakademin
Vi anser det avgörande att denna nyinrättade institution från start tilldelas
nödvändiga resurser för att säkerställa att institutionen får reella
möjligheter att både pröva individuella klagomål och arbeta
förebyggande och främja säkerställandet av mänskliga rättigheter.
123. Föreningen Ordfront
Vi anser det avgörande att denna nyinrättade institution från start tilldelas
nödvändiga resurser för att säkerställa att institutionen får reella
möjligheter att både pröva individuella klagomål och arbeta
förebyggande och främja säkerställandet av mänskliga rättigheter.
173. Rädda Barnen
Rädda Barnen vill i detta hänseende poängtera vikten av att personalen
som arbetar på Kommissionen har olika kompetens som täcker in alla
olika rättighetstyperna och att det finns spetskunskap på områden som
t.ex. barns rättigheter.
Det råd som ska tillsättas bör vara experter som representerar olika
delar av de mänskliga rättigheterna, ett förslag är att man har en expert
per FN-konvention. De referens-, expert- och arbetsgrupper som nämns
kommer att vara mycket viktiga, och vi förutsätter att Kommissionen ser
vikten av att här inkludera barn och ungdomar.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Svenska missionsrådet vill poängtera att anslagsnivån till den nya
institutionen behöver vara tillräckligt hög och stabil för att möjliggöra
självständiga bedömningar och prioriteringar för verksamheten.
194
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Sveriges Kristna Råd vill poängtera att anslagsnivån till den nya
institutionen behöver vara tillräckligt hög och stabil för att möjliggöra
självständiga bedömningar och prioriteringar för verksamheten.
3.4 Formerna för kommissionens inrättande
Delegationens förslag: Kommissionen för mänskliga rättigheter inrättas
genom reglering i riksdagsordningen och lag med instruktion för
Kommissionen för mänskliga rättigheter. Kommissionens ställning,
uppgifter och ledningsform bör dock så snart som möjligt därefter
stadfästas i regeringsformen.
Tillstyrker eller har inget att erinra
003. Riksrevisionen
– S. 398 Reglering av revision: Kommissionen torde omfattas av
Revisionslagens bestämmelse om revision vilka som är föremål för
revision:
Granskningens omfattning
2 § Riksrevisionen får i enlighet med vad som närmare föreskrivs i 4 §
granska
1. den verksamhet som bedrivs av regeringen, Regeringskansliet,
domstolarna och de förvaltningsmyndigheter som lyder under
regeringen,
2. den verksamhet som bedrivs av riksdagens förvaltning och
myndigheter under riksdagen.
Vad gäller redovisning återfinns regler om detta redan i REA-lagen.
Detsamma gäller internrevisionen. (OBS notera att den nya utformningen
av REA-lagen blivit en aning förvirrande eftersom rubriker stuvats om
och kommit till så att sammanhangen blivit fel.)
Se även yttrande i kapitel 3.3.
030. Länsstyrelsen i Dalarnas län
Länsstyrelsen tillstyrker att det inrättas en kommission för mänskliga
rättigheter och de därav följande författningsförslagen.
045. Linnéuniversitetet
Se yttrande i kapitel 3.1.2.
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 1.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
195
230. Broderskapsrörelsen – Sveriges kristna socialdemokrater
Förslaget tillstyrks. Det är angeläget att kommissionen så fort som
möjligt inrättas. Samtidigt bör samtidigt så snart som möjligt regleras i
grundlag.
Avstyrker
024. Arbetsgivarverket
Arbetsgivarverket anser inte att 3 § i förslag till lag (0000:000) med
instruktion för kommissionen för mänskliga rättigheter behövs då det
redan finns sådana skrivningar i förvaltningslagen.
4 Styrning och tillsyn
4.1 De mänskliga rättigheterna i statliga myndigheters
regelverk och styrdokument
Delegationens förslag:
1 En bestämmelse förs in i förvaltningslagen (1986:223) om att en
myndighet i sin verksamhet ska respektera den enskildes mänskliga
rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har
åtagit sig att följa samt iaktta saklighet och opartiskhet.
2 En bestämmelse förs in i myndighetsförordningen (2007:515) om att
myndighetens ledning ska se till att verksamheten bedrivs i enlighet med
Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
3 Instruktionerna för Socialstyrelsen, Inspektionen för socialförsäkringen, Boverket, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse,
Rikspolisstyrelsen och Migrationsverket samt polisförordningen
(1998:1558) kompletteras med bestämmelser om myndigheternas ansvar
för de mänskliga rättigheterna.
4 Förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning (2007:1244)
kompletteras med en bestämmelse om att konsekvensutredningar ska
omfatta en bedömning av om regleringen överensstämmer med Sveriges
internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
Tillstyrker eller har inget att erinra
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Handisam ställer sig bakom delegationens förslag kring styrning och
tillsyn och ser det som en naturlig fortsättning att även tydliggöra
ansvaret för de mänskliga rättigheterna, inte enbart sådan svensk
lagstiftning som reglerar offentlig verksamhet i situationer där människor
är särskilt utsatta eller beroende av det allmänna, utan även i statliga
myndigheters regelverk och styrdokument, i kommittéväsendet och i
kommunallagen för att tydliggöra det ansvar som åligger dessa.
Se även yttrande i kapitel 2.4.
196
022. Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS)
Se yttrande i kapitel 2.4.
026. Länsstyrelsen i Stockholms län
Länsstyrelsen anser att det är av stor vikt att den offentliga sektorn
arbetar aktivt och långsiktigt med att värna grundläggande mänskliga
rättigheter och delar delegationens uppfattning om att mänskliga
rättigheter bör tydliggöras i statliga myndigheters regelverk och
styrdokument (6.2). Länsstyrelsen anser dock att en större prioritering av
instruktionen kommer att skapa tydligare inslag av kontinuitet i
styrningen av generella krav.
039. Högskoleverket
Högskoleverket välkomnar förslaget som syftar till att stärka arbetet för
att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna genom den
statliga styrningen och tillsynen.
040. Stockholms universitet
Stockholms universitet instämmer i delegationens synpunkt i kapitel 6 att
krav på respekt för MR ska införas i relevanta förordningar och andra
styrdokument. Förvaltningslagen skulle redan på detta stadium kunna
kompletteras på sätt som föreslagits av delegationen. Eftersom den har
generell räckvidd gör sig de urvalsproblem som ovan nämnts inte
gällande beträffande denna lag. Dock bör vägas in de oklarheter som
anförts om normhierarkin. Just dessa oklarheter väger mindre tungt
beträffande förordningar, vilket talar för att det finns än starkare skäl för
att myndighetsförordningen kompletteras med en MR-hänvisning på
föreslaget sätt.
Synpunkt
angående
utformningen
av
de
föreslagna
författningsändringarna
För att uppfylla MR-förpliktelserna krävs olika former av agerande – ofta
ska staten avstå från att ingripa, t ex avstå från att inskränka en frihet,
men inte sällan krävs istället ett positivt agerande, t ex för att skydda en
enskild från kränkningar eller för att förse vederbörande med någon
nyttighet, t ex utbildning. För att beskriva vad respektive myndighet ska
göra för att Sveriges MR-åtaganden ska uppfyllas har delegationen valt
ordet ”respektera” (s. 117). Detta ord är avsett att täcka olika former av
förpliktelser. Det är dock mindre väl valt, eftersom det i internationell
MR-terminologi ofta avser enbart negativt handlande, d.v.s. avstående
från ingripande. Kanske hade någon form av orden ”iakttaga” eller
”säkerställa” varit mer passande. Den föreslagna nya 3 a § i
förvaltningslagen skulle sålunda kunna lyda:
En myndighet ska i sin verksamhet iaktta den enskildes mänskliga
rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige
har åtagit sig att följa …
Här kan också som ett annat exempel nämnas, att den föreslagna 2 a §
i lagen om rättspsykiatrisk vård, skulle kunna formuleras som följer:
Rättspsykiatrisk vård ska genomföras så att den enskildes mänskliga
rättigheter, enligt de internationella överenskommelser som Sverige
har åtagit sig att följa, iakttas.
Motsvarande gäller andra föreslagna hänvisningar.
197
044. Malmö högskola
Se yttrande i kapitel 2.4.
050. Sametinget
Sametinget finner att Delegationens förslag att bestämmelser införs i
såväl förvaltningslagen som i myndighetsförordningen, instruktionerna
för vissa myndigheter samt i förordningen om konsekvensutredning vid
regelgivning för att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna.
Sametinget finner att Delegationen förslag i fråga om styrning och
tillsyn av de offentliga myndigheternas verksamhet är nödvändig för att
stärka full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige och för skydd
och säkerställande av de mänskliga rättigheterna.
062. Eskilstuna kommun
Se yttrande i kapitel 1.
063. Gävle kommun
Se yttrande i kapitel 1.
073. Landskrona kommun
Se yttrande i kapitel 1.
077. Malmö kommun
Se yttrande i kapitel 1.
Av denna anledning finns inget att erinra mot föreslagna insatser vad
gäller rättslig reglering, styrning och tillsyn av arbetet för de mänskliga
rättigheterna.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad instämmer i förslagen kring styrning och tillsyn.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
103. Amnesty Sverige
Se yttrande i kapitel 2.4.
108. Civil Rights Defenders
Se yttrande i kapitel 2.4.
109. Demokratiakademin
Vi stödjer förslaget att i kommunallagen, förvaltningslagen,
myndighetsförordningen, instruktionerna till Socialstyrelsen, Boverket,
Kriminalvården, Migrationsverket m.fl. myndigheter införa en
bestämmelse att verksamheten bedrivs i enlighet med Sveriges
internationella förpliktelser om de mänskliga rättigheterna.
Vår erfarenhet är att okunnigheten om mänskliga rättigheter är stor
hos många myndigheter och att skyldigheten att respektera och tillämpa
konventionerna ibland rent av faktiskt öppet ifrågasätts. Om en
hänvisning förs in i lagar, förordningar osv. klargör det vilken effekt
198
internationella åtaganden har i myndighetsutövningen och bör leda till att
myndigheterna på ett tydligare sätt arbetar in ett människorättsperspektiv
i sin verksamhet och i sina beslut.
117. Fonden för mänskliga rättigheter
Vi tillstyrker vidare betänkandet förslag om ökad styrning och tillsyn
inom såväl de statliga myndigheterna som i relation till kommuner och
landsting vad gäller främjande av respekten för mänskliga rättigheter. I
samtliga dessa sammanhang drivs verksamheter som är centrala för
uppfyllelsen av mänskliga rättigheter, samtidigt som kunskapen om och
hänvisningar till åtaganden i MR-konventioner ofta saknas. Eftersom
staten, som konventionspart, är ansvarig för att konventionerna efterlevs
är den typ av ökad styrning och reglering som betänkandet pekar på
nödvändig. Vi delar därför de förslag till förändringar i förvaltningslag,
myndighetsförordning, instruktioner till de statliga verken,
kommittéförordning och kommunallag som betänkandet anger.
123. Föreningen Ordfront
Vi stödjer förslaget att i kommunallagen, förvaltningslagen,
myndighetsförordningen, instruktionerna till Socialstyrelsen, Boverket,
Kriminalvården, Migrationsverket m.fl. myndigheter införa en
bestämmelse att verksamheten bedrivs i enlighet med Sveriges
internationella förpliktelser om de mänskliga rättigheterna.
Vår erfarenhet är att okunnigheten om mänskliga rättigheter är stor hos
många myndigheter och att skyldigheten att respektera och tillämpa
konventionerna ibland rent av faktiskt öppet ifrågasätts. Om en
hänvisning förs in i lagar, förordningar osv. klargör det vilken effekt
internationella åtaganden har i myndighetsutövningen och bör leda till att
myndigheterna på ett tydligare sätt arbetar in ett människorättsperspektiv
i sin verksamhet och i sina beslut.
124. Handikappförbunden
Angående förslag om offentlig sektors ansvar
Handikappförbunden tillstyrker förslaget om att ansvaret att beakta
mänskliga rättigheter även ska förtydligas på ett övergripande sätt i
styrningen och tillsynen av offentlig verksamhet.
Handikappförbunden anser att:
De fyra centrala principerna i Barnkonventionen liksom de åtta generella
principerna i artikel 3 i Konventionen om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning måste lyftas särskilt. Endast en generell hänvisning
till mänskliga rättigheter tror vi är verkningslös.
Se även yttrande i kapitel 2.4.
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
148. Lärarnas riksförbund
Se yttrande i kapitel 2.4.
168. Roma International
Se yttrande i kapitel 1.
199
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 1.
174. Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO)
RIO ser också vikten av att mänskliga rättigheter tydligare framgår och
integreras i de lagar och förordningar som styr myndigheter, kommuners
och landstings arbete och stöder därför de förslag till lagändringar som
anges i utredningen.
175. Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige (SIOS)
Se yttrande i kapitel 1.
191. Sveriges advokatsamfund
Advokatsamfundet har inga invändningar mot de förslag som föreslås i
kapitel 6 om styrning och tillsyn.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
I syfte att stärka styrningen och tillsynen av offentlig verksamhet har
delegationen föreslagit nya bestämmelser i förvaltningslagen och i
myndighetsförordningen. Delegationen föreslår även att bl.a.
kommittéförordningen, kommunallagen och instruktionerna för ett antal
myndigheter ska uppdateras i detta avseende. Slutligen föreslås att en
tredje nationell handlingsplan för mänskliga rättigheter eller motsvarande
strategidokument ska tas fram.
Saco har inget att erinra mot förslagen.
Se även yttrande i kapitel 2.4.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Se yttrande i kapitel 2.2.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Se yttrande i kapitel 2.2.
230. Broderskapsrörelsen – Sveriges kristna socialdemokrater
Förslagen tillstyrks. Det är angeläget att regler om styrning och tillsyn är
genomarbetade och därför bör också iakttagelser från tillsynen reflekteras
bland annat i regeringens handlingsplaner eller motsvarande
strategidokument. Förbundet vill också varmt tillstyrka förslaget att
civila samhällets organisationer bjuds in att bidra till arbetet med
strategidokument om de mänskliga rättigheterna.
Förbundet vill också tillstyrka förslaget att regeringen aktivt verkar för
att kommuner och landsting samt näringslivet deltar i arbetet. Utan aktiva
och tydliga insatser inom dessa sektorer blir aldrig mänskliga rättigheter
något annat än teoretiska målformuleringar.
Vi vill i detta sammanhang också särskilt framhålla behovet av att
skapa mötesplatser där människor ges möjlighet att mötas, och där var
och en respekteras. Utgångspunkten måste vara att det mångkulturella
200
Sverige, som successivt vuxit fram och fortsätter att utvecklas, är en bas
för detta arbete. Värnet av de mänskliga rättigheterna kräver att
människor respekteras, tolereras och har möjligheter att leva utifrån sina
värderingar, så länge det inte kränker någon annan. Här är behovet av
kulturneutrala mötesplatser stort, för att ge möjlighet för människor att
mötas. En kulturneutral mötesplats får dock inte bli en steril,
avkulturaliserad och nödvändigtvis religionsfri plats. Det stöter bort och
stänger ute, och tvärtemot det uttalande syftet leder sådana mötesplatser
till ökad alienering och riskerar istället att öka motsättningarna i
samhället.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Sveriges Antidiskrimineringsbyråer avser inte att utförligt kommentera
betänkandets förslag gällande styrning och tillsyn. Vi tillstyrker generellt
sett givna förslag, men vill återigen understryka vikten av att kombinera
dessa förändringar med kontinuerlig utbildning och fortbildning av
anställda för att förslagen ska få verklig effekt.
Tveksam
013. Kriminalvården
Se yttranden i kapitel 1 samt kapitel 4.1.4 och 4.1.5.
023. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF)
Se yttrande i kapitel 1.
Övriga kommentarer
163. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU)
En ny struktur, och tydligare hänvisning till mänskliga rättigheter i
lagstiftning och i instruktioner för myndigheter, kan vara ett verktyg för
att komma tillrätta med pågående kränkningar av sexuella och
reproduktiva rättigheter som bland annat RFSU har påtalat under senare
år. RFSU och RFSL rekommenderande bland annat följande i en inlaga
till FN:s råd för mänskliga rättigheter år 2009: 40 att Sverige behöver se
över regler som gör det möjligt att straffa personer för att ha överfört hiv
till någon annan, eller exponerat någon annan för hiv, fastän direkt
uppsåt har saknats, då rättstillämpningen riskerar att bidra till
diskriminering och stigmatisering av människor som lever med hiv och
motverka hivpreventionen;
• att Sverige måste sluta kräva att personer som vill ändra sin
könstillhörighet ska låta sterilisera sig;
• att insatser behövs för att öka kompetensen i hbt-frågor i till
exempel skolan, vården och i socialtjänsten då unga hbtpersoner lider av mer ohälsa än andra grupper i samma åldrar;
40
www.rfsu.se/sv/Sex-och-politik/Remisser-och-yttranden/Submission-to-the-UnitedNations-Human-Rights-Council-for-its-Universal-Periodic-Review-of-Sweden-8th-Session/
201
att se över asylprövningen för hbt-personer, då denna i dag
brister och personer därmed riskerar att skickas tillbaka till
länder där de riskerar allvarliga kränkningar av sina mänskliga
rättigheter, inklusive rättigheterna att fritt ge uttryck för sin
sexuella läggning och sin könsidentitet; samt
• att asylsökande och personer utan rätt att vistas i Sverige
(papperslösa personer) får rätt till vård, inklusive sexuell och
reproduktiv hälso- och sjukvård, på samma villkor som andra
människor som är bosatta i Sverige.
Vi vill här understryka att det finns väldigt många positiva saker i den
svenska rättsordningen och myndighetsutövningen liksom hälso- och
sjukvårdssystemet som garanterar åtnjutandet av sexuella och
reproduktiva rättigheter i Sverige.
RFSU anser att det är viktigt att tala om även sådana positiva exempel
som rättighetsfrågor. Till exempel talas det alltför sällan om den svenska
abortlagen som en rättighetslagstiftning och som en förutsättning för
både förverkligande av andra rättigheter och jämställdhet i samhället.
Likaså ser vi även sexualupplysning i skolan, ungdomars tillgång till
preventivmedel utan föräldrars medgivande, receptfri tillgång till akut ppiller, kostnadsfri testning, vård och behandling för hiv och sti och
ungdomars tillgång till ungdomsmottagningar som rättighetsfrågor.
•
4.1.1 Förvaltningslagen
Delegationens förslag: En bestämmelse förs in i förvaltningslagen
(1986:223) om att en myndighet i sin verksamhet ska respektera den
enskildes
mänskliga
rättigheter
enligt
de
internationella
överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa samt iaktta
saklighet och opartiskhet.
Tillstyrker eller har inget att erinra
012. Rikspolisstyrelsen
Respekten för de mänskliga rättigheterna är grundläggande för
förtroendet för alla de verksamheter som anordnas av det allmänna.
Rikspolisstyrelsen instämmer i delegationens bedömning, att det är
viktigt att de offentliga verksamheterna uttryckligen arbetar med att
säkerställa respekten för Sveriges internationella åtaganden för dessa
rättigheter och att detta kommer till uttryck i verksamheterna.
Rikspolisstyrelsen tillstyrker delegationens förslag om att
bestämmelser förs in i förvaltningslagen och myndighetsförordningen
men avstyrker förslaget om att bestämmelser förs in i de uppräknade
myndigheternas instruktioner.
016. Försäkringskassan
Försäkringskassan har en synpunkt när det gäller utformningen av den
föreslagna 3 a § förvaltningslagen (1986:223). Försäkringskassan anser
att en ny 3 a § förvaltningslagen bör ha följande lydelse "En myndighet
ska i sin verksamhet iaktta saklighet och opartiskhet samt respektera den
202
enskildes
mänskliga
rättigheter
enligt
de
internationella
överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa". I betänkandet
hänvisas till det förslag till ny förvaltningslag som innehåller en
bestämmelse om att myndigheter i sin verksamhet ska iaktta saklighet
och opartiskhet (Förvaltningslagsutredningens betänkande [SOU
2010:29] En ny förvaltningslag). I nu aktuellt betänkande föreslås att den
av Förvaltningslagsutredningen föreslagna bestämmelsen kompletteras
med en formulering om myndigheternas ansvar för att respektera
Sveriges internationella överenskommelser om de mänskliga
rättigheterna (sid. 406). I författningsförslaget är dock respekten för den
enskildes mänskliga rättigheter enligt Sveriges internationella åtaganden
placerad före iakttagandet av saklighet och opartiskhet. Saklighet och
opartiskhet är generella principer som alltid gör sig gällande i
handläggningen av alla ärenden hos myndigheterna. De mänskliga
rättigheterna är förvisso generellt gällande men är av väldigt olika
karaktär och gör sig gällande i olika mån beroende på vilken individ och
vilket ärende myndigheten handlägger.
017. Socialstyrelsen
Socialstyrelsen tillstyrker förslagen att en bestämmelse förs in i
förvaltningslagen (1986:223) om att en myndighet i sin verksamhet ska
respektera den enskildes mänskliga rättigheter och i myndighetsförordningen (2007:515) om att myndighetens ledning ska se till att
verksamheten bedrivs i enlighet med Sveriges internationella åtaganden
om de mänskliga rättigheterna.
019. Statens institutionsstyrelse (SiS)
Se yttrande i kapitel 2.4.
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Se yttrande i kapitel 4.1.
022. Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS)
Se yttrande i kapitel 2.4.
023. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF)
Se yttrande i kapitel 2.4.
Det kan diskuteras om det därutöver finns behov av att även föra in en
bestämmelse i förvaltningslagen om de mänskliga rättigheterna. Det
skulle enligt ISF kunna vara av värde att särskilt lyfta fram de mänskliga
rättigheterna
i
förvaltningsmyndigheternas
ärendehandläggning.
Förslaget innebär att en ny 3 a § införs i förvaltningslagen, enligt vilken
en myndighet ska respektera de mänskliga rättigheterna i sin verksamhet.
Av 1 § förvaltningslagen följer dock att lagen, med undantag av 4-6 §§,
endast gäller myndigheternas handläggning av ärenden och domstolarnas
handläggning av förvaltningsärenden, medan 4-6 §§ även gäller annan
förvaltningsverksamhet hos dessa myndigheter. Det framgår inte av
betänkandet om den föreslagna bestämmelsen är avsedd att gälla i
myndigheternas
ärendehandläggning
eller
även
i
annan
förvaltningsverksamhet. Detta skulle behöva tydliggöras i den nu
föreslagna
bestämmelsen.
Om
avsikten
är
att
annan
203
förvaltningsverksamhet än ärendehandläggning ska omfattas förutsätter
detta att även 1 § förvaltningslagen ändras.
026. Länsstyrelsen i Stockholms län
Se yttrande i kapitel 4.1.
029. Länsstyrelsen i Värmlands län
Länsstyrelsen tillstyrker förslaget att tydliggöra ansvaret hos
myndigheter, kommuner och landsting att respektera och säkerställa de
mänskliga rättigheterna.
Länsstyrelsen ställer sig bakom de förslag som lämnas i betänkandet
vad gäller förändringar i förvaltningslagen, myndighetsförordningen,
kommunallagen och förtydligande av uppdrag i myndigheternas
instruktioner.
Det är av avgörande betydelse att synliggöra rättigheterna i svensk
lagstiftning. Länsstyrelsen föreslår därför att ytterligare utredningar görs
i syfte att undersöka lämpligheten av en inkorporering av fler
konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt, exempelvis
barnkonventionen.
De mänskliga rättigheterna är en nationell angelägenhet och måste
därför integreras i den svenska förvaltningen. Ansvaret måste tydliggöras
och läggas på fler aktörer inom staten. Ett medel att förtydliga roller,
ansvar, mandat och skyldigheter inom staten avseende arbetet med att
tillgodose rättigheterna är att den nationella lagstiftningen blir tydlig när
det gäller användandet av rättighetsvokabulären.
Länsstyrelsen anser att de nämnda förslagen kring styrning av
myndigheter utreds ytterligare i syfte att undersöka möjligheterna att
dessa strukturella förändringar skulle kunna göras mer omfattande än vad
som anges i förslaget.
034. Statens skolverk
Skolverket har inget att invända mot förslaget om att införa
bestämmelser i förvaltningslagen och myndighetsförordningen och på
dessa sätt föreskriva att myndigheternas i sitt arbete tar de internationella
överenskommelserna om mänskliga rättigheter som en utgångspunkt.
039. Högskoleverket
Högskoleverket välkomnar förslaget som syftar till att stärka arbetet för
att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna genom den
statliga styrningen och tillsynen.
040. Stockholms universitet
Se yttrande i kapitel 4.1.
044. Malmö högskola
Se yttrande i kapitel 2.4.
050. Sametinget
Se yttrande i kapitel 4.1.
204
057. Statens museer för världskultur
Delegationen föreslår att bestämmelser som hänvisar till de mänskliga
rättigheterna ska föras in i förvaltningslagen och myndighetsförordningen. Statens museer för världskultur bifaller ett förtydligat
ansvar att respektera de mänskliga rättigheterna, men inte genom att
inkludera ansvaret i instruktionerna för endast ett urval myndigheter,
utan att ytterligare skärpa mandatet genom instruktionen för samtliga
myndigheter. De mänskliga rättigheterna är inte en angelägenhet för
enskilda institutioner, utan ett gemensamt ansvar.
Statens museer för världskultur tillstyrker förslaget att införa en ny
paragraf om grunder för god förvaltning (1986:223):
”En myndighet ska i sin verksamhet respektera den enskildes
mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som
Sverige har åtagit sig att följa somt iaktta saklighet och opartiskhet.”
Statens museer för världskultur föreslår dock att detta tillägg förstärks
bortom allmänna formuleringar och istället specificerar den enskildes
mänskliga rättigheter, förslagsvis baserat på grunderna för
diskriminering; kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk
tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell
läggning och ålder. Diskrimineringsgrunderna är inte heltäckande, men
som en del av en kraftfullt formulerad lagstiftning ökar de mandatet för
respektive förvaltning och förtydligar ansvaret.
059. ILO-kommittén
Se yttrande i kapitel 1.
062. Eskilstuna kommun
Se yttrande i kapitel 1.
063. Gävle kommun
Se yttrande i kapitel 1.
077. Malmö kommun
Se yttrande i kapitel 1.
Av denna anledning finns inget att erinra mot föreslagna insatser vad
gäller rättslig reglering, styrning och tillsyn av arbetet för de mänskliga
rättigheterna.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad instämmer i förslagen kring styrning och tillsyn.
086. Trollhättans kommun
Trollhättans Stad ställer sig bakom att förslagna bestämmelser förs in i
såväl Kommunallagen som Förvaltningslagen samt att regeringen
vidareutvecklar arbetet för de mänskliga rättigheterna i Sverige.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
205
091. Öckerö kommun
Öckerö kommun anser att föreslagna lagtextstillägg om respekt för de
mänskliga rättigheterna är särskilt angelägna där de berör myndigheter
som i sitt arbete befinner sig i ett maktöverläge i förhållande till utsatta
människor, exempelvis Polisen, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvården,
Migrationsverket, Statens institutionsstyrelse och Socialstyrelsen.
Vad lagförändringarna i praktiken kommer att innebära, då personer
upplever att deras mänskliga rättigheter blivit kränkta, blir upp till
rättsväsendet att pröva. Öckerö kommun kommer med intresse att följa
utfallet av lagändringarna.
097. Värmlands läns landsting
Likaså stödjer landstinget förslaget om förtydligande i förvaltningslagen,
kommunallagen samt instruktion för Socialstyrelsen.
103. Amnesty Sverige
Se yttrande i kapitel 2.4.
108. Civil Rights Defenders
Se yttrande i kapitel 2.4.
109. Demokratiakademin
Se yttrande i kapitel 4.1.
117. Fonden för mänskliga rättigheter
Se yttrande i kapitel 4.1.
123. Föreningen Ordfront
Se yttrande i kapitel 4.1.
124. Handikappförbunden
Se yttrande i kapitel 2.4. och 4.1.
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
148. Lärarnas riksförbund
Se yttrande i kapitel 2.4.
163. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU)
RFSU tillstyrker förslaget på att införa en bestämmelse i
förvaltningslagen om att en myndighet i sin verksamhet ska respektera
den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella
överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa samt iaktta
saklighet och opartiskhet.
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 1.
174. Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO)
Se yttrande i kapitel 4.1.
206
184. Svenska Röda Korset
Svenska Röda Korset välkomnar förslaget att vissa myndigheter, genom
lagar och instruktioner, föreslås få ett förtydligat ansvar för
genomförandet av de mänskliga rättigheterna.
Se även övrig kommentar nedan i detta kapitel (kap. 4.1.1).
191. Sveriges advokatsamfund
Advokatsamfundet har inga invändningar mot de förslag som föreslås i
kapitel 6 om styrning och tillsyn.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Saco har inget att erinra mot förslagen.
Se yttrande i kapitel 4.1.
217. Svenska kyrkan
Svenska kyrkan bejakar delegationens förslag att föra in bestämmelser
som hänvisar till de mänskliga rättigheterna i författningar samt statliga
myndigheters regelverk och styrdokument.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Se yttrande i kapitel 2.2.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Se yttrande i kapitel 2.2.
231. Västra Götalandsregionen
Västra Götalandsregionen ser också positivt på förtydliga mänskliga
rättigheters roll i styrningen och tillsynen av offentlig verksamhet genom
att bestämmelser som hänvisar till de mänskliga rättigheterna förs in i
förvaltningslagen, myndighetsförordningen. Detta gäller också de
bestämmelser som innebär en skyldighet att beakta de mänskliga
rättigheterna vid regelgivning och inom ramen för statliga utredningar.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Se yttrande i kapitel 4.1.
Avstyrker
004. Svea hovrätt
Se yttrande i kapitel 2.4.
006. Kammarrätten i Stockholm
Kammarrätten har förordat en annan ordning än den som föreslås i
betänkandet när det gäller att uppnå respekt på nationell nivå för de
mänskliga
rättigheterna,
nämligen
införandet
av
en
ny
grundlagsbestämmelse alternativt en ny lag om mänskliga rättigheter (se
2 ovan). Den föreslagna grundlagsbestämmelsen/lagen har bäring även
207
på styrningen och tillsynen av de verksamheter som bedrivs av
myndigheter, kommuner och landsting. Att dessa verksamheter ska
bedrivas i enlighet med gällande (grund)lag får anses vara så självklart
att det saknas anledning att ta in särskilda, nya bestämmelser om just
mänskliga
rättigheter
i
förvaltningslagen
(1986:223),
myndighetsförordningen (2007:515), olika myndighetsinstruktioner och
kommunallagen (1991:900).
024. Arbetsgivarverket
Utredningens förslag är att generella skrivningar om de mänskliga
rättigheterna ska föras in i förvaltningslagen, myndighetsförordningen
och i instruktioner för vissa myndigheter. Huvudsyftet med att upprepa
dessa generella skrivningar är att skapa medvetenhet kring mänskliga
rättigheter. Arbetsgivarverket motsätter sig upprepning av lagtext i flera
lagar och förordningar och anser att de skrivningar som finns i
regeringsformen och FN:s konventioner är tillräckliga. Om det ska finnas
några ytterligare skrivningar bör de begränsas till förvaltningslagen.
Arbetsgivarverket menar att själva upprepandet i sig kan undergräva
respekten för principerna om de mänskliga rättigheterna eftersom det kan
framstå som att de inte har samma vikt i verksamheter där de inte är
inskrivna i instruktionen.
Arbetsgivarverket intar hållningen att det måste förutsättas att
principerna om de mänskliga rättigheterna redan genomsyrar
lagstiftningen och anser att det är bättre att fokusera på att befintlig
lagstiftning efterlevs. Kunskap om mänskliga rättigheter främjas bäst
genom de föreslagna insatserna avseende värdegrund och utbildning.
043. Lunds universitet
– Juridiska fakulteten
Förslagen om införande av referenser till myndigheters, kommuners och
landstings skyldigheter att iaktta Sveriges internationella åtaganden
avstyrks då de innebär en indirekt inkorporering av åtagandena och på så
sätt föregår den utredning som föreslagits ovan.
Förslagen om att i förvaltningslagen, olika styrdokument och utvalda
lagar föra in hänvisningar till myndigheters, kommuners och landstings
skyldighet att respektera Sveriges åtaganden om mänskliga rättigheter är
väldigt lika de förslag som förts fram under kap 4.5 (tydliggörande i lag).
Precis som ovan anser Juridiska fakultetsstyrelsen att förslagen innebär
en indirekt inkorporering, vilket Delegationen säger sig vilja undvika. 41
En prövning av JO om en myndighet ”respekterat den enskildes
mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som
Sverige har åtagit sig att följa” torde inte endast, som Delegationen
beskriver det på sidan 415, omfatta frågan om myndigheten vägletts av
de internationella konventionerna utan gälla huruvida myndigheten i det
enskilda fallet handlat i enlighet med konventionsåtagandena, åtminstone
i vad avser de negativa förpliktelser som följer ur den enskildes
mänskliga rättigheter.
41
Se sidan 322 i betänkandet.
208
De föreslagna ändringarna i myndighetsförordningen och
polisförordningen,
som
pekar
ut
ledningens
respektive
länspolismästarens ansvar för genomförandet av de mänskliga
rättigheterna är av mer övergripande karaktär, och skulle därmed inte få
de konsekvenser som beskrivits ovan. I övrigt får förslagen anses
föregripa den utredning som föreslagits ovan genom att indirekt
inkorporering. Detsamma gäller förslagen om motsvarande formulering
för kommuner och landsting i kap 6.3.
Tveksam
002. Riksdagens ombudsmän (JO)
För egen del använder delegationen begreppet mänskliga rättigheter som
en sammanfattning av innehållet i vissa internationella dokument:
När begreppet används i detta betänkande ska det främst förstås i sin
betydelse av bindande internationella regler som ska efterlevas nationellt.
(s. 116)
Detta preciseras senare i betänkandet:
Det internationella regelverket om de mänskliga rättigheterna kan …
beskrivas som staternas överenskommelser om hur enskilda bör skyddas
mot staterna själva. (s. 337)
Jag ifrågasätter om man på det sätt delegationen föreslår i lagtexter
bör föra in en övernationell nivå av det slag det synes vara fråga om,
särskilt som innehållet i det delegationen inrymmer i det internationella
regelverket är svårt att fastställa på ett rättssäkert sätt med hjälp av
gängse lagtolkningsmetoder. Det hindrar inte att normer av detta slag kan
beaktas i rättstillämpningen. Därvid har delegationen dock enligt min
mening gett doktrinen om fördragskonform tolkning en mer vidsträckt
innebörd än det finns rättsligt stöd för.
Det kan tilläggas att frågor om vilka fri- och rättigheter som bör vara
överordnade i rättssystemet är noga övervägda i samband med att
Sveriges grundlagar stiftats och att det vore ägnat att skapa förvirring om
lagstiftaren vid sidan av detta i ett antal lagar skulle införa
generalklausuler om mänskliga rättigheter.
Delegationens ambition att genom lagstiftning öka genomslaget för de
värden som innefattas i begreppet mänskliga rättigheter är lovvärd. Om
avsikten, som i detta fall, inte är att förändra rättsläget bör befintliga
lagar dock inte i rent informationssyfte tillföras nya bestämmelser. Det
vore ägnat att skapa förvirring genom att andra tillägg i redan existerande
lagar än sådana som är redaktionella presumeras innebära förändringar i
rättsläget. Om ändringar av motsvarande slag inte görs konsekvent i
lagstiftningen bör detta i princip leda till motsatsslut; skrivs ett krav på
beaktande av mänskliga rättigheter in i den ena lagen men inte i den
andra ska man från juridisk synpunkt normalt fästa avseende vid denna
skillnad. Invändningar av detta grundläggande slag kan inte förarbetsvis
skrivas bort med förklaringar om att lagreglernas syfte inte är att
rättsläget ska förändras utan bara att vissa frågor ska lyftas fram för att få
större genomslag (se betänkandet, s. 327).
030. Länsstyrelsen i Dalarnas län
209
Länsstyrelsen anser ifråga om övriga författningsförslag att en ordning
med bestämmelser i vissa specialförfattningar om respekt för den
enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige åtagit sig att följa, inte entydigt kan anses
förtydliga och erinra om vad som ändå gäller.
Syftet är gott, men med föreslagen ordning riskeras att de mänskliga
rättigheterna ”glöms bort” för det fall en författning inte innehåller något
stadgande om mänskliga rättigheter.
Vad som kommer till uttryck i regeringsformen bör vara tillfyllest.
Om det ändå anses föreligga behov av generella förtydliganden bör detta
begränsas till att avse kommunallagen (1991:900) och myndighetsförordningen (2007:515). Om det inom visst rättsområde krävs särskild
reglering för att främja mänskliga rättigheter får det i så fall föreskrivas i
lämplig omfattning.
033. Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus)
Se yttrande i kapitel 2.4.
Övriga kommentarer
184. Svenska Röda Korset
Vi är införstådda med att endast de myndigheter som identifierats som
särskilt berörda har behandlats i betänkandet och att fler myndigheter och
lagar kan komma att beröras i framtiden. En myndighet som enligt vår
mening emellertid saknas i det här sammanhanget och som har ett stort
ansvar att bedriva verksamhet i enlighet med, samt säkerställa respekt
för, de mänskliga rättigheterna är Försvarsmakten. Försvarsmakten
hanterar en rad olika uppgifter både under väpnade konflikter och i
fredstid som berör enskildas mänskliga rättigheter, inte minst vid sina
internationella uppdrag. Det rör exempelvis frågor om integritet och
privatliv, rättssäkerhet, rörelsefrihet, frihetsberövande, hälsa och bostad.
Det är också viktigt att Försvarsmakten i sin regelgivning både genom
förskrifter och allmänna råd integrerar mänskliga rättigheter, samt att
officersutbildningen omfattar kunskap om de mänskliga rättigheterna.
Svenska Röda Korset anser att det är mycket angeläget att
Försvarsmaktens ansvar för mänskliga rättigheter förtydligas samt att
hänvisningar till mänskliga rättigheter enligt de internationella
överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa införs i de lagar
som berör myndighetens verksamhet. Förslaget från delegationen bör
således kompletteras så att Försvarsmaktens verksamhet omfattas fullt ut.
På liknande sätt bör även Myndigheten för samhällsskydd och beredskap
(MSB) ges ett förtydligat ansvar. I Folkrättskommitténs slutbetänkande
Folkrätt i väpnad konflikt (SOU 2010:72) föreslås bland annat att MSB
ska få ett mer "preciserat uppdrag att bistå andra myndigheter vid
bedömningen av behovet av folkrättslig utbildning, att verka for att alla
berörda myndigheter får den utbildning och information som svarar mot
deras behov och att tillhandahålla resurser för genomförande av den
utbildning som behövs." Behovet av kunskap i folkrätt anses också
omfatta mänskliga rättigheter.
Se även tillstyrkande ovan i detta kapitel (kap. 4.1.1).
210
4.1.2. Myndighetsförordningen
Delegationens förslag: En bestämmelse förs in i myndighetsförordningen (2007:515) om att myndighetens ledning ska se till att
verksamheten bedrivs i enlighet med Sveriges internationella åtaganden
om de mänskliga rättigheterna.
Tillstyrker eller har inget att erinra
012. Rikspolisstyrelsen
Rikspolisstyrelsen tillstyrker delegationens förslag om att bestämmelser
förs in i förvaltningslagen och myndighetsförordningen men avstyrker
förslaget om att bestämmelser förs in i de uppräknade myndigheternas
instruktioner.
017. Socialstyrelsen
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
Om det ska vara möjligt att nå regeringens mål är det även enligt
Socialstyrelsens mening nödvändigt att förtydliga det ansvar som åligger
alla statliga myndigheter genom motsvarande bestämmelse i
myndighetsförordningen.
019. Statens institutionsstyrelse (SiS)
Se yttrande i kapitel 2.4.
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Se yttranden i kapitel 4.1.
022. Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS)
Se yttrande i kapitel 2.4.
023. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF)
Se yttrande i kapitel 2.4.
Genom att ta in en hänvisning till Sveriges åtaganden om de mänskliga
rättigheterna i myndighetsförordningen tydliggörs att ledningen för
samtliga statliga myndigheter är skyldiga att se till att rättigheterna
beaktas i verksamheten på samma sätt som redan i dag gäller för
Sveriges förpliktelser med anledning av medlemskapet i Europeiska
unionen. Om det finns behov av att föra in bestämmelser om mänskliga
rättigheter i de författningar som styr myndigheternas verksamhet anser
ISF att det är på denna övergripande nivå som en reglering ska ske.
026. Länsstyrelsen i Stockholms län
Se yttrande i kapitel 4.1.
029. Länsstyrelsen i Värmlands län
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
034. Statens skolverk
Skolverket har inget att invända mot förslaget om att införa
bestämmelser i förvaltningslagen och myndighetsförordningen och på
211
dessa sätt föreskriva att myndigheternas i sitt arbete tar de internationella
överenskommelserna om mänskliga rättigheter som en utgångspunkt.
036. Specialpedagogiska skolmyndigheten
Specialpedagogiska skolmyndigheten tillstyrker delegationens förslag att
fler myndigheter får sina förordningar kompletterade med bestämmelser
om myndigheternas ansvar för mänskliga rättigheter.
Specialpedagogiska skolmyndigheten vill betona vikten av att
information ges och en förståelse skapas av att begreppet
människorättsperspektivet omfattar innefattar olika perspektiv.
039. Högskoleverket
Högskoleverket välkomnar förslaget som syftar till att stärka arbetet för
att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna genom den
statliga styrningen och tillsynen.
044. Malmö högskola
Se yttrande i kapitel 2.4.
050. Sametinget
Se yttrande i kapitel 4.1.
057. Statens museer för världskultur
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
059. ILO-kommittén
Se yttrande i kapitel 1.
062. Eskilstuna kommun
Se yttrande i kapitel 1.
063. Gävle kommun
Se yttrande i kapitel 1.
077. Malmö kommun
Se yttrande i kapitel 1.
Av denna anledning finns inget att erinra mot föreslagna insatser vad
gäller rättslig reglering, styrning och tillsyn av arbetet för de mänskliga
rättigheterna.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad instämmer i förslagen kring styrning och tillsyn.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
103. Amnesty Sverige
Se yttrande i kapitel 2.4.
108. Civil Rights Defenders
Se yttrande i kapitel 2.4.
212
109. Demokratiakademin
Se yttrande i kapitel 4.1.
117. Fonden för mänskliga rättigheter
Se yttrande i kapitel 4.1.
123. Föreningen Ordfront
Se yttrande i kapitel 4.1.
124. Handikappförbunden
Se yttrande i kapitel 2.4. och 4.1.
126. Hjälpmedelsinstitutet (HI)
HI är positiv till att styrning och tillsyn förs in i myndigheternas olika
styrdokument, därför att myndigheterna alltid måste sätta ribban högt och
föregå med gott exempel för främst kommuner och landsting och andra
aktörer som finns i dag på den offentliga arenan. Inom till exempel
skolområdet finns tre myndigheter med olika uppdrag som i sina årliga
regleringsbrev kan få i uppdrag att tillgodose elever med
funktionsnedsättningar och deras rättigheter.
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
148. Lärarnas riksförbund
Se yttrande i kapitel 2.4.
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 1.
174. Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO)
Se yttrande i kapitel 4.1.
184. Svenska Röda Korset
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
191. Sveriges advokatsamfund
Advokatsamfundet har inga invändningar mot de förslag som föreslås i
kapitel 6 om styrning och tillsyn.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Saco har inget att erinra mot förslagen.
Se yttrande i kapitel 4.1.
217. Svenska kyrkan
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Se yttrande i kapitel 2.2
213
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
231. Västra Götalandsregionen
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
Avstyrker
006. Kammarrätten i Stockholm
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
024. Arbetsgivarverket
Arbetsgivarverket motsätter sig upprepning av lagtext i flera lagar och
förordningar och anser att de skrivningar som finns i regeringsformen
och FN:s konventioner är tillräckliga.
Se även yttrande i kapitel 4.1.1.
Tveksam
002. Riksdagens ombudsmän (JO)
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
030. Länsstyrelsen i Dalarnas län
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
033. Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus)
Se yttrande i kapitel 2.4.
040. Stockholms universitet
Se även yttrande i kapitel 4.1.
043. Lunds universitet
– Juridiska fakulteten
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
4.1.3 Myndigheternas instruktioner
Delegationens förslag: Instruktionerna för Socialstyrelsen, Inspektionen
för
socialförsäkringen,
Boverket,
Kriminalvården,
Statens
institutionsstyrelse, Rikspolisstyrelsen och Migrationsverket samt
polisförordningen (1998:1558) kompletteras med bestämmelser om
myndigheternas ansvar för de mänskliga rättigheterna.
214
Tillstyrker eller har inget att erinra
017. Socialstyrelsen
Socialstyrelsen tillstyrker vidare att instruktionen för Socialstyrelsen
(2009:1243) kompletteras med bestämmelser om myndighetens ansvar
för de mänskliga rättigheterna.
Regeringens styrning är enligt Socialstyrelsens uppfattning avgörande
för i vad mån myndigheterna arbetar med de mänskliga rättigheterna.
Uppdrag i regleringsbrev eller särskilda beslut är till sin natur
tidsbegränsade och kommer att ligga i fokus för myndighetens
verksamhet. Även om regeringens långsiktiga mål är väl känt av
myndigheten torde det underlätta arbetet inom myndigheten om ansvaret
och uppdraget att respektera och infria de mänskliga rättigheterna införs i
myndighetens instruktion. Det blir då även ett fortlöpande ansvar och
långsiktigt arbete som kommer att ha bestående effekter.
Insatserna inom vård och omsorg kan med ett människorättsperspektiv
bli effektivare, förbättras i kvalitet och bli mer rättssäkra. De enskilda
patienterna, klienterna osv. kan antas välkomna ett genomslag för ett
människorättsperspektiv i hälso- och sjukvård, tandvård och socialtjänst
och på så sätt få ett större förtroende för vård och omsorg.
019. Statens institutionsstyrelse (SiS)
SiS välkomnar också att bestämmelser om ansvaret för att de mänskliga
rättigheterna respekteras förs in i instruktionen för Statens
institutionsstyrelse.
Se även yttrande i kapitel 2.4.
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Se yttranden i kapitel 4.1.
022. Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS)
Vidare föreslås ändringar i myndighetsinstruktioner i syfte att stärka de
mänskliga rättigheterna och deras tillämpning på olika områden. FAS har
i princip inget att invända mot dessa förslag och avstår från att meddela
närmare synpunkter på förslagen till författningsändringar.
Se även yttrande i kapitel 2.4.
026. Länsstyrelsen i Stockholms län
Se yttrande i kapitel 4.1.
029. Länsstyrelsen i Värmlands län
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
039. Högskoleverket
Högskoleverket välkomnar förslaget som syftar till att stärka arbetet för
att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna genom den
statliga styrningen och tillsynen.
044. Malmö högskola
Se yttrande i kapitel 2.4.
215
050. Sametinget
Se yttrande i kapitel 4.1.
057. Statens museer för världskultur
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
058. Forum för levande historia
Forum för levande historia är en av få myndigheter som har mänskliga
rättigheter inskriven i sin instruktion. En sådan bestämmelse är självklart
förpliktigande, både för myndigheten som offentlig arbetsgivare och hur
myndigheten väljer att utforma sin verksamhet. Delegationens förslag om
att flera myndigheter ska få mänskliga rättigheter inskrivna i sina
instruktioner eller motsvarande anser Forum för levande historia vara ett
bra förslag, som enligt myndighetens bedömning kommer att stärka
rättigheternas förankring i samhället.
062. Eskilstuna kommun
Se yttrande i kapitel 1.
063. Gävle kommun
Se yttrande i kapitel 1.
077. Malmö kommun
Se yttrande i kapitel 1.
Av denna anledning finns inget att erinra mot föreslagna insatser vad
gäller rättslig reglering, styrning och tillsyn av arbetet för de mänskliga
rättigheterna.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad instämmer i förslagen kring styrning och tillsyn.
