06_11:Layout 1
2013-09-25
17:32
Sida 6
MOTSTÅND!
I Danmark och Norge 1940–45
Text & foto Carl-Henrik Larsson
Den 9 april 1940 inledde Nazityskland operation Weserübung,
invasionen av Norge och Danmark. Därefter följde fem år av
ockupation och terror. Många norrmän och danskar valde att
med livet som insats bekämpa ockupationsmakten.
På detta norska frimärke från 1995 visas när
den tyske kommendanten på Akershus fästning i Oslo, major Josef Nichterlein, överlämnar fästningen till motståndsmannen och den
norske översten Terje Rollem (1915–93) den
11 maj 1945. I frimärkets bakgrund ser man
när de tyska trupperna marscherade in i Oslo
i april 1940 på Karl Johan. Under ockupationen 1940–45 använde tyskarna Karl Johan
som paradgata, ett sätt att visa sin makt.
6
NORDISK FILATELI Oktober 2013
06_11:Layout 1
2013-09-25
17:32
D
en direkta orsaken
bakom den tyska invasionen av de neutrala Norge och Danmark
har varit omdiskuterad, och
det troliga är att det låg flera tänkbara orsaker bakom
anfallet. Hitler var i inledningsskedet av kriget inte
vidare intresserad av Skandinavien, förutom att Tyskland var beroende av den
svenska järnmalmen, som
vintertid transporterades
med järnväg till norska Narvik och sedan vidare sjövägen till Tyskland. Men järnNORDISK FILATELI Oktober 2013
Sida 7
malmsfrågan var inte avgörande för ett anfall.
Varför Danmark och
Norge?
Den tyska militärledningen
såg flera fördelar med att
invadera Norge. De norska
fjordarna kunde fungera
som utmärkta baser för den
tyska marinen, och från
flygfält i Norge skulle tyskarna vinna en stor fördel
inför ett framtida anfall mot
de brittiska öarna.
Att Danmark drogs in i
dessa planer handlade i för-
sta hand om att en lyckad
invasion av Norge, krävde
att de danska flygfälten
kunde utnyttjas för mellanlandningar. Dessutom medförde en lyckad invasion av
både Norge och Danmark,
att Tyskland kunde kontrollera hela kuststräckan
mellan Narvik och de tyska
hamnarna, där den svenska
järnmalmen lossades.
I både Storbritannien och
Frankrike förstod man naturligtvis järnmalmens betydelse för den tyska krigsmaktens framgångar, samt
➥
7
06_11:Layout 1
2013-09-25
17:32
Sida 8
➥ de
geografiska fördelar som
Tyskland skulle tjäna på en invasion. Redan i början av 1940
fanns det planer på en allierad,
fransk-brittisk, intervention i
Norge för att förekomma tyskarna. Dessa planer förverkligades dock aldrig, förutom att
brittiska jagare under tiden före det tyska anfallet minerade
farvattnen väster om Narvik.
I februari 1940 inträffade
emellertid den så kallade Altmarkaffären, som kom att förändra läget radikalt.
Mer än någon annan dansk blev
kung Christian X (1870–1947),
som visas på detta frimärke från
1942, den sammanhållande kraften under ockupationen 1940–
45. Hans dagliga ridturer genom
Köpenhamn under de två första
åren av ockupationen, uppfattades av folket som en motståndshandling i det tysta. Ryttarstatyn
med Christian X, som visas på
fotot, finns på Sankt Annæ Plads
i centrala Köpenhamn.
Altmark bordas
Altmark var en tysk tanker som
tjänade som försörjningsfartyg
åt det tyska fickslagskeppet
Admiral Graf Spee. Efter att
slagskeppets förråd hade fyllts
på i februari 1940, lastades närmare 300 tillfångatagna brittiska sjömän över till Altmark
för vidare transport till Tyskland.
Det brittiska marinministeriet hade emellertid fått information om att Altmark transporterade brittiska sjömän, och
på dåvarande marinministern
Winston Churchills utryckliga
order skulle fångarna räddas.