089. Värmdö kommun
Tillsynen har enligt delegationen en viktig roll för att säkerställa att
mänskliga rättigheter på den kommunala nivån efterföljs och att tillsynen
därför i högre grad än i dag bör utnyttjas för detta ändamål. Delegationen
har därför föreslagit att instruktionerna för vissa tillsynsmyndigheter ska
förtydligas. De myndigheter vars instruktioner föreslås förtydligas är:
Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Inspektionen för socialförsäkringen
och Boverket. I Skolinspektionens instruktion finns redan en
motsvarande formulering. Detta får indirekt även inverkan på
kommunens ansvar. Förvaltningen anser att det kan vara ett verksamt
verktyg att förtydliga instruktionerna till tillsynsmyndigheterna men vill
samtidigt påtala vikten av att dessa instruktioner är tydliga.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
097. Värmlands läns landsting
Likaså stödjer landstinget förslaget om förtydligande i förvaltningslagen,
kommunallagen samt instruktion för Socialstyrelsen.
216
108. Civil Rights Defenders
Se yttrande i kapitel 2.4.
109. Demokratiakademin
Se yttrande i kapitel 4.1.
117. Fonden för mänskliga rättigheter
Se yttrande i kapitel 4.1.
123. Föreningen Ordfront
Se yttrande i kapitel 4.1.
124. Handikappförbunden
Handikappförbunden tillstyrker förslaget att bestämmelser om ansvaret
för att de mänskliga rättigheterna respekteras ska föras in i
instruktionerna eller motsvarande för ett urval myndigheter.
Handikappförbunden förordar att:
Samtliga myndigheter som var sektorsmyndigheter inom ramen för den
tidigare nationella handlingsplanen för handikappolitiken liksom de som
får motsvarande ansvar i den nya strategin för funktionshinderspolitiken,
måste få en sådan hänvisning i sina instruktioner.
Instruktion om samarbete med funktionshindersrörelsen i alla frågor
som berör människor med funktionsnedsättning måste skrivas in i
myndigheternas instruktion. Detta för att säkerställa att alla offentliga
aktörer lever upp till artikel 4 punkten 3 samt artikel 33 punkten 3 i
konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
126. Hjälpmedelsinstitutet (HI)
Se yttrande i kapitel 4.1.2.
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
148. Lärarnas riksförbund
Se yttrande i kapitel 2.4.
163. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU)
RFSU tillstyrker förslaget på att införa en bestämmelse i
förvaltningslagen om att en myndighet i sin verksamhet ska respektera
den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella
överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa samt iaktta
saklighet och opartiskhet.
RFSU tillstyrker att instruktionerna för Socialstyrelsen och de andra
uppräknade myndigheterna kompletteras med bestämmelser om deras
ansvar för mänskliga rättigheter. RFSU vill även – på samma grund som
under 4.5.4 – att en liknande bestämmelse även införs i instruktionen för
Smittskyddsinstitutet (SMI).
Ansvaret för det Nationella rådet för insatser mot hiv/aids och till
rådet knuten verksamhet flyttades över till SMI 2010. SMI har fått ett
ökat ansvar för kunskapsuppbyggnad och kunskapsspridning rörande
hiv/aids, liksom fördelning av det nationella anslaget för hiv/aids-
217
prevention i Sverige. Dessa uppgifter hanterades tidigare av
Socialstyrelsen. Att leva med hiv i Sverige i dag är tyvärr ännu
förknippat med stigmatisering och diskriminering. För att preventionen
av hiv/aids ska bli effektiv måste den genomsyras av ett
människorättsperspektiv. Därför bör även instruktionerna för SMI
kompletteras med bestämmelser om dess ansvar för mänskliga
rättigheter.
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 1.
184. Svenska Röda Korset
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
191. Sveriges advokatsamfund
Advokatsamfundet har inga invändningar mot de förslag som föreslås i
kapitel 6 om styrning och tillsyn.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Saco har inget att erinra mot förslagen.
Se yttrande i kapitel 4.1.
217. Svenska kyrkan
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Se yttrande i kapitel 2.2.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Se yttrande i kapitel 2.2.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
Avstyrker
006. Kammarrätten i Stockholm
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
012. Rikspolisstyrelsen
Rikspolisstyrelsen tillstyrker delegationens förslag om att bestämmelser
förs in i förvaltningslagen och myndighetsförordningen men avstyrker
förslaget om att bestämmelser förs in i de uppräknade myndigheternas
instruktioner. Ett införande av en föreskrift i vissa myndigheters
instruktioner och inte i andras riskerar, enligt styrelsens mening, att
uppfattas som om inte alla myndigheter har samma ansvar för Sveriges
internationella åtaganden för mänskliga rättigheter. Förslaget framstår
som inkonsekvent mot bakgrund av att delegation i sitt betänkande
218
uppmärksammar att Arbetsmiljöverket ansvarar för frågor relaterade till
”rätten” till goda arbetsförhållanden, Livsmedelsverket ansvarar för
frågor relaterade till ”rätten” till bästa uppnåeliga hälsa och att samtliga
myndigheter har att ett ansvar för frågor relaterade till ”rätten” till ickediskriminering samt ”rätten” till tillgänglighet enligt konventionen om
rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
023. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF)
ISF avstyrker förslaget om att föra in bestämmelser om de mänskliga
rättigheterna i de föreslagna instruktionerna. Anledningen till detta är,
såsom redan har berörts ovan, att inspektionen anser att bestämmelserna
bör ges en mer övergripande karaktär och att införandet av bestämmelser
i instruktionerna inte bidrar till att tydliggöra de mänskliga rättigheternas
roll.
När det särskilt gäller förslaget om att komplettera instruktionen för
ISF med en bestämmelse om att inom ramen för inspektionens
systemtillsyn verka för att tillsynsobjekten säkerställer full respekt för
den enskildes mänskliga rättigheter, vill ISF särskilt framhålla att det
föreslagna uppdraget är otydligt. Det är oklart vad det innebär i praktiken
och inspektionen ifrågasätter även om en sådan tillsyn är det mest
effektiva styrmedlet för att öka medvetenheten om de mänskliga
rättigheterna. Det föreslagna uppdraget skiljer sig dessutom på ett
väsentligt sätt från inspektionens uppdrag i övrigt. De iakttagelser och
resultat som ISF rapporterar utgör underlag för riksdag och regering i
styrningen av socialförsäkringsområdet. Förslaget om att ISF ska verka
för att tillsynsobjekten säkerställer full respekt för de mänskliga
rättigheterna har en helt annan karaktär och en mycket mer direkt
inverkan på tillsynsobjekten och deras verksamhet.
ISF har enligt instruktionen även till uppgift att bedriva
effektivitetsgranskning. Delegationens förslag omfattar endast
systemtillsyn, men av den samlade erfarenheten från ISF:s första
verksamhetsår kan konstateras att det i många fall kan vara svårt att göra
en tydlig gränsdragning mellan vad som är att anse som systemtillsyn
och vad som är att anse som effektivitetsgranskning.
Slutligen konstaterar ISF att Pensionsmyndigheten inte omnämns
bland de myndigheter vars instruktioner föreslås kompletteras med
bestämmelser om mänskliga rättigheter. Om ISF:s instruktion skulle
komma att förändras i enlighet med delegationens förslag framstår det
som ologiskt att i detta sammanhang inte samtidigt ändra
Pensionsmyndighetens instruktion. Detsamma gäller således också för
Skatteverket, som ISF också utövar tillsyn över.
024. Arbetsgivarverket
Arbetsgivarverket motsätter sig upprepning av lagtext i flera lagar och
förordningar och anser att de skrivningar som finns i regeringsformen
och FN:s konventioner är tillräckliga.
Se även yttrande i kapitel 4.1.1.
043. Lunds universitet
– Juridiska fakulteten
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
219
Tveksam
033. Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus)
Se yttrande i kapitel 2.4.
040. Stockholms universitet
Vad gäller urvalet av specifika myndighetsinstruktioner som bör förses
med särskilda MR-hänvisningar vill universitet framföra samma
uppfattning som avseende hänvisningar i lagar. Det urval som gjorts är
inte orimligt men det är heller inte fullständigt motiverat (s. 403). Som
delegationen noterar kan snart sagt varje myndighet agera på ett sätt som
kan sätta de mänskliga rättigheterna i fråga. För att ta ett kanske långsökt
exempel berör Exportkreditnämndens verksamhet förstås först och främst
de sökandes rättigheter, men kan också indirekt påverka de mänskliga
rättigheterna för människor i andra länder, genom den verksamhet som
nämnden finansierar (jfr även s. 463, där exportgarantier nämns). En
slutsats är alltså att om ett urval av instruktioner görs kan frånvaron av
MR-hänvisning i andra instruktioner tolkas så att dessa myndigheter i sin
verksamhet inte behöver iaktta MR-konventionerna. Om regeringen trots
detta skulle komma fram till att MR-hänvisningar bör föras in i
myndighetsinstruktioner bör man ta hänsyn till de förslag om att till
listan foga ytterligare myndighetsinstruktioner som kan framkomma
under remissförfarandet.
Vad gäller dessa myndigheters ansvar är det naturligtvis riktigt att,
som delegationen föreslår, begränsa det till vad som ligger inom ramen
för respektive verksamhet. Det är också riktigt att MR-perspektivet kan
”förena och användas som en gemensam utgångspunkt och arbetsmetod
för flera andra tvärsektoriella krav som till stor del baseras på
konventionsstadgade rättigheter” (s. 408) under full respekt för att det
kan finnas också andra – icke MR-baserade – krav och hänsyn; som
delegationen skriver ser den inte MR som ”en ’metapolitik’ under vilken
alla andra politikområden ska inordna sig” (ss. 480-481).
Se även yttrande i kapitel 4.1.
4.1.4 Förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning –
konsekvensutredningar
Delegationens förslag: Förordningen om konsekvensutredning vid
regelgivning (2007:1244) kompletteras med en bestämmelse om att
konsekvensutredningar ska omfatta en bedömning av om regleringen
överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden om de
mänskliga rättigheterna.
Tillstyrker eller har inget att erinra
006. Kammarrätten i Stockholm
Däremot kan det enligt kammarrättens mening finnas skäl att komplettera
förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning
220
med en bestämmelse som erinrar om att statliga myndigheter vid
utarbetandet av föreskrifter och allmänna råd ska göra en bedömning av
om regleringen överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden
när det gäller mänskliga rättigheter. På motsvarande sätt tillstyrker
kammarrätten
förslaget
att
en
bestämmelse
förs
in
i
kommittéförordningen (1998:1474) om att de förslag som kommittéer
och särskilda utredare lämnar ska vara utformade så att skyddet för den
enskildes mänskliga rättigheter enligt dessa åtaganden respekteras. I det
här sammanhanget konstaterar kammarrätten att det i vissa av
betänkandets författningsförslag hänvisas till ”respekt” för mänskliga
rättigheter medan det i andra hänvisas till ”full respekt”. Det är
kammarrättens uppfattning att förstärkningsordet ”full” inte tillför något
och att det därför, samt för att uppnå likformighet och klarhet, bör tas
bort.
Avslutningsvis; med en grundlagsbestämmelse/lag av det slag som
kammarrätten förespråkar kommer JO:s och JK:s granskning av de
verksamheter som bedrivs av myndigheter, kommuner och landsting att
omfatta också hur verksamheterna förhåller sig till Sveriges
internationella förpliktelser vad mänskliga rättigheter beträffar.
013. Kriminalvården
Kriminalvården tillstyrker att bestämmelser som innebär skyldighet att
beakta de mänskliga rättigheterna vid regelgivning och inom ramen för
statliga utredningar ska föras in i förordningen om konsekvensutredning
vid regelgivning respektive kommittéförordningen. Kriminalvården delar
även utredningens uppfattning att arbetet med att skydda de mänskliga
rättigheterna bör pågå kontinuerligt och genomföras på flera stadier av
lagstiftnings- och rättstillämpningsprocessen. Det är således positivt att
man säkerställer att det perspektivet till fullo beaktas i alla delar av
lagstiftningsprocessen.
017. Socialstyrelsen
Socialstyrelsen
tillstyrker
förslaget
att
förordningen
om
konsekvensutredning vid regelgivning (2007:1244) kompletteras med en
bestämmelse om att konsekvensutredningar ska omfatta en bedömning
av om regleringen överensstämmer med Sveriges internationella
åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Myndighetens reglering av
hälso- och sjukvård, tandvård och socialtjänst m.m. genom föreskrifter
och allmänna råd är av avgörande betydelse för möjligheten att bidra till
att de mänskliga rättigheterna respekteras fullt ut inom myndighetens
ansvarsområden.
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Se yttrande i kapitel 4.1.
026. Länsstyrelsen i Stockholms län
Se yttrande i kapitel 4.1.
221
039. Högskoleverket
Högskoleverket välkomnar förslaget som syftar till att stärka arbetet för
att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna genom den
statliga styrningen och tillsynen.
040. Stockholms universitet
Se yttrande i kapitel 4.1.
044. Malmö högskola
Se yttrande i kapitel 2.4.
050. Sametinget
Se yttrande i kapitel 4.1.
059. ILO-kommittén
Se yttrande i kapitel 1.
062. Eskilstuna kommun
Se yttrande i kapitel 1.
063. Gävle kommun
Se yttrande i kapitel 1.
077. Malmö kommun
Se yttrande i kapitel 1.
Av denna anledning finns inget att erinra mot föreslagna insatser vad
gäller rättslig reglering, styrning och tillsyn av arbetet för de mänskliga
rättigheterna.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad instämmer i förslagen kring styrning och tillsyn.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
108. Civil Rights Defenders
Se yttrande i kapitel 2.4.
109. Demokratiakademin
Se yttrande i kapitel 4.1.
117. Fonden för mänskliga rättigheter
Se yttrande i kapitel 4.1.
123. Föreningen Ordfront
Se yttrande i kapitel 4.1.
124. Handikappförbunden
Eftersom den alternativa rapporten om Konventionen om rättigheter för
personer med funktionsnedsättning visar att konventionen inte fått
genomslag i statliga utredningar, välkomnar vi Delegationens förslag att
222
föra in skrivningar i Förordningen om konsekvensanalyser vid
regelgivning respektive kommittéförordningen.
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
148. Lärarnas riksförbund
Se yttrande i kapitel 2.4.
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 1.
174. Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO)
Se yttrande i kapitel 4.1.
184. Svenska Röda Korset
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
191. Sveriges advokatsamfund
Advokatsamfundet har inga invändningar mot de förslag som föreslås i
kapitel 6 om styrning och tillsyn.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Saco har inget att erinra mot förslagen.
Se yttrande i kapitel 4.1.
217. Svenska kyrkan
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Se yttrande i kapitel 2.2.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Se yttrande i kapitel 2.2.
231. Västra Götalandsregionen
Se yttrande i kapitel och 2.4.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
Tveksam
030. Länsstyrelsen i Dalarnas län
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
223
4.1.5 Kommittéväsendet
Delegationens förslag: En bestämmelse förs in i kommittéförordningen
(1998:1474) om att de förslag som kommittéer och särskilda utredare
lämnar ska vara utformade så att skyddet för den enskildes mänskliga
rättigheter enligt Sveriges internationella åtaganden respekteras och vid
behov förstärks.
Tillstyrker eller har inget att erinra
006. Kammarrätten i Stockholm
På motsvarande sätt tillstyrker kammarrätten förslaget att en
bestämmelse förs in i kommittéförordningen (1998:1474) om att de
förslag som kommittéer och särskilda utredare lämnar ska vara
utformade så att skyddet för den enskildes mänskliga rättigheter enligt
dessa åtaganden respekteras.
Se även yttrande i kapitel 4.1.4.
013. Kriminalvården
Kriminalvården tillstyrker att bestämmelser som innebär skyldighet att
beakta de mänskliga rättigheterna vid regelgivning och inom ramen för
statliga utredningar ska föras in i förordningen om konsekvensutredning
vid regelgivning respektive kommittéförordningen. Kriminalvården delar
även utredningens uppfattning att arbetet med att skydda de mänskliga
rättigheterna bör pågå kontinuerligt och genomföras på flera stadier av
lagstiftnings- och rättstillämpningsprocessen. Det är således positivt att
man säkerställer att det perspektivet till fullo beaktas i alla delar av
lagstiftningsprocessen.
017. Socialstyrelsen
Socialstyrelsen tillstyrker förslaget att en bestämmelse förs in i
kommittéförordningen (1998:1474) om de förslag som kommittéer och
särskilda utredare lämnar. Kommittéväsendet utgör underlaget för
lagstiftning och regelgivning och bör därför utgå från skydd och respekt
för den enskildes mänskliga rättigheter.
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Se yttrande i kapitel 4.1.
026. Länsstyrelsen i Stockholms län
Se yttrande i kapitel 4.1.
039. Högskoleverket
Högskoleverket välkomnar förslaget som syftar till att stärka arbetet för
att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna genom den
statliga styrningen och tillsynen.
040. Stockholms universitet
Delegationens rekommendationer om att kommittéväsendet (s. 418)
liksom lagrådet (ss. 312-313) ska beakta Sveriges MR-förpliktelser
tillstyrks som angeläget.
224
044. Malmö högskola
Se yttrande i kapitel 2.4.
050. Sametinget
Vidare föreslås delegationen att en bestämmelse införs i
kommittéordningen om att de förslag som kommittéer och särskilda
utredare lämnar ska vara utformade så att skyddet för den enskildes
mänskliga rättigheter enligt Sverige internationella åtaganden respekteras
och vid behov förstärks.
Se även yttrande i kapitel 4.1.
059. ILO-kommittén
ILO-kommittén
välkomnar
särskilt
förslaget
om
att
i
kommittéförordningen (1998:1474) införa en bestämmelse om att de
förslag som kommittéer och särskilda utredare lämnar ska vara
utformade så att skyddet för den enskildes mänskliga rättigheter enligt
Sveriges internationella åtaganden respekteras och vid behov förstärks.
ILO-kommittén har vid
upprepade tillfällen påpekat att
utredningsbetänkanden och promemorior som remitteras ofta saknar en
beskrivning och analys av eventuella förslags förhållande till av Sverige
ratificerade ILO-konventioner. Utredningens förslag till ändring i
kommittéförordningen borde kunna leda till att betänkanden och
promemorior i större utsträckning analyserar hur förslagen förhåller sig
till ILO-konventioner som har ratificerats av Sverige när detta är befogat.
062. Eskilstuna kommun
Se yttrande i kapitel 1.
063. Gävle kommun
Se yttrande i kapitel 1.
077. Malmö kommun
Se yttrande i kapitel 1.
Av denna anledning finns inget att erinra mot föreslagna insatser vad
gäller rättslig reglering, styrning och tillsyn av arbetet för de mänskliga
rättigheterna.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad instämmer i förslagen kring styrning och tillsyn.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
108. Civil Rights Defenders
Se yttrande i kapitel 2.4.
109. Demokratiakademin
Se yttrande i kapitel 4.1.
117. Fonden för mänskliga rättigheter
225
Se yttrande i kapitel 4.1.
123. Föreningen Ordfront
Se yttrande i kapitel 4.1.
124. Handikappförbunden
Se även yttrande i kapitel 4.1.4.
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
148. Lärarnas riksförbund
Se yttrande i kapitel 2.4.
163. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU)
RFSU tillstyrker att en förändring i kommittéförordningen görs om att
förslag som kommittéer och särskilda utredare ska vara utformade så att
skyddet för den enskildes mänskliga rättigheter enligt Sveriges
internationella åtaganden respekteras och vid behov förstärks.
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 1.
174. Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO)
Se yttrande i kapitel 4.1.
191. Sveriges advokatsamfund
Advokatsamfundet har inga invändningar mot de förslag som föreslås i
kapitel 6 om styrning och tillsyn.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Saco har inget att erinra mot förslagen.
Se yttrande i kapitel 4.1.
217. Svenska kyrkan
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Se yttrande i kapitel 2.2
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Se yttrande i kapitel 2.2
230. Broderskapsrörelsen – Sveriges kristna socialdemokrater
Se yttrande i kapitel 4.1.
231. Västra Götalandsregionen
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
226
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
Tveksam
023. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF)
Delegationen föreslår att en bestämmelse förs in i kommittéförordningen
(1998:1474) om att de förslag som kommittéer och särskilda utredare
lämnar ska vara utformade så att skyddet för den enskildes mänskliga
rättigheter respekteras och vid behov också förstärks.
Enligt ISF:s uppfattning vore det en lämpligare ordning att, i de fall
det är relevant, ange i kommittédirektivet om det finns anledning att
särskilt beakta de mänskliga rättigheterna i utredningsarbetet.
033. Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus)
Se yttrande i kapitel 2.4.
4.1.6 Nationella handlingsplaner och andra strategidokument
Delegationens förslag: Regeringen vidareutvecklar arbetet för de
mänskliga rättigheterna i Sverige i en tredje nationell handlingsplan eller
motsvarande strategidokument.
Tillstyrker eller har inget att erinra
012. Rikspolisstyrelsen
Sveriges internationella åtaganden för de mänskliga rättigheterna är till
sin natur tvärsektoriella och berör därigenom alla politikområden.
Regeringen har därför ett ansvar för att ge en övergripande struktur för
hur arbetet ska bedrivas. Med anledning härav tillstyrks förslaget att
regeringen vidareutvecklar arbetet för de mänskliga rättigheterna i
Sverige i en tredje nationell handlingsplan eller motsvarande
strategidokument.
Rikspolisstyrelsen välkomnade i sin redovisning av regeringsuppdraget avseende förslag på delmål (aktiviteter) inför en
handikappolitisk strategi för perioden 2011-2016 regeringens initiativ att
låta berörda myndigheter själva ta fram förslag till delmål (aktiviteter)
och förslag på hur dessa skulle kunna följas upp. Enligt styrelsen görs
myndigheterna, på ett helt annat sätt än tidigare, delaktiga i ansvaret för
de insatser som ska genomföras liksom att aktiviteter utformas utifrån ett
verksamhetsperspektiv.
Ett motsvarande sätt att involvera myndigheterna i arbetet med en
tredje nationell handlingsplan alternativt strategi skulle enligt styrelsens
uppfattning bättre bidra till att implementera Sveriges internationella
åtaganden för de mänskliga rättigheterna än den av delegationen
förslagna föreskriften i ett antal myndigheters instruktion.
227
017. Socialstyrelsen
Socialstyrelsen tillstyrker förslaget att regeringen vidareutvecklar arbetet
i en tredje nationell handlingsplan eller motsvarande.
Det är viktigt att mänskliga rättigheter lyfts fram och att de rättigheter
som är av särskild betydelse tydliggörs i handlingsplaner på andra
områden och i arbetet med värdegrund inom äldreomsorgen.
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Vad gäller förslaget att vidareutveckla arbetet med de mänskliga
rättigheterna i Sverige i en tredje nationell handlingsplan eller
motsvarande strategidokument anser Handisam att en handlingsplan har
alla förutsättningar att vara ett effektivt verktyg. Att identifiera tydliga
mål och konkreta åtgärder tillsammans med regelbunden uppföljning är
ett bra sätt att driva på arbetet framåt. Handisam bedömer också att
arbetet med mänskliga rättigheter nationellt inte bör avstanna. En ny
handlingsplan inom kort förhindrar att arbetet stannar av tills en ny
struktur för skydd av mänskliga rättigheter är inrättat.
026. Länsstyrelsen i Stockholms län
Se yttrande i kapitel 4.1.
029. Länsstyrelsen i Värmlands län
Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om att ta fram en tredje nationell
handlingsplan för mänskliga rättigheter. Arbetet med att ta fram denna
handlingsplan måste ske i bred samverkan med aktörer från central,
regional och lokal nivå. Även näringsliv och civila aktörer bör medverka
i processen.
036. Specialpedagogiska skolmyndigheten
Specialpedagogiska skolmyndigheten tillstyrker förslag på en tredje
nationell handlingsplan eller motsvarande strategidokument. Dock måste
ett tydligare implementeringsarbete och delaktighet i utformandet av
planen ske än vid arbetet med de tidigare planerna.
039. Högskoleverket
Högskoleverket välkomnar förslaget som syftar till att stärka arbetet för
att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna genom den
statliga styrningen och tillsynen.
040. Stockholms universitet
Se yttrande i kapitel 4.1.
050. Sametinget
Se yttrande i kapitel 4.1.
058. Forum för levande historia
Förslaget om en tredje handlingsplan för arbetet för de mänskliga
rättigheterna i Sverige har stor betydelse. Forum för levande historia
håller med delegationen om att handlingsplanerna tjänar som instrument
för att på ett samlat sätt presentera politiken och att handlingsplanerna
har en speciell betydelse för ett politikområde som mänskliga rättigheter
228
som har en tvärsektoriell karaktär. Det är också ett politikområde som
åvilar samhället i sin helhet.
062. Eskilstuna kommun
Se yttrande i kapitel 1.
063. Gävle kommun
Gävle kommun tillstyrker förslaget om att ta fram en tredje nationell
handlingsplan
för
mänskliga
rättigheter
eller
motsvarande
strategidokument. I enlighet med vad som framhålls i betänkandet är det
viktigt att i hög grad samverka med kommuner och landsting kring
handlingsplanen. Gävle kommun vill även betona betydelsen av att
samverkan inte begränsas till framtagandet av handlingsplanen eller
strategin utan även inbegriper genomförandet av åtgärderna.
Se även yttrande i kapitel 1.
070. Karlstads kommun
Kommunen välkomnar förslaget om att en tredje nationell handlingsplan
eller liknade strategidokument ska tas fram. De två tidigare
handlingsplanerna har lett till att arbetet med mänskliga rättigheter i
många kommuner i landet utvecklats. Dessa handlingsplaner har
emellertid innehållit ett mycket stort antal åtgärder, vilket kan vara ett
problem. Enligt kommunens uppfattning kan en viss begränsning mot
ytterligare prioriteringar av insatsområden kanske bidra till ökad
aktivitet.
077. Malmö kommun
Se yttrande i kapitel 1.
Av denna anledning finns inget att erinra mot föreslagna insatser vad
gäller rättslig reglering, styrning och tillsyn av arbetet för de mänskliga
rättigheterna.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad välkomnar ytterligare statlig ledning i form av en tredje
nationell handlingsplan för mänskliga rättigheter i Sverige.
084. Södertälje kommun
Södertälje kommun tillstyrker förslaget om att ta fram en tredje nationell
handlingsplan
för
mänskliga
rättigheter
eller
motsvarande
strategidokument. Arbetet med en handlingsplan måste ske i nära
samverkan med kommunerna.
086. Trollhättans kommun
Trollhättans Stad ställer sig bakom att förslagna bestämmelser förs in i
såväl Kommunallagen som Förvaltningslagen samt att regeringen
vidareutvecklar arbetet för de mänskliga rättigheterna i Sverige.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
229
098. Norrbottens läns landsting
Landstinget ställer sig dock positivt till en tredje nationell handlingsplan.
109. Demokratiakademin
Vi stödjer förslaget att en tredje nationell handlingsplan ska upprättas.
De nationella handlingsplanerna har spelat en avgörande roll för att
utveckla arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige. Det arbetet bör inte
avbrytas utan utvecklas.
123. Föreningen Ordfront
Vi stödjer förslaget att en tredje nationell handlingsplan ska upprättas.
De nationella handlingsplanerna har spelat en avgörande roll för att
utveckla arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige. Det arbetet bör inte
avbrytas utan utvecklas.
124. Handikappförbunden
Handikappförbunden tillstyrker delegationens förslag att regeringen ska
vidareutveckla arbetet för de mänskliga rättigheterna i Sverige i en tredje
nationell handlingsplan eller motsvarande strategidokument. Och vill
hänvisa till bilaga 1 innehållande brev till Hans Ytterberg gällande
utvärderingen av den andra nationella handlingsplanen.
Handikappförbunden anser sammanfattningsvis att:
En ny nationell handlingsplan för mänskliga rättigheter ska fokusera på
regeringens och riksdagens arbete med mänskliga rättigheter. En sådan
plan bör vara övergripande och innehålla ”diskrimineringsgrundsöverskridande” åtgärder. En nationell handlingsplan för mänskliga
rättigheter behöver kompletteras med andra planer som fokuserar på de
”specifika” diskrimineringsgrunderna och konventionerna. Exempelvis
en handlingsplan för hur konventionen om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning skall realiseras på alla samhällsnivåer. Relationen
mellan den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter och de
mer specifika handlingsplanerna måste vara tydlig.
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
148. Lärarnas riksförbund
Se yttrande i kapitel 2.4.
161. Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners
rättigheter (RFSL)
Det bör åligga regeringen att löpande upprätta nationella
handlingsplaner för arbetet med mänskliga rättigheter. En sådan
handlingsplan bör avse en begränsad tidsperiod med konkreta,
relevanta mål samt delmål att uppnå och utvärdera.
RFSL instämmer i att en tredje nationell handlingsplan för mänskliga
rättigheter, eller liknande strategidokument, ska upprättas och
överlämnas till riksdagen. Detta i samråd med bl.a. det civila samhället.
Arbetet med de mänskliga rättigheterna måste vara ett ständig
pågående arbete för att säkerställa att rättigheterna efterlevs oavsett
övriga samhällsförändringar. Vi menar således att det bör åligga
230
regeringen att löpande upprätta nationella handlingsplaner. En sådan
handlingsplan bör avse en begränsad tidsperiod med konkreta, relevanta
mål och delmål att uppnå samt utvärdera. Handlingsplanen ska således
inte vara ett målstadgande, utan ett levande och aktuellt strategidokument
med konkreta, tidsbundna samt relevanta åtgärdsförslag och mål.
Ansvaret att upprätta handlingsplanerna bör ligga på regeringen.
Handlingsplanerna kan dock med fördel bygga på rapporter,
bedömningar eller undersökningsresultat från den föreslagna
institutionen för mänskliga rättigheter.
163. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU)
RFSU tillstyrker att regeringen tar fram en tredje nationell handlingsplan
för mänskliga rättigheter eller motsvarande strategidokument. En sådan
bör ha en särskild rubrik om sexuella och reproduktiva rättigheter.
173. Rädda Barnen
Rädda Barnen vill poängtera vikten av att Regeringen, vid framtagandet
av handlingsplan eller strategidokument, samarbetar med alla aktörer i
samhället som är berörda, inklusive barn.
191. Sveriges advokatsamfund
Advokatsamfundet har inga invändningar mot de förslag som föreslås i
kapitel 6 om styrning och tillsyn.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Saco har inget att erinra mot förslagen.
Se yttrande i kapitel 4.1.
197. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)
SKL tillstyrker förslaget om att ta fram en tredje nationell handlingsplan
för mänskliga rättigheter eller motsvarande strategidokument. I enlighet
med vad som framhålls i betänkandet är det viktigt att i hög grad
samverka med kommuner och landsting kring handlingsplanen. SKL vill
även betona betydelsen av att samverkan inte begränsas till framtagandet
av handlingsplanen eller strategin utan även inbegriper genomförandet av
åtgärderna.
217. Svenska kyrkan
Vidare bejakar Svenska kyrkan en tredje nationell handlingsplan eller ett
strategiskt dokument för de mänskliga rättigheterna.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Svenska missionsrådet bejakar delegationens föreslag (6.2.1) att
regeringen ska vidareutveckla arbetet för de mänskliga rättigheterna i
Sverige i en tredje nationell handlingsplan eller motsvarande
strategidokument.
Se även övrig kommentar nedan i detta kapitel (kap. 4.1.6).
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
231
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Sveriges Kristna Råd bejakar delegationens föreslag (6.2.1) att
regeringen ska vidareutveckla arbetet för de mänskliga rättigheterna i
Sverige i en tredje nationell handlingsplan eller motsvarande
strategidokument.
230. Broderskapsrörelsen – Sveriges kristna socialdemokrater
Se yttrande i kapitel 4.1.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
Övriga kommentarer
066. Jönköpings kommun
För att rapporter från de kommunala aktörerna till institutionen ska vara
fullödiga och jämförbara samt för att samverkan kring bland annat
framtagande och genomförande av en nationell handlingsplan ska kunna
ske på ett framgångsrikt sätt ser vi ett påtagligt behov av kommunal
spetskompetens.
096. Jönköpings läns landsting
Se yttrande i kapitel 8.
174. Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO)
RIO anser att en institution för mänskliga rättigheter ger möjligheter att
mer kontinuerligt utarbeta nationella handlingsplaner, bedriva
informationsinsatser, genomföra strategier och initiativ samt stimulera
det offentliga samhället.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Inom ramen för ett sådant arbete vill Svenska missionsrådet lyfta fram att
staten har en skyldighet att främja, skydda och övervaka de mänskliga
rättigheterna för alla som befinner sig i landet, även asylsökande och så
kallade papperslösa. Rätten till vård och utbildning för papperslösa,
rätten till asyl samt villkoren för återsändande och familjeåterförening
behöver noggrant behandlas inom ramen för en ny nationell
handlingsplan.
Svenska missionsrådet vill även lyfta fram behovet att särskilt titta på
hur religions- och övertygelsefriheten efterlevs och kan främjas i Sverige.
Det finns många exempel på brister såsom diskriminering på arbets- och
bostadsmarknaden och negativa attityder till byggandet av
gudstjänstlokaler 42. Det är av stor vikt att öka kunskapen om och
42
Survey 2009, en omfattande opinionsundersökning gjord av Survey Institutet på
Linnéuniversitet, visade att 42 procent av svenskarna var positivt inställda till att begränsa
byggandet av moskéer och 32 procent var positivt inställda till att begränsa byggandet av
frikyrkor. Källa: Avstamp Svenska folkets värden och syn på brännande samhällsfrågor
Magnus Hagevi (red.) Aktuella konkreta erfarenheter bekräftar denna bild, till exempel de
kraftiga reaktionerna mot planer på att bygga en moské i Borlänge.
232
förståelsen för religions- och övertygelsefrihet för att förhindra
diskriminering och trakasserier och för att förebygga en politisering av
religion. Detta bör behandlas inom ramen för handlingsplanen.
Se även tillstyrkande ovan i detta kapitel (kap. 4.1.6).
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Inom ramen för ett sådant arbete vill Sveriges Kristna Råd lyfta fram att
staten har en skyldighet att främja, skydda och övervaka de mänskliga
rättigheterna för alla som befinner sig i landet, även asylsökande och så
kallade papperslösa. Rätten till vård och utbildning för papperslösa,
rätten till asyl samt villkoren för återsändande och familjeåterförening
behöver noggrann behandlas inom ramen för en ny nationell
handlingsplan.
Sveriges Kristna Råd vill även lyfta fram behovet att särskilt titta på
hur religions- och övertygelsefriheten efterlevs och kan främjas i Sverige.
Det finns många exempel på brister såsom diskriminering på arbets- och
bostadsmarknaden och negativa attityder till byggandet av
gudstjänstlokaler. Det är av stor vikt att öka kunskapen om och
förståelsen för religions- och övertygelsefrihet för att förhindra
diskriminering och trakasserier och för att förebygga en politisering av
religion. Detta bör behandlas inom ramen för handlingsplanen.
Se även tillstyrkande ovan i detta kapitel (kap. 4.1.6).
226. Lika Unika
Se yttrande i kapitel 7.1.
4.2 Tydliggörande av kommunernas och landstingens ansvar
för de mänskliga rättigheterna
4.2.1 Kommunallagen
Delegationens förslag: En bestämmelse förs in i kommunallagen
(1991:900) om att kommuner och landsting ska bedriva sin verksamhet
med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de
internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Tillstyrker eller har inget att erinra
017. Socialstyrelsen
Socialstyrelsen har inget att erinra mot förslagen gällande kommunallagen och att ett långsiktigt forskningsprogram om mänskliga rättigheter i
Sverige inrättas.
018. Statens folkhälsoinstitut (FHI)
Se yttrande i kapital 2.4.
233
020. Handisam
Se yttrande i kapitel 4.1.
021. Barnombudsmannen
Se yttrande i kapitel 1 och 2.4.
029. Länsstyrelsen i Värmlands län
Länsstyrelsen ställer sig bakom de förslag som lämnas i betänkandet vad
gäller förändringar i förvaltningslagen, myndighetsförordningen,
kommunallagen och förtydligande av uppdrag i myndigheternas
instruktioner.
044. Malmö högskola
Se yttrande i kapitel 2.4.
050. Sametinget
Slutligen föreslår delegationen att kommunernas och landstingens ansvar
för de mänskliga rättigheterna tydliggörs i kommunallagen.
Sametinget finner att Delegationen förslag i fråga om styrning och
tillsyn av de offentliga myndigheternas verksamhet är nödvändig för att
stärka full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige och för skydd
och säkerställande av de mänskliga rättigheterna.
058. Forum för levande historia
Se yttrande i kapitel 2.4.
059. ILO-kommittén
Se yttrande i kapitel 1.
062. Eskilstuna kommun
Eskilstuna kommun välkomnar delegationens förslag att kommunernas
och landstingets ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna ska
förtydligas i kommunallagen. Denna bestämmelse ska vara av
vägledande karaktär och inte inkräkta på den kommunala självstyrelsen.
De mänskliga rättigheterna har inget alternativ och hänsyn till dem ska
alltid tas i varje beslut och planering av kommunala verksamheter.
063. Gävle kommun
Gävle kommun välkomnar delegationens förslag att kommunernas och
landstingets ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna ska
förtydligas i kommunallagen. Denna bestämmelse ska vara av
vägledande karaktär och inte inkräkta på det kommunala självstyret.
066. Jönköpings kommun
Jönköpings kommun ställer sig bakom delegationens förslag att
kommunallagen får ett tillägg om respekt för mänskliga rättigheter till
paragrafen om lika behandling. En sådan paragraf påverkar inte principen
om kommunernas självstyre utan syftet är att markera och tydliggöra det
ansvar som kommuner och landsting redan har för att respektera de
mänskliga rättigheterna.
234
073. Landskrona kommun
När det gäller kommunen har den redan i dag ansvar för att respektera de
mänskliga rättigheterna enligt de internationella överenskommelser som
Sverige åtagit sig att följa. Men delegationen föreslår bl a att
kommunallagen ska förtydligas, inte skapa nya rättigheter eller
skyldigheter men för att markera och tydliggöra ansvaret för att
säkerställa och respektera de mänskliga rättigheterna. Delegationen
förmodar att ändringen ändå medför att anställda och förtroendevalda
beslutsfattare behöver erbjudas kompetensutveckling om de mänskliga
rättigheterna. Rättighetsperspektivet är ”inte en attitydfråga utan
lagstadgade plikter för en kommun”. Individ- och familjenämnden
instämmer i de förslag som delegationen lämnar.
077. Malmö kommun
Se yttrande i kapitel 1.
Av denna anledning finns inget att erinra mot föreslagna insatser vad
gäller rättslig reglering, styrning och tillsyn av arbetet för de mänskliga
rättigheterna.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad instämmer i förslagen kring styrning och tillsyn.
081. Stockholms kommun
Bland annat föreslår delegationen att det införs en paragraf i
kommunallagen, där det ska framgå att kommuner och landsting ska
bedriva sin verksamhet med respekt för den enskildes mänskliga
rättigheter och i enlighet med internationella överenskommelser som
Sverige åtagit sig att följa. Likalydande text som delegationen föreslår
har redan införts i lagen om vård av missbrukare i vissa fall och i lagen
med särskilda bestämmelser om vård av unga samt i socialtjänstlagen.
Socialnämnden framhåller i sitt remissvar att en sådan skrivelse även bör
införas i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).
084. Södertälje kommun
Södertälje kommun tillstyrker förslaget om att en bestämmelse att
kommuner ska bedriva sin verksamhet med respekt för den enskildes
mänskliga rättigheter förs in i kommunallagen. En sådan bestämmelse
bör dock läggas direkt efter portalparagrafen i första kapitlet. Att en
bestämmelse enligt ovan förs in i kommunallagen ska inte medföra att
nya rättigheter och skyldigheter skapas. Om nya rättigheter och
skyldigheter ändå skapas ska finansieringsprincipen tillämpas.
085. Tranås kommun
Tranås kommun tillstyrker förslaget om tillägg i kommunallagen.
086. Trollhättans kommun
Trollhättans Stad ställer sig bakom att förslagna bestämmelser förs in i
såväl Kommunallagen som Förvaltningslagen samt att regeringen
vidareutvecklar arbetet för de mänskliga rättigheterna i Sverige.
235
087. Upplands-Bro kommun
Upplands-Bro kommun anser att förslagen ökar kommunens stöd i dess
arbete med att säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna.
Förslagen skapar inte några nya skyldigheter eller rättigheter utan
förtydligar endast dessa. Upplands-Bro kommun anser liksom
Delegationen att förslagen inte påverkar den kommunala självstyrelsen
på annat sätt än att människors förtroende för sina förtroendevalda stärks.
Upplands-Bro kommun har således inget att invända eller tillägga vad
gäller Delegationens förslag.
089. Värmdö kommun
Delegationens slutbetänkande innehåller ett antal förslag som påverkar
kommunens verksamheter bl.a. förslag på förändringar i kommunallagen
och utökad utbildning som vänder sig till förtroendevalda och tjänstemän
inom den kommunala sektorn.
De mänskliga rättigheterna har formulerats för att begränsa den
offentliga maktutövningen gentemot enskilda och skydda individen från
överträdelser från kränkningar av den enskildes rättigheter. Sverige är
folkrättsligt förpliktigat att följa de konventioner om mänskliga
rättigheter som staten har anslutit sig till och därmed ska kommunen
respektera bestämmelserna. För att tydliggöra ansvaret föreslår
delegationen att en bestämmelse ska föras in i kommunallagen
(1991:900) om att kommuner och landsting ska bedriva sin verksamhet
med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de
internationella överenskommelser som Sverige åtagit sig att följa.
Förutom hänvisningen som delegationen föreslår i kommunallagen
föreslås att hänvisningar till de mänskliga rättigheterna förs in i ett antal
andra lagar bl.a. lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
socialtjänstlagen (2001:453) och plan- och bygglagen (2010:900).
Delegationen föreslår att arbetet med att tydliggöra de mänskliga
rättigheterna i lagstiftningen ska ske stegvis.
Införandet av lagändringar i svensk lagstiftning som hänvisar till
konventionernas åtaganden förändrar inte rättsläget utan fungerar som
påminnelser och förtydliganden av dessa. De internationella
konventioner som inte finns i svensk lag är i dag inte direkt tillämplig i
rätt för domstolar och myndigheter men ska så långt som möjligt, inom
ramen för den svenska lagstiftningen, tolkas på ett sätt som
överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden. Syftet med de
lagändringar som föreslås är att tydliggöra att konventionerna ska
användas som tolkningsmaterial i kombination med nationell
lagstiftning, såsom bör göras redan i dag. De föreslagna bestämmelserna
hänvisar till konventionerna om mänskliga rättigheter och har ett
vägledande syfte utan att göra konventionstexten direkt tillämpliga.
De föreslagna hänvisningarna i lagstiftningen syftar att öka
synligheten och medvetenheten. Förvaltningen delar delegationens syn
att stärkt medvetenhet är en av de viktigaste metoderna i arbetet för full
respekt för de mänskliga rättigheterna och instämmer därför i förslaget
att införa hänvisningar i relevant lagstiftning. Hänvisningar kan fungera
som påminnelser i det dagliga arbetet som kommunen utför. Eftersom
kommunens verksamheter ofta berör förverkligandet av den enskildes
rättigheter men eftersom staten fattar beslut om att Sverige ska ingå i
236
internationella konventioner är det av stor vikt att ansvaret tydliggörs.
Tillägget som föreslås i kommunallagen skapar inte några nya rättigheter
eller skyldigheter utan tydliggör kommunens ansvar för de mänskliga
rättigheterna och förvaltningen anser att det kan leda till att de prioriteras
och synliggörs i högre grad.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
093. Örnsköldsviks kommun
Örnsköldsviks kommun är positiv till förslaget om en bestämmelse att
kommuner ska bedriva sin verksamhet med respekt för de mänskliga
rättigheterna liksom att kommuner är självstyrande ska få en
framträdande plats i kommunallagen. Respekten för mänskliga
rättigheter kan också tas fram i kommunens styrdokument. Det är dock
viktigt att understryka att kommunerna ser olika ut med olika
förutsättningar. Därför bör kommunerna själva få vara med och utforma
metoder som passar deras kommun bäst.
Om kommunerna själva får ett större ansvar för de mänskliga
rättigheterna är det också viktigt att de tillförs resurser. Finansieringsprincipen ska gälla.
096. Jönköpings läns landsting
Landstinget i Jönköpings län ställer sig bakom delegationens förslag att
föra in hänvisningar till de mänskliga rättigheterna i svensk lag och
instämmer därmed i förslaget att föra in en bestämmelse om att
kommuner och landsting ska bedriva sin verksamhet med respekt för den
enskildes mänskliga rättigheter i kommunallagen.
097. Värmlands läns landsting
Likaså stödjer landstinget förslaget om förtydligande i förvaltningslagen,
kommunallagen samt instruktion för Socialstyrelsen. Kommunallagens
beskrivning om landstingens befogenheter kan, om förslagets
förtydligande tillsammans med ändringarna i hälso- och sjukvårdslag
förverkligas, bli styrande för att lyfta fram mänskliga rättigheter i
landstingets egna styrdokument.
103. Amnesty Sverige
Se yttrande i kapitel 2.4.
106. Centrum för rättvisa
Se yttrande i kapitel 2.4.
108. Civil Rights Defenders
Se yttrande i kapitel 2.4.
109. Demokratiakademin
Se yttrande i kapitel 4.1.
237
117. Fonden för mänskliga rättigheter
Se yttrande i kapitel 4.1.
123. Föreningen Ordfront
Se även yttrande i kapitel 4.1.
124. Handikappförbunden
Eftersom stora delar av de mänskliga rättigheterna ligger inom
kommuners
och
landstings
ansvarsområde
välkomnar
Handikappförbunden även särskilt förslaget att kommunernas och
landstingens ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna
förtydligas i kommunallagen.
127. Humanisterna
Se yttrande i kapitel 1.
129. Hörselskadades riksförbund
De mänskliga rättigheterna ska gälla i lika hög grad för alla landets
invånare i enlighet med principen om icke-diskriminering (avsnitt 6:3).
Emellertid är olikheterna inom landet på en rad områden oacceptabelt
stora,
med allvarliga
konsekvenser
för
personer
med
funktionsnedsättning. Det gäller t.ex. hälso- och sjukvård men även
den service som kommunerna erbjuder för att underlätta personer med
funktionsnedsättnings dagliga livsföring. Det rimmar inte alls med
devisen om likabehandling som alla FN-konventioner slår fast.
HRF menar att lagstiftningen bör skärpas för att kunna garantera en
mer likvärdig nivå på mänskliga rättigheter över landet och en institution
som ska se till att rättigheterna uppfylls måste få befogenhet att agera
även inom kommunernas och regionernas/landstings ansvarsområden.
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
148. Lärarnas riksförbund
Se yttrande i kapitel 2.4.
163. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU)
RFSU tillstyrker införandet av en bestämmelse i kommunallagen om
skyldighet för att kommuner och landsting att bedriva sin verksamhet
med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter. Vi är oroade över de
stora regionala skillnader avseende pris och tillgång till hälso- och
sjukvårdstjänster som assisterad befruktning – och därmed åtnjutande av
sexuella och reproduktiva rättigheter – som finns mellan landsting och
regioner. 43 RFSU tror att en sådan bestämmelse kan bidra till att utjämna
sådana godtyckliga skillnader som är beroende av bostadsort.
Det finns även flera landsting och regioner som antagit särskilda
planer för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. RFSU tror att ett
43
Se för en genomgång av regionala skillnader RFSU:s publikation Hur bra är ditt län på
sex, vård och hälsa? RFSU:s Sverigebarometer 2010, tillgänglig på www.rfsu.se.
238
förtydligande i lagstiftningen, tillsammans med ett framtida antagande av
en nationell strategi för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter,
skulle kunna fungera som ett bra incitament för landsting att arbeta för
sexuella och reproduktiva rättigheter.
168. Roma International
Kommun- och landstingsfullmäktige har en central roll i arbetet med att
förverkliga de mänskliga rättigheterna på kommunal- och landstingsnivå.
Som MR-delegationen konstaterar berör ofta kommuners och landstings
verksamheter förverkligandet av den enskildes ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter, och lokala myndigheters prioriteringar och
verksamhet kan vara avgörande för om Sverige som stat kan leva upp till
sina förpliktelser. Vi stödjer MR-delegationens förslag att föra in en ny
tydligare bestämmelse i kommunallagen med hänvisning till kommuners
och landstings skyldighet att bedriva sin verksamhet med respekt för den
enskildes
mänskliga
rättigheter
enligt
de
internationella
överenskommelser som Sverige åtagit sig att följa. I dag följs dessa
nationella likaså internationella skyldigheter under all kritik.
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 1.
174. Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO)
Se yttrande i kapitel 4.1.
181. Svenska FN-förbundet
Kommun- och landstingsfullmäktige har en central roll i arbetet med att
förverkliga de mänskliga rättigheterna på kommunal- och landstingsnivå.
Som MR-delegationen konstaterar berör ofta kommuners och landstings
verksamheter förverkligandet av den enskildes ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter, och lokala myndigheters prioriteringar och
verksamhet kan vara avgörande för om Sverige som stat kan leva upp till
sina förpliktelser. FN-förbundet stöder MR-delegationens förslag att föra
in en ny bestämmelse i kommunallagen med hänvisning till kommuners
och landstings skyldighet att bedriva sin verksamhet med respekt för den
enskildes
mänskliga
rättigheter
enligt
de
internationella
överenskommelser som Sverige åtagit sig att följa.
185. Svenska Samernas Riksförbund (SSR)
Kommun- och landstingsfullmäktige har en central roll i arbetet med att
förverkliga de mänskliga rättigheterna på kommunal- och landstingsnivå.
SSR stöder delegationens förslag om att föra in en ny bestämmelse i
kommunallagen med hänvisning till kommuners och landstings
skyldighet att bedriva sin verksamhet med respekt för den enskildes
mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som
Sverige åtagit sig att följa.
239
187. UN Women Nationell kommitté Sverige
Se yttrande i kapitel 1.
•
att kommunernas och landstingens ansvar för att respektera de
mänskliga rättigheterna förtydligas i kommunallagen.
191. Sveriges advokatsamfund
Advokatsamfundet har inga invändningar mot de förslag som föreslås i
kapitel 6 om styrning och tillsyn.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Saco har inget att erinra mot förslagen.
Se yttrande i kapitel 4.1.
197. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)
SKL tillstyrker förslaget att en bestämmelse om att kommuner och
landsting ska bedriva sin verksamhet med respekt för den enskildes
mänskliga rättigheter förs in i kommunallagen. SKL menar att en sådan
bestämmelse bör läggas direkt efter portalparagrafen i första kapitlet med
motiveringen att såväl självstyrelsefrågan som frågan om mänskliga
rättigheter är idégods med konventionsskydd. Att en bestämmelse enligt
ovan förs in i kommunallagen ska inte medföra att nya rättigheter och
skyldigheter skapas. Om nya rättigheter och skyldigheter ändå skapas ska
finansieringsprincipen tillämpas.
204. Synskadades Riksförbund (SRF)
I delegationens förslag 6:3, om att tydliggöra kommunernas och
landstingens ansvar för de mänskliga rättigheterna, föreslås att en
bestämmelse införs i kommunallagen om att kommuner och landsting
ska bedriva sin verksamhet med respekt för den enskildes mänskliga
rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har
åtagit sig att följa.
SRF anser att förslagen i betänkandet inte fullt ut efterlever de
utgångspunkter man har slagit fast när man säger att ”Däremot gäller
rättigheterna i lika hög grad för alla landets invånare i enlighet med
principen om icke-diskriminering.” s. 112.
På en rad områden inom hälso- och sjukvård och socialtjänst är
olikheterna i landet oacceptabelt stora för medborgarna, och rimmar inte
alls med devisen om likabehandling som alla FN konventioner slår fast.
Inom vårt område finns några flagranta exempel. Till exempel finns
det landsting som tillåts hävda att läsning är ett fritidsintresse och därmed
inget ansvar för landstinget att behöva förskriva läshjälpmedel för
personer med synnedsättningar. Det borde ju vara klart, och är så i alla
andra landsting, att möjligheten att kunna läsa för att delta som aktiv
medborgare är en mänsklig rättighet. Rätten till ledsagning varierar stort
mellan kommunerna, fast det är en självklar mänsklig rättighet att kunna
röra sig fritt. ”Husarrest” i kommuner som inte lever upp till ratificerade
konventioner är oacceptabelt.
SRF menar att lagstiftningen bör skärpas för att kunna garantera en
mer likvärdig nivå på mänskliga rättigheter över landet, och en institution
240
som ska se till att rättigheterna uppfylls måste få maktmedel även inom
kommunernas och regionernas/landstings ansvarsområden.
Därför anser SRF att de föreslagna tilläggen i Kommunallagen och
övriga lagar förstärks till ”Kommuner och regioner/landsting ska i sin
verksamhet förverkliga den enskildes mänskliga rättigheter enligt de
internationella överenskommelser som Sverige åtagit sig att följa.”
217. Svenska kyrkan
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
226. Lika Unika
De mänskliga rättigheterna ska gälla i lika hög grad för alla landets
invånare, i enlighet med principen om icke-diskriminering (hänvisning
till avsnitt 6:3 om kommunernas och landstingens ansvar). Emellertid är
olikheterna inom landet på en rad områden oacceptabelt stora,
med allvarliga konsekvenser för personer med funktionsnedsättning. Det
gäller t.ex. hälso- och sjukvård men även den service som kommunerna
erbjuder för att underlätta personer med funktionsnedsättnings dagliga
livsföring. Det rimmar inte alls med devisen om likabehandling som alla
FN-konventioner slår fast.
Lika Unika menar att lagstiftningen bör skärpas för att kunna
garantera en mer likvärdig och skälig nivå på mänskliga rättigheter över
landet. En institution som ska se till att rättigheterna uppfylls måste få
befogenhet
att
agera
även
inom
kommunernas
och
regionernas/landstingens ansvarsområden.
230. Broderskapsrörelsen – Sveriges kristna socialdemokrater
Se yttrande i kapitel 6.2.
231. Västra Götalandsregionen
Speciellt viktig för Västra Götalandsregionens verksamhet är de
förändringar som införs i kommunallagen som innebär att kommunernas
och landstingens ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna
förtydligas. Eftersom den föreslagna ändringen är av vägledande karaktär
och inte inkräktar på den kommunala självstyrelsen, ser
Västra Götalandsregionen denna förändring som enbart positiv och som
ett klart stöd för regionens påbörjade människorättsarbete.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Se yttrande under kapitel 4.1.
Avstyrker
004. Svea hovrätt
Se yttrande i kapitel 2.4.
006. Kammarrätten i Stockholm
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
241
007. Förvaltningsrätten i Göteborg
Mot bakgrund av att förändringarna inte avser att ändra rättsläget
framstår införandet för närvarande inte som motiverat.
010. Domstolsverket
Se yttrande i kapitel 2.4.
023. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF)
Se yttrande i kapitel 2.4.
024. Arbetsgivarverket
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
043. Lunds universitet
– Juridiska fakulteten
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
Tveksam
002. Riksdagens ombudsmän (JO)
Se yttrande i kapitel 2.4.
006. Kammarrätten i Stockholm
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
008. Justitiekanslern
Se yttrande i kapitel 2.4.
014. Migrationsverket
Se yttrande i kapitel 2.4.
030. Länsstyrelsen i Dalarnas län
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
033. Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus)
Se yttrande i kapitel 2.4.
154. Pensionärernas Riksorganisation (PRO)
Se yttrande i kapitel 2.4.
Övriga kommentarer
040. Stockholms universitet
Universitetet instämmer i att kommunerna har en viktig roll vad gäller
säkrandet av de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (s. 422),
och vill understryka vad som sägs på s. 478, nämligen att det kommunala
självstyret inte förändrar det faktum att Sverige såsom stat är ansvarigt
för MR.
242
054. Diskrimineringsombudsmannen (DO)
Se yttrande i kapitel 2.4.
064. Göteborgs kommun
Göteborgs Stad vill betona att ett synliggörande av de mänskliga
rättigheterna i kommunal och övrig offentlig förvaltning är ett stort
pedagogiskt uppdrag och understryker därför vikten av en statlig
resursförstärkning till kommunerna.
4.2.2 Kommunala styrdokument
Delegationens förslag: Delegationen rekommenderar kommunerna och
landstingen att i högre grad än i dag lyfta fram de mänskliga rättigheterna
i sina centrala styrdokument och planer.
Tillstyrker eller har inget att erinra
062. Eskilstuna kommun
Se yttrande i kapitel 1.
063. Gävle kommun
Se yttrande i kapitel 1.
066. Jönköpings kommun
I betänkandet betonas att det allmänna har ett ansvar att respektera de
konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige har ratificerat.
Kommuner och landsting har en central roll för att de mänskliga
rättigheterna förverkligas för den enskilde. Eftersom det är stor variation
i hur de mänskliga rättigheterna beaktas, bl.a. i den kommunala
verksamheten, är det positivt att kommunernas ansvar lyfts fram och
struktureras så att frågor om mänskliga rättigheter tas upp på likartat sätt.
Jönköpings kommun ställer sig bakom delegationens förslag att de
mänskliga rättigheterna i högre grad lyfts fram och integreras i centrala
styrdokument och planer för att tydliggöra kommunfullmäktiges
övergripande roll och helhetsansvar. Delegationen bedömer att ett
medvetet kommunalt arbete med att ytterligare stärka de mänskliga
rättigheterna också stärker den kommunala demokratin.
075. Linköpings kommun
Linköpings kommun delar delegationens bedömning att mänskliga
rättigheter kan lyftas fram mer på lokal nivå och att detta kan ske via
styrdokument och planer.
Linköpings kommun vill dock påpeka att det i dag bedrivs ett aktivt
arbete i kommunerna inom områden som är centrala för att uppfylla
intentionerna i de mänskliga rättigheterna. Däremot benämns arbetet inte
alltid som ett arbete för att säkerställa mänskliga rättigheter utan istället
som
exempelvis
jämställdhet,
integration,
barnkonventionen,
funktionsnedsattas rättigheter, folkhälsa eller hållbar utveckling.
Linköpings kommun har, liksom flera av Sveriges kommuner,
undertecknat den europeiska deklarationen för jämställdhet mellan
243
kvinnor och män på lokal nivå vilket förpliktigar till åtaganden som har
direkt bäring på mänskliga rättigheter. Det är därför viktigt att
kommunerna själva har rådighet över val av metoder och
tillvägagångssätt för att på ett systematiskt sätt verka för att de mänskliga
rättigheterna säkerställs.
077. Malmö kommun
Se yttrande i kapitel 1.
Av denna anledning finns inget att erinra mot föreslagna insatser vad
gäller rättslig reglering, styrning och tillsyn av arbetet för de mänskliga
rättigheterna.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad instämmer i förslagen kring styrning och tillsyn.
084. Södertälje kommun
Södertälje kommun delar delegationens bedömning om att mänskliga
rättigheter också kan lyftas fram mer på lokal och regional nivå och att
detta kan ske via styrdokument och planer. Södertälje kommun vill
betona att det finns andra sätt att systematiskt verka för att de mänskliga
rättigheterna säkerställs. Det finns inte någon standardmetod som passar
alla kommuner.
085. Tranås kommun
Tranås kommun tillstyrker
styrdokument.
förslaget
beträffande
kommunala
089. Värmdö kommun
Delegationen rekommenderar kommuner att i högre grad lyfta fram de
mänskliga rättigheterna i sina centrala styrdokument. Ett av
delegationens förslag syftar att tydliggöra kommunfullmäktiges
huvudansvar för att ta fram lokala styrdokument och följa upp dessa.
Många av Värmdö kommuns styrdokument i dag syftar att förbättra
arbetet med skydd av de mänskliga rättigheterna men genom
rekommendationerna kan det i högre grad uttalas som en målsättning och
därmed hoppas förvaltningen att förståelsen kan öka generellt.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
091. Öckerö kommun
Öckerö kommun delar Delegationens förhoppning om att förtydliganden
i lag kommer att ge mänskliga rättigheter ökat utrymme i kommunala
styrdokument, vilket i sin tur bör leda till att skyddet för individers
mänskliga rättigheter förstärks.
093. Örnsköldsviks kommun
Se yttrande i kapitel 4.2.1.
098. Norrbottens läns landsting
Se yttrande i kapitel 1.
244
109. Demokratiakademin
Se yttrande i kapitel 4.1.
123. Föreningen Ordfront
Se yttrande i kapitel 4.1.
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
148. Lärarnas riksförbund
Se yttrande i kapitel 2.4.
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 1.
191. Sveriges advokatsamfund
Advokatsamfundet har inga invändningar mot de förslag som föreslås i
kapitel 6 om styrning och tillsyn.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Saco har inget att erinra mot förslagen.
Se yttrande i kapitel 4.1.
197. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)
SKL delar delegationens bedömning om att mänskliga rättigheter kan
lyftas fram mer på lokal och regional nivå och att detta kan ske via
styrdokument och planer. SKL vill samtidigt betona att det finns andra
sätt att systematiskt verka för att de mänskliga rättigheterna säkerställs.
Det finns inte någon standardmetod som passar alla kommuner och
landsting.
Det är viktigt att kommuner och landsting själva är med och utformar
metoder för att tillgodose de mänskliga rättigheterna och att de använder
de metoder som är mest lämpliga utifrån de egna förutsättningarna, som
till exempel storlek, befolkning och organisation.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
Avstyrker
043. Lunds universitet
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
245
4.2.3 Tillsyn av kommunal verksamhet
Övriga kommentarer
077. Malmö kommun
Se yttrande i kapitel 1.
Av denna anledning finns inget att erinra mot föreslagna insatser vad
gäller rättslig reglering, styrning och tillsyn av arbetet för de mänskliga
rättigheterna.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad instämmer i förslagen kring styrning och tillsyn.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
108. Civil Rights Defenders
Se yttrande i kapitel 2.4.
109. Demokratiakademin
Se yttrande i kapitel 4.1.
123. Föreningen Ordfront
Se yttrande i kapitel 4.1.
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
173. Rädda Barnen
Rädda Barnen vill betona vikten av tillsyn av den kommunala
verksamheten, då vi har sett att det kommunala självstyret har lett till att
barnets rättigheter implementeras på väldigt varierande nivåer i Sveriges
kommuner. Detta i sig innebär en diskriminering av barn i Sverige, när
det beror på var du bor vilket skydd för dina mänskliga rättigheter du får.
Detta är också något som Sverige har fått kritik för av FN:s kommitté för
barnets rättigheter. En tydlig tillsyn av kommunerna skulle kunna bidra
till att utjämna skillnaderna i efterlevnaden av mänskliga rättigheter på
kommunal nivå.
184. Svenska Röda Korset
Vi ser också ett behov av att kunskapen om mänskliga rättigheter bland
dessa aktörer förbättras samt att den offentliga tillsynen effektiviseras.
Se även yttrande i kapitel 4.3.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Saco har inget att erinra mot förslagen.
Se yttrande i kapitel 4.1.
197. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)
Se yttrande i kapitel 4.2.2.
246
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
4.3 Samordning, samverkan och dialog
Övriga kommentarer
029. Länsstyrelsen i Värmlands län
Länsstyrelserna bör få förutsättningar att utveckla arbetet med de
mänskliga rättigheterna för att integreringen av rättigheterna ska
förbättras på den lokala och regionala nivån. Länsstyrelserna bör
samverka med Sveriges Kommuner och Landsting, SKL i detta arbete.
045. Linnéuniversitetet
Det civila samhället, i första hand frivilliga ideella organisationer som
påtagit sig rollen av försvarare av mänskliga rättigheter bör spela en
viktig roll som samarbetspartner och dialogpartner med varje officiell
institution som satts att bevaka respekten för mänskliga rättigheter.
Organisationer som Amnesty International, Human Rights Watch,
Reportrar utan gränser, Médécins sans frontières, etc. är väl kända och
respekterade – liksom de äldre organisationerna Röda Korset, Rädda
Barnen, kyrkorna och andra religiösa samfund m fl. Men också mer
kontroversiella organisationer, förankrade i olika intressen, bör ges
utrymme, just därför att olika perspektiv och konflikter är oundgängliga.
Etniska, religiösa, sociala och ekonomiska särintressen har ofta
synpunkter som bör få komma till tals med den kommande strukturen.
Det vidare beredningsarbetet bör pröva hur de erfarenheter som finns
inom både svenska förvaltningstraditioner och internationella organ som
ILO och Unesco där det civila samhället har stadgeenlig rätt att
medverka i beslutsprocessen kan användas.
049. Svenska Unescorådet
Vi välkomnar texten om att ”att arbetet med mänskliga rättigheter
genomsyrar Regeringskansliet och att det finns former för att initiera,
koordinera och underlätta insatser för de mänskliga rättigheterna som
berör flera departement”.
058. Forum för levande historia
Se yttrande i kapitel 8.
114. Folkbildningsförbundet
Delegationen föreslår att de statliga och kommunala myndigheterna
regelbundet ska föra en dialog kring mänskliga rättigheter med
civilsamhället. Folkbildningsförbundets erfarenheter av dialoger och
överenskommelser gör att vi vill betona vikten av att parterna gemensamt
ska utforma processen för att den ska bli meningsfull. Det är viktigt att
beakta parternas olika förutsättningar avseende resurser. Tid är en sådan
247
resurs och civilsamhällets organisationer riskeras att ”mötas ihjäl” om
inte hänsyn tas till denna obalans.
Lokalt, regionalt och nationellt sker i dag dialoger och samråd kring
en mängd frågeställningar med det civila samhället. Det är därför viktigt
att det tydligt framgår vad som avses med dialog kring mänskliga
rättigheter. Det är viktigt att dialogen sker mellan jämlika parter.
Civilsamhällets organisationer bör ha ett reellt inflytande, för att undvika
att de får rollen att legitimera en viss politisk linje.
Särskild folkbildningssatsning
Ett folkligt engagemang och ett levande civilsamhälle är förutsättningar
för att de mänskliga rättighetsfrågorna ska vara prioriterade och aktuella.
Mänskliga Rättighetsdagarna är ett exempel på att civilsamhället
möjliggör möten mellan praktiker, forskare, myndigheter, politiker och
ideellt engagerade som arbetar med eller vill lära mer om mänskliga
rättigheter. Sensus studieförbund är en av arrangörerna. Syftet med
dagarna är att öka kunskapen om mänskliga rättigheter och att lyfta dem
högre upp på den politiska dagordningen.
Se även yttrande i kapitel 3.2.1. och 5.
115. Folkbildningsrådet
Delegationen lyfter fram det civila samhället som en viktig
kunskapsbärare av erfarenheter människor möter i sin vardag och i frågor
om de mänskliga rättigheterna. Folkbildningsrådet delar denna
uppfattning och ser positivt på delegationens förslag om att de statliga
och kommunala myndigheterna regelbundet ska anordna möten för
dialog med civila samhällets organisationer. Dessa dialoger bör dock
vara utformade så att de är öppna för hela civila samhället och inte enbart
för traditionella organisationer. Genom sociala medier och andra kanaler
bildas och agerar nätverk och andra aktionsinriktade rörelser utan
juridisk organisationsform. Inte sällan finns det koppling till mänskliga
rättigheter i de frågor man engagerar sig i. Därför bör dialogen även
omfatta dessa aktörer.
Att arbeta med att stärka de mänskliga rättigheterna i Sverige är
fortfarande ett relativt nytt perspektiv i många organisationer. Därför bör
det vara tydligt vad som avses med dialog kring mänskliga rättigheter
inom t ex en myndighets verksamhetsområde. Annars kan det finnas en
risk att dialogen resulterar i besvikelse från civila samhällets sida. Det
bör inte heller glömmas bort att dialoger och samråd sker i dag i en
mängd frågeställningar med det civila samhället som alla kräver sin tid
och kraft. Långt ifrån alla organisationer har anställd personal. Hänsyn
till detta bör tas i utformningen av dialogerna.
126. Hjälpmedelsinstitutet (HI)
HI är positiv till att frågan om samverkan och dialog diskuteras i
betänkandet. Barn/unga med funktionsnedsättningar och deras föräldrar
har många myndighetskontakter, som ofta resulterar i att den enskilde
kommer i kläm. Regelverk och uppdrag kan prövas och användas mer
flexibelt om de olika aktörerna samverkar utifrån den enskildes behov.
Hjälpmedel och andra verktyg som eleven har haft i skolan bör till
exempel följa individen ut i arbetslivet eller till vidare studier.
248
Regelverken bör vara mer tillåtande och flexibla och samverkan ett måste
utifrån den enskildes behov.
129. Hörselskadades riksförbund
I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,
tydliggörs rätten att vara delaktiga i och kunna påverka
samhällsutvecklingen. Vi saknar en tydlig skrivning om hur denna
samverkan ska fungera, hur organisationerna ges möjlighet att vara med
och kunna påverka i hela processen. För att en sådan samverkan ska
fungera är det viktigt att ha en struktur med tillgängliga former där
berörda organisationer ges förutsättningar att vara delaktiga.
147. Lärarförbundet
Se yttrande i kapitel 1.
154. Pensionärernas Riksorganisation (PRO)
Se yttrande i kapitel 2.4.
161. Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners
rättigheter (RFSL)
Det bör av regleringsbrev, regeringsuppdrag eller liknande
dokument, där synliggörande av mänskliga rättigheter görs i
enlighet med vad som föreslås i utredningens avsnitt 6, framgå att
arbetet med de mänskliga rättigheterna på myndighetsnivå bör
präglas av dialog med det civila samhället.
Delegationen uppmärksammar under detta avsnitt det civila samhällets
roll avseende bl.a. kunskapen om hur de mänskliga rättigheterna efterlevs
i praktiken. Delegationen menar att regeringen i sin styrning av
myndigheterna ska verka för stärkt dialog med det civila samhället. Detta
gäller även myndigheter på kommunal nivå. I betänkandet framkommer
dock inget konkret förslag om hur detta ska uppnås. RFSL föreslår därför
att det i regleringsbrev, regeringsuppdrag eller liknande dokument, där
synliggörande av mänskliga rättigheter görs i enlighet med vad som
föreslås under i avsnitt 6, ska framgå att arbetet med de mänskliga
rättigheterna på myndighetsnivå bör präglas av dialog med det civila
samhället.
173. Rädda Barnen
Rädda Barnen vill understryka vikten av samordning och samverkan
mellan stat, myndigheter, kommuner m.fl. på alla nivåer, såväl
horisontellt som vertikalt, för att efterlevnaden av mänskliga rättigheter
ska kunna uppfyllas. Vidare vill vi betona vikten av att samarbeta med
den civila sektorn och inte minst av dialog med de direkt berörda
grupperna, i synnerhet vikten av att ha en dialog med barn och
ungdomar.
184. Svenska Röda Korset
Svenska Röda Korset välkomnar särskilt att kommissionen föreslås
utveckla samarbete med organisationer inom det civila samhället, vilket
vi tror kommer att gynna en positiv utveckling för skyddet av de
mänskliga rättigheterna.
249
Styrning och tillsyn En samhällsutveckling som fortsatt det senaste
decenniet är att antalet privata aktörer som verkar på uppdrag av det
offentliga har ökat. I betänkandet berörs frågan dels utifrån statens
yttersta ansvar för de mänskliga rättigheterna i Sverige och dels utifrån
privata aktörers roll i förverkligandet av de mänskliga rättigheterna.
Företag och organisationer som genom uppdrag eller på annat sätt
bedriver verksamhet som kan beröra den enskildes mänskliga rättigheter
bör ha effektiv styrning och tillsyn från det offentliga. En sådan
verksamhet som inte omnämns i betänkandet är bevaknings- och
säkerhetsföretag. Dessa har många gånger befogenhet att använda både
våld och andra tvångsåtgärder. Svenska Röda Korset vill understryka
vikten av att privata aktörers ansvar i uppdragsverksamhet som berör
enskildas mänskliga rättigheter förtydligas ytterligare. Vi ser också ett
behov av att kunskapen om mänskliga rättigheter bland dessa aktörer
förbättras samt att den offentliga tillsynen effektiviseras.
197. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)
SKL delar delegationens bedömning om att det är angeläget att arbetet
med mänskliga rättigheter präglas av samsyn och samordning mellan
samhällsområden och nivåer.
217. Svenska kyrkan
Svenska kyrkan noterar med tillfredställelse att frågan om dialog med det
civila samhällets organisationer tas upp samt att organisationernas roll
som röstbärare och opinionsbildare lyfts fram. Det skulle vara en fördel
för alla parter om möten för dialog kan formaliseras, anslås och vara
öppna för ett brett deltagande. Dessa dialogmöten bör även vara öppna
för enskilda som inte är organiserade i nätverk, förening eller annan
sammanslutning. Svenska kyrkan vill dock lyfta fram svårigheterna för
idéburna organisationer att delta i alltför många dialoger samtidigt. Inom
allt fler områden efterfrågas dialog och samverkan med idéburen sektor,
vilket tar tid från den verksamhet man gått samman att bedriva.
Offentliga instanser bör överväga en form för ersättning till idéburna
organisationer som regelbundet avsätter tid för dialog- och
samverkansmöten med det offentliga.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Delegationen anser att statliga och kommunala myndigheter bör ta
tillvara den kunskap som organisationer inom det civila samhället
besitter i arbetet för de mänskliga rättigheterna genom att regelbundet
anordna möten för dialog med det civila samhällets organisationer om
dessa frågor (sidorna 428-9). Svenska missionsrådet och dess
medlemsorganisationer är angelägna om att mötesplatser för dialog
skapas och bidrar gärna till dialogen utifrån den breda kontaktyta och
kunskap som kyrkor och kristna organisationer har.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
250
Delegationen anser att statliga och kommunala myndigheter bör ta
tillvara den kunskap som organisationer inom det civila samhället
besitter i arbetet för de mänskliga rättigheterna genom att regelbundet
anordna möten för dialog med det civila samhällets organisationer om
dessa frågor (sidorna 428-9). Sveriges Kristna Råd och dess
medlemskyrkor är angelägna om att mötesplatser för dialog skapas och
bidrar gärna till dialogen utifrån den breda kontaktytan och kunskapen
som kyrkorna har.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Se yttrande under kapitel 4.1.
5 Utbildning och kompetensutveckling om de
mänskliga rättigheterna
5.1
Allmänna
synpunkter
kompetensutveckling
om
utbildning
och
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Handisam instämmer i de förslag som lämnas vad gäller utbildning och
kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna. Detta är en av de
mest grundläggande förutsättningarna för att säkerställandet av de
mänskliga rättigheterna ska kunna stärkas. Kunskap kommer att vara
avgörande för att skapa förståelse och vilja att arbeta för att utforma
verksamheter på ett sätt som överensstämmer med och förmedlar respekt
för rättigheterna.
Handisams erfarenhet från egna insatser och undersökningar visar
också att det finns brister i kunskaper om de mänskliga rättigheterna och
i det här fallet mer specifikt sett utifrån ett funktionshindersperspektiv.
Handisams uppfattning är också att det behövs ett långsiktigt stöd till
offentlig verksamhet i dessa frågor vilket även bör omfatta utbildning
och kompetensutveckling.
024. Arbetsgivarverket
Se yttrande i kapitel 4.1.1.
040. Stockholms universitet
Stockholms universitet instämmer med delegationens förslag i kapitel 7
avseende utbildning och kompetensutveckling.
044. Malmö högskola
Som utbildnings- och forskningsinstitution anser Malmö högskola att de
förslag som finns att stärka mänskliga rättigheter i grundskola,
gymnasium och högre utbildning är angelägna och väl avvägda.
251
045. Linnéuniversitetet
Kommissionen skall ha ett övergripande ansvar för att undervisning och
utbildning om mänskliga rättigheter håller en rimligt hög nivå på olika
nivåer inom utbildningsväsendet – allt från förskola till högskola, inom
både den allmänna utbildningen och specialutbildningar, t ex polis och
militär, vård, rättsväsen, lärarutbildning. Även om kommissionen inte
skall ta upp enskilda ärenden, bör man ha en aktiv granskning,
exempelvis genom oannonserade inspektioner av undervisningen, inom
både det allmänna skolväsendet och andra utbildningar. Kommissionen
bör självfallet också aktivt följa medieutvecklingen på området –
medierna är i dag kanske den kraftfullaste förmedlaren av kunskaper och
kompetensutvecklingen på ett informellt plan.
050. Sametinget
Sametinget delar Delegationens uppfattning att kunskapen och
medvetenheten om de mänskliga rättigheterna behöver stärkas och att det
av den anledningen är nödvändigt att rättigheterna behandlas i den
obligatoriska skolan, gymnasiet och i högre utbildning.
Här igenom förmedlas kunskap om de mänskliga rättigheterna och om
att utforma verksamheten på ett sätt som förmedlar respekt för
rättigheterna.
Sametinget tillstyrker att utbildning om mänskliga rättigheter införs i
läroplanerna och i kursplaner i det allmänna skolväsendet, i
lärarutbildningarna och att mänskliga rättigheter tydliggörs i läromedel
och utbildningsmaterial.
057. Statens museer för världskultur
Statens museer för världskultur finner delegationens slutsats
problematisk, att endast 42 procent av myndigheterna anser att de
mänskliga rättigheterna har mycket stor bäring på verksamheten. Endast
66 procent anser sig dessutom ha behov av kompetensutveckling, vilket
ytterligare förstärker insikten om låg allmän medvetenhet och stora
brister – kompetensen på området är emellanåt så ringa att man har svårt
att inse att det är ett problem att den saknas.
De mänskliga rättigheterna uppfattas ofta som alltför abstrakta och
svårtolkade för att kunna ingå bland de normer och kunskaper som styr
beslut och verksamhet inom den offentliga sektorn. Här kan Statens
museer för världskultur spela en viktig roll för att förtydliga och
levandegöra uppdraget och ser gärna att det föreslagna
utbildningsinitiativet utvecklas i samråd med liknande publika
institutioner och att kompetensutvecklingen kompletteras med publika
initiativ.
Delegationen föreslår att uppdraget att arbeta med de mänskliga
rättigheterna bör stödjas av ett strukturerat kompetensutvecklingsinitiativ. Därutöver är det viktigt att se över bidragssystemen för riktade
insatser. Statens museer för världskultur ser nyttan av ett system som
möjliggör utökad forskning, samverkan med civilsamhället eller annan
typ av verksamhet som främjar det publika budskapet. Att kombinera
uppdraget med bidragsmöjligheter ökar motivation och intresse, jfr EU:s
jämställdhetssatsning Equal som främjade nya initiativ och genererade
samarbete mellan institutioner på olika nivåer.
252
Slutligen önskar Statens museer för världskultur tillägga att
tillgänglighet är en förutsättning för kunskapsuppbyggnad och ökad
medvetenhet, och att verktyg som Web Accessibility Initiative således
borde inkluderas i uppdraget till alla myndigheter, kommuner och
landsting.
058. Forum för levande historia
Skyddet av individen och värnandet om de mänskliga rättigheterna stärks
genom att de speglas kritiskt ur ett historiskt perspektiv. Det finns ett
behov av att stärka kunskaperna om rättigheterna i de grupper som utsätts
för kränkningar. Förutom att visa på rättigheternas framväxt och hur
attityder har ändrats ger detta oss pedagogiska möjligheter att reflektera
över vår samtid och hur den kan komma att beskrivas av kommande
generationer. De mänskliga rättigheterna lyfts fram i den nya skollagen
(2010:800) och i nya läro- och kursplaner. I slutbetänkandet efterlyses
bra läromedel på området. Forum för levande historia har en god
överblick över detta. I regleringsbrevet för Forum för levande historia har
givits uppdrag att fortlöpande uppdatera kartläggningen av
undervisningsmaterial om de mänskliga rättigheterna.
Forum för levande historia är en myndighet med ett brett utbud av
fortbildningar, utbildningsmaterial, metoder och utställningspedagogisk
verksamhet. Myndigheten ställer sig naturligtvis bakom utbildningens
betydelse i arbetet för mänskliga rättigheter. Forum för levande historia
vill också understryka nödvändigheten av att utbildningsväsendet
tillhandahåller metoder som bottnar i de pedagogiska och didaktiska
vetenskaperna och som tillgodoser olika målgruppers och individers
förutsättningar, kunskapsnivå och lärostilar. Myndighetens material och
fortbildningar betonar kopplingar mellan historiska händelser och
nutidsfrågor, ofta med utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna. Inom
detta område bedriver Forum för levande historia viktiga
utvecklingsprojekt såväl internt som i samarbete med svenska och
utländska partners. Givetvis delar Forum för levande historia med sig av
sina erfarenheter från detta arbete. För att få en överblick över Forum för
levande historias verksamhet och utbud, se www.levandehistoria.se.
Genom Forum för levande historias internationella samarbeten
upptäcker myndigheten att allt fler institutioner utarbetar intressanta
metoder för att undervisa om historia och samhällsvetenskap genom att
göra kopplingar till mänskliga rättigheter. Undervisning om mänskliga
rättigheter bör både handla om mänskliga rättigheter och för mänskliga
rättigheter samt att stimulera personlig handlingsberedskap för att
garantera dessa rättigheter. Undervisning genom mänskliga rättigheter
innebär ett skolsystem som står i samklang med mänskliga rättigheter
och att undervisningen sker på ett demokratiskt och icke-auktoritärt sätt.
064. Göteborgs kommun
I betänkandet används begreppet ”det allmänna skolväsendet”. Göteborgs
Stad vill påpeka att detta begrepp riskerar att tolkas på så sätt att friskolor
undantas från förpliktelserna.
073. Landskrona kommun
Se yttrande i kapitel 1.
253
077. Malmö kommun
Kommunstyrelsen har inte heller några avvikande synpunkter på
förslagen
som
handlar
om
utbildning,
forskning
och
kompetensutveckling eller civilsamhälle och näringsliv, samt inrättande
av en ny nationell institution för mänskliga rättigheter.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad instämmer i förslagen kring
kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna.
utbildning
och
087. Upplands-Bro kommun
Utbildningsinsatser krävs för att respekten för de mänskliga rättigheterna
ska kunna säkerställas samt en dialog kring kompetensutveckling i
ämnet. Detta för att säkerställa att en långsiktig utbildningsstrategi ska
kunna upprättas.
Upplands-Bro kommun har således inget att invända eller tillägga vad
gäller Delegationens förslag.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
114. Folkbildningsförbundet
Folkbildning är möten och kunskap som stärker samhället
Delegationen konstaterar att i och med att EU:s stadga för grundläggande
rättigheter blivit rättsligt bindande i Sverige har behovet av kunskap om
de mänskliga rättigheterna ökat ytterligare. Studieförbundens
flerdimensionella roll är viktig i detta sammanhang. Studieförbunden
erbjuder en unik, och i sammanhanget nödvändig, infrastruktur för
människor som söker kunskap om rättigheterna eller vill föra fram
erfarenheter av vilka problem, brister och styrkor som finns i skyddet av
rättigheterna.
Folkbildningen ska stärka och utveckla demokratin, höja
bildningsnivån och främja ett aktivt medborgarskap. Vårt uppdrag och
värdegrund och vår närvaro i landets alla kommuner utrustar Sverige
med en unik infrastruktur till gagn för målet att ytterligare höja
kunskapen om de mänskliga rättigheterna. Redan i dag gör
studieförbunden mycket på detta område. Vi menar att mötena i
folkbildningen, oberoende av ämne, ger kunskaper och insikter som
stärker individen, gruppen och samhället i stort. Folkbildningen
tillgodoser människors rätt till kunskap och bildning. Bred och insiktsfull
verksamhet som direkt berör de mänskliga rättigheterna bedrivs hos
studieförbunden. Studieförbundet Bildas och Sensus studieförbunds
”MOD- verksamhet” är ett exempel. MOD, som står för mångfald och
dialog, är ett pedagogiskt koncept för att arbeta med mångfalds- och
diskrimineringsfrågor. Nykterhetens Bildningsverksamhets material
”Olikfientlighet” tar upp frågor kring främlingsfientlighet, rasism,
homofobi och islamofobi.
Kunskap blir insikt och engagemang genom folkbildningens
deltagarstyrda pedagogik. Alla studieförbund har olika profiler men delar
den grundläggande värderingen om alla människors lika värde. Vi som
254
jobbar med folkbildning menar att möten och kunskap fungerar som ett
vaccin mot främlingsfientlighet och rasism. Folkbildningsförbundet
uppmanar genom uppropet Typiskt svenskt alla Sveriges demokratiska
krafter att göra upp med vardagsrasismen. Syftet med uppropet är att
värna om ett öppet och demokratiskt Sverige. Bifallet är stort – över 150
organisationer, företag och politiska partier har hittills gått med och flera
tusen personer gillar Typiskt svenskt på Facebook.
Särskild folkbildningssatsning
Se även yttrande i kapitel 3.2.1 och 4.3.
Sensus studieförbund är huvudman för Fonden för mänskliga
rättigheter, MR-fonden, en religiöst och politiskt obunden organisation
som har till uppgift att värna mänskliga rättigheter i Sverige och
internationellt.
MR-fonden samverkar med lokala människorättsorganisationer i
Afrika, Asien, Latinamerika och Karibien och ger stöd i syfte att bidra
till en långsiktig utveckling av det civila samhällets kapacitet. I Sverige
arbetar MR-fonden med information och opinionsbildning samt med
olika former av uppdrags- och utbildningsverksamhet.
Folkbildningsförbundet ställer sig bakom Folkbildningsrådets förslag
om en särskild folkbildningssatsning kring mänskliga rättigheter.
I ett mångfaldssamhälle kommer traditionella synsätt och normer att
fortsätta utmanas. Individen måste få möjlighet till kontinuerlig bildning
och utveckling utifrån egna förutsättningar och på egna villkor.
Demokrati och mänskliga rättigheter är grunden för ett tryggt och rättvist
samhälle, men på inget sätt en självklarhet. Det måste vårdas och
folkbildningen, med deltagarinflytandet som kärnan, är en skola i
demokrati. Vi måste vara medvetna om att det inte räcker enbart att ha
rätten till att medverka i den demokratiska processen, utan att
folkbildningen kan spela en central roll för att skapa lika möjligheter och
förutsättningar för att man ska kunna ta vara på sina rättigheter.
Folkbildningen kan ta fram ny kunskap, men också ta fram nya
metoder och verktyg för att göra denna kunskap tillgänglig för olika
grupper. Vår utmaning är att se till att arbetet med exempelvis
tillgänglighet, jämställdhet, sexuell läggning och rasism ständigt
aktualiseras och utvecklas.
115. Folkbildningsrådet
Folkbildningen arbetar med det som betänkandet anser är önskvärt inom
utbildningsväsendet – att knyta an till frågor om mänskliga rättigheterna
till svenska förhållanden och till deltagarnas egen vardag så att
rättigheterna tydliggörs och uppfattas som konkreta och relevanta.
Folkbildningsrådet föreslår en särskild folkbildningssatsning kring
mänskliga rättigheter som ett led i att stärka en samhällskultur för
rättigheter.
Syftena med statens stöd till folkbildning handlar i väsentliga delar om
mänskliga rättigheter. Staten stödjer verksamhet som bland annat syftar
till demokrati och demokratisering och som främjar människors
delaktighet i beslutsfattande och annan samhällspåverkan. Människors
lika värde, det mångkulturella samhällets utmaningar och global rättvisa
är några av de verksamhetsområden som prioriteras. Med detta arbete når
folkbildningen hundratusentals deltagare per år. Studieförbundens och
255
folkhögskolornas arbete med dessa frågor sker också indirekt, i
samverkan
med
de
idéburna
organisationer
som
utgör
folkbildningsinstitutionernas huvudmän och medlemsorganisationer. Det
innebär att den samlade folkbildningen är en kraftfull aktör i arbetet för
mänskliga rättigheter. Arbetet sker framför allt i Sverige men
folkbildningen verkar även globalt.
117. Fonden för mänskliga rättigheter
Betänkandet föreslår ett ordentligt lyft vad gäller kunskapen om de
mänskliga rättigheterna. Detta är långsiktigt avgörande för främjandet. I
alla offentliga yrkesroller ryms skyldigheter i förhållande till de
mänskliga rättigheterna. Även den privata sektorns agerande har direkta
konsekvenser för möjligheterna till uppfyllelse. Starkare allmän
medvetenhet stärker därför väsentligt förutsättningarna för de mänskliga
rättigheterna i vårt land. MR-fonden har under många år genomfört
kompetensutveckling om mänskliga rättigheter för en stor mängd
grupper i samhället och skulle med glädje se att efterfrågan vidgas från
dagens situation av engagemang hos enskilda entusiaster till ett ordentligt
ansvar hos respektive aktör. Avgörande för möjligheterna till framgång
med denna typ av utbildning är dock att det avsätts resurser för att kunna
genomföra den med nödvändig kvalitet. MR-fonden arbetar sedan juni
2008 med Studieförbundet Sensus som huvudman och är i den strukturen
väl rustad att ta ett ökat ansvar för en bred MR-utbildning i linje med vad
betänkandet föreslår.
Vi tillstyrker därför utredningens förslag vad gäller förstärkningar i
läroplan och högskolelag och yrkesutbildningar. Kompetensutveckling
inom den offentliga sektorn är särskilt angelägen.
126. Hjälpmedelsinstitutet (HI)
HI är positiv till förslaget att kunskapen och medvetenheten om
Mänskliga rättigheter ska stärkas på alla nivåer. I betänkanden diskuteras
därför vikten av att behandla MR-frågor från grundskolan till högre
utbildning. Alla skolformer behöver både förmedla kunskap om MR och
införliva kunskapen i den egna vardagen och i vårt eget samhälle.
HI sätter ljuset på personer med funktionsnedsättningar och deras
rättigheter och betonar särskilt rätten till en likvärdig utbildning oavsett
funktionsförmåga
Barn och unga med funktionsnedsättningar har rätt att få en likvärdig
utbildning som andra barn och unga utan funktionsnedsättningar. Det är
ingen slump att många utredningar som genomförs konstaterar samma
sak, att kvinnor och män med funktionsnedsättningar har sämst
utbildning, ekonomi, hälsa och svårast att komma ut i arbetslivet.
HI vill även betona att det särskilt råder stora brister inom kognitionsoch psykiatriområdet när det gäller mänskliga rättigheter. Många
människor far illa och har svårt att få sina behov tillgodosedda.
Vetskapen om innehållet i Mänskliga rättigheter kan innebära en
attitydförändring till målgruppen. Likaså kan tillgång till hjälpmedel,
såsom ny teknik och andra verktyg förbättra både vardag och arbetsliv
för många med olika funktionsnedsättningar.
144. Landsorganisationen i Sverige (LO)
256
LO instämmer i att arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna
i Sverige kräver kunskap.
LO anser dock att detta inte endast är av intresse inom den offentliga
sektorn. På den privata sektor som i dag omfattar både traditionell privat
verksamhet men även, genom upphandling, utförande av många tjänster
inom den offentliga sektorn behöver medvetandet om såväl de mänskliga
rättigheterna som skyldigheterna uppmärksammas och bli föremål för
utbildning och information.
147. Lärarförbundet
Enligt nya skollagen (2010:800) 1 kap 4 § skollagen ska utbildningen
förmedla och förankra grundläggande värderingar och de mänskliga
rättigheter som det svenska samhället vilar på. Utbildningen ska därtill
utformas i överensstämmelse med de mänskliga rättigheterna och var och
en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna
och aktivt motverka alla former av kränkande behandling enligt 1 kap 5 §
skollagen. Skolorna ska förmedla och förankra de mänskliga
rättigheterna samt utforma själva utbildningen i överensstämmelse med
dessa.
Av 1 kap 10 § slås fast att barnets bästa ska vara utgångspunkten för
utbildning och annan verksamhet som bedrivs enligt skollagen. Vidare
framgår att barnets inställning så långt som möjligt ska klarläggas, samt
att barn ska ha möjligheter att fritt uttrycka sina åsikter och att dessa ska
tillmätas betydelse. Av förarbetena (prop 2009/10:165) framgår att
utgångspunkten för bestämmelsen är artikel 3 och artikel 12 i
barnkonventionen. Tanken är att barnkonventionens anda ska genomsyra
all lagstiftning som rör barn och ungdomar.
Det är fråga om portalparagrafer av fundamental betydelse dels för
barn och elever i verksamheter som omfattas av skollagen och dels för
vårt demokratiska samhälle. Bestämmelserna i skollagen omfattar såväl
verksamheter som bedrivs av offentliga huvudmän som verksamheter
som bedrivs i privat regi.
Barnkonventionens 12 artikel skyddar barns rätt att komma till tals
och bli hörda.
I barnkonventionens artikel 3 slås principen om barnets bästa fast. Den
innebär att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder
som rör barn.
Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och
sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de
rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar,
vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet,
och skall för detta ändamål vidta alla lämpliga lagstiftnings- och
administrativa åtgärder.
Konventionsstaterna ska även säkerställa att institutioner, tjänster och
inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av
behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet,
hälsa, personalens antal och lämplighet samt behörig tillsyn.
Artikel 3 i barnkonventionen får därmed bland annat anses innebära
att skolor och andra institutioner måste ha tillräckligt antal personal för
att kunna tillgodose hälsa, säkerhet och tillsyn i övrigt över barnen inom
förskole-, skol- och fritidsverksamheten.
257
Enligt Lärarförbundet får artikel 3 i barnkonventionen anses innefatta
krav på tillräckligt med personal för att kunna fullgöra sitt ansvar att
förhindra att barn utsätts för kränkningar eller diskriminering i samband
med verksamheten, i enlighet med bestämmelserna i sjätte kapitlet i nya
skollagen och diskrimineringslagen. Enligt Lärarförbundet mening är det
alltför vanligt att tillräckliga resurser för detta ändamål inte avsätts.
Varken rektorer eller lärare har generellt sett fått mer utrymme att, vid
sidan av undervisningsuppdraget, förebygga och förhindra kränkningar
och diskriminerande regler som nu återfinns i sjätte kapitlet i skollagen
och i diskrimineringslagen infördes. Något som enligt Lärarförbundet är
en avgörande orsak till det systematiska arbete som förutsätts inte alltid
genomförs.
Effekter av hänvisningar och regleringen av barnets bästa i
skollagen
Skolinspektionen ska enligt sin instruktion integrera ett
jämställdhetsperspektiv och perspektivet mänskliga rättigheter i sin
verksamhet. Myndigheten ska också i sin verksamhet ta särskild hänsyn
till barnets bästa enligt konventionen om barnets rättigheter. Enligt
delegationen kan Skolinspektionens tillsyn i framtiden även sägas
omfatta att skolorna arbetar utifrån de mänskliga rättigheterna och
behandlar rättigheterna i undervisningen.
Lärarförbundet ser behovet av att det förtydligande av
människorättsperspektivet som skett genom nya skollagen utvärderas
efter att bestämmelsen varit i kraft ett par år. Förbundet efterlyser därför
en utredning för att man ska kunna värdera i vilken utsträckning dessa
lagstiftningsåtgärder reflekterats i förordningar, föreskrifter och allmänna
råd, liksom i sådana dokument som enligt delegationen oftare än själva
lagtexten används i den dagliga verksamheten. En sådan utredning skulle
också behöva se i vilken utsträckning lagtexten liksom övriga dokument i
detta avseende fått handlingsdirigerande effekt och hur tillsyn som
Skolinspektionen utövat påverkats.
Detta för att bedöma om ytterligare författningsändringar eller andra
åtgärder behövs för att säkerställa att Sverige uppfyller sina åtaganden
vad gäller de mänskliga rättigheterna inom de verksamheter som regleras
av skollagen.