Altmark utnyttjade den norska neutraliteten, och seglade
hem till Tyskland på norskt territorialvatten för att inte bli
upptäckt av den brittiska flottan.
Den norska sjöfartskontrollen genomsökte Altmark, men
fann inget uppseendeväckande.
Britterna godtog emellertid inte kontrollen, och den 16 februari 1940 bordade brittiska soldater från jagaren HMS Cossack fartyget. Även detta var ett
brott mot den norska neutraliteten, eftersom bordningen äg-
de rum på norskt territorialvatten.
Samtliga brittiska sjömän
kunde räddas, men fyra tyskar
dödades ombord på Altmark.
För Hitler blev Altmarkaffären en förevändning att anfalla Norge.
Invasionen inleds
Tidigt på morgonen den 9 april
korsade de första tyska infanteriförbanden den danska gränsen på Sønderjylland, och ryckte fram utan att möta större
motstånd. Samtidigt landsattes tyska fallskärmsjägare på
Själland och norra Jylland, och
i Köpenhamn landsteg närmare tusen tyska soldater från fartyget Hansestadt Danzig. Deras mål var att så snabbt som
möjligt erövra fortifikationerna
och det kungliga slottet Amalienborg.
Den danska armén hade
utifrån de förutsättningar som
fanns, kämpat tappert, och 16
danska soldater miste livet den
9 april.
Inför hotet att Köpenhamn
skulle bombas sönder och samman, valde den danska regeringen i samråd med kungen, att
kapitulera endast efter några
timmars strider. Den danska
regeringens beslut räddade säkerligen livet på tusentals civila Köpenhamnsbor, och det bidrog också till att danskarna
inledningsvis av ockupationen
fick behålla ett visst självstyre. I och med att det civila motståndet ökade ju längre kriget
pågick, desto hårdare blev också tyskarnas styre i Danmark.
Tappert motstånd
Samtidigt som anfallet mot
Danmark inleddes, påbörjades
också invasionen av Norge. Huvudmålet var de viktiga städerna Oslo, Trondheim, Kristiansand och Narvik. Invasionen
av Norge var tänkt att ske både genom luftlandsättningar av
Norge under tysk ockupation, gav ut detta frimärke föreställande Vidkun Quisling
(1887–1945) i samband med att han i februari månad 1942 utnämndes till ministerpresident. Quisling som hade ett yrkesförflutet inom den norska militären, grep makten efter den tyska ockupationen 1940, och hans parti Nasjonal Samling blev det enda tillåtna partiet i Norge. Quislings makt var dock begränsad, och han var underställd den
tyska ockupationsmakten med Josef Terboven som krigskommissarie över Norge.
8
NORDISK FILATELI Oktober 2013
06_11:Layout 1
2013-09-25
17:32
Sida 9
Tidigt på morgonen den 9 april 1940 landsteg närmare 1 000 tyska soldater från ett trupptransportfartyg vid Langelinie i Köpenhamn, en kilometer norr om det kungliga slottet Amalienborg
(bilden). Här gjorde sig livgardet redo för att försvara kungafamiljen. Efter en kortvarig skottväxling begärde kung Christian X
att livgardet skulle lägga ner sina vapen för att undvika onödig
blodspillan. Han deltog själv i omhändertagandet av de sårade
danska soldaterna. Frimärket gavs ut av Marshallöarna 1990.
fallskärmssoldater på strategiska platser samt genom landstigande soldater från fartyg,
likt invasionen av Köpenhamn.
Regeringen i Norge som förstod vad som höll på att hända
redan natten till den 9 april, lät
utfärda en mobiliseringsorder
för södra Norge. Men eftersom
läget var så oklart vad gällde
Tysklands planer, avstod regeringen från vidare åtgärder.