Delegationen menar att det leder till en bättre förankring och
förståelse av de mänskliga rättigheterna om eleverna i ett öppet samtal
får reflektera och diskutera sina förhållningssätt och uppfattningar
gentemot andra människor och deras rättigheter, än om utbildningen
enbart består av mer traditionell undervisning. Delegationen menar även
att en sådan utbildningsform ställer krav på att samtalsledaren själv har
goda kunskaper om de mänskliga rättigheterna och kan lotsa eleverna.
Lärarförbundet delar dessa slutsatser.
Lärarförbundet håller också med om att det finns en tendens att frågor
om mänskliga rättigheter ses som främst relevanta för andra länder. Ur
detta perspektiv är det, som delegationen konstaterar, angeläget att det
finns bra läromedel på området som förmår sätta rättigheterna i ett
svenskt sammanhang.
258
163. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU)
RFSU vill understryka vikten av att sexuella och reproduktiva rättigheter
uppmärksammas som en del av de mänskliga rättigheterna i utbildning,
både i skolväsendet och i högre utbildning, och i kompetensutveckling
inom offentlig sektor inklusive vården och socialtjänsten.
164. Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH)
RSMH ser betänkandets förslag om att insatserna måste öka för att höja
allmänhetens kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna
som en självklarhet att ta fasta på och ge konkret innehåll. På samma sätt
måste ju även utbildning, forskning och kompetensutveckling på området
öka. Oerhört viktigt att tänka på i det sammanhanget är dock att detta
görs så att till exempel människor med psykisk ohälsa inte bara kan ta del
av detta utan också blir mer aktiva att föra fram sina synpunkter.
Vi instämmer alltså till fullo i delegationens strävan att alla ska förstå
de mänskliga rättigheternas verkliga innebörd. Och för att understryka
vikten av att en grupp som påtagligt berörs av detta involveras i den
diskussionen skulle vi vilja ge några exempel på hur vi tycker att det
svenska samhället av i dag följer dessa rättigheter.
174. Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO)
RIO menar att det är viktigt med kontinuerliga utbildnings- och
fortbildningsinsatser på alla nivåer i samhället för att aktualisera de
internationellt erkända mänskliga rättigheterna och ser med glädje att den
andra nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna
(skr.2005/06:95) såg till att krav på kunskaper om de mänskliga
rättigheterna fördes in i 27 examensbeskrivningar – däribland
utbildningarna till socionom, folkhögskollärare, jurist, psykolog,
sjuksköterska och läkare – alla yrken där det är av stor vikt att ha
kunskap om och förståelse för de mänskliga rättigheterna.
180. Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen
AVDELNINGEN instämmer i att arbetet för full respekt för de
mänskliga rättigheterna i Sverige kräver kunskap. AVDELNINGEN
anser dock att detta inte endast är av intresse inom den offentliga sektorn.
På den privata sektor som i dag omfattar både traditionell privat
verksamhet men även utförande av många tjänster inom den offentliga
sektorn genom upphandling behöver medvetandet om såväl de mänskliga
rättigheterna som skyldigheterna uppmärksammas och bli föremål för
utbildning och information. Utöver ordinarie utbildningar inom
grundskola och gymnasiet bör Högskolor och Universiteten förmedla och
förankra de Mänskliga Rättigheterna. När utbildning om de mänskliga
rättigheterna förs in i läroplanerna och kursplanerna skall enligt
Avdelningens uppfattning även de rättigheter som föreligger inom ramen
för arbetsmarknaden tydligt framgå.
Avdelningen anser att det krävs framtagning av utbildning kräver i
synnerhet en dialog och förankring med de delar av det civila samhället
som företräder grupper som har eller fortfarande utsätts för
begränsningar av deras mänskliga rättigheter – kvinnor, romer,
homosexuella, invandrare m.fl. Annars finns det risk för att utbildning
259
inte förankras i frågor som är aktuella i Sverige. Alltför länge har vi
undvikit att se de brister som finns i vår närmiljö.
184. Svenska Röda Korset
Se yttrande i kapitel 4.3.
191. Sveriges advokatsamfund
Advokatsamfundet tillstyrker även förslagen i kapitel 7 om utbildning
och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna samt i kapitel 8
om forskning och kunskapsutveckling.
204. Synskadades Riksförbund (SRF)
Se yttrande i kapitel 1.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
231. Västra Götalandsregionen
Västra Götalandsregionen ställer sig också bakom förslagen om
satsningar på utbildning, forskning och kunskapsutveckling. Det står
klart att arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige
kräver kunskap och att de som är verksamma inom offentlig sektor
behöver vara medvetna om de mänskliga rättigheterna som skyldigheter
som det allmänna har att tillförsäkra den enskilde.
232. Sensus studieförbund
Många av studieförbunden, och däribland Sensus, har vid sidan om sitt
bidragsfinansierade folkbildningsuppdrag också mångårig erfarenhet av
att utbilda internt inom organisationer, företag och myndigheter i form av
s.k. uppdragsutbildning. Sensus har t ex gedigen erfarenhet av att arbeta
med olika typer av arbetsmarknadsinsatser och var också engagerat inom
kunskapslyftet.
En viktig del i betänkandet är förslaget om en tydlig satsning på att
höja kunskapen i olika delar av samhället kring de mänskliga
rättigheterna. I alla offentliga yrkesroller, som t ex inom
polismyndigheten, sjuk- och socialvården, lärare, ryms skyldigheter i
förhållande till de mänskliga rättigheterna och utifrån ett
myndighetsutövande perspektiv känns kompetensutveckling inom
offentlig sektor som särskilt viktig. Den privata sektorns agerande
behöver också förstärkas för att nå förändringar och förbättringar. En
ökad allmän medvetenhet stärker därför väsentligt förutsättningarna för
de mänskliga rättigheterna i vårt land. Vi stödjer därför förslagen om
förstärkningar i läroplaner för grund- och gymnasieskolan,
högskolelagen och regelverket kring yrkesutbildningar.
Sensus har under många år arbetat med olika former av
kompetensutveckling, riktad till olika målgrupper, men har också
erfarenheten av att effekten vid satsningar på ”svårare” frågor många
gånger uteblivit på grund av bristande ekonomiska incitament för
verksamheten. Så här i efterhand är det lätt att se att vi aldrig nått så stora
deltagargrupper inom områden som medbestämmande och arbetsmiljö
om inte särskilda bidrag funnits för stöd till verksamheten under 1970-
260
och 80-talen. Därför har vi senare i liknande sammanhang sällan nått
andra än dem som redan har ett visst kunnande och ett stort engagemang
i ämnet. Vi ser att en förutsättning för att nå framgång och nå stora
grupper av medarbetare, medlemmar och enskilda är att det avsätts
ekonomiska resurser för utbildning.
Vi lever i dag i en globaliserad värld men också i en orolig sådan.
Krigssituationer, ekonomiska bakslag, arbetslöshet och etnisk utsatthet
tvingar människor att bryta upp och söka nya möjligheter till ett
acceptabelt liv. Vi ser främlingsfientliga tendenser i samhället, också på
politisk nivå, och mot den bakgrunden känns det angeläget att betona
behovet av kunskap om människors lika värde och rättigheter. Sensus,
liksom övriga studieförbund och folkhögskolor, har som sitt uppdrag att
tillhandahålla ett utbud av utbildningar inom ämnesområden där
människor söker kunskap för att bl a kunna påverka sin livssituation.
Se även yttrande i kapitel 3.2.1.
235. Studieförbundet Vuxenskolan
Stöd och resurser för en bredare dialog och ”bildning” kring mänskliga
rättigheter bör kunna ges också till organisationer m.m. som kanske inte
har som sitt huvudsakliga mål att arbeta med dessa frågor i nuläget för att
därmed få en större bredd.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Sveriges Antidiskrimineringsbyråer ställer sig bakom de förslag som
gäller utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga
rättigheterna. Kontinuerliga utbildningsinsatser är den mest
grundläggande förutsättningen för att säkerställa upprätthållandet av de
mänskliga rättigheterna och det är viktigt att dessa riktas till alla delar av
samhället. Utifrån den verksamhet som Sveriges Antidiskrimineringsbyråer bedriver vet vi av egen erfarenhet att det finns stora
kunskapsmässiga brister på diskrimineringsområdet.
Se även yttrande i kapitel 4.1.
5.2 Det allmänna skolväsendet
Delegationens förslag: Tydliga formuleringar om utbildning om de
mänskliga rättigheterna förs in i läroplanerna och kursplanerna för det
allmänna skolväsendet.
Tillstyrker eller har inget att erinra
018. Statens folkhälsoinstitut (FHI)
Institutet ser positivt på förslaget om att ta fram, införa och förbättra
kunskapen om de mänskliga rättigheterna på olika utbildningsnivåer i
samhället. Eftersom de mänskliga rättigheterna handlar om värderingar,
attityder, rättigheter och skyldigheter mellan staten och allmänheten är
det viktigt att kunskap om de mänskliga rättigheterna förmedlas och
anammas i ett tidigt skede hos medborgarna. Kunskap om de mänskliga
rättigheterna bör också uppdateras i takt med lagstiftningen och andra
261
förändringar som sker i samhället. Här har forskningen en betydande roll
att kunna erbjuda underlag om aktuellt kunskapsläge kring de mänskliga
rättigheterna.
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Se yttrande i kapitel 5.1.
036. Specialpedagogiska skolmyndigheten
Specialpedagogiska skolmyndigheten tillstyrker förslaget att mänskliga
rättigheter ges tydliga formuleringar i läroplanerna. Det ger ett ökat
skydd för barn, unga och vuxna med funktionsnedsättningar.
Specialpedagogiska skolmyndigheten vill framhålla vikten av utbildning
av mänskliga rättigheter på lärarutbildningarna. Det tydliggör den
värdegrund som ska råda i skolan. Dessutom behöver anpassat material
om mänskliga rättigheter för barn, unga och vuxna med
funktionsnedsättningar utarbetas och ges i uppdrag att framställa till
någon myndighet. Specialpedagogiska skolmyndigheten har i sitt
uppdrag att integrera ett människorättsperspektiv i sin verksamhet och
detta arbete ska säkerställas i myndighetens olika verksamheter.
Specialpedagogiska skolmyndigheten tillstyrker delegationens förslag att
en bestämmelse förs in i skollagen gällande de mänskliga rättigheterna
vilket stärker rättigheterna för studerande med funktionsnedsättningar.
040. Stockholms universitet
Stockholms universitet instämmer med delegationens förslag i kapitel 7
avseende utbildning och kompetensutveckling.
044. Malmö högskola
Se yttrande i kapitel 5.1.
050. Sametinget
Se yttrande i kapitel 5.1.
070. Karlstads kommun
Även förslaget om tydligare formuleringar om utbildning i de mänskliga
rättigheterna förs i läroplanerna och kursplanerna för det allmänna
skolväsendet är välkommet. En ökad satsning på utbildning i MR-frågor
är troligtvis bland det viktigaste för att säkerställa full respekt för
mänskliga rättigheter.
077. Malmö kommun
Se yttrande i kapitel 5.1.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad instämmer i förslagen kring
kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna.
utbildning
och
085. Tranås kommun
Tranås kommun tillstyrker förslaget. Det är också angeläget att man för
in dessa frågor i lärarutbildningen. Även innehållet i läromedlen bör
utformas i enlighet med betänkandets förslag.
262
086. Trollhättans kommun
Trollhättans Stad ser positivt på att tydliga formuleringar om mänskliga
rättigheter, i linje med den nya skollagen, förs in i läro- och kursplaner.
087. Upplands-Bro kommun
Se yttrande i kapitel 5.1.
089. Värmdö kommun
Även tydliga formuleringar föreslås föras in om utbildning gällande de
mänskliga rättigheterna i läroplanerna och kursplanerna för det allmänna
skolväsendet.
091. Öckerö kommun
Öckerö kommun anser att det är ett bra förslag att låta skolan spela en
viktig roll i att öka det allmänna medvetandet kring mänskliga
rättigheter. Med de mänskliga rättigheterna som grund och verktyg kan
barn och unga tränas i etisk och moralisk reflektion. I sammanhanget vill
Öckerö kommun också nämna att det är varje barns rättighet att känna till
sina rättigheter. Öckerö kommun anser att det i ett land som Sverige,
med kommunalt självstyre och fritt skolval, är viktigt med fortsatt arbete
för tydlig gemensam värdegrund i skolvärlden.
109. Demokratiakademin
Vi vill lyfta fram den formulering som Skolverket föreslagit ska införas i
läroplaner och kursplaner för grundskolan, specialskolan och sameskolan
om ”att varje elev ska kunna göra och uttrycka medvetna etiska
ställningstaganden grundade på kunskaper om mänskliga rättigheter och
grundläggande demokratiska värderingar samt personliga erfarenheter”.
Denna utomordentliga målformulering bör införas även i gymnasiet samt
även på lämpliga ställen som krav på alla tjänstemän i offentlig tjänst.
117. Fonden för mänskliga rättigheter
Vi tillstyrker därför utredningens förslag vad gäller förstärkningar i
läroplan och högskolelag och yrkesutbildningar. Kompetensutveckling
inom den offentliga sektorn är särskilt angelägen.
123. Föreningen Ordfront
Vi vill lyfta fram den formulering som Skolverket föreslagit ska införas i
läroplaner och kursplaner för grundskolan, specialskolan och sameskolan
om ”att varje elev ska kunna göra och uttrycka medvetna etiska
ställningstaganden grundade på kunskaper om mänskliga rättigheter och
grundläggande demokratiska värderingar samt personliga erfarenheter”.
Denna utomordentliga målformulering bör införas även i gymnasiet samt
även på lämpliga ställen som krav på alla tjänstemän i offentlig tjänst.
124. Handikappförbunden
Handikappförbunden tillstyrker förslaget att tydliga formuleringar om
utbildning om de mänskliga rättigheterna förs in i läroplanerna och
kursplanerna för det allmänna skolväsendet. Handikappförbunden vill för
263
säkerhets skull framhålla att detta även ska inkludera specialskolan och
särskolans kursplaner.
Här hänvisas till Alternativrapporten om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning (artikel 8 som sammanfattar Skolverkets analys av
skollitteratur och kursplaner samt vad som bör göras).
126. Hjälpmedelsinstitutet (HI)
HI ställer sig positiv till att kunskapen om mänskliga rättigheter ska
formuleras tydligt i både läroplaner och kursplaner för det allmänna
skolväsendet. Det är lika viktigt att undervisa om mänskliga rättigheter
som att leva upp till dem. Det finns alltför många exempel på elever med
funktionsnedsättningar som inte får sina behov tillgodosedda eller kan
fullfölja sina studier som de har rätt till. Det är angeläget att
Skolinspektionen fortsätter att följa upp hur skolorna lever upp till sina
skyldigheter att ge elever med funktionsnedsättning en likvärdig
utbildning.
136. IOGT-NTO
För att attityderna till och kunskaperna om de mänskliga rättigheterna
ska kunna stärkas krävs generella insatser. IOGT-NTO stödjer därför den
uppmaning som betänkandet riktar till det allmänna skolväsendet om
behovet av utveckling av anpassade läromedel samt uppmaningen till
Skolinspektionen att genom sin tillsyn följa upp att skolorna tar sitt
ansvar för de mänskliga rättigheterna.
144. Landsorganisationen i Sverige (LO)
Utöver ordinarie utbildningar inom grundskola och gymnasiet bör
Högskolor och Universitet förmedla och förankra de mänskliga
rättigheterna. När utbildning om de mänskliga rättigheterna förs in i
läroplanerna och kursplanerna ska enligt LO:s uppfattning även de
rättigheter som föreligger inom ramen för arbetsmarknaden tydligt
framgå.
168. Roma International
Se yttrande i kapitel 1.
173. Rädda Barnen
Rädda Barnen välkomnar utredningens förslag att läro- och kursplaner
ska tydliggöra att mänskliga rättigheter ska behandlas i flera ämnen, inte
enbart samhällskunskap. Rädda Barnen vill poängtera att det också är av
stor vikt att diskussioner om mänskliga rättigheter fortgår i alla årskurser
under skolgången.
174. Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO)
RIO anser att det är nödvändigt att tydliga formuleringar om utbildning
kring de mänskliga rättigheterna förs in i läroplaner och kursplaner för
det allmänna skolväsendet men också i kursplaner för andra
utbildningsanordnare. Vi vet att människors värderingar grundläggs
tidigt i livet varför unga människor är speciellt angelägna att nå med
goda informations- och utbildningsmaterial.
264
175. Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige (SIOS)
Se yttrande i kapitel 1.
180. Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen
I samband med utbildningar i skolan mm om mänskliga rättigheter, är det
i synnerhet av vikt att brister i mänskliga rättigheter tydliggörs som del
av bland annat historieundervisningen. Här kan man nämna bland annat
behandlingen av samer, romer och judar, Sveriges ledande roll i
rasbiologi som vetenskap, homosexualitet som sjukdomsklassificering,
steriliseringspolitiken och svårigheterna i att anta en lag mot etnisk
diskriminering. En förståelse för dessa delar av historien skulle
underlätta en förståelse för de brister som finns i dagens Sverige.
181. Svenska FN-förbundet
I enlighet med betänkandet anser FN-förbundet att grundläggande
kunskap om de mänskliga rättigheterna och förståelse för deras innebörd
i samhället måste byggas upp tidigt för att de ska kunna respekteras fullt
ut i samhället och tillvaratas av enskilda. För att ytterligare förstärka den
positiva reform som inom skolans område resulterat i den nya skollagen
(2010:800) med krav på att skolorna ska förmedla de mänskliga
rättigheterna samt utforma själva utbildningen i överensstämmelse med
dessa, anser FN-förbundet i likhet med delegationen att det är nödvändigt
att i läroplanerna och kursplanerna även tydligt precisera på vilket sätt
detta ska ske. Dessutom bör Skolinspektionen utarbeta en
utvärderingsmodell för att kontinuerligt följa upp skolornas arbete med
frågor om de mänskliga rättigheterna.
186. Svenska Tornedalingars Riksförbund (STR-T)
Vad gäller betänkandet tillstyrker STR-T följande:
- att mänskliga rättigheter-perspektivet införs i läroplaner,
kursplaner och högskolelagen (se även yttranden i kapitel 2.4,
3.1, 5.4.1., 6.1 och 7.2).
189-190.
Sverigefinländarnas
Delegation
och
Sverigefinska
Riksförbundet
Beträffande kapitlet ”Nuvarande läroplaner och kursplaner” instämmer
Sverigefinländarnas delegation och Sverigefinska Riksförbundet med
betänkandet men vill tillägga att bristen på modersmålsstöd i förskolan
och modersmålsundervisningen i ungdomsskolan med beaktande av
dagens strukturella och informativa brister är diskriminerande för barn
och ungdomar med finska som modersmål. Därtill har undervisningen på
finska, vilken i mitten av 1980-talet omfattade 700 tvåspråkiga klasser,
har avvecklats i den kommunala skolan. I dag finns bara enstaka klasser
kvar. Denna utveckling är förödande för den sverigefinska nationella
minoriteten och ska beivras. Det är av stor vikt att problemet av det
berörda departementet lyfts fram i den kommande behandlingen av
betänkandet.
265
191. Sveriges advokatsamfund
Se yttrande i kapitel 5.1.
204. Synskadades Riksförbund (SRF)
Se yttrande i kapitel 1.
217. Svenska kyrkan
Svenska kyrkan anser att det skulle vara synnerligen tillfredställande om
det införs tydliga formuleringar om utbildning om de mänskliga
rättigheterna i det allmänna skolväsendets läro- och kursplaner.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Svenska missionsrådet välkomnar delegationens förslag att tydliga
formuleringar om utbildning om de mänskliga rättigheterna bör föras in i
läroplanerna och kursplanerna för det allmänna skolväsendet (7.2).
Svenska missionsrådet välkomnar att delegationen lyfter fram behovet
av att skolinspektionen följer upp hur skolorna arbetar med frågorna, att
lärare får tillräcklig utbildning och fortbildning kring mänskliga
rättighetsfrågor och att ett nytt utbildningsmaterial tas fram. Att öka
kunskap om och förståelse för de mänskliga rättigheterna bland
ungdomar ligger till grund för att skapa ett samhälle där rättigheterna
respekteras både av staten och av medborgare.
Se även övrig kommentar nedan i detta kapitel (kap. 5.2).
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Sveriges Kristna Råd välkomnar delegationens förslag att tydliga
formuleringar om utbildning om de mänskliga rättigheterna bör föras in i
läroplanerna och kursplanerna för det allmänna skolväsendet (7.2).
Sveriges Kristna Råd välkomnar att delegationen lyfter fram behovet
av att skolinspektionen följer upp hur skolorna arbetar med frågorna, att
lärare får tillräcklig utbildning och fortbildning kring mänskliga
rättighetsfrågor och att ett nytt utbildningsmaterial tas fram. Att öka
kunskap om och förståelse för de mänskliga rättigheterna bland
ungdomar ligger till grund för att skapa ett samhälle där rättigheterna
respekteras både av staten och av medborgare.
Se även övrig kommentar nedan i detta kapitel (kap. 5.2).
231. Västra Götalandsregionen
Se yttrande i kapitel 5.1.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Se yttrande under kapitel 5.1.
Tveksam
090. Västerås kommun
För verksamheten i förskola, obligatorisk skola och gymnasieskola ser
Västerås stad det som tveksamt att MR ska aktualiseras som ett eget
266
ämne, vilket betänkandet öppnar möjligheter för. Det är mer stringent att
behandla MR som ett övergripande mål samt demokratisk värdegrund
och som ska verka genom barn och ungas hela studietid.
Att ge Skolverket i uppdrag att utarbeta allmänna råd rörande MR är
tveksamt. Det finns en stor risk i att en likriktning uppstår som kommer
att begränsa och utarma arbetet som måste ha en tydlig lokal anknytning
och utformning. Allmänna råden har ju som ett syfte att ”likrikta”
kommunernas arbete utifrån gällande lagstiftning eller förordning.
092. Örebro kommun
För verksamheten i förskola, obligatorisk skola och gymnasieskola är det
tveksamt att MR ska aktualiseras som ett eget ämne/verksamhet, vilket
skrivningarna i utredningen ger grogrund för. Naturligare och mycket
lämpligare är att behandla MR som ett övergripande mål/verksamhet
utifrån samma synsätt som det i dag finns övergripande mål och
värderingar/värdegrund i läroplanerna.
Att ge Skolverket i uppdrag att utarbeta allmänna råd rörande MR är
tveksamt. Det finns en stor risk i att en likriktning uppstår som kommer
att begränsa och utarma arbetet som måste ha en tydlig lokal anknytning
och utformning. Allmänna råden har ju som ett syfte att ”likrikta”
kommunernas arbete utifrån gällande lagstiftning eller förordning.
197. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)
SKL saknar analys och argument för sambandet mellan det förtydligande
och de förstärkningar som gjorts i den nya skollagen och ett eventuellt
behov av att revidera kurs- och läroplaner i samma riktning. Det är
möjligt att det finns ett sådant behov, men det saknas bärande argument i
betänkandet. Vidare menar SKL att det inte är delegationens ansvar att ge
anvisningar om vilka skolämnen eller vilka läromedel som ska inrymma
undervisning om mänskliga rättigheter. Det är en uppgift för skolan att
värdera och utforma.
SKL finner dock att det finns en tydligare argumentation och bärkraft i
delegationens förslag att ge Statens skolverk och Skolinspektionen
särskilda uppdrag och att ge lärare möjligheten att på flera sätt
uppmärksammas på frågornas vikt i sin yrkesutövning, utbildning och
kompetensutveckling.
Övriga kommentarer
034. Statens skolverk
Tydliga formuleringar i styrdokumenten för det allmänna
skolväsendet 44
I betänkandets bakgrundsanalys redovisas Delegationens kontakter med
Skolverket i dess arbete med att utforma nya läroplaner och kursplaner
för skolväsendet. Det framgår av analysen att Skolverket har tagit hänsyn
till de förslag som Delegationen fört fram, men likväl återges samma
44
Det allmänna skolväsendet avskaffas som begrepp i och med att den nya skollagen ska
tillämpas på utbildningen. Begreppet ersätts av skolväsendet, som delas upp i utbildning
som anordnas av det allmänna och av enskilda (SFS 2010:800).
267
förslag i betänkandets sammanfattning och förslagskapitel. Skolverket
bedömer således att Delegationens förslag på dessa områden redan har
åtgärdats.
När det gäller bakgrundsanalysens kommentar om att examensmålen
för flertalet gymnasieprogram saknar hänvisningar till de mänskliga
rättigheterna vill Skolverket uppmärksamma den pågående översynen av
läroplanen för de frivilliga skolformerna. Skolverket har regeringens
uppdrag att se över och föreslå förändringar i läroplanen som gäller för
gymnasieskolans samtliga program. I översynen hanteras också frågan
om att synliggöra de mänskliga rättigheterna bland läroplanens
överordnade utgångspunkter. Givet att detta perspektiv lyfts fram i
läroplanen behöver utgångspunkterna inte upprepas för varje program.
Därigenom undviks en dubbelreglering i frågan så att en hänvisning till
mänskliga rättigheter i examensmålen blir lämplig endast där det är
programspecifikt motiverat. Skolverket redovisar sitt förslag till läroplan
till regeringen i maj 2011.
Skolverket bedömer att även behovet av allmänna råd för skolornas
ansvar för mänskliga rättigheter, vilket Delegationen också föreslår,
redan är tillgodosett. 45 De allmänna råden kommer dessutom att
revideras med anledning av den nya skollagen.
049. Svenska Unescorådet
Se yttrande i kapitel 3.2.
075. Linköpings kommun
I betänkandet används begreppet ”det allmänna skolväsendet”.
Linköpings kommun vill påpeka att detta begrepp riskerar att tolkas på så
sätt att friskolor undantas från förpliktelserna.
Linköpings kommun anser att utbildning om mänskliga rättigheter
redan i dag är tydligt formulerade i Läroplan för grundskolan, Lgr 11
kapitel 1-2. Dessa kapitel är även delar som aktivt ska ingå i lärarnas
planering av respektive ämne. Linköpings kommun vill dessutom betona
att en skrivning om de mänskliga rättigheterna redan finns ibland annat
kursplanerna i samhällskunskap och historia.
084. Södertälje kommun
Den nya skollagen som tillämpas på de flesta utbildningar från och med
den 1 juli 2011, slår fast att skolorna ska förmedla och förankra de
mänskliga rättigheterna samt utforma själva utbildningen i
överensstämmelse med dessa. Delegationen menar att tydliga
formuleringar om utbildning om de mänskliga rättigheterna nu också bör
föras in i läroplanerna och kursplanerna för det allmänna skolväsendet.
Södertälje kommun saknar en analys över sambandet mellan det
förtydligande och de förstärkningar som gjorts i den nya skollagen och
ett eventuellt behov av att revidera kurs- och läroplaner i samma riktning.
Södertälje kommun anser därutöver att det inte är delegationens
ansvar att ge anvisningar om vilka skolämnen som ska inrymma
45
Skolverkets Allmänna råd för att främja likabehandling och förebygga diskriminering,
trakasserier och kränkande behandling, 2009.
268
undervisning om mänskliga rättigheter eller vilka läromedel skolan skall
använda.
093. Örnsköldsviks kommun
Örnsköldsviks kommun anser inte att det är delegationens sak att
avgöra vad som ska skrivas in i de allmänna skolornas kurs- och
läroplaner. Det är skolans ansvar.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
I relation till detta vill Svenska missionsrådet poängtera att kunskapen
om och förståelsen för religions- och övertygelsefriheten i dag är mycket
låg. Religions- och övertygelsefriheten relaterar till den enskildes
vardagsliv på ett konkret sätt, till exempel när det gäller rätten att be, att
bära religiös klädsel eller att följa en viss diet 46. Även de kollektiva
dimensionerna av religions- och övertygelsefriheten – till exempel rätten
att bygga gudstjänstlokaler – är av stor betydelse för den enskildes
möjligheter att utöva sin religion eller övertygelse 47.
Den låga kunskapen om religions- och övertygelsefrihetens innebörd
och betydelse bidrar till att människor inte känner till sina och andras
rättigheter, och ibland inte värdesätter eller respekterar andra
medborgares rättigheter. Detta resulterar i diskriminering i samhället och
i att själva skyddet för religions- och övertygelsefriheten ifrågasätts av
vissa aktörer.
Enligt Svenska missionsrådets vetskap finns det i dag inte något
utbildningsmaterial i Sverige som specifikt handlar om den mänskliga
rättighet som är kopplad till religion/övertygelse trots att
religionskunskap är ett ämne i grundskolan 48 och trots att frågorna är
aktuella för eleverna (oavsett om de är troende eller inte). Detta beror
förmodligen på att religions- och övertygelsefriheten inte har lyfts fram
inom ramen för läroplanen och kursplanen för religionsundervisningen.
Mot bakgrunden av ovanstående vill Svenska missionsrådet lyfta fram
vikten av att införa hänvisningar till religions- och övertygelsefrihet i
läroplanerna och kursplanerna för religions- och samhällskunskap, av att
ge utbildning och fortbildning om religions- och övertygelsefrihet till
relevanta lärare och av att framställa utbildningsmaterial/läromedel på
ämnet.
Se även tillstyrkande ovan i detta kapitel (kap. 5.2).
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
I relation till detta vill Sveriges Kristna Råd poängtera att kunskapen om
och förståelsen för religions- och övertygelsefriheten i dag är mycket låg.
46
Dessa är några av rättigheterna som lyfts fram på FN-nivå i till exempel General
Comment 22.
47
Vikten av de kollektiva dimensionerna av religions- och övertygelsefriheten understryks i
flera domar från ECHR till exempel Hasan and Chaush v. Bulgaria och Supreme Holy
Council of the Muslim Community v. Bulgaria.
48
Naturligtvis finns läromaterial som syftar till att ge information om olika religioner och
bidra till tolerans men inget som informerar om rättigheter och möjliga begränsningar i
relation till religions-/övertygelseutövning och vad dessa innebär för den
enskilde/samhället.
269
Religions- och övertygelsefriheten relaterar till den enskildes vardagsliv
på ett konkret sätt, till exempel när det gäller rätten att be, att bära
religiös klädsel eller att följa en viss diet 49. Även de kollektiva
dimensionerna av religions- och övertygelsefriheten – till exempel rätten
att bygga gudstjänstlokaler – är av stor betydelse för den enskildes
möjligheter att utöva sin religion eller övertygelse 50.
Den låga kunskapen om religions- och övertygelsefrihetens innebörd
och betydelse bidrar till att människor inte känner till sina och andras
rättigheter, och ibland inte värdesätter eller respekterar andra
medborgares rättigheter. Detta resulterar i diskriminering i samhället och
i att själva skyddet för religions- och övertygelsefriheten ifrågasätts av
vissa aktörer.
Enligt Sveriges Kristna Råds vetskap finns det i dag inte något
utbildningsmaterial i Sverige som specifikt handlar om den mänskliga
rättighet som är kopplad till religion/övertygelse trots att
religionskunskap är ett ämne i grundskolan 51 och trots att frågorna är
aktuella för eleverna (oavsett om de är troende eller inte). Detta beror
förmodligen på att religions- och övertygelsefriheten inte har lyfts fram
inom ramen för läroplanen och kursplanen för religionsundervisningen.
Mot bakgrunden av ovanstående vill Sveriges Kristna Råd lyfta fram
vikten av att införa hänvisningar till religions- och övertygelsefrihet i
läroplanerna och kursplanerna för religions- och samhällskunskap, av att
ge utbildning och fortbildning om religions- och övertygelsefrihet till
relevanta lärare och av att framställa utbildningsmaterial/läromedel på
ämnet.
Se även tillstyrkande ovan i detta kapitel (kap. 5.2).
5.3 Högre utbildning
5.3.1 Mänskliga rättigheter i högskolelagen
Delegationens förslag: En bestämmelse förs in i högskolelagen
(1992:1434) om att högskolorna i sin verksamhet ska respektera den
enskildes
mänskliga
rättigheter
enligt
de
internationella
överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa samt förmedla och
förankra rättigheterna.
49
Dessa är några av rättigheterna som lyfts fram på FN-nivå i till exempel General
Comment 22.
50
Vikten av de kollektiva dimensionerna av religions- och övertygelsefriheten understryks i
flera domar från ECHR t.ex Hasan and Chaush v. Bulgaria och Supreme Holy Council of
the Muslim Community v. Bulgaria.
51
Naturligtvis finns läromaterial som syftar till att ge information om olika religioner och
bidra till tolerans men inget som informerar om rättigheter och möjliga begränsningar i
relation till religions/övertygelseutövning och vad dessa innebär för den enskilde/samhället.
270
Tillstyrker eller har inget att erinra
018. Statens folkhälsoinstitut (FHI)
Se yttrande i kapitel 5.2.
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Se yttrande i kapitel 5.1.
022. Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS)
Ändringar i ett flertal lagar och författningar föreslås, t.ex. i Skollagen
och Högskolelagen där det framledes bör framgå att utbildningsväsendet
skall bidra till kunskap om de mänskliga rättigheterna – förutom att de
berörda verksamheterna skall utformas för att leva upp till de mänskliga
rättigheterna.
FAS har i princip inget att invända mot dessa förslag och avstår från att
meddela närmare synpunkter på förslagen till författningsändringar.
039. Högskoleverket
Högskoleverket ser positivt på den föreslagna bestämmelsen i
högskolelagen (1992:1434) och att det görs tydligt att de mänskliga
rättigheterna ska respekteras och kunskaper om rättigheterna förmedlas
och förankras inom hela utbildningsväsendet.
Högskoleverket ser positivt på att det görs tydligt att de mänskliga
rättigheterna ska respekteras och kunskaper om rättigheterna förmedlas
och förankras inom hela utbildningsväsendet.
040. Stockholms universitet
Stockholms universitet instämmer med delegationens förslag i kapitel 7
avseende utbildning och kompetensutveckling.
041. Kungliga Tekniska högskolan
Utredningen föreslår att det i högskolelagen förs in krav om att
högskolorna i sin verksamhet ska respektera den enskildes mänskliga
rättigheter, verka för jämställdhet samt främja förståelsen för andra
länder och för internationella förhållanden. Detta är något som vi redan
arbetar mycket med. Vi välkomnar det föreslagna förtydligandet av att
detta ingår i vårt uppdrag.
044. Malmö högskola
Se yttrande i kapitel 5.1.
050. Sametinget
Sametinget tillstyrker också att högskolorna i sin verksamhet ska
respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt internationella
överenskommelser samt att förmedla och förankra rättigheterna.
051. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU)
Som framgår av delegationens betänkande så ingår i enligt skollagen i
skolornas uppgift att förmedla och förankra de mänskliga rättigheterna.
SLU uppfattning är att det då är logiskt att detta följs upp genom att föra
271
in bestämmelser om mänskliga rättigheter i högskolelagens inledande
bestämmelser.
058. Forum för levande historia
Slutbetänkandet föreslår också att en bestämmelse, motsvarande
skollagens skrivning, förs in i högskolelagen som ska stärka den
enskildes rättigheter. Vidare föreslås att det ska skrivas in krav på att
kunskaper om mänskliga rättigheter förs in i examensbeskrivningarna i
ett urval av yrkesutbildningarna på högskolan. Ska en implementering av
de mänskliga rättigheterna få genomslag så anser Forum för levande
historia det vara självklart att mänskliga rättigheter skrivs in på
utbildningsväsendets olika nivåer. För att undvika godtycke från enskilda
lärare så ser myndigheten det som nödvändigt att lärandemålen om
mänskliga rättigheter görs tydliga. Framförallt vill Forum för levande
historia framhålla att frågor om de mänskliga rättigheterna stärks i den
utbildningsvetenskapliga kärnan inom lärarutbildningarna men även att
för och genom perspektiven lyfts fram och problematiseras för att visa på
rättigheternas bredd. Det är värt att notera att även om centrala begrepp
förs in som kunskapsmål, så kvarstår det faktum att det bara är kunskaper
om mänskliga rättigheter som är möjliga att bedöma utifrån
betygskriterierna.
Förslagen
om
bestämmelser
i
högskolelagen
och
examensbeskrivningar för högskolan är välkomna liksom förslag om
kompetensutveckling för anställda i kommuner och landsting. Kunskaper
i dessa frågor måste ständigt byggas på och underhållas.
077. Malmö kommun
Se yttrande i kapitel 5.1.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad instämmer i förslagen kring
kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna.
utbildning
och
087. Upplands-Bro kommun
Se yttrande i kapitel 5.1.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
097. Värmlands läns landsting
Personer som är verksamma inom stat, kommun och landsting bär i sin
yrkesroll den offentliga sektorns skyldigheter i förhållande till den
enskildes mänskliga rättigheter. Att MR förs in i högskolelagen och blir
ett självständigt avsnitt i utbildning och i examensbeskrivningar för
yrkesutbildningar på högskolan är nödvändigt.
117. Fonden för mänskliga rättigheter
Se yttrande i kapitel 5.2.
272
124. Handikappförbunden
Handikappförbunden tillstyrker Delegationens förslag att en motsvarande
bestämmelse som införts i Skollagen bör föras in i högskolelagen, liksom
förslaget att examensbeskrivningar för yrkesutbildningar där de
mänskliga rättigheterna är av särskild relevans för studenternas framtida
yrkesutövning.
144. Landsorganisationen i Sverige (LO)
Se yttrande i kapitel 5.2.
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 1.
180. Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen
Se yttrande i kapitel 5.1.
186. Svenska Tornedalingars Riksförbund (STR-T)
Se yttrande i kapitel 5.2.
191. Sveriges advokatsamfund
Se yttrande i kapitel 5.1.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
I den nya skollagen har skolorna fått i uppdrag att förmedla och förankra
de mänskliga rättigheterna samt utforma själva utbildningen i
överensstämmelse med dessa. Delegationen föreslår att motsvarande
bestämmelse förs in i högskolelagen.
204. Synskadades Riksförbund (SRF)
Se yttrande i kapitel 1.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
231. Västra Götalandsregionen
Se yttrande i kapitel 5.1.
232. Sensus studieförbund
Se yttrande under kapitel 5.1.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Se yttrande under kapitel 5.1.
Övriga kommentarer
049. Svenska Unescorådet
Vi saknar en analys av hur svenska lärosäten ska kunna erbjuda
kompletta MR-program på samtliga högskolenivåer och även för
yrkesexamina med internationell inriktning.
273
109. Demokratiakademin
Vi anser att samverkan mellan högskolor och det omgivande samhället
bör utvidgas.
Vår erfarenhet är att samverkan mellan civilsamhällets organisationer
inriktade på mänskliga rättigheter och universitet/högskolor samt
myndigheter har haft en avgörande betydelse för att initiera och utveckla
undervisning om mänskliga rättigheter. Den första grundutbildningen på
högskolenivå i Sverige tillkom genom samarbete mellan ideella
organisationer och Teologiska högskolan. Flera ideella organisationer
såsom Demokrati Akademin, Fonden för mänskliga rättigheter och Röda
korset anordnar kurser och kompetensutveckling i mänskliga rättigheter
ofta i samarbete med universitet och högskolor.
123. Föreningen Ordfront
Vi anser att samverkan mellan högskolor och det omgivande samhället
bör utvidgas.
Vår erfarenhet är att samverkan mellan civilsamhällets organisationer
inriktade på mänskliga rättigheter och universitet/högskolor samt
myndigheter har haft en avgörande betydelse för att initiera och utveckla
undervisning om mänskliga rättigheter. Den första grundutbildningen på
högskolenivå i Sverige tillkom genom samarbete mellan ideella
organisationer och Teologiska högskolan. Flera ideella organisationer
såsom Demokrati Akademin, Fonden för mänskliga rättigheter och Röda
korset anordnar kurser och kompetensutveckling i mänskliga rättigheter
ofta i samarbete med universitet och högskolor.
144. Landsorganisationen i Sverige (LO)
Se yttrande i kapitel 5.2.
174. Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO)
RIO vill påpeka att även folkhögskolorna har personal med
kompetens att undervisa om de mänskliga rättigheterna. Det gäller
bara för deltagare i folkhögskolans långa kurser utan också
medlemmar i föreningar och organisationer och andra intresserade i
distansutbildningar och korta kurser.
5.3.2 Mänskliga rättigheter
yrkesutbildningar på högskolan
i
examensbeskrivningarna
stor
inte
för
t ex
för
Delegationens förslag: Krav på kunskaper om de mänskliga
rättigheterna förs in i examensbeskrivningarna för ett urval
yrkesutbildningar på högskolan, utöver de som sedan 2007 har sådana
krav.
274
Tillstyrker eller inget att erinra
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Se yttrande i kapitel 5.1.
036. Specialpedagogiska skolmyndigheten
Krav på kunskaper om mänskliga rättigheter i examensbeskrivningarna
för ett urval yrkesutbildningar på högskolan stärker skyldigheten att
kunskap av området ges.
040. Stockholms universitet
Stockholms universitet instämmer med delegationens förslag i kapitel 7
avseende utbildning och kompetensutveckling.
041. Kungliga Tekniska högskolan
Utredningen föreslår också att krav om kunskaper om de mänskliga
rättigheterna ska ställas bl a för tre examina som utfärdas av KTH,
nämligen arkitekt, högskoleingenjör och civilingenjör. Vi tillstyrker detta
förslag. De mänskliga rättigheterna behandlas redan i den utbildning om
etik som ingår i våra utbildningar, men det är värdefullt för oss att få ett
tydligt uppdrag i enlighet med utredningens förslag.
044. Malmö högskola
Se yttrande i kapitel 5.1.
050. Sametinget
Se yttrande i kapitel 5.1.
058. Forum för levande historia
Se yttrande i kapitel 5.3.1.
077. Malmö kommun
Se yttrande i kapitel 5.1.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad instämmer i förslagen kring
kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna.
utbildning
och
087. Upplands-Bro kommun
Se yttrande i kapitel 5.1.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
097. Värmlands läns landsting
Se yttrande i kapitel 5.3.1.
117. Fonden för mänskliga rättigheter
Se yttrande i kapitel 5.2.
275
124. Handikappförbunden
Se yttrande i kapitel 5.3.1.
173. Rädda Barnen
Rädda Barnen välkomnar utredningens förslag att läro- och kursplaner
ska tydliggöra att mänskliga rättigheter ska behandlas i flera ämnen, inte
enbart samhällskunskap. Rädda Barnen vill poängtera att det också är av
stor vikt att diskussioner om mänskliga rättigheter fortgår i alla årskurser
under skolgången.
Rädda Barnen vill betona vikten av lärarutbildningen inkluderar
mänskliga rättigheter och inte minst hur man diskuterar kring mänskliga
rättigheter med barn i olika åldrar.
Se även yttrande i kapitel 1.
191. Sveriges advokatsamfund
Se yttrande i kapitel 5.1.
204. Synskadades Riksförbund (SRF)
Se yttrande i kapitel 1.
217. Svenska kyrkan
Detta, liksom införande av mänskliga rättigheter i ytterligare
examensbeskrivningar vid högskolan samt kompetensutveckling inom
den offentliga sektorn, kommer på sikt att stärka rättighetstänkandet
bland befolkningen i stort och i det civila samhället. Svenska kyrkan har i
sin verksamhet allt mer sökt tillämpa ett människorättsperspektiv baserat
på rättighetsbärare och skyldighetsbärare. Detta normsystem stämmer väl
överens med Svenska kyrkans grundläggande syn på mänsklig värdighet
och etik. Utbildningssatsningar för medarbetare i Svenska kyrkan pågår
för att implementera ett rättighetstänkande.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Frågan om de mänskliga rättigheterna och högre utbildning har varit
aktuell under en längre tid. Behoven lyftes fram redan 1998 i
regeringsskrivelsen Ds1998:46 Mänskliga rättigheter – mångas
skyldigheter. Sedan dess har Malmö högskola och Teologiska Högskolan
i Stockholm fyllt en viktig funktion i att erbjuda utbildningar med de
mänskliga rättigheterna som huvudämne. Dock behöver krav på
kunskaper om de mänskliga rättigheterna även föras in i vissa
yrkesutbildningar,
såsom
arkitektutbildningen
och
civilingenjörsutbildningen, vilket delegationen lyfter fram. Delegationen
nämner att personer verksamma inom dessa yrken bedriver verksamhet
av stor betydelse för bland annat tillgängligheten i boendemiljön, barns
behov av lek samt att boendemiljön är trygg för kvinnor och män i alla
åldrar. Svenska missionsrådet vill tillägga att sådan verksamhet även har
stor betydelse för människors möjligheter att utöva sin religion eller
övertygelse i stats- och boendemiljöer, till exempel genom att möjliggöra
byggnation av relevanta gudstjänstlokaler.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
276
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Delegationen lyfter fram att krav på att kunskaper om de mänskliga
rättigheterna bör föras in i vissa utbildningar (såsom
arkitektutbildningen, civilingenjörsutbildningen) eftersom personer
verksamma inom dessa yrken bedriver verksamhet av stor betydelse för
bland annat tillgängligheten i boendemiljön, barns behov av lek samt att
boendemiljön är trygg för kvinnor och män i alla åldrar. Sveriges Kristna
Råd vill tillägga att sådan verksamhet även har stor betydelse för
människors möjligheter att utöva sin religion eller övertygelse i stats- och
boendemiljöer, till exempel genom att möjliggöra byggnation av
relevanta gudstjänstlokaler.
231. Västra Götalandsregionen
Se yttrande i kapitel 5.1 och 5.4.1.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Se yttrande under kapitel 5.1.
Tveksam
039. Högskoleverket
Högskoleverket vill påpeka att innehåll och utformning av den högre
utbildningen till stor del bestäms lokalt, på det enskilda lärosätet. De
centralt beslutade examensordningarna innehåller de kunskaper,
förmågor och förhållningssätt en student ska ha efter avslutade studier.
Kopplingen till yrket blir därmed tydlig. För de examina som förslaget
omfattar
(arkitekt-,
högskoleingenjörs-,
civilingenjörs-,
landskapsarkitektoch
landskapsingenjörsexamina)
beskriver
delegationen att de mänskliga rättigheterna är aktuella därför att dessa
grupper ”har viktiga uppgifter för att skapa en för medborgarna
fungerande, trygg och tillgänglig miljö”.
Högskoleverket anser att krav på kunskaper om de mänskliga
rättigheterna är ett mycket specifikt krav att ställa i examensordningen
för de tre ingenjörsexamina. Det är viktigt att komma ihåg att kraven i
examensordningen är begränsade till ett fåtal punkter, på en
generaliseringsnivå som gäller alla som verkar inom det specifika yrket.
Avsikten är inte bara att överlämna så mycket som möjligt av
detaljreglering till de inblandade parterna, högskolan och
arbetsmarknaden, utan också att utbildningen inte snabbt ska bli
omodern.
För de två arkitektexamina finns redan krav i examensbeskrivningarna
på att studenten ska visa förmåga att ta hänsyn till alla människors olika
behov och funktionsförmåga, liksom till samspelet mellan människor och
den fysiska livsmiljön (arkitektexamen), respektive visa förmåga att ta
hänsyn till människans förhållande till och nyttjande av landskapet och
den fysiska utemiljön (landskapsarkitektexamen). Verket anser därför att
delegationens önskemål, åtminstone till viss del, redan är tillgodosett för
dessa utbildningar.
277
Högskoleverket anser över huvud taget att det finns anledning att vara
försiktig med alltför omfattande detaljregleringar av innehållet i
högskolornas utbildningar. Detta gäller även om det rör angelägna frågor.
042. Uppsala universitet
I övrigt bör beaktas delegationens förslag om införande av särskilda
bestämmelser om innehållet i undervisningen vid högskolor och
universitet. Utredningen föreslår att såväl skolan som högskolan åläggs
att dels beakta de mänskliga rättigheterna vid genomförandet av
utbildning, dels ställa särskilda krav på utbildningar där sådana
rättigheter kan ha betydelse (s 434 ff.). Mot bakgrund av att skyddet av
mänskliga rättigheter kan aktualiseras vid i stort sett all mänsklig
verksamhet är detta ett långtgående förslag. Nästan varje högre
utbildning kan leda till arbeten och arbetsuppgifter som på något sätt
berör detta skydd, läkare, psykologer, civilingenjörer, arkitekter, lärare,
apotekare, ja t.o.m. veterinärer inverkar på sådant som egendomsskyddet
genom beslutanderätt över enskildas djur i vissa fall. Universitet anser att
detta förslag, i alla fall i den mån det rör universitet och högskola, bör
analyseras närmare innan det genomförs.
Övriga kommentarer
051. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU)
Beträffande förslaget att föra in krav i examensbeskrivningarna för två av
SLU:s program kan anföras att det är bättre att frågan om mänskliga
rättigheter betonas som centrala mål för exempelvis gestaltning,
planering och förvaltning (av landskap) på samma sätt som hållbar
utveckling. Om det ska föras in i examensbeskrivningarna bör det läggas
till i avsnittet ”värderingsförmåga och förhållningssätt” analogt
examensbeskrivningar för andra yrkesprogram.
144. Landsorganisationen i Sverige (LO)
Se yttrande i kapitel 5.2.
5.3.3 Tydliga lärandemål om mänskliga rättigheter
Delegationens förslag: Delegationen föreslår att lärandemål som
tydliggör vilken kunskap som avses inom respektive kurs eller utbildning
kopplas till samtliga examensbeskrivningar som omfattar utbildning om
de mänskliga rättigheterna.
Tillstyrker
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Se yttrande i kapitel 5.1.
040. Stockholms universitet
Stockholms universitet instämmer med delegationens förslag i kapitel 7
avseende utbildning och kompetensutveckling.
278
044. Malmö högskola
Se yttrande i kapitel 5.1.
045. Linnéuniversitetet
Se yttrande i kapitel 5.1.
050. Sametinget
Se yttrande i kapitel 5.1.
077. Malmö kommun
Se yttrande i kapitel 5.1.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad instämmer i förslagen kring
kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna.
utbildning
och
087. Upplands-Bro kommun
Se yttrande i kapitel 5.1.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 1.
191. Sveriges advokatsamfund
Se yttrande i kapitel 5.1.
204. Synskadades Riksförbund (SRF)
Se yttrande i kapitel 1.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
231. Västra Götalandsregionen
Se yttrande i kapitel 5.1 och 5.4.1.
232. Sensus studieförbund
Se yttrande i kapitel 5.1.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Se yttrande under kapitel 5.1.
Avstyrker
039. Högskoleverket
Högskoleverket anser att det är oklart vad delegationen avser med
förslaget. I högskoleförordningen finns lärandemål bara definierade på
examensnivå, och avser den kompetens som studenten ska ha uppnått då
han eller hon avlägger examen. Vilka kurser som föregår examen är inte
definierat. Det är det individuella lärosätet som avgör vilka kurser som
279
ges och kursernas mål, och dessa är alltså inte föremål för central
reglering. Högskoleverket avstyrker därför förslaget.
Övriga kommentarer
124. Handikappförbunden
Regeringen bör omgående tillsätta en översyn av vilka universitetshögskole- och yrkesutbildningar som behöver ha ”funktionshinders- och
MR-kunskap”.
Fördjupningskurser för identifierade/olika yrkesgrupper måste
utvecklas. Därtill måste vidareutbildning för redan yrkesverksamma
uppmuntras.
144. Landsorganisationen i Sverige (LO)
Se yttrande i kapitel 5.2.
5.4 Utbildning och kompetensutveckling inom den offentliga
sektorn
5.4.1 Utbildning för statsanställda
Delegationens förslag: Regeringen ger Kompetensrådet för utveckling i
staten (Krus) i uppdrag att utarbeta en strategi för hur statsanställda
långsiktigt och systematiskt ska ges utbildning om de mänskliga
rättigheterna.
Tillstyrker eller har inget att erinra
014. Migrationsverket
Migrationsverket instämmer i utredningens uppfattning att kunskapen
och respekten för de mänskliga rättigheterna ytterligare förbättras om de
lyfts fram och tydliggörs i den offentliga förvaltningen. Verket vill
särskilt påtala behovet av kompetensutveckling för anställda inom
offentlig förvaltning och att den utformas systematiskt och långsiktigt i
enlighet med den strategi för utbildning av statsanställda som anges i
betänkandet.
017. Socialstyrelsen
Socialstyrelsen tillstyrker i huvudsak förslaget att regeringen ger
Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus) i uppdrag att utarbeta en
strategi för utbildning om de mänskliga rättigheterna.
Socialstyrelsen anser dock att uppdraget till Krus bör bedrivas i
samverkan med myndigheter på de områden som har eller föreslås få
särskilt ansvar för mänskliga rättigheter i sin verksamhet och där
lagstiftningen föreslås bli förtydligad. Det är viktigt att erfarenheter av
arbete
med
mänskliga
rättigheter
under
den
gångna
handlingsplansperioden tas tillvara vid utarbetande av en gemensam
280
strategi. Det är även av vikt att strategin anpassas till respektive
verksamhet så att den inte enbart blir allmänt hållen.
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Se yttrande i kapitel 5.1.
023. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF)
ISF tillstyrker delegationens förslag om att ge Kompetensrådet för
utveckling i staten (Krus) i uppdrag att utarbeta en strategi för hur
statsanställda långsiktigt och systematiskt ska ges utbildning om de
mänskliga rättigheterna.
För att öka medvetenheten om mänskliga rättigheter, och för att dessa
ska kunna genomsyra den offentliga verksamheten i större omfattning,
anser ISF att det är angeläget att statsanställda ges en systematisk och
genomarbetad utbildning på området. Det är också ISF:s uppfattning att
utbildning och annan kompetensutveckling är ett mycket effektivt sätt att
få genomslag för de syften delegationen vill uppnå.
024. Arbetsgivarverket
Den gemensamma värdegrunden för staten betonar redan likabehandling
och respekt för de mänskliga rättigheterna. Om regeringen vill tydliggöra
de mänskliga rättigheterna så stödjer arbetsgivarverket att uppdraget ges
till Krus. Eftersom arbetet med kompetensutveckling både tar tid och
resurser i anspråk är det viktigt att kompetensutveckling avseende
mänskliga rättigheter tydligt kopplas till myndigheternas specifika
verksamhet och inte blir övergripande och allmän. Vi ser en roll för Krus
att stödja myndigheterna med ett sådant arbete.
033. Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus)
Delegationen framhåller att det är av yttersta vikt att tjänstemän inom
den offentliga sektorn har tillräcklig kunskap om de mänskliga
rättigheterna för att inse när en rättighet aktualiseras i verkligheten, i
synnerhet om ett beslut medger tolkningsutrymme. Delegationen menar
också att det är av vikt att det finns en medvetenhet om att de mänskliga
rättigheterna utgör ett sammantaget normsystem som är utformat så att
den offentliga makten ska utövas med en grundläggande respekt för
individen. Tillräcklig kunskap och medvetenhet ska finnas inom den
offentliga förvaltningen för att ett människorättsperspektiv ska kunna
genomsyra hela verksamheten.
Krus delar uppfattningen om att internationaliseringen påverkat
arbetet inom den offentliga förvaltningen avsevärt. I synnerhet EUsamarbetet och Europakonventionens inkorporerande i nationell rätt har
inneburit att den svenska rättstraditionen europeiserats. Den
omständigheten att svenska domstolar och förvaltningsmyndigheter har
att tillämpa EU-rätt direkt eller har att beakta Europadomstolens
rättspraxis i det dagliga arbetet ställer ökade krav på kompetensen hos
statstjänstemännen i dessa delar. Det finns också ett identifierat behov av
281
kompetensinsatser inom det EU-rättsliga området som är angeläget att
prioritera. 52
Delegationen föreslår en rad åtgärder som syftar till att stärka
utbildning och kompetensutveckling om mänskliga rättigheter inom
utbildningsväsendet och personer verksamma inom den offentliga
förvaltningen.
Krus delar Delegationens uppfattning om att utbildningsfrågorna är
centrala för ett faktiskt genomslag i de statliga verksamheterna.
Utbildningar som syftar till att öka den allmänna bildningen inom och
utanför statsförvaltningen är centrala utifrån ett demokratiperspektiv men
är inte tillräckliga för att skapa ett reellt genomslag i statliga
verksamheten. Krus erfarenhet är också att det, givet den stora mängd av
högt prioriterade områden som konkurrerar om de statliga arbetsgivarnas
uppmärksamhet, är av vikt att nya satsningar står i samklang och gärna
integreras i de utvecklingsarbeten som redan pågår inom
statsförvaltningen. Redan upparbetade metoder och verktyg bör i så stor
utsträckning som möjligt användas.
Det statliga arbetsgivaransvaret, inklusive frågor som rör
kompetensförsörjning, är delegerat till myndigheterna. Krus är en
stabsmyndighet som bistår regeringen i frågor som rör strategisk
kompetensförsörjning i statsförvaltningen. Krus uppmärksammar
regeringen på behov av stödinsatser på området, ger myndigheterna stöd
i sitt eget arbete med kompetensförsörjning samt arbetar med
regeringsuppdrag på av regeringen prioriterade områden.
Krus arbetar med förvaltningspolitiska prioriteringsområden på
uppdrag av regeringen baserat på de behov som finns för den strategiska
kompetensförsörjningen i statsförvaltningen. Med beaktande av det
delegerade arbetsgivaransvaret har Krus utvecklat verktyg och metoder
som syftar till att stödja myndigheterna i deras arbete på området.
Delegationen föreslår att regeringen ska ge Kompetensrådet för
utveckling i staten, Krus, i uppdrag att utarbeta en strategi för hur
statsanställda långsiktigt och systematiskt ska ges utbildning om de
mänskliga rättigheterna. Delegationen nämner Krus regeringsuppdrag om
ett Offentligt etos – en god förvaltningskultur som genomförs under
2010-2011 som ett möjligt ramverk då uppdraget syftar till att skapa en
mer effektiv och rättssäker statsförvaltning som kan bidra till att
myndigheternas bemötande av allmänheten kännetecknas av värdighet
och respekt. Som grund för detta arbete ligger ”Den gemensamma
värdegrunden för de statsanställda”. Denna skrift utgår ifrån de
lagstadgade normer som är centrala för statsförvaltningen: demokrati,
legalitet, objektivitet, saklighet och likabehandling, fri åsiktsbildning,
respekt, effektivitet och service. Samtliga dessa har kopplingar till de
mänskliga rättigheterna och bör ses som en grund på vilken den svenska
statsförvaltningen vilar.
Krus har goda möjligheter att inom ramen för befintlig verksamhet ta
fram en strategi i enlighet med Delegationens förslag. Det finns också
goda möjligheter att inom ramen för en eventuell förlängning av
52
SOU 2009:71 EU, Sverige och den inre marknaden.
282
projektet ”ett Offentligt etos – en god förvaltningskultur”, koppla de
mänskliga rättigheterna på ett tydligare sätt i den statliga värdegrunden
och därigenom åskådliggöra att de är en del av ett sammantaget
normsystem.
Delegationen rekommenderar att utbildningsinsatser om de mänskliga
rättigheterna ska utformas enligt de metoder som tagits fram inom FN.
Krus har inom ramen för sin verksamhet utvecklat ett pedagogiskt
ramverk som ligger till grund för alla utbildnings- och
utvecklingsinsatser Krus genomför, och är anpassat till de särskilda
förutsättningar som finns inom den svenska statsförvaltningen och till sin
utformning skiljer sig från de flesta andra förvaltningsmodeller. Krus kan
konstatera att det föreligger stora likheter mellan de rekommendationer
som tagits fram inom FN och med Krus pedagogiska idé men
understryker att det skulle vara verksamhetsfrämmande att bedriva just
dessa utbildningsinsatser på annat sätt än övrig verksamhet.
Avslutningsvis konstaterar Krus att den föreslagna institutionen för
mänskliga rättigheter inom ramen för sin främjandeverksamhet ska
medverka till hållbara strukturer, utbildning och kompetensutveckling.
Detta innebär bland annat att man ska arbeta för att det ska finnas
strategier, metoder och material för utbildning. Dessa föreslagna
uppgifter förefaller till viss del överlappa med det uppdrag som är
föreslaget att ges till Krus. För att undvika dubbelarbete och otydlighet i
mandat och uppgifter bör sådana överlappningar i möjligaste mån
undvikas.
034. Statens skolverk
Till sist ställer sig Skolverket bakom förslaget att Kompetensrådet för
utveckling i staten bör ges i uppdrag att utarbeta en strategi för långsiktig
och kontinuerlig utbildning om mänskliga rättigheter för statsanställda.
040. Stockholms universitet
Stockholms universitet instämmer med delegationens förslag i kapitel 7
avseende utbildning och kompetensutveckling. På s. 432 påpekas mycket
riktigt att principen om fördragskonform tolkning kräver att ”tjänstemän
inom den offentliga sektorn har tillräcklig kunskap om de mänskliga
rättigheterna för att inse när en konventionsrättighet aktualiseras”.
Universitet vill i sammanhanget understryka att JO:s och JK:s roll vad
gäller efterlevnaden av MR är fundamental i detta sammanhang, och
detsamma gäller DO. Möjligheten att klaga är viktig för den enskilde och
erfarenhetsmässigt är det också så att enskilda klagomål ofta driver på
förändringar i lagstiftningen och andra relevanta avseenden.
Delegationen noterar att JO:s tillsyn ”utgår från nationell rätt” (s. 344).
Här bör påpekas att med de av delegationen föreslagna förändringarna
kommer MR-konventionerna att bli en del av den svenska
rättsordningen, i vart fall i viss mån, och detta kommer att förändra
förutsättningarna för JO:s verksamhet. För att kunna uppfylla denna
förändrade roll är det viktigt att JO har kompetens också på MR-området.
Universitetet finner det i detta sammanhang också mycket angeläget att
den föreslagna kommissionen ”samråder och samverkar med andra
myndigheter med sådana angränsande uppdrag” (s. 360).
283
050. Sametinget
Sametinget delar Delegationens mening att kunskapen om de mänskliga
rättigheterna i relation till det svenska samhället behöver utvecklas och
förstärkas både inom den offentliga sektorn och i samhället i stort.
Behovet av ökad kunskap om mänskliga rättigheter kräver ökad satsning
på forskning om mänskliga rättigheter.
058. Forum för levande historia
Förslagen om bestämmelser i högskolelagen och examensbeskrivningar
för högskolan är välkomna liksom förslag om kompetensutveckling för
anställda i kommuner och landsting.
062. Eskilstuna kommun
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige fastslår att arbetet för
denna mycket angelägna fråga kräver kunskap och föreslår att anställda
och förtroendevalda inom den offentliga sektorn ska erbjudas en
långsiktig och systematisk utbildning och kompetensutveckling om de
mänskliga rättigheterna. Alla som arbetar i en offentlig förvaltning måste
vara medvetna om att mänskliga rättigheter ska ses som en skyldighet
som varje individ ska garanteras. Eskilstuna kommun har i olika former
erbjudit kompetensutveckling och utbildning om de mänskliga
rättigheterna för våra anställda och förtroendevalda. Kommunen ställer
sig bakom förslaget om en gemensam strategi för hur vi kan säkerställa
en systematisk utbildning för alla våra medarbetare och politiker.
063. Gävle kommun
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige fastslår att arbetet för
denna angelägna fråga kräver kunskap och föreslår att anställda och
förtroendevalda inom den offentliga sektorn ska erbjudas en långsiktig
och systematisk utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga
rättigheterna. Alla som arbetar i en offentlig förvaltning måste vara
medvetna om att mänskliga rättigheter ska ses som en skyldighet som
varje individ ska garanteras. Kommunen ställer sig bakom förslaget om
en gemensam strategi för hur vi kan säkerställa en systematisk utbildning
för alla våra medarbetare och politiker. Dock saknar Gävle kommun en
analys över de ekonomiska konsekvenser en sådan omfattande
utbildningsinsats skulle innebära för kommuner.
073. Landskrona kommun
Se yttrande i kapitel 1.
077. Malmö kommun
Se yttrande i kapitel 5.1.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad instämmer i förslagen kring utbildning och
kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna. Förslagen om att
mänskliga rättigheter förs in tydligare i utbildningen samt övriga
författningsförslag kommer förmodligen att innebära att delar av den
kommunala verksamheten behöver klargöra vad de internationella
åtagandena kring mänskliga rättigheter betyder för verksamheten.
284
Mölndals stad anser därför att en statligt finansierad
utbildningssatsning kring mänskliga rättigheter riktad till lärare, rektorer,
handläggare, chefer och politiker inom kommunerna kompletterar
förslagen från delegationen.
082. Strömsunds kommun
Vi ser även positivt på förslagen om satsningar på utbildning och
kunskapsutveckling om de mänskliga rättigheterna bl.a. för
offentliganställda samt det mångvetenskapliga forskningsprogram om
mänskliga rättigheter som föreslås.
087. Upplands-Bro kommun
Se yttrande i kapitel 5.1.
089. Värmdö kommun
Se yttrande i kapitel 5.4.2.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
091. Öckerö kommun
Utöver utbildning inom utbildningsväsendet anser Öckerö kommun det
vara av vikt att tjänstemän inom offentlig sektor kan erbjudas utbildning i
mänskliga rättigheter. Öckerö kommun ser möjligheter i hur utbildning i
mänskliga rättigheter har potential att bli ett överbryggande redskap i
tvärsektoriellt samarbete på kommunal nivå.
109. Demokratiakademin
Se yttrande i kapitel 5.2.
Den målformulering som Skolverket föreslår ska införas i läroplaner
och kursplaner för elever bör utvidgas till att gälla alla anställda i
offentlig förvaltning: ”att varje tjänsteman ska kunna göra och uttrycka
medvetna etiska ställningstaganden grundade på kunskaper om
mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska värderingar samt
personliga erfarenheter”. Ett sådant krav skulle vara ett tydligt uttryck för
det moderna samhällets förväntan på varje enskild tjänsteman att
självständigt kunna ta ställning i moraliska frågor utan att ta skydd
bakom order från sin chef eller i en mekanisk regeltillämpning.
Vi anser att civilsamhällets organisationer ska spela en viktig roll vid
kompetensutveckling och utbildning av tjänstemän inom den offentliga
sektorn när det gäller mänskliga rättigheter.
Se även yttrande i kapitel 7.2.
117. Fonden för mänskliga rättigheter
Vi tillstyrker därför utredningens förslag vad gäller förstärkningar i
läroplan och högskolelag och yrkesutbildningar. Kompetensutveckling
inom den offentliga sektorn är särskilt angelägen.
285
123. Föreningen Ordfront
Se yttrande i kapitel 5.2.
Den målformulering som Skolverket föreslår ska införas i läroplaner
och kursplaner för elever bör utvidgas till att gälla alla anställda i
offentlig förvaltning: ”att varje tjänsteman ska kunna göra och uttrycka
medvetna etiska ställningstaganden grundade på kunskaper om
mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska värderingar samt
personliga erfarenheter”. Ett sådant krav skulle vara ett tydligt uttryck för
det moderna samhällets förväntan på varje enskild tjänsteman att
självständigt kunna ta ställning i moraliska frågor utan att ta skydd
bakom order från sin chef eller i en mekanisk regeltillämpning.
Vi anser att civilsamhällets organisationer ska spela en viktig roll vid
kompetensutveckling och utbildning av tjänstemän inom den offentliga
sektorn när det gäller mänskliga rättigheter.
Se även yttrande i kapitel 7.2.
124. Handikappförbunden
Handikappförbunden tillstyrker Delegationens förslag att regeringen ger
Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus) i uppdrag att utarbeta en
strategi för hur statsanställda långsiktigt och systematiskt ska ges
utbildning om de mänskliga rättigheterna.
Handikappförbunden vill framhålla att:
Sådan utbildning måste inkludera funktionshinderperspektivet och
särskilt de generella principerna i artikel 3 i konventionen om rättigheter
för personer med funktionsnedsättning, så rättigheterna för människor
med funktionsnedsättning beaktas på ett lämpligt sätt.
126. Hjälpmedelsinstitutet (HI)
HI är positiv till att en bred kompetensutvecklingssatsning kring
Mänskliga rättigheter föreslås för statliga myndigheter likaså för
kommuner och landsting. Krav bör ställas vid upphandlingar att även
privata aktörer att genomföra utbildningar i Mänskliga rättigheter.
Övriga kommentarer HI skrev i sitt yttrande Främja, Skydda, Övervaka
– FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning
(SOU 2009 – 36) kommer att innebära ett paradigmskifte från ett socialt
till ett rättighetsperspektiv. Kunskap om detta viktiga skifte verkar ännu
inte ha nått ut i det svenska samhället. HI bedömer att detta även gäller
inom kommuner, landsting och andra som har ansvar för att se till att
Sverige lever upp till konventionen.
155. Raoul Wallenberg institutet (RWI)
Emellertid föreslår Delegationen endast begränsade utbildningsinsatser i
frågor rörande mänskliga rättigheter, trots att det här föreligger
uppenbara brister. En skyldighet till utbildning föreligger dessutom redan
därför att myndigheter ska tillämpa fördragskonform tolkning av svensk
lag, något som man inte alltid är medveten om. Ett primärt mål bör därför
vara att all personal inom statlig, landstings- och kommunal förvaltning
är väl förtrogna med regler om mänskliga rättigheter. Den uppfattningen
tycks delas av delegationen och man har ett ambitiöst förslag till
författningsändringar, som går ut på att myndigheter ska åläggas att all
verksamhet ska bedrivas i enlighet med Sveriges internationella
286
åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Sådana stadganden är positiva,
men utgör inte någon lösning. Personalen kan inte mer om MR bara för
att det finns en bestämmelse om MR-konventioner ska beaktas. I
sammanhanget efterlyses därför att myndigheterna åläggs att genomföra
mera konkreta utbildningsåtgärder. Beträffande humanitär rätt (krigets
lagar) föreskrivs i Totalförsvarets folkrättsförordning (SFS 1990:12) att
försvarsmakten och vissa myndigheter ska se till att personal inom
verksamheten får en tillfredsställande information och utbildning om
folkrättens regler i krig och neutralitet. I svensk författning bör införas ett
motsvarande stadgande, att personal vid myndigheter ska ha
tillfredsställande kunskaper rörande mänskliga rättigheter. (Endast
socialstyrelsen föreslås få ett sådant uppdrag.) En bestämmelse om
”tillfredsställande information och utbildning om Sveriges internationella
åtaganden om de mänskliga rättigheterna” bör införas i bl.a.
Myndighetsförordningen (SFS 2007:515), Kommunallagen (SFS
1991:900) och ev. övriga författningar.
168. Roma International
Se yttrande i kapitel 1.
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 1.
175. Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige (SIOS)
Se yttrande i kapitel 1.
186. Svenska Tornedalingars Riksförbund (STR-T)
Vad gäller betänkandet tillstyrker STR-T följande:
- att en långsiktig plan för utbildning inom mänskliga rättigheter
av statsanställda framtas och genomförs (se även yttranden i
kapitel 2.4, 3.1, 5.2, 6.1 och 7.2).
187. UN Women Nationell kommitté Sverige
Se yttrande i kapitel 1.
•
att regeringen ger Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus)
i uppdrag att utarbeta en strategi för hur statsanställda långsiktigt och
systematiskt ska ges utbildning om de mänskliga rättigheterna.
191. Sveriges advokatsamfund
Se yttrande i kapitel 5.1.
204. Synskadades Riksförbund (SRF)
Se yttrande i kapitel 1.
217. Svenska kyrkan
Se yttrande i kapitel 5.3.2.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Svenska missionsrådet välkomnar särskilt delegationens betoning på
långsiktig och systematisk utbildning för statsanställda samt att de
287
mänskliga rättigheterna i utbildningar ska behandlas som bindande
åtaganden för staten och inte enbart som frågor om etik och värderingar.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Sveriges Kristna Råd välkomnar särskilt delegationens betoning på
långsiktig och systematisk utbildning för statsanställda samt att de
mänskliga rättigheterna i utbildningar ska behandlas som bindande
åtaganden för staten och inte enbart som frågor om etik och värderingar.
231. Västra Götalandsregionen
Västra Götalandsregionen bedömer att kunskapen bland personer
verksamma inom den offentliga sektorn är bristfällig och att en klar
satsning på kompetensutveckling behövs, liksom en tydligare plats för
människorättsfrågor inom olika professionsutbildningar. Det står klart att
denna kunskapssatsning i sin tur kräver utveckling av ny kunskap, vilket
talar för en satsning på forskning om mänskliga rättigheter i ett svenskt
sammanhang.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Se yttrande i kapitel 4.1. och 5.1.
Tveksam
144. Landsorganisationen i Sverige (LO)
LO anser att det inte är tillräckligt att Kompetensrådet för utveckling i
staten (Krus) och Sveriges Kommuner och Landsting får i uppdrag att ta
fram utbildning om de mänskliga rättigheterna. Även arbetsmarknadens
parter bör få möjlighet att aktivt vara del av en långsiktig plan för
säkerställande av att anställda och förtroendevalda systematiskt och
långsiktigt erbjuds kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna.
230. Broderskapsrörelsen – Sveriges kristna socialdemokrater
Se yttrande i kapitel 2.4.
180. Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen
Avdelningen anser att det inte är tillräckligt att Kompetensrådet för
utveckling i staten (Krus) och Sveriges Kommuner och Landsting får i
uppdrag att ta fram utbildning om de mänskliga rättigheterna. Även
arbetsmarknadens parter bör få möjlighet att aktivt vara del av en
långsiktig plan för säkerställande av att anställda och förtroendevaldas
systematiskt och långsiktigt erbjuds kompetensutveckling om de
mänskliga rättigheterna.
Övriga kommentarer
044. Malmö högskola
Slutligen vill Malmö högskola peka på de stora kunskapsbehov som
föreligger kring mänskliga rättigheter i vidare mening. Den bild som
288
Delegationen presenterar av ett växande intresse från statliga
myndigheter, kommuner och landsting, känner vi väl igen. Universitet
och högskolor – inte minst Malmö högskola som ett kunskapscentrum i
migrationsfrågor för landets södra region – har i detta sammanhang en
viktig roll att fylla.
5.4.2 Utbildning inom kommuner och landsting
Delegationens förslag: Regeringen bjuder in Sveriges Kommuner och
Landsting till en aktiv dialog om hur det kan säkerställas att anställda och
förtroendevalda i kommuner och landsting systematiskt och långsiktigt
erbjuds kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna.
Tillstyrker eller har inget att erinra
017. Socialstyrelsen
Socialstyrelsen tillstyrker i huvudsak förslaget att regeringen bjuder in
Sveriges Kommuner och Landsting till en dialog om
kompetensutveckling för anställda och förtroendevalda i kommuner och
landsting.
Socialstyrelsen anser att uppdraget inte endast bör involvera Sveriges
Kommuner och Landsting. Myndigheter med ansvar för kommunala och
landstingskommunala områden vad gäller kunskapsstyrning, normering
och tillsyn är bl. a Skolverket, Skolinspektionen och Socialstyrelsen. Det
är därför lämpligt att dessa myndigheter, som har att ta tillvara den
enskildes rättigheter också engageras i kompetensutvecklingen för
anställda och förtroendevalda i kommuner och landsting.
018. Statens folkhälsoinstitut (FHI)
Statens folkhälsoinstitut välkomnar förslaget om behovet att utbilda och
kompetensutveckla anställda i offentliga sektorn om de mänskliga
rättigheterna. FHI anser att mänskliga rättigheter genomsyrar en stor del
av samhälliga strukturer och institutioner och därför är det angeläget att
statstjänstemän bör inneha grundläggande kunskap om de mänskliga
rättigheterna för att på ett bra sätt kunna utöva sin roll och att vara till
nytta för medborgarna.
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Se yttrande i kapitel 5.1.
040. Stockholms universitet
Stockholms universitet instämmer med delegationens förslag i kapitel 7
avseende utbildning och kompetensutveckling.
062. Eskilstuna kommun
Se yttrande i kapitel 5.4.1.
063. Gävle kommun
Se yttrande i kapitel 5.4.1.
289
070. Karlstads kommun
Enligt utredningen är förekomsten av och innehållet i utbildningar i MRfrågor väldigt olika i olika kommuner, landsting och regioner. Förslaget
om arbetet med en sammanhållen utbildning är välkommet eftersom en
gemensam utbildning säkerligen bidrar till att frågorna flyttas fram i
kommuner och landsting.
075. Linköpings kommun
Linköpings kommun anser, precis som delegationen, att förtroendevalda
och anställda inom kommuner behöver kompetens om de mänskliga
rättigheterna och vilka krav som ställs på den offentliga verksamheten
med hänsyn till Sveriges internationella åtaganden på dessa områden.
Linköpings kommuns bedömning är att det krävs omfattande
kompetens- och utbildningsinsatser för att internationella konventioner
om mänskliga rättigheter på ett mer konsekvent, tydligt och långsiktigt
sätt ska genomsyra den kommunala verksamheten vilket kan innebära
ökade kostnader för kommunen. Om så blir fallet bör kommunerna
kompenseras ekonomiskt för detta genom statsbidrag.
077. Malmö kommun
Se yttrande i kapitel 5.1.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad instämmer i förslagen kring
kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna.
utbildning
och
084. Södertälje kommun
Södertälje kommun ser positivt på delegationens förslag om att
regeringen ska bjuda in till en dialog om hur en systematisk och
långsiktig kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna kan
erbjudas till anställda och förtroendevalda i kommunerna. För att en mer
omfattande satsning ska vara möjlig på lokal nivå är det viktigt med stöd
och långsiktig extern finansiering.
085. Tranås kommun
Tranås kommun tillstyrker förslaget. Denna utbildning måste prioriteras
om grundtanken om att mänskliga rättigheter ska genomsyra den
kommunala verksamheten ska kunna förverkligas. Kostnaderna för
denna utbildning bör delas mellan staten och kommunerna. (se avsnitt
10.1.2)
086. Trollhättans kommun
Trollhättans Stad ser det som positivt att regeringen bjuder in SKL till
dialog om hur det kan säkerställas att anställda och förtroendevalda i
kommuner och landsting erbjuds kompetensutveckling om de mänskliga
rättigheterna.
087. Upplands-Bro kommun
Se yttrande i kapitel 5.1.
290
089. Värmdö kommun
För att de mänskliga rättigheterna ska respekteras behöver de som är
verksamma i kommunen, såväl politiker som tjänstemän enligt
delegationen ha kompetens inom området. Därför föreslås att regeringen
bjuder i Sveriges Kommuner och Landsting till en dialog om hur det kan
säkerställas att anställda och förtroendevalda i kommuner och landsting
erbjuds kompetensutveckling inom de mänskliga rättigheterna. Även
tydliga formuleringar föreslås föras in om utbildning gällande de
mänskliga rättigheterna i läroplanerna och kursplanerna för det allmänna
skolväsendet. Förvaltningen delar delegationens syn på vikten av
kompetensutveckling och utbildningsinsatser för att säkerställa att skydd
av de mänskliga rättigheterna efterlevs.
Arbetet med de mänskliga rättigheterna berör alla områden och
verksamheter inom kommunen och det är därför viktigt att utbildning
anpassas till detta. Framtida utbildningsinsatser anser förvaltningen kan
vara ett stöd för kommunen i att synliggöra arbetet med skydd av
mänskliga rättigheter men även för att tydliggöra ansvaret.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1 och övrig kommentar i detta kapitel (kap. 5.4.2).
093. Örnsköldsviks kommun
Däremot är delegationens förslag att kommunernas förtroendevalda och
anställda ska erbjudas en systematisk och långsiktig kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna en god ide.
095. Östergötlands läns landsting
Vidare instämmer landstinget i betänkandets förslag om att anställda och
förtroendevalda i kommuner och landsting systematiskt och långsiktigt
måste erbjudas kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna.
096. Jönköpings läns landsting
Landstinget instämmer i delegationens beskrivning om att utbildning är
en central del i att implementera de mänskliga rättigheterna i den
offentliga verksamheten.
Det handlar om utbildning och fortbildning i bemötandefrågor, om hur
de mänskliga rättigheterna omsätts i det praktiska arbetet och i mötet
med människor. Här har varje landsting och kommun ett ansvar.
097. Värmlands läns landsting
När det gäller utbildning inom kommuner och landsting skriver
delegationen att de som är verksamma inom den offentliga sektorn, även
förtroendevalda, behöver ha kompetens om de mänskliga rättigheterna
och vilka krav Sveriges internationella åtaganden på detta område ställer
på den offentliga verksamheten. Här har Sveriges Kommuner och
Landsting (SKL) en given roll som initiativtagare och stöd för
landstingen. MR borde även kunna ingå som en förutsättning i det
nätverksarbete som pågår i nätverken Demokrati och Hälsa samt
Uppdrag Hälsa, ett utvecklingsforum där förtroendevalda och tjänstemän
utbyter erfarenheter och utvecklar sin kompetens som befolkningsföreträdare och uppdragsgivare.
291
124. Handikappförbunden
Regeringen måste även bjuda in funktionshindersrörelsen till en aktiv
dialog om hur det kan säkerställas att anställda och förtroendevalda i
kommuner och landsting systematiskt och långsiktigt erbjuds
kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna, inbegripet
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Handikappförbunden genomför löpande utbildningar bland annat för
beslutsfattare och tjänstemän i kommuner och landsting och har därmed
omfattande erfarenheter av sådana utbildningsinsatser.
Se även yttrande i kapitel 5.3.3.
126. Hjälpmedelsinstitutet (HI)
Se yttrande i kapitel 5.4.1.
155. Raoul Wallenberg institutet (RWI)
Se yttrande i kapitel 5.4.1.
161. Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners
rättigheter (RFSL)
RFSL vill understryka vikten av att anställda och förtroendevalda i
kommuner och landsting erhåller kompetensutveckling om de
mänskliga rättigheterna och menar att också det civila samhället bör
delta i en dialog med Sveriges Kommuner och Landsting gällande
sådan kompetensutveckling.
Delegationen föreslår att regeringen bjuder in Sveriges Kommuner och
Landsting till en aktiv dialog om hur det kan säkerställas att anställda och
förtroendevalda i kommuner och landsting systematiskt och långsiktigt
erbjuds kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna. Det är
viktigt, menar RFSL, att det civila samhället deltar i en sådan dialog.
Regeringen bör ta en dialog med Sveriges Kommuner och Landsting på
stort allvar och målmedvetet satsa på att den leder till att anställda och
förtroendevalda i kommuner och landsting erhåller kompetensutveckling
om de mänskliga rättigheterna. RFSL har genom sina egna
utbildningsinsatser för att höja hbt-kompetensen i verksamheter inom
kommuner och landsting kunnat erfara den förbättring i medvetenhet och
bemötande som dessa insatser resulterat i. En kompetensutveckling på
alla områden gällande mänskliga rättigheter inom verksamheter i
kommuner och landsting bör kunna ge likartade positiva resultat.
168. Roma International
Se yttrande i kapitel 1.
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 1.
175. Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige (SIOS)
Se yttrande i kapitel 1.
292
187. UN Women Nationell kommitté Sverige
Regeringen bör också bjuda in Sveriges Kommuner och Landsting till en
aktiv dialog om hur det kan säkerställas att anställda och förtroendevalda
i kommuner och landsting systematiskt och långsiktigt erbjuds
kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna.
191. Sveriges advokatsamfund
Se yttrande i kapitel 5.1.
197. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)
SKL ser positivt på delegationens förslag om att regeringen ska bjuda in
SKL till en dialog om hur det kan säkerställas att anställda och
förtroendevalda i kommuner och landsting systematiskt och långsiktigt
erbjuds kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna. För att en
mer omfattande satsning ska vara möjlig på lokal och regional nivå är det
viktigt med en långsiktig extern finansiering.
204. Synskadades Riksförbund (SRF)
Se yttrande i kapitel 1.
217. Svenska kyrkan
Se yttrande i kapitel 5.3.2.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Se yttrande i kapitel 1.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Se yttrande i kapitel 1.
231. Västra Götalandsregionen
Se yttrande i kapitel 5.1.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Se yttrande i kapitel 5.1.
Detta kan antas gälla även för andra frågor kopplade till mänskliga
rättigheter. Utifrån våra erfarenheter ställer vi oss tveksamma till i vilken
grad kommuner och landsting faktiskt kommer att prioritera och
genomföra kontinuerlig utbildning och fortbildning av anställda om det
ska ske inom befintlig budget och utan effektiv tillsynsmyndighet. Vi vet
att det i dag förekommer instruktioner att diskriminera inom såväl
landstingens som inom kommunala verksamheter och där detta sker
medvetet i förhållande till diskrimineringslagen. Enbart lagkrav och
kunskap leder inte till förändring om det inte finns en grundsyn hos de
ansvariga som stödjer detta.
Se även yttrande i kapitel 4.1.
293
Tveksam
144. Landsorganisationen i Sverige (LO)
Se yttrande i kapitel 5.4.1.
180. Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen
Se yttrande i kapitel 5.4.1.
Övriga kommentarer
066. Jönköpings kommun
Se yttrande i kapitel 3.2.3.
090. Västerås kommun
I slutbetänkandet lyfter delegationen fram att kommuner och landsting
redan i dag är skyldiga att följa internationells konventioner om
mänskliga rättigheter. Samtidigt tydliggörs behovet av omfattande
utbildningsinsatser för att dessa överenskommelser på ett konsekvent sätt
ska genomsyra den kommunala verksamheten. I det fall utbildningsinsatserna ska organiseras och genomföras regionalt eller lokalt krävs
finansiering på nationell nivå.
Se även tillstyrkande i detta kapitel (kap. 5.4.2).
091. Öckerö kommun
Öckerö kommun vill föreslå att de kommuner som redan i dag bedriver
ett välutvecklat och tydligt människorättsarbete får statuera goda
exempel och att kunskap om deras arbetssätt bör spridas. Öckerö
kommun är av naturliga skäl särskilt intresserad av att ta del av goda
exempel på hur små kommuner kan organisera sitt arbete för främjande
av de mänskliga rättigheterna.
106. Centrum för rättvisa
Centrum för rättvisa har erfarenhet av att beslutsfattare i kommuner inom
sitt eget kompetensområde har saknat kunskaper i fråga om mänskliga
rättigheter. Detta gäller exempelvis beträffande kommunalt
planläggningsarbete enligt plan- och bygglagen. Centrum för rättvisa
företräder och har företrätt enskilda hus- och markägare på orter som
Linköping, Borlänge, Burlöv och i Insjön. Dessa kommuner har vid
planläggning enligt plan- och bygglagen försökt beröva människor deras
mark och bostäder för att äganderätten till fastigheterna ska kunna
överföras till olika kommersiella företag. I flera fall har regeringen
sedermera underkänt planerna. Erfarenheten har visat att det har förelegat
omfattande kunskapsbrister exempelvis i fråga om att regeringsformen
stadgar att enskildas egendom enbart får berövas en enskild för att
tillgodose ”angelägna allmänna intressen” och att Europakonventionen
ger enskilda ett särskilt starkt skydd när det gäller människors hem.
147. Lärarförbundet
De nya examenskraven i lärarutbildningen och kraven i
rektorsutbildningen vad gäller mänskliga rättigheter utgör ett steg i rätt
riktning. Kompetensutveckling behövs även för de lärare som redan är
294
yrkesverksamma. Kompetensutveckling kan, mot bakgrund av den
satsning som görs inom den offentliga sektorn, komma att omfatta även
redan verksamma lärare inom den kommunala sektorn. Förbundet vill i
detta sammanhang uppmärksamma det förhållandet att motsvarande
behov, med hänsyn till skollagens bestämmelser, finns för de
yrkesverksamma inom fristående skolor och andra verksamheter under
skollagen.
230. Broderskapsrörelsen – Sveriges kristna socialdemokrater
Se yttrande i kapitel 2.4.
6 Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga
rättigheter i Sverige
6.1 Ett forskningsprogram om mänskliga rättigheter
Delegationens förslag: Ett långsiktigt forskningsprogram om mänskliga
rättigheter i Sverige inrättas. Regeringen ger Vetenskapsrådet i uppdrag
att, i samarbete med andra forskningsråd, närmare utforma och hantera
detta forskningsprogram.
Tillstyrker eller har inget att erinra
017. Socialstyrelsen
Socialstyrelsen har inget att erinra mot förslagen gällande
kommunallagen och att ett långsiktigt forskningsprogram om mänskliga
rättigheter i Sverige inrättas.
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Handisam är av uppfattningen att det finns ett behov av forskning och
kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige. Liksom
utbildning och kompetensutveckling är detta en förutsättning för att
stärka arbetet med att säkerställa de mänskliga rättigheterna i Sverige och
det behövs också som grund för att kunna utveckla utbildning och
kompetensutveckling på området.
022. Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS)
Ett förslag som är mera direkt närliggande FAS ansvar som
forskningsfinansiär är förslaget att förstärka forskningen om mänskliga
rättigheter i Sverige. I detta syfte föreslås ett långsiktigt forskningsprogram om mänskliga rättigheter bestående av fyra komponenter: en
grundforskningsdel, en forskarskola, behovsmotiverad forskning samt ett
forskningsnätverk. Delegationen pekar särskilt på behov av forskning
inom områden som hälsovård, utbildning, rättsväsende och demokratiska
processer. Vetenskapsrådet föreslås få i uppdrag att i samarbete med
andra forskningsråd närmare utforma forskningsprogrammet. FAS finner
förslaget att inrätta ett forskningsprogram för mänskliga rättigheter i
295
Sverige välmotiverat och tillstyrker förslaget. En synpunkt är att förutom
de områden som utredningen särskilt pekat på som exempel och som
kännetecknas av att det handlar om förhållandet mellan det offentliga och
medborgarna, vill FAS understryka behovet av forskning om de
mänskliga rättigheterna även på områden som präglas av civilrättsliga
förhållanden. Ett sådant område är arbetsmarknaden där frågor om de
mänskliga rättigheterna ofta aktualiseras, t.ex. ifråga om skyddet för den
personliga integriteten. FAS tillstyrker därmed den bredare inriktning
mot mänskliga rättigheter som även innefattar civilsamhället, näringsliv,
massmedier och organisationer och som förespråkas av delegationen.
036. Specialpedagogiska skolmyndigheten
Specialpedagogiska skolmyndigheten tillstyrker att forskning gällande
mänskliga rättigheter måste utvecklas. Forskning kan ske i samverkan
med den nya institutionen/myndigheten och universitet. Dessutom ska
samverkan med andra statliga myndigheters arbete och kommuner och
landsting skapas där erfarenheter om tillämpningen finns.
040. Stockholms universitet
Stockholms universitet instämmer i stort med delegationens förslag i
kapitel 8 avseende forskning om MR. Det är riktigt som delegationen
skriver, att det krävs kunskap om MR ”i relation till det svenska
samhället” (ss. 447-449; citat från s. 447). Det är också riktigt att det är
fråga om tvärsektoriella frågor.
De mänskliga rättigheterna är juridiskt formulerade och juridiskt
bindande normer, och det är också till stor del, för att inte säga
huvudsakligen, med juridiska normer som verktyg som MR ska
implementeras i Sverige, enligt de förslag som delegationen ger. MR
som juridiskt ämne är fast förankrat dels i folkrätten (vad gäller de
internationella normerna), dels i den offentliga rätten (vad gäller
implementeringen av internationella MR-normer samt vad gäller
”inhemska” MR-normer, t ex fri- och rättighetskatalogen i
regeringsformens 2 kap). Som delegationen noterar är MR relevanta för
många, om inte alla, livets områden, och det betyder att de är relevanta
för alla juridikens områden. Det är därför viktigt att uppmuntra
ämnesöverskridande forskning som studerar hur MR påverkar olika
juridiska discipliner inom såväl civilrätt som offentlig rätt (i vid mening),
och som därmed etablerar MR som en aspekt också av dessa andra
ämnen. Särskilt vad gäller normerna om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter är detta av vikt, men även de mer traditionella
medborgerliga och politiska MR-normerna kan s a s dyka upp på
oväntade ställen. (Ett exempel: År 2008 fälldes Sverige i
Europadomstolen för att en hovrätt inte ogillat ett yrkande från en
hyresvärd om uppsägning av ett hyresavtal; att hyresvärden ville tvinga
en hyresgäst att ta ner sin parabolantenn ansågs strida mot dennes
informationsfrihet. Domen avsåg alltså tillämpningen av den
civilrättsliga hyreslagstiftningen.)
De mänskliga rättigheterna är mänskliga produkter och alltså
ingalunda givna; förutom att utgöra ett antal normer nerskrivna i
internationella dokument är MR också ett såväl juridiskt som politiskt
laddat fält, där själva idén om MR, de konkreta normerna liksom frågan
296
om vem som ska ha tolkningsföreträde är och kanske t o m bör vara
föremål för olika uppfattningar. Forskning om MR måste därför omfatta
inte bara juridik och olika samhällsvetenskapliga discipliner, utan också
normativa icke-juridiska discipliner som politisk teori och praktisk
filosofi. För att ”långsiktigt skydda” (s. 449) de mänskliga rättigheterna
behövs inte bara kunskaper om hur de fungerar utan också en kritisk
debatt som ger utrymme för en diskussion om deras grunder – det är
endast om dessa frågor hålls vid liv just som frågor som idén om
mänskliga rättigheter kan försvaras.
Pågående forskning om medborgarskap, rättighet och suveränitet
problematiserar de historiska premisserna på människorättsperspektivet
och dess positionering i ett abstrakt ideal där kopplingen mellan
rättigheter och konkreta levnadsvillkor sällan berörs eller problematiseras
(Douzinas 2000, Chandler 2001, Mbembe 2001). På grundval av detta
vill universitetet särskilt framhålla betydelsen av en stark
forskningsförankring i det fortsatta arbetet för de mänskliga rättigheterna.
Detta gäller i synnerhet forskning som kan belysa historiska,
institutionella och politiska omständigheter som i olika sammanhang
främjar eller hindrar utvecklandet av ett effektivt skydd av mänskliga
rättigheter.
Delegationen hänvisar till Vetenskapsrådets rapport från 2005 som
konstaterar att forskningen om de mänskliga rättigheterna har ökat men
den är till stor del koncentrerad till vissa områden, i första hand
juridiken. Kunskapsbehovet är stort och omfattar ett flertal områden;
framtagande av statistik, utveckling av indikatorer, analys av rådande
regelverk, internationella åtaganden m m. Universitetet delar
delegationens uppfattning om att forskning med flervetenskaplig
inriktning behövs för att belysa alla dimensioner associerade till detta
område. Men delegationens snäva inriktning har också medfört att viktig
forskning om rasism, funktionshinder, sexualitet och hbt-personers
situation ignorerats. Det är således viktigt att värna om den
forskningskompetens som finns inom alla områden där mänskliga
rättigheter och diskriminering problematiseras och att satsa på
pedagogiskt utvecklingsarbete inom dessa områden. Strategiska
satsningar på både utbildning och forskning är nödvändiga för att
säkerställa framtida kunskapsbehov.
Vad gäller förslaget om ett nytt forskningsprogram utgår universitetet
från att Vetenskapsrådet, om förslaget blir verklighet, kommer att
konsultera intresserade institutioner. Att formulera programmet kommer
att bli en grannlaga uppgift, och universitetet vill här poängtera två
aspekter – den politisk-filosofiska och den juridiska. Universitetet vill
även betona diskrimineringens betydelse så att delegationens förslag
kompletteras med särskilda utlysningar som öppnar för att flera
forskningsmiljöer kan etableras i landet.
041. Kungliga Tekniska högskolan
Utredningen föreslår att ett långsiktigt forskningsprogram om mänskliga
rättigheter inrättas med Vetenskapsrådet som huvudman. Vi tillstyrker
detta förslag, och delar utredningens uppfattning att det bör göras
mångdisciplinärt. Vi vill understryka utredningens påpekande (s 259) att
teknisk forskning kan främja förverkligandet av mänskliga rättigheter för
297
personer med funktionsnedsättning. Vi vill också framhålla att teknisk
forskning kan bidra till mänskliga rättigheter även på många andra sätt, t
ex genom att förbättra kommunikation och informationstillgång och
genom att möjliggöra en människovärdig levnadsstandard i länder där
människor ännu lever under materiella omständigheter som försvårar de
mänskliga rättigheternas förverkligande.