Den tyska flotteskadern ledd
av den tunga kryssaren Blücher, fick minst sagt ett varmt
välkomnande när den närmade sig Oslo. Kryssaren gick till
botten efter att ha träffats av
kanonskott avlossade från fästningen Oscarsborg, samt av torpeder avfyrade från ett underjordiskt torpedbatteri. Troligtvis följde över 1 000 tyska soldater och sjömän fartyget ner i
djupet.
Den norska regeringen vägrade, i samråd med kung Haakon VII, ge efter för de tyska
påtryckningarna om att kapitulera, och istället valde norrmännen att fortsätta kampen
mot den tyska övermakten.
Tyskarna kunde dock mar-
schera in i Oslo redan den
9 april, till stor del på
grund av att man lyckats erövra Fornebu, Oslos dåvarande
huvudflygplats, och där landsatt soldater.
Dagen därpå började brittiska soldater, och senare även
franska, anlända till Narvik,
för att tillsammans med normännen ta upp kampen mot
ockupanterna.
Slaget om Narvik och Nordnorge pågick fram till juni 1940
då de allierade drog sig tillbaka. Då hade den norska kungafamiljen evakuerats till London
där en exilregering upprättades.
Med livet som insats
Efter att Norge och Danmark
hade kapitulerat, började den
folkliga kampen mot ockupationsmakten, en kamp som
skulle pågå i fem års tid. Den
främsta formen av motstånd
var det tysta motståndet – att
på olika vis utan våldsinslag
visa ockupanterna att invånarna misstyckte. I denna
tysta kamp spelade både
det danska och norska
kungahuset en avgörande roll.
Den danske kungen Christian
X (1870–1947) och den norske
Haakon VII (1872–1957) framstod som enande gestalter för
befolkningen.
Christians X:s dagliga ridturer genom Köpenhamn sågs
av danskarna som ett tydligt
ställningstagande mot ockupationen. Att bära kungens monogram på rockslaget, blev med
tiden ett sätt att visa sin avsky
för den tyska övermakten.
Även i Norge blev kungafamiljen en enande kraft för folket, och från sin exil i London
fortsatte Haakon VII att leda
motståndet mot tyskarna.
Det fanns dock både danskar och norrmän som var villiga att ta till mer drastiska medel i kampen mot ockupanterna, och detta med livet som insats. Både de danska och norska motståndsrörelserna var
ganska små vad gällde antalet
➥
Norska soldater ger eld mot framryckande tyska stridsvagnar
under ockupationen av Norge. Hade det norska försvaret varit
både bättre organiserat och utrustat, hade kanske invasionen
misslyckats. Den norska geografin gynnade dessutom försvararna. Med sina fjordar, bergsmassiv och dalgångar, var det norska
landskapet egentligen en mardröm att anfalla. Totalt stupade
5 000 tyska soldater under invasionen av Danmark och Norge,
flertalet av dem i Norge. Marshallöarna gav ut frimärket 1990.
NORDISK FILATELI Oktober 2013
9
06_11:Layout 1
2013-09-25
17:32
Sida 10
Frimärket t.v. från 1982 visar när kronprins Olav (t.h.) i juni 1945 hälsar kungafamiljen med kung Haakon VII (t.v.) i spetsen välkomna hem från exilen i Storbritannien vid Honnørbryggen framför rådhuset i
Oslo. Tillsammans med kronprins Olav och övriga
familjen evakuerades kungen i juni 1940 till London, varifrån han fortsatte leda motståndskampen
mot tyskarna. Kronprins Olav återvände hem till
Norge efter kapitulationen i maj 1945, före kungen,
för att tillsammans med fem statsråd återupprätta
den norska regeringen.
Frimärket t.h. med motiv kopplat till frihetskampen gavs ut 1990. I mitten av frimärket visas den norske kungen Haakon VII:s monogram. Bilden längst ner t.h. föreställer en av de tre 28 cm kanoner tillverkade i slutet av 1800-talet, som utgjorde
fästningen Oscarsborgs huvudbestyckning. Det var från två av kanonerna, Moses
och Aron, som skotten mot den tyska kryssaren Blücher avlossades på morgonen
den 9 april 1940. Omkring 1 000 tyska sjömän och soldater följde fartyget i djupet.
➥ medlemmar,
och uppgick till
under 1 000 vardera.
BOPA (Borgerlige partisaner) och Holger Danske var de
största motståndsgrupperna i
Danmark, medan den största i
Norge hette Milorg (Militærorganisasjon).
Motståndsrörelsernas ringa
storlek hindrade dem inte från
att utföra hjältemodiga uppdrag, och till och med krigsavgörande operationer, som när
norska motståndsmän ur Milorg 1943 sprängde tungvattenfabriken i Rjukan i Telemarksfjällen.
Motståndsrörelsernas vanligaste uppdrag var olika typer
av sabotage och likvideringar
av angivare på öppen gata. I
Danmark likviderades 400 angivare och i Norge 65.
Men de utförde också andra
större operationer, som när Arbeitskontoret i Oslo sprängdes
1943, och registren över norrmän i arbetsför ålder förstördes. Motståndsrörelsen frukta-
de att arkivet skulle användas
för att tvångsutskriva norrmän
till arbetstjänst.
Det var ingen ofarlig verksamhet man bedrev, och hundratals danska och norska motståndsmän antingen avrättades eller försvann spårlöst.
Sveriges inställning
En annan aspekt av ockupationen av Danmark och Norge som
måste diskuteras är Sveriges
inställning. Redan på morgonen
den 9 april 1940 informerades
den svenska regeringen som
leddes av statsminister Per Albin Hansson, om läget i grannländerna. Regeringens inställning var att neutraliteten till
varje pris skulle upprätthållas,
för att inte stöta sig med varken Tyskland eller de allierade.
Fegt, menade många.
Trots denna så kallade neutralitet, tillät den svenska regeringen att tyska soldater som
skulle till Norge transiterades
med järnväg genom Sverige.
Permittenttrafiken som den
också kallades, pågick fram till
1943 då den tyska krigslyckan
definitivt hade vänt.
De svenska järnmalmsleveranserna till Tyskland, jämte
leveranser av bland annat kullager, fortsatte fram till 1944. I
utbyte fick Sverige välbehövligt
stenkol och koks.
Samtidigt som Sverige drev
denna till en början medgörliga
linje gentemot Tyskland, hjälpte Sverige också många danskar och norrmän som var på
flykt undan nazismen, däribland många inom motståndsrörelsen.
Medlöparna ställdes
inför rätta
Det skall även framhållas att
det fanns också både danskar
och norrmän som villigt tjänade
ockupationsmakten, inte minst
genom att anmäla sig som frivilliga till Waffen-SS. Närmare
6 000 danskar och lika många
norrmän antogs, och då var det
De för omvärlden mest kända danska motståndsmännen, verksamma inom Holger Danske, var Bent Faurschou-Hviid (1921–44) och Jörgen Haagen Schmith (1919–44), även kallade Flamman och Citronen. Flamman begick självmord genom att svälja en cyanidkapsel när tyskarna stormade huset han befann sig i.
Citronen blev ihjälskjuten efter en mycket utdragen skottväxling med ockupanterna. Danmark gav ut detta
frimärke 1947 som en hyllning till alla dem som kämpade för landets frihet. År 2008 gjordes f.ö. en dansk film
av Ole Christian Madsen med titeln ”Flammen og Citronen”, med Thure Lindhardt och Mads Mikkelsen i huvudrollerna, och det var den dittills dyraste filmproduktionen i
Danmark med en budget på 46 miljoner danska kronor.
Det danska frimärket här t.h. från 1947 illustrerar när medlemmar ur den danska motståndsrörelsen utför sabotage
mot järnvägsspår och växlar. Två av de större motståndsgrupperna i Danmark under kriget var Borgerlige Partisaner (BOPA) och Holger Danske. BOPA grundades av veteraner från spanska inbördeskriget som där kämpat mot
fascismen, men efterhand anslöt sig också danska studenter till rörelsen. Flera av medlemmarna i Holger Danske hade deltagit som frivilliga i finska vinterkriget.