043. Lunds universitet
– Juridiska fakulteten
Juridiska fakultetsstyrelsen tillstyrker förslaget om ett minst tioårigt
forskningsprogram om de mänskliga rättigheterna, dock under
förutsättningen att behovet av rättsvetenskaplig grundforskning och
forskarutbildning tillgodoses på ett tydligt och effektivt sätt.
De forskningsfrågor som Delegationen fokuserar på förutsätter inte
bara juridisk kunskap, utan en rättsvetenskaplig ansats. Juridiska
fakultetsstyrelsen anser att Delegationen borde ha lyft fram behovet av
rättsvetenskaplig forskning om mänskliga rättigheter för att säkerställa
rättigheters implementering inom olika samhällssektorer (t ex genom
andra än de rättsvårdande myndigheterna och även genom icke-statliga
aktörer såsom företag). Det är en allvarlig brist i avsnitten om forskning
och kunskapsutveckling.
Delegationen borde ha uppmärksammat att en övervägande del av
forskning och kunskapsutveckling med anknytning till de mänskliga
rättigheterna kräver medverkan av rättsvetenskapliga forskare. Det är
otänkbart att beforska tolkning och implementering av de mänskliga
rättigheterna utan att en eller flera forskare inom projektet har
rättsvetenskaplig kompetens. Detsamma gäller frågan om myndigheters
implementering av mänskliga rättigheter inom sin verksamhet.
Delegationen betonar däremot att ingen enskild disciplin skall äga
frågor om de mänskliga rättigheterna. Medan vi delar denna åsikt är det
likväl korrekt att en mycket begränsad del av forskning om mänskliga
rättigheters implementering kan genomföras utan rättsvetenskapliga
inslag. Av denna anledning anser Juridiska fakultetsstyrelsen att ett
långsiktigt forskningsprogram bör innehålla klart definierade resurser för
rättsvetenskapliga inslag i tvärvetenskaplig forskning om de mänskliga
rättigheterna.
Inte minst genom remissvar på lagförslag bidrar rättsvetenskapliga
institutioner vid stora svenska universitet redan i dag till att fördjupa
kunskapen om huruvida dessa lagförslag är förenliga med Sveriges
åtaganden under MR-konventioner. Medan avfattandet av remissvar är
en obligatorisk uppgift för de rättsvetenskapliga institutionerna utgår
ingen ersättning. I praktiken finansieras remissverksamheten genom
fakultetsanslaget, och leder därmed till en urholkning av övriga
forskningsuppgifter. I jämförelse med andra discipliners finansiering blir
remissansvaret en nackdel för den svenska rättsvetenskapen. Förslaget
om ett långvarigt forskningsprogram innebär en unik möjlighet att
korrigera skevheten i denna fördelning och att stärka den
rättsvetenskapliga MR-forskningen.
– Humaniora och teologi
Den tredje invändningen berör situationen avseende forskning och
utbildning. Denna del är mindre av en invändning och mer av en
298
kommentar avseende betoning. Vi delar helt och hållet MRdelegationens slutsats att både forskning och utbildning om mänskliga
rättigheter släpar efter i Sverige. Det betyder inte att det inte både
undervisas och forskas om mänskliga rättigheter i Sverige just nu.
Problemet är att mänskliga rättigheter fortfarande är ett flervetenskapligt
ämne vid de flesta lärosäten. Mänskliga rättigheter eller människorättsstudier behöver utvecklas som ett eget tematiskt ämne med egen
grundutbildning, forskarutbildning och med en lärar- och forskarkader
som har disputerat i mänskliga rättigheter. Inte som i dag där flertalet
aktiva lärare och forskare har en annan primär ämnesidentitet.
Den enskilt viktigaste åtgärden är en omedelbar och nationell
kraftsamling avseende forskarutbildning och grundforskning. Etablerad
grundforskning är en förutsättning för avancerad tillämpad forskning
som kan bidra med kunskap som går utöver det statliga utredningsväsendet. Forskningen måste också handla om mer än de internationella
åtaganden som Sverige påtagit sig. Det handlar om att skapa flera
etablerade och internationellt erkända forskarmiljöer där fri och
förutsättningslös forskning om mänskliga rättigheter är huvudmålet. En
eller flera forskarskolor är sannolikt en nödvändighet om detta ska kunna
uppnås.
044. Malmö högskola
Delegationen föreslår att en forskarskola och ett forskningsråd som
bedömer forskningsansökningar etableras, liksom att Kommissionen kan
bedriva egna forskningsprojekt som man ser behov utav. Inrättandet av
en forskarskola ser Högskolan positivt på då stärkande av forskning om
mänskliga rättigheter genom en nationell forskarskola är av mycket stor
vikt.
Högskolan delar utredningens uppfattning att forskning om de
mänskliga rättigheternas innebörd, tolkning och tillämpning inom olika
delar av samhället, i vilken mån rättigheterna efterlevs och uppfattas, är
nödvändig om kunskapen om och förståelsen av mänskliga rättigheter
ska utvecklas.
Inrättandet av ett självständigt forskningsråd som säkerställer den
vetenskapliga prövningen är ett led i detta arbete. I detta sammanhang
vill Malmö högskola framhålla vikten av fri forskning, där
kunskapsbehoven identifieras av självständiga forskare. Det finns en risk
för att den fria forskningen träds för när om kunskapsbehoven skall
identifieras av forskare tillsammans med myndighetsföreträdare.
046. Göteborgs universitet
– Samhällsvetenskapliga fakulteten
Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden välkomnar förslaget om en
forskningssatsning på Mänskliga rättigheter, ett mångvetenskapligt
forskningsprogram med en forskarskola. Forskningsområdet är mycket
eftersatt, särskilt vad gäller forskning om sociala, ekonomiska och
kulturella rättigheter. Vidare behöver sådant program ges en
flerdisciplinär karaktär eftersom mänskliga rättigheter i sin tillämpning
berör ett brett spektrum av samhällssektorer samt en utveckling av
statistiska grunddata. Det är helt otillfredsställande att sådana data i dag
inte finns lättillgängliga. Fakultetsnämnden understryker dock att det är
299
av yttersta vikt att ansvaret att närmare utforma och hantera en sådan
satsning läggs på Vetenskapsrådet i samarbete med övriga forskningsråd.
Fakultetsnämnden vill även i sammanhanget påtala att det finns en
risk att doktorander som blir antagna till den föreslagna forskarskolan
förlorar möjligheten till ämnesspecifik specialisering i sitt ämne. Utan
ämnesspecialisering riskerar forskarskolan att förlora såväl kompetens
som legitimitet inom den akademiska världen. Det är därför viktigt att
doktoranderna kan behålla sin ämnesspecifika kompetens även om de
också specialiserar sig inom Mänskliga rättigheter. Positiva erfarenheter
finns att hämta bland annat från de forskarskolor som Göteborgs
miljövetenskapliga centrum (GMV) bedriver.
– Statsvetenskapliga fakulteten
Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet ställer sig
positiv till delegationens förslag att inrätta ett långsiktigt forskningsprogram om mänskliga rättigheter i Sverige. Det som föreslås i
slutbetänkandet är främst ett långsiktigt forskningsprogram som
Vetenskapsrådet ska få i uppdrag att närmare utforma och hantera. Enligt
förslaget rör det sig om ett mångvetenskapligt forskningsprogram som
ska pågå under minst 10 år och bland annat innehålla en forskarskola
med forskarutbildning. Det är av yttersta vikt att det blir just Vetenskapsrådet som får ansvaret att närmare utforma och hantera denna här
satsning på forskning om mänskliga rättigheter. Vi vill dock även
uttrycka en viss farhåga när det gäller det konkreta utformandet av en
forskarskola i Mänskliga rättigheter. När det gäller den forskarskola som
skisseras i slutbetänkandet ser vi en risk i att doktorander som blir
antagna till forskarskolan förlorar möjligheten till ämnesspecifik
specialisering i sitt ämne. Utan ämnesspecialisering riskerar
forskarskolan att förlora såväl kompetens som legitimitet inom den
akademiska världen. Det är därför viktigt att doktoranderna behåller sin
ämnesspecifika kompetens även om de också specialiserar sig inom
Mänskliga rättigheter. Här finns det positiva erfarenheter att hämta från
andra forskningsskolor som fungerar på detta sätt, t ex Göteborgs
miljövetenskapliga centrum (GMV) som bedriver forskarskolor som
innebär en viss ämnesinriktning men där doktoranderna är knutna till sin
institution och ämnesdisciplin.
– Institutionen för socialt arbete
Som utredningen framhåller är forskning om mänskliga rättigheter ett
mycket eftersatt område. Merparten av den (ringa) forskning som finns är
juridisk forskning, men som utredningen konstaterar (s 262) är forskning
om ekonomiska sociala och kulturella rättigheter obetydlig. Vi vill varmt
understödja utredningens förslag om ett långsiktigt forskningsprogram
om mänskliga rättigheter och att Vetenskapsrådet ges i uppdrag att i
samarbete med andra forskningsråd närmare utforma ett sådant program.
Vi vill i sammanhanget understryka vikten av att ett sådant program ges
en flerdisciplinär karaktär eftersom mänskliga rättigheter i sin
tillämpning berör ett brett spektrum av samhällssektorer. Detta gäller inte
minst sociala rättigheter inom socialtjänst/socialförsäkring, utbildning,
hälsovård, arbetsmarknad m.fl. sektorer. För att underlätta forskning om
mänskliga rättigheter, men också för att stat, kommun m.fl. ska kunna
följa upp och redovisa utvecklingen behövs en utveckling av statistiska
300
grunddata. I dag finns inte sådana data på ett lättillgängligt sätt vilket är
helt otillfredsställande.
049. Svenska Unescorådet
Unescorådet välkomnar förslaget om att etablera långsiktiga
forskningsprogram inom området och förutsätter att förslaget också
gäller forskning inom internationellt arbete för MR.
050. Sametinget
Sametinget tillstyrker Delegationens förslag att ett långsiktigt
forskningsprogram om mänskliga rättigheter i Sverige inrättas.
Forskningsprogrammet om mänskliga rättigheter föreslås bestå av
grundforskning, forskarskola, behovsmotiverade forskningsstudier och
ett forskningsnätverk.
Sametinget anser att forskningsprogrammet för mänskliga rättigheter
ska finansieras genom ett nytt forskningsanslag för politiken för de
mänskliga rättigheterna.
051. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU)
SLU har inom flera forskningsområden kontakt med många
utvecklingsländer där kunskap om och forskning kring mänskliga
rättigheter kan var till god nytta. SLU ser därför positivt på att ett
forskningsprogram inrättas och finansieras.
057. Statens museer för världskultur
I det långsiktiga forskningsprogram som föreslås av delegationen ser
Statens museer för världskultur möjligheter till samverkan med andra
institutioner än universiteten för att på så sätt öka ämnesbredden.
Kartläggningar, forskning och statistikutveckling kan och bör ges i
uppdrag till olika institutioner med olika tematisk ingång. Samverkan på
olika nivåer är en förutsättning för att kunna genomföra riktade insatser
och säkra att kompetensutvecklingsinsatser når sin fulla potential.
Publika institutioner har dessutom en unik möjlighet att lyfta fram frågor
på ett tillgängligt sätt och skapa synlighet och opinion.
058. Forum för levande historia
Behovet av forskning är stort. Förslaget om stöd till forskning om
mänskliga rättigheter är välkommet. Vetenskapsrådets forskningsinventering visar att det finns områden som är mycket eftersatta. Det
gäller forskning om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och
det gäller forskning om människors värderingar och tolkningar om
mänskliga rättigheter. Statistiska undersökningar och jämförande statistik
är eftersatt, liksom system för indikatorer om mänskliga rättigheter.
FN:s övervakningsorgan har återkommande efterfrågat statistik från
Sverige som inte har kunnat levereras, t ex om hemlösa barn, våld mot
kvinnor mm. Bristen på statistik gör det svårt att följa upp arbetet med
mänskliga rättigheter. Detta har påtalats från EU:s byrå för mänskliga
rättigheter. Förslaget om en tioårig forskningsfinansieringsinsats via
forskningsråden är välkommet och kommer att säkra tillgången på såväl
grundforskning som mer tillämpad forskning.
301
059. ILO-kommittén
Se yttrande i kapitel 1.
062. Eskilstuna kommun
Vi instämmer också med delegationens resonemang om att forskning om
de mänskliga rättigheterna är begränsad i dag och behöver stimuleras och
bedrivas mer systematiskt. Delegationens förslag om ett långsiktigt
forskningsprogram om de mänskliga rättigheterna i Sverige som bör
inrättas låter bra då programmet garanterar kontinuitet och kvalitet av
forskningen. Samtidigt tillgodoser det behovet av forskare och
sakkunniga inom området som den offentliga sektorn har för att kunna
bedriva utbildning och kompetensutveckling.
063. Gävle kommun
Vi instämmer också med delegationens resonemang om att forskning om
de mänskliga rättigheterna är begränsad i dag och behöver stimuleras och
bedrivas mer systematiskt. Delegationens förslag om ett långsiktigt
forskningsprogram om de mänskliga rättigheterna i Sverige som bör
inrättas låter bra då programmet garanterar kontinuitet och kvalitet av
forskningen. Samtidigt tillgodoser det behovet av forskare och
sakkunniga inom området som den offentliga sektorn har för att kunna
bedriva utbildning och kompetensutveckling.
073. Landskrona kommun
Se yttrande i kapitel 1.
077. Malmö kommun
Se yttrande i kapitel 5.1.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad instämmer till förslagen om forskning
kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige.
och
082. Strömsunds kommun
Se yttrande i kapitel 5.4.1.
084. Södertälje kommun
Södertälje kommun har inga invändningar om en ökad satsning på
forskning om mänskliga rättigheter.
086. Trollhättans kommun
Trollhättans Stad ser positivt på forskning och kunskapsutveckling om
mänskliga rättigheter i Sverige.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
103. Amnesty Sverige
Amnesty välkomnar förslaget kring ett långsiktigt forskningsprogram i
mänskliga rättigheter i Sverige.
302
109. Demokratiakademin
Vi anser det nödvändigt att forskningen om mänskliga rättigheter
förstärks kraftigt.
Den svenska forskningen om mänskliga rättigheter är fortfarande
blygsam samtidigt som många universitet har skapat utbildningsprogram
om mänskliga rättigheter. Betydelsen av mänskliga rättigheter är i dag
mycket stor och det är ett internationellt kunskapsområde som växer
mycket snabbt. Det finns därför ett stort behov av att utvidga forskningen
om mänskliga rättigheter i Sverige.
115. Folkbildningsrådet
Ett forskningsprogram om mänskliga rättigheter behöver av den
anledningen innefatta folkbildningens värdegrundsbaserade verksamhet.
Forskning som inte uppmärksammar folkbildningens del i detta arbete
kommer att innehålla stora kunskapsluckor. Folkbildarna och
folkbildningen verkar dessutom tillsammans med aktörer inom det övriga
civila samhället, med offentliga institutioner och ibland med det privata
näringslivet. Det är därför viktigt att folkbildningen studeras som en
integrerad del i det större samhällskontext där arbetet för mänskliga
rättigheter pågår, och inte isolerat. Forskning med denna inriktning kan
även inspirera och på andra sätt bidra till att studieförbund och
folkhögskolor fortsätter att utveckla sitt arbete inom området.
123. Föreningen Ordfront
Vi anser det nödvändigt att forskningen om mänskliga rättigheter
förstärks kraftigt.
Den svenska forskningen om mänskliga rättigheter är fortfarande
blygsam samtidigt som många universitet har skapat utbildningsprogram
om mänskliga rättigheter. Betydelsen av mänskliga rättigheter är i dag
mycket stor och det är ett internationellt kunskapsområde som växer
mycket snabbt. Det finns därför ett stort behov av att utvidga forskningen
om mänskliga rättigheter i Sverige.
155. Raoul Wallenberg institutet (RWI)
En väsentlig uppgift för den nya myndigheten är att främja utbildning,
forskning och kompetensutveckling. RWI ser naturligtvis med stor
tillfredsställelse att särskilda medel anslås för forskning rörande
mänskliga rättigheter.
161. Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners
rättigheter (RFSL)
RFSL välkomnar att ett långsiktigt forskningsprogram om mänskliga
rättigheter inrättas och vill understryka vikten av att forskning ska kunna
ske i samarbete med företrädare från det civila samhället.
Delegationen föreslår att ett långsiktigt forskningsprogram om
mänskliga rättigheter i Sverige inrättas och att regeringen ger
Vetenskapsrådet i uppdrag att, i samarbete med andra forskningsråd,
närmare utforma och hantera detta forskningsprogram. RFSL välkomnar
ett sådant forskningsprogram och vill understryka vikten av att forskning
ska kunna ske i samarbete med företrädare från det civila samhället.
303
Särskilt när det gäller de behovsmotiverade forskningsstudier, som ska
utgöra en del av forskningsprogrammet, utgör det civila samhället en
betydande resurs och kan vara en mycket fruktbar samarbetspartner.
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 1.
174. Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO)
RIO stöder de forskningsinsatser som beskrivs i förslaget.
186. Svenska Tornedalingars Riksförbund (STR-T)
Vad gäller betänkandet tillstyrker STR-T följande:
- att forskning om mänskliga rättigheter intensifieras (se även
yttranden i kapitel 2.4, 3.1, 5.2, 5.4.1., och 7.2).
187. UN Women Nationell kommitté Sverige
Se yttrande i kapitel 1.
•
att ett långsiktigt forskningsprogram om mänskliga rättigheter i
Sverige inrättas. Forskningsprogrammet bör bestå av fyra delar; en
grundforskningsdel, en forskarskola, behovsmotiverade forskningsstudier
samt ett forskningsnätverk. Regeringen bör ge Vetenskapsrådet i uppdrag
att i samarbete med andra forskningsråd närmare utforma och hantera
detta forskningsprogram.
191. Sveriges advokatsamfund
Se yttrande i kapitel 5.1.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Delegationen föreslår vidare att ett långsiktigt forskningsprogram om
mänskliga rättigheter ska inrättas. Programmet ska bestå i en
grundforskningsdel, forskarskola, behovsmotiverade forskningsstudier
och ett forskningsnätverk. Vetenskapsrådet bör ges i uppdrag att i
samarbete med andra forskningsråd närmare utforma och hantera detta
forskningsprogram.
197. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)
SKL har inga invändningar om en ökad satsning på forskning om
mänskliga rättigheter.
217. Svenska kyrkan
Svenska kyrkan bejakar delegationens förslag om ett långsiktigt
forskningsprogram om mänskliga rättigheter i Sverige.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Delegationen anser att en del av forskningsprogrammet bör ge utrymme
för mer specifika studier utifrån kunskapsbehov som identifieras
gemensamt av flera aktörer, främst forskare, myndigheter och
organisationer som arbetar med frågorna, med fördel genom ett nätverk
eller forum för kontakter och samverkan (sidorna 449-450). Det är viktigt
att organisationer inom det civila samhället kan bidra till att identifiera
304
forskningsbehov utifrån erfarenheter och kompetensområden och därför
välkomnar Svenska missionsrådet att organisationer nämns som aktörer
av delegationen. Svenska missionsrådet vill även lyfta fram religionsoch övertygelsefrihet som ett område där mycket lite forskning bedrivs i
Sverige och där det finns stort behov av forskning.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Delegationen anser att en del av forskningsprogrammet bör ge utrymme
för mer specifika studier utifrån kunskapsbehov som identifieras
gemensamt av flera aktörer, främst forskare, myndigheter och
organisationer som arbetar med frågorna, med fördel genom ett nätverk
eller forum för kontakter och samverkan (sidorna 449-450). Det är viktigt
att organisationer inom det civila samhället kan bidra till att identifiera
forskningsbehov utifrån erfarenheter och kompetensområden och därför
välkomnar Sveriges Kristna Råd att organisationer nämns som aktörer av
delegationen. Sveriges Kristna Råd vill även lyfta fram religions- och
övertygelsefrihet som ett område där mycket lite forskning bedrivs i
Sverige och där det finns stort behov av forskning.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Sveriges Antidiskrimineringsbyråer instämmer i de förslag som gäller
forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige, då
forskning bör ligga till grund för bland annat utvecklingen av
utbildningsinsatser inom området. Genom forskningen kan även
situationen för särskilt utsatta grupper i förhållande till den normsättande
majoritetsbefolkningen såväl som dessa normer synliggöras. Sveriges
Antidiskrimineringsbyråer vill se en förstärkning av de medel som
tilldelas forskning inom MR-området. Detta innebär att vi motsätter oss
en inkludering av detta anslag i befintlig budget för utgiftsområde 16 om
detta skulle komma att finansieras genom en sammanslagning av de
redan i dag låga anslagen för forskning inom MR-relaterade områden
(rasism, jämställdhet m fl.). Detta skulle inte innebära en förstärkning för
denna typ av forskning utan tvärtom försvaga forskningsfältet genom att
samma pott pengar ska spridas över ett större fält.
Tveksam
048. Vetenskapsrådet
I slutbetänkandet framhålls att det är angeläget att regeringen stimulerar
forskning och annan kunskapsutveckling kring hur de mänskliga
rättigheterna regleras, tillämpas och uppfattas i Sverige. Betänkandet
påtalar också, att med tanke på den vikt som regeringen lägger vid
utbildning och kunskap om de mänskliga rättigheterna, är det viktigt att
det finns en bas för en sådan bred kunskapsutveckling genom särskilt
stöd till forskning om de mänskliga rättigheterna. Slutbetänkandet
föreslår därför att det inrättas ett långsiktigt forskningsprogram om de
mänskliga rättigheterna i Sverige och föreslår regeringen att ge
305
Vetenskapsrådet i uppdrag att, i samarbete med andra forskningsråd,
närmare utforma och hantera detta forskningsprogram. Programmet ska
enligt betänkandet bestå av fyra delar: en grundforskningsdel, en
forskarskola,
behovsmotiverade
forskningsstudier
samt
ett
forskarnätverk. Nedan kommenterar Vetenskapsrådet dessa delar i tur
och ordning.
Grundforskningsprogrammet
I slutbetänkandets bakgrundsbeskrivning refereras till Vetenskapsrådets
rapport till regeringen från 2005, där Vetenskapsrådet fått i uppdrag att
besvara ett antal frågor om forskning kring mänskliga rättigheter. De
slutsatser som Vetenskapsrådet då drog kvarstår. Detta bekräftas av
delegationens kompletterande uppgifter. En av slutsatserna i denna
rapport var att forskningen på området är angelägen och värd ett generellt
stöd, men att forskningens utveckling varit olika stark inom olika
delområden och i olika miljöer.
Därför instämmer Vetenskapsrådet i betänkandets förslag om ett
långsiktigt grundforskningsprogram som ska styras enbart av
forskarsamhällets egna frågor om de mänskliga rättigheterna.
Vetenskapsrådet understryker också, i likhet med betänkandet, att
programmet bör involvera ett flertal vetenskapliga discipliner och att
forskningen omfattar hela bredden av de mänskliga rättigheterna. Som
påtalades i rapporten är det av vikt att öka samverkan mellan existerande
miljöer och inkludera nya forskningsperspektiv för att åstadkomma tväroch mångvetenskapligt samarbete. En särskild grundforskningssatsning,
med ett särskilt ekonomiskt tillskott, skulle också understryka
betänkandets betoning av att det är angeläget att forskningsprogrammet
inte tolkas som tillhörande ett redan existerande område utan bildar ett
eget område som är öppet för alla discipliner. Vetenskapsrådet menar
vidare att denna forskning även bör kunna inbegripa företeelser också
utanför Sverige.
Vetenskapsrådet ställer sig positivt till att, tillsammans med andra
finansiärer, närmare utforma ett sådant grundforskningsprogram. Ett
sådant program skulle kunna lösa en del av de problem Vetenskapsrådet
uppmärksammade i sin rapport, kring behovet av ökad samverkan mellan
existerande miljöer, inkluderandet av nya forskningsperspektiv och
behovet av att stödja mer seniora forskares verksamhet inom
försummade områden. Vidare anser Vetenskapsrådet att ett program över
längre tid, som förordats i förslaget, skapar ett tillskott till forskningen
inom detta område och kan möjliggöra mer långsiktiga förändringar, men
påminner samtidigt om, att Vetenskapsrådet som längst har möjlighet att
uppteckna femåriga bidrag. Vidare synes den föreslagna nivån vara
rimlig.
Forskarskola
Delegationen konstaterar att tillväxten av unga forskare inom området
måste säkerställas, något som kan vara svårt inom ett område som i stort
sett saknar egna forskarutbildningar och -kurser. Därför menar
delegationen att en satsning på en forskarskola om de mänskliga
rättigheterna också behöver ingå i forskningssatsningen.
I Vetenskapsrådets rapport framhölls behovet av stöd till mer seniora
forskare, men detta kan i viss utsträckning uppfyllas med
306
grundforskningssatsningen. Även här är Vetenskapsrådet villigt att, i
samarbete med andra forskningsråd, ansvara för en sådan utlysning.
Behovsmotiverade forskningsstudier
Delegationen anser vidare att behovet av särskild kunskap om de
mänskliga rättigheternas roll i det svenska samhället innebär att en del av
forskningsprogrammet bör ge utrymme för mer specifika studier utifrån
kunskapsbehov som identifieras gemensamt av flera aktörer, främst
forskare, myndigheter och organisationer som arbetar med frågorna.
Vetenskapsrådet respekterar i högsta grad dessa synpunkter, men
anser att detta uppdrag bör särskiljas från grundforskningsprogrammet
samt att Vetenskapsrådet inte bör vara den myndighet som ansvarar för
denna del.
Vetenskapsrådets synpunkter baseras på erfarenheter av satsningen på
forskningen om Civilsamhället. Den övergripande slutsatsen från dessa
erfarenheter är att komplexiteten ökar och att rollfördelningen tenderar
att bli otydlig. Det är problematiskt att involvera de samhälleliga
intressenterna i mänskliga rättigheter i utformningen av ett
forskningsprogram för vilka de också kommer att utgöra studieobjekt.
Detta i sin tur påverkar kvaliteten i forskningen. Andra erfarenheter
pekar i samma riktning. Utvärderingar har visat att tydlighet i
finansieringssystemet bidrar till en ökad kvalitet i resultaten.
Vetenskapsrådets grundläggande uppgift är att utveckla och finansiera
grundforskning av högsta kvalitet inom alla vetenskapsområden och
särskilt främja mång- och tvärvetenskaplig forskning. Utöver rollen som
rådgivare åt regeringen ligger Vetenskapsrådets främsta kompetens i att
kunna bedöma kvaliteten i forskning. Vetenskapsrådet fungerar därför
som en förmedlare av statliga resurser till forskning. Kravet på att stödja
den mest kvalitativa forskningen bygger in en selektion i denna
förmedling, vilket ger dessa statliga resurser ett ökat värde.
Erfarenheten har visat att problem kan uppstå genom en otydlighet i
roller, där en finansiär förväntar sig högkvalitativ forskning samtidigt
som de skall uppfylla kraven på mer begränsade relevans- eller
behovskriterier. 53 Vetenskapsrådet anser därför att huvudmannaskapet
för satsningen på ett grundforskningsprogram bör vara ett annat än
huvudmannaskapet för ett behovsstyrt forskningsprogram. Resultatet av
en renodling har visat sig generera både forskning av hög kvalitet och
mycket, för området, relevant forskning.
Forskningsnätverk
Slutbetänkandet kopplar de behovsmotiverade studierna till skapandet av
ett nätverk eller forum för kontakter och samverkan mellan forskare å
ena sidan och offentliga och andra aktörer å den andra sidan, vilket,
förutom samverkan kring forskningsuppgifter, även bör inkludera en
satsning på spridning av forskningsbaserad kunskap.
Vetenskapsrådet anser att Vetenskapsrådet mycket väl kan bidra till ett
sådant arbete. Inte minst genom överblicken och kunskapen om den
forskning som bedrivs kan Vetenskapsrådet spela en aktiv roll i detta
arbete med att förmedla kontakter men, av de skäl som anges ovan, anser
53
Mobilising Swedish Social Science Research on Sustainability, Formas, R3:2010, s 28.
307
Vetenskapsrådet inte att denna myndighet bör ansvara för detta – inte
minst då det andra ledet av kontakterna – den offentliga verksamheten – i
större utsträckning saknas, och då initialkostnaden för skapandet av ett
sådant skulle vara allt för stor.
Övriga kommentarer
018. Statens folkhälsoinstitut (FHI)
Se yttrande i kapitel 5.2.
023. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF)
Enligt delegationen ska delar av det forskningsprogram som föreslås
delfinansieras av olika aktörer inom den offentliga sektorn, till exempel
statliga myndigheter. ISF efterlyser en analys av hur denna finansiering
är tänkt att ske. Det framgår inte av förslaget om det ska vara frivilligt för
respektive myndighet att delta i finansieringen och inte heller om de
myndigheter som prioriterar deltagande i forskningsprojekt kommer att
ges ökade anslag.
045. Linnéuniversitetet
Om myndigheten verkligen skall bli oberoende av regeringen och dess
myndigheter bör den också ha egna forskningsmedel.
Förslaget om att enbart inrätta ett särskilt forskningsprogram – utrett
av Vetenskapsrådet i samråd med andra forskningsfinansierande organ –
riskerar att göra myndigheten (kommissionen) alltför beroende av
externa aktörer inom vetenskapssamhället. Även om utredningsförslaget
skisserar ett antal olika beståndsdelar inom ett sådant forskningsprogram
riskerar detta att leda till att forskningsmedlen lätt kan bli en bland
många andra finansieringskällor och därmed att fokus för forskningen
kan försvinna eller suddas ut. Dels har få problemorienterade projekt
möjlighet att få anslag ur de generella forskningsanslagen, dels skulle
förekomsten av en oberoende kommissions egna forskningsmedel visa
att MR-forskning ses som ett prioriterat långsiktigt forskningsområde,
där, precis som energiforskning, miljöforskning etc. särskilda medel
behöver anslås, utan att konkurrera med grundforskningsanslagen.
Medicinsk, juridisk, samhällsvetenskaplig, humanistisk, kommunikationsvetenskaplig och andra typer av forskning har alla bidrag att ge på
området, i tvärvetenskaplig samverkan eller specialiserad.
Utredningsförslaget om ett forskningsprogram bör därför inte ställas i
motsats till att egna medel för forskning också finns till förfogande för
kommissionen själv. Detta innebär självfallet att en lika sträng
kvalitetsgranskning som andra forskningsprojekt måste ske, med hjälp av
tillgänglig kompetens, nationell och internationell.
055. Ungdomsstyrelsen
En annan del av förslagen i betänkandet rör utbildning, forskning och
kunskapsutveckling kring frågor om mänskliga rättigheter. Inom detta
område föreslår delegationen att ett långsiktigt forskningsprogram om
mänskliga rättigheter inrättas i Sverige. Ungdomsstyrelsen anser att det
är viktigt att de delar av forskarsamhället som redan i dag arbetar med
eller skulle kunna arbeta med frågor som relaterar till hur de mänskliga
308
rättigheterna regleras, uppfattas och tillämpas i Sverige konsulteras om
ett nytt forskningsprogram övervägs. Som exempel på strukturer som
redan i dag arbetar specifikt med kunskapsutvecklig inom området är:
Institutet för studiet av mänskliga rättigheter vid Göteborgs universitet
och Barnrättsakademin vid Örebro universitet.
Då forskning som i vid mening berör de mänskliga rättigheterna redan
i dag är vanligt förekommande anser Ungdomsstyrelsen att det bör
övervägas om det tilltänkta programmet inte i högre grad än vad som
skisseras i avsnitt 8.2 borde styras mot tillämpad forskning och i
synnerhet mot frågor som direkt berör strategier för och effekter av att
implementera de mänskliga rättigheterna inom olika samhällsområden.
109. Demokratiakademin
Vi anser att ett stående årligt ekonomiskt bidrag till forum för forskning
om mänskliga rättigheter, såsom Mänskliga Rättighetsdagarna, bör
införas.
Mänskliga rättighetsdagarnas tillkomst år 2000 sprang ur erfarenhet
från högskoleutbildningen i mänskliga rättigheter på Teologiska
högskolan i Stockholm om att den forskning om mänskliga rättigheter
som fanns i Sverige var alltför blygsam och splittrad, att den bedrevs
inom vitt skilda ämnesområden och var tvärvetenskaplig, men saknade
ofta inbördes kontakt. Ett av syftena med Mänskliga rättighetsdagarna
var att skapa ett forum där forskare kunde träffas för att utbyta tankar och
erfarenheter.
Mänskliga rättighetsdagarna är ett i Europa unikt samarbete mellan
ideella organisationer och flera av de högskolor/universitet i Sverige som
ligger längst fram i undervisning och forskning om mänskliga rättigheter;
Raoul Wallenberg Institutet, Teologiska högskolan i Stockholm och
Institutionen för Globala studier vid Göteborgs universitet. Mänskliga
rättighetsdagarna är det enda etablerade nationella nätverket för
mänskliga rättigheter som omfattar alla sektorer av samhället. För att
stödja Mänskliga rättighetsdagarnas fortsatta utveckling och breddning
bör regeringen anslå ett årligt ekonomiskt stöd till Mänskliga
rättighetsdagarna.
123. Föreningen Ordfront
Vi anser att ett stående årligt ekonomiskt bidrag till forum för forskning
om mänskliga rättigheter, såsom Mänskliga Rättighetsdagarna, bör
införas.
Mänskliga rättighetsdagarnas tillkomst år 2000 sprang ur erfarenhet
från högskoleutbildningen i mänskliga rättigheter på Teologiska
högskolan i Stockholm om att den forskning om mänskliga rättigheter
som fanns i Sverige var alltför blygsam och splittrad, att den bedrevs
inom vitt skilda ämnesområden och var tvärvetenskaplig, men saknade
ofta inbördes kontakt. Ett av syftena med Mänskliga rättighetsdagarna
var att skapa ett forum där forskare kunde träffas för att utbyta tankar och
erfarenheter.
Mänskliga rättighetsdagarna är ett i Europa unikt samarbete mellan
ideella organisationer och flera av de högskolor/universitet i Sverige som
ligger längst fram i undervisning och forskning om mänskliga rättigheter;
Raoul Wallenberg Institutet, Teologiska högskolan i Stockholm och
309
Institutionen för Globala studier vid Göteborgs universitet. Mänskliga
rättighetsdagarna är det enda etablerade nationella nätverket för
mänskliga rättigheter som omfattar alla sektorer av samhället. För att
stödja Mänskliga rättighetsdagarna fortsatta utveckling och breddning
bör regeringen anslå ett årligt ekonomiskt stöd till Mänskliga
rättighetsdagarna.
231. Västra Götalandsregionen
Se yttrande i kapitel 5.4.1.
6.2 Nationella mål och indikatorer för de mänskliga
rättigheterna
Delegationens förslag: Regeringen utvecklar, inom ramen för en tredje
nationell handlingsplan eller motsvarande strategidokument för de
mänskliga rättigheterna, nationella mål och indikatorer för rättigheterna.
Arbetet bör bedrivas i samverkan med Sveriges Kommuner och
Landsting och med beaktande av det arbete med indikatorer för
mänskliga rättigheter som bedrivs inom bl.a. FN och EU.
Tillstyrker eller har inget att erinra
017. Socialstyrelsen
Socialstyrelsen tillstyrker förslaget att regeringen utvecklar nationella
mål och indikatorer för de mänskliga rättigheterna. Det är en viktig
förutsättning för att kunna följa utvecklingen av situationen för de
mänskliga rättigheterna i Sverige.
Liksom vad gäller förslaget om kompetensutveckling inom kommuner
och landsting menar Socialstyrelsen däremot att arbetet inte bör bedrivas
enbart i samverkan med Sveriges Kommuner och Landsting utan
involvera berörda statliga myndigheter.
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Det är vidare, enligt Handisam, relevant att det finns tydliga nationella
mål för de mänskliga rättigheterna och indikatorer för uppföljning, för att
få underlag för beslut om vilka åtgärder och insatser som krävs för att
driva arbetet framåt och bidra till kunskapsutvecklingen.
022. Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS)
FAS tillstyrker även förslaget om att utveckla statistik på området och att
nationella mål och indikatorer utvecklas i detta syfte. I samband därmed
är det viktigt att forskarsamhället bereds tillfälle att medverka vid
utformningen av de indikatorer etc. som skall ligga till grund för
datainsamlingen.
036. Specialpedagogiska skolmyndigheten
Specialpedagogiska skolmyndigheten tillstyrker förslaget att inrätta mål
och indikatorer för mänskliga rättigheter, vilket ger en möjlighet att följa
310
upp utvecklingen och få kunskap om vilka framgångsfaktorer som finns
samt vilka åtgärder som behöver sättas in.
040. Stockholms universitet
Framtagande av indikatorer för efterlevnad av MR (ss. 450 ff) förefaller
vara eftersträvansvärt, även om det torde vara en besvärlig uppgift. Med
tanke på att politiskt beslutsfattande och opinionsbildning till stor del
bygger på fakta av det slag som kan kvantifieras, bör indikatorer bidra till
att synliggöra MR-frågan i debatten.
050. Sametinget
Sametinget tillstyrker Delegationens förslag att regeringen, inom ramen
för en tredje nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna,
utvecklar nationella mål och indikatorer för rättigheterna. Sametinget
delar också Delegationens uppfattning att det är nödvändigt att det för
mänskliga rättigheter utformas eget indikatorsystem som utgår från FN:s
modell d v s strukturella indikatorer, processindikatorer och resultatindikatorer. Indikatorer för mänskliga rättigheter kan vara ett bra
underlag för uppföljning av hur mänskliga rättigheter främjas och
skyddas.
055. Ungdomsstyrelsen
Ungdomsstyrelsen uppfattar att det i dag saknas strukturella indikatorer
och processindikatorer på MR-området. Däremot för resultatindikatorerna – som syftar till att ge kunskap om i vilken grad de
mänskliga rättigheterna förverkligats bland medborgarna – finns det
redan i dag tillgång till indikatorer som används av myndigheter för att
belysa utvecklingen inom olika områden.
Inom ramen för uppföljningen av ungdomspolitiken har exempelvis
Ungdomsstyrelsen sedan 2000 ansvarat för att samla in och redovisa
indikatorer för ungas levnadsvillkor. Systemet innehåller i dag 85 olika
indikatorer inom områdena: utbildning och lärande, hälsa och utsatthet,
inflytande och representation, arbete och försörjning samt kultur och
fritid. Indikatoruppföljningen genomförs i samarbete med 17
rapporterande myndigheter samt Riksidrottsförbundet. Systemet med
indikatoruppföljning har gradvis utvecklats och utvärderades av
Statskontoret 2010.
Se även yttrande i kapitel 6.3.
062. Eskilstuna kommun
Vi välkomnar också delegationens förslag om att regeringen ska utveckla
nationella mål och indikatorer för de mänskliga rättigheterna i samverkan
med Sveriges kommuner och landsting för att kunna på ett strukturerat
sätt följa utvecklingen och på så sätt utforma träffsäkra insatser.
Eskilstuna kommun ingår i Nationella nätverket för mångfald och
mänskliga rättigheter (NNM) tillsammans med flera andra kommuner
men även landsting, Sveriges kommuner och landsting, länsstyrelser och
fackföreningar. Nätverket har bland annat varit delaktigt i att ta fram en
modell för systematiskt arbete på kommunal nivå med förslag på
indikatorer för mänskliga rättigheter. Nätverkets rapport innehållande
indikatorerna har getts ut med stöd av SKL och Diskriminerings-
311
ombudsmannen. De framtagna indikatorerna kan vara ett värdefullt
komplement och en hjälp för regeringen i arbetet med att utveckla
indikatorer på nationell nivå.
063. Gävle kommun
Vi välkomnar också delegationens förslag om att regeringen ska utveckla
nationella mål och indikatorer för de mänskliga rättigheterna i samverkan
med Sveriges kommuner och landsting för att kunna på ett strukturerat
sätt följa utvecklingen och på så sätt utforma träffsäkra insatser. Gävle
kommun ingår i det Nationella nätverket för mångfald och mänskliga
rättigheter (NNM) tillsammans med flera andra kommuner, landsting,
Sveriges kommuner och landsting, länsstyrelser och fackföreningar.
Nätverket har bland annat varit delaktigt i att ta fram en modell för
systematiskt arbete på kommunal nivå med förslag på indikatorer för
mänskliga rättigheter. Nätverkets rapport innehållande indikatorerna har
getts ut med stöd av SKL och Diskrimineringsombudsmannen. De
framtagna indikatorerna kan vara ett värdefullt komplement och en hjälp
för regeringen i arbetet med att utveckla indikatorer på nationell nivå.
066. Jönköpings kommun
Jönköpings kommun är positiv till delegationens förslag att regeringen i
samverkan med SKL utvecklar nationella mål och indikatorer för
uppföljning av situationen för de mänskliga rättigheterna på kommunal
nivå. Tydliga mål och indikatorer underlättar tillsynen av hur de
mänskliga rättigheterna efterlevs.
070. Karlstads kommun
Även förslaget om att detta dokument ska innehålla nationella mål och
indikatorer för rättigheterna ser kommunen som mycket positivt.
Indikatorer för mänskliga rättigheter möjliggör ett förtydligande av
kopplingen mellan dessa och kvaliteten på olika verksamheter. Det är
positivt att syftet med indikatorer inte är till för att utgöra underlag för
jämförelse mellan olika organisationer utan snarare till att vara ett stöd
för kommuner, regioner och landsting i det egna MR-arbetet.
077. Malmö kommun
Se yttrande i kapitel 5.1.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad anser att ett nationellt indikatorsystem för att följa upp hur
de mänskliga rättigheterna efterlevs skulle stödja det lokala arbetet med
att säkerställa de mänskliga rättigheterna i kommunerna.
090. Västerås kommun
Delegationens förslag om att utveckla nationella mål och indikatorer för
de mänskliga rättigheterna i samverkan med Sveriges kommuner och
landsting ser Västerås stad som positivt. Västerås stad ingår i Nationella
nätverket för mångfald och mänskliga rättigheter (NNM) tillsammans
med flera andra kommuner och landsting, Sveriges kommuner och
landsting, SKL, länsstyrelser och fackföreningar. Nätverket har bland
annat varit delaktigt i att ta fram en modell för systematiskt arbete på
312
kommunal nivå med förslag på indikatorer för mänskliga rättigheter.
Nätverkets rapport innehållande indikatorerna har getts ut med stöd av
SKL och Diskrimineringsombudsmannen, DO. De framtagna
indikatorerna kan också vara ett värdefullt komplement och en hjälp till
regeringen i arbetet med att utveckla indikatorer på nationell nivå.
103. Amnesty Sverige
Amnesty är positivt till arbetet med indikatorer för att säkerställa
respekten för de mänskliga rättigheterna.
117. Fonden för mänskliga rättigheter
Vi tillstyrker också betänkandets förslag under kapitel 8 om
forskningsprogram, nationella mål och indikatorer samt förbättrad
statistik om uppfyllelse av de mänskliga rättigheterna.
124. Handikappförbunden
Handikappförbunden tillstyrker Delegationens förslag att regeringen
inom ramen för nästa nationella handlingsplan eller motsvarande strategi
för de mänskliga rättigheterna ska utveckla nationella mål och
indikatorer för de mänskliga rättigheterna i samverkan med Sveriges
Kommuner och Landsting.
Handikappförbunden vill dock framhålla att samverkan måste ske med
fler aktörer så olika perspektiv beaktas. Samverkan måste ske med såväl
funktionshindersorganisationer som andra organisationer och aktörer i
samhället.
163. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU)
RFSU tillstyrker att regeringen utvecklar nationella mål och indikatorer
för mänskliga rättigheter och vill se att särskilda mål och indikatorer
upprättas för sexuella och reproduktiva rättigheter.
168. Roma International
Vi stödjer även förslaget: att regeringen i det fortsatta arbetet med
indikatorer bör samråda med SKL för att försäkra sig om att det
nationella arbetet och det kommunala arbetet vid behov kan samverka.
Se även yttrande i kapitel 1.
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 1.
181. Svenska FN-förbundet
För att bidra till ökad kunskap inom området mänskliga rättigheter och
för att utforma nödvändiga insatser behövs ett uppföljningssystem. I linje
med MR-delegationens förslag förordar FN-förbundet att en modell för
indikatorer bör utvecklas av regeringen eftersom ett nationellt
indikatorsystem saknas. Vi anser att det svenska uppföljningssystemet
med fördel kan utgå från den modell som utarbetats av FN:s
högkommissarie och som bygger på tre nivåer av indikatorer: strukturella
indikatorer, processindikatorer och resultatindikatorer.
313
184. Svenska Röda Korset
I betänkandet konstateras att det är regeringens ansvar att formulera mål
och indikatorer för arbetet med de mänskliga rättigheterna och att arbetet
bör bedrivas i samverkan med Sveriges Kommuner och Landsting. Vi
vill emellertid framhålla vikten av att samråda med flera aktörer särskilt i
arbetet med indikatorer. En dialog med samhällets olika berörda aktörer,
inte minst de frivilligorganisationer som bevakar efterlevnaden av de
mänskliga rättigheterna, skulle bidra till att skapa samsyn kring
indikatorerna. En dialog om indikatorerna skulle även gagna
organisationernas eget arbete för att främja mänskliga rättigheter i
Sverige.
187. UN Women Nationell kommitté Sverige
Se yttrande i kapitel 1.
•
att regeringen inom ramen för nästa nationella handlingsplan
eller motsvarande strategi för de mänskliga rättigheterna ska utveckla
nationella mål och indikatorer för de mänskliga rättigheterna i samverkan
med Sveriges Kommuner och Landsting samt med beaktande av det
arbete med sådana indikatorer som bedrivs inom internationella
organisationer.
191. Sveriges advokatsamfund
Se yttrande i kapitel 5.1.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Delegationen föreslår en utveckling av statistik om de mänskliga
rättigheterna genom nationella mål och indikatorer.
Saco har inget att erinra mot dessa förslag.
197. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)
När det gäller mål och indikatorer som berör kommuner och landsting är
SKL och dess medlemmar bäst lämpade att ta fram dem. I de fall
nationella aktörer tar fram mål och indikatorer för den lokala och
regionala nivån bör de tas fram i samverkan med SKL. SKL har också
varit aktiva i arbetet med att ta fram en modell för indikatorer för
mänskliga rättigheter på lokal nivå och gav tillsammans med det
Nationella nätverket för mångfald och mänskliga rättigheter (NNM) och
Diskrimineringsombudsmannen ut en rapport i ämnet under 2010.
217. Svenska kyrkan
Det är av stor vikt att nationella mål och indikatorer för de mänskliga
rättigheterna fastställs.
Se även övrig kommentar nedan i detta kapitel (kap.6.2).
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Se yttrande i kapitel 1.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
314
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Se yttrande i kapitel 1.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Se yttrande i kapitel 1 och kapitel 6.1.
Avstyrker
043. Lunds universitet
– Juridiska fakulteten
Juridiska fakultetsstyrelsen avstyrker förslaget om att regeringen
utvecklar indikatorer för de mänskliga rättigheterna. Däremot tillstyrker
fakultetsstyrelsen att SCB ges i uppdrag att redovisa statistik med
anknytning till de mänskliga rättigheterna.
Enligt Juridiska fakultetsstyrelsens uppfattning är den enskildes
förmåga att väcka rättsliga och politiska frågor om den korrekta
implementeringen av de mänskliga rättigheterna en central aspekt i MRsystemet. Ytterst handlar mänskliga rättigheter om den statliga
maktutövningens yttersta gräns i det enskilda fallet. Den centrala frågan
är om rättigheten i fråga kränks eller inte.
Indikatordiskursen vilar däremot på en föreställning om att mänskliga
rättigheter kan relativt oproblematiskt översättas till indikatorer, varmed
graden av deras uppfyllande kan mätas på ett generellt plan. Denna
föreställning är i bästa fall naiv. Indikatorernas akilleshäl är just
betydelseglidningen från den rättsliga formuleringen av rättigheten till
indikatorns formulering av rättigheten. I värsta fall förtränger den
sekundära diskussionen om indikatorerna den primära diskussionen om
de mänskliga rättigheters implementering i det enskilda fallet.
Delegationens förslag bortser också från den vetenskapliga kritiken
som har riktats mot indikatorers användning inom MR-sektorn. Vi
hänvisar i all korthet till Barsh i Human Rights Quarterly 1993 s 87 som
redan då ansåg MR-indikatorer anses som olämpliga, medan indikatorers
användbarhet inom t ex utvecklingsforskning bekräftas, och till Malhotra
och Fasel, som avrapporterade diskussionen om MR-indikatorerna efter
en expertkonferens i Åbo år 2005 och drog kritiska slutsatser.
Även om bruk av indikatorer inom MR vore lämplig skulle inte
uppdraget att ta fram indikatorer ges till regeringen, som då fick
tolkningsföreträde om MR-åtagandens innebörd. Utvecklingen av
indikatorerna och målen skulle överlåtas till en av statsmakten oberoende
forskargrupp.
Övriga kommentarer
054. Diskrimineringsombudsmannen (DO)
Delegationen har tagit fram exempel på nationella indikatorer enligt FN:s
modell. Indikatorerna på hälsans område visar på ett föredömligt sätt hur
de mänskliga rättigheterna kan konkretiseras i verksamheten.
DO hade gärna sett att Delegationen kommit längre i sin analys om
hur skyddet av de mänskliga rättigheterna ska omsättas i praktiken. Det
är ute i verksamheterna som lagstiftningen ska implementeras och det är
många krav att leva upp till. Det hade varit intressant om Delegationen
315
undersökte frågan med utgångspunkt i exempelvis kommunernas vardag.
Hur skulle nuvarande arbete som relaterar till mänskliga rättigheter
kunna samordnas och utvecklas i kommunerna? Vilka är förutsättningarna för ett samlat helhetsgrepp kring arbetet mot diskriminering,
samråden med handikapporganisationer, värdegrundsarbetet inom
äldreomsorgen, minoritetslagstiftningen och samråden med nationella
minoriteter, kraven på miljöarbete, det interna arbetsmiljöarbetet samt
barnperspektivet inom socialtjänsten?
057. Statens museer för världskultur
Statens museer för världskultur önskar betona vikten av att följa upp
utarbetade indikatorer för mänskliga rättigheter, exempelvis i Handisams
arbete, med en faktisk handlingsplan för att mäta och utvärdera
desamma. Detta är särskilt viktigt vid enskilda initiativ som till exempel
MR-blobben. Blobben står inte längre på Världskulturmuseet, utan var en
tidsbegränsad aktivitet som inte har utvärderats internt. Statens museer
för världskultur har heller inte haft tillgång till någon extern utvärdering,
vilket gör ägandeskapet otydligt och den institutionella kunskapsvinsten
mycket marginell. Att permanenta liknande initiativ och att utöka till
flera olika publika institutioner skapar synlighet och intresse för
frågorna.
084. Södertälje kommun
När det gäller mål och indikatorer som berör kommunerna är dessa bäst
lämpade att ta fram dem. I de fall nationella aktörer tar fram mål och
indikatorer för den lokala och regionala nivån bör de tas fram i
samverkan med företrädare för kommunerna.
189-190.
Sverigefinländarnas
Delegation
och
Sverigefinska
Riksförbundet
Beträffande kapitlet 3.6.4. ”Nationella indikatorer för mänskliga
rättigheter” vill Sverigefinländarnas delegation och Sverigefinska
Riksförbundet påtala att Sverige t.ex. beträffande Europeiska stadgan om
landsdels- och minoritetsspråk och ramkonventionen om skydd för
nationella minoriteter fått kritik av Europarådets ministerråd för att inte
realisera sina bindande åtaganden i konventionerna. Motsvarande gäller
även Sveriges bindande åtaganden i andra internationella konventioner
beträffande hälsa och barnens rätt till modersmål. Delegationen och
riksförbundet vill påtala brister i förverkligandet att bindande åtagande i
internationella konventioner vilka berör den sverigefinska nationella
minoriteten.
217. Svenska kyrkan
Dialogen med civila samhällets organisationer är av stor betydelse och
det civila samhället bör inkluderas i arbetet med att formulera dessa
indikatorer. De nationella indikatorerna bör vara processinriktade,
strukturella och resultatinriktade. Detta för att öka transparensen inom
systemet samt underlätta granskningen av hur Sverige uppfyller de
mänskliga rättigheterna i rapporteringen till internationella organ.
Se även tillstyrkande ovan i detta kapitel (kap. 6.2).
316
6.3 Vidareutveckla statistiken om de mänskliga rättigheterna
Delegationens förslag: Regeringen ger Statistiska centralbyrån (SCB) i
uppdrag att, i samarbete med övriga statistikansvariga myndigheter,
kartlägga och sammanställa befintlig statistik som kan belysa situationen
för de mänskliga rättigheterna. I uppdraget bör även ingå att SCB ska
överväga och lämna förslag på behövliga kompletteringar av statistiken,
att samla in denna samt att publicera den samlade statistiken i en rapport
eller på annat sätt.
Tillstyrker eller har inget att erinra
017. Socialstyrelsen
Socialstyrelsen tillstyrker förslaget att regeringen ger Statistiska
centralbyrån (SCB) i uppdrag att, kartlägga och sammanställa befintlig
statistik som kan belysa situationen för de mänskliga rättigheterna.
Enligt Socialstyrelsen är det väsentligt att statistiken successivt
förbättras bl.a. med nya indikatorer och regelbundet kompletteras med
uppgifter om hur de mänskliga rättigheterna åtnjuts av olika delar av
befolkningen, t.ex. genom öppna jämförelser eller systematiska och
återkommande kvalitativa undersökningar.
018. Statens folkhälsoinstitut (FHI)
Statens folkhälsoinstitut instämmer i förslaget om att SCB skall få i
uppdrag att kartlägga och ställa samman statistik som kan belysa
situationen för de mänskliga rättigheterna. Detta bör dock göras med fler
myndigheter än enbart statistikansvariga myndigheter.
Statens folkhälsoinstitut samlar i sin årliga nationella folkhälsoenkät
om hälsa och livsvillkor i Sverige in uppgifter om hälsosituation och
livsvillkor bland utlandsfödda, homo- och bisexuella och personer med
funktionsnedsättning. Dessa grupper utgör de prioriterade målgrupperna i
folkhälsoarbetet. I undersökningen finns det ett antal frågor som bland
annat är kopplade till självupplevd kränkning i samband med
behandlingen och bemötandet på grund av ens etniska tillhörighet, kön,
könsidentitet/könsuttryck, sexuell läggning, ålder, funktionshinder,
religion, hudfärg, utseende. Det finns också en fråga om man under de
senaste 12 månaderna blivit utsatt för fysiskt våld som kan kopplas till
ovannämnda indelning.
Dessa frågor är angelägna och skulle kunna ligga till grund för den
framtida uppföljningen av tillämpningen av de mänskliga rättigheterna
inom folkhälsoområdet.
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Det är också viktigt att synliggöra situationen för särskilt utsatta grupper
i förhållande till övrig befolkning. För detta krävs att statistik om de
mänskliga rättigheterna fördelat på de olika diskrimineringsgrunderna
vidareutvecklas så långt det är möjligt utifrån de särskilda restriktioner
som finns i förhållande till personuppgiftslag och annat.
317
022. Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS)
FAS tillstyrker även förslaget om att utveckla statistik på området och att
nationella mål och indikatorer utvecklas i detta syfte.
I samband därmed är det viktigt att forskarsamhället bereds tillfälle att
medverka vid utformningen av de indikatorer etc. som skall ligga till
grund för datainsamlingen.
032. Statistiska centralbyrån (SCB)
SCB noterar att utredaren i betänkandet föreslår regeringen att ge SCB i
uppdrag att i samarbete med övriga statistikansvariga myndigheter,
kartlägga och sammanställa befintlig statistik som kan belysa situationen
för de mänskliga rättigheterna samt överväga och lämna förslag på
behövliga kompletteringar av statistiken, att samla in denna samt att
publicera den samlade statistiken. SCB är positivt inställda till ett sådant
uppdrag, men att det innan uppdraget fastställs behöver utredas
omfattningen på uppdraget bl.a. i form av kostnader samt hur ett sådant
uppdrag kan finansieras.
040. Stockholms universitet
Stockholms universitet instämmer i stort med delegationens förslag i
kapitel 8 avseende forskning om MR.
043. Lunds universitet
– Juridiska fakulteten
Förslaget om att låta SCB sammanställa statistik med relevans för de
mänskliga rättigheterna är mycket mera moderat i sin utformning och
tillstyrks av Juridiska fakultetsstyrelsen. Här finns det ingen risk att
färdigformulerade indikatorer förtränger platsen för den rättsliga
tolkningen av normers innebörd. Var och en som använder den statistik
som SCB sammanställer är medveten om att kopplingen till enskilda
mänskliga rättigheter måste ske på grundval av en egen och explicit
tolkning av rättighetens innebörd.
050. Sametinget
Delegationen redovisar att det är väsentligt att det finns offentlig statistik
som möjliggör kunskapsutveckling både om hur de mänskliga
rättigheterna respekteras och genomförs i Sverige och om hur kunskap
och attityder hos allmänheten och inom den offentliga sektorn visar
Sveriges internationella åtaganden. Behovet av statistik som över tid
speglar och följer kränkningar av mänskliga rättigheter, kunskapsläget
om de mänskliga rättigheterna, attityder till och uppfattningar om
rättigheterna samt hur rättigheterna skyddas och bevakas är särskilt
angelägna. Enligt Delegationen bör statistiken utformas så att det kan
användas som underlag för arbetet med indikatorer för de mänskliga
rättigheterna. Sametinget tillstyrker Delegationens förslag att statistik om
de mänskliga rättigheterna.
055. Ungdomsstyrelsen
Såsom lyfts fram i betänkandet finns även ett antal andra myndigheter
som antingen har eller är i färd med att utveckla indikatorsystem för
318
uppföljning av sina politikområden (3.6.4). Då det redan i dag finns en
risk för att de olika befintliga indikatorsystemen överlappar varandra
genom att mäta samma saker men på olika sätt anser Ungdomsstyrelsen
att det i samband med upprättandet av ytterligare ett system, i enlighet
med förslaget i betänkandet, kan finnas skäl att ta ett helhetsgrepp på de
olika systemen för uppföljning. Samma sätt att mäta och redovisa borde
användas för indikatorer som uttalar sig om samma fenomen oavsett
inom vilket politikområde systemet redovisas. Exempelvis är det troligt
att flera av de indikatorer som används inom uppföljningen av barns och
ungas levnadsvillkor även skulle vara relevanta som resultatindikatorer
inom MR-området. Ungdomsstyrelsen anser att en lämplig aktör att se
över och samordna de olika indikatorsystemen är Statistiska
centralbyrån.
Se även övrig kommentar nedan i detta kapitel (kap. 6.3).
077. Malmö kommun
Se yttrande i kapitel 5.1.
078. Mölndals kommun
Mölndals stad instämmer till förslagen om forskning
kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige.
och
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
103. Amnesty Sverige
Amnesty anser att det är välbehövligt med mer statistik om de mänskliga
rättigheterna och välkomnar förslaget att ge Statistiska Centralbyrån i
uppdrag att samla in denna statistik.
173. Rädda Barnen
Barnen vill här betona vikten av att den statistik som tas fram är
differentierad och visar på olika grupper, män/kvinnor, olika åldrar mm. I
synnerhet är det av vikt att differentierad statistik tas fram vad gäller barn
under 18 år. Detta för att kunna bli verkligt användbar.
191. Sveriges advokatsamfund
Se yttrande i kapitel 5.1.
192. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)
Se yttrande i kapitel 6.2.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Svenska missionsrådet välkomnar att delegationen framhåller behovet av
statistik som speglar och följer (bland annat) attityder till och
uppfattningar om rättigheterna. Sådan information kan bli en värdefull
grund för utformningen av läro- och folkbildningsmaterial både för
myndigheter och för aktörer inom det civila samhället. Svenska
missionsrådet vill lyfta fram behovet av att följa attityder till och
uppfattningar om religions- och övertygelsefriheten.
319
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Sveriges Kristna Råd välkomnar att delegationen framhåller behovet av
statistik som speglar och följer (bland annat) attityder till och
uppfattningar om rättigheterna. Sådan information kan bli en värdefull
grund för utformningen av läro- och folkbildningsmaterial både för
myndigheter och för aktörer inom det civila samhället. Sveriges Kristna
Råd vill lyfta fram behovet av att följa attityder till och uppfattningar om
religions- och övertygelsefriheten.
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Se yttrande i kapitel 1 och kapitel 6.1.
Övriga kommentarer
055. Ungdomsstyrelsen
Ett förslag som i viss mån hänger samman med förslaget om
indikatoruppföljning av de mänskliga rättigheterna är att vidareutveckla
statistiken på området.
Både för indikatorer och framtagande av statistik om de mänskliga
rättigheterna i övrigt är det Ungdomsstyrelsens erfarenhet att många av
de grupper i det svenska samhället som är i störst behov av stöd av de
mänskliga rättigheterna också är grupper som är särskilt svåra att fånga i
statistiken. Dessa svårigheter avser såväl registerstatistik som
urvalsundersökningar. Två grupper som är särskilt svåra att fånga i
statistiken då de överhuvudtaget sällan finns med i registren är
asylsökande och personer som befinner sig i Sverige utan giltigt
uppehållstillstånd. En annan grupp som lever under särskilt svåra
omständigheter och som Ungdomsstyrelsen tidigare lyft fram är barn och
unga med starkt beskuren frihet vars familjer utmärks av patriarkala
maktstrukturer (Gift mot sin vilja, Ungdomsstyrelsens skrifter 2009:5).
Ytterligare en grupp är unga homo- bi- eller transsexuella som ofta
uppvisar dålig hälsa och dåliga levnadsvillkor (Hon, hen, han. En analys
av hälsosituationen för homosexuella och bisexuella ungdomar samt för
unga transpersoner, Ungdomsstyrelsens skrifter 2010:2). Slutligen har
unga som omhändertagits inom den sociala barn- och ungdomsvården
samt ensamkommande flyktingbarn visat sig kunna hamna i utsatta
situationer med stor frånvaro av egenmakt (Fokus10. En analys av ungas
inflytande, Ungdomsstyrelsens skrifter 2010:10).
320
7 Civilsamhälle och näringsliv
7.1 Samverkan mellan olika samhällsaktörer
Delegationens förslag: Regeringen genomför åtgärder för att aktivt
sprida den kommande internationella standarden för socialt ansvar, ISO
26000, och stimulera till att den används av organisationer inom
civilsamhälle, näringsliv och offentlig sektor.
Tillstyrker eller har inget att erinra
017. Socialstyrelsen
Socialstyrelsen har inget att erinra mot förslaget att regeringen genomför
åtgärder för att aktivt sprida den kommande internationella standarden
för socialt ansvar, ISO 26000, och stimulera till att den används av
organisationer inom civilsamhälle, näringsliv och offentlig sektor.
018. Statens folkhälsoinstitut (FHI)
Institutet ser positivt på förslaget om att engagera och mobilisera det
civila samhället, näringslivet och medier i arbetet med de mänskliga
rättigheterna. Statens folkhälsoinstitut anser att det civila samhället och
näringslivet är nyckelaktörer som har en betydande roll i samhällsfrågor
som arbetet med mänskliga rättigheterna. Det är därför viktigt att etablera
nära samarbete med dessa aktörer och använda sig av deras kanaler för
att sprida information om de mänskliga rättigheterna till allmänheten.
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Handisam stödjer delegationens förslag om att aktivt sprida den
internationella standarden om socialt ansvar, ISO 26000 till
organisationer inom civilsamhälle, näringsliv och offentlig verksamhet.
Det ger något konkret att utgå från och en gemensam grund att stå på,
något som precis som delegationen anger möjliggör jämförelser men
också underlättar samverkan mellan aktörer, erfarenhetsutbyte och
uppföljning. Sett ur ett hållbarhetsperspektiv är det också positivt att
stärka den sociala dimensionen i en hållbar utveckling.
050. Sametinget
Sametinget tillstyrker Delegationens förslag att regeringen genomför
åtgärder för att aktivt sprida den kommande internationella standarden
för socialt ansvar ISO 26000 för att kunna användas som utgångspunkt
för organisationer inom alla samhällssektorer vid integrering av
mänskliga rättigheterna i verksamheten.
073. Landskrona kommun
Se yttrande i kapitel 1.
077. Malmö kommun
Se yttrande i kapitel 5.1.
321
078. Mölndals kommun
Mölndals stad anser det viktigt att alla samhällets aktörer tar ett ansvar
för att inte kränka de mänskliga rättigheterna och välkomnar därför
förslagen gällande civilsamhälle och näringsliv.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
093. Örnsköldsviks kommun
Örnsköldsviks kommun ställer sig bakom delegationens syn på
samverkan mellan det civila samhället och näringslivet och deras
betydelse för de mänskliga rättigheterna.
124. Handikappförbunden
Handikappförbunden tillstyrker Delegationen förslag att regeringen ska
genomföra åtgärder för att aktivt sprida den kommande internationella
standarden för socialt ansvar, ISO 26000, och stimulera till att den
används av organisationer inom civilsamhälle, näringsliv och offentlig
sektor.
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 1.
187. UN Women Nationell kommitté Sverige
Se yttrande i kapitel 1.
•
att regeringen ska genomföra åtgärder för att aktivt sprida den
kommande internationella standarden för socialt ansvar, ISO 26000, och
stimulera till att den används av organisationer inom civilsamhälle,
näringsliv och offentlig sektor.
191. Sveriges advokatsamfund
Advokatsamfundet har inte heller några synpunkter på förslagen i kapitel
9.
197. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)
SKL delar delegationens syn på det civila samhällets och näringslivets
roll för att skydda och främja de mänskliga rättigheterna. SKL har inga
invändningar om de förslag som presenteras. SKL kan också konstatera
att det civila samhället även har en central roll på den lokala och
regionala nivån och att kommuner och landsting många gånger redan har
ett existerande och gott samspel med det civila samhället.
203. Swedish Standards Institute (SIS)
SIS tillstyrker att regeringen på lämpligt sätt vidtar åtgärder för att aktivt
sprida information om SS-ISO 26000:2010 och stimulera till att
standarden kommer till användning inom civilsamhälle, näringsliv och
offentlig sektor
322
217. Svenska kyrkan
Förslaget att regeringen ska sprida kunskap om ISO 26000 inom det
civila samhället, näringslivet och offentlig sektor är bra. Svenska kyrkan
vill samtidigt påtala att det inte får bli tvingande för idéburna
organisationer att använda ISO 26000. Regeringen ska inte styra vilka
modeller idéburna organisationer använder för att systematisera egna
verksamheter som inte är tillståndspliktiga eller verksamheter utförda på
uppdrag av det offentliga. Sådan styrning kan i förlängningen begränsa
organisationers självständighet och handlingsutrymme. I överenskommelsen mellan regeringen, idéburna organisationer inom det sociala
området och Sveriges kommuner och landsting framgår det tydligt att
idéburna organisationer definierar kvaliteten i sina egna verksamheter.
En internationell standard som ISO 26000 kräver mycket tid och kraft av
en ideell organisation, tid som ofta utförs av oavlönade ideella
medarbetare.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Svenska missionsrådet välkomnar förslaget att sprida internationella
standarden för socialt ansvar, ISO26000, och stimulera till att den
används av organisationer inom civilsamhället, näringslivet och den
offentliga sektorn. Dock vill Svenska missionsrådet poängtera vikten av
att mottagandet av statligt bidrag inte villkoras med att organisationer
använder ISO26000 innan standarden är etablerad, då det skulle vara
kostsamt och svårt för små ideella organisationer att genomföra detta på
kort sikt.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Sveriges Kristna Råd välkomnar förslaget att sprida internationella
standarden för socialt ansvar, ISO26000, och stimulera till att den
används av organisationer inom civilsamhället, näringslivet och den
offentliga sektorn. Dock vill Sveriges Kristna Råd poängtera vikten av att
mottagandet av statligt bidrag inte villkoras med att organisationer
använder ISO26000 innan standarden är etablerad, då det skulle vara
kostsamt och svårt för små ideella organisationer att genomföra detta på
kort sikt.
Övriga kommentarer
045. Linnéuniversitetet
Se yttrande i kapitel 4.3.
226. Lika Unika
I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning
tydliggörs rätten för funktionshinderorganisationer att vara delaktiga i
och att kunna påverka samhällsutvecklingen. LIKA UNIKA saknar en
tydlig skrivning om hur denna samverkan ska fungera, hur
organisationerna ska ges möjlighet att vara med och kunna påverka i hela
processen, redan från början. För att en sådan samverkan ska fungera är
323
det viktigt att ha en fungerande struktur med tillgängliga former där
berörda organisationer ges förutsättningar att vara delaktiga.
7.2 Det civila samhället
Delegationens förslag: Regeringen genomför en översyn av befintliga
bidragssystem för statligt stöd till det civila samhällets organisationer i
syfte att klargöra om de fungerar på ett tillfredsställande sätt vad avser
organisationernas arbete för de mänskliga rättigheterna, eller om det
behöver göras förändringar för att organisationerna ska kunna bidra
ytterligare till främjandet av respekten för de mänskliga rättigheterna i
Sverige.
Tillstyrker eller har inget att erinra
017. Socialstyrelsen
Socialstyrelsen tillstyrker i huvudsak utredningens förslag om en översyn
av befintliga bidragssystem för statligt stöd till det civila samhällets
organisationer i syfte att klargöra om de fungerar på ett tillfredsställande
sätt vad avser organisationernas arbete för de mänskliga rättigheterna.
De statsbidrag som Socialstyrelsen och andra myndigheter fördelar till
det civila samhällets organisationer i dag är i många fall relevanta för och
har ett perspektiv som fokuserar på de mänskliga rättigheterna. Detta
gäller t.ex. barnets rätt, kvinnors rättigheter, rätten till arbete m.m. Med
förtydliganden i myndigheternas instruktioner och myndighetsförordningen torde detta kunna utvecklas och förtydligas ytterligare.
Däremot finns i dag inte möjlighet att ge statsbidrag till organisationer
som allmänt arbetar för människorättsfrågor.
I samband med den föreslagna översynen kan det vara lämpligt att
pröva om människorättsperspektivet bör integreras i fler förordningar.
Socialstyrelsen anser att ett statsbidrag för mänskliga rättigheter
förutsätter att särskilda medel tillförs. En omfördelning på det sätt som
föreslås av utredningen riskerar att urholka det stöd som i dag ges till
organisationerna på det sociala området.
Socialstyrelsen påpekade i sitt yttrande över betänkandet Romers rätt
(SOU 2010:65) att samordningsvinster behöver övervägas när det gäller
de olika statsbidrag som i dag administreras av skilda myndigheter.
Gemensamma strategier bör övervägas inom ramen för den samlade
statsbidragsgivningen.
Delegationens förslag bör således enligt Socialstyrelsens mening
utvidgas till att se över statsbidragsgivningen generellt men med fokus på
arbetet med de mänskliga rättigheterna.
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Vad gäller de förslag som lagts fram kring civilsamhälle och näringsliv
så anser Handisam att det är positivt att det ställs krav också på dessa
aktörer för att säkerställa de mänskliga rättigheterna fullt ut. Det civila
samhället har en stor potential att påverka arbetet med de mänskliga
rättigheterna i rätt riktning. Näringslivets privata aktörer har också denna
324
möjlighet samtidigt som de också potentiellt kan kränka människors
rättigheter varav deras aktiva arbete för att stärka de mänskliga
rättigheterna i Sverige är en viktig del i en ny struktur.
Handisam förordar också att förutom att ställa krav på civilsamhället
så bör dessa involveras i sådana processer och beslut som berör dem och
dem de representerar. Rutiner för detta behöver utvecklas även i
uppbyggandet av en ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter.
036. Specialpedagogiska skolmyndigheten
Specialpedagogiska skolmyndigheten tillstyrker delegationens förslag att
genomföra en översyn av organisationers arbete för de mänskliga
rättigheterna.
046. Göteborgs universitet
– Institutionen för socialt arbete
Från institutionens sida anser vi också som utredningen föreslår att
regeringen gör en översyn av befintliga bidragssystem för statligt stöd till
det civila samhällets organisationer för att klargöra om dessa system är
ändamålsenliga vad gäller organisationernas arbete för mänskliga
rättigheter.
049. Svenska Unescorådet
Den föreslagna översynen av stödet till civilsamhällets arbete med
ansvaret för MR-frågorna är viktiga för Unescorådet, inte minst när det
gäller implementeringen av t.ex. Unescos konventioner om immateriellt
kulturarv och om kulturell mångfald.
057. Statens museer för världskultur
Se yttrande i kapitel 5.1.
062. Eskilstuna kommun
Det civila samhället och näringsliv har en stor roll i arbetet med att
bevaka och sprida kunskap och medvetenhet om de mänskliga
rättigheterna. Inte minst gäller det svenska multinationella företag som
med rådgivande stöd från andra aktörer i samhället måste säkerställa att
de mänskliga rättigheterna respekteras i såväl den svenska som den
utländska verksamheten.
Vi ställer oss också bakom delegationens förslag om att regeringen
genomför en översyn av befintliga bidragssystem för statligt stöd till det
civila samhällets institutioner. Denna översyn skulle kunna vara
vägledande och stimulerande för liknande granskningar inom andra
offentliga förvaltningar som ger stöd till det civila samhället. Målet är att
klargöra om bidragstagande institutioner fungerar på ett tillfredsställande
sätt eller om det behöver göras förändringar för att de ska kunna bidra
ytterligare till främjandet av respekten för de mänskliga rättigheterna.
063. Gävle kommun
Vi ställer oss också bakom delegationens förslag om att regeringen
genomför en översyn av befintliga bidragssystem för statligt stöd till det
civila samhällets institutioner. Denna översyn skulle kunna vara
325
vägledande och stimulerande för liknande granskningar inom andra
offentliga förvaltningar som ger stöd till det civila samhället. Målet är att
klargöra om bidragstagande institutioner fungerar på ett tillfredsställande
sätt eller om det behöver göras förändringar för att de ska kunna bidra
ytterligare till främjandet av respekten för de mänskliga rättigheterna.
073. Landskrona kommun
Se yttrande i kapitel 1.
077. Malmö kommun
Se yttrande i kapitel 5.1.
078. Mölndals kommun
Se yttrande i kapitel 7.1.
084. Södertälje kommun
Södertälje kommun delar delegationens syn på det civila samhällets och
näringslivets roll för att skydda och främja de mänskliga rättigheterna.
Södertälje kommun vill dock betona att kommunen redan i dag
bedriver ett aktivt arbete för att nå de jämställdhets-, handikapp- och
integrationspolitiska målen även om det inte alltid benämns som ett
arbete för att säkerställa mänskliga rättigheter. Det sker inte enbart inom
dessa målområden utan även när det gäller mänskliga rättigheter och
icke-diskriminering generellt.
Arbetet med mänskliga rättigheter får inte enbart handla om enskilda
individer och juridiska perspektiv. Södertälje kommun vill betona att ett
aktivt utvecklings- och förändringsarbete måste fortgå för att ändra de
strukturer som leder till t ex ojämställdhet och ojämlikhet.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
091. Öckerö kommun
Öckerö kommun ställer sig alltså positiv till att civilsamhällets intressen
och engagemang i frågor som rör mänskliga rättigheter tillvaratas.
Samarbetet med civilsamhället anser Öckerö kommun vara en nyckel
till att få samtalet kring mänskliga rättigheter att föras även utanför den
offentliga sektorns sammanträdesrum. Öckerö kommun ställer sig därför
positiv till förslag om riktade bidrag till organisationer och föreningar
som bedriver verksamhet som är direktrelaterad till mänskliga rättigheter.
106. Centrum för rättvisa
Centrum för rättvisa delar delegationens uppfattning att det är viktigt att
det finns organisationer inom det civila samhället som är engagerade i
människorättsfrågor. Centrum för rättvisa är en av dem. Centrum för
rättvisa måste dock betona behovet av organisationernas ekonomiska
oberoende från staten. Det behovet tillgodoses inte när staten ger direkt
stöd till organisationen (oavsett om det är organisationsstöd eller
programstöd). Istället bör staten för att gynna en levande och självständig
organisationskultur ge enskilda större avdragsrätt för donationer till
människorättsorganisationer.
326
109. Demokratiakademin
Vi anser att en tydlig ekonomisk förstärkning bör ske till det civila
samhällets utbildningsinsatser när det gäller mänskliga rättigheter. Denna
ekonomiska förstärkning bör ske såväl genom större statliga anslag samt
om möjligt i form av en förändring av momssatserna för
utbildningsinsatser för mänskliga rättigheter.
Civilsamhällets organisationer äger en stor erfarenhet av arbete med
mänskliga rättigheter och har kontakter med utsatta grupper i samhället.
Därför bör ideella organisationer spela en viktig roll vid
kompetensutveckling och utbildning av myndigheter. Genom ett
erkännande av ideella organisationers särställning i detta avseende kan
civilsamhället ta på sig en viktig roll i det arbete som krävs för att
samhället ska genomsyras av respekt för mänskliga rättigheter.
Om civilsamhället ska kunna spela en sådan aktiv roll krävs emellertid
ökade resurser till ideella organisationer vilka i många fall har mött
ökade ekonomiska svårigheter de senaste åren. Ett sådant resurstillskott
bör ske genom statliga anslag samt för de verksamheter som säljer
utbildning och andra tjänster rörande mänskliga rättigheter till grupper
som lärare, poliser, Migrationsverkets personal etc. genom en förändring
av momssatser i syfte att minimera extra administration. En utredning
bör tillsättas för att utreda hur en sådan förändring av momssatser kan bli
ett inkomststöd för civilsamhällets organisationer.
117. Fonden för mänskliga rättigheter
Vi noterar med särskild tillfredställelse den viktiga roll som betänkandet
tillskriver det civila samhället. Utredningen konstaterar samtidigt mycket
riktigt att det i dag saknas statliga bidrag för arbete med MR-frågor i
Sverige. MR-fonden har i sin verksamhet totalt fokus på de mänskliga
rättigheterna, i Sverige och internationellt. Vi har genom åren haft
generöst statligt stöd för det arbete vi bedriver internationellt, medan
arbetet i Sverige – granskning, debatt, och utbildning – skett utan något
direkt statligt stöd. En sådan ordning är självfallet inte långsiktig i
samhällets intresse, och vi tillstyrker varmt att regeringen gör en översyn
av befintliga bidragssystem, i syfte att klargöra om de fungerar
tillfredsställande vad avser organisationernas arbete för de mänskliga
rättigheterna.
123. Föreningen Ordfront
Vi anser att en tydlig ekonomisk förstärkning bör ske till det civila
samhällets utbildningsinsatser när det gäller mänskliga rättigheter. Denna
ekonomiska förstärkning bör ske såväl genom större statliga anslag samt
om möjligt i form av en förändring av momssatserna för
utbildningsinsatser för mänskliga rättigheter.
Civilsamhällets organisationer äger en stor erfarenhet av arbete med
mänskliga rättigheter och har kontakter med utsatta grupper i samhället.
Därför bör ideella organisationer spela en viktig roll vid
kompetensutveckling och utbildning av myndigheter. Genom ett
erkännande av ideella organisationers särställning i detta avseende kan
civilsamhället ta på sig en viktig roll i det arbete som krävs för att
samhället ska genomsyras av respekt för mänskliga rättigheter.
327
Om civilsamhället ska kunna spela en sådan aktiv roll krävs emellertid
ökade resurser till ideella organisationer vilka i många fall har mött
ökade ekonomiska svårigheter de senaste åren. Ett sådant resurstillskott
bör ske genom statliga anslag samt för de verksamheter som säljer
utbildning och andra tjänster rörande mänskliga rättigheter till grupper
som lärare, poliser, Migrationsverkets personal etc. genom en förändring
av momssatser i syfte att minimera extra administration. En utredning
bör tillsättas för att utreda hur en sådan förändring av momssatser kan bli
ett inkomststöd för civilsamhällets organisationer.
124. Handikappförbunden
Handikappförbunden välkomnar Delegationens förslag att regeringen ska
genomföra en översyn av befintliga bidragssystem för statligt stöd till det
civila samhällets organisationer.
Handikappförbunden vill här särskilt framhålla nödvändigheten av att
ideella organisationer konsulteras vid denna utredning. Här bör även
nämnas att statsbidraget för funktionshindersorganisationer har legat still
under många år. År 2006 skedde förvisso en blygsam ökning, men den
täcker inte de senaste årens inflation. Vidare räknas inte bidraget upp när
flera/nya organisationer skapas. Bidragssystemet stimulerar dessutom till
att det bildas allt fler organisationer som är statsbidragsberättigade. Detta
leder till att fler organisationer ska dela på de avsatta budgetmedlen.
Detta medför att de organisationer som tidigare fått bidrag får minskat
bidrag när nya organisationer tillkommer. Något som riskerar skapa en
ogynnsam konkurrens. Konventionens skrivning om att konventionsstaterna ska nära samråda med och aktivt involvera personer med
funktionsnedsättning genom de organisationer som företräder dem,
ställer större krav på samhällets olika aktörer att ta till vara de
erfarenheter och den expertis som finns inom funktionshindersorganisationerna.
Ska organisationerna kunna tillmötesgå den ökade efterfrågan krävs
en uppräkning av bidraget, ytterligare medel vid fler organisationer samt
reglerad ersättning för ”expertuppdrag”.
136. IOGT-NTO
Tre roller anges i betänkandet för civilsamhällets organisationer. Den
röstbärande och opinionsbildande rollen, den servicegivande rollen och
den tjänstelevererande rollen. IOGT-NTO noterar att delegationen
betonar behovet av en förändring av de offentliga bidragen från styrda
projektbidrag till generella organisationsbidrag. Det är inom ramen för
generella stöd som organisationerna kan på ett optimalt sätt kan utveckla
en kritiskt granskande roll och otvunget kunna påtala brister gällande de
mänskliga rättigheterna för olika grupper i samhället.
161. Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners
rättigheter (RFSL)
RFSL anser att alla organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter
inom specifika områden ska innefattas och inte endast organisationer
som arbetar med samtliga frågor som rör de mänskliga rättigheterna.
Delegationen föreslår att regeringen genomför en översyn av
befintliga bidragssystem för statligt stöd till det civila samhällets
328
organisationer. Detta i syfte att klargöra om de fungerar på ett
tillfredsställande sätt vad avser organisationernas arbete för de mänskliga
rättigheterna eller om det behöver göras förändringar för att
organisationerna ska kunna bidra ytterligare till främjandet av respekten
för de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Som organisationer förväntas vi lösa en mängd uppgifter som antingen
de offentliga organisationerna inte klarar av eller som inte ligger inom
ramen för deras ansvarsområde, men som ändå behöver genomföras. Vi
förväntas med andra ord bryta mark och pröva nytt. Den expanderande
uppdragsverksamhet som den ideella sektorn står för innebär dessutom
att vi förväntas utveckla en kontinuerlig verksamhet och samtidigt lära av
tidigare verksamhet samt bygga ny kompetens och kapacitet för
problemlösning. Det kan bli svårt att leva upp till de krav på flexibilitet,
behovsorientering och nyskapande som förespeglas.
Under
de
senaste
decennierna
har
det
noterats
en
tyngdpunktförskjutning i de ideella organisationers verksamhet. En
förskjutning som går från att driva sakfrågor och intressepolitik till att
börja ägna sig åt produktion av välfärdstjänster. En annan lägesändring är
en instrumentalisering i synen på den ideella verksamheten som framför
allt kommer till uttryck i att flera av de ideella organisationernas
relationer till omgivande organisationer har kommit att uttryckas i
kontrakt och entreprenader – inte minst gäller det relationerna till
offentliga organisationer och myndigheter.
I en rapport av Företagsekonomiska Institutionen vid Göteborgs
universitet Ideella organisationer i välfärdssystemet – exemplet ICK dras
följande slutsats: ”Det som begränsar ICK:s verksamhet är främst
projektformen och förvaltningskonformiteten. Projektformen leder till
förväntningar på målsättning, genomförande och avslut utifrån en
fastställd tidsperiod. Formen används främst för finansiärernas skull och
stämmer undantagsvis överens med verksamhetens karaktär. Såväl vad
gäller verksamhet som redovisning av den utförda aktiviteten driver
förvaltningskonformiteten ICK till att efterlikna de offentliga
organisationerna. ICK har också till stora delar anpassat sig efter dessa
krav. Detta sker, som vi uppfattar det, främst för att aktiviteten på ICK
skall uppfattas vara legitim.”
I regeringens proposition om en politik för det civila samhället (prop.
2009/10:55) finns principer för statligt stöd med syfte att
organisationsstödet på sikt ska öka och projektbidrag minska. Ett annat
viktigt perspektiv i frågan om ekonomiskt stöd är att regeringen i
propositionen om det civila samhället aviserar strukturella villkor som
förutsättningar för att få statliga organisationsbidrag. Dessa villkor
handlar bland annat om att en organisation ska vara demokratisk
uppbyggd och ha ett syfte som är förenligt med de värderingar som
präglar ett demokratiskt samhälle.
Statskontoret fick i januari 2009 regeringens uppdrag att se över de
förutsättningar som ges och villkor som ställs i förordningen (1998:1814)
om statsbidrag till vissa organisationer inom det sociala området. I
uppdraget ingick även att lämna förslag på hur likvärdiga villkor för
erhållande av statsbidrag till organisationer som verkar inom det sociala
området kan uppnås och att bedöma tillämpningen av förordningen.
329
Statskontoret överlämnade rapporten Bidrag till ideella organisationer
på det sociala området (2009:16).
Inom det sociala området, som kan appliceras på övriga bidragssystem
som riktar sig mot det civila samhället, har det tidigare konstaterats att
bidraget formellt är ett verksamhetsbidrag, men med tydliga inslag av
organisationsbidrag. Detta ger en otydlighet både i förutsättningarna för
resultatstyrning och i förhållande till organisationerna.
RFSL menar att man i en översyn av bidragen till organisationer som
arbetar med mänskliga rättigheter måste bejaka de utredningar som redan
gjorts på området. RFSL ställer sig positivt till förslaget om en översyn
av befintliga bidragssystem. Men vi vill framhålla några aspekter vi anser
viktiga i fråga om bidragssystem:
1) Organisationsbidrag – verksamhetsbidrag – projektbidrag.
Det måste förtydligas vad som anses vara organisationsbidrag,
verksamhetsbidrag och projektbidrag. Bakgrunden för detta är att det
finns en förvirring kring vad som är organisationsbidrag, bidrag en
organisation kan använda fritt i enlighet med sitt ändamål,
verksamhetsbidrag, bidrag som finansierar en specifik verksamhet, med
en specifik inriktning och mål (resultatstyrning) eller projektbidrag som
är kortvariga målstyrda projekt som drivs inom en redan finansierat
verksamhet eller organisation.
I den tidigare citerade ICK-rapporten förordas en liknande
uppdelning:
”Vi bedömer att om man ser ett värde i vad ICK utför borde
verksamheten understödjas med mer långsiktiga bidrag än dagens ett års
baserade projektbidrag. Ett förslag kan vara att dela upp bidraget i två
delar; en del som mer kan karaktäriseras av att vara ett långsiktigt
generellt bidrag (för att ICK finns) och en del som kan liknas vid ett
bidrag som är riktat mot olika detaljredovisade prestationer (för att ICK
gör något).”
2) Metodutveckling versus verksamhet
Inom befintliga bidragssystem som riktar sig mot frivilliga organisationer
krävs indikatorer för kvalitetssäkring. En översyn måste, anser RFSL,
utreda kostnadseffektiviteten i relationen mellan måluppfyllelse,
administration och kvalitetssäkring. Den ökade administrativa bördan gör
att effektiviteten i erhållna bidrag minskas när mer arbetstid måste tas i
anspråk för att få i grunden samma information (projektplaner, budget
respektive redovisning) att uppfylla olika formkrav.
RFSL:s ekonomi är extremt beroende av externa medel som ges med
kort framförhållning, med hög grad av styrning i användandet och där
kraven på dokumentation i både ansökningsledet och redovisningsledet
är väldigt stora. Metodutveckling premieras framför verksamhet, vilket i
längden leder till att utvecklade metoder förkastas istället för att
användas, eftersom finansieringen gynnar nyutveckling.
När det beviljade beloppet inte når samma nivå som det sökta, är det i
dag ett problem att flertalet myndigheter bollar tillbaka ansvaret att dra
konsekvenserna av detta på föreningen, ofta utan att ens ange tydliga skäl
eller resonemang bakom beslutet. En av de verksamheter som då ofta
drabbas när den beviljade summan är lägre än den ansökta är
kvalitetssäkringen. Medel för att genomföra detta i och för sig viktiga
arbete, som ofta uttryckligen krävs av bidragsgivarna, upplevs som
330
mindre prioriterat än att maximera den faktiska verksamheten inom de
beviljade medlen.
3) Värdera frivilligt arbete
Norges Kommuners Sentralforbund (motsvarigheten till SKL) tog 2001
fram en rapport där det framkommer att 126 000 årsarbeten utförs i
frivilligorganisationer, till ett sammantaget värde av 31 miljarder norska
kronor i 1998 års penningvärde. (Vilket ska ses i relation till att Norge
har ungefär hälften så stor befolkning som Sverige.)
Det är ett sätt att ekonomiskt beskriva storleken på den ideella
sektorns insatser. RFSL tror att en sådan utredning, som borde
genomföras också i Sverige av det samlade frivilligarbetets värde skulle
skapa en större förståelse för den ideella sektorns betydelse, och
dessutom ge ett annorlunda perspektiv på bidragens storlek. Ett sådant
perspektiv anser vi är av stor vikt relaterat till en översyn och utredning
om bidragen till frivilliga organisationer.
4) Vem arbetar med mänskliga rättigheter?
Av texten framgår dock inte vilka organisationer som skulle uppfylla
kraven på att anses ”arbeta med de mänskliga rättigheterna”. Dels nämns
att ”om fler organisationer inom det civila samhället genom statligt stöd
ges möjligheten att arbeta konsekvent och med ett helhetsperspektiv på
de
mänskliga
rättigheterna
är
det
också
troligt
att
människorättsperspektivet sprids till organisationer som arbetar med
andra frågor”. Dels nämns organisationer som arbetar med mänskliga
rättigheter inom specifika områden, t.ex. mot diskriminering, för
jämställdhet, handikapporganisationer, mot rasism och intolerans m.m.
Vi vill framhålla att organisationer som arbetar för hbt-personers
rättigheter otvetydigt är organisationer som arbetar för mänskliga
rättigheter inom ett specifikt område. Vi har också svårt att tolka vad som
avses med ”ett helhetsperspektiv på de mänskliga rättigheterna” men vill
framhålla att det är av vikt att organisationer som arbetar med mänskliga
rättigheter inom specifika områden innefattas i det nu aktuella förslaget
och att det inte endast är organisationer som arbetar med samtliga frågor
som rör de mänskliga rättigheterna som avses. Detta då det torde vara
väldigt få ideella organisationer som arbetar med ett sådant stort område
samt då områdesspecifika organisationer har en stor betydelse för arbetet
med mänskliga rättigheter i Sverige, vilket också framhålls på flertalet
ställen i betänkandet.
Se även övrig kommentar nedan i detta kapitel (kap. 7.2).
166. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige
(ROKS)
Delegation betonar, med hänvisning till den av riksdagen bifallna
propositionen 2009/10:55 En politik för det civila samhället, vikten av en
stabil finansiering av det civila samhällets organisationer. Roks vill,
utifrån de svårigheter som våra medlemsjourer erfar, särskilt framhålla
betydelsen av detta.
Delegationen skriver (s. 460) att det i propositionen betonas att ”det är
angeläget att organisationer inom det civila samhället har möjlighet till
en stabil basfinansiering i form av organisationsbidrag eller motsvarande
bidrag som är mindre styrda än t.ex. projektbidrag”. Principen om
långsiktighet framhålls också i Överenskommelsen mellan regeringen,
331
idéburna organisationer inom det sociala området och Sveriges
kommuner och landsting.
I kontrast till dessa berömvärda ambitioner konstaterar delegationen
att stöd till organisationer som jobbar för MR huvudsakligen utgår som
projekt- och verksamhetsbidrag snarare än organisationsbidrag (s. 461).
Det här är en mycket viktig fråga för Roks. Många av våra
medlemsjourer är beroende av projektbidrag från olika myndigheter och
privata stiftelser för att finansiera sin löpande grundverksamhet.
Myndigheter som fördelar utvecklingsmedel (t.ex. länsstyrelserna)
eftersöker ofta nyskapande projekt, medan många kvinno- och tjejjourer
saknar medel för att garantera kontinuitet i den grundläggande
jourverksamheten. Stödet från kommunerna när det gäller insatser till
våldsutsatta kvinnor, tjejer och barn varierar kraftigt över landet. Kvinnooch tjejjoursverksamhet är till sin natur ofta långsiktig eftersom vi inte
sällan har fleråriga stödkontakter med kvinnor och tjejer, medan de tar
sig igenom sin långa process av att våga lämna en våldsam partner,
anmäla brott till polisen och genomgå flera rättsprocesser (både straffoch civilrättsliga). Roks anser att tydligare krav bör kunna ställas på
kommunerna att finansiera denna verksamhet med större förutsägbarhet
och långsiktighet.
168. Roma International
Det är av stor vikt att hålla dörrarna öppna och tillåta frivilligorganisationernas civilsamhällets engagemang i granskningsarbetet. Det
är av stor vikt att se vinsten i samverkan mellan kommissionen och
frivilligorganisationer och civilsamhällets likaså icke-statliga aktörer.
En monopolisering av MR-frågan vore lika med som att kväva
demokratin och arbeta mot mänskliga rättigheter policy. Det är viktigt att
de föreslagna åtgärderna inom alla förändrings och ny organiserings
områden tar hänsyn till det civila samhällets historiska och framtida
verksamhet inom det relevanta området, samt utnyttjar den befintliga
kompetensen och resurserna.
Vi ställer oss positiva till föreslagna översynen av bidragssystemet till
det civila samhället. Likt betänkandet har vi observerat en tendens till
ökad prioritering av det projekt- och uppdragsbaserade stödet, samt en
minskning av organisations- och verksamhetsanslagen. Denna utveckling
medför en minskning av det civila samhällets oberoende gentemot det
allmänna, samt begränsar organisationernas möjligheter till en naturlig
utveckling. Tillsammans med en ökad byråkratisering bidrar dessa
omständigheter till att organisationer spenderar betydande resurser på det
formella och administrativa arbetet, vilket skapar spänningar inom
organisationerna och hotar det ideella engagemanget.
Förändringar i befintliga bidragssystem som möjliggör stöd till
organisationer som på ett övergripande sätt arbetar med mänskliga
rättigheter på ett övergripande sätt borde välkomnas. Detta skulle
möjliggöra att ideella organisationer kan på ett bättre sätt bidra till
främjande av respekten för de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Se även övrig kommentar nedan i detta kapitel (kap. 7.2).
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 1.
332
175. Samarbetsorgan för etniska organisationer (SIOS)
Slutligen ser vi fram emot den föreslagna översynen av bidragssystemet
till det civila samhället. Likt betänkandet har vi observerat en tendens till
ökad prioritering av det projekt- och uppdragsbaserade stödet, samt en
minskning av organisations- och verksamhetsanslagen. Denna utveckling
medför en minskning av det civila samhällets oberoende gentemot det
allmänna, samt begränsar organisationernas möjligheter till en naturlig
utveckling. Tillsammans med en ökad byråkratisering bidrar dessa
omständigheter till att organisationer spenderar betydande resurser på det
formella och administrativa arbetet, vilket skapar spänningar inom
organisationerna och hotar det ideella engagemanget.