10
NORDISK FILATELI Oktober 2013
06_11:Layout 1
2013-09-25
17:32
Sida 11
Den danska frihetsrörelsens symbol ses på detta frimärke från 1947. De olika danska
motståndsgrupperna saknade inledningsvis under ockupationen samordning, men
1943 gick flera av grupperna samman i organisationen Danmarks Frihetsråd, och därigenom kunde motståndet mot ockupationsmakten bättre koordineras. Motståndet
handlade om allt från likvideringar av angivare till större uppdrag, såsom sprängningen av vapenfabriken Riffelsyndikatet i Köpenhamn i juni 1944.
ändå tusentals fler som ansökte men inte blev antagna!
Förutom dessa SS-rekryter
var det långt fler danskar och
norrmän som tjänade ockupationsmakten på andra sätt. Freden i maj 1945 innebar att tiotusentals medlöpare ställdes
inför rätta, vissa fick fängelse
och andra böter.
De värsta förrädarna fick
dödsstraff, däribland den norske ministerpresidenten Vidkun
Quisling, som avrättades på
Akershus i Oslo i oktober 1945.
Den tyske rikskommissarien, Josef Terboven, tog sitt liv i
en bunker utanför Oslo när freden tillkännagavs.
Totalt avrättades 46 danskar och 25 norrmän för landsförräderi.
Allmänhetens dom blev också hård över alla de danska och
norska kvinnor som hade haft
förhållanden med tyska soldater och officerare. Särskilt hårt
drabbades alla de barn, närma-
re 20 000, som antingen hade
en dansk eller norsk mor och
en tysk far. Dessa barn har senare vittnat om alla de övergrepp de blivit utsatta för under sin uppväxt, ett öde de aldrig själva kunnat välja.
Detta visar tydligt att det inte finns några vinnare i krig –
bara förlorare.
Intressanta frimärken
Här är avslutningsvis tips på
norska och danska frimärksutgåvor som ansluter till artikeln.
Norge gav ut de så kallade
”Londonfrimärkena” 1945 (Facit: 330–40), där motiven anknyter till befrielsekampen mot
den tyska ockupationsmakten.
Det intressanta med denna serie är att valörerna 10–60 öre
gavs ut av den norska Londonregeringen redan 1943.
Ett år efter freden, 1946,
gav norska postverket ut frimärket ”Norska flygare” (Facit
351). Det var en hyllning till de
norska stridspiloter som utbildades i det norska träningslägret för piloter som kallades för
”Little Norway”, och som hade
uppförts i Kanada 1940. Verksamheten bedrevs här fram till
1944 då träningslägret flyttades till England.
Tjugoårsminnet av befrielsen 1945 lyftes fram på en norsk
frimärksutgåva från 1965 (Facit 560–61).
En dansk frimärksserie som
måste nämnas i sammanhanget är serien ”Fred och frihet”
utgiven 1995, 50 år efter freden
(Facit 1127–30). Frimärket i
valören 3,75 kr visar när den
brittiske fältmarskalken Bernhard Montgomery mottog folkets hyllning på Rådhusplatsen i centrala Köpenhamn efter befrielsen 1945.
❑
Akershus fästning i Oslo med anor från 1300-talet, har genom århundradena fungerat som fästning, renässansslott,
fängelse, och avrättningsplats. Vidkun Quisling använde
Akershus för olika begivenheter och det var också här han
satt fängslad och arkebuserades efter nederlaget 1945.
Det norska Hjemmefrontsmuseet finns beläget på Akershus och är sannerligen värt ett besök. Danmarks motsvarighet, Frihedsmuseet i Köpenhamn, finns i Churchillparken nära Amalienborg.
NORDISK FILATELI Oktober 2013
11