Förändringar i befintliga bidragssystem som möjliggör stöd till
organisationer som på ett övergripande sätt arbetar med mänskliga
rättigheter på ett övergripande sätt välkomnas. Detta skulle möjliggöra
att ideella organisationer kan på ett bättre sätt bidra till främjande av
respekten för de mänskliga rättigheterna i Sverige.
180. Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen
Ett stödsystem för civila organisationer att arbeta för de mänskliga
rättigheterna i Sverige skall enligt AVDELNINGEN även innefatta de
fackliga organisationerna. Detta skulle även medverka till att tydliggöra
näringslivets sociala ansvar, bl.a. avseende de mänskliga rättigheterna.
185. Svenska Samernas Riksförbund (SSR)
SSR anser att även om det yttersta ansvaret för att säkerställa att de
mänskliga rättigheterna respekteras åvilar staten så går det inte att
förringa insatser och samverkan från olika samhällssektorer och aktörer.
SSR anser att det är nödvändigt att det sker en översyn av det
befintliga bidragssystemet för statligt stöd till organisationer. Respekten
för de mänskliga rättigheterna och kunskapen om rättigheterna är
beroende av att olika organisationer, grupper och intressen kan komma
till tals. Det är således av yttersta vikt att det finns ekonomiska
möjligheter för dessa organisationer att föra fram sina kunskaper och
erfarenheter.
SSR menar att det finns ett behov av ett stabilt stöd som inte är
projektstyrt utan lämnar utrymme för organisationens egna prioriteringar.
186. Svenska Tornedalingars Riksförbund (STR-T)
Vad gäller betänkandet tillstyrker STR-T följande:
- att det tillsätts en översyn av befintliga bidragssystem till civila
samhällets organisationer vad gäller arbete för de mänskliga
rättigheterna (se även yttranden i kapitel 2.4, 3.1, 5.2, 5.4.1. och
6.1).
187. UN Women Nationell kommitté Sverige
Se yttrande i kapitel 1.
•
att regeringen genomför en översyn av befintliga bidragssystem
för statligt stöd till det civila samhällets organisationer i syfte att klargöra
om de fungerar på ett tillfredsställande sätt vad avser organisationernas
333
arbete för de mänskliga rättigheterna, eller om det behöver göras
förändringar för att organisationerna ska kunna bidra ytterligare till
främjandet av respekten för de mänskliga rättigheterna i Sverige.
191. Sveriges advokatsamfund
Advokatsamfundet har inte heller några synpunkter på förslagen i kapitel
9.
197. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)
Se yttrande i kapitel 7.1.
206. The English International Association of Lund
Vår organisation håller med delegationen i dess förslag angående stöd till
frivilligorganisationer engagerade i främjandet av mänskliga rättigheter. I
sina kommentarer till nr 17 och 18 av rapporterna från Sverige, föreslog
FN:s kommitté mot rasdiskriminering, CERD, att Sverige tillhandahåller
tillräckliga medel till organisationer som arbetar för mänskliga
rättigheter.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Svenska missionsrådet välkomnar en översyn av befintliga bidragssystem
för statligt stöd. Det är positivt att delegationen vill identifiera om det
finns ett behov av att skapa utrymme för organisationsstöd för
organisationer som arbetar med de mänskliga rättigheterna. Dock är
Svenska missionsrådet kritiskt till att utrymme för ett eventuellt stöd ska
skapas inom ramen för befintliga anslag. Bättre möjligheter för
organisationer som arbetar för de mänskliga rättigheterna bör skapas
genom utökat stöd, inte på bekostnad av annan viktig verksamhet i
samhället.
Det finns ett behov av tydlighet när det gäller villkoren för
organisationer som kan uppbära statligt stöd. I sin sammanfattning
skriver delegationen att ”när organisationer utför tjänster på offentligt
uppdrag har de samma ansvar som det allmänna för att respektera den
enskildes mänskliga rättigheter.” På sidan 460 lyfter delegationen också
fram följande från proposition 2009/10:55: ”grundläggande villkor måste
ställas på vilka typer av organisationer som kan uppbära statligt stöd,
t.ex. att de respekterar principen om icke-diskriminering.” Vi bejakar
denna grundprincip och utgår från att den förstås utifrån de resonemang
som görs i propositionen Staten och trossamfunden (1998/99:124 s63-64)
och de bestämmelser som anges i Lag om stöd till trossamfund (SF
1999:932).
Se även övrig kommentar nedan i detta kapitel (kap. 7.2).
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Sveriges Kristna Råd välkomnar en översyn av befintliga bidragssystem
för statligt stöd. Det är positivt att delegationen vill identifiera om det
finns ett behov av att skapa utrymme för organisationsstöd för
organisationer som arbetar med de mänskliga rättigheterna. Dock är
334
Sveriges Kristna Råd kritiskt till att utrymme för ett eventuellt stöd ska
skapas inom ramen för befintliga anslag. Bättre möjligheter för
organisationer som arbetar för de mänskliga rättigheterna bör skapas
genom utökat stöd, inte på bekostnad av annan viktig verksamhet i
samhället.
Det finns ett behov av tydlighet när det gäller villkoren för
organisationer som kan uppbära statligt stöd. I sin sammanfattning
skriver delegationen att ”när organisationer utför tjänster på offentligt
uppdrag har de samma ansvar som det allmänna för att respektera den
enskildes mänskliga rättigheter.” På sidan 460 lyfter delegationen också
fram följande från proposition 2009/10:55: ”grundläggande villkor måste
ställas på vilka typer av organisationer som kan uppbära statligt stöd,
t.ex. att de respekterar principen om icke-diskriminering.” Vi bejakar
denna grundprincip och utgår från att den förstås utifrån de resonemang
som görs i propositionen Staten och trossamfunden (1998/99:124 s 6364) och de bestämmelser som anges i Lag om stöd till trossamfund (SF
1999:932).
Se även övrig kommentar nedan i detta kapitel (kap. 7.2).
232. Sensus studieförbund
Därför noterar vi med särskild tillfredställelse dels den viktiga roll som
det civila samhället tillskrivs, dels att utredningen själv konstaterar att det
i dag saknas statliga bidrag för arbete med MR-frågor i Sverige. Om
Sensus och övriga studieförbund skulle ges en större roll i en allmän
bildnings- och kunskapssatsning för bredare grupper av medborgare
skulle detta vara helt naturligt. Hos de flesta studieförbunden finns,
genom respektive medlemsorganisationer, en naturlig närhet till en rad
ideella verksamheter. Här finns också ett pedagogiskt kunnande och en
erfarenhet av att arrangera studiesatsningar för stora grupper i samhället.
En viktig del i en studiesatsning är behovet av studiematerial för olika
målgrupper. Sensus har nyligen tillsammans med Fonden för mänskliga
rättigheter producerat boken ”Människorätt”, som utifrån faktakunskaper
med frågor och uppgifter stimulerar till eget arbete. Vi är också i ett
intensivt skede att utveckla olika former för flexibelt lärande, vilket
också innebär kostnadseffektiva alternativ till tryckta media.
Sensus har, i synnerhet sedan vi övertog huvudmannaskapet för
Fonden för mänskliga rättigheter (MR-Fonden), ytterligare stärkt vårt
engagemang inom området, och vi arbetar i dag tillsammans med
seminarier och kurser på temat. I det arbetet har vi kunnat konstatera att
frågan om mänskliga rättigheter berör de alla, intresserar en del men
engagerar inte så många – och här finns ett behov av en samlad nationell
utbildningssatsning för att få en ökad kunskap och medvetenhet i ämnet.
Avstyrker
217. Svenska kyrkan
Svenska kyrkan bejakar delegationens uppfattning att det civila
samhällets organisationer är viktiga för att mänskliga rättigheter ska
respekteras fullt ut i Sverige samt att det finns behov av en stabil
basfinansiering för dessa organisationer (inklusive trossamfund).
Däremot anser Svenska kyrkan att detta inte löses genom en översyn av
335
det befintliga statliga bidragssystemet eller en omfördelning av det
statliga stöd som ges i dag. Den idéburna sektorn är ingen kapitalstark
sektor utan är beroende av ekonomiskt stöd från olika källor, bl. a statligt
stöd. Om idéburna organisationer ska kunna bidra till uppfyllandet av de
mänskliga rättigheterna i enlighet med de intentioner som formulerats i
överenskommelsen mellan regeringen, idéburna organisationer inom det
sociala området och Sveriges kommuner och landsting är det viktigt att
det statliga stödet ökar snarare än minskar. En omfördelning av det
statliga stödet till förmån för organisationer som har till syfte att arbeta
för de mänskliga rättigheterna kommer att leda till att andra
organisationer får lägga ner samhällsnyttiga verksamheter.
Se även övrig kommentar nedan i detta kapitel (kap. 7.2).
Tveksam
174. Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO)
RIO ifrågasätter utredningens förslag om att regeringen åter igen ska
genomföra en översyn av befintliga bidragssystem för statligt stöd till det
civila samhället för att klargöra om de fungerar på ett tillfredställande
sätt vad avser organisationernas arbete för de mänskliga rättigheterna,
eller om det behöver göras förändringar för att organisationerna ska
kunna bidra ytterligare till främjandet av respekten för de mänskliga
rättigheterna i Sverige. Regeringen har nyligen gjort en översyn av
grunderna och villkoren för stödet till det civila samhället. I Regeringens
proposition 200911 0:55 En politik för det civila samhället har
Regeringen lämnat förslag till mål och inriktning för politiken för det
civila samhället. Riksdagen har ställt sig bakom Regeringens förslag.
Det civila samhällets organisationer ska självklart arbeta var och en
efter sina respektive grundsatser och program och själva utforma på
vilket sätt måluppfyllelse bör ske. RIO menar också att Regeringen bör
ha tillit till att organisationerna bedriver sitt arbete på ett sådant sätt att
kraven på mänskliga rättigheter tillgodoses.
Övriga kommentarer
086. Trollhättans kommun
Trollhättans Stad håller med delegationen om att det civila samhället och
näringslivet har viktiga funktioner att fylla för skyddet och främjandet av
de mänskliga rättigheterna.
Trollhättans stad har valt att inte kommentera förslagen i kapitel 9.
097. Värmlands läns landsting
Oavsett om delegationens förslag om nationell översyn av befintliga
bidragssystem för statligt stöd till det civila samhällets organisationer, i
syfte att klargöra om de fungerar på ett tillfredsställande sätt vad avser
organisationernas arbete för de mänskliga rättigheterna, går igenom finns
starka skäl för landstingen att se över sitt bidragssystem i samma syfte.
144. Landsorganisationen i Sverige (LO)
LO noterar att delegationen under denna rubrik angett att det civila
samhället och näringslivet har viktiga funktioner att fylla för skyddet och
336
främjandet av och respekten för de mänskliga rättigheterna och att
rättigheterna är beroende av ett starkt och varierat civilsamhälle där olika
organisationer, grupper och intressen kan komma till tals.
LO noterar och beklagar att de fackliga organisationerna inte nämns
som organisationer med en särskild verksamhet inom området för
mänskliga rättigheter. LO vill påpeka att under de senaste årtiondenas
historiska politiska omvälvningar i odemokratiska samhällen har de
fackliga rörelserna haft en stor betydelse för förändringar som inneburit
oerhörda förbättringar för respekten för enskildas mänskliga rättigheter,
inte minst inom arbetslivet.
LO anser att de fackliga organisationerna har en central position och
stora möjligheter att påverka och göra skillnad när det gäller kunskapen
om och vikten av de mänskliga rättigheterna.
Ett stödsystem för civila organisationers arbete för de mänskliga
rättigheterna i Sverige ska enligt LO även innefatta de fackliga
organisationerna. Detta skulle även medverka till att tydliggöra
näringslivets sociala ansvar, bl.a. avseende de mänskliga rättigheterna.
161. Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners
rättigheter (RFSL)
Samverkan med och främjandet av ideella organisationer som
arbetar med mänskliga rättigheter
Inledningsvis vill RFSL understryka vikten av samverkan och dialog
mellan myndigheter och ideella organisationer som arbetar med
mänskliga rättigheter. I betänkandet framhålls det civila samhällets roll
och betydelse för arbetet med de mänskliga rättigheterna. Det civila
samhället betydelse i dessa och liknande frågor framhålls också i
propositionen 2009/10:55 – En politik för det civila samhället. Det civila
samhället bidrar med kunskaper och erfarenheter om huruvida de
mänskliga rättigheterna i förhållande till enskilda efterlevs eller inte. Det
civila samhället bidrar även till en öppen diskussion om frågor som berör
mänskliga rättigheter samt med såväl positiv som negativ kritik i dessa
frågor. Det är därför viktigt att ideella organisationer som arbetar med
frågor som gäller mänskliga rättigheter ges förutsättningar för att
fortsätta med detta arbete. Sådana förutsättningar avser såväl ekonomiska
medel som underlättande av samverkan med aktuella myndigheter. RFSL
instämmer också med den uppfattning som kommer till uttryck i
betänkandet att det civila samhällets arbete måste fortsätta bedrivas med
stor självständighet gentemot staten. Det måste vara tydligt att ansvaret
för att se till att de mänskliga rättigheterna efterlevs ligger på staten. Vi
menar att de förslag som läggs i betänkandet i stort utgör en god grund
för främjandet av det civila samhällets arbete med mänskliga rättigheter
och det är därför viktigt att de genomförs.
Se även tillstyrkande ovan i detta kapitel (kap 7.2).
168. Roma International
Romerna har med en viss besvikelse och stor förväntan följt Sverige
Delegationen för mänskliga rättigheters arbete och är en aning besvikna
över den bristande dialog och samråds intresse som påvisats från de
berörda. Trots både via skriftlig kommunikation som telefonsamtal har
inget intresse påvisats från Delegationen för mänskliga rättigheter i
337
Sverige av att träffa eller föra samtal med de romska organisationerna.
Istället har enskilda personer med romsk etnicitet varit den enda
kontakten i frågor som rör romer. Dock har vi inte under dessa fyra år
alls överhuvudtaget inbjudits till någon from av träff eller dialog trots
vikten av att inbjuda och föra dialog med det romska civilsamhället. Vi
har inte heller erhållit någon information, delaktighet eller insyn i detta
väsentliga arbete som bedrivits. Vi vill dock blicka framåt och hoppas att
det fortsatta arbetet Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige
kommer att fortsätta med medför en viss lärdom av att förbättra sig i det
man brustit i och att man mer värnar om att föra dialog med det romska
civilsamhället istället för med enskilda individer. Vi hoppas också bli
mer synliga som grupp och inte som individer i det fortsatta väsentliga
arbetet med att värna om mänskliga rättigheter och delaktighet.
Se även tillstyrkande ovan i detta kapitel (kap. 7.2).
180. Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen
AVDELNINGEN noterar att delegationen under denna rubrik angett att
det civila samhället och näringslivet har viktiga funktioner att fylla för
skyddet och främjandet av och respekten de mänskliga rättigheterna och
att rättigheterna är beroende av ett starkt och varierat civilsamhälle där
olika organisationer grupper och intressen kan komma till tals. Som
nämns ovan är det viktigt med en dialog med som berörs av kränkningar.
Det är viktigt att det tydliggörs att samhällets stöd till det civila
samhället, i synnerhet till dem organiserar de som är utsatta för
kränkningar, är till för att förstärka deras påverkansroll.
AVDELNINGEN noterar även att de fackliga organisationerna inte
särskilt nämns som organisationer med en särskild verksamhet inom
området för mänskliga rättigheter. AVDELNINGEN vill här bara kort
notera att under de senaste årtiondenas historiska politiska omvälvningar
i odemokratiska samhällen så har de fackliga rörelserna haft en
avgörande betydelse för förändringar som inneburit oerhörda
förbättringar för respekten för enskildas mänskliga rättigheter.
AVDELNINGEN anser att inom ramen för det kommande arbetet
med att sprida kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna
så har de fackliga organisationerna en central position och möjlighet att
påverka.
189-190.
Sverigefinländarnas
Delegation
och
Sverigefinska
Riksförbundet
Beträffande avsnittet ”Det civila samhället” vill Sverigefinländarnas
delegation och Sverigefinska Riksförbundet betona betydelsen av ett
levande föreningsliv. För sverigefinnarna, vilka de facto saknar egna
politiska partier är existensen av organisationer som företräder den
nationella minoritetsgruppen av stor betydelse. För att dessa ska kunna
tillvarata målgruppernas intressen behövs ekonomiska resurser.
Sverigefinländarnas delegation som företrädare för ca 370 000
sverigefinnar får av statsmakten ett stöd på 400 000 kr. Med beaktande
av betydelsen av riksorganisationer som företräder de nationella
minoriteter är de nuvarande anslagen så små att de kan uppfattas
diskriminerande och strida mot Sveriges åtaganden i Europarådets
tidigare nämnda konventioner. I detta sammanhang vill Sverige-
338
finländarnas delegation påtala att organisationer som företräder de
nationella minoriteterna arbetar med frågor som har med mänskliga
rättigheter att göra.
204. Synskadades Riksförbund (SRF)
I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,
tydliggörs rätten att vara delaktiga i och kunna påverka
samhällsutvecklingen. Vi saknar en tydlig skrivning om hur denna
samverkan ska fungera, hur organisationerna ges möjlighet att vara med
och kunna påverka i hela processen, För att en sådan samverkan skall
fungera är det viktigt att ha en fungerande struktur med tillgängliga
former där berörda organisationer ges förutsättningar att vara delaktiga.
206. The English International Association of Lund
Behovet av fortsatt statligt stöd till sådana organisationer har blivit
uppenbart under internationella och nationella möten och konferenser i
syfte att undersöka frågor rörande icke-diskriminering och integration.
Även om svenska statsanställda i hög grad varit närvarande vid sådana
möten, har icke-statliga organisationer, NGO:s, varit märkbart
frånvarande. Av särskilt intresse på detta område är det väldigt lilla
deltagandet av svenska icke-statliga organisationer under WCAR i
Durban 2001, där endast 10 sådana organisationer deltog, samt vid
uppföljningskonferensen i Genève.
Svenska icke-statliga organisationer engagerade i dessa frågor är
också frånvarande vid lokala och nationella evenemang där deras
närvaro, erfarenhet och kompetens skulle vara en tillgång för själva syftet
med dessa möten. Jämfört med förhållandena i andra demokratiska
länder, såsom USA, Indien, Storbritannien och Nederländerna, är
svenska
icke-statliga
organisationer
underfinansierade
och
underrepresenterade i den demokratiska processen. Vad som behövs i
Sverige är en "Marshal plan" för icke-statliga organisationer engagerade i
mänskliga rättigheter.
En mer omfattande form av stöd till dessa organisationer skulle också
underlätta övervakningen av åtgärder som vidtagits för att förbjuda
diskriminering. Det skulle vidare förenkla försvaret av standarder och
normer som antagits eller används för att förbjuda diskriminering på
etnisk, religiös eller politisk grund. Sådana rutiner skulle vara mer i
överensstämmelse med CERD konventionen och de rekommendationer
som nämnts ovan angående den sjuttonde samt artonde rapporten från
Sverige.
Varje framtida struktur för stöd till icke-statliga organisationer i
Sverige bör så långt det är möjligt undvika tidigare misstag vad gäller
hjälp till deras arbete på olika områden. Två sådana felsteg bör särskilt
undvikas. Dessa är:
1) systemet för kontroll av frivilligorganisationer genom att dessa
tvingas finansiera sin verksamhet på projekt basis. Detta har lett till att
många icke-statliga organisationer i praktiken inte är något annat än en
339
utvidgad röst för regeringen, vilket är ett klart brott mot principerna som
alla FN och EU konventioner bygger på. 54
2) Det dysfunktionella system som bygger på att merparten av stödet
till icke-statliga organisationer ges till en central organisation på nationell
nivå. Stödet förväntas sedan sippra ner till medlemsorganisationer på
lokal nivå. Detta system har aldrig fungerat bra. Lokala medlemsorganisationer långt borta från de centrala organisationerna och deras
högkvarter blir ofta förbisedda och potentiellt stöd når dem inte i
önskvärd utsträckning. 55
Många av här nämnda centrala organisationer har sitt säte i
Stockholm, och medel som hade kunnat användas av mer seriösa, lokala
aktörer går istället åt till kostnader för resa och logi till huvudstaden för
de senare. Slutresultatet av det här systemet har inte gått att motivera,
vilket lokala medlemsorganisationer i hela landet kan intyga. En mer
konstruktiv struktur för ekonomiskt stöd till enskilda organisationer bör
därför antas. Ett sådant system bör vara mer regionalt och lokalt baserat,
samtidigt som det inte bör kontrolleras av religiösa eller politiska
institutioner, eller för den delen av kommuner. Detta kräver möjligen att
det inrättas regionala institutioner som är neutrala till och oberoende av
de partier som regerar.
Stöd till icke-statliga organisationer i Sverige framgent bör inte
baseras på antalet aktiva medlemmar, utan på organisationernas
kompetens, erfarenhet, och avsikter. Utöver administrativa kostnader,
såsom lokalhyra, bör stödet inkludera lön för minst tre personer vid varje
organisation för en treårsperiod. Års- och projektrapporter bör publiceras
av aktuella organisationer under varje treårsperiod, men de statliga
institutioner som beviljar stödet bör aldrig lägga sig i organisationernas
aktiviteter. Deras oberoende från statlig kontroll måste vara garanterad.
217. Svenska kyrkan
Svenska kyrkan menar att delegationens resonemang om hur en ökad
medvetenhet om de mänskliga rättigheterna ska komma till stånd inte är
tillräcklig. Genom delegationens förslag kommer skyldighetsbärares
ansvar att tydliggöras och baskunskap att ges inom utbildningssystemets
olika nivåer samt genom den nationella institutionens dialog och
samverkan med det civila samhällets organisationer, men frågan är om
det är tillräckligt för att medvetandegöra rättighetsbärare om sina
rättigheter. Svenska kyrkan menar att det behövs en bred satsning direkt
riktad till allmänheten samt grupper som är särskilt beroende av stöd från
det offentliga, i syfte att öka rättighetsbärares medvetande om de
mänskliga rättigheterna. Först då kommer en rättighetskultur prägla
offentlig sektor, näringsliv och idéburna organisationer så som
delegationen åsyftar. Här finns det civila samhällets organisationer med
sin folkbildningstradition redo för grundläggande utbildningssatsningar.
Se även avstyrkande ovan i detta kapitel (kap. 7.2).
54
CERD/C/SWE/CO/18, paragraf 12., KOMMITTÉN FÖR AVSKAFFANDE AV
RASDISKRIMINERING 73:e mötet, 28 juli–15 augusti 2008. CERD.
55
Ibid.
340
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Svenska missionsrådet är kritiskt till att utrymme för ett eventuellt stöd
för organisationer som arbetar med de mänskliga rättigheterna ska skapas
inom ramen för befintliga anslag, och därmed på bekostnad av annan
viktig verksamhet i samhället. Svenska missionsrådet menar att ett utökat
anslag kan behövas om ny form av stöd skapas.
Se även tillstyrkande ovan i detta kapitel (kap. 7.2).
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Sveriges Kristna Råd är kritiskt till att utrymme för ett eventuellt stöd för
organisationer som arbetar med de mänskliga rättigheterna ska skapas
inom ramen för befintliga anslag, och därmed på bekostnad av annan
viktig verksamhet i samhället. Sveriges Kristna Råd menar att ett utökat
anslag kan behövas om ny form av stöd skapas.
Se även tillstyrkande ovan i detta kapitel (kap. 7.2).
236. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
Sveriges Antidiskrimineringsbyråer anser att intentionerna med
betänkandets förslag gällande det civila samhället är oklart och att de
skäl som anges ligga till grund för förslaget inte återspeglas i förslaget,
vilket bidrar till otydligheten.
Av förslaget framstår det som att regeringen bör undersöka om det är
möjligt att få ideella organisationer att i högre grad arbeta för att främja
respekten av de mänskliga rättigheterna genom att förändra reglerna för
medelstilldelning. I bakgrunden till förslaget lyfts vikten av de ideella
organisationernas oberoende fram samt vikten av en mer långsiktig
finansiering istället för kortsiktiga projektbidrag. Betänkandet
förespråkar i första hand en övergång till organisationsbidrag, men det
framgår även där att det som avses är att skapa utrymme för
organisationsbidrag för verksamheter som arbetar med mänskliga
rättigheter på ett övergripande sätt och med ett helhetsperspektiv. I
kapitel 10 framgår att dessa förändringar bedöms kunna ske inom ramen
för befintlig budget.
Sveriges Antidiskrimineringsbyråer ifrågasätter här vad som avses
med ett övergripande sätt samt ett helhetsperspektiv. Om det som avses
motsvarar de formuleringar som används genomgående i betänkandet
inkluderar detta arbete samtliga undertecknade konventioner. Även om vi
ställer oss bakom tanken att arbeta med de mänskliga rättigheterna som
ledstjärna är det inte rimligt att ideella organisationer på ett kvalitativt
sätt förväntas kunna omfamna samtliga dessa aspekter. Styrkan hos de
ideella organisationer som i dag verkar inom området mänskliga
rättigheter är just det betänkandet understryker – som röstbärare. Denna
röst blir stark i den sakkunskap som respektive organisation besitter inom
sitt expertisområde. Det är den samlade mångfalden av organisationer
som utgör grunden för det civila samhällets arbete för mänskliga
rättigheter. Ett organisationsbidrag till organisationer som arbetar
övergripande med mänskliga rättigheter kan vara lämpligt, även om det
för oss är svårt att se rimligheten i detta omfång, men det bör oavsett inte
ske inom ramen för den budget som redan i nuläget är knapp för ideella
organisationer som arbetar med frågorna. Att en myndighet som ska
arbeta övergripande med frågorna förväntas kosta 1,1 miljoner per
341
anställd på grund av den breda kunskapsbas som myndigheten antas
behöva utifrån konventionernas omfång, medan det civila samhället
förväntas omfamna samma bredd utifrån en befintligt låg budget, faller
på sin egen orimlighet. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer förespråkar
därför en tydlig förstärkning av den budget som tilldelas ideella
organisationers arbete för mänskliga rättigheter, oavsett om detta arbete
avser det övergripande arbetet eller särskilt avgränsade sakområden.
Det som vore intressant att undersöka är hur regeringen kan stimulera
ideella organisationer till att i högre grad bevaka att de mänskliga
rättigheterna efterlevs, vilket därigenom även kommer leda till det
omnämnda bredare perspektivet, samt uppmuntra till samverkan mellan
intresseorganisationer som arbetar för olika aspekter av de mänskliga
rättigheterna. Det finns redan i dag en stark tendens till ökat samarbete
mellan olika aktörer och en gemensam identifikation i mänskliga
rättigheter som den minsta gemensamma nämnaren. Den föreslagna
kommissionen och statens arbete för att främja tillämpningen av
mänskliga rättigheter skulle gynnas av ett starkt civilt samhälle som har
möjlighet att bevaka och stödja den enskilde såväl som skapa opinion
och främja tillämpningen. Ett aktiv, brett och samlat deltagande från det
civila samhället vid parallellrapportering skulle ge tydliga indikationer på
om det finns en samsyn mellan regeringen, kommissionen och
gräsrötterna. Vi välkomnar därför att bidrag i högre utsträckning ges i
form av organisations- och verksamhetsbidrag men ser att projektbidrag
även fortsättningsvis kan fylla en funktion för särskilda punktinsatser.
Projektbidragen ska däremot vara en tillfällig injektion i en för övrigt
ekonomiskt stabil verksamhet. Detta är särskilt viktigt för verksamheter
som arbetar med att stödja enskilda. Sveriges Antidiskrimineringsbyråer
bedömer att införandet av en myndighet utan möjlighet att driva enskilda
ärenden kommer att leda till en markant ökning av ärenden till
antidiskrimineringsbyråerna. Redan i dag begränsas dessa verksamheters
kapacitet att handlägga inkommande ärenden av en knapp budget. Vi vill
här att ansvarsfrågan diskuteras samt att en lösning hittas för hur de
människor som fått veta sina rättigheter även ska kunna få hjälp.
7.3 Näringslivet
Delegationens förslag: Regeringen vidtar konkreta åtgärder för att
genomföra FN:s ramverk för mänskliga rättigheter i näringslivet.
Tillstyrker eller har inget att erinra
020. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam)
Se yttrande i kapitel 7.2.
025. Bokföringsnämnden (BFN)
BFN har tagit del av avsnitt 9.4 i betänkandet och mot bakgrund av
BFN:s verksamhetsområde har nämnden inga redovisningsmässiga
synpunkter att framföra.
342
040. Stockholms universitet
Universitetet instämmer i delegationens rekommendationer om
näringslivet på ss. 462-466. Näringslivet har i MR-sammanhang främst
kommit att beröras i debatter vad avser svenska företags verksamhet i
utvecklingsländer med tvivelaktiga regimer. Det finns dock också viktiga
aspekter inom landet. Som delegationen riktigt beskriver (ss. 371-372)
har det i dag blivit allt vanligare att privata rättssubjekt utför
”välfärdstjänster”, och delegationen påpekar att deras verksamhet har
”en avgörande betydelse för efterlevnaden av individens mänskliga
rättigheter” (s. 372), samtidigt som dessa aktörer inte anses omfattas av
begreppet förvaltningsmyndighet. Detta kan av lätt insedda skäl medföra
MR-problem. Delegationen har förordat att dessa aktörer omfattas av den
framtida MR-kommissionens verksamhet, och universitetet utgår från att
så också kommer att ske. Det hade varit intressant att se delegationens
bedömning av fenomenet privat producerade välfärdstjänster i ljuset av
rekommendationerna i kapitel 9 liksom i bakgrundsanalysen om
företagens roll (ss. 293-299).
049. Svenska Unescorådet
Unescorådet välkomnar förslaget om näringslivets ansvar som vi ser som
allt mer viktigt i en globaliserad värld och som en väldigt viktig
komplettering till staters ansvar.
050. Sametinget
Sametinget tillstyrker också Delegationens förslag att regeringen vidtar
åtgärder för att genomföra FN:s ramverk för de mänskliga rättigheterna
för näringslivet. Ramverket antogs av FN råd för mänskliga rättigheter
2008. Ramverket tydliggör näringslivets sociala ansvar avseende
mänskliga rättigheter. Delegationen föreslår att regeringen också avsätter
tillräckliga resurser för arbetet. Vidare föreslår Delegationen att
regeringen låter översätta till svenska OECDs uppdaterade riktlinjer för
multinationella företag som avser respekten för mänskliga rättigheter
samt att omarbeta samt omarbeta den tidigare handboken i enlighet med
den nya versionen.
073. Landskrona kommun
Se yttrande i kapitel 1.
077. Malmö kommun
Se yttrande i kapitel 5.1.
078. Mölndals kommun
Se yttrande i kapitel 7.1
084. Södertälje kommun
Se yttrande i kapitel 7.2.
090. Västerås kommun
Se yttrande i kapitel 1.
343
103. Amnesty Sverige
Vi ställer oss positiva till att regeringen sprider OECD:s uppdaterade
riktlinjer för multinationella företag. Vi välkomnar också att regeringen
agerar för att svenska multinationella företag ska säkerställa att de
mänskliga rättigheterna respekteras iden svenska och utländska
verksamheten.
Se även övrig kommentar nedan i detta kapitel (kap. 7.3).
117. Fonden för mänskliga rättigheter
Förslagen om stärkande av FN:s ramverk för mänskliga rättigheter i
näringslivet är bra, men samtidigt förhållandevis passiva. Vår erfarenhet
är att det finns ett växande intresse för uppfyllelsen av mänskliga
rättigheter i näringslivet, av det enkla skälet att det är bra för företagens
verksamhet. Eftersom kunderna i allt högre utsträckning efterfrågar
certifierade produkter och etiskt hållbar produktion, finns det ett eget
intresse hos näringslivet att ligga i utvecklingens framkant, snarare än att
se mänskliga rättigheter som pålagor och begränsningar. Vi menar därför
att ambitionen och samarbetet med näringslivet kan stärkas ytterligare.
Inte minst vill vi betona betydelsen av MR-utbildning för näringslivet.
Sådan utbildning bör rikta sig till såväl till företag i Sverige som till
svenska företag som etablerar sig utomlands.
173. Rädda Barnen
Se yttrande i kapitel 1.
174. Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO)
RIO delar utredningens syn på statens och näringslivets ansvar för att de
mänskliga rättigheterna efterlevs.
185. Svenska Samernas Riksförbund (SSR)
SSR stöder också delegationens förslag om att vidta åtgärder för att
genomföra FN:s ramverk för mänskliga rättigheter i näringslivet.
Se även övrig kommentar nedan i detta kapitel (kap. 7.3).
187. UN Women Nationell kommitté Sverige
Se yttrande i kapitel 1.
•
att regeringen på ett systematiskt sätt, och med avsättning av
tillräckliga resurser för arbetet, ska vidta konkreta åtgärder för att
genomföra det ramverk som FN:s generalsekreterares särskilde
representant för mänskliga rättigheter i näringslivet har presenterat för att
tydliggöra näringslivets sociala ansvar, bl.a. avseende de mänskliga
rättigheterna.
191. Sveriges advokatsamfund
Advokatsamfundet har inte heller några synpunkter på förslagen i kapitel
9.
197. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)
Se yttrande i kapitel 7.1.
344
217. Svenska kyrkan
Svenska kyrkan ställer sig bakom delegationens förslag att genomföra
FN:s ramverk för mänskliga rättigheter i näringslivet.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Svenska missionsrådet välkomnar starkt att delegationen lyfter fram
regeringens ansvar för att tillse att de mänskliga rättigheterna respekteras
fullt ut i de svenska företagens inhemska och utländska verksamhet.
Svenska missionsrådet vill särskilt lyfta fram behovet av att verka för en
bättre tillgång till effektiva rättsmedel för medborgare från andra länder
som drabbas av brott mot de mänskliga rättigheterna på grund av svenska
företags internationella verksamhet.
220. Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd
Se yttrande i kapitel 1.
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Sveriges Kristna Råd välkomnar starkt att delegationen lyfter fram
regeringens ansvar för att tillse att de mänskliga rättigheterna respekteras
fullt ut i de svenska företagens inhemska och utländska verksamhet.
Sveriges Kristna Råd vill särskilt lyfta fram behovet av att verka för en
bättre tillgång till effektiva rättsmedel för medborgare från andra länder
som drabbas av brott mot de mänskliga rättigheterna på grund av svenska
företags internationella verksamhet.
Tveksam
188. Svenskt Näringsliv
Delegationen föreslår (sid.465) även att en utredning ska tillsättas med
uppgift att se över om och hur näringslivets ansvar för de mänskliga
rättigheterna kan tydliggöras i eller i anslutning till svensk bolagsrätt. Det
framstår som märkligt att tala om näringslivets ansvar i rättsliga termer
för dessa frågor mot den bakgrunden att delegationen på åtskilliga ställen
i betänkandet – senast endast några sidor tidigare (sid.457) – klart slår
fast att ansvaret vilar på staten. Föreningen har därför svårt att se behovet
av en sådan utredning.
Övriga kommentarer
023. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF)
Delegationen har föreslagit att regeringen ska verka för att statliga
myndigheter i sina upphandlingar ställer som villkor att leverantörerna
bedriver ett aktivt arbete för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna
respekteras i verksamheten. ISF vill detta sammanhang väcka frågan om
huruvida förslaget står i överensstämmelse med upphandlingsdirektiven
och konstaterar att betänkandet inte innehåller någon analys i detta
avseende.
086. Trollhättans kommun
Se yttrande i kapitel 7.2.
345
092. Örebro kommun
De konkreta åtgärderna som senare beskrivs i löptext bör lyftas fram och
poängteras mer.
103. Amnesty Sverige
Vi saknar dock information om hur man konkret har tänkt sig att
säkerställandet av att svenska företag respekterar mänskliga rättigheter
skall gå till. Amnesty International anser att företag måste avkrävas att
utföra skälig due diligence för mänskliga rättigheter avseende sin
verksamhet. Endast då kan företagen säkerställa att de mänskliga
rättigheterna respekteras i den svenska och utländska verksamheten. Det
är inte tillräckligt att regeringen arbetar med olika typer av initiativ för att
främjande företags respekt för mänskliga rättigheter. Genom sådana
initiativ når man endast de företag som vill arbeta för att respektera
mänskliga rättigheter. Amnesty International anser också att statligt
främjande aven viss sorts beteende från företag kommer att ha en mycket
begränsad inverkan om inte dessa åtföljs av mekanismer för att utreda,
bestraffa och säkerställa upprättelse i de fall då företagen inte följer dessa
rekommendationer och när kränkningar förekommer.
Se även tillstyrkande ovan i detta kapitel (kap. 7.3).
109. Demokratiakademin
Vi anser att särskild uppmärksamhet krävs för att klarlägga näringslivets
ansvar vid allvarliga brott mot mänskliga rättigheter och för att
förebygga desamma. Näringslivet organisationer ska inbjudas till att ta
del av dessa klarlägganden.
Bland företag och näringslivsorganisationer växer insikten om vikten
av att respektera de mänskliga rättigheterna. Samtidigt är medvetenheten
dålig om att företag kan hållas ersättningsansvariga, att företagsledningar
kan hållas straffansvariga för direkta och indirekta kränkningar av
mänskliga rättigheter som företagets verksamhet medverkat till och som
är så allvarliga att de anses vara internationella brott (folkmord, brott mot
mänskligheten, tortyr exv.). Om kännedomen av både företagens och
ledningens personliga ansvar blir större, kan kanske affärsverksamhet
som leder till människorättskränkningar förebyggas. Därför bör det
juridiska ansvaret klarläggas och insikten om ansvaret spridas inom
näringslivet.
123. Föreningen Ordfront
Vi anser att särskild uppmärksamhet krävs för att klarlägga näringslivets
ansvar vid allvarliga brott mot mänskliga rättigheter och för att
förebygga desamma. Näringslivet organisationer ska inbjudas till att ta
del av dessa klarlägganden.
Bland företag och näringslivsorganisationer växer insikten om vikten
av att respektera de mänskliga rättigheterna. Samtidigt är medvetenheten
dålig om att företag kan hållas ersättningsansvariga, att företagsledningar
kan hållas straffansvariga för direkta och indirekta kränkningar av
mänskliga rättigheter som företagets verksamhet medverkat till och som
är så allvarliga att de anses vara internationella brott (folkmord, brott mot
mänskligheten, tortyr exv.). Om kännedomen av både företagens och
ledningens personliga ansvar blir större, kan kanske affärsverksamhet
346
som leder till människorättskränkningar förebyggas. Därför bör det
juridiska ansvaret klarläggas och insikten om ansvaret spridas inom
näringslivet.
144. Landsorganisationen i Sverige (LO)
Avslutningsvis tar LO tillfället i akt att lyfta frågan om företagens ansvar
för de mänskliga rättigheterna och de internationella regelverk som stater
har skyldighet att stödja och arbeta med. De senaste åren har dessa frågor
fått ökad uppmärksamhet. OECDs riktlinjer för multinationella företag
kommer att uppdateras under våren 2011. FN:s nya ramverk för företag
och mänskliga rättigheter, som har utarbetats av professor John Ruggie,
kommer också att presenteras under våren. Det kommer att sätta staternas
ansvar delvis i nytt ljus. LO efterlyser därför fördjupad analys i dessa
frågor och menar att det bör vara ett uppdrag för en ny statlig utredning.
185. Svenska Samernas Riksförbund (SSR)
Vi samer är en del av den helhet som utgör vår livsmiljö. Vår livsmiljö
består av det omgivande landskapet, historien, renen, språket, våra
naturresurser och vår egen plats i denna helhet. Detta är grunden och
förutsättningen för hela vår kultur och hela vår existens. Denna
helhetssyn delar vi med andra urfolk över hela världen och detta
holistiska perspektiv skiljer sig från den traditionella svenska synen på
natur och naturvård, där naturen är ett orört väsen utan mänsklig
påverkan. Helheten skall föras vidare till kommande generationer och där
brukandet av landskapet sker i samklang med naturen. Rennäringen är en
viktig del av den samiska kulturen och den kräver ett särskilt skydd för
att kunna fortsätta att existera. För att detta skall kunna skyddas vid
exempelvis exploateringar krävs det att näringslivet respekterar de
mänskliga rättigheterna. Därav menar SSR att det är av yttersta vikt att
även näringslivet aktivt verkar för att upprätthålla de mänskliga
rättigheterna.
Se även tillstyrkande ovan i detta kapitel (kap. 7.3).
8 Konsekvenser av delegationens förslag
003. Riksrevisionen
I betänkandet används Riksrevisionens organisation och ledningsformer
som en utgångspunkt för förslaget till utformning av den nya
myndigheten. Det är därför viktigt att förhållandena speglas på ett riktigt
sätt. Det gäller även den gemensamma ekonomiadministrativa reglering
som avser riksdagens myndigheter. Beskrivningen har naturligtvis
komplicerats av att Riksrevisionen varit föremål för en översyn och en ny
lagstiftning gäller sedan den 1 januari 2011. Förändringarna avser bl.a.
ledningsformen. Vidare har de ekonomiadministrativa reglerna (lag
2006:999) för riksdagens myndigheter (REA-lagen) nyligen ändrats (1
jan 2011).
– 468. Ekonomiska beräkningar. Det finns en betydande risk att
kostnaderna för den föreslagna ledningsformen är underskattade på
samma sätt som man nog får påstå att man underskattat kostnaderna för
347
Riksrevisionens ledning. Kommissionärerna (ledningen) får förväntas
erbjudas någon form av inkomstgaranti eller pension efter förrättat värv.
Med tre personer i ledningen blir det efter ett tag ett betydande antal vars
pensionskostnader ska belasta kommissionen. Kostnaderna ska slås upp
på färre individer än vad som fallet är för Riksrevisionen och är
dessutom mycket svårprognostiserade beroende både på ev. försörjning
efter tjänstgjord period och på SPV:s beräkningsmetoder för att fastställa
pensionsavgifter.
– 472. Budgetberedningen. Processen är nu sådan att Riksrevisorn
med administrativt ansvar (efter att ha informerat det parlamentariska
rådet) beslutar om förslag till anslag till riksdagen. Samma modell gäller
JO. Riksdagsstyrelsen bereder enbart förslag till anslag för vad gäller de
anslag som disponeras av Riksdagsförvaltningen. Förslaget till anslag
beredes av ansvarigt utskott (för Riksrevisionens del av finansutskottet)
inför beslut i riksdagen.
026. Länsstyrelsen i Stockholms län
Länsstyrelsen vill understryka att Länsstyrelsen redan i dag bedriver ett
systematiskt arbete för att nå de jämställdhets-, handikapps- och
integrationspolitiska målen. Erfarenheterna visar att det finns ett fortsatt
behov av en fördjupad konsekvensanalys kring hur ännu ett generellt
krav, i detta fall avseende mänskliga rättigheter, kan bidra till att
förverkliga de jämställdhetspolitiska, integrationspolitiska och
handikappspolitiska målen.
045. Linnéuniversitetet
Se yttrande i kapitel 3.3.
058. Forum för levande historia
Forum för levande historia instämmer i delegationens konstaterande att
arbetet för mänskliga rättigheter kräver en hög grad av dialog, öppenhet,
samverkan och förtroende mellan regering, myndigheter, kommuner och
landsting samt privata aktörer.
Från Forum för levande historias sida ser vi fram emot att samarbeta
med Kommissionen för mänskliga rättigheter inom utbildning,
information, kompetensutveckling, kulturverksamhet och internationella
samarbeten.
066. Jönköpings kommun
Jönköpings kommun instämmer i delegationens bedömning att de förslag
som den har lämnat inte innebär några ökade kostnader för kommunerna
utan bör ingå i ordinarie verksamhet. Kommunerna har redan i dag ett
ansvar att respektera och främja mänskliga rättigheter på olika sätt.
073. Landskrona kommun
Se yttrande i kapitel 1 och 4.2.1.
089. Värmdö kommun
Eventuella ökade kostnader till följd av utbildningsinsatser, lagändringar,
förändrad tillsyn eller av andra orsaker, anser förvaltningen, ska
kompenseras genom ökade statliga anslag till kommunerna.
348
085. Tranås kommun
Tranås kommun tillstyrker resonemanget som förs i detta avsnitt.
096. Jönköpings läns landsting
Landstinget instämmer i bedömningen att arbetet för att stärka respekten
för de mänskliga rättigheterna också bidrar till arbetet med att förverkliga
de jämställdhetspolitiska, integrationspolitiska och handikappolitiska
målen. Landstinget i Jönköpings län vill emellertid betona att kommuner
och landsting redan i dag bedriver arbete för att nå dessa mål men ofta
utan hänvisning till mänskliga rättigheter. Landstinget vill betona vikten
av att arbetet med de mänskliga rättigheterna och ovan nämnda tre
områden, tillsammans med beaktande av barnkonventionen, lyfts fram i
en eventuell tredje nationell handlingsplan.
098. Norrbottens läns landsting
I betänkandets analys av konsekvenser för förslaget rörande
jämställdhetspolitiska målet och målen för handikapp- och
integrationspolitiken, redovisas att arbetet med en stärkt struktur för
hållbart skydd för mänskliga rättigheter också kommer att gagna de
konventioner som inkluderar jämställdhets-, integrations och
handikappolitiska målen. Sverige har varit drivande, bland annat för
CEDAW-konventionens framgångar såväl nationellt som internationellt.
Det är av vikt att Sverige fortsätter att vara drivande för bland annat
CEDAW-konventionen. Det är landstingets uppfattning att det är positivt
att dessa tre områden och konventioner tillsammans med
Barnkonventionen lyfts fram i en eventuell tredje nationell
handlingsplan.
115. Folkbildningsrådet
Folkbildningsrådet anser att om man vill stärka insatserna och
åstadkomma förändring krävs specialdestinerade medel, i varje fall
inledningsvis.
197. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)
SKL saknar en analys över vad de ekonomiska konsekvenser
uppgiftslämnandet till en nationell institution medför för kommuner och
landsting.
SKL vill betona att kommuner, landsting och regioner i dag bedriver
ett aktivt arbete för att nå de jämställdhets-, handikapps- och
integrationspolitiska målen även om det inte alltid benämns som ett
arbete för att säkerställa mänskliga rättigheter. Det sker inte enbart inom
dessa målområden utan även när det gäller mänskliga rättigheter och
icke-diskriminering generellt.
SKL håller med om att kunskap om de mänskliga rättigheterna kan
bilda en gemensam utgångspunkt för arbetet. Men det är viktigt att gå
längre än att informera och utbilda om rättigheterna eftersom det inte
med automatik leder till förändring. Ett främjande och förebyggande
arbete för mänskliga rättigheter är nödvändigt och kräver en annan
förståelse och kompetens.
349
Arbetet för mänskliga rättigheter, jämlikhet och jämställdhet handlar
om att alla medborgare ska få en god och likvärdig service. Arbetet ska
synliggöra och motarbeta strukturer och normer som leder till att
individer och grupper särbehandlas negativt och upplever att de saknar
makt och resurser att forma sina liv och samhället de lever i. Många av
SKL:s medlemmar har kommit långt i det utvecklings- och
förändringsarbetet.
Arbetet med mänskliga rättigheter får inte enbart handla om enskilda
individer och juridiska perspektiv. SKL vill betona att ett aktivt
utvecklings- och förändringsarbete måste fortgå för att ändra de
strukturer som leder till t.ex. ojämställdhet och ojämlikhet.
Avlutande kommentarer
004. Svea hovrätt
Från de utgångspunkter hovrätten har att beakta föranleder betänkandet i
övrigt inga synpunkter eller kommentarer från hovrättens sida.
219. Svenska missionsrådet (SMR)
Svenska missionsrådet kommer att följa regeringens behandling av
delegationens förslag och ser fram emot en fortsatt dialog kring hur
Sverige kan bidra till en bättre efterlevnad av de mänskliga rättigheterna
både i Sverige och internationellt.
221. Sveriges Kristna Råd (SKR)
Sveriges Kristna Råd kommer att följa regeringens behandling av
delegationens förslag och ser fram emot en fortsatt dialog kring hur
Sverige kan bidra till en bättre efterlevnad av de mänskliga rättigheterna
både i Sverige och internationellt.
-----------
350